L I V - 1

 

 

 

c Karl Erson 1995

 

 

I sviten om Karl Erson ingår: 

Färdigxår      Titel
1987 Upplevdaxinlevelser 1946 - 1954
(planerad)   Vidare 1954 - 1965
1989 Forts 1965 - 1971
1995 Liv-1 1972 - 1987
(planerad) StrövtågxixverklighetenXXX 1987 - 1989
(planerad) Liv-2 1989 -

 

 

 

Förord

Den här boken är en del av den svit, som börjar med "Upplevda inlevelser" (fullbordad 1987) och som fortsätter med "Forts." (färdig 1989). Denna nya del är tillkommen under perioden 1989-94 och har fått namnet "Liv-1" Den tar vid där "Forts." slutade. Den planerade delen "Vidare" kommer att fylla ut hålet mellan "Upplevda inlevelser" och "Forts.".

 

"Upplevda inlevelser" tog sig an den unge huvudpersonens upplevelser under hans första levnadsår. "Forts." handlar om studieåren efter studentexamen. Dessa utgör en epok som är väsentlig i vår utveckling till "det vi blir". Studietidens slut betyder ibland också början av vad somliga anser vara själva livet.

Efter studierna träder vi "ut på arbetsmarknaden" (eller snarare kanske in på den). Just där, vid inträdet i arbetslivet börjar "Liv-1".

Huvudperson är liksom i "Forts." Karl Erson, lika med författarens pseudonymen. Sanningen att säga är detta egentligen ingen pseudonym. I "Liv-1" fortsätter vi följa Karl Erson, fortfarande i tredje person dock.

Vad är då avsikten med "Liv-1." ? Ja, där "Forts." slutar, där tar alltså "Liv-1" vid. Handlingen utspelas under perioden januari 1972 till augusti 1984. Det var en period, som i sig innehöll flera sinsemellan väldigt olika skeden, på både gott och ont.

I efterhand framstår kanske den här perioden som en logiskt sammanhängande kedja. Den kan synas bestå av ett antal naturliga utvecklingssteg. Men vägen var inte alltid så rak som den kanske framstår i beskrivningen.

Själva avsikten med "Liv-1" är att redogöra för de levnadsintryck, som mött en typisk 40-talist under hans vandring under den första delen av arbetslivet. Några refflektioner görs "under resans gång", i det här fallet är de i huvudsak tillkomna under författandet. Annars är det svårt att skilja originalintryck från efterhandsbearbetningar och från tankar som uppstår i den skrivande stunden. Det är detta som gör det så fantastiskt att skriva ! Själva skrivandet är en del av upplevelsen.

Sinnliga intryck finns lagrade och stimuleras genom erinransprocessen. Därvid uppstår nya sinnesintryck, vilka bidrar till att utöka och komplettera den ursprungliga upplevelsen. Möjligtvis tillkommer nya aspekter och konklusioner, vilka i sin tur kan vara svåra att skilja från det sedan länge lagrade "originalet". Den distorsion som därigenom möjligen och troligtvis uppstår, får man acceptera. Det går i varje fall inte att skilja den ena från det andra utan de två ingredienserna kompletterar varandra.

Inspirationen till "Upplevda inlevelser" var en gång dotter Elisabet och hennes önskan att höra om sin pappas barndoms upplevelser. Kraft, mod och motivation till den här senare delen av sviten har kommit ur det fortsatta arbetet, d.v.s genom erfarenheterna av att först skriva hela "Upplevda inlevelser" och av att därefter orka gå vidare med "Forts.". Men naturligtvis ligger det en viss envishet i botten liksom både ambition och vilja att "vara komplett", d.v.s att täcka alla skeden i livet. Det är dock ingen tillfällighet att delarna inte kommer i kronologisk ordning. Det är mer en fråga om och en funktion av mognad och perspektiv på upplevelser, intryck och erfarenheter.

Ingen av delarna i denna svit är tillkommen i avsikt eller ambition att vare sig roa eller underhålla läsaren utan är alla skrivna i rent egoistiska syften. Det finns heller inga pedagogiska syften eller andra avsikter med någondera delen. Tillkomsten har uteslutande sin grund i författarens egna intressen, drivkrafter och den egna önskan att dokumentera. Sålunda finns inga hänsyn tagna till eventuella läsare, deras referensram eller eventuella upplevelse av att ta del av bokens innehåll.

 

 

Upplands Väsby i augusti 1995

 

 

Karl Erson

Tillbaka till början 

 

Innehåll Liv-1:

 

Ut i livet

En ny stad

Allmänna Svenska

Att fortsätta att vara elev

Att arbeta i utlandet

På resa i det stora landet

Människor i det stora landet

Att skaffa sig ett jobb

Att börja sitt första jobb

Atom-branschen

Kapitalismens högborg

Yrkeserfarenheter

Ledarskap

Båt och golf

Grannar och bekanta

Hus och trädgård

Att byta jobb

Data-branschen

Norska erfarenheter

Att bo i Stockholmstrakten

Ledarskap igen

Det knakar i ledningen

Det blåser på toppen

Norge igen

Att jobba med Marketing

Att bo i Norge

Nytt mål

Vart tog de vägen ?

Personer

Definitioner

Tillbaka till början

Ut i livet

Karl hade egentligen aldrig fått några rötter i Lund. Han hade känt uppbrottsstämning till en liten del, men först ganska kort före flyttdagen. Han hade föreställt sig att han skulle lämna sin studieort ungefär samtidigt med de andra eller i alla fall några av studiekamraterna; de skulle ju vara färdiga ungefär samtidigt, tänkte han; det hela skulle liksom vara över - ungefär som lumpen; det skulle komma en ny era för dem alla. De skulle komma över i ett nytt tillstånd, det utbildade ståndet.

Men så blev det inte. Det var bara där en dag. Han var klar. Var var nu de andra, studiekamraterna ? Men det betydde inget kände Karl. Nu var det honom det gällde. Och Inger. Nu skulle livet -yrkeslivet - börja. Vad det nu var ...

Karl lämnade Lund. Ja, han flyttade därifrån. Men han hade inte någon känsla av att han lämnade något. Snarare en föreställning, en uppfattning och en känsla att han åkte till något. Inte bort från något.

Egentligen hade han inte så mycket gemensamt med så många i Lund. Studiekamraterna hade kämpat var och en på sitt håll. Till en början hade de gått på övningar och föreläsningar tillsammans, laborerat tillsammans och tenterat tillsammans. Så småningom hade det blivit så att de kom att ses bara på tentamina. Och det var inte så ofta numera.

Teknologerna blev engagerade på olika institutioner med sina examensarbeten eller som assistenter i undervisningen av yngre teknologer. Årskursen var splittrad, det fanns ingen samhörighet längre.

Det fanns undantag. Anders och Ingegerd till exempel. De hade blivit vänner för livet till både Inger och Karl. De var inte bara studiekamrater. Skulle han komma att träffa dem igen ? Det kändes inte just nu som det viktigaste här i världen. Vad som nu betydde något för Karl var att han hade fått jobb. Han skulle börja sitt nya liv. Han skulle ut i livet kändes det som.

Det var en ny era. Vad tänker man i en sådan situation ? Hur känner man ? Karl var tillfreds; han var nöjd med att han kämpat sig igenom den utbildning som är bland de tuffaste man kan ge sig på. Det hade kostat mycken möda. Det hade varit en enorm arbetsinsats. Det räcker inte på en teknisk högskola med bara begåvning för studier. Man måste också slita sig igenom studierna. De flesta inser det. Det är inte alla som lyckas genomföra det.

Karl kände att han hade lyckats. Han hade fått kämpa. Han hade varit målmedveten från första stund. Och han hade nått målet. Han hade inte toppbetyg, men det var inte huvudsaken. Hans högsta prioritet hade varit att så fort som möjligt ta sig igenom studierna. De var ganska omfattande, ett stort pensum. Skulle det sedan bli alltför skraltiga resultat fick han väl ta och plussa, d.v.s bättra på betygen via omtentamen, hade Karl tänkt inför starten. Det kändes efterhand mindre angeläget.

Från början hade Karl haft tanken och inställningen att det här att ta sig igenom högskolan på kortast möjliga tid skulle vara en merit i sig själv. Den meriten skulle vara väl så god som lite högre medelbetyg efter en längre tids vistelse på studieorten. Han skulle få rätt. Han var glad att han fått jobb, ett jobb som han kände skulle bli en bra start i livet; den skulle ge honom en mjuk start på arbetslivet, möjligheter att "komma in i företaget"; han var på det klara med att det var verkligt få teknologer förunnat att komma till Asea som elevingenjör.

Karl hade det väl förspänt. Det hade han själv kämpat sig till. Och han var stolt över att ha lyckats komma in som elevingenjör hos Asea. Det varinte många som fick den förmånen, den unika chansen. Och han skulle komma att märka varför.

Tillbaka till början 

En ny stad

"... take a good look around !

This is your home town, your home town,

your home town."

(Bruce Springsteen)

 

"Välkommen till Västerås, här läser vi VLT" stod det på en skylt på stationshuset nere vid järnvägen. På skylten stod det också att det bodde 118.000 personer i denna Aseas stad. Karl hade sett det när han var och sökte det där jobbet på hösten.

Nu var det januari. Karl hade flyttat upp till Västerås några dagar före årsskiftet; han hade kört sin lilla Fiat 600 från Skåne till Mälardalen. Där var det inte bara vinter. Det var också kallt och rått.

Inger hade kommit med kvällståget på nyårsafton. Hon hade arbetat in i det sista på Sparbanken. Nu skulle hon få börja på Västmanlands Läns Sparbank. Det hade ordnat sig för dem båda. Visserligen hade Inger fått ett vikariat, men hon hade gott hopp om att få fortsätta. Med sin långa bankerfarenhet var Inger attraktiv att anställa. Hon fick ett halvt löfte att få fortsätta även efter den halvårslånga utlandsvistelse hon redan visste skulle komma relativt snart.

Att komma till en ny stad kan vara svårt. Men både Karl och Inger fann sig väl till rätta från början. De hamnade i ett av de många bostadsområden som ligger spridda runt Västerås. Infrastrukturen var välplanerad med både gång- och cykelbanor. Det innebar att det var bekvämt att antingen promenera eller åka cykel till och från arbetet. Men nu var det vinter och det var betydligt mera uthärdligt att åka buss.

Västerås heter egentligen Västra Aros. Och just namnet Aros möter man överallt i denna Mälardalens största stad. "Aros" betyder å-mynning i det fornnordiska språket. Den östligare å-mynningen, Östra Aros, skulle enligt traditionen vara Uppsala och den västra således Västerås.

Hela Västerås var välförsett med busslinjer. Och bussarna gick precis så att de passade med Aseas arbetstider. Karl kunde stiga på bussen direkt vid hemmet intill Råbyleden, stråket genom stadsdelen. Han och Inger bodde mitt emot Ringköp, som låg bara 100 meter hemifrån. Ja, de hade ett hem tillsammans nu, han och Inger. Bussen var redan i stort sett full, men passagerarna packade sig solidariskt samman. De flesta var - precis som Karl - så kallade Aseater, d.v.s de arbetade på Asea. Karl åkte med buss 15 till Asea-torget, den mest välkända platsen i Västerås.

Det finns ett uttryckssätt bland dem som växer upp i Västerås. Uttrycket säger att "den som inte får något jobb kan alltid börja på Asea". Det var nästan så man trodde på det. I Lund, som Karl just flyttat ifrån var allting "för, med och om studenterna". I Västerås däremot handlade praktiskt taget allt om Asea. Asea, Asea, Asea och åter Asea. Visserligen fanns det nu ännu ett storföretag i staden, "Gränges Essem". Det hade just blivit uppköpt av Gränges och omdöpt. I folkmun fick det heta "Essem". Eller var det så att man egentligen menade "SM" som i gamla Svenska Metallverken ? Det var inte lätt att veta.

Det var som nykomling väldigt lätt att finna sig tillrätta i Västerås. Karl och Inger tyckte att de hade hamnat rätt, helt enkelt i en bra miljö. På kvällarna tog de promenader i omgivningarna. Staden är så anlagd, att de många bostadsområdena blandats upp med talrika grönområden. Därmed blir bostadsområdena avskilda från trafiken och från varandra. Det ger ett naturnära intryck.

Västerås är också en idrottsstad, vilket sätter sin prägel på stadsbilden i så motto att man finner talrika motionsspår bland de olika bostadsområdena. "Slingor" kallades de i folkmun. Och det uttalades med stark betoning på första stavelsen och liksom sjungande på det typiskt västmanländska sättet.

Trots sin industriprägel har staden lyckats bevara en stor del av den gamla kultur som härskat sedan århundraden. Till exempel inrättades i Västerås en gång Sveriges första gymnasium. Denna kulturella bakgrund är något som de moderna industrialisterna berättar om med stolthet. Det finns också ett rikt utbud av kulturella aktiviteter. Teater och konst liksom musik är alla varmt omhuldade kulturarter i denna Sveriges kanske mesta industristad.

Västerås är en av de mest idrottsliga städerna i Sverige. Det har nästan alltid funnits konkurrerande idrottsföreningar, t.ex VSK och VIK. Det fanns de som sa: "Lär dig krypa, lär dig gå, lär dig hata VIK". Det gick naturligtvis lika bra att säga det om VSK. Denna konkurrens mellan idrottsföreningarna drev fram en hög standard i de flesta sporter och idrottsgrenar. Det enda som inte varit så bra är handbollskulturen. Den ville sig aldrig riktigt.

 

Inom korporationen var aktiviteten hög. Karl som alltid hade hållit på med handboll fick kontakt med dem som spelade i Aseas lag. Under åren som kom fick han spela med i Aseas Västeråslag mot Aseas lag från Ludvika. Det var ett prestigefyllt möte, som alltid var oerhört hårt och jämnt. Rolf Eklund var med som linjespringare. Senare skulle han börja med golf, precis som Finn, Ivar och Karl.

Karl och Inger började göra utflykter tillsammans med Sven och Ingegerd. På våren cyklade de ut med kaffekorgen, fikade och njöt av naturen. Eftersom de bodde nära varandra var det lätt att stämma träff och sedan cykla ut i det närbelägna västmanländska landskapet.

Inget av paren hade bott eller varit särskilt mycket i Mellansverige tidigare. Därför upptäckte de tillsammans den omkringliggande bygden. En gång åkte de tillsammans till Gamla Uppsala för att bese de bekanta högarna. Och då kände de sig väldigt kulturella. En annan, riktigt kulturell, sysselsättning var att besöka gallerier och konstutställningar. Ingegerd var lite av expert på konst. Hon gillade impressionisterna. De gick också hem hos de andra tre i sällskapet. Det blev faktiskt så att de ordnade små konstaftnar tillsammans. En sådan afton bestod i att titta på diabilder av kända konstverk. Bilderna kunde man låna på biblioteket.

Lars-Inge och Bibbi hade träffats på självaste nyårsafton. Det var just innan Karl och Lars-Inge skulle rycka in i den så kallade lumpen. "Det kan väl inte vara läge att skaffa sig fjälla nu, när vi skall in i lumpem i över ett år" tyckte Karl. "Jodå, det kan va` gott å ha nå`n å längta hem till" svarade Lars-Inge som den enklaste sak i världen. Och så blev det. Han längtade hem till Bibbi i Tranås. När det var dags för ettårsjubileum, alltså ett år senare, hade Karl träffat Inger. De båda kumpanerna träffades med "fjällor" för att fira nyår. Det skedde sammalunda ett år senare. Så kom det sig att traditionen uppstod. De kom att träffas varje nyårsafton i många år. Och varje år hade Lars-Inge och Bibbi jubiléum.

När bägge paren senare flyttade till Västerås återuppstod traditionen. Det var redan den där första kvällen, då Inger kom med tåget från Lund till Västerås. På den tiden arbetade banktjänstemän på nyårsafton och Inger arbetade in i det sista också på själva flyttdagen. Först på nyårsaftons kväll kom hon flyttande från Lund. Karl var redan på plats i den nya hemstaden sedan några dagar.

Sven och Ingegerd utvecklade tillsammans med Karl och Inger en tradition att träffas på födelsedagarna. Det började redan under Svens och Karls tid som elevingenjörer. Paren började umgås. Ingegerds födelsedag firade de tillsammans i februari. Det var liksom upptakten till födelsedagssäsongen. Den fortsatte med Ingers födelsedag i mars. Sven, född i Oxens tecken, firades av i april och sist var det Karl. Som Tvilling hade han sin födelsedagsfest i juni. Det var inga anspråksfulla partyn, utan man träffades i all enkelhet på kaffe och tårta hemma hos varandra. Det här blev en institution som man underhöll så länge Karl och Inger bodde kvar i Västerås.

 Tillbaka till början

Allmänna Svenska

"Det är mycket med det elektriska !"

 

När Karl hade fått sitt anställningserbjudande från Asea, hade det varit undertecknat "Med vänliga hälsningar, Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget, Rolf Gaterud, Personalbyrån". Det där var väl ganska omständligt, långt och pompöst, men Karl fick just då bara intrycket att det var korrekt och precist uttryckt. Det var samma intryck som han fått vid sitt besök där på hösten. Allt löpte välorganiserat och utan krångel. Ett väloljat maskineri, målinriktad verksamhet trots företagets storlek, trots lång tradition.

Vid anställningsintervjun hade Karl först varit lite orolig att medelbetyget inte skulle räcka till. Men det faktum att han var en av de få som kommit igenom Teknisk Fysik på den nominella studietiden fyra år hade gjort intryck på herrarna på Asea. Det hade han märkt. Det var en bekräftelse på att han från början hade valt rätt strategi. Det bevisade att han var en man med målsättning och kraft att genomföra vad han föresatt sig.

Vad var nu det här för ett bolag han kommit till ? Under besöket för att söka anställning hade Karl fått äta lunch med personalchefen i det så kallade Forum. Det var en byggnad, tillhörig Asea, vilken inrymde konferenssalar och lunchmatsal för "aseaterna". Under lunchen berättade personalchefen stolt att "inom Asea har vi nu 47 % personal med minst gymnasieingenjörs kompetens". Det lät ju onekligen väldigt imponerande. I varje fall tog Karl intryck av personalchefen. Det här var ju i alla fall ett av Sveriges största industriföretag. Personalchefen om någon borde ju veta, så Karl trodde på honom. Att det var bra med så hög andel tekniker alltså.

Karl hade börjat som elevingenjör. Det innebar att han tillhörde avdelning KUTA, som den betecknades. Det betydde att det tillhörde det tekniska området, därav bokstaven K. Bokstaven U stod för utbildning, T för tjänstemän och A hade med elevingenjör att göra. På samma sätt kunde de flesta avdelningsbeteckningar uttydas i detta stora bolag. Det var något som Karl och hans nyblivna kollegor skulle få lära sig efterhand.

På KUTA jobbade Hasse och Sonja. De bistod med råd och dåd. Visste det mesta eller tog reda på det åt elevingenjörerna.

Att börja på Asea som elevingenjör innebar att den unge och nyblivne civilingenjören kom till en arbetsplats, där var och en tog emot honom på ett speciellt sätt. Alla visste att det här var en vad man brukar kalla påläggskalv. Man kunde förvänta sig att han skulle göra karriär inom koncernen och så småningom hamna "i ansvarig ställning". Så elevingenjören mottogs med respekt och fick stöd av alla medarbetare han kom i kontakt med. Det kunde ju hända att elevingenjören senare skulle dyka upp som chef !

Som elevingenjör får man prova sig fram i detta stora bolag. Praktiskt taget utan gränser kan man jobba på olika avdelningar för att skaffa sig insikt i hur avdelningen fungerar, dess arbetsuppgifter o.s.v. De avdelningar som är i expansion anstränger sig för att visa upp sig från sin bästa sida för att därmed bli attraktiva och dra till sig nya civilingenjörer. Dessa var nämligen redan då en bristvara och är det fortfarande i slutet av 1980-talet. Dessutom ville många inom Asea komma åt att rekrytera just elevingenjörer. Man visste att de var speciellt utvalda och att de fick en god introduktion i företaget.

Den som rekryteras som elevingenjör antas vara lämplig för och beredda till satsning på en karriär inom företaget. Han skall tillgodose en del av företagets behov av framtida chefer.

Karl hade ingen större lust att syssla med cheferi, försäljning eller administration. Han tänkte överhuvud taget inte på en sådan karriär. Så Karl valde att praktisera inom huvudsakligen tekniska avdelningar. På den här tiden var Asea, som det hette i folkmun, väldigt tekniskt orienterat. Därmed fanns det oerhört mycket att välja emellan. Från gammaldags verkstadsteknik till modern datateknologi, elektronik och högspänd likström.

Karl började på en data-avdelning. Den hette KDO. Där fanns Åke Kolm, som var Karls handledare. Avdelningen var inte stor och det betydde att kontaktnätet var ganska begränsat men däremot var arbetsuppgifterna desto mera handgripliga. I det här läget tyckte Karl att det passade honom perfekt. Han ville ha något att göra, något han själv behärskade. Det där med programmering kunde Karl och nu fick han själv konstruera några rutiner som lades in i Aseas programbibliotek. Han skrev ihop en dokumentation, i vilken tänkbara användare kunde läsa hur de skulle utnyttja vad Karl hade konstruerat.

Nu kände Karl sig stolt. Han hade åstadkommit något nyttigt. Det var hans första bidrag till industrins och landets utveckling. Om man undantar det där han hade gjort inom Alfa-Laval förstås. Men då hade han inte varit fast anställd som nu. Så nu var det på riktigt.

Karl hade klarat av det där med elektronik ganska bra på högskolan. Visserligen hade han haft stor respekt för transistorer och kopplingar, rentav lite skräck inför ännu ett ämne som egentligen hörde hemma inom E-sektionen. Nu sökte Karl efter praktisk tillämpning av sina kunskaper i reglerteknik. Att hitta rätt avdelning gick till så att elevingenjören läste i den interna telefonkatalogen, pratade med kompisar och rådgjorde med Hasse. Han var den ansvarige för elevingenjörsutbildningen på avdelningen KUTA. Han förhandlade med de olika avdelningarna om att de skulle ta emot och handleda elevingenjörerna. Oftast var det inget problem.

När man arbetar i Sveriges största elföretag skall man syssla med något elektriskt. Kanske inte precis med starkström, men ändå. Någon gång skall man komma i kontakt med ström - om än inte direkt bokstavligt - resonerade Karl.

Karl sökte sig till elektroniksektorn, den avdelning där man sysslade med motordrifter för bland annat lokomotiv. Asea var världsledande på så kallade tyristorstyrda lok. Karl fick börja med felsökning på ett elektronikkort som satt i ett så kallat Rc3-lok. Det var intressant och hade en reell tillämpning. Det tilltalade Karl. Fick mäta och stå i ute i labbet. Han kände att han gjorde nytta. Och han kände sig som en riktig "aseat".

På den här avdelningen fanns Ingers morbror Jörgen. Han hade också varit elevingenjör en gång i tiden. Han visste därför att engagera sig i att nykomlingen Karl fick sysselsättning. Det hade Karl nytta av. Han fick intressanta och omväxlande arbetsuppgifter. Han lärde sig också att "ta för sig".

Det började nu bli vår även i den kalla och råa Mälardalen. Karl upptäckte att han hade problem med ena ögat. Det blev torrt. Och så småningom fick han problem med att forma munnen - t.ex. för att vissla. Han upptäckte till sin förvåning att musklerna i ansiktet inte lydde hjärnan. Förlamning ? Det blev till att besöka företagsläkaren, som konstaterade inflammation i en nerv som kontrollerar högra ansiktshalvan. Karl hade sannolikt utsatt hals och nacke för alltför sträng kyla under vintern, nerven hade blivit inflammerad och nu fungerade inte signalerna till ansiktshalvan.

Karl fick ordinerat en ordentlig B-vitamin-kur av företagsläkaren. Sedan kunde man bara hoppas. Varje dag fick Karl besöka Aseas företagsläkare för att få sprutor med B-vitamin. Det var i sig en olustig upplevelse. Men obehagligt var också att inte kunna använda högra ögat. Det måste tejpas för eftersom muskeln i ögonlocket inte fungerade. Därmed hade Karl ingen avståndsbedömning. Eftersom han cyklade till och från arbetet uppstod ibland lite halsbrytande situationer i trafiken.

Karls förlamning i ansiktet upphörde efter ett par veckor. Injektionerna med B-vitamin hade gjort susen. Bort åkte tejpen från högra ögat och allt var frid och fröjd igen. En lättnad efter en upplevelse han inte önskade åter.

Karl hade funnit att Asea kanske inte hade någon avdelning där man sysslade med just det han längtade mest efter, det han tyckte att han specialiserat sig på, nämligen datamaskinstyrd reglerteknik. Det var ju det han helst av allt ville hålla på med. Så han tillbringade två månader inom Asea LME Automation, som var ett mellan Asea och Ericsson samägt databolag. Här fick Karl arbeta med en offert till ett stålverk, gå på kurs för att lära sig processdator och själv hålla på i verkligheten med en sådan avancerad apparat. Han trivdes även om handledaren på just den här avdelningen inte hade så mycket tid att ägna åt honom.

Under de här sammanlagt sex månaderna som elevingenjör varvades praktiken på de olika avdelningarna med introduktion till företaget. Det innebar att de unga civilingenjörerna fick träffa hela raden av chefer för de olika sektorerna och avdelningarna inom företaget. De fick besöka fabriker och anläggningar över hela Sverige. Ekonomi-system och planeringsfunktioner genomgicks av de ansvariga.

De avdelningar som ville dra till sig elevingenjörer för fast anställning marknadsförde sig med omfattande besök, middag och presentation av produkter, marknader och medarbetare. Man kunde se hur var och en ville framhålla sin del av företaget som något av det bästa och mest attraktiva som en framtida arbetsplats för de unga civilingenjörerna. Dessa kände sig betydelsefulla och längtade efter att komma ut och jobba.

Bosse Svensson kom från E-sektionen i Karls årskurs på högskolan i Lund. Han hade alltså gått tillsammans med Sven. Bosse var från Helsingborg, var frejdig och blev ordförande för alla elevingenjörerna. I Lund hade han naturligtvis varit årskursens förtroendeman.

Det fanns en egen klubblokal för elevingenjörerna. Där avåt man varje torsdag ärtor och punsch i god teknologanda. Till varje sådant tillfälle inbjöds någon medverkande. Höjdpunkten var besöket av Aseas koncernchef Curt Nicolin, som svarade på frågor och diskuterade med företagets då blivande chefer. Han var inte särskilt förtjust i alla de skatter och pålagor som hade kommit att läggas på företagen. "Nic", som han kallades både utom och inom företaget, tyckte inte att man skulle säga "arbetsgivaravgift". Man skulle säga "löneskatt". Och han blev arg "Nic" om man sa något annat.

Det ingick också att elevingenjörerna skulle ha en träff med före detta elevingenjörer som gav råd och berättade om sina egna tidigare upplevelser. Det började bli dags att tänka på att välja land för den kommande utlandspraktiken. Här kunde de tidigare elevingenjörerna lämna många goda råd och upplysningar om hur olika bolag och kontor ute i världen var som arbetsplats.

När man är elevingenjör skall man kunna föra sig - och uppföra sig. Därför anordnade man en vinkurs; bjöd in en kunnig vinimportör, som berättade om olika vinsorter och om vinkultur. Det kändes viktigt att bilda sig lite också på det på det området tyckte Karl.

De unga elevingenjörerna skulle introduceras till alla ett storföretags verksamheter. I Asea Forum fanns en stor representationsvåning. Flera avdelningar valde att förlägga sina presentationer dit. Då var det efterföljande middag på programmet.

I god representativ stil serverades drycker till maten och till kaffet serverades vad var och en önskade. Detta var en introduktion till en av affärslivets sidor; samtidigt en test på att man klarade av de frestelser som är förknippade med en riktig affärsmiddag. Det var några av Karl kompisar som uppfattade detta som lömskt och försåtligt, men Karl fann det helt i sin ordning. Han tyckte det ingick i den industriella skolning som den här kursen egentligen utgjorde. Det var dock inte alla som klarade av hela affärsmiddagen.

Egentligen var det här programmet ovärderligt ur utbildningssynpunkt, en fin inskolning i arbetslivet. Det var ett privilegium att bli så väl omhändertagen, informerad och introducerad i ett av Sveriges största, mest internationella, mest anrika och mest framgångsrika företag. Visserligen gick inte koncernen så bra ekonomiskt i jämförelse med dagens krav på resultat. Men företaget hade teknologiskt sett en god ställning och det var välkänt i hela världen.

Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget döptes så småningom om till Asea. Så hade företaget hetat i folkmun nästan sedan starten. Men nu var det i alla fall officiellt. Namnändringen skedde på en bolagsstämma. Sedan registrerades det nya namnet hos Patent- och registreringsverket.

Inför utlandsvistelsen skulle elevingenjörernas engelska putsas upp. Man träffades för språkundervisning en gång i veckan. Som övning lästes böcker och så övade man konversation. Det blev nu inte så mycket ordning på det där eftersom färdigheterna var högst varierande och rent bristfälliga på en del händer. Dessutom skulle flera av dem komma att ha mera nytta av spanska, franska, portugisiska eller tyska. De visste ännu inte var de skulle hamna. Därmed blev motivationen närmast obefintlig. Man väntade på besked om till vilket land man skulle få resa ut för att praktisera.

Elevingenjörerna fick utbildning i Aseas redovisningssystem. Det var Diane Bäckman som demonstrerade tillämpningen av Mekanförbundets normalkontoplan, som den så vackert hette. Eftersom den föredrogs på diaprojektor med mörker i rummet somnade karl snabbt in. Men det gjorde inget för han skulle aldrig komma att ha något som helst att göra med bokföring inom Asea-världen. Han var säkert inte ensam om att somna in.

Asea är nästan detsamma som Västerås. Många platser, byggnader, anläggningar och annat inte bara utgör utan påminner om detta stora bolag, som är närvarande nästan överallt i denna Sveriges kanske mesta industristad. Det finns många namn och beteckningar som är lika naturliga för en aseat som termerna ombord för en sjöman.

Mimer-porten är den ingång som är mest välkänd av alla industriella portar i hela Sverige. Åtskilliga är de Asea-arbetare som vandrat ut och in till sina skiftarbeten just denna väg. Därinne på gården, inne i Mimer, kokade man i gamla tider tjära till isolation. Gamla "aseater", som arbetat i något av kontoren i Mimer, kan berätta hur stanken bredde ut sig.

Melker är det stora glaskomplexet mitt i Västerås. Det är byggt som en förlängning på Aseas ursprungliga huvudkontor utmed Kopparbergsvägen. Framför Melker ligger det stora Asea-torget. Den som inte hittar dit vet inte mycket om Västerås. Karl var nära att inte hitta dit den där första gången för anställningsintervjun, men sedan blev det en välkänd adress.

Arvid heter området där man förr i tiden byggde Aseas stora generatorer. Asea-Atom fick så småningom flytta dit när bolaget vuxit ur Tegnér-området. Karls avdelning skulle komma att flytta dit.

Nore och Ottar heter de gamla byggnader som ligger i anslutning till "Asea-tornet" nere vid järnvägen. Därinne gick pater-noster-hissarna hela dagarna runt runt och transporterade "aseaterna" mellan de olika våningarna. De var mycket praktiska, men verkade lite kufiska för en besökare. En gång råkade en av Karls elevingenjörskollegor av misstag följa med hissen uppåt utan att kliva av på högsta våningen. Han insåg sitt misstag och råkade nästan i panik: "Vad händer med hissen där uppe ? Vänder den upp-och-ned och går ned på baksidan. Vad gör jag nu ? Kommer jag att ramla ner, d.v.s i taket på hissen ? Bäst att hålla sig i genom att spärra ut armar och ben mot väggarna !" Det här var tankar i den stackars skräckslagne elevingenjören och nyblivne aseatens huvud. Så han höll sig i så gott det nu gick. Men hissen vände snyggt i sidled däruppe och gick lugnt ned i den andra hisstrumman. Den dam som klev i på högsta våningen när hissen passerade med den vettskrämde elevingenjören blev något förvånad över att se en ung man med utspärrade armar och ben ta upp den mesta platsen i hissen.

Tegnér är ett område som ligger vid motorvägen E18. Här rymdes såväl Asea-Atom som Aseas centrala utvecklingsavdelning. Där bedrevs forskning i de många laboratorierna. Även kärnkraftbolaget bedrev sina experiment där.

Finnslätten är det område där "det nya" Asea byggdes. Där växte de första så kallade kontorslandskapen fram. Det var en nymodighet med kontor i storleken 50 gånger hundra meter, i vilket det rymdes ett halvt tusental människor. Det var så nytt att alla var imponerade och stolta över sin arbetsplats. I särskilda paus-utrymmen fikade man avdelningsvis på bestämda tider. Så småningom packades allt fler medarbetare in i kontorslandskapet. Då började också många tvivla på förträffligheten med den sortens kontor. Kontoren inrymdes i låga byggnader med platta tak. I direkt anslutning låg laboratorier och verkstäder.

Kontoren på Finnslätten blev efterhand fulla. Då byggde man tre nya väggar som bildade ett nytt "landskap" i direkt anslutning till de gamla. Därmed blev det längre och längre till parkeringsplatsen. Den växte i andra riktningen vartefter kontoren växte ut på parkeringsplatsen från andra hållet. Det här området blev så småningom så stort att de många anställda måste börja och sluta sina arbeten vid olika tidpumkter med tolv minuters mellanrum. Lunchen intogs också efter tidtabell i Magneten.

Asea-bussen pilade runt i Västerås. Det var Aseas eget kollektiva trafikmedel och bussen transporterade medarbetarna mellan de olika anläggningarna. Men bussen slutade gå en stund innan arbetstiden var slut. Avsikten var att förhindra användning av denna möjlighet att ta sig hem.

Mörebiff stod ibland på menyn i Aseas matsalar. Så var också fallet fredagen den 16 oktober 1971, den dag då Karl var på anställningsintervju. Det var nämligen så att varannan fredag bjöds denna rätt. Det var bearnaisesås till. Det här var egentligen ingen märkvärdig rätt, men aseaterna var inte bortskämda. Mörebiffen är helt enkelt hackat och hårdpressat kött. Det fanns de som påstod att biffarna framställdes med hjälp av en så kallad Quintus-press. Det var en av Aseas främsta spetsprodukter, en högteknologisk succé.

Det hände då och då att det uppstod klagomål på den mat som serverades i Aseas matsalar. Ibland var det ilskna insändare i personaltidningen "Vi Aseater". För att hantera denna delikata fråga inrättades Smakrådet. Där avgjordes till exempel frågan om man skulle ha potatis med eller utan skal...

Tillbaka till början

Att fortsätta att vara elev

 

"Man lär så länge man lever"

(svenskt ordspråk)

 

 

"Man lever så länge man lär"

(antagligen slogan från utbildningsföretag)

 

 

Allmänna Svenska är spritt över Sverige. Visst dominerar bolaget som mest i Västerås och Ludvika, men det finns också andra platser i landet, där man förknippar orten helt och hållet med Asea.

Elevingenjörerna fick åka runt och besöka t.ex. Surahammar. Det är en gammal bruksort, vars verksamhet kommit att omvandlas till underleverantör till det större Asea. Man smidde hjul till de järnvägslok som producerades i verkstäderna i Västerås och på andra orter.

Vid ett besök ända uppe i Robertsfors i Västerbotten fick elevingenjörerna se på tillverkningen av syntetiska diamanter i det högtryckslaboratorium, som var det kanske främsta i världen. Här visades de så kallade Quintus-pressarna i arbete. De användes också för att pressa kopparklädd aluminium genom dysor. Därigenom formades stänger eller tråd belagda med koppar. Elevingenjörerna fick lära sig att strömmen i en ledning går bara på ytan, d.v.s genom kopparhöljet.

Aluminium var betydligt dyrare än koppar. Därför var det här en metod som skulle spara mycket pengar den dag kopparpriset steg ännu mer än det gjort den senaste tiden. Och Asea skulle tjäna stora pengar. Det lyste ur ögonen på dem som berättade om de ekonomiska möjligheterna. Det här var ett av Asea många framtidsområden, det var teknikentusiasterna rörande eniga om. Allt hade varit gott och väl om nu kopparpriset fortsatt att stiga i den takt Asea-ingenjörerna förutsett. Det gjorde det nu inte, varför metoden aldrig kom till användning. Och de stora vinsterna uteblev.

Finspång är en annan ort som till stor del domineras av Aseas dotterbolag Stal-Laval. Man tillverkar här turbiner till kraftindustrin, som dominerar Aseas kundkrets. Finspång är en typisk bruksort och invånarna är stolta över sina kunskaper, sina produkter och sin långa industriella tradition.

Dessa utflykter inom Asea-koncernen handlade inte bara om produkter, verkstäder och marknadsstrategier. För att de från studentlivet nyss komna nya medarbetarna skulle vänjas vid hur det går till inom industrin fick de aväta en hel del affärsluncher med olika befattningshavare runtom i Sverige.

På Stal-Laval i Finspång engagerade man sig också i besökarnas fritidssysselsättning. Sålunda transporterades besökarna till ett hotell i Norrköping. Med på resan följde ett antal sekreterare och andra kvinnliga medarbetare från Stal. De skulle se till att elevingenjörerna fick en trevlig kväll. Det var minsann ett uppskattat initiativ. Middag med damer. Och med dans. Men Sven längtade ändå hem till Ingegerd. Och Karl till Inger.

I början av juni fick elevingenjörerna besked om vart de skulle få åka på sin utlandspraktik. Karl hade satsat på USA och fick det. Han var jublande glad och rusade hem och spelade "The only living boy in New York" med Simon & Garfunkel.

Karl och Inger hade under våren träffat ett par tidigare elevingenjörer som gjort sin utlandspraktik i White Plains utanför New York. Dessa hade entusiastiskt berättat om hur bra de haft det. Nu var Karl upprymd och förväntansfull.

Nu stundade planeringens tider inför den stora utlandsresan. Det var mycket som skulle ordnas. Att vara borta ett halvår och ha lägenheten stående tom kändes lite onödigt. Samtidigt tänkte Karl på att det kom nya elevingenjörer till Asea samtidigt med att han drog utomlands. Dessa nykomlingar gick i samma spår som han och skulle således vara i behov av lägenhet bara under ett halvår och sedan fara utomlands lagom till dess att Karl återkom. Bra kombination tyckte han och hyrde ut lägenheten till två kompisar som kom nyexaminerade från Chalmers till Asea.

Den lilla Fiaten skulle inte må bra av att stå därute på parkeringsplatsen hela andra halvåret 1972. Bättre att ställa upp bilen hos någon bonde fick Karl som råd av någon bekant. "Så sparar Du skatt och försäkring under tiden". Det måste ha varit den ekonomiskt sinnade svågern Jörgen som gav rådet. Sagt och gjort. Karl hittade en bonde utanför Västerås. Han hade en loge som lämpade sig som långtidsgarage. Bra kassaförstärkning tyckte bonden. Karl undrade hur lill-Fiaten skulle se ut den dag han skulle hämta ut den igen. han hade hört hemska historier om hur råttor kunde äta upp hela innandömet på bilar som stod inhysta. Den dagen den sorgen, tänkte han. Nu var det USA som hägrade.

Karl hade precis blivit hämtad av Sven efter uppställningen av bilen när en överraskning anmälde sig. Han hade precis kommit tillbaka till kontoret med avskedstårtor, då han möttes av meddelandet att han måste till amerikanska ambassaden för att ordna med sitt visum. Det som var klart sedan mer än en månad. Han hade rätt stämpel i passet. Precis den han fått råd av Anders Bröms om att skaffa. Anders hade varit i White Plains året före och visste vad som gällde. Karl hade gjort precis som han skulle, men nu var det något trassel. Han måste till Stockholm hals över huvud. Imorgon var det dags för avfärd !

Var få tag i en bil? Karl och Sven höll den sista månaden till på Automation. De ringde runt bland kompisarna för att få tag i en bil. Håkan, som skulle iväg till Montreal precis som Sven, bistod. Han åkte hem och hämtade sin Amazon, som Karl fick låna för snabb färd till Stockholm. Där var han inte så bevandrad och var amerikanska ambassaden fanns hade han ingen aning om. Men Håkan, som gått på KTH i huvudstaden visste. Han gav instruktioner om färdväg. Iväg bar det. Karl hade i all hast fått tag i Inger, som var hemma och packade. De hann fram till ambassaden i tid. Själva visumförfarandet var överstökat på någon minut. Hem och packa !

Karl hade skickat det mesta av packningen för halvårsvistelsen "over there" i en stor trälåda. Det var vinterkläder och annan utrustning. Det hade gått i god tid med Aseas eget interna transportsystem. Kvar var bara det allra nödvändigaste, sommarkläder och annat som behövdes under resan och de allra första dagarna i USA.

Det var en kort orolig natt inför den långa resan. Man kan inte försova sig med en fast bokning till USA ! Nu var resan nära förestående och Karl hade resfeber. Han hade hyrt en bil för att köra de dryga tio milen till Arlanda. Claes och Birgitta skulle med samma plan för att vara i Montreal. Karl hämtade dem i arla morgonstunden en het junimorgon.

Det var som första dagen på sommarlovet, men det låg ändå en stor uppgift framför dem. De styrde mot Arlanda. Där mötte de Sven och Ingegerd samt Håkan och Anna-Lena, vilka alla skulle till Montreal. De var alla åtta lite spända - men förväntansfulla. På plattan stod Trans International Airlines' stora Boeing 720. Den tog dem allihop över Atlanten med mellanlandning på Keflavik på Island och slutlig destination New York.

Tillbaka till början 

Att arbeta i utlandet

 

"Working on the railroad,

for a dollar a day ..."

(Stevie Winwood)

 

Efter landning i New York på självaste John F Kennedy flygplatsen stannade Karl och Inger ett par dagar för att se sig omkring. Det hade varit stökigt att komma igenom först tullklareringen och sedan immigrationskontrollen på flygplatsen. Där mötte amerikanska "officials", vilka alla var noggrannheten själv.

Väl insläppta i det stora landet av de myndiga myndigheterna med sin strikta kontroll bar det av med taxi in mot självaste Manhattan. Det hade varit en lång flygdag och kroppsklockan var mitt i natten trots att det bara var eftermiddag lokal tid.

Karl och Inger var angelägna att komma i ordning i sitt nya om än tillfälliga hem i närheten av Asea-kontoret. Men väl i New York passade de på att se allt det där man måste se. Alltså åkte de alla hissarna upp i Empire State Building, tittade in i FN-skrapan vid 49:e gatan o.s.v. Det skulle bli rika tillfällen att bese New York så efter någon dags sight-seeing tog de farväl av det övriga resesällskapet utanför Grand Central Station och for med tåget norrut mot White Plains.

Det var en het dag i New York och det var mycket folk på denna Manhattans största järnvägsstation. Men det var lätt att hitta tåget så iväg kom de, svenskarna på väg ut i världen. Nu var de nästan framme. Karl och Inger kände sig omtumlade efter de senaste dagarnas upplevelser. Det var som slutet på en väldigt lång resa. Det var hett, svetten lackade trots att fönstren var öppna i tåget, som slamrade fram mellan förorterna efter att ha lämnat Manhattan, halvön som utgör själva New York City.

Konduktören ropade ut namnen på stationerna: Tuckahoe, Mount Vernon. Det var många stationer de passerade. Och de flesta namnen lät närmast exotiska. Tänk att Amerika är i alla fall ganska stort! Och nu var de så nära målet, men ändå saknades den riktiga närkontakten.

Allt var nytt - alla intryck, klimatet, miljön, sättet att vara, ja allt. De var på resa i något de inte kände. Landskap, människor och hus skymtade förbi. De levde här. De visste inte att två främlingar nu var på väg in i deras miljö. Nu kunde det inte vara långt kvar. En timme norr om New York City hade det sagts. Det verkade längre. Tåget rasslade och skramlade fram mellan ständigt nya områden av typiskt amerikanska hus.

Äntligen var de framme i White Plains. De visste inte vad som väntade. Det visade sig vara en liten ödslig station med några få spår och en liten stuga till väntsal. Ingen människa inom synhåll, inga bussar, ingen taxi. Karl gick för att ringa. Det var gassande hett och han var genomblöt av svett. Ja det hade torkat nu i vinddraget på tåget. Men den här hettan med fuktig luft var inte något en svensk var van vid.

Vid brandstationen fanns en telefomkiosk. Innan Karl hunnit ringa till Asea-kontoret hann det fram en schabbig typ som Karl antog ville sälja något slags drog. "No, thanks" fick han ur sig och negern drog sig tillbaka. Han såg ut att ha väntat sig just det svar han nu fick. Karl såg nog inte ut som en knarkköpare.

Efter någon halvtimma kom Aseas stora station wagon insvängande på planen framför den lilla stationsbyggnaden. Roger, firmans allt-i-allo och chaufför, var klädd i boots och typiska amerikanska brallor. Lite överviktig och loj var denne 30-åring som sett elevingenjörer komma och fara varje halvår. Han tog dem nog inte längre på allvar - det märktes. Han tog i alla fall med Inger och Karl till Asea-kontoret, beläget alldeles vid Interstate 684.

De gled fram i den stora firmabilen, en s.k station wagon, vilken sakta gungade i varje sväng. Typiskt beteende för amerikanska bilar med mindre goda stötdämpare. Det kändes lite exotiskt att gunga fram i "amerikanaren". Karl förstod inte riktigt vad Roger sa i alla lägen och kände sig en smula vilsekommen. Men det går nog över tänkte han. Han var inte alls orolig för att inte klara språket.

Framme vid Asea-kontoret svängde de upp på den rikligt tilltagna parkeringsplatsen. Där stod inte bara de stora amerikanska dollargrinen utan också flera japanska och europeiska bilar. Japanerna var på stark frammarsch. "Drive a Datsun - plant a tree" var en kampanj som pågick. Biltillverkaren lovade plantera ett nytt träd för varje såld bil. Amerika började bli miljömedvetet.

Asea hade utöver denna station wagon också några andra firmabilar. Det fanns några stycken fordar liksom ett par loppor, Volkswagen av den gamla typen. Dessa var förbehållna elevingenjörerna, Aseas trainees. Karl fick dock börja med en Ford Pinto. Den verkade sakna fjädring för den hoppade och skuttade som en unghäst.

 

Asea Inc

Karl begav sig genast till sin nya arbetsplats, där han träffade Sune, chefen för orderkontoret, och Vera, Sunes sekreterare. Sune var en upptagen man. Han satt för det mesta i telefon, antingen med hemmakontoret i Västerås eller så med kunder någonstans på den amerikanska kontinenten.

Sune var upptagen i telefon när Karl anlände. Karl fick vänta en bra stund. Sune verkade inte vara överdrivet intresserad av elevingenjörens ankomst var Karls intryck. Han väntade i det luftkonditionerade kontoret som fick honom att glömma den hetta han just kommit in från.

Sune arbetade mest för sig själv skulle det visa sig. Han varken chefade eller agerade ledare. Det betydde att Karl fick hämta hjälp lite här och lite där för att klara ut vad han behövde. Det var inte svårt, för kontoret var fullständigt nedlusat med hjälpsamma sekreterare. Mycket mera sekreterartätt än i Sverige. De passade ständigt upp männen. Det var kaffeservering, kopiering, resebeställningar etc. etc.

 

 

White Plains

Det här var orten, där Aseas amerikanska huvudkontor låg. Den ligger i ett county som heter Westchester och är ett av de rikare i USA. Här i trakterna har IBM flera av sina kontor, forsknings-och utvecklingscentra.

White Plains är inte bara en ort utan beteckningen på området i norra delen av det rika Westchester county. Många dagpendlande New York-are bor i det ganska utbredda White Plains. Många arbetar också på något av IBM 's kontor eller laboratorier som det finns några stycken av inom bara någon timmes bilfärd.

 

Wild Oaks Village

Då Karl bekantat sig lite med de övriga inom orderkontoret var det dags att åka "hem". Han skulle inte börja arbeta genast, utan hade några dagar på sig att komma i ordning och bekanta sig med omgivningen. Hemmet som Karl och Inger skulle bo i den närmaste tiden var ett hus som ägdes av en av Asea-svenskarna stationerad i White Plains. Han var nu tillfälligt utlånad till Västerås en tid och hyrde då ut sitt hus till elevingenjörerna. Ytterligare en utlokaliserad svensk bodde där sedan något år. Det var Östen, som jobbade som säljare och i praktiken bytt plats med husägaren under ett par år.

Det var gott om plats för de nya elevingenjörerna i huset. Den förre hade bott där och nu flyttade Karl och Inger in. Odd, den andre elevingenjören anlände även han efter någon dag. Huset blev välbebott. Tillsammans med Östen blev de fyra vuxna i huset. Under några sommarveckor fick dessutom Östen över en dambekant från Sverige så de blev fem vuxna, en liten svensk koloni i området.

Wild Oaks Village var ett litet villaområde med ett tiotal hus "ute i bushen". Ja det låg verkligen omgivet av vilda ekar och därav namnet. Närmaste granne till det Greenska huset var en pensionerad TV-reporter. Huset innehöll dessutom fruns syster. De båda damerna hade gjort sig bekanta med det förra elevingenjörsparet men så småningom chockats djupt då de förstått att dessa inte var gifta utan på svenskt manér sammmanboende. Kontakterna lär ha avbrutits i samband med det inträffade.

Av de andra grannarna såg svenskarna inte mycket. De hälsade inte ens på någon utan de andraverkade vilja hålla sig på sin kant. Det var verkligen inte som i Sverige att invånarna var nyfikna på sina grannar. Det kan också ha varit att man var van vid att det flyttade folk ut och in ur Greens hus och därför överhuvud taget inte brydde sig.

Det var ofta grillning i trädgården. Då köpte de "London broil", en speciell stek som lämpade sig för grillning. Riktmärket var ett pund per person. Det kom även andra aseater på besök vid dessa grillnings-fester. För fest var det! Att äta nygrillad stek med bara grönsallad och kaliforniskt vin till kändes som en lyx.

Bland dem som kom på besök till exempel långe Rolf, som sålde högtryckspressar. Han var utlånad från Sverige som förstärkning till industriavdelningen. På den marknaden var Asea fortfarande ganska okänt och de fick arbeta hårt och som en verklig knatte på den stora amerikanska marknaden. Annat var det med kraftavdelningen, som satt sig i respekt i USA genom att vinna några stora kontrakt på transformatorer och produkter för kraftöverföringr.

I närheten av huset fanns en mindre sjö. Den var grävd men ändå så stor att det gick att bada i den. Den låg inbäddad i en liten dunge och ditut gick sällskapet om kvällen med picknic. De bodde verkligen bra. Klimatet gick inte att klaga på. Möjligen var temperaturen i högsta laget, men mot kvällen blev det skönt.

 

Armonk

Det här är en världsberömd liten ort. Det bor bara något tusental där, men IBM's huvudkontor har gett samhället en plats på världskartan. Där fanns banken, matvarubutiken och några små affärer. Dit kunde man åka och handla sin lunch-sandwich.

 

Asea-kontoret

Asea hade sitt huvudkontor vid Interstate 684, som gick norrut genom New York state. Det där med huvudkontor låter nu lite storslaget, men så var inte alls fallet. Istället var det en låg byggnad i grå betong. Den såg ut som en grå låda utslängd på den stora gräsmattan som utgjorde själva området.

Asea-byggnaden rymde cirka fyrtiotalet medarbetare. Det var en blandning av amerikaner och utlokaliserade svenskar. De senare hade dock blivit mer eller mindre amerikaniserade, allt beroende på hur länge de vistats i denna från hemlandet helt annorlunda omgivning. Namnen uttalades på amerikanskt vis och utan vare sig prickar eller ringar.

Amerikanerna inom Asea utgjorde långt ifrån någon homogen grupp. Där fanns såväl etniska grupper som representanter för olika kulturinriktning. De lägre tjänstemännen var mestadels från trakten. Några bodde i det så kallade New England och ville därför framstå som engelsktalande i motsats till flertalet amerikaner med betydligt bredare dialekt.

På lunchen fanns det många olika sysselsättningar. Under de allra hetaste månaderna samlades en del anställda i skuggan under träden i trädgården utanför kontoret. Men vissa dagar var det alldeles för hett och då föredrog de flesta att stanna inne i det av air condition svala kontoret. Det var nästan alltid någon frivillig, som erbjöd sig att åka ner till A&P i Armonk för att köpa en sandwich till lunch. Denne frivillige fick ta emot beställningar och så vackert utföra dem dessutom. Till den dagliga mackan, som mestadels bestod av en s.k roll, d.v.s ett runt brödstycke, med ost och skinka, dracks det kaffe ur kontorets muggar av frigolit. Ham-and-sandwich sandwichen hade gjorts av George i charkdisken på A&P.

Under lunchen läste alltid någon tidningen, några spelade bridge. Det var i allmänhet Vera och Jerry Pfeffer, samt jäntan på ekonomiavdelningen. Hon klagade alltid på att hon "such a weard hand". Karl deltog ibland, men det var Vera och Jerry som var de verkliga hajarna.

Av och till skulle det också spelas schack. Särskilt Jerry var pigg på det. Men han var en så pass svår motståndare att de flesta drog sig för att spelal mot honom. Mestadels blev det bara ett parti för sedan hade man fått nog. Jerry var inte bara duktig, utan han njöt verkligen av att långsamt strypa sin opponent.

 

Sune och hans gäng

Ericsson var från Ludvika och hade jobbat på Asea i Sverige. Sedan ett antal år var han bosatt i USA, gift med en f.d flygvärdinna och hade två barn i amerikansk skola. Han förestod det så kallade orderkontoret. Där fanns också två amerikaner med italiensk härkomst. Det var Bill och Tony. Den förstnämnde var starkt konservativ men ändå Nixon-fientlig, den senare hade låg profil och "gjorde bara sitt jobb".

Hans var svensk och junioren i avdelningen. Hans far ledde en av försäljningsavdelningarna och hade fixat in Hans som praktikant. Han hade nyss gått ut den amerikanska skolan och skaffade sig nu värdefull arbetslivspraktik.

Sune hade fördelat rutinarbetet på sina medarbetare. Allt övrigt gjorde han själv. Det innebar en tung börda, för allt som avvek från normal rutin skulle han sköta. Det medförde ständiga telefonsamtal till kunder och till Aseas hemmakontor. Han satt mest i telefon.

Som gammal "aseat" hade Sune ett oerhört kontaktnät. Han fann alltid på råd - för det mesta genom att rådfråga någon i nätverket. En gång fick han verkligen användning av sina kontakter i Västerås. Det var en ovanligt knepig situation med problem i en utrustning som levererats för länge sedan. Det var inte många som besatt kunskaper om hur den fungerade. Men Sune visste alltid vem som visste. "Teater-Johansson" ringde han till. Vem det egentligen var förmäler inte historien, men det var en av Sunes många stödjepunkter - bra att ha när man arbetar långt borta i ett stort land. På så sätt hade svenskarna med förankring i hemmakontoret en klar fördel framför de lokalt anställda amerikanerna, vilka fick förlita sig på sina få formella kontaktpersoner.

Asea-kontorets anställda var mycket olika. drt var en blandning av inflyttade svenskar, amerikanska business-män och lokala förmågor från trakterna runt kontoret. Detta låg invid gränsen mot Connecticut och några bodde längre ut mot kusten. De ansåg sig bo i New England, vilket de var uppenbart stolta över. De pratade också mer engelskt och mindre amerikanskt. Det ansåg de fint, i alla fall finare än den lite hårda dialekten i New York state.

På kontoret fanns amerikaner av såväl italienskt som annat nationellt ursprung. En annorlunda etniska grupp utgjordes av judar, vilka hade sina egna helgdagar och verkade leva i en annan ordning än övriga på kontoret.

 

Saw Mill River Parkway

I USA färdas man på många olika slags vägar. Highway är den vanliga vägen, landsvägen. I bilens barndom byggdes de så kallade parkways, som hela USA är fullt av. Till skillnad från en vanlig highway består en parkway av fyra filer, två i vardera riktningen. Mitt mellan mittfilerna finns en barriär av plår eller betong. Det är med vanliga säkerhetsmått ett inte alltför säkert arrangemang. Vid sidorna om vägen breder gräset ut sig och vägområdet brukar omges av planterade trärav namnet parkway.

Längs Saw Mill River slingrar sig Saw Mill River Parkway. Det var den vägen aseaterna i White Plains körde när de skulle till JFK, flygplatsen. Karl hämtade Odd som kom några dagar senare. På vissa parkways måste man stanna här och där för att betala för sig, men bara i ena riktningen. Så där har man tänkt sig för. De flesta kör ju faktiskt tur och retur och då kan man s gott betala för bägge riktningarna på en gång. Mitt i vägen står små tullstugor. Vissa är bemannade, andra helt automatiserade. Då stannar man till, kastar sin quarter i ett trattformat när och då går bommen upp.

Alla trafikanter far omkring med gott om mynt för att kunna betala för sig. Det måste man göra på nästan många parkways, liksom på de flesta så kallade turnpikes. Turnpike är en motorväg av allra högsta klass. Den har många gånger 3-4 körfält i vardera riktningen. Där är det dock lite mer praktiskt ordnat med betalningen där. Man får ett kort när man kör in på en turnpike och betalar när man lämnar den.

 

684:an

Mellanklassvägarna är så kallade interstate. De har ett eget skyltsystem i blått-vitt-rött, de amerikanska färgerna, och löper genom flera stater, ibland från kust till kust. De är också enhetligt numrerade. De viktigare interstate har ensiffriga nummer, de därnäst i storlek två siffror. Tresiffriga interstate löper mellan de större. Man kan också från numren sluta sig till i vilken huvudriktning vägen går. Exempel: tresiffriga interstate med jämna nummer går i nord-sydlig riktning och jämna nummer i öst-västlig. Omvända förhållandet gäller för tvåsiffriga.

Interstate 684 passerar förbi Armonk och Asea-kontoret. Den övergår så småningom i Saw Mill River Parkway och det här vägsystemet lärde sig Karl redan från början. Så småningom kom han också att köra 287-an till Danbury. Denna väg gick från Danbury västerut och korsar Hudson River med Tappan Zee Bridge. 287-an ansluter ocksåtill 87-an, som i sin tur sammanbinder New York och Montreal.

 

Hans (Sohlén) och golfen

Asea Incs anställda åt oftast sandwich och kaffe till lunch. Några hade kundbesök eller representation och lämnade kontoret. Annars var det flera som passade på att få lite luft under lunch-timmen. Om det nu gick för vädret vill säga. Ja, det var så hett på sommaren att det var en pina att vistas i solen annat än bara en liten stund. Man sökte skuggan. Somliga pratade politik, andra strosade sakta omkring - sakta för att inte locka fram svetten. Dey var en väldig omställning att komma ut i det stekande solen jämfört med det luftkonditionerade kontoret där det snarast var för kallt. Dragkänsliga personer blev lätt förkylda.

Hans, som var son till den äldre Sohlén på kraftavdelningen, var anställd som orderhanterare hos Sune. Karl och Hans fick samarbeta och det var alltid bra att Hans fanns till hands tyckte Karl. På lunchen plockade Hans ibland fram sitt golf-set. Både han och hans far hade skaffat sig golfutrustning och skulle nu igång med träning och spel. Fadern höll enbart till på övningsfältet, driving range, och tog lektioner för en professionell instruktör, en så kallad pro. Hans däremot var mer otålig och hade därför redan provat på att spela på bana. Under lunchen plockade han fram boll och klubba. Han knäppte försiktigt iväg bollen över den välklippta gräsmattan.

Karl som inte visste mycket om golf blev naturligtvis nyfiken och bad att få prova. "Det är väl inget svårt det här" undslapp han sig. Det närmaste golf som Karl någonsin kommit var att vara ivägen för spelarna på Lunds golfbana, där han och Inger en gång försökt vara ute och motionera. Men det hade inte gått något vidare för var de än gick var det någon som tyckte att de var ivägen. Ingenstans kunde de gå utan att någon ropade "ur vägen". Det hade verkat fientligt och konstigt.

Nu stod Karl där på gräsmattan med en golfklubba i handen. Han funderade över hur han skulle bära sig åt för att träffa den lilla vita bolluslingen. Han räknade ut att det viktiga var att klubban kom tillbaka till samma läge som den utgick ifrån och då hade med sig lite kraft. Och då gällde det ju att göra så liten rörelse som möjligt men ändå hämta kraft från bakåtrörelsen.

Hur det nu än gick till så träffade Karl bollen på ett sätt, som i alla fall han tyckte, var alldeles utmärkt. Bollen flög iväg sådär 25-30 meter. Karls uppsyn sade att det nog inte var så svårt det där med golf. Det föranledde nu Hans att påpeka att fulla slag på en riktig golfbana det var minsann något helt annat. Det där ville Karl nog ganska gärna utforska själv, det kände han omedelbart. Dock hade han inte den blekaste aning om att det han just råkat ut för var en släng av golfsjukan - i varje fall ett virus med bärare av golfsjuka.

Karl antog Hans utmaning att följa med ut på en riktig golfbana. I huset där Karl bodde fanns givetvis golfutrustning. Det var golfväska på en liten vagn och ett knippe träklubbor. Det fick duga som utgångspunkt. Järnklubbor saknades, men de delade upp Hans järnklubbor. Väl på green skulle de dela på puttern. Det där var nu inte helt i sin ordning, men Hans lyckades ändå ordna så att de fick komma ut på Mohansic Golf Course. Han visste uppenbarlligen hur man duperar startmaster och funktionärer. Som nybörjare fick de gå tillsammans med två erfarna spelare. För dem måste arrangemanget ha varit en mardröm att gå ut med de två svenskarna. Karl hade aldrig försökt slå ett riktigt golfslag tidigare, i varje fall inte på en golfbana.

Hur det nu än gick till så lyckades Karl komma iväg på första slaget. Hans instruerade hur han skulle bära sig åt. Det skulle vara den största klubban på utslagsplatsen. Karl sopade till så gott det gick och bollen korvade iväg snett bortåt höger. Framåt gick det. Hans talade om vilken klubba som var lämplig att använda. De två kumpanerna fick så småningom bollen i hål och gick vidare mot tvåan. Därmed kom de ur sikt från klubbhuset och trycket minskade för ett tag.

Efter fullbordat varv, 18 hål, kände Karl att det här det var något alldeles extra. Han hade fått blodad tand. Två och en halv dollar för ett så fantastiskt nöje! Det måste bli fler gånger, det försäkrade han sig om med Hans. Golffebern började stiga. Antalet slag på den allra första rundan hade vart i storleksordningen 115. Det var nu inte helt katastrofalt, men ändå inget att yvas över. Många år senare förstod Karl att det var just så här det känts för bortåt hundratusen svenskar som skulle komma att upptäcka spelet under den förestående golfboomen i Sverige. Därom visste han ännu dock intet. Det närmaste Karl kommit golfspeelt var när han tagit söndagspromenaden på Kungsmarken i Lund och blivit halvt bortschasad.

Det skulle bli ett antal golfrundor till under USA-vistelsen. Karl gick till en department store i början av augusti redan. Enligt Hans kunde han lugnt köpa sig ett set klubbor. Om han inte skulle komma att använda dem hemma i Sverige så kunde han sälja dem med förtjänst, sa Hans. Sagt och gjort. Karl fick tag i klubbor med bag och vagn på sale (realisation) för bara 69.99 dollar. Ameerikanska affärer ligger alltid tidigt med sin rea. Så fort säsongen är igång börjar den. Man har alltså ett konsumtionsmönster som gör att all utrustning inhandlas före säsongen. När Karl var ute efter sina golfklubbor, i augusti, stod redan ishockey och andra höst-/vintersporter för dörren, inköpsmässigt.

En enklare putter, klubban man använder på greenen, gick på bara 4.99 dollar. Vilka fynd! Golfskor med spikar under kostade i storleksordningen 12 dollar. Nu var han fullt utrustad. Under hösten åkte Karl runt och spelade på olika banor. Golfidiotin hade gradvis, men ganska fort, utvecklats hos honom. Från den sjukdomen lär heller inte finnas någon bot. Det var synd om Inger som fick sitta ensam en stor del av söndagarna under hösten. Så småningom kom dock vintern och då återgick söndagslivet till det mer normala.

 

Att flytta omkring

Till att börja med bodde Karl och Inger i Kurt Greens hus medan han var utlånad till hemmakontoret i Västerås. Men framemot hösten kom Kurt med familj tillbaka från Sverige till sitt amerikanska hem. De tillfälliga gästerna fick flytta ut. Östen var på väg tillbaka till hemmakontoret men elevingenjörerna hade ännu några månader kvar av sin vistelse. Nu slumpade det sig så att Björn Thelemark skulle ta en längre semester med hela sin familj i Sverige. Han hade bott länge i USA, där hans barn också var födda.

Det passade bra att elevingenjörerna, den tillfälliga arbetskraften, flyttade in i och vaktade Thelemarks hus medan familjen var borta. Så Karl och Inger flyttade från Greens till Thelemarks. Det var i stort sett i samma område men längre in i skogen. Det var en lummig skog som gav intrycket av glest boende, medan det i själva verket bodde massor av folk i området. Det var många IBM-are, eftersom "Big Blue" hade sitt högkvarter alldeles i närheten. Dessutom fanns själva forskningscentret inte alls långt därifrån.

Odd hängde också med från Greens hus till det Thelemarckska huset. Det var praktiskt för då kunde de lämna en bil hemma till Inger. Hon kunde därmed röra sig mera fritt. Inger arbetade som frivillig på ett så kallat nursing home tillsammans med Camilla, fru Green och fick på så sätt lite social kontakt med det amerikanska samhället. Det var inte ett arbete i egentlig mening men en sysselsättning som gav en god inblick i hur amerikaner placerar sina äldre på anstalt, inte som i Sverige men ändå.

 

Att köra för fort

Som trainee fick Karl disponera en bil av företaget. Vanligen tillhandahölls de gästande svenska elevingenjörerna någon av de två gamaldags, men i USA ändå mycket populära Volkswagen. Ibland fick de även tillgång till den Ford Pinto som var lite mer att åka i. Den stora station wagon användes också på helgerna när det svenska gänget skulle ut på pick-nick eller liknande.

Karl hade relativt nära till arbetet den första tiden, men under den senare delen av vistelsen fick han åka dryga halvtimmen. Amerikanska vägar är bra och hastighetsbegränsningen verkar nästan lite löjlig. På de stora Interstate får man köra 60 eller på vissa 65 miles per hour. På parkways är hastigheten begränsad till 55 mph. Det är ju ingenting tycker svensken. Men man skall se upp.

Visst finns det skyltar som säger att farten mäts med radar eller elektroniskt, men man vet aldrig när. Det där med skyltarna lär hänga ihop med den amerikanska lagen som säger att man skall vetas vad man riskerar. Alltså skall man veta att t.ex. radar kan komma att vara i bruk för att mäta hastigheten. En amerikansk variant på engelsmännens sportmanship, kanske.

Man skall alltså passa sig, eller snarare hastigheten, när man kör omkring i USA. Det fick Karl erfara. På väg till jobbet en måndag morgon klev plötsligt en polis ut en bit i vägbanan och vinkade in Karl. 65 mph var ju lite att vifta på men Karl hade varit en bit över 70 rentav. Polismannen tyckte uppenbarligen att det var en besvärlig historia med Karls svenska körkort. Han hade inte brytt sig om att skaffa ett internationellt. I förvåningen över komplikationen släppte polismannen iväg Karl med endast några mindre förmaningar men utan "ticket", d.v.s böteslapp. Det skulle han vara tacksam för fick han veta av Björn Thelemark, som dels hade respekt för polisen, dels erfarenhet av att åka fast.

Det hände sig ånyo mot höstkanten att Karl blev haffad av polisen för lite för hög hastighet. Efter att ha flyttat till motellet och fått betydligt längre väg till kontoret hade Karl åtminstone en halvtimme att köra på parkway upp i Putnam county. Där var hastigheten begränsad till 55 mph eftersom denna parkway var av äldre datum. Efter några veckor på denna väg blev Karl sittande i sina egna tankar och fortsatte i alltför hög fart när han kom in på den äldre delen av vägen. Plötsligt såg han en "saftblandare" i backspegeln. Det var en State Trooper, som kört ifatt honom och legat och lurpassat. Du ville han att Karl skulle "pull over", d.v.s köra in till kanten. En parkway omges vanligen av gräsmatta varför det finns gott om plats att stanna till. Men Karl var nära avtagsvägen hemmavid och fortsatte därför ända dit. När han väl stannat hade polismannen hunnit reta upp sig på det. Karl skulle ha stannat omedelbart och nu fick han sig till att börja med en rejäl utskällning.

Det här var i november så det var redan mörkt ute. Bara att stiga ur bilen med en uppretad State Trooper framför sig i polisbil med sökarlyktan riktad på sig var obehagligt. Karl blev bländad av det starka ljuset och kände att här gällde det att hålla händerna stilla och väl synliga; annars var det risk för att det skulle uppstå ett kulhål om State Troopern blev det minsta orolig. Han hade nämligen puffran på höften. Han stod där bredbent framför Karl, med ridstövlar, ridbyxor och hatt ā la King vid gränspolisen med sökarlyktan rakt på den"misstänkte" - Karl. I sådana lägen är det lätt att hålla sig för skratt.

Detr blev en lång palaver om varför Karl kört som ett svin, varför han inte hade internationellt körkort, hur han kunde komma sig för att komma till ett främmande land , köra så där och utsätta sina medtrafikanter för livsfara. Karl svarade "yes, sir" och "no, sir" samt "certainly, sir". Han tänkte på vad han fått lära sig om psykologi i slika situationer av en av föreläsarna på elevkursen.Nu kom det verkligen väl till pass.

Efter en stunds palaver med hårda ord, förmaningar och tillhållande om att i fortsättningen köra med vett slapp Karl ånyo undan med blottaförskräckelsen. I värsta fall kunde han blivit insydd för att bli utlöst av någon från Asea. Men det slapp han alltså. Han hade hört Björn Thelemarck och andra berätta hemska historier om hur det kunde gå till om man föll i onåd hos polisen io Amerika.

 

Picknick

Mot slutet av sommaren skall alla bolag ha Company Picnic, så ock Asea Inc. Detn bestod av att man klädde ut sig i fritidskläder och åkte till någon lämplig äng. Där blev det ätande ur medhavd korg och sedan lekar och softball, en mildare form av baseball. Alla skulle vara med, speciellt chefer och sekreterare. Det delades upp i två lag och matchen avverkades under stort allvar. Fruar, fästmör, barn och andra anhöriga samlades på detta sätt en gång per år. Det var ingen större skillnad mot det sätt varpå det tillgår i vilket svensk företag som helst. Det var samma lite avvaktande hållning med många som höll sig på sin kant, några som drack för mycket och därför spelade över samt andra som bara iakttog och förhöll sig som åskådare påfesten. De flesta svenskar tillhörde den mer aktiva och överspelande delen av sällskapet. Bolagets direktör, Arne Mark, uppträdde med tillkämpad värdighet som domare i matchen mellan de två softball-lagen.

 

Fest i Amerika

Av och till inbjöds till fest. strax före jul bjöd chefen för bolaget, Arne Mark, hem allaanställda. Då gick det till som det brukar på amerikanska partyn. Man är bjuden mellan två tidpunkter och får komma när man vill. Men hem går man senast vid den angivna sluttidpunkten. Sedan spelar det ingen roll hur trevligt man har det eller med vem man kommit i diskussion. Festen slutar verklkigen vid angiven tidpunkt och då förväntas man pallra sig iväg. Under själva festen går man omkring med ett glas i handen, säger "hi" eller "how are you doing" till dem man känner. Till dem som man just presenterats för säger man "nice to meet you" . Så går det till, inte på något annat sätt. Jo, det förstås, när de svenske träffade bara varandra. Då satt man och pratade väder och politik i grupper. Man diskuterade vad som var bättre respektive sämre med Sverige visavi USA.

Genom Alec, som bodde på samma motel som Inger och Karl kom de med på fest till en familj, där frun i huset var svenska. det här var strax före jul och det skulle bli något slags förfest till julen med glögg och pepparkakor. Men den amerikanske mannen i huset hade inte proportionerna klara för sig när han blandade till glöggen, utan den blev på tok för stark. I alla fall med hänsyn till de mängder i vilken den serverades. Den dracks i stora frigolit-muggar. Typisktameerikanskt, tänkte Karl. Alec som inte var sparsmakad när det gällde sprit, fick natutligtvis i sig alldeles för mycket av varan. Så på hemvägen upptäckte Karl att här skulle det nog inte köras bil. Det skulle nog egentligen inte Karl heller ha gjort. Men nu gällde det att förhindra Alec, som raglade fram till sin egen bil och lyckades få fram nyckeln trots att han redan halvlåg över kylaren på bilen. Det blev näst intill bråk, när han fick klart för sig att Karl misstrodde honom att kunna köra sin egen bil. Det tål inte en amerikan. Så länge han står upp anser han sig kapabel. Det hela slutade med att Karl körde Alec med honom halvsovande och Inger den egna bilen. Karls minne från färden är att han var väldigt lätt på foten vad gällde både gasen och bromsen. På något ssätt gick det den så kallade vägen under uppbjudande av ayttersta försiktighet.

Morgonen efter var verkligen dagen efter. Karl och Inger vaknade upp med vad som skulle kunna beskrivas som plåtnackar. Huvudet var fullständigt plåtskott. I varje fall upplevde de det så. Den överspetsade glöggen hade en utdragen verkan ! Amerikaner må vara aldrig så stora specialister på drinkar, men glögg förstår de sig då rakt inte på.

 

Slutet på vistelsen

I december firades lucia. Svenskarna på kontoret ställde till med Lucia. Varje år blev amerikanerna lika förvånade över att se svenskarna klä sig i vita dräkter och höra dem sjunga visor på ett märkligt främmande tungomål. Några tänkte nog på Ku Klux Klan. Björn Thelemark stod för gitarr-acckompanjemang, Karl var utklädd till kock. Inger och några av de andra svenska fruarna agerade Lucia med tärnor. På det hela taget blev det ett stämningsfyllt och uppskattat inslag i den annars monotona kontorsrutinen.

Annars förekom det i december en del rykten och spekulationer om vilka som skulle få sparken till jul. Så brukade det nämligen vara varje år. Det gick till så att chefen bjöd ut ett gäng på lunch strax före jul eller nyår. Under denna fick de beskedet om uppsägningen. Året före hade det varit fjorton personer och nu undrades det lite till mans hur det skulle bli detta år. Det var avhängigt årets resultat och det hade varit lite si och så, fastän det rullat in en del stora kontrakt på kraftavdelningen.

Det blev nu bara en enda man som fick gå från Asea Inc. En man på ekonomiavdelningen fick gå med kort varsel. Utan jobb fick han söka sig utkomst där det råkade finnas möjlighet. Helt oanande träffade Karl på honom i blomsteraffären, där han fått tillfälligt säsongsjobb. Vad som väntade därefter hade han ingen aning om. Karl kände att han fått en viss inblick i amerikansk arbetsmarknad.Alec hade berättat om hur det gick till på hans arbetsplats. Det var liknande, det vill säga hårda bandage.

När det började närmasig avfärd packade Karl och Inger alla tillhörigheter i en stor trälåda som skickades hem till Asea i Sverige. De behöll bara de kläder de behövde för resan. Under den sista tiden hade de passat på att handla så mycket som möjligt av sådant som var dyrt i Sverige och billigt i USA. Sålunda hade de samlat på sig en hel hög med skivor, frottéhanddukar och annat linne. Allt kom nu i lådan för att skickas hem till den framtid som de ännu inte visste så mycket om.

Tillbaka till början

På resa i det stora landet

 

"This land is your land,

this land is my land.

From California,

to the New York Island.

From the Redwood Forest,

to the Gulfstream Border.

This land was made for you and me !"

(Woodie Guthrie)

 

Karl hade långt före avresan från Sverige bestämt att resa runt och se USA, helst hela. Han hade blivit inspirerad av Lars-Inge, som lånat ut en bok med beskrivning av alla sevärdheter och hänvisning till hotell med överkomliga priser. Inger ville också se sig omkring. Hon hade nu väntat i ett halvår på att komma ut och se sig om. Nu var det dags !

Redan hemma i Sverige hade amerikaresenärerna utrustat sig med speciella pass för att kunna resa runt billigt över hela kontinenten. Lars-Inge hade rekommenderat Continental Trailways och instruerat Karl hur man lämpligast förfor för att ta sig fram både billigt och kostnadseffektivt. Han hade köpt så kallade Ameripass, så nu kunde Inger och Karl res över hela kontinenten för de 99 dollar, som "passen" kostat.

De skulle åka buss. Det var det bästa hade Lars-Inge sagt, för då kom man direkt in i städerna istället för att hamna på någon avlägsen flygplats. På så sätt skulle de hinna uppleva mer, till och med kunna komma från en stad till en annan under natten.

Karl och Inger hade gjort upp en grov rutt för sin resa. De tänkte åka två nätter på bussen och sedan stanna en eller ett par nätter på varje ställe. Det skulle bli effektivt ur rese-synpunkt, resonerade de. Så fick det väl bli till en börja och sedan fick de se hur det gick. Det hela var ju ett enda stort äventyr, så det gick inte att ha så fasta planer, tänkte de.

Rutten skulle täcka hela kontinenten med undantag av de delar de redan sett, d.v.s nordöstra hörnet. De centrala delarna med Ohio intresserade dem inte heller. Vad som drog mest var södern och California. De hade också förberett inkvartering i båda områdena.

New York har ett ganska bistert vinterklimat och i december var det ungefär som på det kalla sydsvenska höglandet. Det var en skarp kontrast till hur klimatet varit då de anlänt sex månader tidigare. Det var alltså vinterkläder som gällde inför avfärden. Karl hade tagit farväl av alla de tillfälliga arbetskamraterna på Asea-kontoret och tillsammans hade han och Inger farit runt och tackat för sig hos alla dem de lärt känna under vistelsen. Nu väntade äventyret.

En kall kväll, den 30 december, begav sig äventyrarna med varsin resväska till buss-stationen i New York. Allt annat bagage var nedpackat i en stor trälåda som skulle skickas hem till Västerås. Det var inte lite de handlat under de sista veckorna. Det gällde att få med sig hem åtråvärda varor från det stora landet, varor som antingen inte fanns därhemma eller som var väsentligt mer överkomliga. Mest var det skivor och frottéhanddukar i härliga kvaliteter. Nu skulle de klara sig cirka tre veckor på det de hade med sig i resväskorna.

Södern hägrade och den första sträckan skulle vara ner till Missisippi. Nog för att det finns direktbussar på långa sträckor i det amerikanska buss-ssytemet, men det blev ändå ett antal byten. Det visade sig att den tid de valt att starta resan sammanföll med den då många amerikaner reser till sina föräldrahem eller rentav flyttar. De avreste ju strax före nyår och det var tydligen en stor resehelg upptäckte de. Men det var så dags att ändra sig. Det var bara att tränga ihop sig i den ganska välbesatta bussen som skulle gå ner till Tennesse. Där var det en salig blandning av olika slags amerikaner och typer människor.

De hade bestämt att Nashville skulle bli deras första anhalt, men dit var det långt dit. Det var rökigt och trångt i bussen. Inte alls så lätt att sova som de hoppats. Helgresenärerna var många och de både steg på och av lite här och där. Till råga på eländet skulle det bytas buss redan i Knoxville. Var de i Kentucky? I så fall var det Cassius Clays hemstat och "Bluegrass Country".

Alltså Knoxville och vid 5-tiden på morgonen. Inger och Karl skulle vidare. De fick släpa fram sina väskor och bära dem till nästa buss, till den som skulle ta dem vidare till Nashville, Tennessee.. En jobbig start på en lång resa var det allt. Men än så länge var de utvilade och nyfikna på upplevelsen.

Resan fortsatte under morgonen och dagen. De for genom det platta landskapet, som inte skilde sig märkbart från hur det sett ut uppe i de nordöstra staterna. De började dock känna hur södern närmade sig. Om inte annat så hördes det på den dialekt som började dominera bland resenärerna.

Småningom kom de till Memphis, huvudstad i Tennessee och omsjungen av bland andra Chuck Berry. "Long distance information, give me Memphis Tennessee ...". Var det månne också här som Elvis Presley började sin artistbana ?

Det blev övernattning i Memphis. Det var alltså i denna stad som Martin Luther Kings dagar skulle sluta några år senare. Om detta visste naturligtvis resenärerna inte alls vid denna tidpunkt.

Staden var i Ingers och Karls medvetande inte känt för något, som var värt att uppleva, varför de tog sig vidare med Greyhound till Nashville. De kände en spänd förväntan och såg fram emot att få börja sina upplevelser på resan. Dittills hade de egentligen inte sett eller upplevt något som var värt resan - och mödan. Det här var egentligen det första målet på resan. Och det var den sista dagen på året, ett år som inneburit två flyttningar, en lång höst i New York och många upplevelser.

 

Music City

Till USA:s musikstad nummer ett anlände de på förmiddagen på själva nyårsafton. De vandrade runt i staden, som verkade vara ett enda stort musik-jippo. Mot kvällen drog de sig mot Grand Ole Opry, country-musikens Mecka. Det vidsade sig att där skulle det gå av stapeln ett stort musikevenemang med direktsändning i radio. Inger och Karl ställde sig också i kön av förväntansfulla musikälskare. Så småningom gick det upp för dem att det var utsålt och att de var chanslösa. Men efter att ha kommit i slang med en kille i hopen ordnade sig det hela på ett mycket enkelt sätt. Som amerikaner alltid gör hade han frågat ut dem om varifrån de kom med sitt lustiga språk. På något sätt hade han också fått för sig att de skulle ha åkt hela långa vägen från Sverige till Nashville enkom för den konsert, som nu var utsåld. Och så lade han fram det för en av insläpparna och kompletterade med argument om att den som som gör en sådan ansträngning bör belönasmed inträde. Det tyckte vakten också. Och han tyckte inte han kunde ta betalt när de nu inte ens hade några biljetter. Så in kom de utan en nickel i inträde.

Och vilken föreställning de fick vara med om. Det var country-stjärnor som Tex Ritter, Hank Snow och Earl Scruggs. Av och till avbröts konserten av att man måste vänta på reklaminslagen i radion. Det här var på gamla Gran Ole Oprys tid, d.v.s före branden som förintade kulturminnesmärket över en hel amerikansk musikstil. Det märktes att byggnaden var av gammalt datum, för den liknade mest en gammal ladugård med pelare och stöttor både här och där i sådan mängd att man måste luta sig hit och dit för att spana av vad som förekom påscenen.

Konserten pågick i flera timmar så det var bara att ta för sig och njuta. Det måste ha varit en bit efter midnatt då Inger och Karl kom ut i Tennessee-natten och promenerade tillbaka till sitt hotell. Det här var alltså under den tid då Elvis Presley fortfarande levde, om än tillbakadraget och med ett missbruk som få kände till. Han sista - och tragiska tid - var just då, men om det visste de föga. De kände sig egentligen inte så attraherade av det kommersiella ståhejet kring de stjärnor som befolkade Music City, d.v.s Nashville. Man försökte naturligtvis göra business av det mesta och det fanns ett utbud av diverse muséer och lokaler som lerbjöd en att komma in i "the wonderful world of Country and Western". Nashville erbjöd egentligen det mesta av olika musikstilar. Karl och Inger hade fått rikligt smakprov av under konserten i Gran Ole Opry. Ja, det skrivs faktiskt så, även om det betyder "grand" och"old".

Inger och Karl blev upprymda av konserten i Gran Ole Opry. På "hemvägen" till hotellet stannade de till för att ringa hem till anförvnterna för att önska gott nytt år. Det var då redan nyårsdag i hemlandet.

 

Södern

Efter två dagar i Nashville gick resan vidare söderut ner genom Missisippis dalgång. Det var egentligen ett väldigt plat landskap de kunde se genom bussfönstret. Busen gick hela tiden på en Interstate och de avverkade 55-60 miles per timme. Nästa mål blev New Orleans. Det hade Lars-Inge rekommenderat efter att ha varit där på sin rundresa efter den trainee-sommar han tillbringat på västkusten med efterföljande bussrundtur. Han hade även rekommenderat htell som passade reskassan och en del intressanta sevärdheter. Karl och Inger följde dessa råd. De kom till New Orleans nere vid Mexikanska Gulfen tidigt enmorgon och gjorde morgontoaletten på bussterminalen innan de sökte upp hotellet, La Salle, som de rekommendderats av Lars-Inge.

På vägen till hotellet passerade de Howard Johnsson Lounge, en stor byggnad längs en av huvudgatorna i närheten av bussterminalen. Högst uppe på denna byggnad befann sig bara någon dag senare en desperado, som med gevär besköt de gående på gatan där nedanför. Det kändes ganska otäckt att höra om händelsen i tv-nyheterna bara någon dag efter det att de lämnat staden på den vidare färden. Ack hur nära var det inte ... De befann sig i den mest kriminellt belastade landet i världen. Och södern var känt för många illdåd. Det här var mindre än tio år efter det första och mindre än fyra år efter det andra Kennedy-mordet.

Färden gick nu vidare från Missisippi till Texas. Första anhalt var Houston. Där hann de uträtta bankbesök och inta en frukost med de vanliga ingredienserna. Det var tidig morgon efter ännu en lång nattsträcka. Så denna morgon fick det bli utökad frukost. Det var bland annat bräckt skinka och så kallad "hash brown". Det senare är en slags raggmunk, men med finare strimlad potatis. Bankbesöket var också det lite speciellt. "Hemma" i Armonk var Karl van att gå in i ett slags kontorslandskap mitt bland banktjänstemännen för att uträtta sina ärenden. Men här i det betongstinna Houston bestod banken av en TV-kamera och skärm samt rörpost till någon osynlig expeditör. Det kändes nästan overkligt att stå där och bli alldeles anonymt expedierad av någon man inte ens såg. Det här var långt före bankomatens tid och därmed lite av en futuristisk upplevelse.

En bit utanför Houston, på vägen ner mot Galveston vid Mexikanska Gulfen, låg USA's första rymdbas. Dit begav sig våra resenärer.

 

Cape Canaveral

USA hade 3.5 år tidigare landsatt astronauter på månen. Rymdprogrammet gick nu vidare. Den utställning som fanns på Cape Canaveral visade rymdhistorien så långt som den då kommit. Där fanns de första experiment-raketerna uppställda i naturlig storlek. Man visade utrustning, ljud- och videoupptagningar från rymdfärder och glorifierade rymdpionjärerna. Inger och Karl gick runt några timmar och insåg att här hade de kunnat ströva omkring åtskilligt längre om de velat förlora sig i rymdhistorien. Men de ville vidare, hade sina busstider att tänka på och återvände till Houston för att ta bussen till Texas huvudstad Austin. Där bodde familjen Carlson..

 

Howard & Belle

The Carlsons bodde i ett litet bungalow-liknande hus i utkanterna av universitetsstaden Austin.

Våra resenärer kom dit framåt kvällningen. De hade åkt med Greyhound-bussen genom det flacka savann-liknande landskapet som verkade bestå av vidsträckta farmer med betande boskap. Från buss-sttionen ringde de till Carlssons, som de tidigare korresponderat med inför USA-resan. Karl hade också ringt från White Plains innan de gav sig ut på bussresan. De var välkomna att komma och bo ett par dagar hade man hälsat. Så de trodde att de skulle bli hämtade vid bussterminalen, men fick ta en taxi istället. Den snåla trainee-budgeten tillät egentligen inga utsvävningar, men så fick det bli. Nu förutsåg de i alla fall inga hotell-räkningar på några dagar.

Mannen, Howard, var kusin till Ingers far och hade hållit kontakten med sina släktingr i Sverige under många år. Hans och husrun Belles föräldrar hade utvandrat från Sverige i slutet av 1800-talet och kommit till Galveston. Därifrån hade fotvandrat till trakterna runt Austin. Stenarna på kyrkogården vid svenska kytkan i Austin vittnade om det omfattande inslaget av Sverige-ättlingar.

Tiden hos Howard och Belle blev nästan lite hektisk. De båda var 78 respektive 77 år. De såg till att släktingarna från Sverige fick träffa övriga släkten, som bestod av syskon och syskonbarn. De var alla nyfikna på besökarna som slussades runt såväl i Austin som i omgivningarna. Gamlingarna upplät till och med sitt eget sovrum till de avlägsna släktingarna.

Howard var stolt över sitt svenska ursprung. Han kunde ett fåtal ord svenska, vilket han gärna visade upp. Belle och han läste bordsbön på svenska, vilket de lärt sig som små av sina invandrade föräldrar. "Jag gillar ost", sade Howard och skrockade. Eftersom de var på nyåret hade de fortfarande sin plast-julgran framme. Det var också till ära för svenskarna, för de hade lärt sig att det var en viktig sed i landet "back there".

Howard var också stolt över att det var hans far som rest kronan på toppen av Capitoleum i Texas huvudstad. De besökte Capitoleum och Howard viade en bild på arbetslaget med fadern som hade fått hedersuppdraget att placera kronan högst däruppe. Runt byggnaden sågs "officials" komma och gå. De var klädda på typiskt systatsmanér, kostym med boots och Stetson-hatt.

Howard körde omkring i en gammal Buick av 1957 års modell. Det var ett riktigt gammalt raggaråk med fenor. Bakpå hade han en sticker med texten "Texas - love it or leave it". På väg ut i omgivningarna för att se var han och Belle hade bott stannade de till vid en mack. "I´m just gonna buy me a Kodak", sa Howard. Han skulle ha film till kameran, visade det sig. Tala om starkt varumärke! tänkte Karl Det här blev en upplevelse som han skulle ha med sig som illustration till varumärkets betydelse. Detta en gång sådär 20 år fram i tiden då han hunnit bli företagskonsult. men därom visste han nu föga. Men tesen att "vi samlar på erfarenheter" fick här en verifikation.

Howard och Belle visade runt i Taylor och Round Rock där de bott under olika perioder. Howard hade under många år bedrivit bomullsodling där. Round Rock hade fått sitt namn efter en stor rund sten som fanns på ett fält. Typiskt amerikanskt ! Howard var intresserad av ganla bandithistorier. Han hade till och med serietidningar som handlade om skurkar och banditer. Ute i Taylor visade han skotthål i väggen utanför en bank som en gång rånats av några kända figurer ur vilda västern-historien. Det var mycket spännande.

Till lunch fick Inger och Karl följa med Howard och Belle till en verkligt genuin restaurang. Ja, det var ingen modern Texas-restaurang utan den såg ut som en gammal tegelfabrik med en stor ugn i mitten. Inredningen bestod av bord med enkla sittbrädor fastmonterade på och utan ryggstöd. Man beställde direkt från grillen/ugnen och fick sig sitt köttstycke på ett smörpapper. Så slog man sig ned på bänken genom att svinga benen över bänken och sätta armbågarna på det grovyxade bordet. Den Stetsonhatt, som flera av de cowboy-liknande besökarna bar, sköts bak i nacken och så åt man med bara händerna. Det här var verkligen primitivt men genuint och riktigt igt. En verklig upplevelse för besökarna av hur det en gång varit i ett kargt, slitsamt och ändå charmigt Texas.

När Inger och Karl efter nästan fyra dagar vinkade adjö till Howard och Belle, hade de nästan dåligt samvete. Det gamla paret hade uppenbarligen levt upp av besöket från "back there". Inger och Karl fick känslan att de blivit som barn i huset. Howard och Belle hade aldrig fått några egna barn och var därför väldigt fästa vid syskonbarnen och övriga släkten. De visades nästan alla upp för besökarna från gamla Sweden.

 

Grand Canyon

För att komma till detta märkliga naturfenomen, som utgörs av en fyra kilometer bred och en kilometer djup förkastningsspricka, tar man bussen till Flaggstaff i Arizona. Alla amerikander tycks känna till det. Inger och Karl hade från Austin och släktbesöket åkt norrut genom Texas upp till Alberquerk (eller hur det nu tavas) i New Mexico. Det var ett kargt och nästan ökenliknande landskap. Klimatet var typiskt fastland och mycket kallare än i det milda Texas, som fick ljumma vindar in från Mexikanska golfen.

Våra resenärer övernattade i Flagstaff, en liten ort utmed huvudvägen, som gick öst-västligt genom Arkansas. Efter ett antal dagar "on the road" kunde de passa på att tvätta upp lite innan de somnade in på motellet. De hade nu blivit resvana och fått in rutinerna så att allt fungerade smidigt.

I USA finns det alltid ett "laundry" i varje litet shopping-center. Det hör liksom till och utgör ett naturligt inslag i "gatubilden". På samma sätt som det alltid finns en "drug-store" just runt hörnet, eller som oftast på hörnet, ligger det alltid ett "laundry" precis där man väntar sig. Det hittar man inom någon minut. Det slår aldrig fel.

Nästa dags morgon var det tidig uppstigning med frukost i coffee-shopen innan det bar av med bussen upp till själva turiststationen.

Och uppåt gick det. Nästan hela vägen gick genom ett landskap som liksom luktade förväntan om något spännande, något att uppleva. Det var dock inte så dramatiskt när de kom fram, utan de möttes av en typisk guide vid en typisk turiststation. Här fanns det ett antal alternativ att välja på: allt från flera dagars hästburen ritt ned och genom Grand Canyon till ett par timmars bussfärd utned kanten på den södra sidan, där de befann sig. Inger och Karl valde det mest översiktliga alternativet att fara längs Grand Canyons så kallade "rim". Det var i sig en spännande upplevelse med ett enormt natursceneri. De stannade här och där för att njuta av och beundra utsikten, färgerna, luften och bergsformationerna.

Guiden var en något udda person med indiansk härstamning. Han liknade närmast Uncle Zeb i TV-serien McCahans. Han berättade hårresande historier och delade med sig av sina erfarenheter från en av världens mest berömda naturliga sevärdheter. Han såg också ut att ha varit med om det mesta av det han berättade.

Något omtumlade och fulla av upplevelser återvände våra resenärer till Flaggstaff för att byta buss till nästa sträcka. Flaggstaff är känt i hela USA som den ort, man tar sig till för att komma till Grand Canyon. Nu skulle de vidare genom det nästan ökenliknande landskapet västerut.

 

Las Vegas

Under naturupplevelsen i Grand Canyon hade Karl dragit på sig något som liknade en förkylning. Den övergick så småningom till symptom som påminde om den gamla lung- och luftrörsåkomma han drabbats av under lumpartiden. Och det var inga roliga symptom ! När Inger och Karl anlände till nöjesstaden var Karl kräkfärdig. De promenerade pliktskyldigast längs "The Strip", huvudgatan i spelstaden och tittade in här och där.

Våra resenärerfann fann inget nöje i att dra i de enarmade banditernas armar och blanda sig med de skrynkliga dollargummorna som satt på rad inne i spelhallarna. Det rasslade och skramlade och de flesta verkade som förhäxade av de myntslukande automaterna. Karl spelade bort några quarters och dimes, mest för att ha spelat överhuvud taget, det vill säga det som de allra flesta kommer dit för.

Inger och Karl beslöt sig efter en promenad genom speldistriktet att spara tiden till något mer seväärt genom att åka vidare på den rutt de underhand kommit fram till att de skulle följa. Nu började Kalifornien att hägra och de kunde gott tänka sig att tillbringa längre tid där en de tidigare avsatt. Vegas var också precis så artificiellt och tillgjort som de fått staden beskriven för sig och som de föreställt sig. Alltså tog de redan samma eftermiddag bussen norrut genom Nevada mot Utah, mormonstaten. På vägen passerade de den stora Hoover Damm, en berömd kraftstation, som imponerade genom sin storhet och belägenhet i ett bergsmassiv.

Landskapet i Nevada var ökenlikt. Den spikraka landsvägen löpte genom ett dammigt och sandigt landskap som saknade konturer. Vägen kantades av tistlar och andra ökenväxter. Det var en ren transportsträcka.

 

Salt Lake City

Det hade varit kallt i Grand Canyon, uthärdligt i Nevada med dess ökenklimat. Och det var minst tio minusgrader i Salt Lake City. Karl hade alltså dragit på sig en rejäl förkylning/halsfluss uppe vid Grand Canyon. Den hade blommat ut i Las Vegas och han var halvdöd väl framme i mormonstaten. "Inte skall jag väl sluta mina dagar här i mormonernas stat", tänkte han där han satt/halvlåg i duschen för att försöka bota sitt eländiga tillstånd. Inger var livrädd och köpte vad medikamenter som tänkas kunde. Efterhand repade sig Karl såpass att de kunde bese och uppleva det de kommit för att se. De var nyfikna på Salt Lake City och hade åkt en rejäl omväg på sin väg mot Kalifornien.

Salt Lake City vid Stora Saltsjön är huvudstad i mormonernas egen hemstat, Utah. Där fanns mormonernas tabernakel med sin berömda akustik där man verkligen kunde höra en knappnål falla ! Utanför tabernaklet stod statyer av den heliga familjen till hälften täckta av snö. Det var en märklig syn. Och ännu mer makabert var det att ta del av mormonernas religion. Deras tredje testamente som getts dem av deras egen apostel, för vilken Jesus bara var en profet, framhölls som det mest värdefulla och högsta för varje troende. Det var många bilder och statyer. Hela den mormonska religionen, Latter Day Saints kallas deras troende, framstår för en kristen som väldigt artificiell och sagoliknande med alla sina avbildningar och stoder.

Mormonernas religion och livsfilosofi kunde studeras i detalj i Tabernaklet. Inger och Karl fick dessutom personlig guidning vid sitt besök. Guiden beskrev hur alla medlemmar i samfundet över hela världen registrerades med datorer för att sorteras ut från "icke troende" på yttersta dagen. Det lät väldigt spännande och framstod som högst professionellt och väl organiserat.

Något år senare, efter hemkomsten blev de uppsökta av en "missionär" från Latter Day Saints, svenska mormoner som försöker värva själar till sin kyrka. Därmed fick de bekräftat hur väl den mormonska administrationen fungerar. Det var uppenbarligen ingen överdrift att mormonerna har koll på inte bara sina egna utan även på potentiella värvningsobjekt. Datorerna hade fungerat.

 

San Francisco

Färden från Salt Lake City mot det hägrande Kalifornien gick via spel- och bröllopsstaden Reno, som ligger inte långt från statsgränsen. Den lär vara världens mest populära stad att gifta sig i, inte så mycket för sin charm som för sin smidighet att snabbt avverka snabbt påkomna giftermål.

När greyhound-bussen kom över bergen och in mot Kalifornien, ner mot huvudstaden Sacramento, kunde man riktigt känna att klimatet ändrades. Stilla havet var inte långt borta nu !

Sacramento är huvudstad i Kalifornien. Det är nog inte så många som vet, men Karl visste, för i skolan hade de haft en gästande lärare just därifrån och han hade berättat om sin hemstad "Sacramento, California". Bussen gjorde ett kort stopp där för att lämna av och låta nya passagerare stiga på.

Färden gick vidare mot det hägrande målet. Det kändes verkligen som en utförsbacke ned mot Stilla Havet. Och de kände nästan på sig att de var på väg mot värmen.

 

Kalifornien

När man är i Kalifornien skall man passa på att besöka Mexico. Lars-Inge hade därhemma berättat om sina upplevelser under sin praktiksommar i USA. Han hade tillhållit dem att besöka San Francisco, Los Angeles med Disneyworld, San Diego med Seaworld och Marine Land samt givetsvis ta en tur över gränsen in i Mexico till Tijuana. Så det var just vad som stod på programmet.

Men nu hade de alltså kommit till San Francisco till att börja med och det ligger ganska långt norrut i Kalifornien. Där skall man bese Golden Gate Bridge, Alcatraz och världens slingrigaste väg. Det vet alla. "Hemma" i White Plains hade en av medarbetarna tipsat dem om bekanta att bo hos. Visserligen kände han dem inte personligen utan egentligen en syster till kvinnan i familjen. Men det gjorde inget, för de var väldigt gästvänliga och upplät ett gästrum. Karl och Inger fick till och med låna deras "bug", d.v.s Volkswagen. paret bodde i studentstaden Berkeley straxt norr om "Frisco". Karl och Inger passade på att ströva runt i universitetsområdet, campus. Detta är världens kanske mest välkända universitet och berömt från filmen "The Graduate", kallad Mandomsprovet på svenska. Flera scener är inspelade på campus och i det närliggande grannskapet. Bland annat förekommer en scen med den bro som förbinder Berkley med norra San Francisco. Värdparet berättade detta för dem och pekade på en liten detalj. Hjälten i filmen åker nämligen på den dubbeldäckade brons övre däck upp till Berkley i sin jakt på hjältinnan. I själva verket leder det övre däcket söderut, ner mot San Francisco. Det ger en underbar utsikt över fyramiljonersstaden när man far över bron ner från Berkley. Inger och Karl kunde nu med sina isikter i detta förhålalnde passa på att njuta av utsikten när de for in mot den stad som var ett av deras huvudmål på resan.

Med tillgång till en bil kunde Inger och Karl alltså röra sig väldigt bekvämt i mångmiljonstaden San Francisco. De hade planerat väldigt noga vad de skulle hinna avverka. Dels hade de fått med sig tips av Lars-Inge där hemma innan de for och dels fick de nu kompletteringar av sin värdfamilj. De tog tre dagar på sig. Det var vad de hade "råd" med för att hinna med även en tur ned till Mexico inklusive en dag på Disneyland utanför Los Angeles. Bara resan dit skulle ta nästan en dag, så den planerades till en natt. En kväll var de dock "baby sitters" till parets lilla dotter som "hyra".

Under dagarna åkte de runt och besåg alla sevärdheter. Naturligtvis skulle det åkas cable car uppför de branta gatorna, stär Steve McQueen en gång bedrivit biljakt på filmduken. Om man åker "Market", en mycket känd gata kommer man över kullarna och så småningom ner till Fisherman's Wharf. Det är en hamn med ett stort omkringliggande område, i vilket det bjuds fisk och skaldjur av de flesta sorter man kan tänka sig. Alla havets läckerheter.

Det var som att komma ut ur fastlandsklimatets vintergrepp att komma upp över kullarna och se ut över Stilla Havet. Den milda brisen gjorde att det torra Nevada och det kalla Arizona kändes väldigt långt borta. Ändå hade varit där bara några dagar tidigare.

San Francisco vimlar av sevärdheter. Således strövade Inger och Karl runt i Golden Gate Park, ett kulligt och grönt område, som ligger vid den berömda brons södra landfäste. Och naturligtvis promenerade de en bit ut på bron och beundrade utsikten. Åt väster låg Stilla Havet, mot norr den högväxta Redwood Forest. In mot staden, mot öster och över bukten hade de en fantastisk utsikt. Mitt i bukten ligger den forna fängelseön Alcatraz, där man också spelat in en film.

Inger och Karl hann också med att bevista en alldeles underbar och stämningsfull orgelkonsert i en av kyrkorna i Frisco. De passade på att titta in både här och där och hann uppleva många olika miljöer. Ute vid kusten gick de och njöt av det milda klimatet som kommer från värmen i Stilla Havet. En bit ute till havs kunde de se en koloni av en speciell sort sälar som lever på musslor. De dyker efter musslor och simmar sedan på rygg medan de knäcker musslorna med en sten. Det såg väldigt livsnjutande ut och skapade en atmosfär av stillastående tid, lugn och avskildhet från den närliggande mångmiljonstaden.

Efter de härliga dagarna i San Francisco åkte Inger och Karl ner till Los Angeles-området. Där hade de ännu en personlig kontakt för att hitta husrum. Hemma i Västerås hade de träffat den amerikan, Brian, som Lars-Inge bott hos då han sommarjobbade i Los Angeles. Nu visade det sig att Brian inte bodde kvar hos sina kompisar i Huntington Beach. Men det gjorde inget tyckte hans kompisar, utan Inger och Karl fick gärna komma och bo hos dem. De blev till och med hämtade vid buss-stationen och fick låna en bil för att åka runt och se sig omkring. De besökte givetvis Disneyland i Anaheim. Det tog nästan en hel dag. De hann också besöka Seaworld med alla dess havsdjur, delfiner och späckhuggare. De roade sig hela dagarna, strövade utefter stränderna i Huntinton Beach, badade och tittade på surfarna som höll till där i stora skaror.

Det här var sköna och upplevelserika dagar. De kände dock att tiden började rinna ut och att de egentligen snart borde tänka på att ge sig av hemåt. Redan uppe i Berkley hade de fått veta att det flyg de skulle ha åkt med, Caledonian, gått i konkurs och att alla dess flygningar var inställda. Det hade utgjort en stressfaktor, för de visste inte riktigt hur mycket det skulle kosta att köpa nya flygbiljetter. Men det ordnade sig på en resebyrå i Huntington Beach. Nu kunde de andas ut, för pengarna, några av de sista resecheckarna, räckte. Och nu visste de hur mycket de kunde spendera under de sista dagarna av vistelsen.

Med biljetterna på fickan åkte Inger och Karl ut på den sista turen. Den gick ner mot San Diego och sydligaste Kalifornien, som gränsar mot Mexico. De kom dit på kvällen efter en ganska jobbig resa. Då hade de inte bott på hotell på ett tag. De fick tag i ett billigt hotell, för nu var reskassan på upphällningen. Det var till och med så att hotellet saknade eget badrum, så man fick utnyttja ett badrum "down the hall". Inger och Karl kände sig lika fräscha som ett par cowboys efter några dagar på hästryggen så de gav sig av till badrummet "down the hall". Nu saknade de schampo, varför Karl fick gå tillbaka till rummet, klä på sig igen och ge sig ut för att handla. När han kom tillbaka badade tillsammans och började schamponeringen. De var dock dålig löddring på det där schampot som Karl fått tag i. När de läste noggrannt på flaskan framkom det att vad han fått med sig var "Rinse", d.v.s balsam. Karl hade trott att det var märket på schampot ! Så nu blev det till att försöka tvätta håret med en blandning av tvål och balsam. I vilket fall som helst hade de nu, sent under vistelsen, läsrt sig ytterligare ett nytt ord. Det här blev en av de episoder som dröjde sig kvar i minnet långt efter hemkomsten.

 

Mexico

Den som bara varit i Tijuana har inte varit i Mexico brukar man säga. Staden är en riktig bakgård till San Diego liksom hela Mexico till hela USA. Men det bekymrade nu inte Inger och Karl. De tyckte att var de nu i närheten så skulle de också ta sig in i landet. De hade varit över gränsen nere i El Paso i nordvästra hörnet av Texas och vandrat över gränsen in till Juares. Men det var inte lika spännande som att bege sig till det omsjungna Tijuana.

Vägen till Mexico utgjordes denna gång av buss från San Diego och fram till gränsen. Därifrån fick man promenera. Och vilken promenad ! Just vid gränsen verkade man ha velat skapa precis den extrema kontrast som utgörs av skillnaden mellan det moderna samhällets fasad och dess bakgård. Själva graänspassagen bestod av en promenad över en bro, från vilken man hade utsikt över det slumområde som bredde ut sig på den mexikanska sidan alldeles intill gränsen. Byn utgjordes av en mängd skjul och kojor som bestod av papp, masonit och annan lös bråte. rakt genom området gick ett grunt dike med smutsigt avloppsvatten. Tiggarna gick längs med bron och vädjade med sina brinnande mexikanska ögon om en allmosa. En liten kille ropade gång på gång: "Senor, dollar; senor, nice sister?" Inger och Karl var inte riktigt beredda på att möta den graden av misär och ryggade nästan tillbaka.

Karl hade tänkt sg att köpa ett par riktiga boots till vrakpris. Vad man än begär för pris bör man försöka pruta ner till högst hälften hade Karl fått sig berättat,. men det verkade nu vara i tuffaste laget även för en smålänning. Vid drygt hälften gick tydligen smärtgränsen för försäljaren, så det var där de så småningom landade. Så med sig hem till Sverige fick han nu ett par riktigt fina läderboots försedda med en sådan där tuff rem som han önskat sig.

Tijuana var annars bara en smutsig gränsstad så Inger och Karl begav sig ganska snart tillbaka mot gränsen. De passade på att inhandla de där typiska mexikanska filtarna som man skall ha med sig från Mexiko. De kostade naturligtvis nästan ingenting, fastän de inte gitte pruta särskilt länge. men det viktiga var att få med dem hem, för de var väldigt dekorativa.

Den mexikanska gränsstaden var en beklämmande syn och upplevelse. Inger och Karl kände att de av lokalbefolkningen sågs som "gringos", närmast ett skällsord. De kände sig obehagliga till mods och erkände för sig själva att besöket i Mexico mest kommit till för att de nu var så nära att det hade varit synd att inte utnyttja tillfället.

Den långa resan och hela USA-vistelsen för den delen fick här början på sin avslutning. De kände att det var dags för återfärden till det hemland de nu inte sett på ett drygt halvår. De kände sig lite amerikaniserade och längtade inte precis hem, men var inställda på att vad de just hade genomfört var just det de hade viljat. Nu var det klart, de hade sett och upplevt långt mer än de vågat hoppas och långt mindre hunnit smälta. Så nu var det dags för nästa steg.

Med biljetter ordnade var det bara att börja resan norrut mot Los Angeles för att passa den SAS-flight de var inbokade på. Från San Diego var det inte mer än ett par timmar till den internationella storflygplatsen i LA. På vägen från mexikanska gränsen stannade bussen till innan de kommit fram till San Diego. Det var den amerikanska gränspolisen som gjorde en specialkontroll för att hindra illegal invandring, ett av gränsområdets stora eländen. Det var en lite obehaglig upplevelse och Inger och KArl kunde föreställa sig hur det kändes för dem som såg "mexikanska" ut och därigenom utsattes för tuffa och närgångna frågor.

Ju närmare flygavgång det blev, desto mer otåliga blev Inger och Karl att komma iväg. Väl ombord på DC-8an kunde de somna in, d.v.s inte Inger som var flygrädd, men Karl fick tillfälle att sträcka ut sig i det gglest besatta planet.

Karls föräldrar mötte i Göteborg, som visade sig vara bästa alternativ för återkomsten till fäderneslandet. Både inger och Karl hade klätt sig lite amerikanskt och var upprymda då de åter trampade svensk mark. De började sin långa berättelse omedelbart. De hade mycket att berätta.

"Den som gjort en resa har alltid något att berätta".

 Tillbaka till början 

Människor i det stora landet

"How does it feel,

how does it feel ?

To be on your own,

like a complete unknown ..."

(Bob Dylan)

 

Rolf Hogland arbetade på Asea i White Plains. Han hade också studerat i Lund, men på maskinlinjen. Han var jovialisk skåning och så till den milda grad lång att man ofelbart fick misstanken att efternamnet egentligen skulle ha prickar över "o". Men så var det inte.

Rolf var ungkarl och alldeles ensam i det stora landet. Det betydde att han var villebråd för de kvinnor som redan passerat den ålder i vilken man ansågs redan skulle vara gift. Aseas VD-sekreterare hade en dotter i den åldern och därför fick långe Rolf uthärda många söndagsmiddagar i det hemmet. Men det "blev" aldrig något. Han klarade sig undan.

 

Odd Werner-Eriksen var norrmannen som kommit till Sverige och Asea för att få ett bättre jobb än han skulle kunnat få hemma i Norge. Han hade studerat vid Norges enda tekniska högskola i Bergen och bar den för dessa civilingenjörer typiska ringen, en lite kula med saturnusring. Karl tyckte att den stålblänkande ringen såg påver ut i jämförelse med svenska civilingenjörers. Men de var alltså kollegor, om än bara trainees i det stora elektriska bolaget Odd jobbade inom Kraftavdelningen och höll mest på med offerter på reläer och skyddsutrustningar.

Som de flesta norrmän bar Odd på komplex för svenskar. Han hade redan en av de första dagarna på elevkursen i Västerås påpekat svenskarnas idiotiska matvanor, exempelvis att äta varm lunch. Väl över i USA betraktade sig antagligen Odd som svensk. Han förknippades i alla fall med huvudkontoret i Västerås. Ingen amerikan förstod säkert heller att det kunde vara någon skillnad på svenskar och norrmän.

Amerikanerna tyckte i alla fall att Odd hade ett väldigt konstigt förnamn. En av de anställda frågade en gång Karl i all förtrolighet: "Is his name really Odd" ? Jodå, Karl var tvungen att bekräfta riktigheten i detta, men var inte säker på om amerikanen trodde honom. Denne såg i alla fall mäkta förvånad och konfunderad ut. Ordet lär ju betyda i det närmaste "udda" eller kanske till och med "avvikande". Det var antagligen det som amerikaner blev mest konfunderade över om det egentligen var en förmildrande omskrivning av "quer".

 

Fred Basso var Odds chef. Han såg italiensk ut men uppträdde helt amerikanskt. Han var nog en typisk amerikan. Han hade i alla fall väldigt stora skor i likhet med de flesta amerikaner. När Karl och Inger tillsammans med Odd hyrde det bassoska huset fick de tillfälle att studera hur amerikander bor och hur de inreder sitt hem. Thelemarks, vars hus de hyrt hade nu kommit tillbaka från sin långa semester i Sverige. Fred Basso skulle i samma veva iväg på semester till Europa, just när elevingenjörerna inte hade någonstans att bo. Han tyckte det var bra att någon bodde i huset under bortavaron. Det låg i Danbury, Connecticut, cirka 40 miles norrut från Aseas kontor. Det låg ju i New York state, så varje arbetsdag åkte Odd och Karl "out of state".

Bassos var katoliker och hade en madonna stående på byrån i sovrummet. Den såg ut att vaka över den stora dubbelsängen. Det var i bjärt kontrast mot de nummer av Playboy Magazine som Karl hittade i garderoben.

Efter en tid i det nya huset upptäckte gästerna att de hade klåda på benen. Den visade sig komma från ohyra i de långhåriga mattor som huset var rikligt försett med. Det var ingen skön upplevelse. Ständigt kliade det på benen och ju mer det kliades desto mer blödde benen och desto ondare blev det med tiden av alla sårskorpor som bildades.

De drog slutsatsen att den ohyra, som vanligtvis bodde i den tillfälligt utflyttade Collie-hunden, nu hade gett sig över på de mänskliga invånarna. Varje kväll fick de sopa av smalbenen innan de till sist drog upp benen efter sig i sängen. Men någon usla lus slank säkert med i alla fall.

Fru Crouthammel, som fick höra talas om saken, grep in. Hon var vän till familjen Basso och kände därför säkert ett ansvar. Crouthammels bodde inte långt därifrån. Hon ordnade med en så kallad exterminator, en ohyra-bekämpare, som kom och ordnade saken. Det gick till så att han placerade ut rökbomber i huset. Det fick stå något dygn innan de kunde återvända. Då var möbler och golv täckta med en avlagring av den rök som fyllt huset och dödat insekterna. Giftig var den och de fick vädra länge och ordentligt. Det var en upplevelse, om än något pinsam.

Bassos hus var stort och omgiven av en väl tilltagen trädgård, som sluttade ned mot en mindre sjö. En kväll kom det en skunk på besök. Svenskarna visste inte riktigt vad de skulle ta sig till. De visste egentligen bara att skunkar luktar. Det hade de känt på motorvägen hur det luktade om de överkörda skunkarna. De provade att spruta vatten. Skunken fräste och grymtade av besprutningen och lommade sedan iväg.

En kväll började det plötsligt brumma i trädgården. När de tittade ut såg de en grupp negerpojkar under ledning av pappan. Alla var i full färd med att klippa gräs och jobba i trädgården. Uppenbarligen var de engagerade av Basso, men denne hade förmodligen glömt att informera sina hyresgäster. Det var en konstig situation och känsla för svenskarna att vara inne i huset medan de inhyrda färgade arbetarna for runt ute i trädgården. Det kändes som om de vore för fina att göra det jobb som nu blev utfört därute. Svenskar är inte vana vid denna typ av situation och de är som världssamveten mer eller mindre lärda att tycka att den är felaktig. Det var fortfarande tidigt 70-tal, Vietnamkriget låg fortfarande nära i tiden och svenskar ansåg sig till stor del veta bättre hur amerikaner skulle vara och inte vara.

När familjen Basso väl återvände från sin semester i Euroopa hade ingen av elevingenjörerna någonstans att bo. Odd ordnade ett ungkarlsrum någonstans i White Plains. Karl fick hjälp och tips av sekreteraren inom orderkontoret. Hon hade en syster som med sin familj drev ett motell, där Karl kunde få långtidshyra. Så han och Inger flyttade in i ett rymligt rum med pentry på Interlake Motel. Namnet hade anknytning till orten Interlaken i Schweiz, som motellinnehavarna utvandrat från. Det hade även sekreterare Vera gjort, men hon var mer amerikaniserad än sin syster och svåger.

 

George arbetade i grönsaksaffären. I närheten av motellet låg det ett hus som innehöll såväl en bar/servering och en grocery store. När man väl klivit uppför de få trappstegen till huset kunde man gå till vänster in i grönsaksaffären eller till höger in i serveringen. Det verkade vara öppet för jämnan, alla dagar i veckan och alla tider på dygnet. George var innehavare av affären och var alltid där. Det hände att ingen fanns i affären, när man klev in. Men det berodde bara på att George satt och tog sig ett glas tillsammans med bekanta/kunder i baren innanför dörren till höger. Karl undrade i sitt stilla sinne hur han orkade arbeta på detta sätt och uttryckte det för grannen Alec."Kris", sa Alec. "Han jobbar hårt i några år. Sedan drar han sig tillbaka och lever gott på det han tjänat ihop." Nu förstod Karl. George var en av alla dessa som jobbade häcken av sig för att sedan leva det goda livet på sin livspension, ett kapital som gick att jobba ihop för att leva resten av livet på. Det här var ett exempel på uppläggningen av livet i möjligheternas land.

 

Thelemark, Björn i förnamn, kallade sig för Ben. Det här var ju före Björn Borgs tid och därför var uttalet ännu okänt i den stora världen, alltså utanför Skandinavien. Björn Thelemark var ursprungligen från Västerås, där han gått i skola och hade därför den typiska västmanländska dialekten. Efter examen på tekniska gymnasiet fick han, som han sa, inget jobb utan fick börja på Asea. Det var faktiskt så man resonerade bland dem som utbildade sig i Västerås.

Björn hade gift sig med Barbro från Örebro, arbetat på elektroniksektorn en tid och sedan flyttat till USA. Han arbetade med försäljning mot den tillverkande industrin med titelsn "Senoir Project Engineer". Han förklarade dock för Karl att alla som hade den typen av jobb bara måste ha en imponerande titel. Det räckte inte bara med t.ex "Project Engineer" eller något liknande för då skulle ingen ta honom på allvar och han skulle inte kunna representera företaget hos kund. Karl fick följa med Ben på ett av hans kundbesök. Det var ett projektmöte i ett stålverk nere i Delaware. Där gick det verkligen hett till. Svordomarna haglade och alla skällde på alla. Karl fick en bra inblick i hur umgängestonen är inom den amerikanska tillverkande industrin.

Med två av de tre barnen födda på den västra sidan Atlanten var familjen Thelemark numera amerikansk. Då och då tillbringade de några veckors semester i Sverige, varvid barnen kom tillbaka med kunskaper i det svenska språket. Annars tyckte det var ett konstigt språk som talades av deras föräldrar och svenska gäster. Barnen var lite förlägna. De förstod, men pratade ogärna det svenska språket själva.

När Ben och de andra amerikanska aseaterna var på party, vilket hände väsentligt oftare än "hemma i Västerås", dracks det en hel del. Där var det inte så noga med alkoholintaget. Man kom dit, fick sitt glas, stod och pratade en stund och åkte sedan var och en hem till sitt. Bara skandinaverna/svenskarna drog ut på tillställningen och stannade längre än man egentligen förmodades göra. Ben hade sin egen filosofi. Det gällde att begränsa alkoholintaget,annars skulle man imorgon ha onödig anledning att undra "vem som ätit kattskit med ens käft".

Alec bodde på motellet, Inetrlaken. Han blev en slags granne till Inger och Karl. Han kunde naturligtvis inte säga "Inger" utan sade "Ginger". Antagligen trodde han att det också var det egentliga namnet. Alec var som så många andra amerikaner väldigt fördomsfull och saknade aspekter på många frågor. Han var livrädd för kommunister och hade en märklig uppfattning om det mesta utanför USA. Sålunda trodde han att alla ryssar hade det sju gånger fattigare än amerikanen, "eftersom det går sju rubel på en dollar".

Alec var misstänksam, hyste närmast misstro, mot andra än amerikaner. Karl och Inger kände sig dock undantagna och blev medbjudna till Alec's arbetsdgivare, som hade en svensk fru. Det var vid juletid och den hemgjorda glöggen innehöll alldeles för hög halt alkohol. Glöggen dracks ur frigolitmuggar (!) och inbjöd till alltför stor konsumtion. Det ledde på hemvägen till att Alec, som inte precis hållit igen på glöggen, raglande fram till sin bil blev alldeles ursinnig när Karl ifrågasatte om han verkligen skulle köra. Som många amerikaner ansåg han att "kunde han till bilen kunde han också köra den". Men han var inte förmögen att få nyckeln i låset. Det löste sig så att Karl som var åtskilligt mindre berusad tog Alec's bil hem. Och Inger, som också druckit för mycket glögg körde deras bil hem. Detta skulle de aldrig drömt om hemma i Sverige. Och dagen därpå vaknade Karl med plåtnacke, "hang over".

Tillbaka till början

Att skaffa sig ett jobb

Mot slutet av trainee-vistelsen blev det aktuellt för Karl att börja tänka på var inom Asea han ville arbeta, när han väl kom tillbaka till moderbolaget för att jobba "på riktigt". Före utresan hade elevingenjörerna fått framföra önskemål om fast placering efter hemkomsten. Men de hade inte fått besked.

Karl tyckte att det egentligen var lite dumt att inte ha det ordnat redan före utlandsvistelsen med fast jobb. Visst hade de förhört sig om jobb på några olika ställen, men några förhandlingar hade inte förts, än mindre getts några löften. Karl hade satsat på Asea LME Automation, men de sade sig inte behöva några nya ingenjörer med Karls inriktning.

Att förhandla om jobb tvärs över Atlanten verkade inte fungera något vidare, men Karl hade inte tänkt närmare på saken utan lämnade det helt kallt till att klaras av efter hemkomsten. "Det blir väl alltid någon råd, tänkte han. Jag är ju i alla fall anställd på Asea!"

På senhösten damp det ned ett brev från anställningsbyrån inom Asea. Man erbjöd Karl ett fast jobb på FKGK3, byrån för kraftgenerering. Karl hade pliktskyldigast besökt dem, men inte känt sig lockad av den sysselsättning och den teknik det handlade om. Så nu fick han korrespondera med hemmakontoret och precisera sina önskemål. Han hade haft på känn att det kanske inte skulle finnas plats just på Automation, som han hetast och helst önskade sig och var därför beredd på att få kohandla lite. Men det var inte alldeles lätt att sköta på det avståndet - tidsskillnaden var värst.

Men FKGK ! Vad var nu detta för bokstavskombination undrar en utomstående. För en sann "aseat" är detta väldigt enkelt. F står för försäljning, K för kraftavdelningen, G för generering och K för konstruktion. Det gällde konstruktion av vattenkraftanläggningar. Det var nu fjärran från vad Karl kunde tänka sig. Det gällde att komma rätt från början, det var han fullständigt klar över. Han fick nu tänka efter och anstränga sig att fundera ut var han ville börja sin yrkeskarriär inom det stora elektriska bolaget. Inte mycket hade klarnat under det halvår han haft på sig att lära känna sin arbetsgivare.

Vad som så småningom kom upp var ett erbjudande att börja inom Asea-Atom och där arbeta med processdatorer i kärnkraftverken. Det verkade spännande, så Karl avtalade att resonera vidare med närmast berörda. Det kändes bra, utmanande och spännande. Men atomrallare skulle han inte bli, utan det skulle handla om datorer ! Det var han fast besluten och det fick han löfte om. Det verkade alltså ordna sig, resonerade Karl. Så han tänkte inte närmare på saken utan jobbade bara på inom orderkontoret vid Asea Inc i White Plains, New York. Han och Inger fortsatte att planera för en 3-4 veckors resa efter vistelsen i White Plains. Ännu behövde de inte bekymra sig om vad som skulle hända och vad de skulle göra då de återvände till hemlandet.

Under tiden i USA hade Inger och Karl blivit upprymda av alla upplevelser. De upplevde säkert samma sak som de flesta svenskar gör då de kommer till annan kultur och miljö i ett annat land och får uppleva annorlunda och spännande saker. Man blir liksom dopad och immun mot den del av den svenska mentaliteten som innebär att man bekymrar sig om hur allt skall bli etc. Den amerikanska inställningen "go, go, go" hade efterhand smittat av sig på dem. Till en början hade de, som alla svenskar, mest varit upptagna av hur bra allt stod till i mönsterlandet Sverige och hur fel det var med mycket av de sociala och samhälleliga förhållandena i USA. Förmodligen sker detsamma med de flesta svenskar som kommer till "möjligheternas land" efterhand som man börjar leva på landets egna villkor och tar för sig av de möjligheter som finns. Men det fordrar att man ger sig hän, på gott och ont. Som Howard Carlson uttrycker det på sin bil: "America, love it or leave it !" Om denne svenskättling berättas längre fram.

Tillbaka till början

Att börja sitt första jobb

 

"På 70-talet var allting

- mörkt

- omöjligt och

- skattebelagt"

(Ulf Hubendick)

 

Det var i nu slutet av januari 1973. Energikrisen stod för dörren. Men det visste man inte riktigt än. Den skulle visa sig först senare. Den stora domedagsstämningen skulle strax inträffa. Den skulle komma överraskande. Som en chock. Men ännu levde man i efterdyningarna av 60-talets ohejdade utbyggnad och expansionsrus.

Karl och Inger hade kommit hem till Sverige. De hade kommit hem från Amerika. Hem förresten. De kände sig nu båda två lätt amerikaniserade, frigjorda från den svenska småskurenheten. Det gjorde nog de andra hemvändande elevingenjörerna också. Sven och Ingegerd hade varit i Montreal i Kanada. Det landet var nog inte lika spännande trodde Karl. Han och Inger hade varit i Montreal och hälsat på några gånger. Nog var det en vacker stad. Men New York hade i alla fall varit ett strå vassare.

Att komma hem till Sverige och till den råkalla Mälardalen efter att ha vistats i Kalifornien är inte den angenämaste av upplevelser. Karl tyckte det var bistert att stå vid busshållplatsen och vänta. Han hade pälsmösssan på sig. Med den försökte han så gott det nu gick att hålla kölden och det råa klimatet borta från huvudet. Han hade öronlapparna nedfällda och knutna under hakan. Men inte ens det skyddade ansikte och hals. Hur kunde någon frivilligt bo i detta klimat ?

Det gick väl an att vänta på bussen på morgonen för då var han knappt vaken. Det var ju ändå så illa att behöva stiga upp på morgonen att det inte blev mycket värre av att det också var kallt. Men på kvällen efter arbetet ! Då var det annorlnda. Att stå och vänta på en buss, som alltid dröjde längre än man väntade sig, eller som man just hade missat. Ja, det kändes som en dålig belöning för en hel lång dags hårda arbetsinsats. Behöva stå där och frysa till på köpet !

Nog hade klimatet i New York varit bistert. Men den råa kylan i Mälardalen var motbjudande. Den satte en gräns för människornas känsla av att vara välkomna i den värld, som de ändå bodde i och som de rörde sig i.

Nu blev det alltså energikris. Den var bara plötsligt över oss i Sverige. Araberna skulle komma att ta över världen sade man. Det skulle bli brist på nylonstrumpor och plastpåsar. Så därför började en hamstringsvåg av aldrig tidigare skådad omfattning.

Sven och Ingegerd sparade bensin genom att hälla upp bensinen i dunkar. Sven trodde nog att han aldrig skulle kunna åka bil hem till Skåne igen. Paniken spred sig. Svenskarna trodde att bilens sista dagar kommit. Man skulle aldrig mer ha råd eller möjlighet att leva och fara runt som man vant sig vid under de glada konsumtionsåren.

Kvinnor köpte vad de kunde komma över av nylonstrumpor och annat i konstmaterial. Husmödrarna hamstrade plastpåsar, för dessa skulle också komma att försvinna. Vi skulle komma helt i händerna på olje-schejkerna som redan hade börjat köpa upp stora delar av europeisk industri och banker. Domedagen var nära.

Men Karl tänkte inte så mycket på omvärldsfaktorerna. Inte kunde världen gå under nu. Inte just nu i alla fall, för just nu hade han fått sitt första fasta jobb - kommit ut i livet skulle man kunna säga, varit i Amerika, arbetat internationellt och skulle just sätta igång med att föra svensk industri framåt. Det hade Karl längtat länge efter. Och Inger hade fått fortsatt arbete på sparbanken. Nu kunde de börja på allvar, börja leva livet, ta sig an livsuppgiften (Liv-1).

Nej, just nu kunde världen inte gå under. Karl hade köpt en ny, om än inte fabriksny utan bara två år gammal, bil. Den lilla Fiat 600an hade varit uttjänt efter de fyra åren med Karl. En svetskunnig man hade fått köpa den billigt. Den behövde verkligen repareras ordentligt. Klimatet i Mälardalen hade på kort tid gått hårt åt underredet. Den stackars lilla bilen vek sig över domkraften när Karl skulle skifta däck. Han fick hastigt fira ned bilen igen. Bromsen hade hastigt - och olustigt -rasat ihop. Bilen var slut. I varje fall för en icke svetsningskunnig.

Karl köpte sig en Volvo 142, en snyggt turkosblå två-åring. Han kände sig "etablerad" med en så fin bil. Svåger Börje, bankdirektören, hade hjälpt till att hitta den hos en av sina kunder. Om det bidrog till en bättre affär visste inte Karl, men han hoppades att så var fallet. Han måste i vilket fall som helst ha något att åka i. Att det sedan gick och blev energikris kunde ju inte han rå för, än mindre förutse.

Tillbaka till början 

Atom-branschen

 

 

"Håll grytan kokande !"

(Frälsningsarmén)

 

 

Asea-Atom var ett halvstatligt företag. "Halvprivat" hade Cnut Sundkvist sagt när han presenterade företaget för de dåvarande elevingenjörerna. Staten ägde halva bolaget men Asea ansåg sig kontrollera det hela. Och så var det nog i praktiken. I styrelsen utsåg staten och Asea lika många ledamöter med styrelseordöranden som slutligt bestämmande i kraft av utslagsröst. Posten alternerade i två-årsintervall mellan de två ägarna. Maktbalans rådde alltså. Medarbetarna ansågs i alla vara anställda i Asea-koncernen. Det kändes rätt och bra.

Bolaget, d.v.s Asea-Atom var väldigt ungt. I alla fall hade personalen en medelanställningstid under två år. Fantastiskt ! Det berodde främst på den snabba uppbyggnaden. Man anställde civilingenjörer så fort man bara hann. Man var överhopad av arbetsuppgifter efter att ha sålt ett antal kärnkraftverk. Varje sådan kraftstation tog sådär sju år att konstruera och bygga. Den första, Oskarshamn 1, var redan under driftsättning och sedan skulle de andra kraftverken komma slag i slag.

Att börja arbeta i detta bolag var som att komma till en teknisk byråkrati. Den största delen av företaget sysslade med pappersskyffling. Man skrev tekniska specifikationer som skulle granskas i flera led, åka runt på remiss i systemet för att slutligen bli tillräckligt urvattnade för att komma till en konstruktionsavdelning. Det var där man sedan konstruerade. Men vägen dit var alltså lång.

Vägen till en konstruktion gick via AKF, allmänna konstruktionsförutsättningar. Göran Hultis, Karl golfkompis satt och skrev sådana. Och han var alltid tidspressad. AKF stod i konflikt med golfen för de skulle alltid stressas fram. Det var alltid tidspress. Åtminstone sades det alltid vara så. Lars-Inge hade också avverkat sin beskärda del av de där AKF-erna.

Karl var förskonad från det tunga arbete som utfördes inom de avdelningar som sysslade med orderbunden konstruktion. Han arbetade med datorer. Det var så pass ovanligt att Pelle, som var chef där, utverkade exceptionella arbetsvillkor. Det innebar att "hans killar" kunde göra i stort sett som de ville. Bara de såg till att sköta sina arbetsuppgifter. Det var det enda Pelle krävde. Inga formaliteter där inte. Klar målorientering rådde.

Inom processdatorgruppen, där Karl arbetade, behövde man anpassa arbetstiderna till tillgången på dator. Därför kunde "Pelles killar" komma och gå i stort sett som de ville. I varje fall hävdade deras chef att arbetet var så viktigt, och att det skedde på sådana vilkor, att "hans killar" måste kunna komma och gå som de ville. Och det hävdade han mor alla byråkraterna på personal-och ekonomiavdelningarna. Det här passade Karl precis. Han stortrivdes. Fick arbeta så mycket han ville. Karl trivdes med arbetet och han trivdes med sin chef.

Nu fick Karl sätta sig in i en helt ny tillämpning, en helt ny och för honom ganska okänd process. Ett kärnkraftverk är en komplicerad konstruktion. Det innehåller många olika system och kombinerar många teknologier. Det tilltalade Karls tvärvetenskapliga läggning och hans allmänna teknikintresse. I det här bolaget arbetade fysiker, kärnfysiker, mekanister, kemister och allehanda ingenjörer vilka tillämpade de flesta kända tekniker och metoder.

Många av Atoms medarbetare utvecklade också nya metoder och tekniker. Det var en hel del av de äldre teknikerna som till och med hade tagit patent på sina konstruktioner. Hela bolaget bestod av en samling högt kvalificerade vetenskapsmän tillsammans med garvade industrialister med lång erfarenhet av stora och komplicerade projekt.

Kärnfysikerna pratade om neutrondiffusion, tvärsnitt och termiska neutroner. En del av Karls arbetskamrater var tekniska licentiater eller doktorer och gav föreläsningar i olika ämnen, vilket öppnade kärnfysikens fantastiska värld. Det handlade alltså om atomklyvning i kontrollerad form. Fysikerna diskuterade void-fördelning, d.v.s hur ångan fördelades i den kokande reaktorn. Karl lärde sig hela tiden. Han fick inblick i de flesta system och processer. Det var spännande och intressant.

Andra tekniker var specialister på materialteknik och arbetade med hållfasthetsfrågor. Strömningsteknik, vibrationsteknik och komponentfrågor var andra områden som behärskades av teknikerna i det högteknologiska Asea-Atom, som konstruerade så kallade kokar-reaktorer. Dessa hade inte lika högt tryck som de så kallade tryckvatten-reaktorerna, men var i gengäld självreglerande, d.v.s stängde av sig själva om effekten blev för hög.

En kärnreaktor innehåller en mängd olika komponenter och system. Karl som arbetade inom det så kallade kontoret för reaktorhärdens dimensionering fick rika tillfällen att lära sig alla de system som omgav den uranladdade härden, som omgavs av vatten inne i den så kallade reaktorn. Det är där själva kärnklyvningen försiggår.

Vid besöken i kraftverken fick Karl tillfälle att studera anläggningen i full drift. Det var spännande att klättra omkring inne i kärnkraftverket eller att vara med i kontrollrummet när kraftverket fasades in på det elektriska nätet. Därvid tillfördes nätet cirka 500 MW, vilket räcker för att driva alla Sveriges TV-apparater. Längst därinne i själva reaktorn, kärnkraftverkets hjärta, producerades värme-energi, varav slutligen bara en dryg tredjedel omvandlades till elektrisk energi ute på nätet. Nästen två tredjedelar fick kylas bort. Dessutom åtgick cirka 4 procent av värmeenergin till driften av verket självt. De totala förlusterna vid energiomvandlingen var alltså ganska omfattande. En betydligt större del av den alstrade värmeenergin skulle kunna tas om hand för till exempel bostadsuppvärmning. Men det fordrar närhet till bebyggelse, vilket opinionen ännu inte är mogen för. Men några av Atoms tekniker arbetade redan på en konstruktion för det ändamålet. Den fick namnet Secure.

Karl tyckte det var stimulerande och spännande att se hur hans arbete och konstruktioner kom till användning i praktiska livet, i verkligheten. Datorerna och programmen användes av driftpersonalen i kärnkraftverkets kontrollrum. Därifrån styr ingenjörerna kraftverkets produktion, övervakar en mängd system och ser till att allt löper som det skall.

Karl kände hur han bidrog till utvecklingen i det svenska näringslivet. Det var just det han hade längtat efter så länge, ja under hela studietiden. Nu fick han chansen. Och han tog den. Han jobbade på så mycket han orkade för det var verkligen roligt.

Specifikationerna för de tillämpningar som skulle realiseras i processdatorerna fick Karl utarbeta tillsammans med mekanister, elektriker, fysiker och andra tekniker som var specialister på de system som samarbetade i den komplicerade kraftstationen för att så småningom producera ström till kraftnätet. Det här gav honom rika möjligheter att knyta kontakter bland såväl kollegor som kunder.

Pelle, Karls chef, hade pratat om utveckling av program för olika tillämpningar. Karl fick nu vara med i den process då avsikterna skulle realiseras. Här lämnades stor frihet. Karl och hans arbetskamrater fick själva räkna ut hur de skulle konstruera vad som behövdes för att operatörerna i kärnkraftverkets kontrollrum skulle kunna övervaka och styra energiproduktionen.

I många avsenden var detta ett pionjärarbete för ingenstans i världen hade man haft de ambitioner som Pelle hade. Och medarbetarna lyckades, ja de allra flesta planer genomfördes. Karl blev till och med den förste i världen som inte bara kontrollerade invalet av kontrollstavarna i härden utan som verkligen gjorde invalet av desamma. Det var en säkerhetsfråga och inte ens amerikanerna hade utfört denna känsliga operation med hjälp av dator tidigare.

Till att börja med fick Karl gå på kurs och lära sig programmera i realtid. Det innebar att datamaskinen programmerades till att kommunicera med en operatör och utföra det han begärde. Dessutom skulle programmet reagera med hänsyn till vad som skedde i processen, d.v.s i själva kärnkraftverket. Det var spännande. Det var det här han hade sett fram emot ! Nu fick han syssla med datamaskiner på heltid. Det var just det han allra helst ville. Och maskinerna gjorde nytta i sitt arbete. Det kändes tillfredsställande.

Karl fick genomföra några enklare uppgifter till att börja med. Därefter blev det svårare. Så småningom fick han på egen hand ta hand om realiseringen av vissa funktioner. Ett exempel var utformningen av det system som skulle utföra själva manövreringen av styrstavarna. Det var det ingen i hela världen som hade gjort tidigare. Men Karl gjorde det - och lyckades !

Styrstavar är långa stänger som förs ut och in i reaktorhärden för att absorbera neutroner i sådan omfattning att det nätt och jämt blir balans i atomklyvningen inne i härden. Det är ett verkligt centralt och viktigt system. Alla manövrer måste ske enligt ett i förväg beräknat program. Annars kan härden skadas eller processen gå snett. Det här var ett pionjärarbete. Det hade börjat med ren övervakning av att de manuella manövrerna skedde enligt programmet.

Nu programmerade Karl datorn att utföra de kritiska operationerna i reaktorhärden. Det fick inte bli något fel. De finska kärnkraftverken var de första i världen som utrustades med denna funktion. Den var unik i världen. Det hade Karl kunnat konstatera vid ett besök hos den amerikanske samarbetspartnern General Electric, ett av världens absolut största elektriska företag.

På besöket hos GE kände sig Karl betydelsefull. Han kunde konstatera att ingen annan leverantör och inget annat land heller hade lyckats övertyga sina myndigheter att detta var säkert och tillförlitligt. Asea-Atom var främst på detta område. Och Karl var en del av den framgången. Den hade grundats av hans framsynte och visionäre chef, Pelle.

Tillbaka till början 

Kapitalismens högborg

 

 

"Sådan är kapitalismen,

otack är en fattigs lön... "

(Finn Zetterholm)

 

 

Som anställd på Asea låg det nära till hands att köpa aktier i bolaget. Det hade Karl gjort redan innan han sökte jobbet. Och när han skrivit på för Asea hade aktien stigit i kurs. Han skojade med sina kompisar om det. Men nu var det så, att så fort han hunnit börja i bolaget sjönk kursen ! Det blev också till ett skämt.

Att vara aktieägare i Asea var annars en upplevelse. I varje fall om man gick på bolagsstämman. Och var man både aktieägare och anställd i bolaget var det kutym att man gick på stämman. Det gjorde Karl. Men först måste han vara registrerad som aktieägare. Därför gick han till avdelning DLAR nere på huvudkontoret. "D" stod för direktionen, "L" för juridik (legal), "A" för aktier och "R" för register. Så fungerade hierarkin, nomenklaturen och adresserna inom detta stora bolag.

Karl gick alltså till DLAR för att bli registrerad som aktieägare. DLAR låg i den gamla anrika byggnaden vid Kopparbergsvägen. Själva byggnaden heter "Ottar". Den ligger som en förbindelselänk till det nyare glaskomplexet "Melker".

Ottar var Aseas första huvudkontor. Ingen som kommer till Västerås kan undgå att få syn på Aseas huvudkontor. Det var säkert meningen också, tänkte Karl. Asea-flaggan vajade käckt utanför tornet på den södra sidan. Där fanns det en pampig ingång till maktens boningar. "Kloka tornet" sade man inom bolaget.

Därinne i huvudkontoret gick pater-noster-hissarna metodiskt runt runt, precis som inne i det modernare Melker. Men Ottar-kontorets hissar var fashionablare. Gjorda i mörkt trä gick de helt i stil med inredningen i övrigt. Golven var täckta av mjuka mattor. Här rörde man sig med vördnad.

Högst upp i "kloka tornet" satt "Nic". Han kallades så, Nicolin. Och han hade suttit där sedan 1961, då han kom från Finspång efter en snabb karriär som supertekniker. Det var inte många som hade smek-/öknamn inom Asea, men Nicolin var en av dem. Det där "Nic" uttalades med en omsorgsfull respekt, men också med en så direkt hänsyftning och förtrogenhet att man lätt fick för sig att var och varannan Asea-medarbetare träffade högste chefen dagligen.

Melker ligger som ett modernt monument vid det så kallade Asea-torget. Byggnaden har en glasfasad som ger intryck att härbärgera ett helt landstings alla byråkrater. Men icke så. Där knegade alla storföretagets tekniker, försäljningsingenjörer och administratörer. Den nya kategorin datamännniskor höll också till därinne.

Det var en äldre och sannolikt rutinerad dam som förde Aseas aktieägarregister. Hon såg ut som en riktig Asea-veteran. Registret förvarade hon i stora plåtskåp med utdragbara lådor. Hon letade fram Karls aktie-registrering ur arkivet, skrev på hans namn och adress. Så stämplade hon hans aktiebrev som bevis på att han var införd i aktieboken, d.v.s att han fanns med i registret i plåtskåpet. Det skåpet var alldeles för stort för att kunna vara en bok. Nu var Karl i alla fall riktigt officiell aktieägare i Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget.

Det var spännande att gå på Aseas bolagsstämma. Det var under de år då socialdemokraternas ungdomsförbund SSU börjat intressera sig för ägandet, makten och inflytandet över företagen. Man hade försett sig med en enda aktie i några av de största bolagen. SSU kunde därmed dyka upp på bolagsstämmorna för att ställa obehagliga och provocerande frågor till bolagens ledningar.

Asea var det första bolag där SSU dök upp. Efterhand blev deras besök rutinartade inslag i de annars ganska tråkiga stämmorna. Asea förekom dem så småningom genom att helt sonika ge skriftliga svar på de frågor som i förväg hade skickats in av SSU. På ordförandens fråga om stämman önskade att svaren lästes upp svarade stämman alltid ett rungande nej. Därmed var saken avklarad och uppmärksamheten kring de här frågorna försvann ganska snabbt.

Kyrkan har alltid varit stor ägare i Asea. Man fann det opportunt att göra affär av Aseas engagemang i Sydafrika genom det delägda bolaget där. Därför åkte ärkebiskopen till Västerås för att på bolagsstämman ställa obehagliga frågor till bolagsledningen i ämnet. Pressen var förvarnad. TV var där och fångade dramatiken när kyrkan i sin roll som engagerad kapitalägare attackerade storkapitalet. Storägaren kyrkan företräddes av ärkebiskop Olof Sundby, storkapitalet av självaste Marcus Wallenberg.

Ärkebiskopen uppträdde i full mundering, d.v.s han var iklädd purpurfärgad skjorta med vit krage under den svarta "kyrko-kostymen". Han gav uttryck för kyrkans syn på det där med att ha verksamhet i Sydafrika och hoppades att Asea skulle ta sitt engagemang under omprövning. Han gav Asea ett år att göra något åt saken och citerade därefter ur "Värnamo Marknad": "Så ses vi då om ett år igen". Och Marcus Wallenberg blev honom sannerligen inte svaret skyldig utan sa spontant: "Vi tackar ärkebiskopen för hans råd och jag dristar mig till att svara som min mor brukade säga, att om gud vill och tygen håller !"

Kapitalisten fick sista ordet. Man kunde riktigt se hur besviken ärkebiskopen var att han missade poängen. Hela spektaklet sändes i TV. Rapport gjorde ett "scoop" av vad man uppfattade som motsättning mellan kyrka och storkapital.

Att gå på Aseas bolagsstämma var en upplevelse. Den innehöll oftast ett besök på någon fabrik. Karl åkte med ett specialtåg från Västerås C till lokverkstaden ute på Finnslätten. Hela tåget körde ända in i vagnhallen till tonerna av Lundbys välkända "Jernbanegalopp". Det var föredrag och visning av lok i den nybyggda lokverkstaden.

Efter bolagsstämman samlades aktieägarna i Asea Forum för att aväta stämmolunchen. Honoratiores var placerade vid särskilda bord medan övriga aktieägare placerade sig lite slumpmässigt. Man hann precis slå sig ned innan sången började. Seden bjöd att någon stämde upp "Helan går". Det var en sällsam upplevelse att befinna sig i denna församling av kapitalister som unisont sjöng snapsvisor.

Karl hamnade vid en bolagsstämmolunch vid sidan av den dam som under sin långa aktiva tid vid Asea varit ansvarig för bolagets logotype och namnskyltarnas utseende. Det blev en trevlig konversation. Och den pensionerade damen blev säkert smickrad av att Karl sade "du" till henne. Det trodde han i alla fall.

Mitt emot satt en äldre dam med sin medelålders dotter, som redogjorde för vad som hände runt omkring. Den äldre damen hade svårt med både syn och hörsel. Det var sannerligen inte de enda märkliga besökarna på denna stämma ! Många av deltagarna var professionella stämmobesökare. Under våren åkte de runt på bolagsstämmor för att avnjuta lunchen och låta sig underhållas. Men sedermera agerade Aktiespararna för att stämmorna skulle förläggas till tid som passade bättre för de förvärvsarbetande aktieägarna. Då försvann bolagsstämmoluncherna och därmed den trevliga samvaron. "Helan går" hördes inte längre. En klar miss av Aktiespararna.

På 70-talet utdelades fortfarande en ask med brända mandlar till varje stämmodeltagare. Den låg på lunchbordet. Det var en kvarleva från den tid på 20-talet då bolaget gick så dåligt att aktieägarna inte fick någon utdelning. Som tröst fick man istället en ask brända mandlar. Dessa röda karameller tillverkades av ett par systrar i trakten av Eskilstuna. När utdelningen vuxit avskaffades denna extra förmån i form av brända mandlar. Aseas bolagsstämma fick ännu en tradition mindre.

Tillbaka till början

Yrkeserfarenheter

 Melker heter Aseas huvudkontor. Det ligger som ett modernt monument vid det så kallade Asea-torget. Byggnaden har en glasfasad som ger intryck att härbärgera ett helt landstings alla byråkrater. Men icke så. Där knegade alla storföretagets tekniker, försäljningsingenjörer och administratörer. Den nya kategorin datamännniskor höll till runt de schabrak till datamaskiner som stod på andra våningen. Där låg också stansavdelningen, där flinka flickor stansade hål i hålkorten som skulle matas in i den stora datamaskinen. Man hade förstås kommit i gång med "time-sharing", men ännu gick de flesta uppgifter vägen över hålkort.

Varje dag kunde man se stanserskorna från data-avdelningen köa vid kaffe-automaterna. Precis klockan halv nio och precis klockan halv tre. Det visste alla på data-avdelningen, så de valde andra tider för att slippa kön. "Time-sharing" ja. Det var ett modernt påfund som gjorde det möjligt att utföra bearbetning samtidigt från flera terminaler. Dessa var utplacerade runtom i Västerås. Faktiskt fanns det också några i Finspång, Ludvika och på andra Asea-orter runtom i Sverige. Man pratade med datamaskinen över telefonnätet, vilket var nog så fantastiskt.

Den mesta konversationen med de stora datamaskinerna skedde alltså fortfarande via hålkort. Man kunde se de så kallade systemmännen knata omkring med sina hålkortsbuntar i korridorerna på väg att lämna in dem i receptionen. Längre än så var det väldigt få som fick komma. En del systemmän med stora "jobb" hade sina hålkort i ljusblå plastlådor. Det såg väldigt betydelsefullt ut.

Karl hade under tiden som elevingenjör tillbringat två månader på data-avdelningen. På något sätt kände han sig hemma där, men han anade att andra tider och andra metoder var på väg. Datamaskiner var "inne", men många människor såg med en blandning av respekt och förundran på dessa konstiga apparater.

Inom Asea-Atoms processdatorgrupp arbetade Karl och hans kollegor med just processdatorer. Det var mindre datorer än de som förekom i datacentralerna. Dessa mindre datorer arbetade i realtid, d.v.s de reagerade på vad som hände i deras omgivning. Det kunde vara knapptryckningar på någon panel eller en tillståndsändring i processen. En sådan tillståndsändring signalerades till datorn av givare som mätte flöde, temperatur, tryck eller annat inne i reaktorn eller i omgivande system. Vid sådana tillfällen skulle datorn rapportera vad som hänt genom att sammanställa mätvärden och göra utvärderingar.

Programmen för processdatorerna konstruerades fortfarande genom att koden stansades in på hålkort som sedan matades in i datorn. Den översatte instruktionerna till maskinkod som den sedan kunde utföra. Genom att Karl och hans kollegor arbetade mycket nära maskinen lärde de sig datorns interna språk och kunde till och med ge den direkta instruktioner på dess eget språk. "Tala med datorer på maskinkod och med lärde män på latin" skulle man kunna säga.

Första gången Karl fick besöka ett kärnkraftverk var tillsammans med Balai. Han var indier och kom ursprungligen från Calcutta men hade avlagt sin fil. lic examen i Sverige. Den handlade om brännbara absorbatorer i kärnbränslet. Via Atomenergi i Stockholm kom Balai till Asea-Atom och hamnade i processdatorgruppen eftersom han var intresserad av datorer som arbetade direkt i processen.

Balai och Karl reste till Oskarshamn för att vara med om ett experiment som skulle ligga till grund för ett program som Balai skulle konstruera. Det här experimentet utfördes nattetid och de två fick gå upp klockan tre för att från kontrollrummet i Oskarshamn I följa vad som skedde. Det var en sällsam upplevelse för Karl att komma så direkt in i hjärtat av den svenska kraftindustrin och studera händelserna direkt och på platsen.

Det här var alltså första gången Karl fick se hur det gick till i praktiken. Tillsammans med Balai reste han med tåg till Norrköping. Där mötte en taxi som tog dem till Simpevarp på en halvö norr om Oskarshamn. Det här var i mitten av juni och rapsen blommade i det vackra Östergötland, Karls gamla hembygd. Det doftade sommar, rapsen blommade och luften var full av flygfän.

Att sedan komma in i kärnkraftverket, Sveriges första, var som att komma till en annan värld. Det här var höjden av teknologi, tänka sig. De var mitt i hjärtat av teknikens framkant. Det var spännande att följa arbetet i kontrollrummet och bevittna hur generatorn kopplades in på elnätet och lämnade ström till sydsverige. Balai skulle testa ett program som kalibrerade neutronmätarna inne i härden. De var verkligen involverade i konstruktionen av kärnkraftverket.

Tillbaka till början

Ledarskap

 

"Sätt upp målen,

dela ut ansvar,

följ upp och kräv resultat !"

(Jan Carlzon i "Riv pyramiderna")

 

Asea-Atom höll från början till inom Tegnér-området, där Asea från början haft sin isolationsfabrik. Det tillsammans med staten hälftenägda bolaget huserade i långsträckta, bruna träbaracker på gården. Inne i den ombyggda isolationsfabriken höll projektavdelningarna till.

När Karl arbetat inom Asea-Atom något år blev det aktuellt med flyttning. Bolagets expansion hade fortgått oavbrutet. Processdatorgruppen skulle flytta till Arvid-området närmare centrum. Och det var bra, för nu fick de nya utrymmen för sina processdatorer. Det blev ett stort rum med plats för datorer med tillhörande utrustning liksom arbetsplatser, där de kunde hålla till med sin programmering. Det var en mycket imponerande anläggning som Pelle, Karls chef, mycket stolt visade upp för de många besökare som passerade. Till och med japanerna från Hitachi tittade med beundran på de fina leksakerna.

En eftermiddag ville Pelle ha ett samtal med Karl. Det var nu inget ovanligt. Pelle var en närmast outhärdlig långpratare. Det fanns alltid något att avhandla med honom. Och Pelle berättade hellre än gärna om bakgrunden till dagens situation, historier från "atomkraftens barndom". Han hade själv börjat i branschen redan i slutet av 50-talet, då man använde vanliga mekaniska räknare från Facit för att utföra de komplicerade beräkningar som ligger till grund för kärnbränslets och reaktorhärdens konstruktion.

Pelle hade sin stamning och han var alltid oerhört omständlig och långrandig. Men han menade inget illa med det även om han ibland kunde bli på gränsen till påfrestande. Pelle tog sig alltid tid med medarbetarna. Han var en utmärkt chef i detta avseende. Omtänksam och klok. Han hade alltid tid för en diskussion. Pelle brydde sig om. Och det kändes.

"Rolf ska sluta" sa Pelle. Karl hörde vad Pelle sa, men han fattade det inte riktigt. Rolf var Karls gruppchef i processdatorgruppen. "Nu måste jag sätta mig" sa Karl. Han var inte alls beredd. Så började de resonera. Pelle ville att Karl skulle ta över. Karl bad att få tänka på saken. Nu kom hans trygga och invanda arbetssituation plötsligt i ny dager.

Rolf hade inte sagt upp sig på grund av något missförhållande eller någon schism. Nej, han hade bara upptäckt att han efter hela tio år i bolaget fortfarande var på sitt första jobb. Han hade blivit nyfiken på om han kunde klara av något annat än det han dittills sysslat med. Och det ville han prova. "Jag måste ju se om jag kan något annat än det här" sa han.

Rolf skulle börja som konsult på Teleplan. Det verkade lite osäkert tyckte Karl, men det var ju inte hans problem. Rolf skulle arbeta i Stockholm, men bo kvar ute i Barkarö by utanför Västerås. Han skulle veckopendla. Det verkade jobbigt tyckte Karl. Ett slitigt och otrevligt liv antog han. Men Rolf hade inte samma intresse som Karl att vara hemma. Rolf tyckte nämligen att det var jobbigt hemma med att ha barn och var därför gärna kvar på jobbet. Så nu fick han verkligen tid för det också.

Karl skulle alltså bli gruppchef efter Rolf. Det accepterade de flesta, men inte Björn. Han hade lite komplex för och gillade nog överhuvud taget inte överordnade. Så han lade sig på en annan kurs än de andra och spelade ett spel med sin nye gruppchef Karl. Men Björn fick hållas. Det brydde sig Karl inte om. Och det retade Björn. Han försökte frondera men lyckades inte, blev frustrerad och vände sig till Pelle, som var Karls chef. När Pelle tog upp saken uppmanade han Karl att inte vara orolig, för Pelle hade genomskådat Björn. Det kändes skönt att få det stödet från sin chef tyckte Karl.

Björn tröttnade så småningom och sökte sig nytt jobb. Pelle drog en lättnadens suck och berättade för Karl att han satt ett kryss i rutan "rekommenderar ej återanställning" på personalsedeln. Pelle var rak, han stod för vad sade och gjorde. En pålitlig chef. Dessutom en god ledare som med sitt eget beteende visade hur han ville att saker och ting skulle skötas, hur det skulle gå till.

Hur skulle nu Karl ta sig an uppgiften att vara gruppchef för sina forna gelikar? Ja, han kände att han hade kompetens och auktoritet därigenom. Han kände att han var accepterad av de övriga i gruppen och att de respekterade honom i jobbet. Sedan en tid hade Lasse, Carl-Gustav och Karl spelat tennis tillsammans. Det hade bidragit till att svetsa dem samman i ett gäng. Senare hade också Karsten kommit med i tennisgänget.

Janne hade lite andra arbetsuppgifter än de andra i gruppen. Han sysslade med programsystem för hantering av de bränslestavar som tillverkades i fabriken ute på Finnslätten. Så småningom blev det naturligt att Janne försvann till en annan del av bolaget, vilken han hade mer att göra med.

Karsten anställdes som Jannes ersättare. Han kom direkt från högskolan i Linköping. Han hade gått på den nya elektronik- och datalinjen. Därmed var han den ende som hade egentlig datautbildning på högskolenivå. Disciplinen var fortfarande ny. Det här var första gången som Karl fick prova på att anställa medarbetare. Det skulle komma att bli betydligt mer av den varan så småningom, men det visste han ännu inget om.

Balai gjorde inget väsen av sig utan arbetade lojalt på tillsammans med dem alla. Han var en baddare på att skriva ihop dataprogram som fungerade hyggligt redan vid den första provkörningen. Balai var omsorgsfull, en riktig skrivbordsprogrammerare skulle man kunna säga. Han stod i bjärt kontrast till Karl, som otåligt kastade sig över datorn och lät den göra det grövsta jobbet. Men Balais metod var nog egentligen den effektivare, för hans program innehöll aldrig några formella fel, något slarvfel eller ens funktionellt felaktigt. Nej, Balai behövde bara göra några mindre korrektioner när han väl kom till provkörning. Därför sågs han mest vid skrivbordet. En sann ingenjör.

Balai var av så kallad fin familj hemma i Calcutta. Därför såg han för sig en ljus framtid och karriär inom Atom-branschen i kraft av sin börd. Kommen från en så annorlunda kultur, insåg han aldrig att det var andra faktorer som skapade avancemang i det svenska näringslivet. Det beaktades verkligen inte "hur fin" man var. Och så här bara ett halvt decennium efter 1968 betraktades snarare proletär bakgrund som det mest neutrala.

Genom en omorganisation kom Pelle, Karls chef, att skiljas från sina forna undersåtar, vilka alla hade blivit anställda av honom. Karls grupp sammanfördes med en grupp som sysslade mer med hårdvaran, d.v.s själva datorerna och processanslutningen, d.v.s kontakten med de omkringliggande systemen. Urban blev Karls nye chef. Pelle avslöjade för Karl att han slagits för att Karl skulle fått jobbet, men Pelle hade fått ge sig. Pelles pojkar ansågs alltför vildvuxna för att få fortsätta husera som förut. Nu vankades mera disciplinerad verksamhet. Men Pelle skulle göra vad han kunde för att det inte skulle bära iväg för långt åt fel håll - enligt hans sätt att se det.

Karl och Urban kände varandra ytligt efter att ha träffats på en resa till Oskarshamnsverket. Urban var något år yngre, men hade varit längre på Atom än Karl. Han var också insatt i rutiner och konstruktioner, hade ett stort kontaktnätverk inom bolaget. Han var till synes mer disciplinerad än killarna i processdatorgruppen, vilka fått hållas utan alltför mycken insyn från bolagets "myndigheter". Pelle hade skyddat dem från allehanda påbud om stämpelkort, arbetstidsregler och annat som dikterades av ekonomiavdelningen. "Låt mig ta hand om det där" var Pelles raska svar när administrativa pålagor och påfund dikterades via interna memoranda.

Karl trivdes tillsammans med Urban. De blev ett radarpar.

Sven-Åke var gruppchef för hårdvarukillarna. Han och hans medarbetare var redan bekanta med Karls grupp, så det var en ganska naturlig konstellation. Sven-Åke var den mjukare av de tre cheferna, Karl den hårdare, medan Urban försökte lotsa dem bland de stridiga viljor som fanns inte bara inom Asea-Atom utan också runtom i "stora" Asea. Det var nämligen så att inom moderbolaget hade man synpunkter på vilken utrustning som dotterbolaget Asea-Atom skulle utnyttja. Synpnkterna sammanföll till väldigt liten del varför slitningarna tog sig överdrivna uttryck. Men här kom Pelle till undsättning. Han lyckades driva en egen linje för Asea-Atom, vilken blev framgångsrik hos och uppskattades av kunderna.

Urban, Sven-Åke och Karl var de tre cheferna i "Sektionen för processdatorer". De arbetade bra tillsammans och utan friktioner. De hade roligt, vilket alltid är ett hälsotecken. En gång sa Urban att han tyckte det var så bra att ha just Sven-Åke och Karl som sina gruppchefer. Som förklaring gav han att "när det gäller att få stöd för något som kommer pådyvlat utifrån då går jag till Sven-Åke, men gäller det att få stöd emot, ja då går jag till Karl !" Den där Urban visste alltså var han hade sina Pappenheimare och han utnyttjade det både pragmatiskt och konsekvent.

Karl var nu på sin första chefspost. Med Pelle som överordnad hade han haft ett starkt stöd. Pelle hade byggt upp avdelningen, höll sig väl informerad och lämnade ett starkt stöd. Nu var situationen annorlunda. Karls grupp hade vuxit, ledarskapet gjorde sig mer påkallat än tidigare. Hur skulle han lyckas i sin nya roll ? Hur skulle han hantera det ledarskap som kommit lite snabbt på, utan att han egentligen hunnit förbereda sig ? Frågorna tornade upp sig. Men Karl kände sig inte särskilt pressad. Han föresatte sig att ta uppgiften med lugn, inte tänka så mycket på att vara chef, utan försöka se till att gruppen lyckades tillsammans med hans stöd. Men hur skulle det gå till ? Ja, Karl var på det klara med att hans egen succé skulle endast kunna uppstå genom att var och en i gruppen lyckades.

Gruppens resultat skulle vara ett mått på Karls förmåga i ledarskapet. Därför ville Karl försöka få individerna mer involverade i uppgifterna. Han ville göra dem delaktiga i de beslut som skulle styra arbetet och aktivt engagerade i de uppgifter de skulle utföra tillsammans. Nu fanns det goda möjligheter. De gamla systemen var färdiginstallerade. De system som skulle till Forsmark och Finland var planerade och skulle nu realiseras genom programmering, uttestning och installation.

Karl började med att dela ut ansvaret för de olika systemen. Sedan började han planera för den nya generationen system, vilka skulle byggas upp med ny teknik och enligt en ny filosofi för strukturen. Här fanns det goda chanser att engagera var och en i gruppen. Han ville skapa ett team, något mer än bara en grupp medarbetare som arbetade med liknande uppgifter.

Karl engagerade gruppen i att strukturera upp uppgiften. De diskuterade och jobbade fram en lösning tillsammans i gruppen. De delade upp och tog på sig ansvaret för de olika delsystemen och uppgifterna. Var och en fick varsin egen del, för vilken han var huvudansvarig. Dessutom fick var och en i gruppen delta i utvecklingen av minst ett annat delsystem. På det här sättet räknade Karl med att engagera hela gruppen i det stora arbete som skulle löpa som ett projekt över flera år. Och det verkade fungera. Uppslutningen kring uppgiften blev ett bra stöd för Karl.

Det här var under den tid som skulle kunna kallas "den stora oredan". Sverige hade fått en borgerlig regering som fastnade på kärnkraftfrågan. Det var inte bra för Asea-Atom, där Karl arbetade. Hela samhällsdebatten växte till ett hot mot företagets framtid. "Tok-Olle" Johansson var energiminister och pratade på i nattmössan. Han tycktes liksom statsminister Fälldin ha drabbats av hybris, skygglappar och beslutsförlamning på en enda gång. Samtidigt med dessa yttre omständigheter började Karl bli trött på de arbetsuppgifter som blev alltmer byråkratiska. Pelle var inte längre chef för den verksamhet som Karl sysslade med.

Processdatorgruppen hade flyttats inom Asea-Atoms organisation. Visst hade de mycket att göra och visst hade Karl fått ett ansvar inom avdelningen. Men på något sätt var det inte lika stimulerande att arbeta där längre. Karl kände sig färdig. Han började bli öppen och mottaglig för intryck utifrån. I ett läge förhandlade han med ett konsultföretag, därefter tittade han på Aseas eget databolag. Men inget av alternativen verkade särskilt intressant. Det skulle till något mer. Och det kom. Norsk Data sökte nya medarbetare.

Tillbaka till början

Båt och golf

Karl hade fullständigt klart för sig att han inte skulle skaffa båt. Nej, det var rdan alltför många andra som lade ner massor med tid på denna hobby. Karl visste från Sjövärnskåren vad det betydde att hålla på med segling, underhåll och pyssel med utrustning etc. Dessutom hade han redan fullt upp med sin golf, anläggande av trädgård och så vidare.

Den här våren var Karl inne på rep-övning, d.v.s militärtjänst. Det kallades egentligen rep-månad. På grund av de dåliga finanserna i marinen fick Karl nöja sig med två veckor. Men det var två långa veckor. Och vad hade Inger att berätta när Karl ringde hem ? Jo, de hade "blivit med båt".

Vanudå ? Jo, Inger hade preliminärt gett jakande besked till grann-Anders när denne frågat om inte Karl - som för tillfället inte var hemma - ville vara delägare i en Stjärnbåt som just då var till salu. Det var ett verkligt tillfälle att komma över en fin båt. Jovisst ! Det var bar att löpa linan ut, d.v.s bli delägare i båten. Så det blev slipa av, målning och utrustning inan "Svansund" sjösattes. Den första stavelsen kom från grannens efternamn, den andra från Karls efternamn. Mycket fyndigt tyckte alla.

Inger hade naturligtvis försagt sig och nämnt att Karl var seglingsvan. Och Anders som hade en fru med skräck för vatten och båtar hade här sett sin chans att förverkliga en av de drömmar han gått omkring med alltsedan han själv varit med i sjöscouterna hemma i Kristinehamn.

Nu visade det sig att Inger inte var någon idealisk partner för seglingsutflykter. Så Karl och Anders fick försöka hitta tillfällen då de båda hade tid att ge sig ut på sjön. Och det var inte ofta för Anders höll liksom Karl på att anlägga trädgård och han reste i jobbet hela veckorna.

Inger var liksom grannfrun Birgitta närmast skräckslagen när hon kom ut i en segelbåt. Hon klagade ständigt över att det "lutade" när vinden tog tag i och drev båten framåt. Hon var rädd att Karl skulle falla över bord. "Men han har väl flytväst på sig" undrade någon. "Jo, visst har han alltid det, men jag tänker på mig som är kvar i båten" oroade sig Inger. Det väckte i allmänhet stor munterhet.

Båten var utmärkt för utflykter. En midsommar tog Karl och Inger med sig Sven och Ingegerd ut i båten. Det vill säga Sven och Karl fick segla iväg båten till det område av Mälaren som de valt ut för midsommarfirandet. Tjejerna tog sig med bil till närmaste brygga med allt pick och pack. Där blev de upphämtade och skeppade över det smala sundet till Fagerön, som Sven och Karl valt ut till lägerplats för midsommarfirandet.

På hemvägen från midsommarutflykten skeppades tjejerna tillbaka till fastlandet för att åka bil hem. Sven och Karl skulle segla hem båten. Segla och segla. I måttlig vind hade det tagit dem ett par timmar på bortvägen. Nu bar det sig inte bättre än att det under hemvägen råkade bli stiltje. Motorn passade naturligtvis på att strejka så där ute på den spegelblanka Mälaren blev de helt enkelt sittande hela midsommardagen. Under flera timmar kom de inte en centimeter i någon riktning. Det var tålamodsprövande, men inte mycket att göra något åt. Och inget hade de att dricka förutom vattnet från den jolmiga Mälaren.

En annan sommarutflykt gick runt öarna söder om Västerås och ner till Torshälla och Sundbyholm. Där blev det lunch och lite strövtåg på den södra Mälarstranden. Det var spännande att ta sig uppför ån in mot Torshälla och förtöja nästan inne i staden.

Sundbyholm är ett välkänt slott och på sommaren är det ett tillhåll för semestrande svenskar. Karl och Inger seglade över fjärdar och runt öar och holmar och kom sjövägen till detta svvenskäkta sommarparadis. Det var lummigt och grönt på stränderna och kring de smala passagerna i Mälar-arkipelagen. Det måste ha varit så här som Mälarpiraterna upplevt sin seglats, tänkte de medan stjärnbåten, döpt till Svansund, gled fram på sommarvattnet.

Efter hemkomsten från Amerika den där vintern tog Karl kontakt med golfklubben i Västerås. Han hade redan borta i White Plains bestämt sig för att satsa på fortsatt golfspel. Intresset var väckt och nu gällde det att hitta en klubb och en bana att spela på hemma i Sverige. Sekreteraren i Västerås GK, Bruno, bodde i Hallstahammar. Han förhörde sig om Karls golfbakgrund, hur Karl lyckats i spelet och så vidare. Jodå, det var bara att bli medlem. Det kostade 500:- per år. Till detta kom en inträdesavgift om 750:-, vilken dock gav rätt att få fem lektioner av klubbens tränare. Det var också han som skulle ge tillåtelse för nybörjare att gå ut på banan. Karl fick dock tillåtelse av sekreteraren att gå ut på banan. Det skulle helst vara i sällskap med annan medlem som måste vara handicap-satt.

På annandag påsk skulle Karl göra sin debut på en svensk golfbana. Inger var med. Det var fullt med folk runt klubbhuset och Karl tyckte det var lite nervöst att ställa sig på första tee. Det kändes som om allas blickar borrade sig in i hans rygg just som han stod där för att slå sitt allra första golfslag i Sverige.

Tee bestod av en matta på en träställning. Det hade inte Karl varit med om tidigare utan endast om gräs-tees. Tee är själva utslagsplatsen i golf. Men han tänkte på att han ju i alla fall hade gjort en birdie en gång på Mohansic Golfcourse där borta i USA. Så han kunde ju slå någorlunda.

Första hålet på Västerås GK är 175 meter långt, par 3. Karl tog för säkerhets skull sin driver och flängde iväg bollen, som -antagligen i rena förskräckelsen - for rätt upp på greenen. Det var ingen vacker bollbana, men vad gjorde det ? Huvudsaken var att han kom iväg ut på banan och slapp alla blickar i ryggen. Alla som spelar golf vet hur nervöst det är på första utslaget.

Hur det gick på rundan den där första gången på en svensk golfbana är numera glömt. Det skulle sedermera bli många varv på just denna bana. Till att börja med kunde Karl konstatera att även elevingenjörskompisen Ivar Nordlöf idkade golf. Och det var först och främst med honom som Karl kom att spela. Efterhand utökades nätverket av likaledes golftokiga.

Göran Hultqvist hade varit kurskamrat med Lars-Inge på Chalmers och det var så Karl lärde känna Göran, närmare bestämt redan på nyårsaftonen, samma dag som flyttlasset anlänt från Lund till Västerås. Göran arbetade numera också på Asea-Atom, precis som Lars-Inge och Karl. Göran häll på med el- och kontrollutrustning. Han hade börjat spela golf något år tidigare. Så Karl kom snabbt in i ett golfgäng. De spelade mestadels tillsammans. Så småningom tillstötte Göran Eriksson, Karls kurskamrat från LTH. Även denne Göran hade börjat på Asea-Atom och arbetade tillsammans med Lars-Inge på avdelningen för reaktorsäkerhet. Göran var egentligen simmare och var alltid framgångsrik i Asea-mästerskapen.

Göran "Hultis" var den förste i gänget som lyckades skaffa sig handicap. Karl och Ivar fick kämpa. Det var inte lätt. På den tiden räknades scoren, det vill säga själva resultatet, efter slagspelsregler. Slagspel är mycket tuffare än att räkna så kallad poäng-bogie eller Stableford som engelsmännen säger. Västeråsbanan har par 68 och högsta handicap för herrar var 27. Det gällde alltså att använda högst 95 slag för att ta sig runt banans arton hål. Karl lyckades få 26 som första handicap efter en lyckad runda en gång på hösten det första spelåret. Jakten var igång, för Göran och Ivar hade redan hunnit förbättra sig.

Golfspelare skaffar sig lätt nya bekanta. De träffas under utövande av sin favoritsysselsättning och har en högst tydligt uttalad gemensam strävan, nämligen att utveckla en teknik som förpassar den lilla vita bollen i hål med så få slag som möjligt. Under någon av alla dessa golfrundor på Västerås GK träffade Göran och Karl på Janne Granström. Han var minst lika inbiten som de. Kretsen av golfkompisar utvidgades efterhand. Ivar tog med sig en kollega som redan hunnit få 15 i handicap. De övriga var fulla av beundran för denne avancerade golfare.

Åtskilliga episoder utspelades under dessa Karls första golfår. Västeråsbanan har fyra stycken par-3 hål som mäter 175 meter. Det fjortonde hålet var det kanske märkligaste för det var blint. Spelaren ser alltså inte greenen från utslaget. På detta märkliga hål höll Karl på att få bollen i skallen en gång. Det är en senare historia dock. På detta utslag inträffade två gånger det märkliga att Karls medspelare slog av sin klubba. Båda gångerna var det järnklubba nr 5. Bägge spelarna hette Göran och det var bara någon månad emellan. Klubborna gick av alldeles i skarven mellan skaft och klubbhuvud. Pling och svisch sa det när klubbhuvudet singlade genom luften och ut i skogen.

Janne Granström var byggnadsingenjör och arbetade på Bygg-Paul. Han hade köpt sig ett äldre hus i centrala Västerås. Med tillgång tillbyggmaterial had Janne inrett sitt hus själv. Detta var i bygg-boomens tidevarv och Janne hade satsat på träpanel i alla tak. Golven var av antingen bred furu-plank eller så kallad kork-o-plast. Efter en golfrunda visade Janne stolt upp sit hus. Karl hade ännu inga sådana intressen men imponerades ändå. Så småningom flyttade Janne till Luleå för att delta i Stålverk-80 projektet.

Göran Ericsson hade svårt att skaffa sig sitt hcp men hejades på av de andra. De kände det som ett ansvar att han skulle "coachas" fram. Småningom lyckades även Göran. Till att börja med hade han problem med puttningen, men det ordnade upp sig.

Karl arbetade nu på Asea-Atom. Ett år fick han för sig att han skulle ordna en golfturnering inom bolaget. Via olika kontakter inom bolaget lyckades han få ihop något tiotal golfare. Lasse Rydman var i Karls grupp. Han hade spelat sedan ungdomen, hade hcp 12 och var självskriven. Genom denna turnering lärde Karl känna Finn. De skulle komma att spela många år tillsammans. Finn höll på med pumpar och andra komponenter inom reaktortekniken. Han visade sig också bo i det närmaste granne med Karl ute i Hökåsen. De blev bästisar. De spelade oftast tillsammans, åkte tillsammans till banan och tävlade sinsemellan om att kapa handicapet.

Under hela sin Västerås-tid spelade Karl oftast tillsammans med Finn. De spelade torsdagstävling varje vecka. De sporrade varandra till topp-resultat, vilket gjorde att det nästan varje vecka var någon av dem som vann. De var nästan rädda att bli beskyllda för fusk. De bägge kumpanerna hann för det mesta dessutom med ett antal rundor både under helgen och i veckorna. Lördag och söndag stod de oftast redan klockan 6 på första utslaget.

Rolf Eklund började också spela golf. Han är kraftig och satt, närmast muskulös och en riktig idrottstyp. Han och Karl spelade bägge i Asea-Atoms handbollslag. Rolf slog som en häst sparkar. Han var alltid längst på driven. Men sällan rakast. För det mesta blev det vänsterskruv. Karl och Finn skällde på honom för hans dåliga puttning. Han spelade mycket bättre än hans handicap utvisade. Till slut tog Rolf sig samman, övade upp sin puttning och passerade alla kompisarna i handicap. Rolf blev en i gänget och spelade oftast med Finn och Karl. Han fortsatte med Finn när Karl flyttat från klubben. Men de fortsatte att spela tillsammans alla tre, även när Finn så småningom flyttat till västkusten.

I Atom-mästerskapet kom Finn och Karl överens om att de skulle spela 36 håls slagtävling inbördes. De skulle spela 18 hål per dag. Efter det första varvet ledde Finn med två vunna hål. Karl tyckte inte att det var någon fara på taket. Finn skulle ändå bli ett lätt byte när nervpressen satte in., resonerade han.

Finns öppning av andra varvet såg lovande ut, i varje fall med Karls ögon sett. Finn började med ett fullkomligt misslyckat utslag. Bollen kom nätt och jämt över diket nedanför utslaget. "Här tar jag in på Finn", tänkte Karl och sopade ut sin boll till green-kanten. Finn gick moloket ner i det höga och sega gräset vid diket. Han tog fram sin sandwedge och sopade till sin boll och fick en fruktansvärd miss-träff. Klubban träffade nätt och jämnt eller i varje fall väldigt högt uppe på bollen som fräste iväg på låg höjd. Karl hann tänka att nu var Finn skärrad. Finn skulle bli ett lätt byte!

Men det var Karl som blev skärrad, ty bollen for som en skållad råtta rakt mot flaggan. Den rullade och rullade, upp på green och med alltför hög fart över greenen fram mot hål. Bollen slog i stången och lade sig snällt tillrätta i hål.

Birdie ! Karl trodde knappt sina ögon. Två misslyckade slag och så birdeie ! Det kanske ändå ligger en del i vad Finns svåger Håkan beskyller honom för, nämligen att Finn lever högt på turen på golfbanan ?

Finn var nu alltså plötsligt hela tre hål före i matchen. Karl fick ta sig samman för att inte halka efter ytterligare. Han kände sig skärrad och tyckte att Finn hade lite väl mycket tur på sin sida. Karl fick börja kämpa. Finn kände flåset i nacken och trycket när Karl kämpade i den prestigefyllda tvekampen. På 15:e hålet var Karl ifatt och Finn blev ett lätt offer, jagad som han var. Det skulle följa många fler spännande duster genom åren.

Karl förbättrade stadigt sitt handicap. Han och Finn följdes åt ner till 10. Det blev tävlingar så småningom. Varje år ställde Karl och Finn förhoppningsfulla upp i Asea-mästerskapet. Det gick inte alltid så bra, men varje år var det viktigt för Karl att åtminstone besegra Finn.

Karl lyckades gå långt i en av turneringarna på hemmaplanen. Det bar ända till semifinal, som dock slutade i nederlag. Under turneringens gång hann Karl besegra betydligt mer rutinerade spelare. Han spelade helt enkelt bra. Finn ställde upp som caddie i en av matcherna. Karl hade som vanligt matchen i sin hand. Framme på 14:e hålet drog det ihop sig till avgörande. Karl slog säkert upp på green medan motståndaren som han hade "på vagnen" låg betydligt sämre till utanför greenen. Karl böjde sig ner för att markera och torka av sin boll. Just då small det till i greenen. Någon spelade in sin boll mot greenen där de stod. Bollen slog ned alldeles bredvid Karl. Livsfarligt ! De ropade högt tillbaka mot utslagsplatsen. Då kom det en boll till !

Nu blev Karl upprörd. Över krönet kom två av klubbens bästa spelare, den ene sedermera förbundskapten och ledare för landslaget, den andre riksmästare för veteraner. Karl skällde ut dem efter noter. Finn som var caddie fick lugna sin skyddsling och se till att matchen klarades hem. Det skedde också, men först på nästa hål. Karl var heltänd och fly förbannad på tokskallarna som sånär skjutit honom i huvudet, två gånger till på köpet!

Finn och Karl utvecklade en riktig vänskap genom golfen. På kvällarna övade de i Finns trädgård på att slå korta chip-slag. Den teknik de utvecklade bidrog starkt till att sänka deras respektive handicap. Efter hemkomsten från semestern var det spännande att träffas och diskutera det nya handicapet. Det var lite prestige i att ha "sänkt sig" några slag under de intensiva semesterveckorna.

Tillbaka till början 

Grannar och bekanta

Svanbergs

Anders och Birgittablev bästisar till Karl och Inger. De umgicks i vått och torrt. Karl och Inger var till och med reservföräldrar till barnen, då föräldrarna gick bort på fest. Men det var innan Anna fanns. Först fanns Johan och Marie. Deträckte ganska långt. De gick som barn i huset hos Karl och Inger, som ficköva på dem att varaföräldrar.

Så kom Anna. Det var egentligen inte meningen hade Birgitta anförtrott Karl en gång när de träffades bakom garaget under trädgårdsarbetet. När Anna väl anlände var Elisabet redan annonserad. Anna hann bli dryga halvåret äldre. De två bäbisarna växte upp som grannungar och träfafdes även långt senare i tonåren. De bägge föräldraparen var omåttligt stolta över sina respektive telningar. För Svanbergs var det redan tredje barnet, men Anna kom att bli medelpunkten, inte bara i familjen utan i de flesta sammanhang där hon fanns med. Hon var farbrödernas favorit att ha i knät, men hon hade också en stark egen vilja som hon gav uttryck för på ett våldsamt sätt. Mot syskonen var hon särskilt bestämd. Hon kallades för super-bäbisen.

Svanbergs bodde kvar i sitt hus en tid egter det att Inger och Karl flyttat. Sedan fick de köpa Birgittas farbrors lantgård och övergick till att bli jord- och kreaturs-bönder. I varje fall Anders jobbade heltid på gården. Birgitta arbetade halvtid på sjukhus och ägnade den andra halvtiden till att "stöka" som det heter i Hälsingland när man jobbar i ladugården. Dessutom var Birgitta mor (på heltid) till tre barn och skötte lantgårdens hela hushåll.

Mer om Svanbergs i en annan del.

 

Holms

Lars-Erik, som bodde tvärs över gatan, var också på Asea-Atom men inom bränslefabriken. Som den tekniker han var skulle han klara precis allt själv. Han hade byggt huset praktiskt taget själv och hade "bara" en del inredning och trädgårdenkvar när han blev bekant med Karl och Inger på andra sidan gatan. De blev snabbt goda vänner och bildade en vänskapstriangel med Svanbergs.

 

E

Hon skulle komma i månadsskiftet oktober/november. Det var uträknat. Hon hade tillkommit efter många och långa ansträngningar och antagligen den där tisdagsmorgonen då Inger skulle iväg på kurs i Stockholm och upptäckt att temperaturen stigit lite på morgonen. Snabbt undanstökat och sent till tåget, men lyckat, blev det.

Emma Karolina Snöfrid skulle hon heta om det blev en flicka. Det var i alla fall vad som gällde på höstkanten.

På hösten började också bilen att krångla. Batteriet var dåligt och ibland strejkade den turkosa Volvon. Karl som kände på sig att det gällde att ha beredskap, valde att parkera bilen i utförsbacke på gatan så att den åtminstone skulle kunna rullas igång.

Det magiska datumet var passerat, när Karl var ute på tjänsteresa ner till Studsvik. Han skulle komma hem på kvällen. Inger hade pratat om tidöverdraget med farmor-in-spe, som rekommenderat fönsterputsning. Inger hade hörsammat rådet och torkat alla husets fönster. Det visade sig ha effekt. Vid läggdags började det röra på sig, det var dags att packa grejor och tänka på att få igång bilen. Det senare gick nu inte. Inger fick sätta sig vid ratten och Karl skjuta på. Det var allt en lyckat start mot BB!

Framåt morgonen kom barnet och mycket riktigt var det en flicka. Hon kallades till en början för "Hon-hon". Namndiskussionen tog småningom fart och det blev en kombination av namn från mors respektive fars sida. "Hon-hon" blev inte Emma Karolina Snöfrid utan döptes istället till Karin Kerstin Elisabet, d.v.s samma initialer som den stolte fadern, kanske mera en tillfällighet.

Nu hade revolutionen inträffat i Ingers och Karls liv. De nyblivna föräldrarna fick lägga om vanorna. "Hon-hon" upptog det mesta av deras tid, intresse, uppmärksamhet ...

Mer om revolutionen i en annan bok i denna svit.

Tillbaka till början

Hus och trädgård

 

Look at Mother Nature on the run

in the nineteen seventies ...

(Neil Young)

Hemkomna från Amerika och etablerade med varsitt arbete hade Inger och Karl börhat att fundera på hus. De hade inte hunnit fundera särskilt länge utan "blev med hus" redan efter några månader och flyttade redan den första hösten till sitt eget hus på egen tomt.

Detta var ytterligare en ny dimension på livet och gav många nya upplevelser och erfarenheter. Ett mer socialt omfångsrikt liv hade inträffat. Fritiden blev också automatiskt inrutad av ett stort antal uppgifter som bara fanns där. Men de trivdes. Det var ett naturligt steg i livet. Det var samma sak i bekantskapskretsen. De flesta flyttade till hus/villa. Och hela staden Västerås växte överallt och runtom med nya småhus. Detta var husbyggnads-boomen i tidigt sjuttiotal straxt innan oljekriserna var uppfunna.

 

Jord

Karl gjorde som alla andra som köpt/byggt hus på så kallad grovplanerad tomt. Han beställde hem jord. Vad är nu jord ? Ja, det visar sig först när lastbilen tippat av sina lass på tomten och man börja gräva i högarna för att sprida "jorden" över tomten. Då visar det sig om det är matjord eller någon form av dikesrensning man fått tag i.

Karl var fast besluten att för hand sprida ut och finfördela jorden över hela den cirka 600 kvadratmeter stora tomten. Han hade fått hem sjuttiotalet kubikmeter jord som till en början var lätt att arbeta med. Men efter att i några månader ha skottat jord i skottkärran och kört ut den över tomten, började han bli sliten. Det hände att energin tog slut fullständigt och han var tvungen att få sig en banan utlangad från köket. Musklerna växte och händerna blev starkare. Det märktes bland annat på golfbanan och Karl kände sig stark. Men det var inte utan att han kände det som att han tagit sig vatten över huvudet !

 

Gräs

Att anlägga en gräsmatta är ett grannlaga arbete. Det tar dessutom tid och måste planeras. Karl hade inhämtat råd från diverse personer som ansåg kunna och veta något i ämnet. Naturligtvis hade granne Lars-Erik varit framme och berättat vad som skulle till och hur det företrädesvis borde gå till. Det fanns i princip en vecka på våren och en på hösten då man kunde så, hade det sagts. Alltså fanns det nu ett "target date" flör Karl. Det var bara att jobba på och se till att få underlaget i ordning i tid till det vecka det skulle sås.

När jorden väl var spridd och utjämnad över tomten skulle den bearbetas till finkornig mull. Men under den tid som arbetet pågått hade den torkat till och bestod till stor del av jordklumpar, som var svåra att krossa. En jordfräs hyrdes och under några intensiva dagar körde Karl omkring med den för grannskapet störande maskinen. Men vad gjorde det. De flesta grannar var fullt igång med jordbruk och Karls aktiviteter smälte väl in i villaområdets aktivitetsbild.

Som tur var hade Karl ett bra underlag av sand som med fördel blandades ut med jorden. Det blev till slut ganska bra tyckte Karl. Själva sådden var som kronan på verket. Han sådde i "rätt" vecka och myllade omsorgsfullt ned gräsfröna i det välpreparerade jordlagret. Man myllar ned fröna. karl inte bara krattade och räfsade utan använde en kratta för att trycka till fröna så att de skulle komma ordentligt i kontakt med jorden. Rent växtfysiologiskt fungerar det ju så att det är frönas kontakt med den varma jorden som stimulerar fröna att gro. Det där med vattning skall man vara väldigt försiktig med i början, hade Karl inhämtat. Mången förhoppningsfull gräsmatteanläggare har fått se sina frön ruttna bort då han vattnat rikligt på sin nyanlagda sådd, varvid fröna flutit upp och eventuellt bort. Det misstaget tänkte inte Karl göra. Han skulle hoppas på varmt och torrt väder och avvakta med bevattning tills ordentligt med strån börjat komma upp.

Nu var det bara att lämna gräsmattan åt sitt öde några veckor. Det passade alldeles utmärkt, för golfsäsongen var i full gång. Inemellan behövdes det plockas ogräs. Det verkade som om det växte minst fem gånger så snabbt som det gräs som Karl hade sått och som var det som egentligen skulle täcka den yta som nu skulle konverteras från svart jord till grön mjuk yta. Men så är det. Det man egentligen avser stäcks alltid av något som inte hör dit, men som av någon anledning (antagligen naturkraft) alltid komplicerar det hela.

Gräset grodde precis som avsett, trots att Karl varit orolig för att blotta kontakten med jorden inte skulle vara nog för att få alla de omsorgsfullt nedmyllade fröna att utveckla ett rotsystemoch dessutom skjuta ffrodiga strån till en tjock matta. Det var ganska viktigt att lyckas. De flesta grannar i området hade hunnit ungefär lika långt och ingen ville förstås misslyckas. I alla fall inte Karl, som i egenskap av golfare kände sig som särskilt gräskunnig. När Inger och Karl kom hem efter ett par veckors semester i juni kunde de lyckliga konstatera att de bvar på väg att få en riktigt frodig matta runt huset. Det kändes viktigt och var efterlängtat efter att ha genomlidit en lång tid av bara svart och tråkig jord som utsikt. Nu kunde de koncentrera sig på att börja plantera och njuta av att bo i villa.

 

Ölandssten

Karl hade hört att man skulle lägga sten i trädgården. Granne Lars-Erik hade lagt fyrkantiga cement-plattor i sin. han och Karl hade varit och hämtat ett lass uppe i Heby, där man gjöt slika plattor. Lars-Erik skulle ha dem på sin ute-plats. Men Karl ville ha riktig kalksten, Ölandssten i rött. Så han beställde hem två pallar med oregelbunden naturligt bruten tegelröd Ölandssten, som kom med lastbil. De lämpades av i trädgården. Nu började ett pusslande utan like. På grund av de oregelbundna formerna fick Karl bära stenarna flera gånger fram och tillbaka för att få dem att passa ihop i ett mönster. Inte bara det ! De var dessutom olika tjocka, varför han måste justera underlaget av sand därefter. Totalt sett kom han att ha kånkat på närmare femton ton, när allt till slut hade kommit på plats. Då var Ölandsstenen utlagd till dels en altan, dels som en gång runt nästan hela huset, dels i form av en extra ute-plats och slutligen till en bredare gång in till huset. Det var ett styvt jobb som drog mycken energi och gav muskeltillväxt på grund av allt kånkandet. Karl växte i axlar och rygg. Det var nyttigt men slitsamt.

Nu var det också så att Inger och Karl bestämt att de skulle ha gräs mellan stenarna. Därför blev det ett förfärligt pillande med finmyllad jord som skulle in mellan plattorna av Ölandssten. Och sedan skulle gräsfröna dit. Sedan var det bara att hoppas på grodd. När gräset väl kom, för det grodde bra, ja då fick de klippa med sax för att komma åt. Det måste ha varit en syn att se hur nyblivna husägare låg på knä och klippte gräs med vanlig hushållssax. Karl och Inger var nog lite nippriga med sitt gräs. Men fint ville de ha det och det skulle det också bli !

När all Ölandssten och allt gräs väl var på plats började tomten likna den gammaldags trädgård som de intuitivt eftersträvade. Inger och Karl skötte minutiöst sin nyanlagda tomt. Så småningom grodde hela gräsmattan och började skjuta spröda strån. Karl tyckte det var spännande att börja klippa det ljusgröna gräset. Det var inte utan att han var lite stolt över vad han åstadkommit. Men det hade också kostat många timmar.

 

Thuja Occidentalis

En trädgård skall innehålla barrväxter, det var Karl och Inger överens om och så skulle det bli. Grannen Lars-Erik visste naturligtvis råd: växterna skulle köpas hos en speciell plantskola i närheten av Västervik. Det var bara att passa på vid någon tjänsteresa till kärnkraftverket i Oskarshamn. Det hade Lars-Erik gjort flera gånger. Han hade dessutom prutat och påstod att det var det ställe där man fick bäst pris. Det var säkert riktigt eftersom Lars-Erik hade för vana att jaga land och rike runt efter gynnsamma priser.

Sagt och gjort. Karl stannade till på hemvägen från kärnkraftverket. Men det blev inte bara barrväxter, ca 250 thujor, utan en massa andra växter dessutom. Väl inne i handelsträdgården ökade Karls aptit på att köpa växter. Det blev rosor, Clematis och en masssa prydnadsväxter.

 

Rosor

En riktig trädgård skall ha ha rikligt med rosor. Så är det bara. Visserligen hade Inger och Karl börjat med att plantera Clematis på hörnor och på en hel vägg, men det skulle också komma rosor. De började med vanliga Queen Elisabeth som sattes i en stor rabatt framför altanen. Några röda klätterrosor placerades vid en skuggig vägg. Men praktrosorna det var den rabatt med Super Star som Karl anlade längs gången in mot huset. Den rabatten kom han att sköta som ett skötebarn. Varje dag var han där och nöp bort överblommade knoppar och kompletterademed regnvatten. Rosorna frodades och slog ut i stora sjok. När de var helt utslagna men inte överblommade, klipptes de av för att tas med in i sovrummet. Där lade Inger de stora och praktfulla rosa-röda knopparna i en skål med klart vatten. Rosenknopparna fick ligga där och flyta och sprida sin friska doft i sovrummet. Att sedan vakna till "Opp Amaryllis" i P2 var en skön känsla och gjorde att morgonens ankomst kändes angenäm istället för ovälkommen.

Det här var sköna sommarmorgnar. På lördagar och söndagar öppnade de balkongdörren och lät sommarmorgonen komma in. Sedan kunde de sitta på altanen med den svala Ölandsstenen under fötterna. Det spröda lusgröna gräset kittlade skönt mellan tårna. Där satt de med Svenska Dagbladet och bara njöt av tillvaron. Visa morgnar skulle förstås Karl iväg tillsammans med Finn till golfbanan. Men då åkte de redan en kvart före sex och var hemma runt tio-tiden då de flesta i villaområdet gnugagde sömnen ur ögonen. Då kunde de njuta frukosten med familjen.

Det här var före ankomsten av underverket "E". När hon väl kommit till huset fick hon sitta/stå i sin sele ppå altanen. Där jollrade hon i sin linné-mössa medan föräldrarna jobabde i trädgården. Egentligen var det nog så att Inger och Karl jobbade cirka häften av vanlig arbetstid i trädgården. Men det var inget de hade något emot. Det var friskt och skönt och gav ett synligt resultat. Dessutom var det en behövlig avkoppling från det kontorsarbete de båda ägnade sig åt minst fyrtio timmar per vecka.

 

Magnolia

Från den stund Karl började tänka på att anlägga trädgård stod det helt klart att det skulle finnas en växt av detta slag på tomten. Alltsedan tiden i Lund hade han och Inger fascinerats av den Magnolia som stod i Botaniska Trädgården intill Smålandsgården. De hade sett den blomma varje vår och nu hade de chansen att ha en själva. På en av dina resor till kärnkraftverket i Oskarshamn stannade Karl till hos "Lars-Eriks trädgårdsmästare" utanför Västervik. Magnolian hemfördes därifrån. Egentligen var det ppå gränsen till vad som var möjligt med hänsyn tillklimatzoner. Men Karl tolkade trädgårdsbokens anvisningar på ett för honom välvilligt sätt så att det skulle vara möjligt att ha magnolian i Mälardalen.

Sent en kväll skulle Magnolian i jorden. Den skulle stå på hedersplats och synlig från vardagsrummet i halvskugga av de fyra tallarna. Karl började gräva och naturligtvis visade det sig besvärligare än väntat. Någon meter ner i marken träffade han på ett par rejäla stenbumlingar, som han först fick gräva loss och därefter baxa upp ur det djupa hålet. Det var en kraftansträngning och när han efteråt inspekterade verket var han mäkta stolt. Visserligen såg Magnolian då ganska ynklig ut men dagen därpå skulle den fotografers som det mesta i den träddgården skulle.

Magnolian, Karls ögonsten, tog sig riktigt bra och växte till sig. Mot hösten blev det naturligtvis väl kyligt och när vintern kom var Karl ordentligt orolig. När den riktiga kylan kom gick han sent en kväll ut och bäddade om Magnolian med säckväv. Den sköttes verkligen som den ögonsten den var. Till våren visade det sig att den från början ganska oansenliga växten gott hade klarat den stränga vintern. Den växte nu till sig. Men under de kyliga vårkvällarna täckte Karl över den för säkerhets skull. De anlagda knopparna skulle skyddas under kalla nätter och på dagarna fick busken lapa sol. Den sköttes som ett spädbarn. Belöningen kom till sensommaren, då några vackra vita blommor slog ut och utgjorde en agrar sensation i grannskapet. Karl kände sig som en framgångsrik trädgårdsmästare och alla som ville fick höra om den fantastiska Magnolian.

Tillbaka till början

Att byta jobb

 

"Is it hard to make arrangements with yourself

when you're old enough to repay

but young enough to sell ?"

(Neil Young)

 

Karl hade varit och sökt jobb på Asea på hösten 1971. Det var den 16:e oktober. Nu hade han varit bra precis 6 år inom Asea-koncernen, varav fem år inom Atom. Det började rycka så smått i civilingenjören. Karl hade haft kontakt med Norsk Data under några år och han kände många av medarbetarna såväl i Norge som i Sverige. När det svenska dotterbolaget började växa och sökte nya medarbetare svarade Karl på deras annons. Han fick komma på en första intevju. Och just den 16:e oktober ! Sedan gick det fort. Det kom erbjudande om anställning.

Nu kom det över Karl och Inger att det var dags att dra vidare. Det yppade sig en chans. Var de beredda att ta den ? Att flytta, att sälja sitt eget ägandes hus, det första egna hemmet, dags att överge den egenhändigt anlagda trädgården, att flytta ifrån vännerna, att flytta till en Stockholmsförort och att bli storstadsbor ?

Var de beredda att ta detta steg ? Karl tänkte inte så mycket på dessa aspekter. Han koncentrerade sig på att utvärdera det nya jobbet. De andra sakerna fick komma i andra hand. Han var färdig med bisakerna. Det var jobbet det gällde.

Inger tvekade. För henne var det inte samma sak. Hon hade inget nytt jobb att komma till. Hon tog en chans genom att flytta. Hur skulle det ordna sig för henne ? Hon var inte lika upptagen av sitt jobb som Karl, men hon ville ändå ha ett. Inte känna sig beroende för försörjningen. De hade nu dessutom ett barn att tänka på.

När Karl hade varit hos Norsk Data i Upplands Väsby på intervju hade han mött flera ansikten han kände igen. Service-killarna hade han träffat många gånger. De var ofta i Västerås för att laga de ND-datorer som fanns installerade hos Asea-Atom. Han hade stött ihop med service-chefen Jonny i en korridor. "Jaha, du är här för att se på jobb ?". Det där hade nog synts utanpå honom, tänkte Karl.

Intervjun hade gått ganska bra. Dessutom hade flera medarbetare inom Norsk Data varit intresserade av att anställa honom. Lars-Erik, som Karl träffade på i restaurangen, frågade om han hade lust att "jobba med marketing". Karl var lite skeptisk till det där med försäljning och liknande verksamheter. Han tackade nej på direkten. Han var inte mogen för den verksamheten ännu. Han skulle fortsätta som tekniker. I alla fall några år till.

Karl hade varit sysselsatt med datorer, eller datamaskiner som man då sade, i flera år. Han hade arbetat med flera olika märken och över huvud taget blivit lite av specialist. Han var egentligen ingen kärnfysiker eller atomkrafttekniker som de andra inom Asea-Atom. Nej, han var och han hade i sitt yrke förkovrat sig till vad som på engelska heter Systems Analyst. Det var hans fack-område. Som sådan var han inte bunden till Asea-Atom. Han kunde egentligen arbeta med vad som helst som hade med datorer att göra. "Det kan nog komma väl till pass" resonerade han.

Att byta från ett storföretag till ett så litet företag som Norsk Data då var, innebar att helt andra vyer, villkor och förmåner erbjöd sig. Tjänstebil och betydligt högre lön var egentligen grädde på moset. För det var ett intressant arbete som erbjöds. Det innebar många nya möjligheter. Förkovran, direkt kundkontakt och kundansvar var spännande.

Det där med att byta jobb skulle också innebära byte av bostadsort så småningom. "Du är inte klok" sa Finn, golfkompisen. "Här har du just skaffat dig hcp 10, bor nära golfbanan och har en bra golfkompis. Och så ska du flytta iväg och jobba för ett norskt företag !" Själv var Finn norrman från början ...

Det låg en hel del i vad Finn hade sagt. Karl hade nu spelat golf i fem år och nått hcp 10. Det kändes som en första anhalt i golfkarriären. Karl och Finn hade sporrat varandra till ständiga förbättringar av golfens kvalitetsmått, det individuella handicapet. De hade följts åt från 18 och nedåt. De stod nu båda på 10. Faktum är att Karl dessutom hade gått under detta i och för sig aktningsvärda handicap flera gånger. I en matchtävling hade han noterat underbara 74 slag, vilket på hemmabanan i Västerås var lika med bara sex över banans par. Då hade han haft hcp 14 och därigenom blivit kraftigt sänkt. Finn såg nu sin golfpartner försvinna. Fast han gjorde vad han kunde för att förhindra tilltaget. Trots att det handlade om ett norskt företag.

Karl var fast besluten att gripa den karriärchans som nu yppade sig. Han hade köpt nya golfklubbor som han dittills avhållit sig från att spela med. Det skulle han göra först säsongen därpå. Det var en föresats.

Nu skulle det bli nya klubbor, ny golfklubb med nya spelpartners på ny bana. Allt på en gång. "Kan aldrig gå" varnade Finn. Men det måste ju gå, för nu hade han sagt upp sig från Asea-Atom och var på väg att flytta. Till nytt jobb på ny ort och till ny golfklubb.

Karl kände ett litet sting av vemod att nu lämna sina arbetskamrater. Det här var ju hans första arbetsplats. Han skulle överge Urban och kompisarna. Urban var hans chef sedan ett par år tillbaka. Pelle, som varit hans första chef i näringslivet, skulle han också lämna. Men Karl var fast besluten att bibehålla kontakten. Det skulle ankomma mycket på honom själv. Det visste han.

Den där hösten var allt lite tuff. Karl hade blivit förkyld, men kunde ändå inte avhålla sig från golf-spel. Det var viktigt att hålla igång. Så hade han nytt lågt handicap och nya klubbor. Det skulle också spelas Asea-mästerskap. Det var en av de viktigaste tävlingarna på året. Men Karl skulle ha insett att han var sjuk och inte hastat ut på banan för tidigt. För naturligtvis gick det som det gick. Han blev bara mera sjuk och resten av säsongen blev helt förstörd. Det blev host-host och dålig golf. Hans stabila spel på 10-11 över par var som bortblåst.

Det här var priset för ivern att försöka spela på den nyvunna standarden. En iver att göra det han helst av allt ville göra. Utan att stanna upp och tänka efter. Spela golf så mycket han bara kunde. Med nya klubborna. Precis som alla andra golftokiga. Det blev en orolig avslutning på den säsongen. Så kom vintern, så kom våren och sedan den nya säsongen, golfsäsongen alltså. Den började på ny bana, med nya klubbor och i ny miljö.

Det fick bli omstart i golfkarriären. Men först skulle Karl hitta en ny klubb att vara med i. Den närmaste var nog Sollentuna, men den var delvis kommunal och gav därför företräde åt den kommunens invånare. Eftersom Karl skulle bosätta i Upplands Väsby var det i praktiken omöjligt att tänka sig den klubben. Han ringde till Täby. Javisst, tyckte sekreteraren, vår bana är mycket trevligare och den ligger nära till för Dig. Så Karl "skrev på" för Täby GK. Det var en klubb som han skulle komma att tillhöra länge visade det sig.

Men först kom det en lång höst och sedan en snörik vinter. Den där hösten skulle Karl avsluta sitt arbete hos Asea-Atom. Lasse fick ta över. Det var naturligt. Han var professionellt sett den främste i gruppen. Lasse och Karl arbetade lite i parallell under den sista tiden och innan Karl tackade för sig.

Karl var och hälsade på hos ND i Upplands Väsby under uppsägningstiden. Han fick till och med delta i en personalfest. Det innebar övernattning i Väsby och Karl kom slarvande tillbaka till Asea-Atom lite senare på morgonen än vanligt, orakad och med slipsen på sned. Det väckte viss munterhet bland arbetskamraterna som inte var vana att se sin gruppchef i det tillståndet.

Så kom årsskiftet och bytet av arbetsgivare. Det blev uppvaktning och avsked från arbetskamraterna. Men det kändes inte helt som att skiljas från dem, för Asea-Atom var kund till Norsk Data, den nye arbetsgivaren.

Redan under hösten hade Karl och Inger skaffat nytt hus i näheten av den nya arbetsplatsen. Einar, en av norrmännen på ND, tipsade Karl om ett område där man höll på att uppföra villor. Huset skulle bli färdigt i maj och under tiden fick Karl pendla.

Han hade fått tjänstebil och kände sig därmed mycket mera rörlig.

Nu blev det ett väldigt resande den här snöiga vintern. Det var en jobbig vinter. Karl pendlade mellan Västerås och Oslo. Han var mycket borta från familjen, nästan ständigt på resande fot. Det var en snörik vinter så det blev mycket pulka- och skidåkning. Elisabet åkte i pulkan bakom pappa. Där låg hon gosigt nedbäddad och trivdes. Det hade hon gjort redan ett år tidiagare som spädbarn. Då såg man bara nästippen sticka upp bland fällarna. Därinne var det varmt och gott, utanför kunde det vara rena snöyran.

Elisabet var nu ett och halvt år och pratade så smått. När Karl ringde hem trodde hon nästan alltid att han var i "Osla", som sa. För det mesta stämde det. Hela vårvintern innebar för Karl pendling till Oslo. Familjen åkte och tittade på sitt nya hus i Stockholmsförorten. Det blev sakta färdigt under våren. De gladde sig åt att de fick välja tapeter som de önskade sig. Grovkök, som de hade önskat sig, fanns också. Elisabet fick samma tapet som hon haft i Västerås. Det var en härlig klöver. Hela hennes rum var i samma färger som hon haft i förra huset. Så hon märkte kanske rent av inte själva flyttningen.

Det här var en tid med borgerlig regering. Den hade nu suttit i nästan två år. Oljekrisen var glömd, huset såldes med vinst. Och sedan kom flyttningen. Den 16:e maj gick flyttlasset. Svanbergs-familjen stod och vinkade av den bortflyttande familjen. Birgitta stod med Anna på amen, Johan och Marie vinkade till Inger och "Kriffa". Det kändes lite vemodigt att skiljas från dessa grannar, som hade hunnit bli så goda vänner under de nära fem åren i husen bredvid varandra. De hade utvecklats tillsammans, inrett sina hus tillsammans, anlagt trädgård samtidigt och tagit hand om varandras barn.

Men nu kom familjen till ett nytt hus. Det var andra gången Inger och Karl flyttade in i nybyggd villa. Och det var bra att ha den rutinen. Nu visste de vad de skulle ge akt på vid besiktning och övertagande. Anlägga trädgård gick också på rutin. Åtminstone kändes det så. Visserligen gjorde byggfirman det mesta färdigt, till och med gräsmattan, men det fanns ändå en hel del att göra. Det var bra att de redan haft ett hus förut. De kände sig som invanda villa-boende och ordnade det för sig. Elisabet var för liten för att märka skillnaden när hon kom till nytt hus. Det här var starten på något, en ny tid. Inger hade inget arbete men trivdes ändå. Karl var mycket borta i jobbet från första dagen.

De hade fått trevliga grannar. Kjell och Maj-Britt blev goda grannar. De träffades då och då som grannar brukar. I grannhuset fanns två tonårsflickor som gärna var barnvakt åt Elisabet. Grannkatten Basse strök omkring på bägge tomterna. Han var en stor svartgrå angora, som förnämt spatserade där han fann gott. Han ägde omgivningen.

Tillbaka till början

Data-branschen

"Vi är en sekund

i epokernas ström,

men vårt liv är

en oersättlighet."

(Björn Afzelius)

 

Nu hade Karl börjat i databranschen. Det var vid den här tiden en industri som det susade om. D.v.s att de företag som var verksamma i den här branschen omgavs närmast med en mystik. Datamaskiner ansågs väldigt avancerade. De var inte var mans egendom och det var få förunnat att förstå vad datafolket egentligen sysslade med. Man visste bara att det var så avancerat så. Och det var så komplicerat att det alltid blev något fel med de där apparaterna. Och då var man tvungen att tillkalla en riktig expert som förstod sig på. Det var mycket imponerande. Datachefen på dåvarande Asea uttryckte saken som: "Det är lätt att bli imponerad av det man inte begriper." Det hade han så rätt i så.

Karl klev in på ND`s kontor i Upplands Väsby den tredje januari 1978. Nu hade han börjat i databranschen. Han hade övergivit det stora trygga Asea, den förste arbetsgivaren som gett honom en så god start i yrkeslivet. Vad var det nu som väntade ? Karl såg med förvänatn fram mot sina arbetsuppgifter. Men på ND verkade man tagen på sängen av att det kom en ny medarbetare in genom dörren. Karl fick till störata delen ta hand om sig själv. Och det var inga större svårigheter att hitta arbetsuppgifter. kunderna ringde i ett, systemmännen rände ut och in.

Så småningom fångades Karl upp i verksamheten. Det visade sig att systemchefen som anställt Karl hade lämnat skutan och börjat hos ett annat dataföretag. Walle, som övertog som systemchef, hade fullt upp och hann inte med att ta sig an sina nya medarbetare. Det hade nämligen börjat ännu en systemman i gruppen. Så småningom fann de att de var fyra i gruppen. Men Walle styrde löst och de fick arbeta under stor frihet och med stort eget ansvar mot kunderna. Lasse Magnus var den andre nye systemkillen.

Att komma som nyanställd till Norsk Data var en prövning. Det fanns ingen som tog hand om en. Man fick klara sig på egen hand. Man fick gå och fråga. Men Karl kände sig hemmastadd från början. Han kunde ta reda på sig själv. Han hittade snart syselsättning och hamnade i några stora projekt hos viktiga kunder.

Karl skulle dock till att börja med slutföra en installation åt Atom. För han var plikttrogen, så han ställde upp på att göra det. Han hade lovat både Pelle och Urban. Det här var Karls första uppgift sedan han slutat på Atom. Nu var det ju så att Asea-Atom var en stor och viktig ND-kund. Så det var aldrig tu tal om att han skulle ställa upp för sin gamla arbetsgivare.

ND hade planer för Karl. Han skulle dels ta hand om några stora kunder, dels delta i ett utvecklingsprojekt som bedrevs vid moderbolaget i Oslo. Det var spännande. Han kände redan tidigare många inom utvecklingsavdelningen eftersom han under tiden hos Asea-Atom i egenskap av kund haft direktkontakter hos dataföretaget. Karl arbetade under några månader tid vid utvecklingsavdelningen. Där träffade han Tor, som blev en vän för livet.

Tor var också ganska ny i ND. Han var projektledare. Karl hoppade in och hjälpte till. Med sin erfarenhet av ND`s realtidssystem var han som klippt och skuren för att gå rakt in och delta i utvecklingen av ett transaktionshanteringssystem. Det skulle levereras till några stora kunder i Sverige. Karl fick också bli kundansvarig för dessa kunder. Det innebar att han fick röra sig hos Försvarets data-avdelning liksom hos några storföretag.

Karl trivdes som fisken i vattnet. Han fick jobba så mycket han ville och med så många olika saker han ville. Han ahde hand om projekt hos kunder, arbetade med utveckling och hjälpte till att sälja. Karl skapade en bro till säljavdelningen. Det kunde gå till så att han på sin väg in i kontoret på morgonen stannade till hos söljchefen Klas för att prata lite. De brukade komma in på marknadssituationen och diskutera aktuella affärer. Så småningom anslöt LaGa. Han var fortfarande Teknisk chef, men blev sedan säljchef och slutligen VD. De brukade ha sina morgonseanser hos Klas. Det var där Karl och Lasse, som LaGa hette, brukade hålla till på morgonen.

Datamaskinerna började bli vanligt förekommande inom industri och förvaltning. Man började kalla dem för "datorer". Fler och fler människor började arbeta med dem. Fler och fler förstod vad det var. Och många blev beroende av dem. Det ställde nya krav, inte bara på själva maskinerna och systemen utan också på de leverantörer, organisationer och människor som svarade för installation och driftsättning av dessa avancerade hjälpmedel inom administration, förvaltning och industri.

Tillbaka till början

Norska erfarenheter

Att vara anställd i ett norskägt företag var en utmaning i sig. Att försöka etablera ett norskt dataföretag i Sverige föreföll säkert mången vara en omöjlighet. Men Karl kände personligen människorna i det här företaget sedan fyra år. Han hade därigenom fått en stor tilltro till att det här var en chans en gång i livet - "once in a lifetime". Han hade som kund arbetat tillsammans med flera av de allra duktigaste och mest centrala människorna i ND's moderbolag.

För de relativt nyanställda svenskarna i Upplands Väsby hade Karl och hans kollegor inte mycket till övers. Många kunder var långt mer kompetenta än ND's eget folk i det svenska dotterbolaget. Men det tänkte Karl ändra på. Han kände sig som en verklig förstärkning.

Anställningsintervjun blev odramatisk och Karl fick omgående ett jämfört med de villkor han hade på Asea-Atom oerhört attraktivt erbjudande med inte bara mycket högre lönutan därtill tjänstebil och oerhörda personliga utvecklingsmöjligheter. Detta var hans stora chans, tillfälle och möjlighet. Och den tänkte han ta !

Men Inger tvekade. Hon började nu känna att hon stod inför ännu ett uppbrott under en period av några få år och inför en osäker situation avseende såväl boende som möjligheter att få arbete. Dessutom hade de etablerat sig med hus, vänner och bekanta, samt, inte minst, ett spädbarn som var mer eller mindre centrum i deras tillvaro.

Hur skulle det nu bli ? Där stod Karl med ett attraktivt jobb-erbjudande, en unik chans till utveckling och till att gå vidare i karriären i en framtidsbranssch. Skulle det nu stupa på ren och skär beslutsångest ? Nej, så fick det inte bli ! Och hur det nu var kom de i alla fall överens om att han skulle tacka ja. De hade resonerat igenom den gemensamma framtiden och hur de skulle satsa för att det skulle fungera. Karl tackade ja för att börja i det norska databolaget på nyåret.

Nu började en ny tid, i många avseenden. Ibland känner man hur livet liksom "tar en ny vändning". Det här var definitivt en sådan situation. Något nytt och okänt var i antågande. Vännerna undrade hur de kunde "bara göra så där", bryta upp från "det de hade" och så vidare. Finn varnade för att gplf-handicappet skulle bli lidande etc. Men de hade bestämt sig. Nu rullade "projektet".

Tillbaka till början 

Att bo i Stockholmstrakten

Detta att sluta på Asea och börja på Norsk Data innebar också något mer än att byta bostadsort. De flyttade från en speciell industriell miljö i en typisk industristad. Karl bytte från ett etablerat storföretag till något entreprenöriellt och mer mångfacetterat.

Västerås är trots sin folkmängd ändå en småstad. Nu kom familjen att flytta till en typisk randkommun till Sveriges huvudstad. Och det var egentligen inget de hade eftersträvat, än mindre längtat till. Men de gick in i det med öppna ögon och med positiv inställning.

Karl hade fått tips om hus till salu av en då blivande arbetskamrat. Han och Inger hade snabbt åkt dit, besett byggplatsen och sedan tagit kontakt med byggherren. De fick napp och bestämde sig på väldigt kort tid för att köpa ett av husen. Det betingade ett pris som var nästan dubbetlt det de räknade med att få för det hus de bebodde och således skulle komma att sälja. Men de ångade på och resonerade i sann "80-talsanda" att det säkert skulle ordna sig. De kände verkligen att de var på väg framåt och in i en ny era.

Den här tiden, slutet av 70-talet, var en enda lång svit av "kör hårt - livet är kort" i de flesta avseenden. Det man eventuellt inte hade råd med men ändå ville ha lånade man till. Det betraktades som helt normalt, förväntades av en och betraktades som naivt om man inte tog för sig. Det här var 40-talisternas etableringstid. Det var då de tog för sig i samhället, skaffade sig hus, familj, resurser och diverse utrustningar.

I Västerås hade miljön varit integrerad, människor mindre stressade och mindre självupptagna än de som Inger och Karl nu lärde känna. Visserligen behöll de många vänner från tiden i "Västra Aros", men de lärde också känna många nya, innevånare i "Storstockholm", d.v.s den så kallade "stan" med ganska stor omnejd.

Tillbaka till början

Ledarskap igen

Karl hade kommit till ND som systemman, vanlig menig, ja som gräsrot. Och som vanligt var det full fart från början. Han lade sig i, han hade meningar, han tog ansvar och initiativ. Så gick det som det gick. Det blev befordran.

Walle var också systemman på Norsk Data och föreståndare för gruppen nu när systemchefen hade slutat. En gång hade Walle och Karl joksat med en boll i badet. När Walle såg Karl dra iväg ett skott utbrast han: "Spe-la-lu-haanboll ?" Walle hade bott i Norrköping, därav dialekten. Jovisst hade Karl spelat handboll en hel del i sina dar. Så Walle hade sett till att Karl kom med i Väsby IF's handbollslag.

Walle och Karl var på väg till träningen. Det var i november, mitt i säsongen. De hade avverkat några matcher och Walle och Karl hade lärt känna varandra också utanför arbetet. Så avslöjade Walle plötsligt att han skulle sluta på ND. Han skulle istället börja på Tandem, en annan leverantör av minidatorer. Det var deras systemchef Björn, tidigare systemchefen på ND, som lockat över honom. Walle hade inte kunnat motstå frestelsen. Tandem var ett spännande företag och han fick ett "fett" erbjudande. Han anförtrodde Karl sina planer på vägen till handbollsträningen.

Så kom Jonny några dagar senare och frågade om Karl kunde tänka sig att bli systemchef. Jonny som tidigare varit service-chef hade nämligen blivit Teknisk chef. Han efterträdde LaGa, som blivit försäljningschef (i avvaktan på att bli VD, visade det sig sedan). Karl kände sig rutinerad och bad taktisk att först få tänka på saken. Svarade nästa dag ja-tack och saken var klar.

Det innebar nu inte så mycket till att börja med det där att vara systemchef; det var bara Karl, LaMa och Christer i gruppen. LaMa det var Lasse Magnus det.

 

"Trial and success !"

(Jan-Ole Ray)

 

Det skulle anställas fler systemmän, för bolaget var under snabb expansion. Så Karl "approachade" (som det heter när man försiktigt närmar sig någon och förhör sig; "approcherar" säger andra) LaHe. Det var Lasse Herman. Jodå, han var pigg på att övergå från sitt konsultföretag till leverantören. Så nu var de fyra stycken i systemgruppen. Den växte.

I början av -79 kom Tobbe. Han var både civilingenjör och civilekonom. Han hade varit på Alfa-Lavals data-avdelning och var hjärtligt trött på det. Han bodde inne i Stockholm; satte nu allt på ett kort och flyttade inom kort till Upplands Väsby. Det var lite struligt kring den där anställningen. Allt skulle gå så fort.

Han var intensiv den där Torbjörn. Snart var det kris med äktenskapet. Och Torbjörn ryckte än hit och än dit. Karl ryckte in och pratade med både man och hustru. Till ingen nytta, visade det sig. Snart var Tobbe ungkarl och for omkring som en vilde.

Innan Torbjörn definitivt bröt upp från familjen hade han och Karl långa samtal om allt från arbetets innehåll till livets mening. Torbjörn var oerhört provokativ och jobbig. Han var en utmaning för sin närmaste chef. Det var Karl det. Här gällde det att inte låta sig provoceras, utan bara lyssna och ställa motfrågor. Nog så jobbigt, för Torbjörn var med det mest intelligenta man kunde träffa på. Men inte så klok, tänkte Karl. Han kände ansvar för sin medarbetare, som han samtidigt betraktade som vän och kompis.

Torbjörn försökte att fånga sin chef i ett hörn, att få honom att tycka i saken, att råda honom, att fatta beslut åt honom eller åtminstone "sanktionera" det beslut han i praktiken själv redan hade fattat. Men dithän fick han inte Karl hur han än försökte. Och Karl i sin tur var väl medveten om att vad Torbjörn minst av allt behövde var medhåll från sin chef.

Den här situationen var en oerhörd utmaning för Karl, en riktig prövning. Torbjörn var en prövning. Det gällde för Karl att inte låta sig provoceras, inte springa ut genom första bästa utgång. Det kunde han gjort genom att hålla med Torbjörn. Det hade varit att sanktionera. Och det fick inte ske. Det hade Karl gett sig sjutton på.

Det här med Torbjörn var ett prov på Karls förmåga att idka konsekvent ledarskap. Den omedelbara reflexen, den lättaste utvägen för Karl, hade varit att helt enkelt bara låta sig informeras av medarbetaren - utan några invändningar eller frågor. Men det hade varit att ta ansvaret från Torbjörn, att överta ansvaret, ett ansvar som Torbjörn absolut måste ta själv.

Det blev en lång dragkamp. Och Torbjörn verkade känna sig pressad av att inte få någon "sanktion" av Karl. Han försökte alla tricks han kunde hitta på. De båda kände varandra väl och det blev därför ett utdraget manövrerande. Det ledde inte någonstans. Torbjörn gav upp, han gick den väg han själv redan valt att gå och han fick själv ta ansvar för sitt beslut. Utan sanktion.

Allt gick i ett flygande fläng. ND sålde bra och fick många nya kunder. Kunderna skulle utbildas i handhavande och användning av minidatorerna. Leverantören behövde fler medarbetare, mer resurser. Uppgifterna växte i omfattning och innehåll. Systemen krävde också mer kompetens. Därför växte kraven på specialisering och uppdelning av systemgruppens arbetsuppgifter. Med specialiseringen uppstod behovet av strukturering och koordinering. Ett klassiskt manegement-problem.

 

"Implement to learn !"

(Jan-Ole Ray)

 

Lasse Herman började straxt efter Torbjörn. Lasse hade jobbat med ND-system hos en kund. Han hade blivit tillfrågad av Karl om han kunde tänka sig att jobba för ND. Och han hade inte varit nödbedd. Nu var de redan fem man i gruppen.

Karl började nu glida in i det gruppledarskap han tidigare hade varit engagerad i på Asea-Atom. Det var ett ganska informellt ledarskap i en grupp av ansvarskännande och -tagande medarbetare. De var alla mycket kompetenta, motiverade och entusiastiska.

Det gällde nu att få ordning också på kursverksamheten. Till den uppgiften rekryterades Nisse. Men det var nära att det inte blivit han utan någon annan istället. Karl tog hjälp av Lasse Magnus i anställandet av nya medarbetare. En eftermiddag, den allra sista dagen före ansökningstidens utgång, hade det ringt en kille till Lasse och sagt sig vara intresserad av jobbet. Men han hade inte tid att skicka in sina ansöknings-handlingar påstod han. "Ska du vara med, så är det imorgon som gäller !" blev Lasses bryska men raka och tuffa svar. Han berättade stolt för Karl hur tuff han tyckte han varit. Det här uttalandet - och Lasses tuffa attityd - hade både Lasse och Karl väldigt roligt åt tillsammans. Flera år efteråt skojade de med Nisse om det där -för det blev just Nisse som fick jobbet. Han hade hastat till sista-minuten-brevlådan på Centralen och postat sin ansökan.

Nisse hade inte gjort något större intryck under anställningsintervjun. Han verkade närmast besvärad av intresset kring hans person och utfrågningen om vad han sysslat med tidigare. Det var nu så imponerande att Lasse Magnus och Karl snabbt blev på det klara med att det var Nisse som bäst passade för jobbet. Nisse hade hållit kurser och sysslat med utbildning på LM Ericsson. Han hade en utmärkt bakgrund och det var ingen tvekan om att han var rätt man för jobbet. Nisse var seriös. Men det var nära att det inte blivit han.

Så kom Börje. Han svarade på en annons där Karl sökte någon att ta hand om NDs eget datasystem och för att generera operativsystem m.m. Börje hade läst Naturgeografi, men senare kommit på att det inte fanns något egentligt yrke som passade till den något ovanliga utbildningen. Så han hade läst lite datateknik vid den tekniskA fakulteten i Uppsala. Han var nu sugen på att "komma ut och jobba".

Nu var de sju systemmän i gruppen. Karl var gruppchef. Alla hade sina uppgifter. Lasse och Christer jobbade mycket på hemmaplan; de tog hand om gamla synder, som började dyka upp. Torbjörn och Herman (d.v.s Lasse Herman) installerade system. Herman var den uttalade databasexperten och skötte de system och installationer som nu blev allt vanligare: transaktionsorienterade informationssystemen med stora databaser, skärmorienterade dialoger och applikationer skrivna i Cobol. Det behärskade Lasse Herman sedan tiden som konsult.

Nisse höll nu alltså i hela kursverksamheten. Han engagerade de övriga i gruppen som lärare. Var och en skulle hjälpa till att hålla kurserna. Det hade man enats om. Gruppen hade också fastslagit den principen att det var viktigare att behärska ämnet än att endast vara en bra pedagog. De hade nämligen fått nog av dåligt tränade norska "förebilder". I Sverige var det viktigt med innehållet i det man undervisade. Formen fick man försöka fixa till, d.v.s pedagogiken. Så alla ansträngde sig. Och det fungerade. Man utnyttjade principen till och med för att utbilda systemkillarna själva. Det gick till så att den som saknade kunskaper inom ett visst område fick gå kursen för att själv ta över som lärare nästa gång. Därmed tvingades man lära sig. Det fanns till och med tillfällen då man inte ens hade fått tillfälle att bevista kursen, utan fick börja som lärare direkt. En rå och effektiv metod. Det var tufft, men det gick.

 

"Vi har sagt att det finns ingenting

man inte klarar av.

Vi har trott ibland att allting

en dag ändå går i kras.

Men vi lever ännu !" (forts. följer)

 

Systemgruppen utvecklades. De jobbade i en anda att ingenting var omöjligt, att allting gick att genomföra bara man gav sig tusan på det. Man tog sitt ansvar och man jobbade i ett team. Kraven på varandra var höga liksom på en själv. Det var en naturlig sammanhållning kring en uppgift, en mission. För det här var nya saker, som ingen gjort förut. Därför kändes det extra utmanande.

 

"Så vi fortsätter att vandra,

ja, vi fortsätter att gå.

Vi vet inte hur man stannar,

vi har gått för många år.

Och vi lever ännu !" (forts. följer)

 

Börje hade kommit in i sitt jobb med datamaskindriften och distributionen av programvaror. Han blev snart expert på allt som hade att göra med operativsystem och på de systemnära frågorna.

Och tempot stegrades. Alla var engagerade och upptagna. Karl hade sina egna kunder, de tre stora projekten med transaktionssystem. Där grävde han ned sig i arbete. Han var nästan alltid ute hos kund. Dessutom for han titt och tätt till moderbolaget i Oslo. Det var en hektisk tid. Det var många kvällar samt delar av nätter och helger som gick åt för att få allt att fungera.

I allt ledarskap finns det en fallgrop, som det är alltför lätt att gå i: att inte i tid se till gruppen och dess behov av ledarskap. Efterhand måste ledaren trappa ned på "eget arbete" och ge en del av sin tid till gruppen. Karl gav inte akt på detta. Gruppens prestation var det inget fel på. Men efterhand började det uppstå ett naturligt behov av integration. Det kom gradvis och naturligt. Och de hjälptes åt i gruppen.

 

Lasse Magnus var den som stod Karl närmast. Under en gemensam resa till Göteborg tog Lasse lugnt och stilla, på ett fint sätt, upp en sak som blivit alltmer akut: gruppen behövde Karl som chef och ledare. Så enkelt var det. Gruppen hade vuxit, behovet av samordning gjorde sig alltmer märkbart.

Lasse och Karl kom överens om att sätta igång gruppens utveckling för att förebygga de problem som annars skulle kunna uppstå under den fortsatta expansionen och under den hektiska tid som de alla kunde se framför sig. Lasse krävde helt enkelt att Karl skulle "börja ägna sig åt sin grupp".

Lasse var frank i sina krav och han talade med mandat från gruppen i övrigt. Det märkte Karl. Det kändes oerhöt fint att få det så rakt och okomplicerat framfört. Lasse, anställd samtidigt med Karl, tog initiativ och sin del av ansvaret. Karl reagerade på rätt sätt. Han kände stödet från kollegan. De pratade om saken - utan prestige och utan förebråelser.

"Så vi klamrar fast vid tanken

på att sträva mot ett mål.

Sen får tiden visa om man tar sig dit.

Man vill ju känna att man ändå

gör nå`t med sitt enda liv.

Skall man falla vill man göra det i strid.

Vi lever ännu !"

(Björn Afzelius)

 

Karl reagerade alltså på rätt sätt. Han slog inte ifrån sig. Han tog tag i saken. Och han fick god hjälp och uppslutning från gruppen. Den första samlingen av systemgruppen skedde en vår i Bergslagen. Det måste ha varit våren 1980. Nu var det ingen märkvärdig övning, men den ledde till att gruppen blev ett sammansvetsat gäng. Efter mötet var det så att alla kände sig som en del av ett team, medvetna om mål och uppgifter. Var och en hade fått prata om sina uppgifter och om hur han såg på sin egen situation. Man tog upp och diskuterade gemensamma problem och vad som behövde utvecklas. Gruppen planerade för den tid och för de förändringar man kunde se framför sig. Det gav en fin motivation och god uppslutning kring målen. De stod eniga inför vad som nu väntade.

Det var tuffa tider. Alltså ännu tuffare. Tempot och kraven ökade. Databranschen var i sin mest expansiva fas. Dessa grupp-övningar, små anspråkslösa konferenser, återkom regelbundet. De var heliga. Ve den som inte respekterade samlingen! Det skulle till en rejäl kris hos en viktig kund för att den som var försenad inte skulle bli kollektivt hudflängd !

Torbjörn började sladda lite och blev ett orosmoment. Han sökte sig runt i gruppen och fick stöd än här än där. Men den verkliga utmaningen var han för sin chef som framgått tidigare.

Gruppen fortsatte nu att växa något mera strukturerat. Det var tidigt 80-tal. "Software Service" hade inrättats för att ta hand om alla hänvändelser från kunder. Börje fick ta hand om och bygga upp den gruppen. Det skedde inte utan våndor. Systemgruppen hade varit förskonad från "problembarn"; förr eller senare skulle det naturligtvis dyka upp. Och det var just vad det gjorde i den där jour-gruppen. Det skapade många problem, ledde till många klagomål från kunderna och skapade interna konflikter i företaget.

Karl och Lasse Magnus hade anställt Thomas till jourgruppen. Den kallades för Software Service, för den skulle ta hand om stödet till kunderna. Man skulle ta hand om frågor om programvaror, deras funktion och användning. Dessa frågor kom från den växande skaran kunder. Det här var en verksamhet som snabbt ökade i omfattning.

Thomas tog hand om den här lilla gruppen. Det gjorde han bra. Han anställde nya medarbetare efterhand som antalet kunder, installationer och produkter växte. Thomas kom egentligen direkt från skolan. Han var mas, men hade en rikssvensk dialekt. Han förstod det här med att jobba i databranschen. Han tog sitt ansvar.

Man kunde lita på Thomas. Somliga, säljare och kvinnor, fann honom dock arrogant, ovillig och avvisande. Det var nu inte alls hans rätta natur. Men det var så han uppfattades.

Thomas` uppriktighet, hans strävan efter att göra ett bra jobb och hans koncentration på vad han uppfattade som rätt saker att ta sig an, det renderade honom ett rykte som svår att ha att göra med. Men det måste till stor del tillskrivas dem som inte riktigt hade klart för sig vad som egentligen var viktigt och som snarare ville göra saker och ting lättare för sig själva.

Så är det när man är uppriktig och slåss för det man tror på: alltid stöter man sig med någon. Man kan inte vara alla till lags. Då blir man utslätad och får inte mycket utfört. Det insåg Thomas. Han fick mycket utfört till priset av att han fick en hel del fiender. Men han utvecklade sina medarbetare och gjorde kunderna nöjda. Det kom alla i företaget till del.

Det här var slitsamma år. Företaget växte så det knakade. Det skulle anställas nya medarbetare hela tiden för att hinna ta hand om alla nya kunder. Alla slet. Karl for runt som ett torrt skinn. Systemgruppen blev till en systemavdelning. Karl fick med VD att göra. Han hamnade i företagets ledningsgrupp.

Jonny var Teknisk chef, därmed också Karls chef. Det började nu bli dags för honom att flytta hem till Norge igen. Han hade varit med om att starta Norsk Data i Sverige. Nu tänkte han återvända hem. Karl kände förväntningarna att han var den som skulle ta över efter Jonny.

Men Karl kände sig inte mogen att ta över hela den tekniska avdelningen med service, logistik och det hela. Han började därför manövrera för att få bygga upp en riktig systemavdelning istället. Karl var ju sotware-man. Han kände sig inte förtrogen med den riktiga hårdvaran. Han var inte heller så intresserad av att ta sig an den ortodoxa service-verksamheten. Liksom de flesta systemmän kände Karl inte alls för den typen av verksamhet.

För att förstå Karls valsituation vid den här tiden måste man känna till hur ett dataföretag arbetade på den tiden. Kunderna var väldigt support-tunga (krävde mycket stöd) både i samband med leverans och efter själva installationen. Service var lika med reparation. För den uppgiften fanns en avdelning med servicetekniker som reste runt och lagade system som "gått sönder". Men det var inte alltid så att ett system, d.v.s hårdvaran, gått sönder.

Många gånger var det bara så att systemet helt enkelt inte fungerade på avsett vis och på avtalat sätt. Då fick en systemman rycka in för att analysera problemen. Det gällde att komma upp med en lösning som gjorde kunden nöjd.

"Trolla med knäna" var vad de tvingades till ibland, Karl och hans kollegor systemmännen. Andra gånger kunde det vara så att kunden bara inte förstått sig på eller inte lärt sig använda systemet på rätt sätt. Då måste leverantören rycka in med handledning. Det var kostbart, både i pengar, tid och rykte.

Karl var från början software-, d.v.s programman. Denna kategori hade i allmänhet högre utbildning än de rent hardwareorienterade medarbetarna. Oftast var softwaremänniskorna mer analytiska än servicepersonalen. De hade dessutom större överblick över systemen, d.v.s över kombinationen av programvara och maskinvara. Dessa skillnader både i intresse och motiv för arbetet gav ibland upphov till irritation och misstro mellan de olika kategorierna medarbetare. Som vanligt kände man sig mest hemma och mest trygg med "de egna".

Traditionellt var dataföretagen uppdelade så att det var en avdelning som tog hand om hårdvaran och en annan som kunde hantera programvaran. Den senare hade i allmänhet också ansvaret för kundstöd, utbildning etc. Endast i fall av ren reparation av utrustning involverades serviceteknikern. Det bidrog till att urholka servicebegreppet i branschen. Service kom att vara liktydigt med ren reparation. Därmed fick den verksamheten inte så hög status. Den finaste av verksamheter var den som utövades av systemfolket, mjukvarumänniskorna.

Jonny skulle alltså flytta hem till Norge. Karl var den naturlige efterträdaren. Han hade känt förväntningarna på sig och därigenom ett visst tryck. Men han var inte helt inställd på att bara överta jobbet som det var. Nej, han ville slippa de delar som låg utanför hans egentliga erfarenhets- och kompetensområde. Det där med service och logistik kände han helt enkelt inte för. Så Karl började argumentera för och manövrera för en fristående Systemavdelning. Han hade i kraft av systemsidans betydelse fått ett visst genomslag och gehör för dessa tankar.

När det så blev dags för omorganisation under den nye VDn fick Karl igenom i stort sett det han ville. VD Roland lät honom fortsätta med sin Systemavdelning och gav honom utökat ansvar för leveranser och marknadsstöd. Det var nu inte populärt på alla håll i företaget, men Karl kände sig nöjd och trodde på det som genomfördes. Det gjorde även Roland, även om han helst sett en enda ansvarig på den tekniska sidan.

Tillbaka till början

Det knakar i ledningen

 

 

"Det sägs att ovan molnen

är himlen alltid blå.

Men det kan va` svårt att tro

när man inte ser den."

(forts.)

Karl var nu Systemchef i databolaget med norskt moderbolag. Han satt med i ledningsgruppen. Nu fick han se hur det gick till i företagsledningen. Man satte igång att arbeta efter den nya modellen i det svenska dotterbolaget till Norsk Data. Företaget skulle styras med kraftfulla beslut i en stark ledningsgrupp. Det hade den ganska nye VDn deklarerat. Men det var det långt ifrån alla som tyckte.

Karl hade fullt upp med sin egen avdelning. Dessutom engagerade han sig starkt i ledningsgruppens frågor. Han kände hur han representerade sin egen avdelning i när han arbetade i ledningsgruppen. Men hans uppgift var att också att genomföra företagsledningens, d.v.s ledningsgruppens idéer, intentioner och beslut. Det var naturligt och självklart för Karl. För en del nya chefer kan dessa dubbla roller vara svåra att förena.

Karl kände sig solidarisk med VD och med kollegorna i företagsledningen, alltså ledningsgruppen. Det dröjde dock inte länge innan det började gnissla med försäljningschefen. Det visade sig att Klas hade haft högre ambitioner än att fortsätta som försäljningschef den gång man bytte VD. Han motarbetade i lönndom de beslut som ledningsgruppen fattat tillsammans. Han försökte konspirera mot VD och han försökte få Karl med sig.

Det hade nu gått bara fyra månader sedan Roland tillträtt som VD. Det visade sig att Klas aldrig hade förmått acceptera Roland som VD efter LaGa som flyttat till London. Av och till hade han kommit med antydningar till Karl om att han inte precis beundrade Roland. "Roland har sina klara begränsningar" uttryckte sig Klas. Efterhand blev det klarare vartåt hans antydningar syftade.

Klas försökte få med sig Karl i en frondering mot Roland. Han klagade också på Peter, ekonomichefen. Men Karl tänkte sig noga för. Han varnade Klas för att ta något för givet. Klas konspirerade dessutom mot Karl, framkom det senare. Karl tvingades slutligen välja sida. Han tog sin chefs parti. Han ställde sig på sin VD:s sida. Det var ett inte alltför svårt utan väldigt naturligt val. Trots att han egentligen jobbat längre tillsammans med Klas än med Roland. Det var en stökig tid.

Det här var ingen bra start för den ledningsgrupp, som hade operationella problem att lösa. Det borde de gjort tillsammans istället för att slåss sinsemellan. Men Klas förde systematiskt sitt krig framåt. Han förberedde atacker och tog positioner i det fördolda mot sina kollegor i ledningsgruppen. Han försökte få med Karl på en "palatsrevolution" mot Roland. Men han körde på alltför hårt och blev därmed isolerad i ledningsgruppen.

Det gick mot en förtroendekris. Klas fick ledningsgruppen emot sig. Fredagen före Allhelgona bröt krisen ut. Roland kände sig trängd, men han tvekade inför beslutet om vad han skulle göra. Han visste nog vad han borde göra men han sköt upp beslutet gång på gång. Klas gick bärsärkagång i en total missbedömning av situationen och av sin egen ställning i företaget.

Roland sökte stöd hos de andra i ledningsgruppen och fick det. Men ändå tvekade han. Han tvekade inför att verskställa sitt beslut. Till slut erbjöd han Klas posten som ansvarig för funktionen "Marknadsutveckling". Detta missförstod Klas till en början. Han trodde det var en befordran. Men när den bistra sanningen, en sparkning, till slut gick upp för honom sökte han förtvivlat efter stöd i koncernhögkvarteret. Där fick han nu bara erfara och inse att han med koncernledningens samförstånd och stöd blivit utskuffad. Egentligen hade han manövrerat ut sig själv genom att gorma, skälla och gå på åt alla håll och alltför länge. "Man biter inte den hand som ..." var ett tillämpligt uttryck.

 

"Och det sägs att efter regnet

kommer solen fram igen.

Men det hjälper sällan dem

som har blitt` våta.

(forts.)

 

Nu uppstod det stora kaoset i försäljningsavdelningen. Roland inträdde som tillförordnad säljchef den första tiden. Sedan utnämnde han fyra säljgruppchefer och en marknadschef. De skulle alla vara med i ledningsgruppen. Den blev därmed starkt överbefolkad. Den stora förlamningen började breda ut sig.

Ledningsgruppsmötena blev till pajas-partyn med långa bittra diskussioner. De rivaliserande säljcheferna idkade krypskytte. Inte bara inbördes utan även mot Servicechefen Ola, mot Ekonomichefen Peter och mot Systemchefen Karl.

Säljcheferna var frustrerade över situationen. De gillade inte vad de blivit utsatta. Det var en nesa att få sin chef sparkad. De hade backat upp honom i den konflikt som just kulminerat. Därmed hade de gjort bort sig - även i sina egna ögon.

Ola, som hade hand om Serviceavdelningen höll inte för det tryck som uppstod i församlingen och anmälde till Roland att han ville kliva av. Ola hade diskuterat saken upprepade gånger med Karl, som försökt få honom att se positivt på utvecklingen, att ta sitt ansvar i företaget och i ledningsgruppen. Karl tyckte att Ola skulle gripa chansen att utveckla sig. Men Ola ville inte gå i den riktningen. Han var rädd för ekluten. Han ville hoppa av och gå tillbaka till det han från början anställts för, nämligen service. Han kunde nu inte gärna börja arbeta på fältet igen utan han började i verkstaden.

Nu började Roland bearbeta Karl. Roland ville att Karl skulle ta på sig ett ökat ansvar. Han ville att Karl skulle ta hand om service och logistik. Långsamt hade Karl börjat inse att han inte skulle kunna undgå den utvecklingen. Han accepterade slutligen Rolands enträgna propåer. Han satte dock upp ett villkor. Han sade sig förutse att han skulle orka med det utvidgade jobbet och ansvaret under något år. Sedan skulle han antagligen vara förbrukad, sade han. Det var reservationen. Han insåg nämligen att det var ett tufft jobb och en utsatt position.

Karl diskuterade sin egen situation med sin VD. De resonerade om framtiden, om ansvar och om personlig utveckling. Karl gav sin syn på det där med att vara Teknisk chef, att ha hela det operativa ansvaret och allt det slit som ansvaret medförde. Han gav sin reservation: att te jobbet på högst ett år. Roland accepterade. I varje fall sa han det. Roland och Karl var överens. Karl ställde upp för sin chef. Roland litade på Karl.

Livet och arbetet gick vidare inom det svenska dotterbolaget, dotter till det framgångsrika norska dataföretaget. Karl slet med sin tekniska avdelning. Han hade sluppit en del av det supportansvar han hade mot säljavdelningen. Därifrån förekom dock fortfarande en del krypskytte. Det var en hämnd för att säljchefen fått sluta. Man gav Karl mycket av skulden för detta. Det sades inte rakt ut, men så var det. Karl hade nämligen försänkningar och vänner även inom fiendelägret. Ja, det var vad säljavdelningen blivit. Den här situationen och andra frustrationer hade lett till dålig stämning inom nästan hela företaget. Det ekonomiska resultatet blev därefter.

Under den här tiden var det ganska stökigt i minidatorföretaget. Man hade en säljavdelning som inte ställde upp på VDn. Man hade dålig motivation. Man började hemfalla åt att hitta ursäkter för de dåliga resultat man uppnådde. Det var dåliga tecken. Man hade mycket att göra men resultatet var långt under planerat.

Karl slet med sin tekniska avdelning. Kunderna var krävande. Många installationer led av produkternas dålig kvalitet. Det började med bristande kvalitet redan i försäljningsskedet och det blev inte bättre av att företagets olika avdelningar inte drog jämnt. Det var ute hos kunderna som problemen kom fram.

Karl var lojal mot sin VD. Han slet med sina uppgifter. På höstkanten blev det klart för VD Roland att han inte kunde fortsätta med den ledningsgrupp han hade. Den bestod till största delen av en handfull säljchefer som alla var mer eller mindre frustrerade. De ställde inte upp på att jobba utan ville hitta genvägar till den framgång de själva inte förmådde skapa. Roland byggde gradvis fast sig i en situation som uppstod ur obeslutsamhet och underlåtenhet att ta de riktiga greppen. Han hade ingen vision och visade brist på fasthet.

Så småningom kom Roland fram till att han måste få fram en enda samlande säljchef att ansvara för marknadssidan. En gång när Karl var ute och flög med Roland, på väg till Växjö, diskuterade de frågan där uppe bland sommarmolnen. De kom fram till att kanske var den unge och oprövade Erik något att satsa på. Han hade tidigare varit vanlig fältsäljare i Sverige och arbetade nu i England som marknadsförare i Europa-högkvarteret. Han hämtades nu hem för att bli chef för sina tidigare kollegor. En av dem hade dessutom i ett tidigare skede varit hans chef.

Den nya ledningsgruppen drog igång ett program för att komma till rätta med tidigare misstag. Gruppen bestod nu av VD Roland, säljchef Erik, ekonomichef Peter och teknisk chef Karl. Budgeten inför 1984 speglade en beslutsam ledningsgrupp som satsade på att föra företaget "back to basics". Karl myntade uttrycket under budgetprocessen. Det blev till ledstjärna och slogan. Ledningsgruppen var enig i satsningen. Gruppen var ett team. Det tyckte i alla fall Karl. Nog hade det varit hårda tag av och till "men så skall det nog gå till i en ledningsgrupp" funderade Karl.

Nu började Roland tycka att ekonomichefen inte höll måttet. Det var på hösten 1983 efter budgetprocessen. Roland anförtrodde det till säljchef Erik och till teknisk chef Karl. De båda hade redan märkt irritationen hos Roland. Det var lite hårda tag då och då i den lilla ledningsgruppen om fyra personer. Roland skulle nu bli tvungen att ta upp saken med ekonomichef Peter. Att han som VD och ledningsgruppen i övrigt inte längre hade förtroende för Peter. Det hade bland annat framkommit i de samtal gruppen haft enskilt och tillsammans med konsulten Lasse.

Roland tog slutligen mod till sig. Peter meddelades det obehagliga faktum som Roland nu slitit med en stund. Som första punkt på det sista ledningsgruppsmötet före jul ombads Peter helt sonika att lämna sällskapet. Roland var dock - som vanligt - lite feg. Han dolde sig bakom formuleringen "vi har inte längre förtroende för dig som ekonomichef".

Peter blev naturligtvis något överraskad och i förstone lite häpen. Men han behöll fattningen. Lämnade ledningsgruppen i konferensrummet ute vid Arlanda. Sedan skred han till verket och anlade moteld med hjälp av advokatstöd. Det var nu inte Roland beredd på och därför kom han i underläge.

Nu började 1983 lida mot sitt slut. Det hade gått ett helt år sedan Klas fått gå. Och nu var det alltså Peters tur. Peter och Roland satte igång att förhandla. Det tog ett bra tag innan Roland slutligen fick ut Peter. Det var en obehaglig process. Det var bara ledningsgruppen som visste vad som var i görningen. Karl som egentligen stod på god fot med Peter valde att förhålla sig neutral. Och då kändes det kymigt att inte kunna prata direkt med Peter. Det gjorde bara Roland och situationen blev lite tryckt. Inom ekonomiavdelningen anade medarbetarna oråd och en obehaglig stämning spred sig i korridoren.

Karl diskuterade sin egen framtid med Roland och påminde denne att han lovat ta jobbet som teknisk chef i ett år. Roland frågade då Karl om han hade lust att bli ekonomichef. De hade ingen just nu eftersom Peter var på väg ut och ingen ny ännu var på väg in. Karl hade emellertid föga lust att jobba ännu mera inåtvänt. Tvärtom. Han ville ut, framåt. Han kände sig färdig som teknisk chef. Tyckte att han slitit nog och att han ställt upp för Roland.

Nu ville Karl göra något annat. Det sa han till Roland ännu en gång. Det var på självaste 17:e maj, Norges nationaldag. Ledningsgruppen hade möte i Oslo just den dagen. Gruppen bestod nu bara av VD Roland, marknadschef Erik och Teknisk chef Karl. Någon ny ekonomichef var ännu inte rekryterad. Roland sölade som vanligt.

På direkt fråga från Roland om Karls tankar kring den egna framtiden svarade Karl att han hade ambitioner att ta sig över på marknadssidan. Han ville bli mera kommersiellt orienterad. Han var beredd att ta på sig ett större ansvar men han kände sig slutkörd och färdig som teknisk chef. Han ville göra något annat.

Roland måste ha blivit skrämd av Karls ambitioner för han drog sig undan och blev avvaktande. Kände han sig hotad av Karls ambitioner ? Kanske. De hade inte pratat vidare om framtiden. Roland gick uppenbarligen och lurade. Visste inte vad han skulle ta sig till. VD sviktade i ledarskapet, höll sig undan. Karl var sliten och orkade inte ta några vidare initiativ. Han stred sitt eget regemente. Och det var mer än nog. Det var tuffa tider.

Tillbaka till början

Det blåser på toppen

Nu började en intrig. Men det märkte inte Karl. I alla fall inte just då. Han var alltför upptagen med allehanda dagliga frågor. Men Roland höll sig lite undan tyckte Karl. De hade just fått klart med den nye ekonomichefen. Han skulle börja i september.

Erik och Roland arbetade alltmer intimt ihop. Det var naturligt med hänsyn till hur det gick med försäljningen. Men Karl kände sig ändå lämnad lite utanför. Och hans känsla av att Roland inte var riktigt rak, ärlig och uppriktig mot honom ökade vartefter.

Roland gled undan. Karls känsla fick sin förklaring. Som en bekräftelse kom Roland och sa att han ville att Karl skulle lämna företaget. Erik hade säkert varit med och konspirerat. Det insåg Karl. Och Roland såg sin chans att rensa ut den sista kvarlevan från tiden före hans utnämning till VD.

Den fege Roland hade antagligen gått och dragit på verkställandet av sitt beslut. Och naturligtvis pratade han i nervositeten om en del ovidkommande saker som sin egen målsättning att jobba högst fem år på sin egen post. Vad det nu hade med Karls sätt att sköta sina uppgifter. Den sluge Erik hade säkert drivit på Roland. Det insåg Karl strax.

Hur gick då företagsledaren tillväga när han skulle meddela en av sina närmaste medarbetare att denne måste lämna företaget ? Jo, på ett ledningsgruppsmöte på Bromma Hotel tog Roland med sig Karl avsides och slängde fram sitt besked. Påpassligt försvann han sedan iväg på kurs i två veckor. Karl hade ingen att prata med, ingen närmaste chef, ingen medarbetare. Han blev isolerad med sin situation, en kris.

 

"För när vännerna försvinner

eller kärleken tar slut,

ser man allt med lite andra ögon.

Så man övar sig och långsamt

blir man bättre på att se

skillnad mellan sanningar och lögner."

(forts.)

 

Nu hade Roland sparkat hela den gamla ledningsgruppen. Han hade själv valt ut två av de medarbetare som skulle ingå i den ledningsgrupp han skulle arbeta med i framtiden. Men det skulle gå tre kvarts år och det skulle komma att ge Roland stor beslutsvånda innan det kom in en ny teknisk chef efter Karl. Åandra sidan var det bara så i linje med hur det gått till tidigare att det förvånade få om ens någon. Det hade tagit 14 månader innan den nye säljchefen kommit på plats och ett nio månader att få in den nye ekonomichefen. Han skulle precis börja. Men han skulle tröttna redan efter ett drygt halvår. Hur lång tid skulle det nu ta att hitta Karls efterträdare ?

Säljchef Erik tyckte uppenbarligen att han hamnat i en märklig omgivning. Han upptäckte nu att Roland var begränsad i sin roll som VD. Erik klagade sin nöd för Karl. De träffades i Oslo, där Karl nu var verksam. Det var en något konstlad situation tyckte Karl. Han var fullständigt övertygad om att Erik varit med och intrigerat. Fastän de aldrig pratat om saken förstod Karl att Erik i hög grad hade påverkat Roland till att göra sig av med Karl.

Nu fick väl Erik stå ut med vad som fanns kvar av den gamla ledningsgruppen, d.v.s VD Roland, tyckte och tänkte Karl. Han hade i och för sig en viss förståelse för Erik i dennes "nöd". För uppenbarligen var Erik inte alls nöjd med hur det blivit i ledningsgruppen sedan Karl lämnat den. Erik uttryckte sin besvikelse över hur låg den intellektuella nivån blivit sedan Karl lämnat ledningsgruppen. Ångrade han sig ?

Erik var inte alls tillfreds med att jobba med Roland. Det framgick alltmer. För Erik och Karl träffades då och då. En gång på ett säljmöte i alperna stod Karl och Erik utanför det hotell där det svenska sälj-gänget bodde. De hade tidigare tillsammans konstaterat att Roland antagligen satt ganska löst, d.v.s att han - helt välförtjänt - rönte lite väl låg uppskattning hos koncernledningen. Erik hade lyckats få upp orderingången rejält under sitt första år som säljchef i det svenska bolaget. Apropå detta frågade han nu Karl lite spotskt: "Tror Du att jag räddat Roland nu ?" "Jag befarar det" svarade Karl. Han kände att han och Erik stod på samma sida vad gällde bedömningen av den tidigare gemensamme chefen.

Karl hade snabbt börjat se sig om efter nya arbetsuppgifter, såväl utanför som inom företaget. Han hade åkt raka vägen till kontoret efter det där mötet, det möte då Roland sagt att han ville bli av med Karl. Karl var i ett tillstånd av chock. Han satte sig att försöka tänka klart. Det var inte lätt. Han hade ställt upp för Roland, han hade slitit, han hade offrat sig under slitsamma perioder. Det här var tacken, tänkte han. Men samtidigt ville han inte förfalla till bitterhet. Han såg det som en utmaning.

"Det är alltid som mörkast strax före soluppgången" tänkte Karl.

Han beslöt sig för att offensivt ta sig an den nya situationen.

Karl tänkte alltså inte hänga läpp för den här motgången. Han satt på kontoret denna fredag kväll, den sista dagen i augusti 1984. Han ringde upp kollega Tor i Oslo. Tor var av en tillfällighet fortfarande kvar på kontoret. Det hörde inte till vanligheterna. Karl och Tor hade arbetat ihop under 6-7 år nu. De kände varandra och hyste respekt för varandras kompetens och förmåga. Karl sade rakt ut till Tor att han blivit utknuffad av Roland. Han frågade om Tor hade någon plats ledig för honom i sin grupp inom marketing i Oslo. Tor svarade direkt ja och de överenskom att prata vidare om saken.

Det här var den sista dagen i augusti 1984, dagen före de viktiga klubbmästerskapen i golf. Det var just en lämplig förberedelse för årets viktigaste tävling, hann Karl tänka. Han for hem till frun för att äta den obligatoriska spaghettin med köttfärssås. Det brukade de alltid göra på fredagar. Frun frågade hur det var på ledningsgruppsmötet. "Har fått sparken" svarade Karl. "Ja, ja" sade frun, "och annars då ?" Karl hade skämtat om detta så ofta att hon inte tog honom på allvar längre. Så han fick upprepa det några gånger innan hon trodde honom.

Efter augusti kommer september. Den där natten till den första september kunde Karl inte sova särskilt mycket - om ens något. Han var i ett tillstånd av chock. Till råga på allt var det alltså just den här dagen som klubbmästerskapen i golf skulle spelas. Så han kom till banan i ett tlllstånd av chock och utan så värst mycket sömn. Och det gick som det gjorde. Golf bygger på koncentration och det hade Karl över huvud taget ingen.

Karl fick tillfälle att träffa Tor i Köpenhamn av alla ställen. De skulle tillsammans hjälpas åt att sälja in Norsk Data hos Ikea. Och det var inte långt ifrån att de lyckats. Den där presentationen i Köpenhamn var nog bra, men sedan gick det politik i affären. ND låg väl till men stupade på mållinjen. Karl fick dock tillfälle att prata jobb med Tor. Denne delade inte Rolands uppfattning om Karl. Tor kände väl till vad Karl hade bidragit med till ND. Han tände direkt på idén om ett jobb i Corporate Marketing, d.v.s inom koncernens marknadsavdelning.

Tor behövde förankra sina planer hos marketingchefen. Därefter åkte Karl till Oslo för förhandlingar. Det var inte svårt att komma överens. Tor hade förberett det hela med sin chef och Karl var välkommen. Han blev i kraft av sitt långa umgänge med företagets kunder ett stort erfarenhetstillskott till en avdelning som bestod av många medarbetare som antingen kom direkt från studierna eller inte varit med i ND så länge.

Det var med triumf som Karl kunde meddela Roland att han skulle börja i Corporate Marketing. Det hade en viss status. Karl tyckte att han fått en halv revansch på Roland. Objektivt sett hade han fått en chans att byta karriär utan att behöva börja från botten. Men hans självförtroende hade blivit lite tillstukat.

"Det sägs att det finns alltid

nånting bra i det som sker.

Och tron är ofta den

som ger oss styrkan."

(forts.)

Så småningom meddelades det också officiellt i företaget att Karl skulle övergå till moderbolaget. Det blev en verklig överraskning för de flesta av hans medarbetare. Det hade man verkligen inte väntat sig. Nu var det höst 1984. Orwells år. Och hans profetia om världens undergång hade ännu inte slagit in.

"Ja, man säger mycket

men man vet så lite om sig själv,

när ångesten och ensamheten kommer."

(forts.)

Under Karls sista år inom Corporate Marketing, ja det var först när det var dags för honom att lämna ND, träffade han Thomas i Frankfurt. Karl hade varit ute på turné till dotterbolagen och just avverkat det tyska bolaget. Thomas körde Karl till flygplatsen i Frankfurt. De tog en öl i baren. Det var inte ofta de fått tid att prata med varandra under se sista åren. De hade jobbat var och en på sitt håll, Karl i Norge och Thomas i Tyskland. Thomas hade just fått klart med att han skulle flytta över till marketing i Bad Homburg. Han var glad över det. Han följde Karl i fotspåren. (Karl kände sig som mentor eller fadder för Thomas.) Nu skulle de jobba med samma sak. Trodde Thomas.

Karl hade anställt Thomas i ND, lärt upp honom och utnämnt honom till det gruppchefsjobb han skött med bravur. Han och Karl skulle nu komma att arbeta med samma saker men i skilda bolag. Trodde alltså Thomas. Karl berättade då att han beslutat sif för och redan var på väg att lämna ND. Så det skulle inte bli något av med att arbeta tillsammans.

Karl och Thomas hade under de senaste åren fått få tillfällen att språkas vid personligt. De hade träffats då och då i Norge eller Tyskland, men ganska sporadiskt. Därför passade Karl nu också på att avslöja för Thomas hur det gått till när Roland tvingat honom att lämna som teknisk chef nästan tre år tidigare. "Sparkad ?"

Thomas trodde inte sina öron. Han trodde att Karl skämtade med honom. Han höll på att ramla av barstolen. Han var inte någon större beundrare av Roland och dennes handlingskraft. Därför trodde han först inte på vad Karl berättade. Men han samlade sig och sa: "Ja, du, ju högre upp desto hårdare blåser det !" Det hade han så rätt i så.

Karl å sin sida tyckte att Thomas gott kunde få lära sig hur det kan gå till i en företagsledning. Thomas hade tidigare skämtat om att "det blåser på toppen". Nu fick han erfara att det stämde. Och han verkade uppskatta Karls uppriktighet mot honom.

 

"Allting kan gå itu

men mitt hjärta kan gå i tusen bitar.

Säger du att du är min vän,

så är du kanske det."

(Björn Afzelius)

Tillbaka till början

Norge igen

Det här var på många sätt en jobbig tid, hösten 1984. Karl jobbade som vanligt, d.v.s långt mer än tillrådligt. Han fullkomligt dränkte sig i jobb. Dessutom hade han två jobb samtidigt, ett i Sverige och ett i Norge.

Karl arbetade först deltid i Oslo. Han började pendla dit, först lite av och till, senare allt oftare. Det blev till en början några dagar i stöten, sedan i perioder. Han fick ganska snart ta hand om ett av de större projekt som just dragit igång. Det gällde den nya generationen datorer som var under utveckling. Bara det var det lite prestige i. Karl hade kommit överens med Roland om en gradvis övergång från jobbet i Sverige till det nya vid huvudkontoret. Han gjorde de sista uppgifterna vid dotterbolaget i Sverige. Men det var nog egentligen inte så många som brydde sig om honom. Det är ju så, att när det blir bekant att någon skall lämna sin post, är det inte längre någon i omgivningen som tar notis om en. Det är bara så. Man "räknas inte" längre.

Karl kämpade på. Han pendlade under hela vintern 1984/85 mellan Stockholm och Oslo. Han envisades alltså med att arbeta på bägge ställena. Det var en stor påfrestning. Walle och Börje tog gradvis över arbetsuppgifterna i Sverige efter Karl. Men den riktige efterträdaren skulle dröja länge. Roland visade åter sin handlingsoförmåga. Dessutom lyckades han rubba tilltron hos de andra två i ledningsgruppen. Den nye ekonomichefen kastade in handduken. Men det bekymrade knappast Karl längre. Han jobbade på med sitt. Han var på väg att bygga en ny framtid. Han hade helt andra intressen på ett annat håll och hade redan börjat leva upp på nytt.

Uppgifter i Oslo tog alltmer tid. Men det var stimulerande att syssla med nya saker, att lära något nytt. Och det mesta var sådant som var framåtriktat och ännu inte hade kommit så många till del. Karl kände att han fick "arbeta på framkanten". Framemot våren lämnade Karl helt uppgifterna i det svenska bolaget och började bo på heltid i Oslo.

Det där med golfen hade inte gått så bra efter palavern med Roland den sista augusti. Det var ju dagen före klubbmästerskapet som Roland sagt sig vilja bli av med Karl. Men Karl fortsatte att träna på sin golf, precis som han gjort nästan hela den säsongen. Han satsade på kvalitet och ville behålla sin standard. Och det lyckades, trots att hans mentala situation inte borde ha varit den bästa. Det var rent av så att spelstandarden gick upp. Men hur skulle det bli nu då, när han skulle till Norge ?

"Älska mig nu när jag förtjänar det minst,

för då behöver jag det bäst !"

(Ulf Lundell)

Det här med att arbeta i Oslo blev lite tråkigt, för nu fick det en extra negativ inverkan på äktenskapet. Frun bodde redan sedan ett halvår för sig själv, men de levde ändå ungefär som förut. Det var vinter och hade blivit 1985. Nu började de verkliga påfrestningarna. Karl lämnade det svenska bolaget och övergick till att vara anställd vid moderbolaget.

Vintern gick och våren kom också 1985. Nu bodde Karl mer eller mindre permanent i Oslo och arbetade i varje fall heltid där. Det där med frun började ebba ut. Det blev ingen riktig relation att bara träffas då och då på helgerna hemma i Upplands Väsby. Hemma för Karl blev alltmer någon annanstans. Han reste runt i Europa och besökte de olika dotterbolagen liksom kunder runtom i Euuropa.

"Det går nog åt skogen med det här äktenskapet", tänkte Karl. Det gjorde det också så småningom, men det är en annan historia. (Se Liv-2).

 

Everything dies baby, that's a fact.

Maybe everything that dies

some day comes back ?

(Bruce Springsteen)

 

Det var också lite svårt att hålla kontakten med alla kompisarna eftersom Karl mest höll till i Oslo eller var på resande fot runtom bland ND`s dotterbolag ute i Europa. Han fick alltför lite tid att träffa Nisse, Thomas, Lasse, Sven och alla de andra. Men Karl höll kontakten via telefon. Golfkompisarna var det aktuellt att träffa under säsongen. Så Karl åkte och spelade med Finn, bland annat i Varberg, dit Finn flyttat från Hökåsen i Västerås.

Då och då var det möten i styrelsen för Förvaltnings AB Pinus och de fick kombineras med besök hos det svenska dotterbolaget till Norsk Data. Karl hade blivit invald i styrelsen kort efter bildandet. Det var nog Göran Clevensjös förtjänst. Han var, eller hade varit, kund till ND och det var så han och Karl blivit bekanta. Göran hade tillsammans med Kristina startat ett datakonsultbolag, som de sedan sålt av. Köpeskillingen blev grundplåten till Pinus, som fick ett fyrtiotal aktieägare och handlade med aktier. Kristina hade kontakter i branschen efter att ha jobbat hos olika fondkommissionärer och hon var VD. Karl började som ledamot och blev så småningom ordförande.

Efter vinterns pendling till Oslo flyttade Karl in i ett enkelt rum i ett av de hus som bolaget disponerade i Oslo. Där hade han bott några nätter av och till under pendlingstiden. När han nu kom dit som anställd och på heltid, fick han inte längre disponera rummet. Det var egentligen avsett för tillfälliga gäster från dotterbolagen, på kurs eller på besök av andra skäl. Så det blev till att hitta egen bostad. Karl nöjde sig med inneboende och hittade ett hyresrum hos en familj, men det var alltför stökigt hos dem. Det var också primitivt: bara ett enda enkelt rum, ingen egen toalett, kokvrå med litet kylskåp. Karl sökte därför ganska snart något mera permanent.

Det var så Karl kom att bo på Brattelikollen. Han hade hittat en annons i Aftenposten. Det fanns en så kallad generasjonsbolig til leie. I Norge finns det ofta en extra, mindre lägenhet i vad som annars skulle vara enfamiljshus. Det är avsett för den äldre generationen, som kan bo kvar hos barnen. Hos Öystein Kolstad Johansen, på Vardeveien 41B, fanns det en sådan ledig. Karl hyrde den. Den låg i undervåningen, mot trädgården och hade egen ingång. Det var inte stort men stort nog för en person. Ett litet pentry, det hade han saknat på det förra stället, eget väl tilltaget badrum med värmeslingor i golvet på norskt vis. Det kom väl till pass på vintern efter den långa promenaden uppför Brattelikollen från tunnelbanestationen. Ibland var det så kallt om vintern i Oslo att Karl höll på att frysa ihjäl under den korta promenaden uppför Brattelikollen.

Men nu var det sommar. Karl var i England på kurs. Hur det nu gick till lyckades han tappa bort nyckelknippan. Det var inte så fasligt, för det var bara de norska nycklarna som fanns på den. Karl hade en svensk och en norsk nyckelknippa och det var samma sak med plånboken, en av vardera nationaliteten.

Det var lite besvärligt det där med att tappa bort nycklarna på resan. Värdinnan, som han fortfarande bodde hos, var borta över sommaren. Det här var i slutet av juni och hon skulle komma tillbaka först en bit in i augusti. Så Karl ringde till den nye hyresvärden påBrattelikollen och bad att få komma tidigare. Det fick han. Han förklarade också situationen med den borttappade nyckelknippan och fick därför låna både sängkläder och handdukar. Det gick bra att leva med de kläder han haft med sig på resan men det kändes som en snöplig start på boendet att komma utan vare sig sängkläder eller handdukar. Men det fick han alltså låna av den tillmötesgående hyresvärden, som var mycket förstående.

Bilnyckeln då ? Bilen stod ju parkerad på Fornebu. Inga problem. Karl kände sina arbetskamrater och var de bodde. Sålunda fick han Rick Salmon ("Rick the Fish") att på instruktion hämta fram reservnyckeln ur Karls skrivbordslåda på arbetet och lämna den hos "porter" på flygplatsen.

Karl kände sig lite skamsen när han kom till den nye hyresvärden, men denne visade sig väldigt förstående och Karl blev snabbt vän till familjen. Han lärde sig uppskatta den norska gästfriheten. Han blev inte bara en hyresgäst utan som en gäst i huset. Då och då träffade han familjen med de två småbarnen ute i trädgården, haven. De fikade tillsammans och höll god kontakt.

Karl kom att bo i två år i den lilla lägenheten som egentligen var en så kallad "generasjonsbolig" och därmed avsedd för den äldre generationen eller för den tonåring som inte ville flytta hemifrån men ändå ha något eget.

Tillbaka till början

Att jobba med Marketing

Tor var Karls mentor i det nya arbetet i Corporate Marketing. Tor hade arbetat där i fyra år efter att ha lämnat utvecklingsavdelningen. Det var under den tiden han och Karl lärt känna varandra. De hade arbetat tillsammans i Oslo, de hade slitit sig igenom kundbesök och kämpat tillsammans under nattliga arbetspass i Sverige. De "kunde" varandra, de litade på varandra och respekterade varandras yrkesmässiga kompetenser.

När Karl berättat för Tor hur det gått till när Roland ville göra sig av med honom, hade Tor blivit lite upprörd. Han visste ju vad Karl gick för och tyckte att företaget hade nytta av Karls kunskaper och erfarenheter. Om nu inte Roland tyckte det var Tor beredd att se till att Karl också i fortsättningen skulle kunna komma till sin rätt. Han satsade sin prestige och energi på att integrera Karl i verksamheten i huvudkontoret. Karl hade stor hjälp av Tors kontaktnät och blev snabbt involverad i koncernhögkvarteret.

Karls tidigare arbetskamrater i Sverige blev nu hans kunder, framförallt säljsidan. Tidigare var det han som fått betjäna dem, slita för att hålla deras kunder och installationer nöjda. Det hade känts otacksamt många gånger och det hade ibland varit nära till konflikt när det inte gått riktigt som det skulle med installation, service eller funktionellt. Karl hade ju varit ytterst ansvarig för den verksamheten.

Nu blev säljarna Karls huvudsakliga kontaktyta. De var intresserade av det han arbetade med i Corporate Marketing. Det gällde nya och planerade produkter, strategier och stöd i större affärer. Karl kallades då in för att hjälpa till att "dra hem affären". Det första större projektet var Ikea. Det pågick en upphandling under närmare ett halvår. Det var mycket som skulle gås igenom, det krävdes idérikedom för att komma upp med konstruktiva idéer till hur man skulle övertyga den tilltänkte kunden om att just ND`s lösning var bättre än konkurrenternas.

Karl fick börja med att sätta sig in i ett av de större utvecklingsprojekten så fort han kom in i verksamheten inom Product Planning som Tors grupp hette. Norsk Data hade länge varit världsledande när det gällde rent tekniska prestanda på de datorer som företaget utvecklat och marknadsförde i konkurrens med bland annat amerikanska dataföretag. Den nya serien datorer gick i utvecklingsskedet under projektnamnet Samson. Namnet syftade på den bibliska personen Simpson (eng. Samson), vilken hade sin styrka i håret. Den här nya datorn skulle överträffa det mesta som marknaden dittills sett. Och Karl fick förtroendet att tillsammmans med Zahra leda projektet. Det innebar planläggning av de produkter som utvecklingsprojetet skulle resultera i.

Zahra var av iranskt ursprung, hade studerat i USA och hade rutin från flera tidigare produktifieringsprojekt. Hon kände rutinerna inom Product Planning avdelningen men hade ingen erfarenhet från praktisk användning bland kunderna. Därför var kombinationen Zahra och Karl väldigt slagkraftig internt. Zahra och Karl samarbetade kring specifikationer och koncept kring detta lite hemliga utvecklingsprojekt. Karl tog hand om avstämningen mot marknadens krav. ND satsade stora resurser på att fortsätta att vara konkurrenskraftigt gentemot bland annat Digital, som länge konkurrerat bröst mot bröst med ND.

Karl trivdes med arbetsuppgifterna i Product Planning gruppen. Han kände att hans erfarenhet kom väl till pass. Han märkte att han hade byggt upp ett nätverk i företaget. Det hade han utvecklat under de år han arbetat med kundstöd. Därvid hade han kommit i kontakt med många medarbetare i moderbolaget. Genom många resor till flera av dotterbolagen och genom deltagande i konferenser och samlingar hade han skaffat sig brohuvud i de flesta avdelningar. Karl hade haft mycket att göra med såväl tekniker och utvecklare som säljare och marknadsförare. Dessa kontakter kom honom nu väl till pass.

Många medarbetare i marketing-avdelningen hade aldrig arbetat tillsammans med säljare eller ens träffat kunder. Här hade Karl mycket att tillföra sina kollegor. Han hade också en stor fördel genom att kunna använda sina kontakter för att stämma av utvecklingsavdelningens idéer mot marknadens krav på de produkter som han var med om att planlägga. Men Jan-Roald som kommit direkt till Marketing från tekniska högskolan i Trondheim hade varit en hel del ute på fältet. Han hade också arbetat praktiskt med alla ND`s system. Han hade därför god marknadskontakt och kunde därigenom komma med många goda synpunkter.

 

Till att börja med var det Tor som var Karls närmaste chef. De arbetade mycket tillsammans. Men Tor var mycket upptagen och for omkring med sina egna arbetsuppgifter, varför Karl fick se till att klara sig på egen hand. Det gjorde han också och kom igång snabbt i sina nya arbetsuppgifter. Det behövde han efter att, som han själv tyckte, ha slutat lite snöpligt i det svenska dotterbolaget. Nu var han dessutom helt obefordrad och fick jobba för att skaffa sig en ny plattform. Den gamla fanns inte längre.

Men det gick alltså över förväntan för Karl i den nya rollen i Marketing. Han kände att han åter stod på fast mark. "Det er gott å se at Du blomstrer" sa Tor. Han såg hur Karl började få tillbaka självförtroendet och kunde utvecklas på nytt. Karl kände också stödet från Tor.

Samarbetet med Zahra gick bra. De pratade norska med varandra. Det kändes lite kymigt tyckte Karl. Han hade hellre pratat engelska med henne, men hon envisades. Så Karl blev tvungen att lära sig norska. Nu hade han övat sig under åren av kontakt med norrmän så det var inte något större steg. Men ibland blev det missförstånd med Zahra. T.ex frågade Zahra en gång Karl vad han menade med det där "uste". "Jo, det är egentligen just det. Och det betyder detsamma som akkurat på norska !"

Det fanns många spännande kollegor i Corporate Marketing avdelningen. Den var ganska internationell med flera engelsktalande personer. Miljön var öppen, kreativ och utvecklande. Det var fritt för idéer och inga hämningar. På våren 1985 flyttade Karl till Oslo på heltid. Efter bara någon månad meddelade Tor att han skulle gå över i en strategigrupp som skulle arbeta mer med långtids- och strategisk planering. Det var något som Karl gärna ville vara med på. Och det lyckades.

Till hösten var Karl i samma grupp som Tor, Product Strategy. Den ursprungligen danske Peter hade flyttat "hem" till Oslo och bildade nu tillsammans med två engelsmän den här gruppen. Tor och Karl ingick likaså. Men det blev ingen riktig ordning på gruppen, för Peter blev ganska snart chef för utvecklingsavdelningen.

När Peters grupp upplöstes fick Tor för sig att han skulle flytta till Tyskland för att "utvecklas". Karl flyttade till Anstein och hans Market Support grupp. Här arbetade man med stöd till de utländska dotterbolagen. Det passade Karl som älskade att dra runt med säljarna i tuffda uppdrag. Han fick släppa sin uppgift att hålla i Samson-projektet. Zahra fortsatte på egen hand.

Marketing genomgick efter bara ytterligare något halvår en ny omorganisation. Man organiserade sig i produktområden. Karl hade kommit alltmer i kontakt med datakommunikation och han fick nu förtroendet att leda den grupp som skulle se till att få ND på fötter inom det området. Det var en intressant, svår, viktig och utmanande uppgift. Och Karl fick några duktiga medarbetare med sig i gruppen. Tillsammans lyckades de skapa sig ett rykte.

Omgivningen uppfattade Karls gäng som den grupp i Marketing som var till störst nytta för företaget ute på marknaden. Till och med Ola, Karls chef, tillstod att Karl lyckats med sin grupp. Han hade fått positiva omdömen runtom i koncernen. Till och med utvecklingsavdelningen var positiv. Där brukade man annars inte vara så välvilligt inställd till Marketing avdelningen. Så det var kanske den främsta erkänsla de kunde få. Men även säljarna tyckte de hade stor nytta av datakommunikationsgänget, Karls grupp.

Det var Björn, Geir, Linda och Robert som arbetade tillsammans med Karl i "Data Communications Marketing" gruppen. Den var nybildad och syftet var att stärka ND`s image som en leverantör med god "connectivity". De kunde själva utforma hur de ville arbeta. Gruppens medlemmar kompletterade varandra väl.

Geir var den sanne IBM-specialisten och yngst i gänget. Han var alltid fullt engagerad och sågs ila i korridoren. Lite valpig i framtoningen, men kunnig i allt han företog sig, drog Geir ett tungt lass vadgällde produktplanläggningen. Vid den årliga avdelningskonferensen med utflykt till skidåkning och fest fick Geir priset som "den snabbaste i Marketing" på grund av sin höga fart i korridorerna. Därvidlag låg han snäppet före Karl.

Björn, som hade lång erfarenhet inom branschen, drog runt och arbetade med utbildning av säljarna. Han var mycket kommersiellt lagd och uppskattades av säljarna i dotterbolagen. Han var mer än fullt engagerad och hade svårt att få tiden att räcka till alla uppdrag som pockade på runtom i världen.

Linda, urprungligen amerikanska men gift med en norrman, kom till Marketing för att skriva dokumentation. Hon hade egentligen ingen bakgrund i databehandling, men klarade sig ändå bra bland alla specialister. Administrativt lagd tog hon hand om prisliste-frågor, register och annan dokumentation. Hon gjorde också broschyrer för de många produkter som nu lanserades. Efter ett tag blev det så att Linda skulle ha barnledigt. men hon kämpade in i det sista. Hon var borta den tillåtna tiden och kom sedan tillbaka till det jobb hon lämnat. Och då hade hon fått dotter Elisabet som hon stolt visade upp. Linda var pålitlig, en riktig arbetshäst.

Karl ägnade sig åt stöd till säljarna i större affärer. Det medförde ofta resor runt om i Europa. Tillsammans med Björn avverkade han också en sejour i USA. De åkte med för att presentera ND på några stora företag, bl.a Xerox och General Dynamics. Xerox funderade på att alliera sig med en dataleverantör med god "connectivity", d.v.s möjlighet att ansluta till andra dator-system. Det kunde ND och både Björn och Karl var vana att diskutera just sådana frågor. Dessutom hade Björn arbetat hos Xerox tidigare så han kände såväl företag som produkter och filosofi. Det var en händelserik, lärorik och intensiv tid.

Robert var mera anonym. Han skötte kontakter mor utvecklingsavdelningen och drev flera projekt. Dessutom fick Robert ta på sig ganska mycket dokumentation, eftersom han tidigare jobbat med detta i utvecklingsavdelningen.

Tillbaka till början

Nytt mål

"Jesus låt mig städse börja,

också sluta som jag bör !"

(svensk psalm)

 

Karl hade nu varit anställd i hela nio år i samma företag, Norsk Data. Han hade först varit sju år i det svenska dotterbolaget, därefter ytterligare två år i moderbolaget. Det tionde året hade alltså börjat. Inom ND var det så att alla som varit tio år i företaget uppvaktades med en present i form av ett norskt troll. När Karl fick höra talas om det där insåg han att han var på väg att bli veteran i företaget. Det startade en tankeprocess, som rullade på och som ledde fram till ett beslut att söka sig en ny karriär utanför ND.

Karl trivdes egentligen som fisken i vattnet med de arbetsuppgifter han hade i koncernhögkvarteret. Han hade på senare tider fått dra ett allt tyngre lass när det gällde att representera företaget i diverse sammanhang. Han fick agera i kraft av sin person snarare än som vanlig medarbetare, i och för sig från positionen som "Data Communications Marketing Manager", men ändå mycket beroende på den långa erfarenheten inom ND-koncernen.

Men nu hade Karl alltså kommit till slutsatsen att han skulle söka sig något utanför ND. Beslutet blev till en målsättning. Han bestämde sig för att han inte skulle få något troll, d.v.s skulle sluta i ND inom ett år, eftersom han var på sitt tionde år redan. Det här att bo utomlands, om än inom Norden, ville han ändra på. Karl ville hem till Sverige. Allt kuskandet runtom i Europa hade inneburit att det sociala kontaktnätet blivit utarmat och han kände sig som en främling i stort sett överallt.

Att arbeta i databranschen under så lång tid som Karl, med tanke på den hissnande snabba utvecklingen där, innebar att Karl satte som kriterium att han i sitt nya jobb skulle ha nytta av vad han lärt sig. Han kände att han hade fått värdefull erfarenhet. Den ville han basera sig på i sin nya posiiton. Nästa jobb skulle alltså vara i närheten av den bransch han nu lärt sig så mycket om. Dessutom skulle uppgiften helst innehålla internationella uppgifter, för det hade han vant sig vid. Och det trivdes han med.

Karl hade sålunda sina kriterier för ett nytt jobb klara för sig. Han ville ha ett ledande jobb inom en högteknologisk bransch och det skulle vara i Sverige. Han hade satt upp sitt mål: att lämna Norsk Data innan tioårsdagen randades. Det här var på våren. Till sommaren skulle ND fira sitt tjugoårsjubiléum. Det var en spännande tid, men ändå lämpligt att kliva av. Företaget gick fortfarande som en raket och vinstutvecklingen följde planerna. Personalen fick sina bonusaktier som vanligt och de såldes till hög kurs ut till japanska investerare i form av banker, fonder och försäkringsbolag.

Allt var frid och fröjd på Norsk Data. Men Karl sökte sig därifrån. Han började ägna platsannonserna i Svenska Dagbladet lite mer intresse och fann så småningom ett lämpligt "objekt". Det ledde fram till "avslut" och Karl hade nått det mål han satt upp. På dagen nio år och åtta månader efter entrén i ND skulle han lämna detta framgångsrika företag. Se vidare "Liv-2".

Nu började en mental omställning för Karl. Han hade varit anställd i över nio år i samma företag eller koncern och därigenom fått många kollegor. Det hade utvecklat sig till ett nätverk av bekanta, vänner och närstående. Nu var det dags att lämna, att söka sig tillbaka till hemlandet, där gamla vänner visserligen fanns kvar men endast ägnats sporadiska kontakter.

Det var runt påsktid som Karl började förhandla om det nya arbetet. Det tog några veckor och framme i juni började det närma sig avslut. Under den här tiden kände han sig lite kluven. Tor visste vad Karl höll på med. De stod varandra så nära att de inte hade några hemligheter för varandra. Karl fick stöd av Tor, som var storsint nog att önska honom lycka till. De hade nu känt varandra i nästan tio år, rest tillsammans, umgåtts privat och skrivit sina första böcker. Det hade de gjort tillsammans på varsin likadan PC.

Under juni 1987 slutförhandlade Karl sina villkor i det nya jobbet. Han kände det verkligen tungt att stega in till Ola för att säga upp sig. Månadsskiftet närmade sig och med ND`s regler för uppsägningstid blev det hög tid att lämna besked. En dag när Ola kom in för att prata passade Karl på att berätta vilket erbjudande han fått. Ola blev uppenbarligen imponerad av vad Karl blivit erbjuden. Samtidigt var han säkert stolt över att en av hans medarbetare fått en sådan chans. Han tog det synbarligen på rätt sätt och lovade Karl att få slippa loss på lite kortare tid denne egentligen hade rätt till.

Nu kom en tid då Karl kunde slappna av och inte känna och bara tänka på det ansvar han alltid känt och tagit i alla lägen. Han kunde rätt och slätt underordna sig de planer som andra lade upp. Han slapp att fatta belut om saker som skulle ske efter att han slutat i företaget. Det blev som ett ärevarv efter en lyckad spurt. Han visste att han var på väg mot något som kunde bli ett lyft, ett avstamp från en lång och omväxlande sejour i ett företag, vars framgång han varit högst delaktig i.

Karl hade två månaders uppsägningstid att avverka. Med det stora antal vänner och närstående han fått under sina nio och ett halvt år i företaget blev det en lång lista över personer att ta avsked ifrån. Karl gjorde på sedvanligt metodiskt sätt upp en lista över alla som han skulle hälsa på eller som han skulle ringa upp för att ta avsked från på ett rejält sätt. Det blev en lång lista och de två månaderna smälte snabbt ihop.

Då det blev dags för officiell avtackning med kaffe och tårta blev Karl uppvaktad med kaffe och tårta på sedvanligt sätt på Corporate Marketing avdelningen. Och han fick presenter. Från arbetskamraterna och företaget överräckte Ola själv en riktig norsk "lusekofte". Tor kom med hemstickade "norske votter og lue", d.v.s norska vanta och luva. Det var personligen från Tor, läromästaren som tagit Karl till Corporate Marketing och skolat om honom från tekniker till "marketeer". Det kändes fint och riktigt att bli uppvaktad speciellt av Tor. Det var ju till stor del hans förtjänst att Karl lyckats i Marketing. De hade träffats knappt tio år tidigare och arbetat tillsammans i många sammanhang, i ur och skur, med framgång och i motgång. De hade kämpat sig tillsammans igenom vad de inte ens själva trott på ibland. Och de hade lyckats. Alltid.

Karl packade in sina grejor från hyresrummet i bilen och åkte direkt från avtackningen hem till Sverige för att börja sitt nya liv i det svenska näringslivet. Nu hade han tjänat färdigt i det norska. Det kändes som att komma hem på riktigt. I dubbel bemärkelse. Och nu öppnade sig ett nytt perspektiv. Se "Liv-2".

 

"What I am, baby, I have earned.

What I am not - I have learned".

(Bruce Springsteen)

Karl kände att han hade slitit sig igenom en tid som krävt mycket men som i gengäld hade lärt och gett honom oerhört mycket. Det hade varit ge och ta, men på det stora hela var det nog i alla fall så att Karl hade utvecklats. Han kände sig tillfreds, "nöjd med sitt verk" och färdig för nästa uppgift. Det var inte utan att det var lite av samma känsla som att växla upp från realskola till gymnasium eller grån gymnasiet till högskolan.

Tillbaka till början

Vart tog de vägen ?

Pelle, Karls förste chef, hade börjat inom Asea-koncernen redan i slutet av 50-talet. Han har alltid haft sina egna vanor och sina egna friheter, vad avser både ankomsttid och hemgångstid. Dessutom satsade Pelle tidigt på att hålla sig up-to-date med vad som händer i databranschen. Han var med tidigt i datoriseringen av kärnkraftverken och byggde upp en betydande kompetens avseende metoder och teknologi. Dessutom förmådde han knyta till sig och sin avdelning ett helt gäng framstående forskare och tekniker inom den nukleära vetenskapen.

Pelle blev Asea trogen ända in på 90-talet. Under hans tidiga karriär inom den forna kärnkraftavdelningen arbetade man med Facits gröna räknesnurror för att lösa de komplexa beräkningarna. Personalenm satt i stora salar och delade på de matematiska uppgifterna. Senare blev kärnkraftavdelningen ett fristående bolag, samägt 50/50 mellan staten och Asea.

Pelle hängde med och var pionjär avseende användningen av processdatorer. Han var den inom Asea som besatt den främsta kompetensen inom denna frontteknologi. Han har alltid kombinerat det med en känsla för affärsmannaskap och förmåga att se vad som ligger runt hörnet. Det har kommit väl till pass också sedan Asea Atom blivit ABB Atom.

Pelle fick senare ta hand om det så kallade Teknikdata inom ABB Atom. I samband med ABBs förvärv av Combustion Engineering fick han på Barneviks uppdrag se över hur de nukleära delarna inom de två bolagen skulle kunna samordnas. Han berättade stolt under middagen på Stadskällaren för Karl om uppgiften. Finn, Karls golfkompis var också med på middagen och lärde känna en kollega han aldrig tidigare träffat. Typiskt för Karls läggning att "tussa ihop" människor.

Vi kallade Balai för den indiske programmeraren. Han kom nämligen från Calcutta, var fil. lic i nukleärt bränslematerial och kom via Atomenergi till Asea Atom. Han arbetade i processdatorgruppen under hela Karls tid där. Långt efter det att Karl lämnat Atom började Balai som egen datakonsult och arbetade åt den svenska kraftindustrin, främst kärnkraftföretagen, som han kände väl till efter nästan tio år i branschen.

 

Rolf, Karls förste gruppchef, slutade på Atom efter tio år på sitt första jobb. Han hade ju vait så sugen på att "se om han över huvud taget dög till något annat" som han sa. Och nog dög han. Rolf började arbeta som teknisk konsult på Teleplan. Han blev specialist på datoriserade system för att hålla reda på personal, så kallade hänvisningssystem. Sedermera blev han VD i ett av dotterbolagen. Han var lite av entreprenör och byggde under en tioårsperiod upp bolaget, men stagnerade, i varje fall i sin chefs ögon. Rolf slutade i data-/konsultbolaget efter att lite ha satts på undantag. Han tog med sig några förtrogna och utvecklingsinriktade kollegor för att starta ett nytt dataföretag med en konkurrerande, modernare produkt än sin tidigare arbetsgivare.

Hur gick det med Urban ? Han var chef för den avdelning där Karls processdatorgrupp ingick. Han hade inte arbetat med datorer och kände sig lite främmande för vad hans medarbetare sysslade med. Han blev nyfiken på det där med datorer och informationsbehandling. Urban tog ett sabbatsår för studier i ämnet och kom tillbaka till Atom för att sedan flytta över till databolaget inom Asea-koncernen, där han fortfarande (1990) finns kvar.

 

Nisse, han som kom från LM Ericsson till det norska databolaget, kom att stanna länge. Han hade rusat till bankfacket för att hämta sina betyg och därigenom hunnit in med sin ansökan i tid. Lasse Magnus och Karl ångrade aldrig att de satsade på Nisse. Han var den perfekte kurschefen och han passade fint in i den grupp av systemmän de byggde tillsammans.

Nisse tog initiativ också i moderbolaget och lånades ut från Sverige till norrmännen. Efter några år fick han nog av ND, gjorde en kortare utflykt till ett datakonsultbolag och till ett elföretag, men kom tillbaka redan efter två år.

Nisse har under hela sin karriär satsat på teknik. Han blev med åren en av NDs mest erfarna systemmän med bra överblick över hela system. Han förstod alltid kundens situation och tillämpningen av de ganska komplexa systemen. Vid mitten av 80-talet satsade han på att jobba åt koncernen. Därigenom fick han tillbringa olika perioder runtom i Europa.

Nisse skaffade sig erfarenhet i såväl Norge som Danmark och hamnade slutligen mera permanent i Tyskland. Här fick han också utrymme för sitt musikintresse. Nisse spelade sin fagott i en orkester i Bad Homburg. På nyåret 1990 kom han hem till Sverige för att börja i ett annat dataföretag. Men så sent som bara fem veckor före sin hemflyttning till Sverige lyckades han skaffa sig en "fjälla" i Frankfurt.

Det blev flytt tillbaka till Bad Homburg och nygammalt jobb i samma företag. När senare Norsk Data rämnade under 1991, hamnade Nisse i Intergraph, som köpte ND`s verksamhet i Tyskland. Det är ett företag som sysslar med teknisk databehandling. Nisse gifte sig med Margret och är kvar i Tyskland, nu som far till Lukas. Lägenheten i Upplands Väsby, den inbitne ungkarlens sista fäste, såldes till slut. Så nu står väl allt väl till får man förmoda.

 

Börje, som först hade läst naturgeografi och sedan växlat över till datateknik, kom att stanna länge hos ND. Han startade ju med att generera operativsystem för att sedan gå över till att starta upp kund-jouren. Med tiden avancerade Börje inom organisationen. Han blev ansvarig för leveransfunktionen. Senare fick han som systemchef ansvar för bland annat produktsupport.

Under årens lopp behöll Börje och Karl kontakten. Mot slutet av 80-talet hämtades Börje som teknisk chef till det databolag där Karl var chef (se "Liv-2". Det var en ren värvning, för Karl visste vad Börje gick för sedan ND-tiden.

Börje hade kvar sina bägge hundar Vanja och Kocko, båda av typen Siberian Husky. Han ingår i det av Karl instiftade Sällskapet Sillen; se "Liv-2". Våren 1991 hade Börje fått nog av det bolag som Karl anställt honom i. Det var två år efter Karls egen avgång och utvecklingen hade varit synnerligen tråkig. Börje var precis som Karl på väg att säga upp sig - då han fick sparken. Mycket lägligt !

Börje hade planer på en världsomsegling. Han hade köpt in sig i en motorseglare tillsammans med en f.d. servicetekniker från ND. De rustade båten och avseglade vid midsommar. Men Börje hade inte fått sitt hus sålt, båten kostade mer i verkligheten än i kalkylen och livet ombord blev lite knepigt. Han lämnade därför skutan i Lissabon och åkte hem för att hitta ett jobb. Inför avfärden hade han avlivat hundarna, röjt ur huset och flyttat till släkt i Göteborg.

Det var hårda tider hösten 1991. Börje fann ingen annan råd än att bli dammsugarförsäljare hos Electrolux. Efter genomgången säljutbildning sålde han i distrikt under någon månad. Men han stod inte ut med etiken att lura pensionärer på pengar som han uttryckte det.

Det blev en ny vända på arbetsmarknaden och det blev napp inom AMS. Börje fick ansvar för hela driftorganisationen inom AMS' dataverksamhet och var tillbaka i dataverksamheten. I sin nya roll kom han att bli en av Sveriges största köpare av persondatorer och annan datautrustning.

 

Torbjörn kom till systemgruppen inom ND som en av de första. Han stannade också ganska länge. Efter att ha tröttnat på besvärliga kunder och på krångliga datorinstallationer gick han över till utvecklingsgruppen. Här kom han att arbeta med utvecklingsverktyg och flyttade sedan över till ett av de raskt växande programvaruföretagen. Så småningom hamnade han dock tillsammans med Lasse Herman igen. De startade som så många andra som arbetat i databranschen ett eget konsultföretag.

 

Thomas var en av alla dem som Karl anställde till sin Systemavdelning i början av 80-talet. De arbetade tillsammans i fyra år. Sedan Karl flyttat till Norge fortsatte Thomas inom Norsk Data genom att flytta till det tyska dotterbolaget. Efter fyra år gick Thomas vidare i karriären genom att flytta över till en amerikansk konkurrent. Redan när Karl slutade i ND, hade Thomas flyttat över i Marketing-avdelningen och börjat med samma produktområde som Karl, datakommunikation. De skulle ha kommit att arbeta tillsammans igen, men här skildes nu vägarna genom att Karl lämnade ND. De fortsatte träffas ändå.

Karl träffade Thomas då och då, ibland i Tyskland och ibland i Sverige. Thomas och Karl hade blivit vänner för livet. De höll kontakten också efter det att även Thomas lämnat ND för att börja hos rivalen Digital Equipment i Frankfurt. Thomas valde nämligen att stanna i Tyskland, i varje fall tills hans tyska väninna studerat färdigt.

Efter tre år hos Digital kom nedgångens tid även för detta företag. Thomas passade på att ta ett avgångserbjudande. Han hade då redan klart med svenska Ericsson och började hos dem i Frankfurt straxt innan bolaget flyttade till Düsseldorf. Nu började Thomas mer eller mindre pendla till Sverige. Han arbetade nämligen med ett av Ericssons största projekt och som teknisk projektledare mot kunden. I denna roll hade Thomas många möjligheter att träffa sina vänner i Sverige. Han funderade även på att med hjälp av sin hårdvaluta skaffa sig sommarbostad i Stockholms skärgård.

 

Lasse Magnus började samtidigt med Karl på ND. Han tog så småningom hand om utvecklingsgruppen i det svenska bolaget. Han kom en dag in till Karl och meddelade att han fått jobb som utvecklingschef vid ett mindre databolag. Det här var samtidigt med att Karl var på väg att flytta till moderbolaget.

Senare blev Lasse VD för den del av bolaget som köptes ut av ett investmentbolag. Han och Karl behöll kontakten och träffades då och då, både i jobbet och som kompisar. Lasse är en av Karls många direktörskompisar. Han kom att ingå i det av Karl instiftade Sällskapet Sillen; se "Liv-2".

Efter några år som datadirektör ville Lasse utvecklas vidare och hamnade under ett halvår i ett konsultbolag som sysslade med verksamhetsutveckling. Men han blev värvad som affärsutvecklare till ett av Sveriges ledande datakonsultbolag.

 

Walle, som han kallades, heter också Lars. Han hade ju lämnat ND för att börja på Tandem lämnande vägen fri för Karl att bli systemchef. Men Lasse kom tillbaka till Karls avdelning efter tre år. Han fick sedan efterträda Karl som teknisk chef, stannade inte så länge utan blev teknisk konsult. Han var också revisor i Karls båda aktiebolag innan lagen föreskrev att en sådan skulle ha auktorisation.

 

Roland hade som mål att vara VD för ND i högst fem år. Det blev längre tid än så. Han "klarade sig år efter år" sades det elakt om Roland lite här och där inom koncernen. Det svenska bolaget expanderade men visade ingen lönsamhet. Till slut föll också han. Roland fick en internationell post inom en av divisionerna, men gav upp efter att ha flackat omkring i Europa i ett par år. Ja, konsult blev han. Med sin bakgrund inom den grafiska branschen har Roland det väl förspänt med massor av år av erfarenhet och med ett stort kontaktnät bland personer bland tryckerier och tidningar. Han hamnade så småningom på Eskilstuna-Kuriren, men då hade han och Karl för länge sedan tappat kontakten.

 

Sven hade precis som Karl studerat i Lund. Han och Karl hade träffats i Västerås när de var elevingenjörer. Sven pryade i Montreal och började sedan på Aseas elektroniksektor. Där höll han först på med elektronikutveckling. Sedan blev det en tid försäljning inom marina tillämpningar. Sven stannade inom Asea och kom sedermera över på produktionssidan. Han blev chef för kretskortstillverkningen. Så kom fusionen, Asea Industry and Automation blev till ABB Automation. Det innebar en stor omvandling. Verksamheten växte och Sven med den. Han fick efterträda sin chef när denne flyttade utomlands. Sven är fortfarande, i april 1990, produktionschef. Under alla år har han och Karl behållit kontakten och träffats privat. Mycket av den tiden ägnades naturligtvis åt att "prata jobb", främst ABB.

 

Britt-Marie och Peter bodde kvar ett tag i Västerås. Peter hade fått börja på fondavdelningen i Stockholm, fortfarande inom PK-Banken. Han och Karl fortsatte kontakterna via aktieintresset. Peter fick sköta Karls affärer. Karl förblev kund hos Persson & Co, sedermera Cabanco och sedermera Nordiska Fondkommission, när Peter flyttade dit.

Peter avancerade till institutionsmäklare och fick sköta stora kunder, och Karls affärer. Karl fortsatte umgänget med familjen. Nu hade Julia och Martin tillkommit i snabb följd. "Vi vill klara av det där så snabbt som möjligt" förklarade Britt-Marie. Familjen skaffade sig sommarhus på Gotland och Karl hälsade på praktiskt taget varje år.

Peter och Britt-Marie började spela golf i slutet av 80-talet. Det tog ett tag innan de fick så kallat grönt kort. Under andra säsongen fick Peter hcp 36 och fick därmed följa med Karl ut på Skålhamra-banan i Täby. Annars spelade de mest på den lilla 9-hålsbanan När på östra Gotland. Och då var dotter Elisabet barnvakt åt de något stökiga avkommorna till Peter och Britt-Marie. Martin och Julia slogs, inte bara med varandra utan om barnvaktens gunst. Varje sommar innebar besök hos den sommarledige börsmäklaren ute på Gotland. Och varje gång en runda på Närs golfbana. Och alltid samma visa för sommargotlänningen: besegrad på sin egen hemmabana. Men då skall man veta att det var bara under de få sommarveckorna i sommarhuset som klubborna kom fram.

Peter är ett exempel på 80-talets framgångsrika så kallade yuppar. Han förblev sin fondkommissionärsfirma trogen och tjänade uppenbarligen där bra på den aktieuppgång och de villkor som gällde under 80-talet. Familjen flyttade senare vidare till ett mer ståndsmässigt hus i Djursholm, ett riktigt "schattå" måste man säga.

 

Svanbergs-barnen det var Johan, Marie och Anna. Johan, som är äldst, var inte någon stjärna i skolan, i varje fall inte i matte och fysik. Det hände att han fick resa "ner till Stockholm" för att under ett sportlov erhålla stödjande undervisning av Karl. Hur det nu var tog han sig igenom en postgymnasial utbildning med datainriktning. Det hade då varit hans stora intresse redan under flera år. Johan hade med sin Amiga gjort mer avancerade saker än Karl hade varit i kontakt med i sin yrkesutövning.

Johan fick arbete hos Ericsson som provare och jobbade skift under ett par år. Samtidigt var han intern data-support och utvecklade sig i gebitet. Specialarbetet hade varit just hos Ericsson. Men utvecklingsmöjligheterna var i det närmaste obefintliga, i varje fall med den data-inriktning han tänkt sig. Det yppade sig dock ett tillfälle för Johan. Comma Data Service sökte yngre personal för support-verksamhet. Karl hade som headhunter hjälp till att skaffa personal åt Comma under något år och tipsade Johan, som fick komma anställningsintervju redan fredagen i samma vecka. Johan fick jobberbjudande på måndagen, sade upp sig på Ericsson och började redan inom en månad hos Comma. Nu hade han kommit på rätt plats i den bransch han tänkt sig att jobba i, men som han hade haft svårt att komma ifråga för, mest på grund av brist på praktisk yrkeserfarenhet. Johan visade framfötterna och blev redan efter några månader ansvarig för den grupp av supportpersonal som placerats hos Sveriges störste PC-leverantör. Det var nog endast hans mamma Birgitta som förfärades av hans framfart. Hon blev inte mindre orolig av att hör att sonen råkat vistas på den restaurang där Stureplansmorden ägde rum. Det enda lugnande den modern har är att tänka på att "farbror Kriffa" finns i närheten.

Marie, Johans yngre syster, skaffade sig snabbt efter utbildningen en sambo, med vilken hon som mycket ung mor fick ett par tvillingar. "Det är bra med två drängar" var den stolte morfaderns kommentar. Morbror Johan var kanske den mest stolte i familjen. Han och syster Marie har alltid varit bästisar.

Anna, som egentligen inte skulle funnits enligt sin mor, var den vildare av syskonen Svanberg. Hon gick tidigt - och hon gick sina egna vägar. Hon lät sig inte påverkas i någon högre grad av vare sig föräldrar eller av sina äldre syskon. Anna intresserade sig för pop-musik och gjorde karriär inom musiken, både som sångare i ett framgångsrikt lokalt band och som "doa" vid inspelningar "nere i Stockholm".

 

Anders, Svanbergsbarnens far, var från början handelsstudent och arbetade inom Ica med att bygga upp och starta nya butiker. Men i smband med flyttningen till hustru Birgittas farbroders gård i Rengsjö, blev Anders till att börja med jordbrukare på heltid. Han drev ett blandbruk med mjölkkor, lite jordbruk och skogsbruk. Men som den bohem (målarintresse) han alltid varit tog han det lite med vänster hand, ungefär som svärfar Klas, vars broders gård han och hustru Birgitta alltså övertagit. Hustrun slet ömsom i ladugården (det var hennes stora intresse) och ömsom i laboratoriet på lasarettet i Bollnäs.

Anders, som var synnerligen kunnig i bokföring, deklaration och dylikt, arbetade under vintern på LRF med bokföring, deklarationer och revision. Så småningom blev han godkänd revisor efter att ha långpendlat några terminer till och från Umeå. Han planerade för att avveckla sig som jordbrukare. Aktiesparklubben fortsatte han dock att driva som förr. Det hände sig, om än inte varje år, att Karl träffade också Johans föräldrar. Anders skaffade sig en segelbåt. Det var nu ingen attraktion för Birgitta efter den upplevelse de haft på Västerås-fjärden en gång för länge sedan. Men Anders behöll sitt segelintresse, gammal sjöscout som han är. Han och Karl seglade tillsammans en weekend då Anders ånyo skaffat båt. Det hade de gjort också på Västerås-tiden, då de samägt stjärnbåten. Men det var 21 år mellan händelserna.

 

Lars-Inge hade börjat på Asea-Atom direkt efter sin examen från Chalmers. Han for runt i hela världen för att försöka sälja kärnkraftteknik. Men den stora tveksamheten till kärnkraften infann sig. Lars-Inge flyttade till USA i ett par år för att vara s.k teknisk-vetenskaplig attaché. Han tog med sig hustru Bibbi och sonen Henrik. Under vistelsen tillkom Karin.

Efter återkomsten till Sverige fortsatte Lars-Inge inom ett tag på Asea-Atom. Det var nu inte så lukrativt längre. Han gjorde ett mellanspel som produktionschef på Ica rosterier men återvände till Asea och fick ta hand om verksamheten inom centrala forskningsavdelningen. Där kom hans många internationella kontakter bättre till sin rätt. Det blev än mer tydligt efter bildandet av ABB.

Karl återknöt kontakten med Lars-Inge som konsult 1989. Det har blivit yrkesmässiga kontakter parallellt med att de träffats också privat. Lars-Inge har kommit till samma vändning i livet som Karl gjort tidigare vilket gett dem en del att dryfta på det rent personliga planet.

Efter många år inom ABB's Corporate Research flyttade Lars-Inge till ABB Relays som marknads- och produktchef.

 

Anders och Ingegerd började efter studierna på LTH's sektion för Teknisk Fysik, precis som Karl, som elevingenjörer på Asea men ett år senare. De fick/skaffade så småningom hela fyra barn, varannan pojke och varannan flicka. Anders och Ingegerd fick göra sin utländska praktikperiod i Kanada, precis som Sven. När de kom tillbaka till Sverige sökte sig Ingegerd som fysiker till avdelningen för beräkning av reaktorsäkerhet inom Asea-Atom. Det var samma bolag som Karl, men Ingegerd arbetade mer direkt med själva kärnkraften.

Anders var mer utvecklingsorienterad och började på den centrala utvecklingsavdelningen. Där utvecklade han sig inom området Artificial Intelligence och arbetade mycket med avancerade datorer. Ingegerd tröttnade däremot på industrin och skolade om sig till gymnasielärare. Därmed fick hon mer tid till de fyra barnen. 1991 hade Ingegerd fått nog av att undervisa i gymnasiet. Hon fick tag i en forskartjänst inom Elektroteknik på LTH. Hela familjen flyttade till Staffanstorp. Anders fortsatte inom ABB's avdelning vid Ideon i Lund och äldsta dottern Josefin åkte till USA för ett års studier.

 

Finn och Karl träffades på golfbanan i Västerås. Första gången var faktiskt under ett Atom-mästerskap. Karl hade tagit initiativ till tävlingen och fått ihop en skara entusiaster som spelade matcher sinsemellan. Finn och Karl upptäckte att de faktiskt till och med bodde grannar. De blev golfkompisar och fortsatte att spela regelbundet tillsammans. Det höll i sig även efter det att Karl flyttat från Västerås. Finn flyttade sedermera till Varberg för att arbeta på Ringhalsverket. Det var medan Karl bodde i Oslo. Detta till trots fortsatte de att träffas några gånger per år på olika banor. Varje år spelade de åtminstone någon gång. Sedan Karl flyttat hem till Sverige från Oslo blev kontakterna tätare.

Straxt efter det att Finn fyllt femtio flyttade han som ABB-expert till Schweiz under ett par år. Då fick det bli golf-tour under sommaren. Deras egen "tour" gick på Västerås, Varberg, Kungsbacka m.fl. banor och oftast tillsammans med Finns svåger Håkan, en annan inbiten golfare, som mestadels var den som ståtade med det lägsta hcp-et av dem.

Efter hemkomst från Schweiz pendlade Finn ett par år från Kungsbacka, där han bosatt sig, till Västerås. Det var en slitsam tid. Sedan fick Finn tag i ett jobb på Ringhals kärnkraftverk och var därmed återbördad till hembygden. Och svåger Håkan hade sett till att ordna in honom i golfklubben i Kungsbacka. Så nu var Finn äntligen i hamn efter ett antal år med många resor och lite fritid.

En annan golfkompis var Ivar. Han och Karl spelade tillsammans under den första tiden efter att de kommit hem från utlandet som elevingenjörer. Ivar började som försäljningsingenjör på Aseas Quintus-avdelning. Men det dröjde inte länge förrän han värvades av ett mindre företag. Han fick stort ansvar, fina förmåner och tjänstebil.

Ivar flyttade till Luleå inför den stora utbyggnade av Stålverk-80. Men efter en tid återvände han till fadershuset och började på Asea igen. Det var vid lokalkontoret i Luleå. Så småningom bytte han fru och flyttade tillbaka till Västerås. Han var därmed också tillbaka i Asea-karriären efter utflykten till Norrbotten.

Ivar avancerade inom ABB, som bildats genom fusion mellan Asea och värsta konkurrenten Brown Boveri från Schweiz. Han har alltid varit säljare och kom att hamna inom ABB Distributions division för lågspänningsapparater. Men det var som att "sälja lösgodis" berättade Ivar för Karl, den forna golfkompisen. De återknöt kontakten över en lunch och det hade hunnit bli 1989. Karl fick så småningom konsultjobb inom just Ivars division. Golfkumpanerna träffades (se "Liv-2") därför "i tjänsten".

Ivar hade just blivit försäljningschef när Karl kom att arbeta med just detta ABB-bolag. Det blev fler luncher. Det var i Arboga som Ivar tog med sig Karl ut på julbord. I själva verket var det Ivar som tipsat Karl om vad som fanns att göra inom bolaget. De hade träffats, för första gången på nästan 15 år, på lunch på restaurang Johannses i Västerås.

Karl skaffade sig alltså konsultuppdrag inom ABB Distribution. Det här var hans första egna uppdrag, det första han skaffat sig på egen hand. Det var ett framsteg, ett genombrott, och en avbetalning på investeringen som elevingenjör nästan två decennier tidigare.

 

Bosse, den frejdige skåningen som var förtroendeman på E-sektionen i Lund började också på Asea som elevingenjör. Han blev divisionschef i ett anläggningsbolag. Under sina år som försäljningsingenjör i Fjärran Östern sålde han anläggningar på flera hundra miljoner kronor till araberna. Fram till och med 1991 ansvarade han för en division inom ABB HV Switchgear. Hans division var en av de lönsammaste inom ABB.

1992 blev Bosse VD inom ABB Distribution, där Karl tidigare jobbat med ledningsgruppen. Nu var Bosse ansvarig för en omsättning på 1000 MSEK, en miljard. Han fick senare gå vidare med VD-jobb inom koncernen.

 

Odd, norrmannen som kom till USA som elevingenjör stannade länge på Asea. Ja, han fortsatte i bolaget också efter fusionen till ABB. Han började sitt fasta jobb inom dåvarande reläsektorn, fortsatte inom ABB Relays och var fortfarande reläerna trogen 1990. Och hela tiden som konstruktör.

Långe Rolf, som egentligen skulle haft prickar i sitt efternamn Hogland, flyttade sedermera från USA och hem till Sverige. Han blev Quintus trogen. Quintus var en Asea-specialitet inom området högtryckspressar. Rolf blev divisionschef för detta område och efter en grovstädning i bolaget övertog han VD-skapet i ABB Metallurgy.

Karl var och hälsade på Rolf i det stora Melker-huset. De hade talat om ett konsultuppdrag under 80-talets sista höst. Men Rolf och hans personalchef hade redan en "hus-konsult" engagerad. Karl kunde än en gång konstatera att han kom för sent och att i detta stora bolag fanns det mycket att göra för honom och alla hans kollegor i det stora konsult-bolaget. De var varken kända eller etablerade i koncernen.

 

Lasse Herman stannade länge i Norsk Data. Han var med under den tid då det började gå dåligt för ND. Han var faktiskt med ända tills det svenska dotterbolaget började göra sig av med en stor del av sina medarbetare. Lasse förverkligade då en gammal dröm om att arbeta i eget bolag. Tillsammans med några kollegor grundade han ett konsultbolag för applikationsutveckling och systemarbete. En av dessa kollegor var den tidigare så orolige "ToNo", som dock så småningom "kom i hamn" efter att ha avverkat ett större antal kvinnor än genomsnittligt, även för en branschman.

 

Peter var Karls kollega i ledningsgruppen på ND. Han kom från Aga i Tyskland tillbaka till Sverige. Peter hade en lite yvig, halvt vårdslös stil och ett sätt tt uttrycka sig som provoceradde såväl säljare som service-tekniker. En del respekterade honom för hans kompetens, andra tyckte han liknade en pajas. Ungefär ett år efter att VD Roland petat försäljningschefen Klas, tappade han tålamodet med Peter. Under ett ledningsgruppsmöte avpolleterades Peter rätt upp och ned. Han fick helt enkelt gå hem ! Både den nye försäljningschefen Erik och Karl blev lite överrumplade, om än inte förvånade. Det enda som förvånade dem var Rolands handlingskraft och resoluta uppträdande. Det var tvärtemot vad han dittills visat och främst senare i hög grad skulle komma att demonstrera. Roland var egentligen en eftergiven och beslutsoförmögen chef, närmast att betrakta som "gullnisse". De flesta beslut dröjde, eller uteblev. Många frågor blev hängande i luften, utvecklades helt enkelt till surdegar. När han sedermera skulle gå varvet runt fullt ut med att "säga upp" Karl, skedde det på ett närmast klantigt sätt. Troligen pådriven av försäljningschef Erik, drog sig Roland in i det längsta och klämde slutligen ur sig en illa sammansatt ramsa, varpå han reste iväg två veckors chefskurs hos IFL. Här lärde sig Karl (med flera) hur ett ledarskap inte skall bedrivas. "Nolla" var Peters omdöme några år senare. Erik, den sannolikt konspirerande ungeförsäljningschefen, uttryckte samma uppfattning bara något år efter att Karl lämnat det svenska bolaget och börjat i koncern-högkvarteret. Erik hade missbedömt sin VD, men senare insett med vilken svag person han hade att göra. Han beklagade sig för Karl något år efter händelsen.

Den här sparkningen av ekonomichefen Peter var nu lite illa förberedd av Roland, som fick problem med uppsägningen. Peter konstrade en del med hjälp av advokat men skaffade sig nytt jobb, vilket han triumferande kunde meddela då han "sade upp sig" officiellt. Peter började i en stabsgrupp hos SAS, flygbolaget. Där sysslade han med strategiska ekonomifrågor knutna till affärsverksamheten. I samband med rationalisering inom staberna slutade han och började istället i ett av de större konsultbolagen.

Peter hade alltid sagt sig sträva efter att till sist bli just konsult och där var han nu. Men det här visade sig bli bara ett mellanspel för ganska snart fick han erbjudande om att ta en hög befattning i "det nya SJ". Peter kunde inte motstå och började ånyo som controller. Efter några år blev det Televerket (sedermera bolagiserat till Telia) som han flyttade vidare till. Och nu kom Karl väl till pass som referens. Och Karl var ärlig i omdömena om Peter. Han fick trots och tack vare detta jobbet i generaldirektörens stab.

 

Roland hade kommit till ND-koncernen med ett inköpt bolag. Han var egentligen specialist på den grafiska branschen, men hamnade i VD-stolen på det svenska ND-bolaget. Det gick försäljningschefens ära för när. De lyckades inte dölja detta förhållande under någon längre tid och Roland fick snart problem med hela säljsidan, senare med resultatet o.s.v. Att han sedan gick "varvet runt" och sparkade alla ledningsgruppens medlemmar en efter en, var bara senkomna kvitton på att situationen hela tiden gled honom ur händerna. Efter några år fick också koncern-ledningen nog och förpassade Roland till en symbolisk position, som gjorde att han fann för gott att övergå till konsultverksamhet i den grafiska branschen.

 

Lasse Rydman började sin karriär som Karl, i processdatorgruppen på Asea-Atom efter att ha varit elevingenjör. Han blev gruppchef efter Karl och stannade något längre. Han lät sig sedan värvas till det norska databolaget - av Karl. Han fortsatte att spela golf, om än lite mindre intensivt än i ungdomen.

Efter ett tag lät sig Lasse värvas tillbaka till Asea-Atom. Och dessutom av Pelle, som en gång anställt både honom och Karl ! Men Lasse fick så småningom erbjudande att bli det norska databolagets man i Västerås, där han för övrigt bott kvar hela tiden. Han nappade och var under några år ansvarig för avdelningskontoret. Det här var medam Karl arbetade i Oslo och under den tiden hade de inte så mycket kontakt. Under åren hade de dock spelat golf en och annan gång.

Mot slutet av 80-talet tyckte Lasse det blev lite långrandigt att arbeta på den tekniska sidan och började som säljare mot kraftindustrin. Det varade dock bara något år innan han ännu en gång värvades tillbaka till Asea, som då hunnit fusionera till ABB. Den här gången gäller det ansvar för koordineringen av all informationsbehandling inom ABB Automation. Lasse har därmed blivit ledningsgruppskollega med Sven, som är produktionschef (1990).

Summa summarum har flyttfågeln Lasse Rydman under 15 år arbetat två gånger inom Norsk Data och tre gånger inom den stora Asea/ABB-koncernen. Så kan det gå om man är Teknisk Fysiker och kommer till Asea som elevingenjör ! Precis samma bakgrund som Karl alltså. De båda kumpanerna kom att arbeta tillsammans igen. Lasse ville ha hjälp av Karl med att utforma en informations-och datastrategi för ABB Automation. Karl fick konsultuppdrag. Det kändes som ett förtroende. Karl hjälpte Lasse som bollplanks-konsult.

Våren 1991 deltog Lasse i ett seminarium som Karl anordnade för några stycken datastrateger. Den ene av dem var Lennart Bosrup, Alfa-Lavals datastrateg, vilken varit kurskamrat med Karl på LTH. Seminariet var uppskattat och efterföljare kom till stånd också senare. Lars och Karl fortsatte att spela golf tillsammans någon gång per år.

 

Lasse Magnus började samtidigt med Karl inom det norska databolaget. De hade inte så mycket med varandra att göra till en början, utan var och en höll på med sitt och sina kunder som de systemmän de var. Men efterhand som Systemavdelningen växte kom "LaMa" och Karl att jobba alltmer tillsammans, framförallt med rekryteringen av nya medarbetare. De kom att bli varandras sparringpartner, fick kontakt på ett djupare plan och fortsatte att träffas också många år efter att de bägge slutat inom ND. Lasse annonserade redan efter sex år att han blivit erbjuden att bli utvecklingschef i ett mindre databolag i hemstaden Uppsala. Han hade pendlat hela tiden och såg nu flera utvecklingsmöjlighetre. I samma veva flyttade Karl till koncernens huvudkontor i Oslo och vägarna skildes i det alldagliga, men kontakten bestod. Lasse och Karl träffades då och då för att som tidigare sparrande kollegor prata karriärutveckling och livets frågor. Kontakten fungerade lika bra som på den tiden då LaMa varit lite av kamratlig mentor till Karl, som då var Lasses chef. De lärde sig varandras styrkor, svagheter och egenheter och utvecklade tillsammans ett team inom Systemavdelningen.

LaMa vandrade vidare på ledarbanan, blev VD i ett databolag och senare affärsutvecklare och chefsparring i ett börsnoterat databolag. Han foersatte att vara Karls förtrogne och de träffades tillsammans med andra "gamla ND-are" lite då och då. Det hände att det blev inom ramen för Karls "Sällskapet Sillen", en slags herrklubb för kollegor, tidigare kollegor och vänner.

 

Rolf Bertil arbetade tidigt med datorer inom Asea LME Automation. Han finns fortfarande (1990) kvar i nuvarande ABB Network Control. Rolf Bertil spelade tennis tillsammans med Karl. Det hände att de spelade bordtennis. De hade också upplevt några intressanta år tillsammans i kärnkraftverket i Oskarshamn. Rolf Bertil kommer att fortsätta med datorer i kraftsystem. Han har upplevt flera generationer datorer och manifesterar den pionjäranda som präglar de tekniker som började med datorer i industriella tillämpningar.

När Karl träffade Rolf Bertil våren 1992 hade hans situation förändrats en hel del privat. Skild från frun hade han blivit en ny människa, fastän äldste sonen hamnat hos Livets Ord. Den yngre sonen hade valt pappa, som också träffat sin nya kvinna, en forskare från Sandviken. De ämnade gifta sig till sommaren. Rolf Bertil hade upplevt flera nya sidor av livet, men verkade harmonisk och full av tillit.

 

Klas var försäljningschef på ND. HAn och Karl "satt" i leddningsgruppen tillsammanss med ekonomichef Peter och VD Roland. Klas hade höga ambitioner, troligen tänkt sig att bli VD, och körde lite väl hårt, varför det efter något år kom till en verklig konflikt. Han trodde han hade de andra med sig mot VD, men på direkt fråga vägrade Karl att gå med i en palatsrevolution. Klas "befordrades" till en passiv funktion, förstod för sent att han utmanövrerats/sparkats och fann för gott att dra sin väg. Han började inom Facit, men nådde inte någon framgång där utan hittade sin nisch som konsult och säljtränare. Han bedrev denna verksamhet i eget bolag och i samverkan med andra säljträningskonsulter. Klas etablerade sig med viss framgång i denna yrkesroll och hoppade dessutom in ssom VD "for hire" i mindre databolag. Han utvecklade en kompetens i att leda unga entreprenöriella och högteknologiska företag. Hans utpräglade kundinriktning utgör ett nödvändigt komplement till de entusiastiska och oförfärade data-entreprenörer som ofta förblindas av "whistles and bells" hos sina hightech-produkter.

Klas var till en början, efter att lite nesligt ha slutat på ND, något avvaktande mot Karl. Men som en av gästerna hos "sällskapet Sillen" tinade Klas upp. Han och Karl hade då kommit att få ett annat gemensamt intresse: aktier.

 

Tor Olav Steine, TOS, var en av Klas' och Karls förtrogna kollegor. Under den tidiga ND-tiden hade Klas och TOS gemensamt och framgångsrikt sålt in ND hos några stora strategiska kunder i Sverige. TOS och Karl arbetade tätt och intensivt tillsammans under ett par år, innan Tor gick vidare till MArketing. De kom senare att arbeta tätt tillsammans igen, då Karl flyttade till Oslo och ND's marketing-avdelning. Tor var under en tid Karls närmaste chef.

Under ett par sommardagar träffades Klas, TOS och Karl i Klas' sommarstuga nere i Sörmland. TOS hade då startat sitt bolag "Market Share" och försökte intressera sina tidigare kollegor för några potentiella software-produkter från Norge. Klas rbetade då i sw-industrin. Det var en riktig upplevelse att åter träffas efter så många mellanliggande år. Det hade gått cirka tio år sedan de tillsammans varit data-pionjärer.

Karl behöll kontakten med TOS under alla år. De träffades när de väl kom åt. Var och en slet med sitt, men de hade utbyte av den gamla vänskapen, som satt i. Det kunde de konstatera också då de träfafdes i Oslo under ett av Karl konsultuppdrag, som var förlagt till just Oslo. Mycket påpassligt förärade TOS Karl en mycket uppskattad "bursdagspresang", nämligen Bob Dylan interactive CD. Det var mitt i prick och det visste TOS med sig.

Tillbaka till början

Personer

Karl Erson huvudpersonen

Inger  Karls "fjälla" och sedermera fru

Nisse blev kurschef

Börje genererade operativsystem och körde hundar

Thomas byggde upp software service

Lasse Magnus sade Karl ett sanningens ord

Walle handbollskompis och kollega - eller tvärtom

Sven       var elevingenjör på Asea, ursprungligen från Göinge

Ingegerd gift med Sven

Bosse frejdig elevingenjör på Asea

Odd norsk elevingenjör på Asea

Rolf Hogland Quintus-pressare

Lars-Inge atomare, Karls barndomskamrat

Bibbi gift med Lars-Inge

Anders teknolog som gifte sig med Ingegerd och blev elevingenjör på Asea

Ingegerd teknolog som gifte sig med Anders och blev elevingenjör på Asea, sedermera lärare och forskare

Anders granne med Stjärnbåt och tre barn; sedermera bonde och revisor

Birgitta gift med Anders; lab-ass med tre barn och minst tio kor

Gaterud personalanställare på Asea

Marcus Wallenberg styrelseordförande i Asea

Nic Curt Nicolin, chef på Asea

Olof Sundby ärkebiskop på bolagsstämma

Lundby kompositör till "Jernbanegalopp"

Hasse & Sonja KUTAre

Diane Bäckman sömnpiller för elevingenjörer

Finn golfkompis, norsk till börden; sysslade mest med ventiler

Janne Granström Västerås-golfare, som flyttade till Luleå

Ivar golfare och elevingenjör som flyttade till Luleå och sedan tillbaka till Västerås

Göran Hultqvist kollega på Atom och golfkompis i Västerås

Göran Ericsson studiekamrat, kollega på Atom och golfkompis i Västerås

Pelle Karls förste chef

Balai indisk programmerare med fil. lic.

Björn trivdes inte i processdatorgruppen

Rolf gruppledare som ville prova något nytt

Karsten anställdes av Karl till processdatorgruppen

Jonny svensktalande norrman

Torbjörn besvärlig systemman

Lasse Herman databasspecialiserad systemman

Roland företagsledare; åtminstone ledare av företag

Peter kollega i ledningsgrupp

Peter aktiemäklare

Britt-Marie banktjänsteman som gifte sig med Peter

LaGa teknisk chef, försäljningschef och företagsledare i dataföretag

Klas försäljningschef i dataföretag

Ola service-chef som inte ville stanna på sin post

Erik försäljningschef i dataföretag

Jesus (från Nasaret) åkallad i svensk psalm

Urban Karls kompis och sista chef på Atom

Lasse Rydman kollega, golfkompis och datastrateg inom ABB

Rolf Bertil kollega, tenniskompis och kraftkontrollant

Tor/TOS strategisk norrman (!)

Zahra produktplanerande iranska

Ola marketing-chef

Jan-Roald produktplanerande norrman fra Kirkenes

Peter norsk-dansk utvecklingschef

Jan-Ole Ray konsult (citerad)

Ulf Hubendick konsult inom Indevo (citerad)

Björn Afzelius sångare (citerad)

Neil Young rock-legend (citerad)

Ulf Lundell författare, sångare (citerad)

Bruce Springsteen "the boss"; rock-legend

Johan äldst av Svanbergsbarnen; kom in i databranschen

Marie mellanbarn i Svanbergs-familjen, ung tvillingmor

Anna yngsta Svanberg; vokalissa och "doerska"

 

Tillbaka till början

 

Definitioner

 

Arbetsgivaravgift löneskatt enligt Nic

Nic                           aseatiska för Nicolin

Asea                         sentida namn på Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget

elevingenjör         priviligierad nyanställd på Asea

Mekanförbundets sömnpiller för ingenjörer
normalkontoplan

KUTA               utbildningsanstalt inom Asea

hcp                  viktigt för golfare

trolla med knäna    trick som måste kunna utföras av systemmän

ledningsgrupp        grupp av intrigmakare

1973             början på energikrisen

AKF               byråkratiskt konstruktionsunderlag

kärnkraftverk       tvärvetenskaplig men komplicerad konstruktion för att utvinna energi ur uran

bolagsstämma       träff för kapitalister, ibland också ärkebiskop

brända mandlar          godis istället för utdelning till Aseas aktieägare

Helan går...       snapsvisa, sjöngs fordom på Aseas bolagsstämma

slinga                    västmanländska för motionsspår

processdator       leksak i kärnkraftverk

programmerare   instruktör för datamaskiner

ABB                        jätteföretag som "efterträdde" Asea

 

Tillbaka till början