Meeri Bodelid är en av Sveriges tuffaste multi-idrottare. Nu har hon tagit på sig utmaningen att skriva en bok om sitt idrottande, på ett annat språk än modersmålet. Och hon har lyckats, som med så mycket annat hon velat åstadkomma. Som läsare njuter man av innehållet, som är skapat med ett rättframt, måleriskt och mustigt språk, här och där kryddat med pikanta detaljer. Boken  är läsvärd och lättläst.

Meeri undviker att bli starstruck i sitt umgänge med statsministrar, vasaloppsvinnare, världsmästare och olympiska guldmedaljörer. Hon skildrar rättframt sina upplevelser när hon oförväget kastar sig in i okändhet och möter svårigheter och nästan omöjligheter. Och hon drar en lans mot avundsjuka, bytänkande, inskränkthet och missunnsamhet. Meeri placerar  sig i sällskap med historiens kvinnosakskämpar, utan att hon kanske själv inser det. För hon var den första kvinna att bli lagledare och tränare för ett manligt landslag. Hon såg också till att kvinnliga skidåkare fick samma ekonomiska förutsättningar som männen. Allt  detta berättar hon utan större omsvep och helt prestigelöst. Detsamma gäller historien om hur hon som första kvinnliga vasaloppsvinnare blev arrogant och illa bemött, ett av många tillfällen då hon säger sig ha blivit ledsen och förbannad på omgivningen. Hon straffar med att gå därifrån och fortsättningsvis strunta i Vasaloppet.

Det här är en rättfram berättelse om hur usla förutsättningar i tuffa uppväxtförhållanden, med sjukdomar och en underdimensionerad fysik, kompenseras av en vilja och framåtanda som inte skyr vare sig motgångar eller djärva experiment . Meeri blir ibland missförstådd, inte alltid uppskattad av alla men omhuldad av några, såväl medtävlare som tränare. Läsaren får sig serverat en mängd roliga och dråpliga episoder, ärligt och inte alltid till Meeris fördel.

Med en vinnarskalle utan like har Meeri beskrivit hur man kan bli sin egen lyckas smed, i alla fall framgångens. Hon satte belackarna på plats med egen målmedvetenhet och energi. Med sin rättframhet fick hon stå ut med att bli kallad bråkig, stor i truten och besvärligt fruntimmer. Trilskande funktionärer och stockkonservativa gubbstruttar har fått sina välförtjänta avhyvlingar.

Meeri tar oss med långt bortom de tillrättalagda reportagen och idrottshistorierna om personer som är betydligt mer omskrivna än hon – och gör inget nummer av det. Med framgångar som vem som helst skulle avundas berättar hon, utan att skryta, om sin väg från byarännen till olympiska skidlopp. Och hon skyr inte att berätta om alla sina egna fadäser på skidor, på cykel, på skridsko eller inom orientering. Helt brutalt och utlämnande berättar hon hur hon oförväget och utan vare sig intruktion eller erfarenhet kastar sig in i att tävla i skidskytte och skidorientering. Hon provar på hundspann, inlines och fallskärmshoppning, triathlon vinter som sommar och springer maraton runtom i världen. SM-brons i stövelkastning, vem har det om inte Meeri Bodelid. Berättelserna blandas med pricksäkra och tidstypiska beskrivningar av miljöer i till exempel gamla DDR liksom av de strapatser och  skador hon genomlidit, utan att kverulera.

Som läsare får jag intrycket att alla Meeris medtävlare alltid var justa och trevliga, men att det tyvärr inte gällde alla ledare och funktionärer. Här får man, om man som Meeri upprörs av orättvisor och oförrätter, ett tips hur dessa kan hanteras. Man vänder skitstövlarna ryggen, bildligt och bokstavligt, och tänker att det är inte jag som förlorar på det utan de. I så måtto drar Meeri en lans mot missunnsamhet, bytänkande och gubbvälde. Människor med brist på rättrådighet eller ryggrad får sin rättmätiga avsabling medan goda och förstående omfattas av tacksamhet och beskrivs med värme. Hennes rättframma beskrivning  av svensk skidåkning under hennes aktiva tid är trovärdig, läsvärd och underhållande med alla episoder i stort och smått. Meeris patos för rättvisa och likabehandling är tydlig och därmed en självklar utgångspunkt för hur hon anser att man skall behandla varandra, aktiva som ledare och funktionärer.

Vad kan skrivandet ha gett Meeri? Jo, hon har för det första visat, för sig själv och för andra, att hon alltid går iland med vad hon föresätter sig. För det andra, hoppas jag, har hon njutit av skrivandet medan hon återupplevt sin långa idrottskarriärs många ögonblick. En gång avslutade Meeri sin karriär för att, med andras ord, bli ”normal”,  men sedan bestämde hon sig för att bli ”normal” i sina egna ögon. Nu lubbar hon och åker skidor igen, som hon alltid gjort och mår som bäst då.

Svenska språket är komplicerat med sin ibland omvända ordföljd. Mängden prepositioner gör det också svårbemästrat för den som likt Meeri är uppvuxen med det finska språkets substantiv-böjningar istället för prepositioner. Semantikern får ge avkall på språkkravet, för korrekturläsarna har verkligen inte gjort sitt jobb. Istället bör läsaren njuta av innehållet,

Sist men inte minst har Meeri välförtjänt samlat en rad rättrådiga och uppskattande människor som sina vänner. Mig gav läsupplevelsen en bekräftelse på hur underbart  och genomgripande  idrottslivet berikar livet självt.

”Den som njuter av sina minnen lever sitt liv två gånger” (fritt citat av Vergilius)

/ Kristian Sundström

Kristian@skidspar.se