Det var en gång två gossar, som - ja just det - hette Lusten resp. Lättjan; de levde för det mesta sida vid sida, tidvis i hård konkurrens, men stundom vitt åtskilda. Det hände nämligen då och då att den ene av dem tog överhanden; hackordningen var egentligen bestämd: det fanns ingen !

Både Lusten och Lättjan hade gott om utrymme, de kunde båda ta ut svängarna. Men det var aldrig samtidigt ! Nej då ! En i taget, alltid. Och vem av dem som skulle få fritt utlopp för sina upplevelser (med inlevelse) avgjordes från gång till gång av något som snarast kan liknas vid ett lotteri. Slumpartat alltså var gracerna skulle hamna.

Emellertid (gammaldags ord), föregicks varje lotteri av en kamp, ibland på liv och död, ibland genom ett komplicerat beslutsförfarande. Det kunde vara en långtidsplan som skulle implementeras (vokabulär försorsakad av yrkesskada ...) eller en målstyrningsbaserad föresats som skulle realiseras. Även irrationella element ingick i kampen. Det kunde vara utslag av rena infall eller plötsligt ihågkommet försakande som avgjorde kampen. Kort sagt slumpens skördar ...

Men det förekom också tillfällen då kombattanterna (Lusten & Lättjan) grep efter "okonventionella metoder", som efter ett halmstrå för att dra fördel av överraskningsmomentet. Då lade sig motståndaren alltid platt på marken, blottade halsen som tecken på uppgivenhet. Segraren respekterade detta och lät förbarmandet över den kuvade gå före chansen att för alltid avgöra kampen. Att det skulle leda till att kampen gick vidare var en tyst överenskommelse mellan de två. De behövde inte ens nämna det. De visste att de egentligen behövde varandra, helt enkelt inte skulle få något "tuggmotstånd" ("al dente" som de säger i pastalandet) om de utnyttjade situationen till att för gott förgöra antagonisten.

Idag, det var en söndag, då regnade det - precis som det gjorde vareviga söndag då de bägge gosssarna växte upp. Därför lekte de faktiskt tillsammans, lugnt och stilla, utan att kivas, utan sidoblickar som bevakning mot ett plötsligt utfall av svartsjuka, avund eller konkurrens. Det var lugnt i barnkammaren, nästan lika stilla som när barn smyger undan och leker med tändstickor ...

Då, plötsligt och utan förvarning, rycker Lusten iväg. Lättjan hade nästan slumrat till, som så lätt sker efter en behaglig söndagsmiddag med sill, pannbiff med lök och julmust ... Lusten hade redan vid middagstiden kikat med ena ögat på Lättjan, som visade tydliga tecken på ouppmärksamhet. Lusten hade smugit iväg och hämtat lite extra inspiration, för att ladda de interna batterierna och kunna få en riktig rivstart när tillfälle bjöds.

Inspiration hade Lusten på ett finurligt sätt räknat ut hur han skulle skaffa sig: han hade använt sin mobila avlyssningsapparat och kopplat upp sig på ett i förväg inspelat meddelande: Detta började med "Detta är ... " och fortsatte med "och Ecu ..."; meddelandet avslutades med anvisningar och uppmaning till alternativ kontakt om det var så att han också ville chatta. Men Lusten hade fått sitt lystmäte. Han var redan vid sådant mod att han nu fattade sitt beslut, planen var klar.

Återstod så implementeringsfasen. Lättjan blev ett lätt offer för överraskning, kom direkt på efterkälken och fick inrikta sig på att försöka återta förlorat territorium och initiativ vid ett senare tillfälle. Han började givetvis ruva på hämnd.

Lusten hade energi, han hade skaffat sig livsutrymme och han kunde äntligen få en stund för sig själv. Han visste vart han skulle styra kosan. Han hade varit där förr, men nu hade omständigheterna varit ogynnsamma ett tag och han hade fått bärga sig. Kung Bore hade stått i vägen några dagar. Men Lusten hade ändå fått utlopp för sin iver att umgås med såväl Ängeln som med Björnen. Det var två av hans kompisar. Den ene hade han känt sedan barndomen och lekt med många gånger, särskilt i tider av nysnö. Den andre var en senare tids bekantskap, invandrad (eller importerad som det också uttrycktes) österifrån men ändå smidig och hemtam i det svenska vinterlandskapet. Han var lite konstgjord, men det gjorde inget tyckte Lusten. Det var ändå att föredra framför forna tiders träiga svenskar; han hade känt en stelnad typ från Edsbyn. Det var egentligen denne som Lustens pappa hade förordat en gång. Pappa hade till och med försökt mjuka upp honom med värme för att kunna forma honom till rätt profil och spänst. Men det varade inte länge; till och med den mörka make-up-en skavdes snabbt av. Näh, nuförtiden var det nästan bara konstgjorda/tillgjorda slimmade typer som gick an. De höll stilen och behövde inte ens make-up ...

Lusten och Björnen stack mestadels ut i mörka skogen tillsammans. Vanligen dröjde det inte länge förrän Lusten blev trött, men Björnen var outtröttlig. Medan Lusten stannade och stod och hängde en stund, stretchade Björnen lätt. Men så fort Lusten satte igång igen var Björnen med på noterna, till synes outtröttlig.

Denna söndag var ingen dag för Björnen, nej det var hundväder. Men Lusten bestämde sig för att det ändå skulle springas till skogs. Björnen fick stanna hemma. Han stod lite moloket kvar i hörnan i hallen när Lusten gav sig av. Björnen hade försökt pluta lite med munnen på sitt eget vis och försökt titta på Lusten som om han haft hundögon. Han hade så gärna velat följa med ! Men det gick ju inte nu när Bore dragit undan det vita täcket. Och Lusten hade sagt till Björnen att han ändå inte skulle få träffa Ängeln. Ängeln skulle ändå inte vara där ... Han hade regnat bort, sakta smält. Hans konturer hade blivit mindre och mindre tydliga vartefter temperaturen gnagt i snötäcket. Så då spelade det ju mindre roll, tyckte Björnen. Han slutade upp att tjata och bestämde sig för att gå i snabb-ide tills Lusten kom tillbaka. Så han ställde sig i hörnan igen.

Lillasyster Tanken hade, utan att någon av de äldre syskonen lagt märke till det, stilla lyssnat till vad Lusten och Björnen pratat om. Hon hade genast förstått att det var något spännande i görningen. Det var det alltid när det blev tyst i barnkammaren. Hon hade nästan känt på sig att något låg på lut när de två större bröderna, Lusten och Lättjan, för en gångs skull lekte tillsammans utan att bråka. Hon hade hållit ögonen på dem, utan att avslöja med en min att hon nog minsann insåg att här förestod något. Hon kände vid det här laget sina äldre bröder så pass väl att hon visste att något var i görningen, att Lusten var "up to something".

Tanken visste, att om hon avslöjade att hon ville vara med, skulle hon bryskt avvisas av den äldre brodern, som alls inte ville ha med henne när han skulle ut på sina lustfärder. Nej, han var alltid noga med att hålla sina avsikter dolda för den lite nyfikna systern. Å andra sidan trivdes de tillsammans och de gånger de var ute tillsammans hade de utbyte av varandra. Ibland hade Lusten faktiskt tagit med sig Tanken. Och hon hade varit honom till underhållning och stöd. Hon hade faktiskt varit honom behjälplig och kommit väl till pass vid några tillfällen. Det kunde nämligen hända att han då och då tanklöst rusat iväg. Kroppen kunde lite obetänkt rusa ifrån sansen för den gode Lusten.

Nu var Lusten redan ute i storskogen. Han hade tagit sig dit med först lite smygande steg, för att inte röja sig för syskonen, och sedan med lite småspring. Gå, lunka, löp var temat. Han ville komma igång gradvis, njuta av att vara ensam och av att ha skakat av sig syskonen; det var inte så ofta han fick vara ifred, vara sig själv och ta ut svängarna.

Lusten hade bara hunnit lunka igång, när han hörde några tassande steg bakom sig. Det var först bara en förnimmelse av något som var på väg i samma riktning som han, sedan en känsla av att något – någon – närmade sig. Han sneglade över axeln men såg inget. Så bara var hon där vid hans sida. Tanken ! Hon hade överlistat honom, antagligen anat vad som var i görningen, lystrat, genomskådat, hängt på och sedan hunnit ifatt.

Det var nu inte första gången som Tanken varit med honom på det där skogsluffandet. Men de andra gångerna hade han frågat henne om hon ville följa med. Och det var klart att hon velat, få följa med storebror ! Och hon hade nästan hållit jämna steg med honom. Visst hade Tanken kommit efter när han sprang, de korta stunder han sprang. Men så hade Lusten blivit lite trött, stannat av och rent av lufsat eller gått ett tag. Då hade Tanken genast kommit ifatt honom och hon hade gått där vid hans sida. Det gjorde att Lusten kände full harmoni.

Lusten och Tanken gick där, jämsides och utan att göra annat än att känna varandras närvaro och närhet. Inget behövde sägas, inget behövde avhandlas. Då kände Lusten att han kom tillbaka, tillbaka i balans. När han så fick lusten åter att springa en bit, försvann Tanken, hon kom på efterkälken, men bara tillfälligt. Hon visste att det inte skulle dröja så väldigt länge innan hon åter skulle hinna upp honom; det visste Lusten också; det skulle ske när han sprungit en stund, när han väl rusat ifrån sina egna tankar, förlorat förmågan att få tänkandet att hänga samman; han hade inte förmåga att tänka samtidigt med att han sprang. Tanken måste finnas med honom och hon kunde inte hinna med i hans tempo. Alltså började han gå och då fick Tanken en möjlighet att komma ifatt, att komma upp jämsides. Det var där hon ville hålla till – och det var just där som Lusten ville att hon skulle vara: med honom, bredvid honom, ledsagande, stödjande och med honom i tankarna.

Lusten, den drivande kraften, inspirationen, varifrån den än må komma

Lättjan, den återhållande, den dröjande, den uppskjutande, Lustens bror

Tanken, hette egentligen Klara Snöfrid, lillasyster

Björnen, den både snabbe och uthållige, som älskar skogen och snön

Ängeln, den rena inspirationens och det inspirerade skapandets sinnebild

Bore, vinterns konung

" … där har jag all min längtan

och alla mina skratt.

Allt finns där i min kista.

Den är min egen skatt.

… för det falska rostar sönder,

och det sanna blir till guld.

… jag släpper aldrig nyckeln

till min egen bilderbok."

(Björn Afzelius)

De hade alltid funnits, alltid existerat, kanske levt samtidigt i det virtuella rummet. Drömmen och Längtan visste. Det var en visshet som vuxit fram, allt från den dagen då de blev medvetna om varandra.

Drömmen var rörlig. Han kunde vandra i timmar, ströva av och an och hitta nya stigar att utforska. Varje stig ville han undersöka, gå en bit för att se vart den kunde leda, en bit i taget, liksom för att smaka sig fram. Oftast hittade han nya spännande landskap, för bakom varje krök anade han nya upplevelser och intryck. Ibland kunde han inte stanna utan började småspringa, som för att skynda på sina upplevelser.

Längtan var en lugn och stadig natur. Hon lät sig aldrig rubbas. Ja, aldrig och aldrig förresten. Visst kunde hon ibland känna sig så stark inombords att hon ville ta hela världen i famnen och liksom krama om den – hårt, intensivt och länge. Ibland fick hon kämpa, kämpa med sin egen kraft, liksom för att tygla den, för att få den att gå dit hon ville, inte ta överhanden och dra iväg på egen hand. Längtan visste så innerligt väl vart hon ville. Det var liksom självklart, men hade inte alltid varit. Nu hade det vuxit fram, klarnat och blivit till en bild. Och hon ville ha kraften med sig dit. Den hade tagit henne fram till där hon nu stod, beredd inför nästa fas.

Nu var det vinter. Drömmen hade redan varit ute i Bores landskap. Han hade njutit av dess ankomst, fastän det just i år hade blivit så kort. Han hade träffat både Ängeln och Björnen. De hade varit tillsammans igen. Björnen hade fått vila ovanligt länge i sitt trygga ide. Han var nyvaken och ivrig, hade aptit på livet.

Ängeln hade varit borta i många år, kanske levt sitt eget liv eller lekt med någon annan under de åren. Det visste inte Drömmen. Men han visste att Ängeln fanns där. Den hade liksom dröjt sig kvar och följt med honom – som en kamrat på färden. Han hade inte tänkt på den på alla åren, inte förrän han plötsligt stötte på den. Och det var helt oväntat, både i tid och rum.

Längtan var på sitt håll upptagen med att fundera på varför tiden verkade stå stilla. Hon ville ju att den skulle accelerera nu när hon äntligen funnit sin stig, när hon kände kraften inom sig, när hon åter kände sig beredd, stark i sin förvissning om att det var det här hon ville. Då skulle väl inte tiden vara vrång och plötsligt stanna av, släpa sig fram och liksom retsamt hindra henne i den utveckling, som nu hade funnit sin riktning ? Riktningen projicerade sig framför henne, lyste som en stig, som liksom längtade efter att bli beträdd och avverkad. Hon kände sig otålig, ville börja, komma iväg på stigen. Längtan var samlad men otålig. Det var i och för sig inte ovanligt, utan snarare ett tillstånd, som återkom lite då och då. Men sällan hade det återkommit med sådan kraft som nu!

Vanligen kunde Längtan hantera sin otålighet. Hon brukade då bli beslutsam, målmedveten och handlingskraftig. Det var hon nu också, men nu var omständigheterna annorlunda. Nu rådde hon inte själv över skeendet, inte nu längre. Hon hade gjort vad hon kunde, vad på henne ankom. Nu var det andra som måste agera. Och de hade överenskommit om vad som skulle ske, när hur och var. Allt var egentligen på plats, men ändå inte riktigt. Det var bara själva planen som fanns där, inte resultatet. Hur skulle det bli ? I vanliga fall hade Längtan detta helt klart för sig. Hon brukade se bilden framför sig, jobba för att komma dit, driva på andra och se till att det skedde, som hon föresatt sig och som hon åstundade.

Nu var det annorlunda. Nu var det hon, Längtan, som var beroende, liksom fjättrad av beroendet av andras handlingskraft, av att andra skulle fortsätta framåt, av att andra skulle följa den överenskomna planen. Nu var det inte hon som ägde den och därmed inte hon som höll i spakarna. Hon var bara delägare, intressent, och då kunde hon inte exekvera själv.

Motivationen var hög. När Längtan betraktade sig själv, i sin egen holistiska spegel, såg hon sin otålighet liksom bubbla i ytan, jäsande och hotande att koka över. Skulle hon härda ut eller skulle hon sprängas av otålighet, av sin egen ambition. "Vill" är ett starkt ord, tänkte hon stilla för sig själv. Och utan "vill" är man ingenting. "Vill"-et är vår livstråd, vår kraft, vårt energi-ego. Men "vill"-et måste hållas i schack, hållas i strama tyglar för att inte rusa iväg i ett försök att påskynda det som inte låter sig påskyndas. "Allt måste få ha sin gång och ta sin tid". Hur lätt är detta att ta till sig när man helst vill få det att hända, som man vill skall hända, men som man inte har någon möjlighet att styra över eller ens påverka i någon som helst riktning ?

Samtidigt med denna inre kamp inom Längtan, växte det fram en klarhet, en klarhet i de ord hon formulerade, ord som befriade. Det var ord hon alltid ägt men inte fått fram på länge. Nu hade de trängt sig fram, rentav brustit fram. Hon hade sett dem mot den ljusblå vinterhimlen, när hon strövade i parken. Och parken hade lyssnat på henne. Den hade förstått henne. Den hade hållit andan, liksom stannat till, för att inte störa. Träden hade stått stilla, avvaktande liksom för att hålla andan och lyssna. De skulle inte störa den process som var så skör, men som nu drevs för fullt av en tidigare återhållen kraft. Nu fick de fritt spelrum, orden som befriade.

Drömmen hade som vanligt strövat runt i nätet av virtuella verkligheter, halvt planlöst, halvt med ärende. Så plötsligt hade han fått syn på den, på DEN, Ängeln. Var det verkligen hans Ängeln ? Han hade försiktigt tittat efter, inte vetat riktigt om han skulle ge sig till känna. Han visste ju inte, kunde inte veta. De hade ju bara stött på varandra, utan att se varandra. Ja, han visste att Ängeln inte sett honom, inte än i alla fall.

Drömmen hade fått syn på Ängeln som av en tillfällighet. De hade råkat vara på samma plats vid samma tid. Han hade kommit ihåg hur det var när de träffades för länge sedan. Nu såg han Ängeln på avstånd. Han hade försiktigt smugit sig närmare. Han ville inte röja sig. Det var ju inte säkert att det var hans Ängeln. Han kunde ju inte veta, inte efter alla dessa år. Så han smög sig fram och tittade, blev lite tveksam och drog sig tillbaka. Hur skulle han göra ? Tänk om det inte var hans Ängeln. Han beslutade sig för att komma tillbaka senare för att titta igen. Så han märkte ut platsen med ett bokmärke, som han lade överst i sin egen hög av bokmärken. De markerade intressanta platser han funnit på livets stig, platser han gärna ville komma tillbaka till för att utforska närmare.

Nu råkade Drömmen glömma bort sina bokmärken för ett tag. Det gick veckor. Så en dag upptäckte han Ängelns bokmärke bland dem som låg överst i högen. Han hade lagt det där för att kunna återvända till platsen, där han träffat på Ängeln, eller i alla fall den som han trodde var hans Ängeln. Han skyndade sig tillbaka. Jodå, Ängeln var kvar, verkade ha kommit för att stanna. Det hade varit många andra där och tittat också. Det syntes på alla spåren runtomkring. Någon hade också räknat alla besökarna och satt upp en skylt: "Så här många har sett Ängeln". Men det brydde han sig inte om. Han hade känt igen sin Ängeln, sin egen Ängeln. Det var hans Ängeln. Han kände det på sig och han visste. Men visste Ängeln, kände den det på sig ?

Drömmen upptäckte att Ängeln gick dröjande omkring och sökte, liksom väntande på att någon skulle komma fram, skulle ge sig tillkänna. Ängeln var noggrann med att visa sig från några olika håll, liksom för att kunna bli igenkänd av någon, av någon som skulle känna igen, veta att det var just Ängeln, Ängeln och ingen annan. Drömmen hade känt igen hållningen, anat att det var hans Ängeln. Det var något Ängeln utstrålade och som sade honom att det var hans Ängeln, några drag han kände igen, till och med på avstånd.

Hur skulle Drömmen ge sig till känna ? Han tvekade igen. Han hade besökt den här platsen flera gånger, tittat efter, velat rusa fram och säga att här var han nu. Men kunde han ? Han hade dragit sig tillbaka igen, smugit sig därifrån utan att röja sig. Var han plötsligt feg, han som alltid varit frejdig och självklar, på gränsen till framfusig ?

Ängeln hade varit framsynt, förstått, förstått att det var viktigt att bli igenkänd av den som skulle känna igen. Så Ängeln hade ett litet kännemärke på sig. Det var en signal som skulle uppfattas av den som kände till signalen och dess innebörd. Och det fanns bara en, en till förutom Ängeln, som skulle känna igen den. Frågan var bara om denne fortfarande fanns, fortfarande existerade, och dessutom skulle råka gå förbi just där och just då. Det var Ängelns förhoppning.

Drömmen hade kommit tillbaka för att ta sig en ny titt på Ängeln. Han hade ju sett och känt på sig att det var hans Ängeln, men tvekat att ge sig till känna. Men nu upptäckte han signalen; den var kodad, men han misstog sig inte, den fanns där och den var till honom ! Och han upptäckte nu att Ängeln på ett finurligt sätt visade hur de skulle få kontakt, hur han skulle tala om att han fanns, att det var han. De upprättade en kanal, där han kunde tala om att här var han nu, och att det var han, Drömmen. Och Ängeln var verkligen Ängeln, det fick han bekräftat. De hade återfunnit varandra efter alla år. I ett huj klarade de av allt det där som vänner gör då de åter träffas efter många år på skilda håll och i skilda världar, med olika men ibland liknande upplevelser på livets stigar.

Drömmen och Ängeln fann snabbt ett språk, som lät dem utveckla ett tankegods, som bara växte ju mer de samtalade. Visst var det lite primitivt och begränsat att vara hänvisad till att som de skriva meddelanden till varandra, meddelanden som visserligen vandrade med ljusets hastighet, men som var hänvisade till och bars fram med ett enda sinne. Ibland blev det lite kantigt och vingligt, ibland hittade de stämningar och nyanser, som kunde uttrycka vad de ville förmedla och utbyta.

En gång meddelade Ängeln: jag är inte bara Ängeln, jag är egentligen en annan också ! Ängeln ville att Drömmen skulle veta. Han skulle veta att det fanns någon annan i Ängelns släptåg, någon som tassat omkring bakom Ängeln, utan att vara synlig för Drömmen. Det var någon som han skulle känna igen, men som han till att börja med bara skulle få en liten skymt av, ungefär som att få veta en initial i ett namn. Själv hade han från början gett sig till känna så att Ängeln skulle veta att det var han, Drömmen. Och Ängeln hade skvallrat för sin hemliga ledsagare. Egentligen tyckte varken denne eller Ängeln att det var så här det skulle gå till, men det fick vara så ett tag till i alla fall. Först skulle ledsagaren, tillsammans med Ängeln, konstatera att den som fått syn på Ängeln, verkligen var den som skulle få syn på Ängeln. Till dess skulle ledsagaren få följa med, smyga bakom, iaktta och utvärdera.

Ängeln och ledsagaren fick snart ögonkontakt med Drömmen. Och Ängeln, som var frejdig och rättfram, var noggrann med att inte röja ledsagaren, inte skjutsa fram, inte blotta. Ledsagaren skulle själv få avgöra när det var dags att träda fram. En liten skymt skulle Drömmen kunna få, lite i taget, i takt med att Drömmen också började framträda.

Drömmen hade redan då han fått syn på Ängeln första gången trätt fram med hela sin skepnad. Men det hade varit motljus för Ängeln och det dröjde ett tag innan Ängeln kunde få en riktig uppfattning om Drömmen. Han hade först bara avtecknat sig som en siluett, men vartefter de rörde sig runt varandra framträdde han mer och mer. Ledsagaren höll sig dock fortfarande i bakgrunden, utan att röja sig, och fick nöja sig med att försiktigt kika fram bakom Ängeln, som dock gav ledsagaren sina kommentarer om Drömmen, kommentarer om vad Ängeln uppfattade. Ibland fick Ängeln rent av ta ett steg åt sidan för att skymma ledsagaren, som i sin iver att betrakta Drömmen glömde bort att smyga bakom Ängeln för att inte avslöja sig.

Drömmen uppfattade till en början inte att ledsagaren fanns bakom Ängeln utan var lycklig i att ha återfunnit sin Ängeln efter alla år då den varit borta ur hans medvetande. De hade träffats om vintrarna i hans barndom, lekt och pulsat i snön, legat nedborrade i djupa nysnön och tillsammans betraktat himlavalvet, lyssnat till tystnaden som uppstod. De hade funderat över vad som fanns där uppe, där ute i rymdens evighet. För de hade båda hört om att det var en oändlighet som bredde ut sig där. Och den var nästan lika spännande som det oändliga liv som tycktes breda ut sig framför dem. De hade levt i nuet, så som barn gör, i det nu som då var deras nu. Nu levde de båda i ett annat nu. Och de hade återförenats i denna samtidighet ! De kunde åter bädda in sig i snön, vila i dess bomull, lyssna till tystnaden som uppstod när snön omslöt dem.

Ängeln och Drömmen fortsatte att bygga på sin nyfunna samvaro. Det fungerade och det var som att de gick i takt, fastän de rörde sig hit och dit, till synes planlöst, bara strosande omkring tillsammans. Men ibland kunde någon av dem halka till och då blev det lite vingligt. De kom ifrån varandra för ett ögonblick. Det räckte för att de skulle hinna bli lite oroliga för, eller kanske bara uppmärksamma på risken att komma ifrån varandra, att mista kontakten eller förlora glädjen i att strosa omkring tillsammans. Och de hade redan anförtrott varandra att de var angelägna att det inte skulle ske. Inte nu när de återfunnit varandra. Nu hade de med sig erfarenheten, en erfarenhet de inte hade haft att luta sig mot då för länge sedan.

För säkerhets skull hade Drömmen ritat en bild av Ängeln. Den skulle han ha om han skulle bli tvungen att ge sig ut och leta efter Ängeln. Då skulle han fråga alla han mötte om de sett Ängeln och om de kunde hjälpa honom att hitta. Nu ville han inte att Ängeln skulle komma ifrån honom. Och det ville inte Ängeln heller. Så Ängeln sa till Drömmen att det fanns en till, en vars existens Ängeln ville att Drömmen skulle känna till. Det hade Drömmen inte ens misstänkt, inte anat. Men han hade tyckt att Ängeln ibland rört sig lite märkligt, liksom bevakande hans steg och hur han rörde sig. Det var när Ängeln måst ställa sig i vägen för ledsagaren, som ibland kunde glömma bort sig och därför rent oförsiktigt titta fram för att kunna se mer av Drömmen. Drömmen hade dock inte ens uppfattat att det kunde finnas någon annan med dem. Han tyckte att de rörde sig så obesvärat tillsammans och att de kunde ta sig dit de ville helt obehindrat. Det var precis som förr, det var som om åren emellan inte funnits.

Ängeln hade tagit mod till sig och berättat för Drömmen att det fanns en ledsagare. Hon ville röja det, tyckte att det skulle kännas bättre om hon slapp att dölja ledsagaren för Drömmen. Jaha, tänkte Drömmen, det gör väl inget. Jag trivs ju med Ängeln, så är det någon annan som trivs med Ängeln så trivs väl jag med den. Han resonerade som när barn släpper in en ny lekkamrat i kretsen, konstaterar att de blivit en till och fortsätter obekymrat den lek som barn lätt uppslukas av. Och Drömmen höll på att bli uppslukad. Han var fascinerad.

Ängeln ville inte bara skicka fram ledsagaren helt abrupt utan lät Drömmen få en skymt, en enkel bild, konturen av ledsagaren. Drömmen fick liksom bara "L" i ledsagaren. Denna, dt vill säga konturen, fick nu gå vid sidan av Ängeln ett tag för att alla skulle vänja sig, inte bara Ängeln och Drömmen utan framför allt ledsagaren själv. Det dröjde inte alls länge förrän ledsagaren rörde sig bekvämt tillsammans med Drömmen och Ängeln. Och Drömmen tyckte att han redan sett ledsagaren genom Ängeln, fastän han bara kunnat urskilja konturen och hur ledsagaren rört sig.

Ängeln, som kände ledsagaren allt sedan begynnelsen, från början av deras gemensamma tideräkning, märkte att ledsagaren nu kände sig bekväm och gott kunde röra sig oberoende av Ängeln. Så därför hade de ett kort rådslag och kom fram till att ledsagaren kunde slå följe med Drömmen även när Ängeln inte kunde vara med. Ängeln frågade ledsagaren om de kunde avslöja ledsagaren för Drömmen. Jodå ! Och det kom ett tillfälle, ett tillfälle då Drömmen helt omedvetet berättat om en upplevelse för ledsagaren, en upplevelse som hade en märklig anknytning till ledsagaren. Och då passsade ledsagaren på, tog tillfället i akt att visa sin fulla identitet: Längtan …

De hade funnit varandra, Längtan och Drömmen. Och det var Ängelns förtjänst. Ängeln hade tagit dem dit, till en trygg plats från vilken de kunde fortsätta tillsammans. Ledsagaren hade nu gjort sitt och kunde träda tillbaka och finnas till hands bara om de möjligtvis skulle behöva en hjälpande hand, med ett meddelande som skulle överbringas eller vad det nu kunde vara. Det hade ju ledsagaren ombesörjt i början.

Och Ängeln fanns med dem. Skulle alltid finnas där. Ängeln hade alltid funnits med dem och skulle alltid följa dem, sväva omkring som den nya följeslagaren, dela deras upplevelser och glädjas åt att de funnit varandra, åt att han nu fick finnas tillsammans med dem båda – och samtidigt.

"If not for you,

the winter would hold no spring – couldn’t hear a robin sing - I just wouldn’t have a clue.

If not for you."