Kristian Sundström, 16 augusti 2003

När man sitter på ett vanligt svensk utedass, kommer mer eller mindre automatiskt verkar det, en del tankar. Det är dessa som jag redovisar i det följande, om än bearbetade under många andra stunder och delvis skrivna i sängen, i hemmakontoret ...

Det var under en vistelse i torpet, i början av sommaren kändes det som, som jag satt där och funderade. Tänkte att "det jag nu tänker vill jag ta vara på". För som vanligt kommer nya tankar och tränger sig på. De tränger undan en hel del av de tidigare, vilka därmed går förlorade - om man inte förmår locka fram dem på nytt. Ett sätt att göra det, att locka fram tankarna igen, är att helt enkelt dokumentera dem, för senare återbruk. Det fungerar faktiskt så att tankarna liksom etsas in i medvetandet genom själva dokumenterandet. Och skulle det inte fungera, skulle etsningen suddas ut, ja då kan man ta fram dokumentationen för att återuppväcka minnena och därigenom återuppleva vad man dokumenterat.

Så jag satte igång. Jag noterade då och då små upplevelser och skrev sedan in dem i datorn – då jag kommit till bebodda trakter. För Sjöarp saknar ju både el, vatten och telefon. Det är "datafritt" (med visst undantag för handdator-liknande mobiltelefon med internet-anslutning), inte alls särskilt vanligt i dessa tider.

Jag gör inte anspråk på att vara vare sig underhållande, korrekt, intressant, kulturell eller något annat. Ville bara dokumentera tankarna, möjligen för senare bruk under tider då jag kommer att vistas annorstädes.

 
Lukterna

Ingen är väl i och för sig vare sig intresserad eller trakterad av dessa, men jag redovisar ändå dessa som en illustration och bakgrundsbeskrivning. Lukterna är vanligen, så också i detta fall tre till antalet: den första, den från dasset självt , behöver ingen beskrivning, men den påminner om det primitiva i människans natur. Den frambringar tankar om det kretslopp vi lever i, det enkla och basala i vår tillvaro. Efter en stund brukar luktintrycket, som slår emot en då man nalkas och med bestämda avsikter kliver in i dasset, avklinga och liksom försvinna som en omärklig bakgrund till de sinnesintryck som ganska snabbt tar överhand, troligen mest på grund av de skingrande tankar som kvickt och omärkligt tar överhanden.

Den andra doft, som blandar sig i leken, är den från vedboden. Vedboden innehåller dels nykluven ved, som fortfarande kan ha lite skogsdoft i sig, dels äldre ved som torkat till och ger det där stilla och stabila luktintrycket, det supertorra, det rofyllda och stabila som bara ligger där. Det ligger så stilla att man undrar om det legat där för evigt, inbäddat i boss och smulor från den ved som kluvits och lagts på plats för torkning under generationer. Man kan undra hur ofta någon verkligen städat ur vedboden. Har det nånsin skett på det sett som jag planerar att göra senare i sommar – innan jag lägger in den nykluvna veden, den jag just kapat upp efter att skogsbolaget lämnat efter sig en hel del då de avverkade för att vi skulle få in den sena kvällssolen ? Den, veden alltså, har ännu inte torkat efter det regn som vräkte ner över den i början av juli. Visserligen hade jag lagt en korrugerad plåt över den, men det förslog inte långt. I vilket fall som helst ligger det så mycken gammal och torkad ved i vedboden - jag har flyttat ihop den i en enda hög trave vi kortväggen för att kunna uppfylla ambitionen att städa ur gammalt smula och barkrester – att det är den där absolut torra , nästan luktlösa luften som dominerar i vedboden. På något sätt förmår den ändå att med sin torra luft och så gott som totala tystnad balansera ut dasslukten och det nästan omärkliga sorlet från de envisa myggorna kring dasset. Har du tänkt på att den tystaste platsen på jorden nog är en vedbod. Veden liksom ligger och ruvar på och lägger sordin på eventuella ljudyttringar. De tillåts liksom inte att få någon volym, tillåts inte att växa till hörbarhet. En vedbod verkar kunna tysta vad som helst.

Den tredje lukten, eller snarare kanske doften, är den från den omkringliggande naturen. Den doften finns inte då man kliver in i dasset. Den kommer fram först efter en stund, kanske då näsan bedövats, men hur skulle det vara möjligt ? Dasslukten är ju den som dominerar – i varje fall till att börja med ! I vilket fall som helst kommer naturen i alla fall till och får småningom sin talan, säkerställt genom att dassdörren lämnas på vid gavel. Då sitter man där och blir liksom ett med naturen fastän avskärmad från tre håll. Jag ser ut över Näckungen och känner hela sjöns närhet fastän syrenbuskaget täcker av en del av utsikten. Därute ropar fåglarna som vanligt, stora som små. Fiskgjusen säger inte så mycket men skogsduvorna hoar ihåligt långt därborta. Har inte hört till Rördrommen på ett tag nu. Tidigare har han flaxat runt och lurats genom att utstöta sitt typiska ljud från lite olika håll. Inte heller tranorna har hörts av på ett tag nu, så det är ovanligt stilla. Den milda sommarluften tränger in och låter mig få känslan att verkligen vara i naturen, den okonstlade och rena naturen.

Men även om dassdörren diskret stängts med haspen på insidan, smyger sig naturen sakta på. Först kommer det som en stilla susning från gran och tall där utanför och trots den avskiljande glesa dassdörren. Sedan smyger den sig på med sin pompösa tystnad, oavsett om dassdörren står öppen eller stängd. Det utvecklar en känsla av två världar, bägge i förening. Härinne i den torra och fullständigt stilla luften anar man att det händer saker utanför, kanske har rådjuren vågat sig fram för att äta av gräset som ligger i en stor hög borta i skogsbrynet. De måste undra vem som bjuder på detta kalas, för kalasat har de gjort; det syns på såväl gräset som de upptrampade spåren runt omkring. Inne i dasset hänger ett liten bit spindelväv. Den verkar ha hängt där ett bra tag, i varje fall sedan jag torkade ur dasset i början av sommaren. Men insekter och andra kryp huserar här som de vill. Och spindeln sätter upp sitt fångstredskap, sin fälla för flugor och andra flygfän. Han har fått något i nätet, men av någon anledning ratat bytet. Nu har det torkat till ett oaptitligt skal. Kanske var det en gång en fluga ? Ser så ut i alla fall. Alla samlar för vintern, tänker jag.

Spindelväven och det torra belätet är på något sätt typiskt för den kompromisslösa torrhet som råder härinne. Här tränger det inte ens in fukt då det regnar ute. Här kan man vara torr. Det är, jämte vedboden, kanske det torraste stället i världen ? Bilden kompletteras av någon död fluga och dito geting. Här var förresten ett jättestort getingbo förra året. Jag hade inte upptäckt det utan råkade öppna dassdörren för att titta in på våren. Själva getingboet hade de flitiga små rackarna byggt mellan dörren och takbjälken, så när jag öppnade dörren slets boet i stycken. Och ut kom förstås de ilskna getingarna, ilskna därför att någon hade fräckheten att med ett enda ingrepp rasera hela deras mödosamt uppbyggda konstruktion. Det blev ett farligt väsen och liv kring det söndertrasade boet. Arbets-getingarna skickades genast ur för att reparera, medan jägar-getingarna tog upp jakten på inkräktaren. De hann få in tå stick innan jag hann sätta mig i säkerhet. Nu gällde det att finna på råd hur jag skulle få tillgång till mitt eget dass. Det var inte så prekärt som det kan låta för jag var just den gången där bara över dagen. Men jag fick börja fundera över hur jag skulle bli av med det jättelika getingboet. Och det var inte bara där, för i redskapsboden fanns ett lika stort bo. Jag funderade över en lämplig plan. Detta var alltså förra året. I år hade getingarna valt att bygga någon annanstans, så nu kunde jag njuta av friden i mitt eget dass, sitta där och kontemplera över naturen, livet och annat. Det hände att jag funderade över vad som behövde göras med torpet.

Detta , om dassdörren är stängd eller öppen ger i sin tur upphov till två helt olika fall av upplevelser. Kort beskrivet utgör det med stängd dassdörr en mer luktorienterad, lokal och påträngande upplevelse. Det liksom begränsar tanken till mer kortsiktiga tankar: vad skall jag ta itu med härnäst, gräset, bryggan eller disken ? Det andra fallet, det med öppen dassdörr, leder ofelbart till att tankarna vandrar iväg avsevärt längre, inte bara i rummet och tiden utan i en tredje dimension. De tankarna snuddar vid de existentiella, de som rör själva meningen med tillvaron och vår plats i den. Hur skall vi förhålla oss till huggormen, till råttorna och till älgen. Vilken plats har vi i näringskedjan ? Hur mycket får vi inkräkta på naturen och hur mycket gör vi det redan ?

Det sägs att lukt och smak i mycket är samma sinnesupplevelse. Kan väl så vara. Det som kommer in i munnen kan mycket väl dofta bakvägen till näsan. Hur är det förresten med de båda orden "dofta" och "lukta". Är de neutrala, d.v.s. beskriver de såväl positiva som mindre angenäma förnimmelser ? Somliga hävdar att doft ger angenäma sinnesintryck medan lukter inte gör det.

Hursomhelst med doft och lukt, nu handlar det om smak. Ta vattnet till exempel. Visst smakar vanligt vatten olika från olika källor. I Sjöarp tar vi vattnet från brunnen nere vi sjön. Den har Roland Karlsson grävt. Han hyrde Sjöarp i cirka 15 år. Idag träffade jag honom förresten på Ekboms i Eksjö, då jag var där för att köpa träolja till utemöblerna i Sjöarp. Jag passade på att förhöra mig om en del saker och förhållanden i Sjöarp och berättade lite om vad jag gjort och vad jag har för planer. Han har inte bara hyrt och förvaltat Sjöarp utan i flera avseenden avsevärt förbättrat torpet. Han har grävt brunnen, inrett övervåningen, byggt om jordkällaren och en hel del annat. För ett par år sedan var jag i Sjöarp och tittade in medan Roland var där. Jag berättade om mina planer tillsammans med kusinerna att dela upp gården och att det kunde komma förändringar. Roland tog inte långtid på sig utan sade upp hyresavtalet. Jag övertog en hel del grejer och betalade för inventarier som vi överenskom att han skulle lämna kvar. På det hela var det en bra överenskommelse och jag hade det mesta på plats då jag tog över.

Vattnet i brunnen smakar alldeles utmärkt. Vid det myckna regnandet alldeles i början av juli då sjön steg över brunnens nivå blev vattnet naturligtvis otjänligt, men så fort det sjunkit undan och jag öst ur ett antal gånger, smakade det utmärkt igen. Har inte fått något problem med magen, som ju är en alldeles utmärkt indikator.

Jag tycker att frukosten smakar något alldeles extra när jag hämtat den i jordkällaren och dukat upp nere vid ängsbordet. Det är ett grovt tillyxat bord med fasta bänkar. Det står endast några meter från vattenbrynet och omges av ljung, mossa och dungar av lupiner. På bordet står respektive ligger då en kopp kaffe med mjölk, ett kallt kokt ägg, en tub kaviar, en tallrik youghurt med "skräp" (en müssli-blandning), ett glas juice och någon smörgås med marmelad, ost eller prickekorv. Det kan se lite påvert ut, men räcker för mig som frukost. En uppräkning som ovan påminner om de "förteckningar" som förekommer hos realister som Strindberg. (Det vore mig fjärran att ens snudda vid en tanke om jämförelse, men det slog mig att det var typiskt just för 80- och 90-talisterna. Det skulle beskrivas in i minsta detalj och räknas upp så omfattande som möjligt.)

Varför smakar en frukost annorlunda vi ängsbordet ? Det kan nog ingen förklara, men det har sannolikt att göra med de övriga sinnesintrycken: lukten från gräset, ljungen och lupinerna, suset från granskogen och brisen från sjön, den klara luften som står mäktig mellan jorden och de höga stackmolnen som sakteligen byggs upp under förmiddagen. Alltihop tillsammans komponerar den andliga spis som beledsagar det rena mat- och dryckesintaget. Det är som om själva tiden saktade ned, anslöt sig till den stillhet och ro som råder.

Naturen känner ingen brådska. Bara om våren skyndar fåglarna. Nu flyger de mera i promenadtakt, som om de inte var på väg någonstans utan bara flyttade på sig för att kunna uppehålla sig på olika ställen i grannskapet. En och annan fjäril flaxar omkring. De verkar nästan alltid ströva omkring planlöst även om själva flaxandet ger ett hafsigt och påskyndat intryck.

Vattnet i sjön smakar annorlunda än vattnet i brunnen och annorlunda än allt annat vatten. Det känner jag då jag borstar tänderna och sköljer med sjövatten. Men det är friskt trots att sjön är full med finmalet boss som lätt rörs upp från botten då jag vadar omkring för att tvätta mig i sjön. Det är enda tvättmöjlighet om jag inte skall värma upp vattnet från brunnen och "duscha" från hink. Men det går bra så här om sommaren. "Om sommaren" är en av Ulf Lundells bättre låtar enligt min smak. Men här spelas ingen musik, för Sjöarp har ingen el och jag ingen batteridriven radio. Vill nog inte ha det heller. Får räcka med mobiltelefonen. Med den kan jag maila och surfa på internet – så länge batteriet räcker. Jag har för säkerhets skull två telefoner med mig. Men någon el kommer inte till Sjöarp den närmaste tiden. Det är lite av charmen med ett torp. Men det vore bekvämt med ett kylskåp och varmvatten. Känns lite småkymigt att behöva gå ut i jordkällaren på morgonen för att hämta in frukostmaten. Där kommer jag sömndrucken och halvklädd med fötterna provisoriskt instuckna i skorna och riskerar att möta Hugge. Han kan ligga där redan och sola på backen framför jordkällaren, som vaktade han ingången.

En lördag i mitten av juli tog jag med mamma till Sjöarp. Vi hade packat ner en enklare middag; det var resterna av den varmrökta lax vi ätit dagen innan. Några kalla potatisar kom också med liksom lite skaldjurssås och crème fraiche, lågkalori-varianten. Vi hade kompletterat med ett blomkålshuvud samt bullar och kakor till kaffet. Det här skulle bli en heldagsutflykt – och det blev det. Jag hade bestämt mig för att måla om den gamla illgröna sängen till gammaldags vit och hade utrustat mig med diverse målarattiraljer. Vid ett besök på Hessels Måleri hade jag veta att jag behövde både grundfärg och täckande färg. Dessutom skulle ytorna först slipas och sedan tvättas. Så jag var alltså utrustad med två sorters färg, sandpapper, lacknafta, penslar och trasor. På Ekboms hade jag införskaffat träolja till utemöbeln. Jag riktigt längtade efter att måla och stå i.

Det här avsnittet handlar egentligen om smaker och om varför det smakar extra gott ute i naturen, speciellt i Sjöarp. Men lukt och smak är som diskuterats tidigare starkt kopplade. Och när det gäller målarfärger så handlar det framförallt om lukter. Och nu kom det här med målningen upp i samband med den middag jag åt med mamma vid ängsbordet. Vi satt ute eftersom det var ett alldeles perfekt sommarväder. Och trots att det inte blåste något alls så var det nästan helt fritt från insekter, något vi inte är bortskämda med i Sjöarp. En och annan broms hade jag noterat under påstrykningen av träoljan, men myggen höll sig borta. Det var desto märkligare med tanke på det myckna regnandet den sista tiden.

Vi hade värmt på den medhavda potatisen, kokat blomkålen och dukat upp med vin och öl. Lite färska grönsaker och bröd gjorde att måltiden väl fyllde de krav man kan ställa på en middag en lördag om sommaren. Den varmrökta laxen från dagen före smakade utmärkt med lite skaldjurssås och crème fraichen därtill. Den friska luften och rofyllda omgivningen retade verkligen aptiten ! Och smaken fick den där förhöjningen man upplever ibland, och just bara då det är något extra. Och nu var det extra. Sjön låg helt stilla. Vi varken såg till eller hörde några djur. Inte ens flygplanen fanns där; det var lördagseftermiddag i semestertid. Och när det smakar äter man extra mycket, så allt gick åt. Middagen fick sin inramning av den omkringliggande ängen med dess blandning av gräs, mossa och ljung. Denna mjukhet kontrasterar mot den grovhet som finns i ängsbordet. Det är tillyxat av furu som med åren grånat, men som förra sommaren fick sig en bevarande indränkning med så kallad sliperolja. Det är en variant av lasyr eller den gammaldags Cuprinol, som numera antagligen är förbjuden. Sliperoljan är mörkt brun och hade gett det grånade träet en mörk, inte glansig men i varje fall antydan till slätare yta. Sliperoljan luktar inte längre, så det rena naturintrycket består. Eftersom vädret närmast kan beskrivas som växlande molnighet med en temperatur runt 23 grader så var inramningen fantastisk. Lukter och smaker var en kombination av natur, luft och anrättning. Bara att njuta !

Det var samma sak då kusin Lars med fru kom på fika. Då hade solen hunnit sjunka lite ner mot horisonten och molnen försvunnit. Det gav den där milda värmen som man vanligen upplever först i andra delen av augusti. Nu var den redan här och bäddade in oss i sitt omslutande ljus.

Det finns mycket att se och betrakta i Sjöarp. Och det finns mycket att höra ! När det blir riktigt tyst hörs över vattnet bruset från en bäck jag aldrig sett, men som jag anar rinner ner i Näckungen på den västra sidan, snett bort över vattnet. Det beror lite på hur vinden ligger, om det är någon vind. En kväll i senare delen av juli satt jag ute på Näckungen i kanoten; hade bara paddlat ut för att sitta där och insupa stillheten, tystnaden och kvällens ljummet; vattnet var närmast ljummet och helt stilla. Det var spegelblankt på Näckungen. Det var ingen vind som krusade ytan. Näckrosorna låg helt stilla. Det enda som rörde sig på sjön var skräddarna, vilka som vanligt irrade omkring lite planlöst. Någon gång tog de sig upp på näckrosbladen för att se om det fanns något intressant där. Jag noterade hur en av dem fick syn på en annan skräddare. Det blev ett kort möte; de två skräddarna liksom studsade mot varandra och försvann sedan åt var sitt håll. Det är fascinerande att se hur ytspänningen bär upp de stora insekterna. Det tar sig fram genom att liksom sparka ifrån i ytspänningen.

Sjön var så lugn och spegelblank att inte ens dropparna från paddeln förmådde sprida ringar på vattnet. Dropparna liksom bara gungade till i ytan och skapade några få ringar, vilka liksom bara dog ut. Kan vattnet vara så segt att det blir omöjligt för ringarna att sprida sig ? Vart tar den energin, vågenergin, vägen ? Absorberas den i ytspänningen ? Eller stiger temperaturen något lite till ?

Ibland liksom tränger ljudet på, ibland måste jag lyssna efter det. Men det finns där hela tiden som en bakgrund, som en ljudkuliss. Det har redan börjat pratas om att inte bara avskildhet utan också ren tystnad är något som kommer att vara en bristvara i framtiden. Vilket värde det har då, att kunna finnas här utan att några andra ljud tränger sig på än dem från, vinden, eventuella fåglar och kanske det egna mumlandet när man går där och funderar för sig själv. Ibland hörs bara ett och annat flygplan högt däruppe. Men det får man ta som en påminnelse om att det fortfarande finns en värld där utanför, en värld i vilken många fortsätter att jaga runt, flyga fram och tillbaka i och fortsätter att stressa. Till vad nytta kan man undra, men jag gitter faktiskt inte ens undra. I och för sig vet jag med mig att jag också lever så ibland, med knapp tid för det som skall hinnas med eller med ett schema som inte bidrar till vare sig välbefinnande eller effektivitet.

Inne i mitt torp – det är antagligen ca 150 år gammalt- hörs ett och annat ljud. Speciellt om sena kvällen och tidiga morgonen. Då solen går upp eller ner, reagerar träet i huset med att antingen utvidgas eller dra ihop sig. Då knäpper det i perioder. Ibland tror jag att det är råttorna som börjar komma fram. Men de finns där inte under sommarhalvåret. Det är bara på intern de söker sig in undan kylan. Nu har jag tagit för vana att ställa ut små fat med lockande grönt pulver. Det äter de av en gång och sedan flyr de ut. Pulvret verkar också ha en avskräckande effekt för det blir nästan helt råttfritt. Förstår de andra, de som ännu inte ätit av pulvret, eller blir de bara skrämda av att se de andra, som redan ätit ?

Ibland kan jag gå ut på bryggan för att riktigt känna luften omsluta mig. Skräddarna springer på vattnets ytspänning. De verkar inte ha något mål, utan mer irra omkring., på jakt efter något ? Nej, snarare är de nog utsatta för jakt själva. De måste leva farligt med tanke på all den fisk som snappar efter föda i vattenytan. Här och där slår det då och då till, liksom ett plötsligt litet ryck, som ger upphov till ett plask. Kan det vara en gädda ? Det sägs ju att de står och lurar i vassen. Och det är just i vasskanten som det plaskar till. Kanske är det en liten mört som just blir uppäten ?

Om sommaren somnar man i allmänhet sent; man vill liksom inte missa den ljumma sommarkvällen genom att gå till sängs för tidigt; men å andra sidan straffar det sig om morgonen; sommarluften stimulerar till mycket sömn. Men då finns hackspetten; liksom de andra fåglarna börjar han tidigt; och han är ju inte lika diskret som de andra ! Nej, han sätter igång sitt hackande efter mums-mums så fort solen går upp. Där sitter han i en av de äldre tallarna och hakar; man kan riktigt höra hur angeläget han söker sig in i träet för att komma åt läckerbitarna. Jag sover lätt och vaknar ofta vid femtiden. "Min" hackspett sitter i en tall strax bakom jordkällaren. Har sett honom där även dagtid. Det måtte vara hans favoritträd, den där tallen.

Rådjuren, de rackarna, verkar alltid hinna före till svampställena. Det är i och för sig inte så konstigt, eftersom de dels är ute mycket tidigare än någon människa och dels alltid är på plats för att skörda, när den tiden kommer. Deras myckna strövande kan sägas betala sig. De kommer så att säga "först till kvarn". Man ser alltid tydligt när rådjuren varit i farten. Deras spetsiga klövar lämnar avslöjande avtryck i mossan och den mjuka marken. Hittar jag kantareller, kan jag vara säker på att det funnits ännu fler bara någon dag tidigare. För rådjuren har redan varit där och mumsat. Man kan tydligt se uppsparkad mossa och klöv-avtryck. Å andra sidan lämnar de väldigt bra spår att följa om hösten när det är dags att hitta fram till de riktigt rikliga trattkantarell-markerna. Det slår aldrig fel. Rådjuren hittar alltid till trattisarna, och har de bara inte varit där helt nyligen, så står sjoken av trattkantarell kvar där i sin ymnighet.

Älgen brukar mest hålla till uppe i ungskogen; men jag har också sett en stor älghanne nere i kärret; han stod och glodde på mig en gång då jag var på väg därifrån; jag fick fram kameran för att ta en bild, men då fann hann för gott att ge sig av bort och långt in i kärret, liksom för att komma undan. Det var ett väldigt brakande och knakande när älghannen banade sig väg genom den snåriga vegetationen långt därinne. Och jag missade bilden. Man kan undra om det är samma älghanne jag sett respektive hört de olika gångerna. Annars finns det just nu en älgko med kalv uppe i ungskogen enligt kusin Lars; hans fru Kersti har träffat på dem då hon varit ute och joggat. Här och där ser man också avtryck av älgklövar, speciellt i mossig eller gräsbevuxen mark.

När jag om morgonen går bort mot jordkällaren vet jag att Hugge finns där någonstans. Antingen ligger han och solar sig framför ingången, eller så har han slingrat in i snåren under syrenen. Han varsnar vibrationerna då jag närmar mig och hinner därför undan. Men en gång, då han krupit upp på sidan om ingången till jordkällaren, tyckte han tydligen att jag kommit in på hans revir, för då fräste han åt mig. Men i morse ringlade han bara iväg in i syrenbuskaget utan att säga något. "Ja, gå och göm dig då", sa jag till honom och hämtade kylväskan med mat. Han verkade inte intresserad av någon konversation i det läget.

Första gången jag mötte Hugge låg han ihopringlad precis vid ingången till jordkällaren. Min första instinkt – eller kanske rentav första tanke – var att "skall jag ta kol på honom" ? Men jag insåg ganska snabbt att det var en primitiv reaktion – en stadsbo-typisk reaktion. Varför ta kol på honom ? Han har ju sin plats i det  naturliga maskineriet ! Han håller efter råttor och möss, lever antagligen på dem. Och det är ju helt i mitt intresse ! Alltså har vi en intresse-gemenskap, människan och huggormen. Lite krasst uttryckt har vi gemensamma fiender – eller snarare byte för Hugge. Alltså skall jag inte göra honom något förnär. Vore bara dumt, och framförallt ett fullkomligt onödigt ingrepp i den natur som klarar sig bäst utan människans intervention.

Lysmasken, är det han eller hon eller båda som lyser för att locka till sig det motsatta könet ? Spelar ingen roll. Det hade regnat ymnigt i flera dagar och Näckungen hade stigit med flera decimeter, varför en stor del av ängen mellan sjön och torpet kommit att stå under vatten. Till och med hade brunnen svämmats över med resultat att dricksvattnet blivit förstört. Och den stackars lysmasken som dragit sig ut mot vattnet hade hamnat på en av de tuvor som nu var kringfluten av den stigande vattnet. Jag stod där och undrade om han/hon/den var bekymrad. Jag själv förstod ju att vattnet fortsatt steg och att dess dagar räknade, för troligen hade den stackars lysmasken varken gått i simskola eller blivit utrustad med flytväst. Dess fortsatta existens var alltså hotad och mycket riktigt såg jag inte till den vidare.

Tranorna är ett lätt exotiskt inslag i naturbilden. Första gången jag fick syn på dem var när de kom inflygande från nordväst under vilt skrikande. De påminde om reaplan under inflygning. De tog en vid sväng över Näckungen och försvann bortom udden, varvid deras skrin sakta tystnade. En annan gång fick jag syn på dem då de flög in och landade ute på udden. Där stod de och betade. Av och till ropade de ut över sjön. Vem var det de ropade efter ? Någon unge, som kommit på efterkälken eller några fränder de ville locka dit ?`En annan gång stod de i vassen på den andra sidan Näckungen och utstötte mera klagande läten över sjön, detta medan de betade i vassen; och vad ropade de då efter ? "Kom hit ni andra också, för här finns det mat", kanske.

Jag var ute och paddlade tredje veckan i juli. Det var efter att solen gått ner bakom skogen; plötsligt hördes de skärande skriken från tranorna, som kom flygande borta över den södra delen av Näckungen; så dags på kvällen verkar naturen liksom ha slagit sig till ro och tystnaden djupnat; då verkar tranornas skrin kunna skära skåror genom skymningen; ekona verkar bli skarpare och verkar rulla ännu längre över sjön, liksom studsa fram och tillbaka mellan skogsstränderna.

En mer diskret individ träffade jag i början av augusti i jordkällaren. Det var en fladdermus som tydligen tyckte att det var en fin håla att gå och hänga sig i. När jag kom in i jordkällaren för att hämta en öl, så hajade jag först till, ryckte sedan till och väjde sedan några gånger för den flaxande flygaren. Jag kunde inte förstå hur han/hon kunde manövrera därinne i det väldigt begränsade utrymmet. Men fladdermusen kryssade skickligt omkring därinne. När jag vid nästa besök i jordkällaren försökte hitta var han/hon möjligen kunde ha gått och hängt sig, var den bara försvunnen. Det finns en liten trång luftväg ut i det fria och där måste fladdermusen ha lyckats komma både in och ut. Var det här den enda fladdermus i Sjöarp ? Hos mamma i Eksjö flyger det om kvällarna omkring tre stycken under någon timme strax efter solnedgången. De fladdrar runt i jakten på insekter och när de ätit sig mätta, drar de sig tillbaka till sina hängningsplatser; vi tror att det är på vinden. Hur de tar sig in har vi inte lyckats räkna ut. 

Snigeln hittade jag på gräsmattan just framför stugknuten. Den låg där och glänste svart och slemmig. Jag var ute med motorgräsklipparen och petade undan slemklumpen från det farliga området. Grodorna, eller snarare paddorna, som hoppar omkring i omgivningen räddar sig själva undan klipparen, men snigeln måste jag peta undan. Där låg den sedan i solgasset. Men den verkade som paralyserad av hettan och måste ha torkat in, för den verkade inte orka ta sig vidare till någon mera lämplig plats.

Rördrommen är en märklig fågel. Den är inte så stor som man tror att döma av det ljud den frambringar. Ljudet låter ungefär som om man trummar på ett rör. Det ger intryck av en mycket större fågel. Men Rördrommen är en ganska lite fågel som gärna flaxar omkring och utstöter sina ljud, vilka är svåra att beskriva med ett enda ord. Man kan kanske säga att det är en kombination eller ett mellanting av kluckande och hummande. I varje fall är ljudet runt och mjukt, inte alls skarpt och väldefinierat, snarare oartikulerat om man nu kan säga det om en fågel.

Älgen lyckades jag överraska när jag kom fram till Sjöarp vid 23-tiden. Jag hörde hur han brakade ut i kärret med sina klafsande kliv. Har sett honom där också då det varit ljust. Han stannade först till lite förvånat att det plötsligt var någon där, för att sedan "älga iväg" utom synhåll Han ville i varje fall inte vara med på bild den gången. Och nu flydde hann åt samma håll med ett ljudligt klafsande/plaskande ort genom kärret. Det måtte vara hans favorit-tillhåll, eller också är det där han kan känna sig trygg. Det är ju inte så lätt att hänga med i hans långa kliv genom den mark som är så blöt att det behövs långa ben för att inte gå ned sig. Annars kan man träffa på älgen uppe i ungskogen, när han går omkring och äter av skotten på granarna.

Mullvaden hade redan i våras byggt sitt system av gångar för att kunna bilda familj. Han hade grävt upp och gjort sina typiska högar. Men det verkade inte färdigbyggt, för nu i juli har han vidgat systemet av gångar. Det var minst en ny hög på baksidan i närheten av granen. Kanske sökte han bara en utgång/uteplats i skuggan av granen ? Han är i alla fall en viss plåga med sin vana att gräva upp i gräsmattan. Men han får väl hållas, för han utgör naturligtvis en länk i näringskedjan !

Fiskgjusen är i ett avseende ett rovdjur, men att fiska i sjön är ändå ganska harmlöst ! Han (?) håller till borta på udden. För många år sedan fanns där ett bo i den yttersta tallen och det var lätt att upptäcka från kanoten. Kanoten är ett utmärkt fortskaffningsmedel för att ta sig fram ljudlöst. Om man är försiktig med paddeln kan man ta sig fram nästan ljudlöst och därmed komma djuren och naturen mycket mera "in på livet". Från Sjöarp kan man paddla ut på sjön, runt udden och bort mot den nordöstra spetsen där kanalen mynnar. Kanalen har inte alltid funnits utan härrör från en idé som jag och min kusin Lars fick i mi8tten av 1980-talet. Under alla tider hade det funnits båt i Linnemålagölen. När jag var liten hade pappa och jag till och med burit vattenkrukor med kräftor dit. De skulle planteras ut för att så småningom kunna fiskas upp då kräftsäsongen började i början av augusti. Det blev nu tyvärr inte den livskraft man kunde önskat sig, utan kräftorna dog ut. Min kusin Lars och jag ville försöka få igång lite friluftsliv i sjöarna och fick idén till en kanal mellan Linnemålagölen och Näckungen. Vi bad Kjell i Frännamålen att ta sig an uppdraget. Han hade redan då byggt upp en ansenlig maskinpark för att kunna utföra anläggningsarbeten. Han körde dit med sin grävmaskin och grävde kanalen från Linnemålagölen genom den vackra björkskogen till Näckungen. Det är väl cirka 200 meter.

Det blev en vacker kanal, cirka 5 meter bred slingrande fram i det låga landet bestående av gles björkskog med en saftigt grön undervegetation bestående av högt tjockt gräs. Vid invigningen av kanalen närvarande inte bara vi ägare utan också entreprenören och hans familj. Kusin Lars engagerade sin näst äldste son Karl att blåsa trumpetfanfaren innan de yngsta, min Elisabet och hans Per, fick klippa det blågula bandet som vi spänt över kanalen och symboliskt spärrade denna till dess den blivit officiellt invigd. Nu bar det sig inte bättre än att ungarna lyckades tappa saxen i vattnet just som bandet skulle klippas. Men vi lyckades fiska upp den och sedan kunde ceremonin gå vidare. Det innebar att vi hurrade för kanalen och sedan paddlades kanoten ända ut i Näckungen. Lars fru Kersti hade med fika som samtliga kanal-invigare trakterades efter den jungfruliga kanotfärden.

Snoken är ingen orm, men förväxlas ofta med de mer farliga och aggressiva reptilerna. Snoken är däremot skygg och oförarglig. Liksom ormarna kan den simma och ses ofta komma ringlande på vattnet. Den snok jag såg uppehöll sig nere vid brunnen och ringlade snabbt iväg in i det tjocka gräset när jag kom för att hämta vatten i brunnen. Den hade varit översvämmad i samband med det myckna regnandet under några dagar i början av regnmånaden juli. Det hade kommit ca 100 mm regn under tre dagar, vilket fått vattnet bi Nackungen att stiga nästan en halv meter. Ytan hade stått ett par decimeter över vattenbrunnen, vilken därmed inte längre var någon färskvattenbrunn. Nu hade vattnet dragit sig tillbaka och jag hade öst den tom ett tiotal gånger. För varje tömning av brunnen blev vattnet klarare och klarare. Nu var det så gott som rent igen, klart och drickbart. Kanske hade snoken upptäckt detta ? Men inte kunde han väl t sig ner där ? Nej, förvisso inte, men dt var säkert svalt och skönt i närheten av brunnen.

Den lilla ödlan pilade fram på bryggan, när jag klev omkring i vattnet för att få bryggan på plats; vem som blev mest överraskad vid mötet kan jag inte säga, men ödlan försvann "reptilsnabbt" iland och in i det lite längre gräset. Bryggan hade jag dragit upp på land för att den inte skulle flyta bort då vattnet stigit efter ösregnet. Nu skulle den på plats och det var lättare sagt än gjort. Som bekant är trä lättare, när det flyter på eller i vattnet än när det måste lyftas. Jag insåg att det var ett misstag att dra upp den på land, men nu låg den där. Ville jag ha den på plats var det bara att sätta igång att lyfta, dra och baxa. Genom att vara lite smart och tillämpa diverse ingenjörsmässiga knep lyckades jag få ut bryggan i vattnet så att den flöt. Nu var det en lätt match att manövrera den på plats, i varje fall i horisontell ledd. Men att få den upp på dess fundament var en helt annan sak. Nog orkade jag lyfta den, men sedan fanns det ju inte någon tredje hand till användning för att palla under så att den kunde bli liggande ovan vattenytan. Jag vadade fram och tillbaka, funderade och lurade på hur jag skulle få till uppläggningen. Jag hade de gamla fundamenten bestående a några betongklumpar, diverse sten och några korta stockar. Jag insåg att det inte skulle räcka. Fann på råd och kom på att nu skulle de komma till användning, de stockar som i många år legat på botten en bit från bryggan. De hade tjänat som slipers för att dra upp båten på. Nu kom de väl till pass. Jag baxade dem på plats genom att ömsom baxa ömsom låta dem flyta dit jag ville ha dem. De fick bli balkar på de nyss nämnda fundamenten. Men det var ett styvt jobb att få dem på plats under bryggan och ovanpå fundamenten. Ett par gånger ramlade de av, när jag skulle baxa och lyfta upp själva bryggan, d.v.s. plankorna på dem. Med list och kraft lyckades jag få dem på plats med hjälp av bland annat ett spett och diverse bänd-hjälpmedel. Så småningom låg de på plats och på den höjd som gjorde att själva bryggan skulle komma att vila lagom högt över vattenytan.

Änden på bryggan skulle nu fås att vila på den tvärslå som förband de båda störar som under några år så stolt stuckit rätt upp från botten av Näckungen och någon meter över vattenytan. Den ena av dem stod stadigt, medan den andra vickade betänkligt. Men som den orädde torpare och bygg-entrprenör jag kände mig, vadade jag ut med vattnet till midjan. Mobiltelefonen fick jag plocka ur fickan och låta li8gga på en planka inne på stranden. Jag hade hämtat den nyinköpta klyvyxan för att ha som tungt medel att banka ner störarna med. För att inte skada dem alltför mycket tog jag en planka och lade emellan stören och klyvyxan. Men det var ingen lätt match att stå där djupt nere i vattnet och sträcka sig upp med klyvyxan, hållandes plankan i ena handen och klyvyxan i den andra och försöka svinga den rakt uppifrån och rakt ner mot den stör som nu skulle bankas djupare ner i bottnen för att stå stadigt. Men en golfare måste ju kunna måtta, svinga och träffa rent tänkte jag och svingade klyvyxan. Det blev nu inte så mycket kraft i svingen, men gradvis kom störarna längre ner i bottnen. Så småningom stod de bägge så stadigt att jag kunde ställa mig på själva bryggan, som därmed sjönk ner lite under vattenytan, och där stå och svinga klyvyxan med kraft mot störarna. Nu blev det en riktig golf-schwung över bankandet och strax var störarna tillräckligt djupt nere för att kunna fungera som yttersta pyloner för bryggan. Med lite finess kunde sedan den alltför lågt liggande tvärslån nyttjas för att palla upp bryggspetsen lagom högt ovanför vattenytan. Nu började bryggan se ut som en brygga igen ! Jag fick bryggspetsen på lagom höjd med några träklampar och mitten på bryggan stagades upp med en tvärslå, som varit med under många år och legat i vattnet. Den passade nu bra på tvären mot de två slipers som kom att bära upp själva bryggplankorna.

Häromdagen gick jag och räfsade ihop gräset efter att dels ha klippt runt själva huset och dels efter att Emil slagit gräset på ängen. Hade ställt ifrån mig skottkärran, kollat var Hugge höll till – inte synlig just då - och just tagit ett lass på grepen, då jag kände att jag trampade på något. Hann liksom lätta på foten just som jag satte ned den; det var en stackars groda som nu hastigt backade in i en liten håla. Hm, hur skadad blev den ? Skulle jag behöva begå ett barmhärtighetsmord ? Eller skulle jag förpassa grodan till Hugges omedelbara närhet och hoppas att han skulle förbarma sig och äta upp det troligen lätt överkomliga byte ? Nja, det verkade lite grymt. Om nu grodan var allvarligt skadad så skulle nog Hugge spåra upp den. Eller var det bara jag som var feg, blödig ? Kom att tänka på hur tant Estrid för många år sedan bett mig ta kål på en fladdermus vi hittade i vedfloden ute vid Ylen. Jag hade den gången nekat till ett sådant dåd.

Jag vet inte om man räknar insekter till djur; men det finns några olika fjäril-sorter i Sjöarp. Redan i våras var citronfjärilarna igång med sin fladdriga lek. De fanns överallt och är lätta att känna igen eftersom de är varmblekt citronfärgade. Man kan se dem hela sommaren. Så småningom kommer andra arterna. Bland de vanligare är Nässelfjärilen med sin orange och svarta teckning. Jag lyckades fotografera en som satt länge och omsorgsfullt sög i sig nektar på en blomma jag borde känna till namnet på. Kanske är det en näva ? Får slå upp i floran och kolla ! Men det måste bli nästa gång hos mamma för jag saknar flora. Svagt egentligen med tanke på all den allmänbildning som ligger i att lära sig de vanligaste örterna !

Passade på att köpa en flora vid besöket i bokhanden. Ganska snabbt fann jag att de lila blommorna som fjärilarna så gärna söker sig till heter Ängsvädd. Den förekommer rikligt på ängen tillsammans med den vita "Per i hage", som egentligen heter Rölleka. De verkar båda vara populära och/eller attraktiva på fjärilar. Kanske har de en särskild nektar, kanske har de en speciellt attraherande doft ?

Nu i början av augusti var ängen full av fjärilar. Detsamma gällde bakom vedhögen där Ängsvädden står ganska tätt. Där hittade jag stim (?) av nässelfjäril och kålfjäril. Men det var svårt att komma intill för att fotografera dem. De verkade lite skygga och fladdrade iväg till en annan blomma så fort jag närmade mig fotograferingsavstånd. 

Vad är egentligen naturen, kan man fråga sig. Är det själva det fysiska, det påtagliga, som växterna, djuren och insekterna ? eller är det mer stämningen, det hemlighetsfulla i kombinationen av flora och fauna ? Och var passar ljuden in ? Tillhör de själva naturen eller frambringas de av den. Bruset från bäcken på andra sidan sjön, är det en del av naturen ?

Kärret har "kommit fram" efter avverkningen förra hösten. Dessförinnan såg man bara en skymt av det och bara längst ut vid vattnet. Sedan skogen kom bort framträder nu hela kärret, eller kanske snarare våtmarken i Näckungen allra nordligaste del, och ligger där med sin gröna prakt. Ja, så är det ju inte om våren precis, men de vita björkstammarna finns där alltid i förgrunden och avtecknar sig mot en bakgrund som skiftar från vårens bruna torrhet till sommarens saftigt gröna prakt. Jag vågar inte ens tänka på alla de sorters ag, gräs och andra växter som förekommer där. En biolog skulle säkert finna det värt att undersöka. Jag nöjer mig med att njuta av prakten, av känslan och av att ana mångfalden.

När man tittar ut över sjön finns det mycket att titta närmare på och njuta av. Bryggan ligger rakt i söder och det betyder att de stränder som omger Näckungen skiftar utseende under dagen med det skiftande ljuset. På morgonen belyser solen den södra delen av sjön liksom de västra, vassbevuxna stränderna. Mitt på dagen glittrar hela Näckungen i motljuset. Då lyser också kärret i sin gröna prakt. Mot kvällen kommer solljuset in från väster mot klippstranden på östsidan. Ibland, som den där lördagen då mamma och jag åt middag vid ängsbordet, låg sjön helt spegelblank. Klippan och de bakomliggande tallarna speglade sig i vattenytan. Inte en krusning, bara en fantastisk, uppochnedvänd, bild av himlen, tallarna och klippan. Det blir en nästan osannolik symmetri i bilden.

Dessa bilder får bilda slutvinjett till mina tankar som stimulerats av den miljö som avbildats både ovan och nedan.