c 200X Karl Erson

Förord

Det här är ytterligare en del i den svit som inleddes med "Upplevda inlevelser" och senare fortsatte med "Forts." och "Liv-1". Liksom tidigare är det Karl som är huvudperson. Och som tidigare gäller att Karl är författar-pseudonym, men ändå inte riktigt.

Medan de nämnda delarna av sviten tar sig an författarens upplevelser i sammantagna perioder, behandlar "Drömmar" - precis som titeln anger - det speciella temat drömmar. I det här fallet avser det "upplevda drömmar", d.v.s drömda drömmar - inte önskedrömmar. De senare kan måhända bli temat för en senare del i sviten.

Det behandlade temat relaterar upplevelser i ett annat tillstånd än det vakna och är förlagt till tidsperioden 1946-2000X

"There's more to the picture

than meets the eye ..."

(Neil Young)

Innehåll:

Landa i Älmhult

Monstret i bion

Landa på gofbanan

Under tiden i konsultbranschen arbetade Karl under ett halvår vid ett av Sveriges större pappersbruk. För att hålla projektkostnaderna på en rimlig nivå inkvarterades konsulterna i den så kallade herrgården alldeles i närheten. I denna hade brukets tidigare patroner bott. Men den tiden var nu svunnen. Ni användes herrgår'n till inkvartering. Annars var den mest festlokal för en del av brukets chefer. Det märktes tydligt på både inredning och utrustning. Köket var väl tilltagte för att kunna stå för cateringen. Det fanns till och med ett par rejäla tvättmaskiner.

Det här var tidigt 90-tal. TV4 hade just kommit igång med sina provsändningar. Det var Sveriges första kontrollerade reklamkanal. Stor sensation och uppmärksamhet. Konsulterna samlades på hyllan, där tvn stod. Från hyllan, andra våningen, hade man utsikt över entre-planet med sin stora öppna parkettbelagda hall och den breda svängda trappan, som ledde upp till det plan där alla konsulterna sov. Det var gott om både sovrum, sängar och duschar så ända upp till 20 man sov tidvis där samtidigt. Det var som ett nomadiserande scoutläger. Konsulterna anlände bittida och sent. De lämnade också vid mycket udda tider. Detta hade att göra med två saker. Dels arbetade personalen hos uppdragsgivaren såväl i skift som dagtid och dels pendlade konsulterna med taxi och flyg till och från andra uppdrag runtom i landet. Några av dem hade uppdrag i Hagfors, andra i Finland. Det var ett riktigt rännande ut och in. Men varje morgon var det någon pigg rackare som var uppe tidigt och satte på kaffet. Det saknades verkligen inte frukost !

Hur var det nu med flygningen ? Jo, en kväll satt Karl och någon anna konsult och pratade om E4-ns sträckning. "Den skall rätas ut och dras strax utanför Älmhult", meddelade konsulten Lars, som i vissa sammanhang också titulerades doktor Renström. Han bodde egentligen i Västergötland, men arbetade över hela landet för att under helgerna ägna sig åt fårskötsel på sin gård. Hans fru sysslade med garner som producerades av fårullen.

"Jodå, man har kommit på att det går att tjäna jättemycket tid med en sådan sträckning mer rakt söderut från ungefär Älmhults breddgrad. Det är med tanke på bron till Köpenhamn, naturligtvis."

En speciell leksak för lite större barn är labyrintspelet.

*****

Scenen var som så många gånger förut den där välkända DC-9 kabinen: en lång rad med nackar tillhörande business-gubbar som uppvisat det vanliga beteendemönstret. De hade tträngts vid utgången, gaten, för få komma först ombord. Men inte för att komma så långt bak i flygplanet som möjligt, utan så långt fram som möjligt. Detta beteende leder ofelbart till en minst sagt suboptimerad ombordstigningsprocedur. De som vill komma snabbt ut flygplanet (för att stå och vänta längre på bagaget vid bandet) trängs framför gaten före avgång. Så rusar man ombord, men stannar redan vid någon av de första stolsraderna för att efter ankomsten komma kvickt ur (för att som sagt få vänta längre vid bagagebandet).

Effekten av detta välkända, och väletablerade, beteendemönster är att alla övriga passagerare blir stående att vänta medan de första biss-nissarna stuvar sina rockar och portföljer och tränger sig in på 1A eller möjligen på 2E. För alla vill naturligtvis ha fönsterplats, även om man ändå läser Dagens industri under hela flygningen !

Karl hade med tiden blivit tämligen utled på denna rad av biss-nisse-nackar. Där satt de alla på rad med armbågarna pressade mot varandra för att kunna få i sig flygfrukosten eller på kvällen mackan och ölen.

Den här dagen var det en sak som inte överensstämde med den vanligaste situationen. Det var så att dörren till cockpit stod öppen. Det brukar den inte göra. Antagligen av säkerhetsskäl, tänkte Karl. Den här gången satt han sin vana trogen ganska långt fram. Han satt på "B", d.v.s vid mittgången om babord. Det nåste ha varit på 4:e elelr 5:e raden för han kunde se in i cockpit och till och med höra konversationen mellan pilot och styrman. Detta var verkligen inte vanligt, men så var det i den här scenen.

Redan för en stund sedan hade passagerarna uppmanats att "raise the back of your seat and fold your table". Det var alltså strax dags för landning. DC-9-an gled på sitt vanliga sätt under inflygningen. Det brusade ännu inte om vingarna, för piloten hade ännu inte "dragit klaff". (Man kan förresten undra vem som håller klaffen ombord på ett flygplan. Under en hjärtoperation är det väl operationsassistenten kan man tänka sig.)

Piloten och styrmannen satt och småpratade sinsemellan. Karl kunde titta ut över en golfbana. Det finns många att hålla utkik efter under en timmes flygning i Sverige. Nu vet Karl var de flesta ligger så de är väl betittade. Men just nu flög planet på så låg höjd att det nästan började bli lite väl tätt över huvudet på de golfspelare han kunde urskilja där nere. Ja, det var uppenbarligen så lågt att det förskräckte golfspelarna, för han kunde se hur en av dem hukande sprang åt sidan. Ett äldre par tappade i förskräckelsen taget om sin golfvagn, som välte. Det var alldeles i närheten av en liten damm som låg alldeles vid sidan av fairway.

Karl hörde piloten och styrmannen:

- Tror du det blir bra här framme då ?

- Nja, vi väntar till nästa hål ...

- Varför det ?

- Jo, det är ett par 5-hål och är längre. Det här är ett par 4 ...

- Hur kan Du veta det ?

- Det här är ju min hemmabana, dummskalle !

Flygplanet fortsatte längs par 4-hålets fairway fram mot dess green. De närmade sig alltså ett par 5-hål. "Vad har det där med golfhålen med oss att göra ?" var det enda Karl hann tänka.

Nu var scenen plötsligt en helt annan. I ett rum på kanske 15-20 kvadratmeter satt Karl tillsammans med en för honom okänd kvinna i samma ålder, en kostymklädd man, en flyguniformklädd man och två personer klädda i vitt, uppenbarligen läkare eller i varje fall från vårdsektorn. De satt runt ett ovalt bord utan att det sades något. De vitklädda såg samlade ut, den uniformsklädde och den kostymklädde sammanbitna och närmast olyckliga i uppsynen. Kvinnan såg undrande ut.

- Var är vi, frågade Karl. Han fick inget svar. De bägge herrarna såg sig närmast olyckligt omkring. De vitklädda iakttog de andra i sällskapet. Möjligen kunde man höra svaga suckar från de två herrana, som såg ut att sitta med något slags ansvar. De såg ut att vänta på något. Karl blev otålig.

- Ni måste väl i alla fall tala om var vi är, insisterade Karl. De ansvarstyngda såg än mer besvärade ut och skruvade på sig.

- Var är de andra passagerarna då ? Inget svar den här gången heller. Man bara skruvade på sig, slog ner blicken och såg olyckliga ut.

- Var är de andra ? Vad har hänt med dem ?

- Det får vi inte säga, dristade sig en av de vitklädda att försiktigt närmast väsa fram medan han oroligt sneglade på den uniformsklädde som såg ytterst besvärad ut.

- Men Ni måste väl ändå säga var vi är och vart de andra passagerarna tagit vägen ! Jag vill veta var vi är. Är vi i närheten av Skövde ? Jag accepterar inte det här !

Stämningen i rummet var avvaktande. Ingen tycktes vilja ta något initiativ. Ingen hade något att säga. Ingen ville säga något. Var det någon som fick säga något ? Vem var det de väntade på. Var detta dödens väntrum eller hade de rent av redan passerat det ? Fanns personerna i rummet ens till i sinnevärlden ?

Någon skulle komma in genom dörren. Men vad var det som väntades på ?