F O R T S .

Färdigxår	Titel
1987	Upplevdaxinlevelser	1946	-	1954
(planerad)	Vidare	1954	-	1965
1989	Forts	1965	-	1971
1995	Liv-1	1972	-	1987
(planerad)	StrövtågxixverklighetenXXX	1987	-	1989
(planerad)	Liv-2	1989	-

Den här boken kan sägas vara en del av en svit, vilken påbörjades med "Upplevda inlevelser" 1987. Följdriktigt har denna del fått arbetsamnet "Forts." eftersom den markerar fortsättningen på ett projekt som uppstått ur en plötsligt uppflammande inspiration.

"Upplevda inlevelser" sträckte sig fram till cirka 1954. Det finns därför i skrivande stund ett "glapp" fram till dess att "Forts." tar vid i september 1965. Att avhandla tidsperioderna i denna följd framstår dock - i skrivande stund - som naturligt. Det har att göra dels med mognaden i författarskapet och dels med det personliga modet att ta sig an och beaerbeta delar av den egna historien.

Medan Upplevda inlevelser" tar upp den unge huvudpersonens upplevelser under hans första levnadsår, avhandlar "Forts." studieåren efter studentexamen.

Huvudpersonen har fått namnet Karl Erson, vilket är detsamma som författarpseudonymen. Men sanningen att säga är detta egentligen ingen riktig pseudonym utan extrakt ur namnet.

Vad är avsikten med "Forts." ? Tja, det finns egentligen ingen annan mening eller avsikt med boken än att dels se hur långt inspirationen bär och dels utröna hur mycket som finns i upplevelsernas bibliotek från den här perioden.

Handlingar och skeenden som beskrivs täcker perioden september 1965 till och med december 1971. Det var en period med många olika komponenter. I efterhand framstår den ändå som ett sammanhang av livserfarenheter och den var väldigt utvecklings- intensiv.

Det förekommer ett antal namngivna personer i boken. Personerna är autentiska. Beskrivningen av dessa personer utgår helt från författarens egna intryck och gör inga som helst anspråk på att vara vare sig heltäckande eller den allenarådande sanningen.

En nybakad student har hela livet framför sig. Livet har liksom precis börjat. Det som dittills varit är bara en förberedelse för det som komma skall. Förälskelser som varit, hörde ungdomen till.

Nu hade gossen tagit mogenhetseamen. Allt som skulle ske därefter skulle alltså ske på ett moget sätt, välöverlagt kan man tänka. Han hade väl blivit vuxen nu då. Dittills hade han ofta hört att han en gång skulle bli det.

"Lund". Han hörde hur namnet på staden fullkomligt vibrerade av kunskap och lärdom. Där visste man, där lärde man. Lite rädd var gossen. Var det här verkligen något för honom ? Han hade varit där många gånger under uppväxtåren. Morbror Lasse och moster Ingrid bodde där. Och dit åkte familjen alltid och hälsade på när man ändå var i Malmö hos mormor.

Karl, det var gossen det, mindes såväl hur man en vår hade varit i Lund och bevittnat studenternas mösspåtagning på valborgsmässoafton. Denna dag kallas i Skåne - eller i alla fall i Lund - för "siste april". Då är det studentsång och hyllning av den nyss anlända våren.

Gossen trodde att man för att få bli student måste kunna sjunga så där som studentsångarna gjorde. Så när föräldrarna hade pratat med honom om framtida studier vid universitet hade han förfärat ryggat inför tanken på att behöva sjunga. Och sådär skulle han aldrig kunna sjunga ! Och inte ville han sjunga heller för den delen. Usch, nej ! Det var med det värsta man kunde utsätta den gossen för.

Pappa hade en gång bott i Lund. Han hade då varit inackorderad och gått på "Spyken", en skola med gott rykte. Gott rykte - det hade pappa inte haft i skolan hemma i Linköping, så han fick gå någon annanstans. Det blev i Lund.

Bostadssituationen i Lund var alldeles hopplös, det visste föräldrarna. Så pappa hjälpte till skaffa ett rum via annons. "Vi får väl ta något med rök- och spritfri, signatur XYZ eller så", sa han. Han lät erfaren. Jodå, det var en tant i Malmö som hade två rum för uthyrning. Hon hade affär i Lund och pendlade själv varje dag. Mannen sålde traktorer i Stockholm och var hemma bara över helgen. Han kom sent fredag kväll och åkte oftast söndag eftermiddag.

"Freben" kallades hon, hyrestanten. Hon hade ännu en student från Lund, som hyrde ett annat rummet. Claes-Göran läste ekonomi. Han skulle bli civilekonom. Det lät tufft. Han köpte böcker för minst halva studielånet. Satt mest hemma och läste. Han verkade målmedveten. Han kom också från Småland, precis som Karl. Smålänningar är väl sådana; målmedvetna alltså; i varje fall strävsamma.

Freben kom alltid hem sent. Så de två student-gossarna fick härja fritt i hela lägenheten. Den låg i ett äldre hus i centrala Malmö och väldigt nära stationen, vilket var praktiskt med tanke på resorna till Lund. Karl köpte ett månadskort och kunde åka hur mycket han ville. Nu tog det bara 15-20 minuter så det var inte mycket till resa. Men det var i alla fall uppehåll i både Arlöv och Åkarp trots att det sällan eller aldrig steg av eller på någon där. Det verkade vara de mest gudsförgätna platserna längs södra stambanan. Ja, det var faktiskt stambanan, även om Karl mest åkte med lokaltågen, som gick fram och tillbaka mellan Malmö och Eslöv. Dessa lokaltåg transporterade massor av studenter från de omkringliggande orterna utanför Lund.

Karl skulle läsa natuvetenskap under höstterminen. Sedan skulle det vara dags för lumpen. Men det hade han inte berättat för Freben när han hyrde rummet.

Karl hade inte alltför tufft program med studierna på den där naturvetenskapliga banan. Det verkade vara halva tempot mot vad det varit i gymnasiet. Det var två timmar föreläsningar tre dagar i veckan. Så var det räkneövningar ett par gånger. Och vad skulle man göra den övriga tiden ? Studera kanske. Ja, det var en del studenter som gick och läste flera ämnen samtidigt. Men de ansågs inte kloka, för de flesta höll det betydligt lägre tempot med bara ett ämne i taget. Den övriga tiden gick åt till att sova länge om dagarna och sedan hänga på Athén. Så kallade man i studentmun Athenéum, som var ett café i Akademiska Föreningen. "AF" utgjordes av ett stort hus mittemot parken Lundagård. Den låg mitt i studentmetropolen Lund. Inne på Athén kunde man träffa en massa andra studenter, umgås, fika, läsa tidningar från alla delar av landet, spela schack eller bara driva omkring.

Athén var inget ställe för Karl. Han höll mest till hemma i Malmö när det inte var universitetsdags. Hemma kunde han spela gitarr eller lyssna på Radio Syd, som piratradion hette. Den låg ombord på ett fartyg ute i Öresund; sände reklam. Det ansågs som väldigt brottsligt. Med den tidens lagar gick det dock inte att förmå radion att stänga. Så den fortsatte att sända. Den var föregångare när det gällde underhållning och så kallat skval. Och så hängde den med i all pop-musik, främst engelsk. På ett sätt var den Skandinaviens andningshål mot den fria musikvärlden.

Första terminen vid universitetet kallas man för "novisch". Och då är det mycket en ny student skall gå igenom, introduceras till och läras. Han skall skrivas in både här och där. Och långa köer var det överallt, för det hade kommit många nya studenter. Och alla skulle de gå igenom detsamma och på bara några få dagar. Hektiskt och trångt. Det här året var det också en studentboom. 40-talskullarna hade kommit till universitetet.

I akademiska sammanhang är alla tidsangivelser speciella. Hette det klockan åtta prick, började arrangemanget kvart över. Skulle det börjas klockan åtta hette det "åtta prick-prick". Och ibland var det klockan "sju med dubbel kvart", d.v.s halv åtta. Det gällde att se upp. Och i olika sammanhang var det skilda system. På morgonen gällde ett system, på kvällen ett annat.

Till den första novisch-samlingen i stora salen på Akademiska Föreningen kom Karl med tåget från Malmö. Det var antagligen dubbel kvart, för de flesta kom alldeles för tidigt. För att Karl säkert skulle hitta i Lund kom mamma med honom. Föräldrarna hade kört honom i bil till hans studentrum i Malmö och nu följde modern honom fram till Lundagård. Från och med nu fick han klara sig själv på livets stig. Den började med en grusgång genom Lundagård.

Karl kände en ny era infinna sig. Det här var en kväll då något nytt tog sin början. Något som var honom obekant. Det kom en pirrande känsla i magen. Antagligen upplevde de flesta samma sak, men trodde att de var ensamma om den saken.

Ensam gick Karl genom Lundagård, parken som utgör centrum för studenterna i Lund. Han kände verkligen hur han var på väg till ett nytt liv. Vad som sades därinne till de nya studenterna, novischerna, var dock inte något sensationellt. Ett vanligt välkomsttal av studentkårens ordförande bara. Men Karl tyckte allt att det mesta lät märkvärdigt. Det var som att man försökte göra det hela till mer än det var. Men det skall kanske vara så i den akademiska världen, tänkte han. Man fick väl se hur det skulle bli sedan. Nya intryck är väl för det mesta lite ovana, filosoferade han.

Bland de nya studenterna var det några som tagit studenten i Eksjö samtidigt med Karl. Christina till exempel. De hade umgåtts en tid under det sista gymnasieåret. Men nu var det inte något mera med det. Lite konstigt kändes det allt att träffa henne igen. Hon skulle läsa nordiska språk, vad man nu skulle med dem till. Hon blev i alla fall något slags studiesekreterare på TBV. Och de skulle komma att bo inte alls långt från varandra en gång, men det var långt bort från Lund och när de var gifta var och en på sitt håll.

Åke Sjösten var också där. Han skulle visst läsa ekonomi. Han blev så småningom controller, som det heter när man följer upp räkenskaperna i ett företag. Åke hade tagit studenten ett år tidigare och hade nu klarat av lumpen. Karl och han skulle komma att träffas igen i Stockholm först flera år senare. Nu skulle alltså Åke bli student han också.

En student skall vara med i vad som kallas för en nation. Det är helt enkelt ytterligare en obligatorisk förening för akademiskt studerande. För obligatorisk var den. Det var många som protesterade mot det, men det hjälpte inte. Palme hade blivit ecklesiastikminister och han hade sina egna idéer om det mesta. I varje fall sammanföll de sällan med studenternas uppfattning. Det hade dessutom kommit påbud om reglerade studievägar, krav på resultat för att få fortsatt studiestöd etc. Det skulle komma att bli många naglar i ögonen på studenterna. Speciellt under åren av studentrevolt mot slutet av 60-talet.

Olof Palme hade som sagt nyss blivit ecklesiastikminister. Det betyder att han var högste ansvarig i regeringen för utbildningsfrågor, kyrkan m.m. Nu för tiden kallas posten för utbildningsminister.

Nu var det fortfarande 1965. Karl skulle förstås vara med i Smålands nation. Det skulle inte Claes-Göran, för han tyckte sig komma från Östergötland. Det gjorde ju egentligen Karl också. Det var där han var född. Men det kändes mera naturligt att vara med i Smålands nation. Fast Östergötland hade mysigare studentrum påstods det. Det var nu inte aktuellt för Karl så det fick bli Smålands nation trots allt.

Det var många smålänningar som skulle skriva in sig där. Så det blev till att stå länge i kön. Västgöta nation höll till i samma lokal med inskrivningen av sina novischer. Och minsann, var det inte Bosse "Skackan" Forsander som skrev in sig där ? Jovisst, minsann. Svenske rekordhållaren på korta häcken skulle studera juridik. Och jurist blev han. Bankjurist på sparbanken i Västerås.

Vederbörligen inskriven både i nation och akademisk förening återstod det nu för novisch Karl att leta upp det han egentligen kommit dit för att syssla med, nämligen Teoretisk Fysik med Mekanik.

Institutionen för Teoretisk Fysik med Mekanik hette det. Karl skulle läsa ett betyg under höstterminen. Det var bra för poängsumman när man skulle läsa på teknisk högskola. För det skulle Karl. Torren, det var fysiklärare Thorén i gymnasiet, hade sagt att det där ämnet kunde man läsa som sitt första vid universitetet. Egentligen skulle man ju förstås ha läst ett par betyg i matte, men det skulle säkert gå bra ändå menade både Torren och "e-log". Den senare hade Karl haft i matte på gymnasiet. Han kallades så därför att han hette Larsson och förkortades "Ln" på schemat. På studentikost vis blev denna beteckning för den s.k. naturliga logaritmen förvandlad till just "Ln".

Torren och e-log hade kohandlat om Karls betyg i fysik och matte. Karl kunde inte få "litet a" i bägge ämnena, men var verkligen värd det betyget i minst det ena ämnet, ansåg de två lärarna. Det avslöjade de på studentfesten. Så de hade diskuterat saken och sedan helt enkelt kompromissat och gett honom "litet a"i fysik.

Där stod alltså Karl med det något lägre matte-betyget "Ab". Men det gick att kompensera med att läsa ett betyg i Teoretisk Fysik med Mekanik vid universitetet, upplyste e-log. Det ämnet hade både han och hans fru läst. De hade träffats då, så det var nog ett bra ämne. "Ganska enkelt" menade Torren. Man får räkna det som "stort A" när man söker till tekniska högskolan, upplyste han. Och eftersom matte räknas med dubbel vikt, är det ju alldeles förträffligt. De hade alltså räknat ut det de båda lärarna !

Sölvegatan 14 lät som en precis adress. Men eftersom Karl aldrig varit där tidigare kändes det bra att gå dit med någon som kände till stället. Gudmund Svahn skulle också dit. Han hade redan studerat i två år i Lund och kände till både fysikum och institutionen ifråga. Karl och han hade träffats hemma i Eksjö under sommaren när de båda arbetade som semestervikarier på Brandkåren.

Karl tyckte att Gudmund gott kunde vara lite fadder åt honom, som var ny i lärdomsstaden. Men det tyckte visst inte Gudmund, för han verkade inte särskil intresserad av att låta Karl haka på i studierna. Däremot tilldelades Karl en fadder av nationen. Han hette Swahn han också ! Utan att vara släkt med Gudmund.

Faddern framstod som väldigt bildad. En enda gång träffades han och Karl. Och ännu mera bildad måste faddern ha blivit, för han kom långt senare att vinna stora pengar i TV:s frågetävling som hette "21".

Karl missade det avtalade mötet med Gudmund inför den första föreläsningen. Gudmund bodde på Svanegatan. Svahn på Svanegatan ! Men Karl hann inte fram i tid. Det var något krångel med tåget från Malmö till Lund just den dagen ! Så han fick ta sig till det där informationsmötet på Sölvegatan på egen hand. Och det var i en helt annan stadsdel, där han inte varit tidigare. Han var för snål för att ta taxi. Och inte kände han till bussarna heller. Så det var bara till att gå. Och han kände sig olycklig. Den akademiska banan kunde verkligen ha börjat bättre !

Halvsvettig och långt efter utsatt tid kom Karl till den första föreläsningen i Teoretisk Fysik med Mekanik. All praktisk information hade redan lämnats av den föreläsande universitetslektorn. Så Karl kom ut därifrån utan att veta just så mycket mer än han gjort när han kom dit. Men Gudmund var förstående över Karls vilsenhet inför allt det nya. Han lovade att förklara det som kunde vara lite främmande för novischen.

Annars tycktes ingen ta någon notis om att det fanns någon enda i studentskaran som var där på sin första termin. Alla verkade ha varit där i åratal och inte gjort annat än "legat vid universitetet".

Nu gällde det alltså att ta chansen att på omväg skaffa sig det topp-betyg i matte, som Karl med lite mindre slarv kunde haft som i en liten ask redan i studentbetyget. Där stod han som novisch, första-termins-student, utan ordentliga förkunskaper i matte. Och det kändes dessutom lite främmande med den knarriga akademiska stilen, där man inte frågade så mycket, utan stillatigande skrev av vad som skrevs på svarta tavlan och antecknade vad som sades på föreläsningarna.

Gudmund var aldrig på föreläsningarna. Han hade varit där en gång tidigare. På räkneövningarna kom han bara sporadiskt. Gudmund hade läst ämnet något år tidigare men aldrig brytt sig om att tentera av det. Hur skulle han kunna göra det nu när han aldrig deltog i undervisningen, undrade Karl. Och dessutom jobbade Gudmund heltid på sjukhuset !

I undervisningen dök det mycket riktigt upp en hel del som Karl inte hade den blekaste aning om. Men Lars sa att det var inte så mycket att hänga upp sig på. Det var bara på ett visst sätt. Om man inte förstod det just då så gjorde det inget. Det kunde man lära sig senare. Det behövdes inte för den Teoretiska Fysiken med Mekanik.

Lars gick i samma övningsgrupp som Karl. Han hade läst "tvåan" i både matte och fysik. Nu skulle han klara av en "etta" i det här ämnet. Lars och Karl jobbade tillsammans med problemlösning.

Lars var i Karls ögon en riktig student, för han bodde i studenthus. Vildanden hette det. Det var ett jättehus med enrumslägenheter i västra delen av Lund. På framsidan hade det halvöppna svalgångar, utvändiga korridorer kunde man säga. Så alla hade egen ingång. Men själva huset såg ut precis som ett fängelse, med ett stort galler för hela den ena väggen, som bestod av ett tjugotal dörrar i minst tio våningar. Innanför en av dessa otaliga dörrar bodde Lars. Och Karl fick följa med Lars hem på fika. De jobbade igenom kursmaterialet tillsammans.

Lars förstod vilka svårigheter det kunde vara att komma direkt från gymnasiet till detta ämne, som vanligen avslutade "fil-magen" för blivande lärare. Och Lars hade inget emot att förklara. "Nu förstår jag", kunde han dessutom utropa när han försökte sig på att förklara ett komplicerat sammanhang för Karl. Tänk vad man kan komplettera varandra, den erfarne och novisen...

Det hade börjat lite kärvt på höstkanten, men det tycktes lätta efterhand som kapitlen avverkades. Det är klart att visst var det lite mystiskt det där med relativitetsteori enligt Einstein. Men det gick att studera gamla tentamina och öva problemlösning på gamla uppgifter. Nu var det ju också så att de som hade bevistat räkneövningarna slapp att gå upp i muntlig tentamen på de teoretiska delarna. Här kunde man alltså klara sig på principen "nedlagt arbete kompenserar absolut förståelse". Och Karl måste följa den principen för att kunna hänga med. Och nog fick han något igen för allt tragglet med räkneövningarna ! Det här var något som skulle återkomma. Det kändes som en pusselbit i livets mönster.

Tentamen till jul gick bra. Karl fick "Godkänd" inskrivet i tentamensboken. Det såg lite slätstruket ut, men det var allt han behövde som bevis på "ett betyg" i Teoretisk Fysik med Mekanik. Och det skulle nu räknas som att han hade "stort A" i matte, när han sökte till tekniska högskolan. Nu kunde han känna sig säker på att komma in på den mest eftertraktade linjen.

Lars visade stolt upp att han fått "spets". Det betyder att man klarat tentamen med glans. "Icke utan berömd godkänd" antecknades i hans tentamensbok. Men det det gjorde nog ingen större skillnad för hans del senare i livet. Han skulle bli lärare när han väl kompletterat med en kurs i pedagogik. Och det blev han säkert, för det gjorde de flesta. Blev lärare alltså.

Karl skulle nu alltså säkert komma in på "Teoretisk Fysik" linjen på tekniska högskolan. Så han kunde nöjd plocka ihop sina pinaler hemma hos Freben och resa hem till Småland över jul och nyår. För sedan skulle han in i lumpen i femton månader innan han fick börja på den där utbildningen till ingenjör.

Det där med ingenjör hade han hört pratas om redan när han höll på och konstruerade med sitt mekano. "Pojken ska bli ingenjör", sa man. Precis som morbröderna. Och de var ju ideal nog att se upp till. Nu hade Karl kämpat sig fram till starten.

Så studenten lämnade den akademiska miljön för ett tag. Nu var han inte längre "novisch" utan "fil. stud.", det vill säga filosofie studerande. Mot hemmet bar det den 17 december med tåg från Malmö. Det var fredagen före jul och inte den bekvämaste av resdagar. Han hade packat alla sina pinaler i hyresrummet, sagt adjö till både Freben och Claes-Göran och kånkat iväg till centralstationen. Förutom pappas militärtrunk av plåt och mammas stora svarta väska hade Karl ytterligare två kollin. Under ena armen hade han bandspelaren, som han haft med sig som sällskap i hyresrummet. Under den andra armen hade han den tolv-strängade gitarren. Totalt var det fyra ganska stora och tunga kollin.

Bland alla julresande var det ingen lätt uppgift att komma ombord och få plats i en kupé med ett sådant bagage. Men det gick. Den tolvsträngade hade han bytt till sig i en musikaffär i Malmö mot den gamla elgitarren. Det skulle vara akustisk gitarr nu, gärna tolvsträngad. Det hade protestsångarna. Den klingade skönt när den väl var stämd. Men själva stämmandet var ett omfattande arbete. Och fingertopparna blev slitna och ömma efter alltför omfattande ackord-greppande.

Det var nu juletid 1965. Bob Dylan var i full gång med sina protestsånger. Barry McGuire hade kommit ut med "Eve of Destruction" och man hade fått en del föraningar om vad som komma skulle inom studentvärlden. "Protest" var inne-ordet.

Beatles hade slagit igenom och etablerat sig. Men det var frågan om de inte redan var på väg ut eftersom det fanns droger med i bilden. "Flower Power" hade också funnits en tid. Sverige gick mot lågkonjunktur. Det var mycket som kändes osäkert. I Stockholm hade studenterna revolterat. Mot vad ? Ja, det var det inte många som förstod. Revolterade gjorde studenterna genom att ockupera sitt eget kårhus. Det var en väldig palaver. TV var där och bevakade. Det var också den vägen som ockupanterna fick ut sitt något grumliga budskap till omvärlden.

Det skulle som sagt vara akustisk gitarr nu, gärna tolv-strängad, för det hade protest-sångarna, som var mest inne. (Men den där Beatles-frisyren hade Karl kvar. Och mest ville han likna George Harrison.) Fast greppen på den tolv-strängade var svårare att klara.

Hemma i Eksjö var det som vanligt en fridfull jul. Traditionsenligt spelades det en handbollsmatch mellan bollklubben och "julfirarna". Det senare laget bestod av föredettingar, som var på julbesök i hemstaden. Det var "sotarn", "Humpe" och en del andra, som tidigare spelat i antingen junior- eller A-lag. Karl hade spelat i bägge, precis som Humpe. Karl hade i flera års tid spelat i klubbens lag, d.v.s mot dessa "julfirare". Nu var det hans tur att vara julfirare. Men Karl kände sig knappast som sådan och än mindre som någon föredetting.

Det kändes på något sätt hemma att spela tillsammans med Humpe igen. Denne låg i lumpen och var lite imponerad över att Karl kom i tröja med "Universitas Lundensis" på. Det kändes väldigt hemma att åter spela i I 12:s smutsiga gymnastiksal.

Humpe började minsann också i Lund. Han intresserade sig av någon anledning för "grus, sten och vatten", d.v.s geologi. På det blev han så småningom professor, men mest känd för sina många olika engagemang i olje-prospekteringsprojekt. Så kan det gå för en gammal handbollsback. Han kallades egentligen "Humpe Pump", men det brukade kortas av till blott "Humpe". I oljeletningsbranschen var det annars pumpa av när man väl hittade fram till en fyndighet.

Det där med pump kom sig annars av att motspelarna oftast gick på pumpen om de försökte ta sig förbi Humpe, som var en minst sagt hårdför handbollsback. Och tog man sig för att skjuta från håll så var Humpe där med sina Karl-Alfred-armar och täckte ned skottet. Hans armar hade under handbollssäsongen en ständigt blå-lila ton.

Karl hade en gång tagit sig för att försöka passera Humpe, skjuta bollen förbi denne. Det var under pojklagstiden. Tilltaget slutade illa, för Humpe var där med skallen och Karl fick dra sig tillbaka med en uppsvullen hand. Tummen bär fortfarande ett minne i form av en bula efter Humpe-skallen. Det var att gå på pumpen det !

"Singe" var också hemma över jul hos föräldrarna. Det var Karls scoutkompis sedan många år. De hade också varit tillsammans i Sjövärnskåren. Singe hade vikarierat som lärare under höstterminen efter studenten och inte flyttat från föräldrarna på riktigt. Han hade väl brutit med Monica vid det laget även om de fortfarande träffades "för gammal vänskaps skull". Det där hade Karl ganska svårt att förstå. Han gillade egentligen henne han också. Annars var det Inger, han hoppades träffa under jul och nyår. Karl hade spetsat på henne under student-firandet och lyckats få träffa henne en del under sommarens lopp. Hon var svårfångad men desto mera spännande. Begåvad och charmig men svårflirtad gav hon intrycket att nästan vara rädd för killar. Och det var mer än en som hade gett sig på att skrämma henne. Humpe hade gjort det, Hans Toll likaså.

Singe han såg fram mot lumpen. Hans far var fanjunkare vid I12, regementet som varit en skräck för generationer av värnpliktiga. Fadern blev småningom förvaltare, den högsta graden bland underofficerare. När dessa grader avskaffades blev han kapten. Fanjunkaren hade intresserat både sin son och Karl för Sjövärnskåren. Där hade gosssarna under somrarna lärt sig både segling, sjömanskap och en massa vett. Det var självklart att de nu skulle bli värnpliktiga befäl under sin militärtjänstgöring.

Men Karl hade nu legat vid universitetet under en termin. Och i en sådan miljö odlas inte precis försvarsviljan. Han vädrade därför tanken att det kanske inte var så särskilt vettigt eller attraktivt att lära sig bruka vapen. Kompisen höll på att ramla av stolen inför detta halv-pacifistiska ifrågasättande. Men inryckningen var alltför nära förestående för att Karl skulle ha möjlighet att göra något åt saken. Annars var det tanken på inkonsekvensen i att inte vara röstberättigad men ändå värnpliktig som störde honom. Detta upplevde han som medborgerlig skyldighet utan motsvarande medborgerliga rättighet. Att uttrycka sin mening i samhälleliga frågor borde vara en rättighet för den som åläggs en sådan skyldighet !

Hur det nu var så var tiden för kort för att göra något åt den förestående inryckningen i kungens kläder. Så till Karlskrona och till kungliga flottan bar det av.

Nu var det slut med friheten för ett tag. Närmare bestämt under 15 månader. Det verkade vara en lång tid. Hela två läsår skulle spolieras. Men nu fanns ingen återvändo. Och Karl kände att detta var ett av alla de "måsten" som livet innehåller. Sådana är obligatoriska och inte mycket att göra något åt. Bara kämpa sig igenom. En tid av meningslöshet, en tid som kan lämnas i glömska. Det skulle komma bättre tider. Det kände Karl på sig. Det gällde bara att hålla ut.

Singe hade precis skaffat ny fjälla. Nu var det riktigt slut med Monica. På självaste nyårsafton hade han träffat Bibbi och åskan slagit ned. Karl tyckte det var väldigt opraktiskt med ny fjälla nu när de skulle in i kungens tjänst. Själv hade han hållit sig hemma hos färäldrarna på nyårsaftonen. "Nä, dä kan va skönt å ha nånn å längta hem te", sa Singe. Det tyckte inte Karl.

Under denna långa tid - det är en lång tid för en ung man - var den intellektuella utarmningen påfallande. För att inte helt tyna bort i meningslösheten läste Karl så mycket böcker han kunde komma över. Nu var han ingen älskare av vare sig romaner eller deckare. Nej, det skulle vara nyttiga böcker. Annars rimmade denna sysselsättning inte med hans ständiga strävan efter utveckling. Så det blev böcker i matematik och annat som man kunde tänkas behöva förbereda inför de fortsatta högre studierna.

Karl tänkte inte bara förlora tid på det där med lumpen. Han skulle komma väl förberedd till högskolan. Han ville ha en flygande start.

Karl gav sig till och med på böcker i musik, harmonilära till exempel. Han hade en törst efter meningsfull sysselsättning. Den här tiden kunde han verkligen ladda om batterierna inför den stora ansträngning, som han kände på sig skulle inträffa när han en gång kom till den där högskolan. PÅ sätt och vis hade realskola och gymnasium bara varit en förberedelse för det slutliga steget.

Vi hade under åren 1965-66 fått en del föraningar om vad som komma skulle inom studentvärlden. "Protest" var inne-ordet. Beatles hade slagit igenom och etablerat sig. Men det var frågan om de inte redan var på väg ut eftersom drogerna fanns med i bilden. "Flower Power" hade också funnits en tid. Sverige gick mot lågkonjunktur. Det var mycket som kändes osäkert.

Karl hade alltså lämnat Lund till jul 1965. Sedan hade han avverkat 15 månader i kungens kläder. Det var månader av ofrihet jämfört med det fria studentlivet. För den som råkar vara född i Tvillingarnas tecken kan militärtiden bara upplevas som ett enda långt tvång. Och det var vad Karl gjorde, för Tvilling var han född och Tvilling var han.

Vad gör en ung man som tagit studenten, studerat en termin vid Akademien, avverkat lumpen, men ändå saknar utbildning ? Ja, det som hägrade var förstås att få komma hem till fjällan. Och det var vad Karl gjorde. Det var på våren 1967, nästan ett helt år efter det att han träffat Henne.

Efter två kalla vintrar i lågkonjunkturens tecken kom nu det stora ljuset. Frihetens timme hade slagit. De militära kläderna var inlämnade och livet kunde börja igen. Den intellektuella ökenvandringen var över.

Träffa henne, ja. De hade träffats på dans som brukligt är. Nu var inte Karl någon dans-rännare. Nä, "släpe has" det fick andra hållas med. Men en gång tröttnade modern på att ha honom hängande hemma för jämnan. Så hon sa till att nu fick han pallra sig iväg ut på något roligt. Och Karl han kollade med Humpe, som kände till vad som försiggick i trakten. Jodå, kumpanerna drog iväg på fredagsdans. Och så blev det som det blev. D.v.s det gick som det gjorde.

Hon hette Inger. Kom från lilla Malmbäck bortom Nässjö. Visst fick han träffa henne igen ! Han hade torts fråga. Och fått ja. Hon var lite yngre, jobbade på bank. Och till henne längtade han, otåligt på Tvillingars vis. Och under hela lumpartiden hade han uppvaktat henne intensivt med brev och dikter. Till och med skrivit egen text till ett par Beatles-melodier. För Henne.

Här kan man flika in att det visst och sant låg en hel del i det utlåtande som en lärarinna en gång uttalat om Karl efter en uppsatsskrivning i fjärde årskursen av realskolan. Det var Malin Smitt som med sin basröst en gång utbrast: "Jag tror att Sundström är en riktig romantiker !" Det hade väckt stor munterhet bland kamraterna. Och Karl tyckte då att det var oerhört pinsamt med denna uppmärksamhet, för det var mitt i puberteten, då vem som helst känner sig osäker och helst av allt vill undgå att ens nämnas vid namn inför klasskamraterna.

Intensiv och rastlös såg Karl till att snabbt skaffa sig ett jobb. Det var minsann inte bara att ta för sig, för det var dåliga tider. Men han hade tur att få tag på lärar-vikariat. Syrrans bästa kompis hade en lärare till mamma. Och denna lärare råkade ganska lämpligt bli sjuk. Och hennes dotter kände till att kompisens bror, Karl, d.v.s Karl var till engagemang ledig. Så han fick bara ledigt över helgen innan det var dags att hoppa in som tillfällig magister. Eller fröken, som ungarna kallade honom. För de var vana viden sådan.

Det blev en femteklass i det lilla samhället Anneberg. Och dit gick det buss. Men han fick åka med Gunilla om han ville. Hon hade tagit studenten samtidigt med Karl, haft en rolig tid som flygvärdinna, och var nu lärarvikarie i samma skola som Karl.

Det var dråpligt att vara lärare som 21-åring. Med Karls sprallighet var det bara med yttersta självbehärskning som han lyckades undvika att helt identifiera sig med femteklassarna. De var för övrigt helt självgående efter att ha drillats av en fröken med ruter i. Det var Christels mamma det. Christel var kompis till Karls syster.

Självgående elever, finns de ? Jadå. Magistern som de lärde sig att tilltala Karl fick försöka hänga med så gott det gick. Det kunde hända att en elev kom fram till katedern, där han satt och iakttog de arbetande eleverna. Ungen sa inget utan ställde sig framför honom och glodde in i väggen. Så han fick helt enkelt fråga eleven vad det var fråga om.

Och mycket riktigt. I nedersta lådan låg det en bok för läraren. Och eleven visste precis var magistern skulle titta. Men det var ingen som kom sig för att missbruka hans okunskap om de rutiner som gällde. Det var eleverna som vägledde magistern ! Vid lunchen stod de snällt uppställda kring bordet tills han hade sagt "varsågoda". Och alla väntade på bordsbönen innan de började äta. Men bordsböneriet det delegerade Karl till den flicka som satt närmast. Det fungerade bäst så, tyckte han. Flickan var bättre på det där med bordsbön. Hon kunde texten men inte han.

Det var en del annat som också lämpade sig för delegering. Morgonpsalmen till exempel. Visst fanns det en elev som spelade orgel. Och alla psalmer kunde ungarna sjunga själva. Och magister Karl försökte hänga med. Det var nu inte alla gånger så lätt, för de små rackarna kunde alla verser på "Tryggarekan". Eleverna tyckte uppenbarligen att det var spännande med en ung magister som inte precis var så lik deras ordinarie, medelålders mellanstadiefröken. Och disciplin var det för jämnan. Om det nu berodde på deras drillning under den ordinarie läraren eller på deras respekt för honom, det kom Karl aldrig riktigt underfund med. Och det kanske var lika bra det.

Nu var det alltså våren 1967. Flower power var i full blom. Men en dag avlöstes den vågen av vad många kallar för det största som hände inommusiken under det halvseklet. Beatles hade kommit ut med "Sergeant Pepper". Karl hade lyssnat andäktigt till allt i den vägen dittills. Och när han på väg till skolan/jobbet i Anneberg mötte Kjell, en studentkompis, som sa att nu, nu !!! hade det kommit något stort. Ja, då fick han snabbt försöka komma underfund med denna nya våg.

Musiken befann sig i en brytningstid. Pete Seger var där, liksom Joan Baez, Bob Dylan, The Byrds, Beach Boys o.s.v. Skulle det vara rock, lugn och fin pop eller någon av skränvarianterna ? Det var inte lätt att få grepp om. Men Sergeant Pepper var verkligen musik som tog tag i Karl. Hans intresse för Beatles hade varit i avtagande, men flammade nu upp på nytt.

Det skulle bli många springvikariat som lärare för Karl. Hela våren for han runt i olika skolor. Han hade sin högst privata åsikt att elever skall lära sig så mycket som möjligt så snabbt och effektivt som möjligt. Och han hade en klar uppfattning om vad det var som var viktigt att lära sig. Det fick eleverna erfara i gymnasiet liksom de smått förskrämda små förstaklassare han hade en gång. Förstaklassare skall lära sig läsa och räkna. Därmed basta. Så det var hårdkörning.

Det var inte alla förstaklassare som lärt sig läsa ännu fastän det var vårtermin. De fick extra kvot av läsövning hemma. Under några dagar hårdkörde Karl omväxlande med räkning och läsning. Och det blev väldigt jobbigt för en del stackare. En liten elev som lärt sig läsa på schemat vilket ämne man skulle syssla med protesterade mot matematik-manglingen med inlägget att "det står teckning på schemat, magistern". Detta avfärdade Karl med att det var mycket viktigare med räkning. Ibland, försvann kristendom också. Till förmån för räkning eller läsning förstås.

Men det hände ibland att man hade kristendom. Man pratade om nöden i världen. Karl ville försöka få lite aktuell anknytning och frågade därför om det var någon av eleverna som kände till var någonstans i världen det fanns nöd. Jodå, en ivrigt viftande liten flicka svarade stolt: "I andra länder". Och det gick naturligtvis inte att invända emot. Bragt ur fattningen kom sig inte den unge magistern, "fröken" som de oftast kallade honom, för att be om ett exempel.

Till sommaren var det dags att vikariera på brandkåren igen. Karl hade arbetat där som semestervikarie redan två år tidigare, sommaren efter studentexamen. Då hade han lärt känna Gudmund Svahn, som var gammal brandkårs-vikarie. Men den här sommaren var Gudmund inte där. Han hade visst börjat jobba permanent på sjukhuset i Lund. Sjukhusfysiker skulle han bli, var det väl nästan redan. Det trodde Karl också att han skulle bli.

När man jobbar i brandkåren lär man sig en mängd praktiska saker. Laga mat, koka kaffe, tvätta bilar och smutsig brandslang, ta hand om döingar, klippa vildvin, skjutsa handikappade, rädda kor undan drunkningsdöden o.s.v

Karl blev med tiden en hejare på att göra omeletter. Det var vad han levde på till lunch. Det skulle komma väl till pass när han som student på riktigt skulle ha eget hushåll. Under den där sommaren fick han träffa massor av folk ur skilda kategorier, uppleva många olika hemmiljöer och över huvud taget konfronteras med världar som inte upplevs av alla. Utryckningar med såväl brandbilar som ambulans låter spännande men är inte alltid lika glamoröst i verkligheten.

En brandmans vardag är ganska monoton, ibland rent av trist. Det kunde bli många timmars skurande av smutsig brandslang, långa tråkiga transporter av gnälliga sjuka människor. Det var meningslöst tvättande av ambulansbilar som några minuter senare åter skulle ut på smutsiga vägar. Men det var lärorikt och omväxlande att under dessa arbetspass prata med "vanliga" människor. I det här fallet var de kommunalarbetare.

Karl uppskattade alltid umgänget med arbetskamrater. Visst kunde de vara lite enkelspåriga, plumpa eller grova i språket, men vad gjorde det. Han hade ju så länge han mindes umgåtts med alla som kommit i hans väg. (Se "Upplevda inlevelser" från 1987).

Brandmän är ena "rediga" (det heter så på småländska) kaffedrickare. Det var fasta fika-tider på Eksjö brandstation. Inte ens ölkusken brydde man sig om vid fika-dags. Han fick snällt vänta. Andra uppdrag fick lägre prioritet just då. Fikadags var fikadags. Det fick minst brinna för att någon skulle resa sig för att ta emot veckans leverans av öl.

En gång gick larmet från en förtvivlad lantbrukare i Ormaryd att en kviga gått ned sig i ett dike. Jodå, visst kunde "brinnekåren" hjälpa till. Specialuppdrag var alltid välkomna. I alla fall var brandförmannen Titus (efternamn) alltid pigg på att åka ut och hälsa på bönder. Snål som han var försatt han aldrig chansen till en gratis fika, vilket var den vanliga belöningen för tacknämliga insatser för människor (eller djur) i nöd.

Och just den här dagen var det Göran, han hette så i förnamn den där Titus, som var jourhavande brandförman. Han hade gått utbildning i Malmö, vilket han var stolt över och hade nytta av. Det väckte dock en del avund bland de andra brandmännen. De försökte också alltid att racka ned på det där som han hade lärt sig i Malmö. Det gick de lokala Eksjö-brandmännens ära förnär att Göran varit borta och lärt sig något de inte kände till (och inte ville veta av).

Göran Titus hade förresten varit med i scouterna som ledare, så Karl och han var bekanta. Och båda var de linjespringare i handbollsklubben. Det vill säga det var inte så ofta Göran var med för han hade i kraft av ålder rostat något. I varje fall var hans skott inte lika rappt längre. Han var avigt vänsterhänt, vilket var en fördel i krånglet och stöket "på linjen" när man spelade handboll.

Kvigan hade alltså gått ned sig i ett dike. Så nu bar det iväg med reservbrandbilen. Den kallades för "femman". Den ordinarie bilen - "tvåan" - måste naturligtvis vara hemma, eftersom det kunde inträffa något på riktigt.

Det var en enkel sak att få upp det stackars utpumpade djuret ur diket. Det var klart på mindre än en halvtimme. Eftersom kommunala tjänster av räddningskaraktär är avgiftsfria och det således inte var tal om någon ersättning för räddningsoperationen så krävde den tacksamme småbrukaren att i alla fall "få bjuda på lite kaffe". Och det accepterades naturligtvis med stor tillfredsställelse av alla brandmännen, såväl av de riktiga som av adepterna. Och framförallt av Titus.

Alla som varit i Småland förstår nu vad som vankades. Seden bjuder i Småland att man skall vara lite nödbedd. Det där var nu Titus, som vi kallade Göran, en riktig expert på. Han kunde i vissa situationer vara riktigt "bonnig". Som ledare för expeditionen lät han sig småningom övertalas till att medge att "inte hade vi så bråttom att vi inte kunde stanna på en kopp kaffe". Sagt och gjort. Men först måste man lägga ut en dimridå mot hemmabasen. Så det ropades över radion och meddelades, när man var helt färdig, att nu återstod endast själva återställningsarbetet. Det skulle antagligen komma att "ta någon halvtimma" innan vi var klara. Under denna tid avåts således bondmorans rikhaltiga sortiment.

När man bjuder på riktigt bonna-kaffe så är det ett fat med bullar, ett med torra kakor, ett med lite större kakor och ett med mindre kakor. Faten skall se ut som berg av staplade kakor. Och alla måste äta av alla sorter.

Och man skall trugas flera gånger. Det hör till. Och man skall säga att "nu är jag så mätt så egentligen kan jag inte äta en enda smula till, men det var ju så gott så, jo tack, tack" och så fortsätter man några varv till.

I den här kulturen är det självklart med grädde till kaffet. Man kan också dricka på bit, eller från fatet. Att dricka på bit går till så att man tar sockerbiten mellan tänderna innan kaffet intas. Där får den smälta i det inströmmande kaffet. Och man kan både sörpla och smacka. Så här trivdes alla kakmonster. För det är alla brandmän oavsett om de är ordinarie eller "adepter".

Småningom ursäktade man sig under förevändningen att man måste skynda tillbaka till den hektiska sysselsättningen i det viktiga brandväsendet. Men det var sällan det brann den sommaren så det blev tid till en hel del specialuppdrag.

Det är inte bara kor och kvigor som kommer i nöd om sommaren. Det var en gång en klen tandläkare som gav sig på att såga ned ett päronträd. Det bar sig nu inte bättre än att han sågade av den gren han stod under, fick den i huvudet och svimmade av. Hustrun fann honom där. "Han ha fatt ett trä öve se" förklarade hon i telefon till räddningsmanskapet, som anade ryggskada och bråttom-bråttom. Därför blev det blink och sirén på vägen till den nödställde. Denne hade dock gått in i huset, vidare upp på andra våningen, och lagt sig för att ta igen sig i väntan på utryckningsfordonet.

Smålandstidningen var minsann ditkallad. Så i tidningen kom det ett reportage med bild och allt på den förment ryggmärgsskadade tandläkaren. Smålandstidningens lokalreporter för Kråkshult hade gjort sitt. (Man säger "Krockshult")

Det fanns faktiskt enstaka gånger då det brann också. Det var dock inte alltid man hann fram. Men ibland var man där redan i förväg, rullade ut alla slangar och tände så småningom på själva. Då var det lite mera under kontroll.

Fasan var att få åka ut och springa på soptippen. Där kunde det börja brinna lite då och då om sommaren. Alla ordinarie brandmän talade måleriskt om de hemska råttor som väntade där. "Di ä så stora att di skälle som hunna" , sa Mark. Han påstod att en rått-rackare hade ätit upp byxbenet på självaste brandchefen en gång.

Det var mycket man försökte smälla i Karl och de andra sommarvikarierna. Mark kallade konsekvent vikarierna för "adepter". Själv var Mark en riktig mammas gosse så fyllda 35 han var. Hans arbetskamrater skojade med hans pojkdröm att en gång bli trafikflygare. Han hade certifikat och tog ibland med adepterna på kortare flygturer. Men trafikflygare skulle han aldrig kunna bli på grund av ett skadat ben efter en MC-olycka.

Marks arbetskamrater var avundsjuka på hans hobby att flyga omkring. Han hade en kompis som lånade ut sin Cessna mot bensinpengar. Arbetskompisarna var alltid på Mark och undrade när han och Selma skulle skaffa barn. "Det följde ingen bruksanvisning" var hans stående svar och det klippte i allmänhet av all vidare diskussion.

Mark var en hejare på allt vad maskiner heter. Han hade också en liten verkstad där han tillverkade axlar till gödselspridare. En pallbock av egen design var en annan produkt. Den var faktiskt en egen uppfinning. Karl fick följa med till verkstan och lära sig svetsa. Det kom väl till pass, för det krävdes verkstadspraktik för en blivande civilingenjör. Och det ställde Mark upp med. Men Karl fick vara så snäll att skriva ut intyget själv.

Karl hade en fin sysselsättning den där sommaren. Varannan dag var han på brandkåren. Ibland for han med Mark till verkstan. För det mesta var det med efterföljande flygtur.

Simträningen tog givetvis sin tid. Det var blötläggning så fort jobbet tillät. Annars fick det bli kortare träningspass på kvällen. Och fjällan skulle han ju träffa så mycket som möjligt, allt i ett flygande fläng på Tvillingars vis.

(På den tiden var Karl omedveten om astrologins betydelse för personlighet. Han bara var som han var - i sina egna ögon supernormal.)

Att avverka "lumpen" mitt i studierna ansågs i allmänhet inte så bra, men Karl hade valt det så. Trots allt var den där terminen vid Lunds Universitet två år tidigare, då han studerat Teoretisk Fysik med Mekanik, bara ett mellanspel. Och nu var han klar med lumpen. Han hade dessutom njutit av en lång ledighet därefter. Om man nu kunde kalla det för ledighet. För egentligen hade han ju jobbat mest hela tiden. Först då som spring-vikarie i läraryrket under våren och sedan hela sommaren på brandkåren. Men det var hälsosamt för den personliga ekonomin, något som Karl var mycket medveten om. Dessutom är det ju så att Tvillingar älskar att ha det hektiskt omkring sig och eftersträvar omväxling för att trivas. Och omväxling hade det varit. Alltså trivdes Karl.

Nu skulle Karl alltså tillbaka till den ort och till den miljö, som han två år tidigare hade provat på under en termin. Det där med bostad på studieorten ordnade sig bättre den här gången. Karl fick bo i nationens studenthus. Att redan första terminen komma in på Smålandsgården var praktiskt. Det var ett hus i sex våningar och det låg mitt emot Botaniska Trädgården, "Botan" i centrala Lund. Det var relativt nära till LTH, Lunds Tekniska Högskola. Det var mycket praktiskt och han fick en bra start den här gången.

Karl var på plats den 1:a oktober. Han hade åkt med föräldrarna till Lund. Han hade installerat sig i det minimala studentrummet på första våningen i Smålandsgården. Rummet vätte mot gatan och trafiken där utanför var verkligen störande. Dessutom var avloppet från tvättstället inte riktigt tätt så det luktade unket i det lilla rummet. Det innehöll bara säng, skrivbord och en liten vrå med tvättställ. Toalett och dusch delades med de andra i korridoren. Det gällde att försöka få flytta uppåt i huset så snart som möjligt !

Som nykomling fick Karl börja i rum 109, d.v.s på första våningen. Det var nykomlingens lott. Sedan kunde man få flytta högre upp i huset vartefter det blev lediga rum. Och Karl fick redan till jul flytta till 515 på femte våningen. Rummet låg längst in i korridoren, närmast den gemensamma duschen och toaletten, vilket var praktiskt. Längst in betydde också längst bort från trappa, hiss och kök. Där var det ett ständigt spring.

Det visade sig vara inte helt rätt för en student med ambitioner att plugga det där att bo på femte våningen, för i våningen över bodde alla fest-prissarna. De festade gärna och ofta. Och vem trodde på Karl när han på fredagen vädjade om lite ro för att kunna sova inför tentamen ? Tenta på en lördag ! Det skulle allt vara en teknolog till det ! Festa istället !

Där uppe på sjätte våningen var det minsann full rulle för det mesta. Och då var det inte att tänka på att få sova förrän morgonen grydde. Det hände Karl redan under den första tentamensperioden. Och då var det inte så lätt att prestera resultat efter en vaknatt med festande studenter i våningen ovanför. Så det gick som det gick första tentamensperioden. Halvt åt pipan måste man säga. Så Karl fick sätta igång att kämpa.

Nu hade han kommit efter lite. Och det var en situation han verkligen hade föresatt sig att inte hamna i. En olycklig start, men med klar ambition att lyckas. För det här var ju en av hans stora livsuppgifter - det var han 100 % inställd på.

Det var annars ett trivsamt boende i studenthuset. Den som ville hade umgänge, den som ville vara ifred fick vara det. I detta gemensamma kök fanns det alltid någon att prata med om man ville. Den som ville, höll gärna till i köket. Den som inte ville, smög bara ut i köket för att hämta sitt smörpaket och drog sig sedan snabbt tillbaka till sitt rum. Man kunde också gå till någon kompis för att ta en öl, fika eller kasta pil (Dart). En studentmiljö är en utmärkt omgivning för umgänge, ibland alltför inbjudande och för en del alltför frestande och därmed farlig. Det är lite för lätt att glömma studierna i den miljön. Många gjorde den bittra erfarenheten.

Det var ett blandat gäng som bodde på Smålandsgårdens femte våning. Smålänningar var de naturligtvis allesammans. Men Småland består av många delar. Flera var från södra delen av landskapet och pratade med diftonger som liknade skåningarnas. De få studenterna från Jönköping och från de nordligare delarna av Småland var lätta att känna igen liksom de från Gnosjö-hållet.

Där satt han till att börja med i sitt studentrum 109 på Smålandsgården. Det var första dagen av första terminen i den nya skolan. Han hade tagit avsked av Inger, som han nu varit tillsammans med i ett drygt år. De hade lovat att vänta på varandra för att senare flytta ihop. Det var med vemod i hjärtat han nu satt där på sängen och funderade över sin nya situation. Ännu visste han inte så mycket om hur det skulle bli. Hur skulle det gå ? När skulle han få träffa Inger igen ? Tänk om de skulle komma att glida ifrån varandra ! Tänk om han inte skulle klara av det han nu hade framför sig ? Och vad var det egentligen han gett sig in på ? Vad var det som väntade honom i allt det här nya och okända ? Han kände sig olustig, rent av sorgsen till mods. Det slet i hjärtat att Inger var så långt borta.

De 2:a oktober började Karl på Lunds Tekniska Högskola. Han hade kommit in på den svåraste av studielinjer. "Teknisk Fysik" hette den. Nu skulle det bli hårdkörning, d.v.s hårt och mycket arbete. För Karl tog studierna som ett arbete, en livsuppgift "på vägen".

Karl hade från början inställningen att han hade kommit till Lund för att komma därifrån så fort som möjligt; alltså gällde det att klara av studierna så effektivt som möjligt. Och ambitiös det var han.

Han hade egentligen inget annat att koncentrera sig på heller. Inger var ju långt borta och därför var det bara för honom att låta studierna komma i första handd.

Några våningskompisar kom från Nässjö-trakten och pratade nästan Eksjö-mål. Sådant mål hade också Gunilla, som bodde i rummet mitt emot Karls. Hon hade liksom Karl varit med i scouterna hemma i Eksjö, så Karl och hon var något bekanta sedan tidigare. Nu hade det inte gått så bra för Gunilla med studierna. Så hon fick inget studielån; måste därför arbeta för att klara uppehället. Därmed blev det inte mycket studerat, och heller inte så mycket tenterat. Det hade blivit en ond cirkel av det hela. Under den tid som Karl bodde i Lund tog hon i alla fall ingen examen. Men hon var långt ifrån den enda som befann sig i den situationen. Och den var föga avundsvärd.

Det här problemet var en variant på utslagningen i arbetslivet. Och det skylldes till stor del på den så kallade UKAS-reformen som införts under mitten av 60-talet. Den hade senare blivit omdöpt till PUKAS. Det var efter Palme, som var utbildningsminister. Han hade blivit till en skott-tavla för de studenter som motsatte sig de nya och reglerade studiegångarna. Detta nya system skulle till stor del komma att göra slut på det dittills så fria studentlivet. En klar försämring och stark inskränkning i studenternas rätt tyckte de som kommit till universitetet med inte så högt ställda ambitioner avseende studietakt och prestationer.

Lasse Svensson bodde också på femte våningen. Han var kompis med Åke Sjösten, som hade kommit till Lund samtidigt med Karl på hösten 1965. Lasse var son till stadsvaktmästaren hemma i Eksjö. Alla i Eksjö kände igen stadsvaktmästaren och sonen var en exakt kopia av sin far: samma starka glasögon, samma rutiga blazer och så vidare. Lasse rökte pipa, studerade statskunskap och ekonomi. Han såg redan ut som den pol. mag. som han studerade till.

Lasse Svensson var något skygg och hade få vänner, men han var målmedveten och organiserade sina studier. Han tog dem som ett vanligt arbete till skillnad från de flesta andra studenter.Han jobbade för att bli klar och komma ut i arbetslivet. Han var också lite intresserad av aktier. Lasse undersökte värdet av teckningsrätten i samband med nyemission under teckningstiden. Han skrev sin 3-betygsuppsats i företagsekonomi på detta tema. Lasse och Karl hade här ett gemensamt intresse. Det var något de pratade om.

En annan profil på Smålandsgårdens femte våning var Berne. Han läste statistik, var kommunist och kunde inte tänka sig att jobba någon annastans än på Statistiska Centralbyrån den gång han skulle bli klar med sin examen. Han var en av dessa skygga som hade brödet i en låda under sängen och som smög ut i köket efter smör och pålägg och därefter avnjöt sina mackor ensam inne i det lilla studentrummet istället för att delta i gemenskapen i köket. Berne var som sagt skygg, var svår att få kontakt med och såg redan ut som den byråkrat han sannolikt senare skulle komma att bli när han väl börjat arbeta på sin statistiska centralbyrå.

Mitt emot Berne bodde Kerstin, som läste nordiska språk och kom från Jönköping. Hon var något äldre än de övriga på våningen och kände liksom ansvar för att det såg någorlunda ut i köket. Utan fast sällskap var hon pigg på att festa lite då och då. Hon var på jaktstigen; hade ett gott öga till killarna på våningen. Men Karl hade sin Inger. Och det visste Kerstin om.

Yarle bodde på samma våning som Karl, alldeles vid ingången till korridoren. Han studerade ekonomi, matematik och programmering av datamaskiner. Det var han som väckte Karls intresse för aktier. Genom att Yarle hade arbetat på Skandinaviska Banken om somrarna hade han kontakter och insikt i aktiemarknaden. Han gjorde själv affärer och följde med aktiemarknaden. Yarle och Karl diskuterade aktier och börsen. Genom att Yarle även hade läst ekonomi kunde han förklara en del för Karl. Det där med fondemission till exempel, det hade Karl missförstått. Han trodde att det var ett alternativ till investeringar. Men Yarle förklarade hur det hängde ihop. Det var nyttiga diskussioner för teknologen.

Yarle hade en krånglande rygg; ibland bar han stödkorsett; han fick av läkarna klart och entydigt besked att han kunde välja att ha ständiga smärtor under resten av livet eller genomgå en stelopereration. Den skulle kosta honom stelhet i ryggen och en längre tid på sjukhus. Yarle valde att bli av med smärtorna. Karl besökte honom på sjukhuset. Där låg Yarle i gipsvagga i tre månader. Operationen och den långa sjukhusvistelsen lönade sig, för han blev kvitt sina tidigare outhärdliga plågor.

Yarle var ambitiös och studerade målmedvetet framtidsämnena programmering och datamaskinlära. Algol och Cobol lät väldigt imponerande. När han var färdig med sin fil. mag. flyttade han till Stockholm för att börja på IBM som programmerare. Det var nästan det finaste man kunde bli i den bransch som bestod nästan bara av detta bolag. Väldigt få människor hade ens hört talas om "data". Stansoperatris var det näst flygvärdinna som rankades högt för yngre kvinnor. Men vad var det egentligen ?

Yarle var lite av äldste på 5:e våningen. Därför var han också vad man kallade Custos, en slags våningsföreståndare utan vare sig egentligt mandat eller myndighet. Den sysslan övertalades sedan Karl att överta efter Yarle.

Det fanns en husfar där på Smålandsgården. Det var den medicine kandidaten Leif Svanström. Han var stor som ett hus, godmodig och hade ett vildvuxet rött skägg. Han bodde i en av de dubletter som fanns på några av våningarna i Smålandsgården. Han bodde där med sin lilla, lilla fru och barn, som det senare blev minst två av. Så småningom blev han doktor Svanström. Och då studerade han benbrott i trappor; han rent av doktorerade på detta.

Tjugo år senare dök doktor Svanström oväntat upp på en datamässa där Karl råkade få syn på honom och genast kom ihåg den en gång vorne husfadern. Som sådan hade han med fast hand hanterat Smålandsgården med dess många invånare av olika slag. Han hade gjort intryck på Karl.

Ett studenthus är en byggnad som innehåller unga människor med högst varierande inställning till studier, med olika ambition och med olika läggning. Men som husfar klarade Svanström av det där. Han styrde konsekvent och med fast hand. Han tog på ett elegant sätt hand om de värsta festprissarna och gjorde sig lika skickligt av med de värsta bråkstakarna. Sådana fanns det nämligen en del i huset, framförallt bland de vilt festande på 6:e våningen. Studenterna däruppe var mestadels överliggare, d.v.s skulle ha varit färdiga med sina studier för länge sedan. Andra hade tappat studietakten och ägnade sig mest åt fest och var något fientligt inställda till studenter med ambitioner.

Innan Karl flyttat från första våningen och uppåt i huset hade han lärt känna ett par andra figurer som kanske aldrig skulle flytta från den första våningen. Det var Sven Ekblad, prästson från Växjö, som levde på thé och Estremadura, det billigaste av billiga röda viner. Han sov dessutom alltid till långt in på eftermiddagen. På papperet studerade han teoretisk filosofi, men frågan är om det någonsin blev någon examen för honom.

En annan figur, som sov till lunch, men ändå till slut tog sin examen, var teknolog Cöster. Han kallades bara Cöster. Det var hans efternamn. Förnamnen var Per-Arne Fredrik Wilhelm. De två sista var obligatoriska i hans släkt.

Cöster var synnerligen slö av naturen. Han gick samma studielinje som Karl och hade redan avverkat ett år. Det var ju bra tänkte Karl, som här anade viss draghjälp. Men det fanns ingen sådan att hämta från denne Per-Arne Fredrik Vilhelm. Han tog studierna i sin egen takt. Hans tid upptogs nämligen av många andra saker, såsom Playboy, Wagners operor och ymnigt umgänge med ett antal intellektuella kompisar.

Karl och Per-Arne skulle egendomligt nog komma att hamna i samma företag flera år senare, då de fick sina första jobb. De kom till och med att få dela rum i det stora företaget. Men under den här tiden umgicks de som studiekamrater och boende i samma hus. De båda hade verkligen olika tider. Och Per-Arne var mycket borta hos kompisar. Han gick antingen "lilla rundan" eller "stora rundan". Vad som skilde dessa båda rundor åt var antalet kompisar som skulle besökas. I vardera rundan ingick i alla fall Perra (han i Bohr-laget) och Göran Bryntse (kårpolitikern i LURD).

Lilla rundan gick Cöster i stort sett varje kväll. Han var ganska social och studierna led av det. Nu skall dock i ärlighetens namn sägas att Cöster för sig hade satt upp en lagom bekväm studietakt. Däri ingick minsann inte att bli färdig så fort som möjligt. Nej, han ville ha tid för sina fritidsintressen. För studieambitiösa teknologer fanns det ganska lite utrymme för sådant. Så Cöster tog studierna lugnt, ägnade sig åt sina intressen och åt sina sociala kontakter. Han lade helt enkelt upp en takt som gick ut på att använda tre år till de två första årskurserna. Det blev med andra ord nödvändigt att "skippa" en hel del ämnen. Det kunde man gott göra tyckte Cöster. Det låg en fara i detta att de äldre teknologerna var dåliga exempel för sina yngre "kollegor". En del lockades i fällan och tappade studietakt. För en del gick det rent av illa om de inte senare förmådde att ta sig i kragen.

Cöster flyttade först långt senare från sitt rum på första våningen i Smålandsgården och lämnade Lund för gott först då han började i kärnkraftsbransche.Han var nog ganska ensam om att bo där så länge. De flesta nya namn försvann efter någon månad till våningarna högre upp i huset. Alla (utom Cöster) ville flytta från första våningen, för trafiken utanför på Vallgatan var verkligen störande. Dessutom var rummen på första våningen minst sagt nedslitna. De var helt enkelt genomgångsrum för nyanlända. Därmed blev det ingen trivsel på den våningen.

Karl lärde genom Cöster känna en ambitiös men inte riktigt så framgångsrik teknolog vid namn Jan-Olov Jönsson. Han hade lurats eller till och med tvingats till att "skippa" en del ämnen.

Jan-Olov kallades mest för Jönsson. Han kom från Eslöv men hade någon slags Göteborgs-dialekt. Jönsson hade det lite kämpigt med studierna; hade en del efter sig, eftersom han hade "skippat". Jönsson lyckades dock så småningom arbeta sig igenom alla ämnen och tog examen.

Jönsson bytte senare namn till Gustavi. Men Jönsson fick han faktiskt fortsätta att heta så länge han gick på högskolan. Han var litterär av sig och delade Cösters musik-intresse. På sina egna små rundor kom han ofta på besök på Smålandsgården. Det var ett välbehövigt avbrott i studierna, liksom för att hämta inspiration genom lite avkoppling med andra människor. Det diskuterades Wagner och Beethoven när han och Cöster träffades. Karl var ofta med. De drack thé tillsammans. Det vankades alltid thé hos Cöster, nästan alla tider på dygnet. Det verkade vara det enda Cöster levde på. I varje fall åt han sällan, men hade trots det en kraftigt tilltagen stofthydda.

En annan teknolog var "Pluto". Olikt Cöster flyttade han runt en hel del inom nationens studentbostäder. "Pluto" var det enda han kallades under sin tid på gymnasiet i Eksjö, det "Högre Allmäna Läroverket". Ja, då visste egentligen ingen så noga vad han hette. I Lund gick han under sitt fulla namn. Efternamnet var Gabrielsson, men i Eksjö hade det bara varit "Pluto". Det var nog egentligen inte efter Disneys hund utan efter planeten, för han var ovanligt klipsk.

Pluto åtnjöt stor respekt inom hela läroverket, såväl bland lärare som bland gymnasister. Ja, till och med eleverna i realskolan visste vem "Pluto" var. Det sades att den enda utmaning lärarna hade var att försöka sätta ihop så svåra uppgifter till skrivningarna i fysik, kemi och matte, att inte ens Pluto skulle klara dem. Det lär ha lyckats dem väldigt sällan. Och när det hände pratades det om saken i skolan. Lektor Rydhe var den som skulle ha lyckats med det en enda gång.

Pluto hade bott på skolans elevhem invid Högre Allmäna Läroverket, för han var utsocknes. Alltid gick han omkring i sin slängiga "parkas", ett plagg i grön khaki som var populärt under de första åren av 60-talet. Plutos mest karakteristiska drag var dock hans bleka utseende med tunt, stripigt hår. Han såg alltid halvt frånvarande ut och hade uttryckslösa ögon. Det lär vara Pluto som hittade på namnet "e-log" till matematiklärare Larsson, han som hade signaturen "Ln". Och det var just typiskt för Pluto.

Liksom för att uttrycka något speciellt bar Pluto alltid en röd halsduk virad flera varv om halsen. Trots dessa varv om halsen räckte halsduken nästan ned till marken, både fram och bak. Ja, ena delen hängde ned på baksidan av "parkasen", den andra på framsidan. Det såg mycket individuellt ut och alla yngre tittade beundrande och nästan vördnadsfullt på den äldre gymnasisten. De visste ju att han var geni. Ja, det visste alla. Men på studentskrivningarna lär det ha förekommit en så svår uppgift att inte ens "Pluto" klarade av den.

Denne Gabrielsson, d.v.s Pluto, träffade Karl på när han började undersöka möjligheterna att få flytta till det andra av de två studenthus som drevs av Smålands nation. Det visade sig nämligen att ingen mindre än självaste Pluto var husfar på Dackegården, det senast byggda studenthemmet. Det låg vid Kastanjegatan och bestod av tre delar. Det var ett höghus med korridorsystem för ensamstående studenter. I ett mindre hus fanns det dubletter för parvist boende. Den länga som sammanband dessa bägge hus inrymde enrumslägenheter, som var väldigt eftertraktade. Det var först efter flera års köande man kunde komma åt en sådan. Pluto var husförman, som det hette, och han bodde i en sådan lägenhet.

Pluto var alltså husförman; han jobbade. Faktum var att det tog en hel del tid. Och Plutos studier hade inte gått helt efter planerna. I gymnasiet hade han varit stjärna. Nu gick han på E-linjen på Tekniska Högskolan, men hade halkat efter. Detta som en följd av sitt engagemang i studentkåren och i skötseln av nationens fastigheter. En annan fundamental orsak var också den att till skillnad mot hur det är i gymnasiet räcker det på Tekniska Högskolan inte med att "bara" vara begåvad; man måste jobba också ! Det låg nog inte för Pluto.

Pluto var i kontakt med Karl för att få tag i material från föreläsningar i de ämnen han egentligen skulle ha tentat av för länge sedan. Han hade "skippat" som det hette på teknologspråk. Det innebar att man helt kallt gav tusan i vissa ämnen; tills vidare vill säga. För någon gång, förr eller senare, var man ju tvungen att ta itu med dem om man skulle räkna med att få ut sin examen.

Man skippade alltså. Det betraktades bland en del teknologer som "iskallt". Men det kom surt efter för många av dessa, för kurserna förändrades då och då. Därmed fick gamla teknologer masa sig till föreläsningar och övningar tillsammans med betydligt yngre "kollegor". Till slut kunde det bli rätt besvärligt och det hade det redan blivit för Pluto. Han hade nämligen, liksom de flesta andra som tog jobb och tjänade pengar på sina engagemang, kommit allt längre från studerandet. En del kurser hade till och med hunnit ändras till sitt innehåll.

Nu skulle Pluto alltså försöka klara av en del gamla kurser. Han måste helt enkelt beta av ytterligare några från de två första årskurserna för att formellt bli uppflyttad till tredje årskursen. Så han var på jakt efter veckoblad. Och Karl hade alltid några reserv-exemplar. Pluto fick sitt material, men det blev varken så mycket studerat eller tenterat.

Pluto var intresserad av aktier och hade lyckats göra en rejäl förtjänst på ett stort innehav av Volvoaktier. Det var ju ett sammanträffande att han satsat just i Volvo. Pluto hade ju samma efternamn som företagets grundare, Gabrielsson. Pluto hade förvärvat sina Volvo-aktier för en spottstyver 1966 - det var dit studielånet hade gått - och därefter sett kursen rusa i höjden. Så han var i Karls ögon ekonomiskt oberoende.

Men ekonomiskt oberoende var ingen drivkraft för Pluto. Så hans studietakt gick mot noll. Och så väntade lumpen. Där kom han att syssla med datamaskiner i någon hemlig central. Han hade fått en idé om att utnyttja datamaskinen för att göra prediktioner på kursutvecklingen för aktier. Pluto verkade besatt av tanken att göra nya aktieklipp. Han pratade dessutom om tips och om spel. Karl betraktade allt sådant med stor skepsis. Pluto verkade driven av speldjävulen.

Det hände då och då att Pluto ringde till Karl för att diskutera utvecklingen på aktiemarknaden. Telefonsamtalen med Pluto blev alltid konstiga, för han ringde alltid från automat. Han började alltid med en uppmaning till Karl att vänta. Pluto ringde nämligen upp på en 25-öring och simulerade sedan iläggning av ett stort antal en-kronor genom att upprepade gånger trycka in luckan för returmynt. Han hade nämligen manipulerat automaten genom att lägga in en diod i serie med telefonen. Genom att trycka in myntluckan bröt han kretsen, vilket av automaten uppfattades som att han lade i en en-krona. Detta var typiskt för Pluto.

Karl förlorade respekten för äldre studenter när han upptäckte att de egentligen bara var vanliga människor de också. Det gällde inte bara Pluto, utan flera andra studenter, som han hade sett gå ut gymnasiet hemma i Eksjö. De var inte bara äldre och hade inte bara gått före honom i realskola och gymnasium, utan de utgjorde något som då verkade ouppnåeligt och avancerat. Nu var han själv där, han hade hunnit ikapp och i flera fall förbi dem. Oavsett vad saken gäller kan sådant vara svårt att acceptera och omvärdera.

Nu såg Karl med egna ögon att många, precis som han, fick kämpa med studierna. De framstod som klart mänskliga. Ja, många som han tidigare uppfattat som stjärnor i gymnasiet, verkade näst intill mediokra. Somliga hade nått sin gräns. Och i studie-avseende blev de faktiskt utslagna.

Det var tragiskt att se och uppleva de studenter som inte klarade sina studier. Men här bevisades nu ännu en gång att man inte kan klara sig bara på begåvning utan faktiskt måste jobba för att uppnå vad man åstundar. Det finns inga genvägar. Möjligen var den smala vägen lite jämnare för dem med begåvning och studiefallenhet. Men de som inte hade den fulla ambitionen eller orken, stod inte distansen ut. De föll helt enkelt igenom och blev "utslagna". De försvann ut ur den lilla gemenskap som fanns i att studera tillsammans med andra.

I grund och botten var det här en ensam tillvaro. Man hade bara sig själv att lita till. De "utslagna" fick faktiskt klara sig bäst de "gitte". Det fanns inget egentligt system som plockade upp dem, inget skyddsnät som tog hand om dem. Så länge det gick bra och man hängde med i studietakten var allt väl. Man träffade kamrater med samma ambitioner och sporrades av gemenskapen. Men för den som föll ur var det en tung väg tillbaka. Och på den måste man kämpa själv, helt ensam. För där var det stark motvind.

Hade man en gång tappat, var man efter. Allt blev tyngre, stödet från kamraterna försvann; de kämpade vidare på sitt håll; det var lätt att ge upp. Och det var det många som gjorde. Det blev helt enkelt inte mer tenterat, när det en gång väl gått snett. Det måste ha varit ännu värre på de fria fakulteterna där man studerade mera individuellt och efter egna planer. För teknologen fanns i alla fall de gemensamma studievägarna. Där fanns det kamrater som kämpade med samma saker och som erbjöd en gemenskap kring gemensamma mål, intressen och svårigheter.

Karl hade gått i folkskola i fyra år. Först var det tre år i brukssamhället i Östergötland. Där hade han fått varning för sänkt sedebetyg till påsken ett år. Gråt och förmaningar. Tvillingbarnet var alltför livligt för att det skulle passa i skolan, i varje fall på den tiden .

Som tioåring hade Karl kommit till skol- och militärstaden Eksjö. Ett år i den mycket nedslitna Linnéskolan var nog. Det hade bevisat för honom att det fanns all anledning att söka sig en lite mer krävande omgivning. Undervisningen i folkskolan i Eksjö var inte så krävande som Karl var van vid från Åtvidaberg. Kanske hade han själv utvecklats ? Det hade alltså blivit Högre Allmänt Läroverk.

Läroverket var en undervisningsinstitution där man minsann fick kämpa för att komma vidare. Det fanns de som inte gjorde det. Så de fick spendera sommaren på studier och hoppas på att kunna tentera upp sig inför höstterminen. Först efter avklarad tentamen kunde de "få uppflyttning" som det hette. Det var nämligen ingen självklarhet. Det krävdes resultat för att få komma upp i nästa årskurs; godkända betyg alltså. Det var annorlunda än senare tiders skolsystem.

Karl rasade rätt igenom den där realskolan. Nog hade det tagit emot i början i både engelska och tyska, men småningom blev det höga betyg och därmed fortsättning på studierna.

Gymnasiet var ett enda jobba jobba. Men så kom han också in på den där Tekniska Högskolan. Det var det han hade satt upp som mål. Och vägen dit hade inte varit spikrak. Varje års studier i gymnasiet hade blivit svårare och svårare, krävde större och större insats och engagemang. Det var heltidssysselsättning redan i den första årskursen.

Karl hade alltså klarat av urvalet efter gymnasiet, kommit in på den där högskolan. På den svåraste och mest eftertraktade linjen dessutom. Det var som en idrottstävling det där med de olika skolorna. Först en folkskola för alla. Några kvalificerade sig för realskolan och några av dessa gick vidare till gymnasiet. Så tunnade det ut ganska rejält när man kom till de akademiska utbildningarna. Försöksheat, semifinal och final skulle det ha kunnat kallas.

På (det heter möjligen i) högskolan anordnade man till och med uppsamlingsheat. Det var så han kallade sina omtentamina den där professorn i fysik. Han var dekanus för Teknisk Fysik, där Karl gick. Han hade varit censor för Karl i den muntliga delen av studentexamen. "Uppsamlingsheat" sa han och flinade vid tanken på att det var ett helt gäng som inte skulle klara hans knepiga tentamen. Han kände sina teknologer väl den där professor Lennart Minnhagen. Karl träffade alltså på honom även på högskolan. Men det var först i tredje årskursen, då det var dags för den mycket arbetskrävande atomfysiken. Dessförinnan var det många grundläggande ämnen som skulle klaras av som förberedelse för de verkligt avancerade ämnena.

Det hade börjat lätt i första årskursen med algebra och matematisk analys. Det var ungefär som i gymnasiet, men mycket mera omfattande. Alla som gick på F-linjen tyckte om de teoretiska ämnena. Men på M-linjen, d.v.s maskinlinjen svor man ve och förbannelse över dessa teoretiska utsvävningar.

Smörjnissar kallades M-teknologerna av F-teknologerna, som betraktade dem som halvt perversa. Det fanns en avgörande skillnad mellan dessa två kategorier: F-teknologerna gillade allt som var teoretiskt krävande och avskydde allt praktiskt orienterat. Det motsatta gällde för maskinarna. Och orsaken till detta var att F-teknologerna var latare och ville leva mer på smarthet. I de praktiska ämnena räckte det nämligen inte att vara kvick i skallen. Man måste jobba därtill. Det passade inte de teoretiskt orienterade F-teknologerna. De sökte den snabba, smarta vägen i alla lägen. M-teknologerna ville leva mer på ansträngning än på intelligens. De avskydde de teoretiska ämnena och ville ha fler praktiska kurser.

Gemensamt för alla första årskursens teknologer var att de läste inledande kurser i fysik och i mekanik. Det betraktades som väldigt svårt - och även ovidkommande - av elektroteknikerna och av maskinarna, som ville komma igång med sina specialämnen inom respektive fack. För att inte tala om Väg- och vattenbyggarna. De skulle så snart som möjligt komma igång med "grus, sand, betong och vatten". "Vilken soppa", tänkte Karl - och sannolikt de flesta andra F-teknologer.

Första höstterminen gick i ett flygande fläng. Redan efter sju veckor, halva terminen, var det dags för första tentamensperioden. Och den gick hyggligt för Karl. Inte lysande, men godkänt. Så nu var ett par kurser avverkade. Och man började med nya. Och det blev svårare, mer omfattande och mer krävande. Hela tiden ett stegrat tempo och svårare.

Karl arbetade tillsammans med Anders. De umgicks. Anders kom ända från Östersund och det här var första gången han bodde borta från hemmet. Anders hade kusiner, moster och morbror i Växjö. Så det hände att han for dit över helgen ibland. Efter ett tag kom Karl på honom med att han åkte för den kvinnliga kusinens skull. Men åandra sidan hade Karl inte tid för Anders på helgerna. För då åkte han i sin tur till Inger, eller så kom hon till Lund över helgen. Så är det med yngre män.

Karl tog studierna på allvar. Han gick på de flesta föreläsningar och på samtliga övningar. Det var det inte alla som gjorde. Det var till och med en del teknologer som systematiskt undvek föreläsningarna. Istället läste de "veckoblad". Det fanns nämligen ett system för bevakning av föreläsningarna. Det gick under namnet "veckoblad". Det gick helt enkelt till så att det till varje ämne utsågs, för det mesta på frivillig basis, en teknolog med uppgift att skriva ned vad som sades och skrevs på tavlorna under föreläsningarna. Teknologen skrev det sedan på stencil. Varje vecka gav man på detta sätt ut en bunt med papper, i vilka de frånvarande teknologerna kunde finna vad som förekommit på föreläsningar och övningar veckan före.

Karl var den i årskursen som ordnade med att det fanns skrivare i alla ämnen. Han skrev också en del själv. Han såg till att veckobladen trycktes upp och delades ut hos prenumeranterna. Dessa fick betala abonnemang. Intäkterna gick till de skrivande teknologerna och till Karl, som kallades för veckobladskontaktman. I den egenskapen hade han kontakt med många teknologer, som kom och ville ha extra veckoblad. Det var eftersläntrare, som skulle klara av vad de tidigare försummat.

Karl samarbetade med kontaktmännen i de andra sektionerna. På V-sektionen, Väg och Vatten, fanns tvillingarna. Det var praktiskt med dem för de fanns ju i dubbel uppsättning. Även om bara den ene av dem var kontaktman, fick den andre ständigt vara stand-in. Det var nämligen ingen som kunde skilja på de två.

På E-sektionen fanns Kalle Forsner. Honom såg man alltid i mängden, trots att han var mindre än till och med Marek. Kalle var bra att ha att göra med och han var tuff mot de många slöa och slappa teknologer som försökte rida på andras ambitioner. När ingen frivillig anmälde sig, kommenderade Kalle helt sonika någon till uppgiften.

Kontaktmännen för veckobladen blev på något sätt centrala i hela den verksamhet, som utgjorde ett stöd till undervisningen. Det var många teknologer, som besökte högskolan och undervisningen så sällan, att deras möjligheter stod och föll med dessa veckoblad. Det var deras enda chans att "följa" undervisningen.

Att arbeta tillsammans med Anders var utmärkt för Karl. Anders hade gått tekniskt gymnasium och hade därför redan läst om vektorer och annat som nu kom in i undervisningen på högskolan. Och Anders var minst lika ambitiös som Karl. Och smartare. Så han var en god draghjälp. Under det första året jobbade de regelbundet tillsammans. Och efterhand som arbetet och studierna framskred blev de mer och mer kamrater och umgicks utan att jobba med pluggandet. Det blev till en avkoppling, som så småningom behövdes när studierna gradvis men stadigt blev ännu mer krävande.

Karl hade annars moster, morbror och kusiner att hälsa på i Lund. Och mormor bodde ju också där. Hon var klar i knoppen trots sina 80 år. Och hon var intresserad av det mesta. Trots att de tillhörde två skilda generationer - och hade en hel generation emellan sig - hade mormor och Karl utbyte av att träffas över en kopp kaffe ibland. Det blev faktiskt till en oas för Karl, när det intensiva pluggandet kändes som skulle det spränga skallen. För efterhand tog studierna precis all tid som fanns. Från morgon till kväll, från bittida till sent. Och sju dagar i veckan. I längden blev det verkligen ansträngande. Och då gällde det att någon gång komma iväg från studentrummet, träffa andra människor, och få omväxling. Att träffa mormor var miljöombyte, avkoppling och vila. En oas.

När det nu var så att Karl ganska lätt hade "gått vidare" till en ännu hårdare skola, fanns det ändå ingen garanti för att att han skulle komma igenom denna hårdare prövning. Det var intelligenta killar och tjejer som gick i den skolan. Hårt arbete kunde väga upp, men skulle det räcka till ? Hade han huvud nog ? Energi kunde Karl uppbringa. Han hade satt sig i sinnet att komma igenom högskolan så snabbt som möjligt. Men här gick han nu på den hårdaste av linjer i den kanske tuffaste av högskolor.

Startfältet bestod av nästan idel stjärnor. Några sviktade redan i början. De hade varit stjärnor i gymnasiet, inte behövt anstränga sig ens för de högsta betygen. De klarade dem på ren begåvning. Men nu räckte inte bara den, nu fordrades hårt arbete under i stort sett alla veckans dagar. Andra föll ur efterhand. Var det kanske uthålligheten som sviktade ? Nog var det tufft så det förslog !

F-sektionens teknologer ansåg sig på något sätt finast. Det låg mycket i att just F-sektionen var den första och enda sektionen när högskolan var ny en gång 1961. Nu var det 1967 och de första civilingenjörerna hade kommit ut på några av linjerna. Men F var ändå först. Och "F är bäst" pumpades i alla F-teknologer.

Vilken linje som var bäst avgjordes annars en gång om året. Då stod titeln på spel i Sjön. Sjön är en liten pöl om några hundra kvadratmeter och ligger mitt i högskoleområdet. Varje höst anordnas där det stora slaget om Ön, som ligger mitt i Sjön.

Under den stora fighten utkämpas ett regelrätt sjöslag från de flytetyg, som varje sektion ställer upp med. Vem som egentligen vinner brukar vara svårt att avgöra men därtill finns en särskild domarkomitté utsedd. Den består av professorer och diverse mer eller mindre partiska "honoratiores". Den segrande sektionen har vunnit herravälde över Ön, som omedelbart och för ett år framåt får namnet Fön, Mön, Eön, Vön, Aön eller Kön. Allt beroende på vilken sektion som vunnit det stora sjöslaget.

Under höstterminen pågår "nollningen". Det vill säga de nya teknologer, som anländer som "nollor" skall kvalificera sig som teknologer. Detta för att bli upptagna som "ettor". Cöster utnämndes till "ständig hedersnolla". Det var en titel som bara han förtjänat och förärats. Och den ansågs vara något alldeles extra fint.

Under nollningen skall "nollan" utföra ett "nolle-uppdrag" som uppfunnits av någon så kallad äldre-årskursare. Karl fick tillsammans med en kamrat i uppdrag att sörja för att F-sektionen blev känd i hela Lund, ett uppdrag som Karl inte tog särskilt hårt på. Han var inte särskilt studentikos av sig. Det var inte kamraten heller. Han var son till självaste biskopen i Växjö och inte särskilt road av påhitten; liksom Karl mer inställd på att klara av själva studierna. Det gick emellertid vägen med deras nolle-uppdrag. Alla blev upptagna som "ettor".

Den stora nollningen avslutades med en "nolle-gasque" på Loftet, teknologernas egen festlokal inrymd i en gammal skånsk bondgård. Under festen, av teknologer kallad gasque, presenterades alla nolle-uppdragen, inmundigades stora mängder Beska Droppar och punsch, samt presenterades alla kända ansikten i sektionen. De nya teknologerna skulle verkligen läras att festa.

Även professor Lennart, d.v.s Minnhagen, deltog i festandet om än inte till lika sent som teknologerna. Och det sjöngs snappsvisor natten lång. Överhuvud taget var det ett festande och supande som blev svinigare ju längre tiden led; det blev en fest som varade tills morgonen grydde. Från början var det tämligen civiliserat med ärtsoppa, punsch och annat traditionellt. I takt med drickandet blev teknologfesten till vad de flesta studentfester utvecklar sig till. Därvidlag var det ingen skillnad.

De teknologer som går på Lunds Tekniska Högskola kallas för Truls och Trula liksom man i Stockholm tala om Osquar och Osqulda. Det är om dessa lundensiska teknologer detta kapitel handlar.

Anders och Ingegerd blev det till slut. Men så var det ingalunda från början. Ingegerd hette Nilsson. Och hon kom till högskolan tillsammans med Bengt, som också hette Nilsson. De bodde båda i Malmö, kom och gick tillsammans, laborerade tillsammans. Alla utgick från att de var gifta. Men nej då ! De hade gått gymnasiet tillsammans och var alltså "bekanta" sedan tidigare; åkte nu tillsammmans till och från Lund. Laborationsgrupperna gick efter bokstavsordning, så där var de också tillsammans. Efter ett tag gick det rätta förhållandet upp för övriga teknologer i årskursen. Till och med för Anders. Då blev Ingegerd villebråd. Och hon tycktes inte ha något emot det. Så var det också med Karin, den andra kvinnan i årskursen.

Karl och Anders hade under de första terminerna jobbat en hel del tillsammans med studierna. De hade laborerat tillsammans. Karl bodde i studenthus, Anders privat ute på stan. Men från andra terminen fick Anders plats i Michael Hansens kollegium som studenthemmet hette. Där bodde bara stjärnor, d.v.s de som kom från gymnasiet med verkliga toppbetyg. Och det gjorde Anders.

Anders kom från Östersund, där han hade gått i tekniskt gymnasium. Hans pappa var tidigare lokförare, numera lokmästare. Alltså hade fadern god översikt över vilka lokförare som körde vart med vilka tåg. Därför kunde han skicka färsk älgfilé med tåget från Östersund direkt till Lund. Anders hade bara att gå ut till angivet tåg och hämta paketet med älgfilé direkt från loket. Tåget lämnade Östersund på morgonen och nådde med älgfilén fram till Lund samma kväll. Och Anders bjöd gärna på middag.

Anders hade en mamma med stjärneögon och Anders var hennes ögonsten. Hon hade nog lite svårt med det där att sonen flyttat till en så avlägsen studieort. Men, som folk säger i Norrland, när pojken ändå måste ned till Stockholm kunde han lika gärna åka en bit till, till Lund alltså. För att älsklingssonen skulle känna att hans föräldrar inte glömt honom kom det postpaket med kakor och bullar allt som oftast från Östersund. Älgfilén kom alltså med tåget om hösten.

I studierna gick det bra för Anders. Han hade topp-betyg på alla tentamina. En bit in på andra terminen erkände han att den första halva terminen hade han dock inte förstått så mycket av vad som sagts under föreläsningarna. Det är inte lätt för en norrlänning att komma till Skåne !

Efter ett tag blev Anders lite "osynlig" och han svarade sällan i telefon. Det framkom att han i praktiken bodde hemma hos Ingegerd. Hon bodde i så kallat fyrklöverhus på norra fäladen. Det här var på hösten i andra årskursen. De hade setts tillsammans under den traditionella regattan i pölen på högskole- området. Jodå, Anders flyttade till Ingegerd, d.v.s de flyttade tillsammans in i en dublett i Malmö nations studenthus alldeles intill Smålandsgården, där Karl tidigare bott.

Karl hade i sin tur flyttat till Dackegården tillsammans med sin Inger. De hade väntat på varandra i två långa år och nu hade hon fått arbete på den lokala sparbanken och flyttat till honom i Lund. Äntligen.

Anders och Ingegerd förlovade sig och gifte sig på riktigt strax efter det de tagit examen. Karl och Inger var med på bröllopet som avhölls i stor stil. Det var till och med frack och lång klänning påbjudet. Karl hade dragit på sig farfars gammaldags frack. Den var i minsta laget. Den stärkta kragen och kragknappen höll på att kosta honom halsen. Det skavde och gnagde.

Den högtidliga tillställningen och den ståtliga middagen genomleds i fracken. Stilig middag, ja. I ett av talen till brudparet lyckades en farbror till bruden kalla brudgummen Anders för "Bengt". Det var just stiligt, för de flesta närvarande visste att Ingegerd tidigare varit tillsammans med Bengt. Så en moster knuffade till morbror, som rättade sig och sade "Anders" en enda gång innan han återgick till att benämna brudgummen Bengt.

Anders F. var en annan välkänd teknolog-profil. Han hette egentligen Lindberg, Anders F. Lindberg. Det där med "F" var alldeles förfärligt viktigt. Han var riktig skåning med skånska flaggan på bilen, studentsångare och spexare. En spexare är ingen spelevink utan en studentskådespelare. Och sådana är högt aktade av sin omgivning. Anders F. var dessutom spelevink. Hans studietakt blev p.g.a alla engagemang inte särskilt imponerande. Men Anders F. kände alla professorerna. Och han duade till och med prefekten, professor Minnhagen. "Ska du ha en karamell, Lennart ?" undrade Anders F. en gång då man samlats utanför teknologlokalen för att gå till fest på Loftet. "Vad har du i påsen då", undrade professorn och tittade lystet ner i densamma. "Det är harskitar", svarade Anders F. respektlöst inför vetenskapen. Men vetenskapen höll masken och upplyste som det naturligaste i världen: "Oh, dom älskar jag !"

Mats och Karin blev först ett par, senare familj med barn, med hus och allt. Men det var en lång väg dit. Mats var från Malmö, men hade en utpräglad Stockholmsdialekt, spelade basket och hade en slapp hållning till det där med studierna. Det var basket för hela slanten. Annars sov han, ofta till långt fram på dagen. Otaliga var de övningar och föreläsningar som Mats missade p.g.a oförmåga att komma ur sängen. Eller också lade basketen hinder i vägen för studierna. Karin fick bevaka övningarna för dem båda

Hon, Karin, kom från Arvika och hade en frejdig värmländsk dialekt. Hon var ambitiös och hade skinn på näsan. Det fanns bara två flickor i årskursen om totalt 32 teknologer. Så därför blev båda två heta mål för de trängtande teknologerna. De flesta försökte sig på Karin. Men det var få som lyckades. Det var ädel tävlan. Till slut blev det Mats. De laborerade ihop, flyttade samman och körde diverse projekt tillsammans. Det vill säga Mats spelade basket mest hela tiden och Karin fick stå för den ambitiösa delen.

Ett av Mats och Karins projekt gick ut på att använda studielånet till att köpa liten engelsk sportbil, som importerades till Sverige för att säljas med förtjänst. Den transaktionen skulle finansiera det årets semesterresa till England. Men då hade man glömt bort importavgiften, anpassning till svenska trafiksäkerhetskrav etc. Så därför gick projektet med förlust. Mats och Karin hade därför inte råd med möbler och deras inredning av hemmet lär ha bestått endast av två madrasser på golvet och ett gammalt symaskinsbord.

Både Mats och Karin blev assistenter på institutionen för kärnfysik. På så sätt klarade man ekonomin efter den misslyckade importen av engelsk sportbil. Karin blev snart färdig med sin examen, kvinnlig civilingenjör. Hon fick jobb på Kartverket liksom Roger Hansson. Mats fick flytta med till Stockholm utan examen. Den skulle han ta senare ...

En annan Mats, vad han nu hette i efternamn, gick också i Karls årskurs. Och han hade minsann blivit filmstjärna den där Mats. Han hade intervjuats i tre sekunder av Vilgot Sjöman för filmen "Jag är nyfiken gul", vilken klart tillhörde den pornografiska avdelningen. Filmen sprängde en av de många vallar som sprängdes under sextiotalet.

När "Nyfiken gul" skulle ha premiär i Lund köptes ett antal biljetter upp av spex-glada F-teknologer. Mats kläddes upp i smoking och utrustades med mörka glasögon, cigarr och skön välklädd dam vid sin sida. Denna utgjordes av teknolog Karin. Paret anlände till biografen i stor, mörk limousin. Teknologer bildade häck, det överlämnades en bukett blommor, togs en bild och en låtsasreporter gjorde en snabb intervju. Paret intog salongen under övriga teknologers entusiastiska applåderande. De andra biografgästerna måste ha trott sig bevittna en stor stjärnas entré. Det var just det som var avsikten. I Sydsvenskan var det bild och reportage dagen efter. Det här var ett typiskt teknolog-upptåg.

Fick, med Göran i förnamn, var ordförande i F-sektionen. Han hade därigenom halkat efter lite med studierna och därför inte blivit klar efter fjärde årskursen. Han påstods därför, i ensamt majestät, gå i årskurs "Pi", d.v.s 3.14.

Anders Lundström var en lite plufsig och inte särskilt idrottslig typ. Tillsammans med Perra utgjorde han det så kallade Bohrlaget. Detta bårlag skulle alltid vara berett att rycka in för att hjälpa en nödställd eller en av idrott utpumpad F-teknolog.

Det var nu inte så ofta som teknologerna orkade ägna sig åt kroppsligt ansträngande idrott. En gång på hösten var det någon slags idrottsdag. Det var helt frivilligt att delta; Karl gjorde det. Den stora upplevelsen var att just i själva spurten i 1500 m loppet slå självaste professorn i hållfasthetslära, den mycket studentikose Bertram Broberg.

Anders Lundström ingick liksom Perra i Cösters "rundor". Perra var en av de få i den lilla rundan. Detta av främst geografiska skäl. I den årskursen var man annars väldigt social och umgicks i många grupper. Man höll ihop. Så var det inte riktigt i Karls årskurs.

Marek var minst till växten av alla. Han var av polsk härstamning. Marek kunde dricka som en svamp på festerna. Och utan att det märktes, trots att hans minimala lekamen rimligtvis inte kunde rymma så mycket blod att spirituosan blev lika utspädd som i normalvuxna teknologer. Men han stod alltid upp. Så hans berusningsgrad kan inte ha varit beroende av koncentrationen av alkohol i de få literna blod som rymdes i honom.

Marek var med i sexmästeriet, d.v.s festkommitén. Det berättades mycket om Marek. En sak var säker: skulle spriten ta slut på en fest så kunde man bara ta och vrida ur Marek ! Hans främsta merit sades annars vara att hans morbror var chef för systembolaget i Polen. Det var säkert sant, för en gång lär Marek ha arrangerat med direktimport från Polen av en hel tunna starköl. Den var avsedd för en teknologfest. Tunnan fastnade naturligtvis men olyckligtvis i tullen. Den möjligheten hade ingen av de entusiastiska teknologerna tänkt på.

Marek lyckades inte alltid så väl med studierna. Han var dessutom en så kallad skippare, d.v.s vissa ämnen sköt han upp till ett senare tillfälle, till en årskurs i en obestämd framtid. Det fanns ett ämne, där Marek dock hängde på ordentligt. Det var "teorel" som man kallade "Teoretisk Elektroteknik". Där hade han med åren blivit en riktig klippare.

Marek gick egentligen ett år före Karl, men just i "teorel" var han inte klar med tenterandet. Och just till det år som Karl tog sig an "teorelen" hade man infört ett nytt system i detta skräck-ämne. Ämnet hade blivit jobbigare men mer humant och överkomligt även för vanliga dödliga teknologer. Marek tillhörde den kategorin. Karl likaså. Tidigare hade det varit tre stora skrivningar med avslutande muntlig tentamen på alltihop. Det sades vara ett näst intill oöverstigligt hinder för både E- och F-teknologer. Men nu, med det nya systemet, kunde man klara detta hinder genom att delta i många småtentor. De liknade nästan medicinarnas så kallade duggor. Det var ett exempel på att omfattande insats kan kompensera för absolut förståelse. Det var enklare men jobbigare.

Marek hade ryckt upp sig. Han deltog nu med liv och lust i det nya systemet för att klara av "teorelen". Nu skulle han röja av vad han tidigare hade skippat. Han var ju egentligen inte lat, bara festglad.

Småskrivningarna bestod av tipsfrågor med många alternativ. Av dessa kunde ingendera, endast något, några eller till och med alla vara sanna påståenden. Och man var tvungen att markera rätt/fel korrekt för samtliga alternativ för att få rätt på deluppgiften. Det var många deluppgifter och höga krav för att bli godkänd.

Marek var en klippare på att klura ut de riktiga kombinationerna på övningsuppgifterna. Han tyckte till och med att det var enkelt. Men Karl hade lika svårt som alla andra att få grepp om alla kombinationer av sanna och falska påståenden om den teoretiska elektroteknikens lagar. Karl och Marek jobbade ihop med "teorelen". De gick tillsammans igenom teorierna. Marek förklarade galant de svåraste övningsuppgifter och deras lösningar. Marek förstod. Karl kämpade.

Inför den avgörande tentamen hade Marek allt klart för sig om B-fält, H-fält och E-fält. Han var helt säker på alla kombinationer av "rot, grad och div" för olika typer av fält. Karl balanserade på förtvivlans rand och var näst intill förvirrad av alla teorier kring elektriska och magnetiska fält, teorier som alla skulle rymmas samtidigt i den arma teknologskallen. Efter ett par års studier hade skallen blivit ganska fullproppad. Här visade sig dock ett par av teknologens främsta egenskaper, nämligen dels den att kunna skilja ut väsentligheter och dels den att kämpa sig igenom något som under en kort tid slog undan allt annat.

Marek utstrålade tillförsikt inför skrivningen. Han vandrade helt oförfärat och med stor tillförsikt runt bland de olika fälten, såväl H-fält som E-fält. Han utförde vektoroperationer i huvudet, hade en känsla för hur gradienter, divergenser och rotationer pekade. Han "kände" hur krafterna uppstod ur dessa elektromagnetiska fält.

Karl var inför provet lika nervös och plågad som resten av teknologerna. Då resultatet meddelades visade det sig att Marek erhållit blott 3.7, medan Karl klarat nästan full pott med 5.8. Betyget 3 var godkänt, medan 6 var maximal poäng. Det var verkligen oskälig utdelning tänkte Karl. Marek, som hade förstått allt och dragit det tunga lasset, blev nätt och jämnt godkänd. Karl, som hade fått draghjälp och inte begripit precis allt, fick snudd på högsta utdelning. Otack är världens lön tänkte Karl ! Åtminstone för Marek. Vad denne tänkte fick Karl aldrig reda på.

Lars Philipsson blev känd i många sammanhang. Han var egentligen smålänning och härjade inom nationslivet. Men han var för de flesta mest känd som "teknolog Lars Philipsson". Han ägnade sig nämligen under stor iver åt fiffleriet. Det var så man kallade kårpolitiken. Han fanns med i all studiedebatt, han dök upp i alla diskussioner och gjorde sina inlägg.

Det märkliga med denna kortväxta figur i brun manchesterkostym och frisyr från Beatlestiden var att han när som helst kunde dyka upp i en lokal där det pågick en debatt eller diskussion. Han kom då in, lyssnade någon minut, begärde sedan ordet och satte sedan igång att argumentera som om han hade åhört hela diskussionen från början. Man kunde undra vad det skulle bli av en sådan.

Om Roger Hansson finns mycket att berätta. Han har från första början varit just Roger Hansson. Och har så förblivit. För han är ganska speciell, en personlighet som få, om än något egen. Han har t. ex. alltid cyklat omkring i toppluva och kraghandskar. Över huvud taget klär sig denne egensinnige man praktiskt och utan hänsyn till gällande mode. Helt oförfärat iförde han sig till och med hjälm när han skulle köra bil.

Roger gifte sig med Annie, skaffade två pojkar och var hemmaman innan begreppet ens hade uppfunnits. Samtidigt men bara pliktskyldigast slutförde Roger studierna i en takt som gjorde att han blev färdig med sin examen samtidigt med Annie.

Roger hade studerat ryska under sin värnplikt. Hela tre betyg hade det blivit efter genomgången tolkskola i Uppsala. Det hade flera andra av teknologerna i Rogers årskurs också klarat av, bland annat Calle Magnusson och Lennart Ljung. Hela den årskursen var för övrigt något utöver det vanliga.

Roger hade varit veckobladsskrivare i Numerisk Analys. Det var ett mycket svårt ämne. Men Roger hade skrivit så utmärkta veckoblad att de återutgavs året därpå. Det var Roger stolt över, även om han inte ville låtsas om det. Hans anteckningar från föreläsningarna var kryddade med små sentenser på ryska.

Roger klarade sig alltid bra i kraft av sin intelligens. Inget ämne var honom övermäktigt. Men han hade en distans till det där med utbildning; det gjorde att han kunde uppfattas som arrogant gentemot dem, som var mindre välutrustade i hjärnkontoret. Eftersom Roger kommit från gymnasiet hemma i Örebro med de allra bästa betyg, bodde han som hela den övriga eliten på Michael Hansens kollegium. Det gjorde man nästan helt gratis.

Som hemmavarande man med deltidsstudier uppfostrade Roger sina två söner med stimulerande intellektuell kost. Det mer banala och jordiska som blöjbyte och tvättning lär ha fått komma i andra hand. Därmed blev bägge gossarna något av underbarn, brådmogna och före sina jämngamla kamrater i de flesta intellektuella avseenden men sena i det som föräldrar brukar betrakta som de väsentliga framstegen.

Roger var inte så lite stolt när han berättade att sonen Thomas, då fyra år, själv kom hem och bad att få blöjan bytt när det väl var skit i den. En förälder till en av pojkens lekkamrater hade försiktigt frågat Roger om det inte var tid att vänja Thomas av med blöja. Och Roger hade svarat: "Nej, men han kan multiplikationstabellen".

Då Roger en gång fick frågan vilket var det första främmande språk som Thomas skulle få lära sig, kom svaret snabbt: "Algol" (programmeringsspråk).

Roger var inne på repmånad när det blev tid för honom att söka jobb; hans Annie var färdig lärare och hade fått jobb i Stockholmstrakten. Roger satt på en stubbe i skogen och läste platsannonser; han fick syn på ett jobb inom dåvarande kartverket. I typisk Roger-stil fick herr Hansson tag i en papperspåse. "Hej Kartverket" skrev han på påsen. "Jag heter Roger Hansson, är nästan färdig civilingenjör och är intresserad av det där jobbet. Just nu är jag på repmånad och kan skicka min ansökan först om två veckor". Så gick det till enligt hans egen anspråkslösa utsago. Roger fick jobbet.

Karl hade inte kommit till Lund för att vila. Han hade börjat på en av de hårdaste och svåraste av utbildningar. Det innebar ett slit som tidsmässigt var mycket mera omfattande än ett vanligt heltidsarbete. Under de första två åren var det mycket teoretisk undervisning. För att orka igenom krävdes beslutsamhet och uthållighet på det intellektuella planet. Mera stoff skulle in i skallen hela tiden.

Karl satte till både lördagar och söndagar. Han fick jobba till sena kvällen för att komma igenom allt som föreskrevs i de ganska omfattande kursplanerna. På varje tentamen visade det sig sedan om han hade klarat av det. Det var alltid en avvägningsfråga hur mycket tid som skulle avsättas till repektive kurs. Skulle han satsa på att nätt och jämt klara av godkänt för att senare "plussa" ? Eller skulle han verkligen satsa tid och energi på bekostnad av en del andra ämnen ? Det var en kamp om tid och alltid fråga om fördelning av resurser, d.v.s nedlagd studietid. På sätt och vis en skola för livet. Sådant som man har nytta av senare i livet. Men det visste han ju inte då. Just då var det bara tungt och pressande.

Från och med det tredje året skiftade högskolelivet karaktär. Undervisningen bestod nu till större del än tidigare av praktiska övningar i form av laborationer i ett flertal ämnen. De var mycket tidskrävande. Först var det omfattande teori att inhämta. Det kunde ta bortåt en hel arbetsdag att läsa in. Sedan tog själva laborationen en halv dag. Efterarbetet med omfattande beräkningar låg på bortåt en dag tidsmässigt och var mycket mödosamt. Det var så teknologen ständigt övades i att jobba sig igenom ett omfattande material under tidspress.

Med sådär 3-4 ämnen på schemat, vilka alla hade omfattande laborationer, var det nästan omöjligt att få tiden att räcka till. Till och med lördagar togs till. I kemiämnet var det sex timmars laboration åtta lördagar i streck. Dessutom fanns det på schemat ytterligare några teoretiska ämnen. Tiden räckte inte till att gå på föreläsningarna i dessa ämnen. Så stoffet fick läsas in till tentamen. Om det hanns med. En ständig avvägning mellan allt som måste göras. Kroppen värkte av utmattning. Huvudet hängde dock fortfarande med.

Det gällde att inte bli sjuk eller duka under av sömnbrist. På något sätt gick det. För det måste ju gå. Under denna tid var frestelsen stor att hemfalla åt att skippa, som det hette när man sköt upp en kurs till ett senare tillfälle. Och det var många som föll för frestelsen. Men inte Karl. Han kämpade och slet. Han hade satt sig i sinnet på att komma igenom det hela på kortast möjliga tid. Och han gjorde det till slut.

Inger arbetade, kände sig utanför studentlivet; därför deltog inte heller Karl i det studentikosa. Han var förresten inte så intresserad. Och det fanns ingen tid om man ville hålla studietakten.

Det var mest mormor, Anders och Ingegerd samt Lasse och Ingrid som Inger och Karl umgicks med. D.v.s vid de tillfällen då Karl inte hängde över böckerna.

Anders och Ingegerd lärde ut hur man äter krabba. Inger och Karl hade inte ätit krabba tidigare. Det var festligt. Ingegerd hade fått det med sig hemifrån. Hon kom från en sådan hemmiljö.

Karl och Inger gjorde då och då utflykter i det skånska landskapet med Anders och Ingegerd. Dessa båda hade dock ett lika tufft program i skolan som Karl. Så det blev mest för att någon gång komma ifrån böckerna. De plockade björnbär på Rommeleåsen om höstarna.

Karl hade inte haft några svårigheter att bli uppflyttad i tredje årskursen. Och nu kämpade han på, försökte plocka så många tentamina som möjligt, för att inte få något efter sig inför det sista året. Detta var nämligen ännu jobbigare.

Då Karl kom till sista årskursen låg han ganska väl med i studietakten. Det var dock flera som hade sänkt takten och inriktat sig på att bli färdiga med studierna först efter fem år. Fyra år var den nominella studietiden. Men det var långt ifrån alla som klarade av det. Få försökte ens. Men Karl var envis, eller snarare beslutsam. Han hade från allra första början en känsla av att det låg ett egenvärde i att gå ut högskolan på kortast möjliga tid. Det var väl känt att Teknisk Fysik, hans studielinje, var väldigt krävande. Att bara klara av den betraktades som svårt. Att göra det på bara fyra år skulle smälla ännu högre, tänkte Karl.

Frenetisk som Karl var, jobbade han också på fysiska institutionen med handledning av laborationer för yngre teknologer. Det var en ständig rush mellan egna studier, egna laborationer, arbetet på Alfa-Laval och laborationerna med de yngre teknologerna. Det var inte nog med detta, för han satsade ju på att bli sjukhusfysiker. Så för säkerhets skull tog han och gick på ett par specialkurser i medicin för tekniker. Puh !

Karl jobbade alltså som assistent på Fysicum. Detta i kraft av att han lyckats få högsta betyget i det ganska omfattande fysikämnet efter tredje årskursen. Det var lukrativt.

Allt tufft studerande tillsammans med Karls extra arbete utanför skolan blev till slut för hårt och för mycket. En morgon var det helt enkelt så att han inte kom ur sängen. Han spydde och hade ont i huvudet. Kunde inte ens sitta upp. Men Karl var envis. Just den här morgonen hade han laborationsövning med någon yngre årskurs. Så han tog sig med taxi till fysicum. Väl där, vit och grön i ansiktet och på gränsen till att kasta upp, måste han halvt ligga i kollegie-rummet. Naturligtvis kom det gliringar om fyllsjuka, för mycket firande etc. Kollegorna (de andra assistenterna) var ganska retsamma. Det var vanligt bland teknologer att festa sig sjuk. I Karls fall kunde inget ha varit mer felaktigt !

Det hade varit 1967. Vintern var överstånden. Det vill säga den skånska vinter, som inte alltid var vinter, men ändå ibland en alldeles särskilt bister vinter. Då vräkte snön ner, det var kaos i några dygn medan snön smälte bort och sedan var allt som vanligt igen. Och då var det fuktigt, rått och blåsigt. Ett mycket motbjudande klimat.

Men våren kommer tidigt i Skåne. Då kommer alla gräsmattor tillbaka i härligt grön färg. Samma gröna som det kan ha varit till långt fram i februari de vintrar då det inte blir kallt på allvar i Lund. Krokusen blommar tidigare än i Sverige. (Det är tveksamt om man skall betrakta Skåne som en del av Sverige. Skåne har ju i alla fall sin egen flagga och sina egna helgdagar, Mårten Gås till exempel. Den dagen tar man ledigt från universitetet och högskolan. Det är faktiskt sant.

Denna första vår i Lund upplevde Karl hur Europas studentrevolter nådde även hans studieort. I Lund utmärkte man sig genom att studenterna på Socialhögskolan ockuperade sina egna undervisningslokaler. Hur man kan ockupera de lokaler man ändå har tillträde till är något svårt att förklara, men ockupation hette det i alla fall. Studenterna revolterade och protesterade mot något. Mot vad var det inte många som förstod. Man satte sig upp mot det etablerade, ifrågasatte det mesta. Så skulle det vara bland medvetna studenter. Annars var man inte engagerad utan passivt borgerlig. Man skulle vara samhällstillvänd.

De ockuperande studenterna bodde på taket till Socialhögskolan. Man sov i sovsäckar ute på det sluttande taket. Man turades om att hålla vakt mot polis och myndigheter som försökte avbryta det hela. Mat langades från intill liggande hus över till de tappra. Det var ett spektakel. Och hela tiden var gatan framför Socialhögskolan packad med nyfikna åskådare.

LURD betydde Lunds Universitets Radikala Demokrater. Det var ett så kallat studentparti. Det var en ny, mycket aktiv grupp inom studentpolitiken, starkt engagerad också i frågor som hade att göra med samhället utanför den rent akademiska världen. Grupperingen hämtade sympatisörer främst från grupper närstående Folkpartiet. Efteråt kan man få känslan att de stod för vad som långt senare skulle komma att bli en stämpel på just Folkpartiet, nämligen "Socialism utan socialism". LURD kom lite i kläm, för man vände sig till icke-socialister men ändå radikala element. Motsvarade Folkpartiets ungdomsförbund skulle man kunna säga. Det var väl här som Per Gahrton höll till innan han dök upp i rikspolitiken, först i Folkpartiet och sedan i Miljöpartiet. Men det här var studentpolitik, en egen ankdamm.

Fris betydde egentligen Frisinnade Studenter, men var en samling för borgerliga, passiva och oengagerade studenter. Genom god uppslutning lyckades det partiet att inom många nationer samla egen majoritet. Och då drev man sakfrågor i studentpolitiken. Det var också här man fann de riktiga fifflarna, d.v.s de studenter som ägnade sig åt den rena studentpolitiken.

Fanns månne Gunnar Håkansson här ? I Fris ? Han var den man, som en gång skulle komma att dyka upp inom Miljöpartiet de gröna. Gunnar Håkansson var en typisk överliggare, d.v.s han läste in långt fler betyg än han egentligen behövde. Han stannade i Lund längre än vad som var vanligt. Han var debattglad och fanns med i många sammanhang. Han var vältalig och gav ett byråkratiskt intryck. En riktig student av den gamla sorten, både till utseende och uppträdande. Som 20-åring var han klädd som en gubbe i kostym, nylonskjorta och fluga.

En annan student, som verkligen var engagerad i studentpartiet Fris, var K. Arne Blom. Han hette egentligen Karl Arne Blom, det var till en början väldigt viktigt med bägge förnamnen. Karl Arne blev dock småningom till "K. Arne". Det där med att ha initialen före förnamnet blev en gimmick, ett artistnamn. K. Arne studerade till en början samhällsvetenskapliga ämnen, så småningom historia. Han bodde samtidigt med Karl på Smålandsgården, blev husförman efter doktor Svanström.

K. Arne lät sig också väljas in i diverse studentorgan, Seniorskollegiet till exempel; det var nationens högsta beslutande organ och bestod av ett tjugotal betrodda, i allmänhet äldre studenter. Han var fifflare den här Blom; nästlade sig in både här och där. Gjorde karriär inom Smålands nation kan man säga. Men han retade många med sitt arroganta och fräcka uppträdande i de flesta sammanhang.

Som främsta merit angav K. Arne Blom alltid att han en gång varit målvakt i ungdomslandslaget i vattenpolo. Det väckte munterhet i de flesta församlingar, vilket också var avsikten. K. Arne hade förstått att profilera sig. Kommen från Nässjö hade han lagt sig till med en skorrande skånsk dialekt för att helt passa in i miljön. Denna dialekt lät sig höras i alla upptänkliga sammanhang. Mustasch lade han sig också till med.

SDS, Students for a Democratic Society, var ett annat studentparti som fanns i de flesta länder. Det var "samhällsmedvetet", krävde student-inflytande i alla frågor och i alla avseenden. På ett sätt var det ett samlingsparti för hela student-vänstern. Partiet symboliserade uppror, ifrågasättande. Man var frän mot hela etablissemanget, ja mot det mesta som redan fanns till. Saklig insikt och objektivitet ersattes av radikala krav på förändringar och ifrågasättande av den bestående samhällsordningen. Man krävde inflytande på de flesta områden.

Under den här tiden skulle man bära parcas. Det var ett slags duffel i tunt, grönt tyg. Den skulle något motsägelsefullt påminna om de kläder som de förhatliga amerikanska soldaterna bar i Vietnam. Det där kriget var alla "medvetna" studenter väldigt engagerade i. Det vill säga man var väldigt bestämd i sin uppfattning att alltihop var fel, vems fel det var och hur man skulle ha gjort istället.

Studenterna var 1968 precis som alltid det samhälleliga samvetet. Från sin akademiskt intellektuella horisont hade man åsikter, meningar och lösningar på det mesta: från gruvarbetarstrejken i Kiruna till kriget i Vietnam.

Vad som var unikt med 1968 var att alla och envar hade långt hår. I varje fall bland studenterna. För att framstå som speciellt trovärdiga i folkets ögon solidariserade sig studenterna med arbetarklassen. Man ställde sig på de strejkande gruvarbetarnas sida. Man skrek ut sin solidaritet med den arbetande klassen, med människor som man verkligen inte hade mycket gemensamt med, med människor som hade svårt att förstå vad studenterna egentligen ville och vad de alltid bråkade om.

Det här året började Karl med programmering. Det var ett ämne som var ganska nytt på Tekniska Högskolan. Det hade funnits blott några år på universitetet. Kompis Yarle hade läst både Algol och Cobol. Ämnet verkade yrkesinriktat och hade därför fallit i popularitet bland studenterna på de fria fakulteterna, där man var mera samhälltillvänd.

Enligt Torgil Ekman, en av de verkliga pionjärerna i databehandlingens svenska historia, var det "jobbigt men ej svårt". Torgil undervisade teknologerna i Numerisk Analys i den första årskursen. Det ämnet ansågs svårt och "skippades" därför av många; blev också en stötesten för många. Men Karl tog sats från början. Han kom igenom med hjälp av den stora insats, som ingen undgick, vilken ville klara detta hinder.

På programmeringens område skulle det bli både assembler, Cobol, Fortran och Algol för Karl. Det var kanske mer än vad självaste Yarle hade klarat av ? Man skulle göra övningar; köra på riktig datamaskin. Den hette Univac 1108, var oerhört kraftfull och hade ett enormt minne. Den stora magnetiska trumman, den tidens snabbaste massminne, rymde lika mycket som dagens PC-disketter.

Teknologerna tillverkade själva sina hålkort i stansrummet i källaren till datacentralen. Med hålkortens hjälp kunde man instruera den stora datorn vad den skulle företa sig. Det gick till så att man lämnade sin kortbunt framför luckan. Någon från det allra heligaste tog sedan hand om korten och stoppade dem i datamaskinens mun. Man hade matat in sitt program. Svaret kom i form av en bunt papper, som kunde avhämtas några timmar senare på ett bord i receptionen. Det var teknologernas kontakt med datorn. Inte undra på att man hade en enorm respekt för super-maskinen ! Och Torgil Ekman hade rätt: programmering var jobbig men ej svår. Det gällde att vara noggrann. För datamaskinen gjorde precis som den blivit instruerad; hade inget överseende med misstag och ägde inget förstånd.

Roger Hansson var framgångsrik i hanteringen av datamaskin och programmering. Han tog sig för att som examnsarbete i ämnet informationsbehandling konstruera ett program för schemaläggning av tentamensperioderna på högskolan. Det imponerade på Karl och på en del andra teknologer. Roger var originell i det avseendet att han inte begagnade sig av Cobol i denna uppgift av administrativ art. Nej, han höll sig till Fortran som den tekniker han var. Ett tecken på att han var så säker att han vågade gå sina egna vägar.

Sven höll också på med programmering. Men han och Karl var ännu inte bekanta. Det skulle dröja ytterligare fyra år. Sven hade redan då Ingegerd i släptåg. Hon fick tålmodigt sitta och vänta medan Sven i stansrummet nere i källaren på datacentralen preparerade sina hålkort. Han såg mycket säker och proffsig ut medan Ingegerd satt där med en uttråkad och butter uppsyn. "Skulle det vara så himmla viktigt att göra nya hål i de där fåniga korten ?" tycktes hon tänka. Hela kroppsspråket utstrålade att hon egentligen inte alls hade varit så villig att komma med dit. Desto mera angelägen att komma därifrån. Solidariskt följde hon med den ambitiöse teknologen Sven som likt de flesta andra teknologer så snabbt som möjligt ville få igenom sina körningar. Det blev så för många, som höll på med programmering, att de tog sig en sväng till datacentralen även på kvällen. Sven lurade antagligen med sig Ingegerd på kvällspromenad. Passade sedan på att "sticka inom".

Till utbildningen av en teknolog hör att han skall lära sig något om arbetslivet. Detta gällde i hög grad för F-teknologen, han som gick och studerade Teknisk Fysik. Han skulle lära sig hur det är "på golvet".

Det räckte inte med kärnfysik, atomfysik, kvantmekanik och allt vad det nu hette. Nej, praktisk erfarenhet från arbetslivet skulle det alltså vara därtill. Och inte vilken som helst heller. Praktiken skulle inhämtas i verkstad. Där skulle teknologen lära sig borrning, gängning, svetsning och lödning. Så stod det i anvisningarna. Därmed basta. Och i minst tre månader skulle det hela pågå.

Karl var för det mesta framsynt. Därför hade han redan under somrarna på brandkåren avtalat med Mark att följa med till dennes verkstad för att där få göra en del av praktiken. Så redan innan Karl kom till högskolan hade han maximal kvot av praktik som fick räknas in från tiden före studierna. Intyg hade han. Han hade själv fått skriva ut det och så hade Mark undertecknat med sin flickaktiga skrivstil. Och nog för att Karl hade lärt sig alltid.

Mark hade glimten i ögat, tålamod med en nybörjare och han tyckte det var roligt med någon som följde med till hans lilla verkstad. Där arbetade han och Karl en del av de dagar de hade fridygn från brandkåren. Och det var inte långa dagar precis. För Marks flygintresse skulle odlas. De höll alltså på så länge de hade lust. Sedan bar det av till hangaren och det blev flyga av.

Under sommaren efter det första året på högskolan gjorde Karl också lite "riktig" praktik. Han och Singe, barndomskamraten, arbetade bägge som mekaniker på Eksjö-Verken ett par månader. Singe, eller Lars-Inge som han ju egentligen döpts till, hade avverkat sitt första teknologår på Chalmers i Göteborg. Nu var de båda kumpanerna verkstadsarbetare för 3 kronor och 49 öre i timmen. De var iförda blå overall precis som alla andra arbetare.

På Eksjö-Verken gällde det att komma i tid. Tiden registrerades med stämpelur. Så länge man kom i tid fick man en svart stämpel med tidsangivelse. Men exakt klockan sju blev det röd stämpel, liksom efter lunch klockan tolv. Och Karl kom för sent en gång. Det vill säga han stämplade in exakt klockan tolv. Det betraktades nu som för sen ankomst. Därför blev det löneavdrag för två perioder, d.v.s två tiondels timme. Eftersom praktikantlönen var 3:49 i timmen förlorade Karl hela 70 öre den gången.

Det var grymma tider. Före sju skulle man stämpla in. Middagsrasten, då man skulle cykla hem för att inta sin lunch, inföll mellan elva och tolv. Det kallades för att "äta midda". Klockan fyra slog frihetens timme. Det var kö till stämpelklockan redan några minuter i förväg. Alla störtade hem på sina cyklar. Och alla fruar förväntades ha maten klar. Men hemma hos Karl åts det senare. Så han fick börja med andlig spis. Efter den långa och föga intellektuellt krävande dagen i verkstaden var det en lättnad att få kasta sig över en ganska avancerad matematikbok, Funktionsteori med bland annat residu-kalkyl. Det fanns gott om studielust efter att hjärnan gått på tomgång hela dagen. Bara händerna hade varit igång. Åtminstone kändes så.

I verkstaden arbetade man på ackord. Men det var inte alltid så lätt att sätta ackord på alla jobb. Det var ett evigt schackrande för det mesta. Jobbarna sneglade på sin timpenning och ville inte tjäna mindre då de hade ackord. Därför började man i den andra ändan: man uppskattade hur många timmars jobb det skulle gå åt till ett visst montage; man multiplicerade med timlönen och fick på så sätt fram ett ackord som man eventuellt skulle kunna enas om. Och det fick inte vara för snålt tilltaget, för då accepterade jobbaren bara att göra det hela mot timlön. Och medan prisförhandlingarna pågick, rann tiden iväg mot timersättning. Det var en fars !

Det hände således att vissa arbeten blev liggande outförda bara därför att jobbarna tyckte att ackordet var för lågt. Men praktikanterna gick på timme och var arbetsvilliga. De ville gärna ha mycket för händer. Så Karl tog sig an montage av ett parti rullar. Förman Ragnar visade honom och gav lite instruktion. Varje rulle skulle förses med axel och lager. Det var ett roligt jobb. Först bankade Karl i ett lager i ena änden, sedan skulle axeln i och sist skulle det andra lagret bankas i från andra änden. Därmed var rullen med lagrad axel monterad och färdig att montera in i transportbanan. Över rullarna skulle sedan de spiralfjädrar spännas, som utförde själva transporten.

Det fordrades en del handlag, och efterhand började Karl få in tekniken. Han tog sig an det hela med liv och lust i en rasande fart. Det sågs inte med helt blida ögon för det visade sig nu hur enkelt jobbet egentligen var. En av jobbarna utbrast helt spontant när han såg högen av färdigmonterade axlar växa fram: "Hörrdö, du förstör ju ackordet för oss!"

Singe och Karl arbetade i ett monteringslag. Uppgiften var att slutmontera transportbanor som skulle forsla de färdiga tidningarna från pressarna till de väntande lastbilarna. Och maskinerna skulle fraktas på båt till Mexiko, där det till hösten skulle spelas VM i fotboll. Då skulle tidningarna vara utrustade med nya transportörer från Eksjö-Verken. Så det var bråttom. Ja, det var så bråttom att båten redan låg och väntade i Göteborg, sades det. Lastbilen väntade i alla fall redan utanför porten till Eksjö-Verken. Så fort transportbanan var färdig skulle den fettas in som skydd mot att rosta. Sedan packades den omedelbart i en lång trälåda och lastades på bilen som i ilfart tog det hela till den väntande båten för färd över Atlanten.

Så var det Olle. Han var gift med damen på skolkansliet. Men han måtte inte ha haft någon riktig självkänsla i sitt kollektivanslutna arbete. För han låtsades vara tjänsteman. Åtminstone i telefonkatalogen. Där stod han nämligen med titeln "Instruktör". På den tiden fanns fortfarande titel kvar i telefonkatalogen.

Olle ville ibland låna någon av de två praktikanterna. Av honom benämndes de "ingenjörsämnen". Då kom han bort till arbetslaget och undrade om han "kunde få låna något av ingenjörsämnena". "Ja, det går väl bra, så de får lite instruktion", kunde Olle då få som underfundigt svar. Men han förstod inte att han blev skojad med, för det var ingen som hade berätttat att de sett hans "titel" i katalogen. Så av och till skrattades det lite elakt bakom ryggen på Olle i något hörn av verkstaden. Det gjordes också anspelningar på titeln så fort man kom åt. När praktikanten kom och frågade om något, kunde han få till svar: "Ja, det är nog bäst att du går och frågar instruktören !" Gemena kunde de vara arbetarna. Det berättades historier om hur man drivit med vissa förmän man inte gillade. Det gick till ungefär som när skolungar jäklas med sina lärare, ibland kanske till och med ännu mera raffinerat.

Karl hade egentligen tänkt bli sjukhusfysiker. Men han var inte riktigt säker på vilken utbildning som skulle leda dit. Så det var bäst att hålla så många dörrar som möjligt öppna för att senare kunna specialisera sig.

Det där med specialisering, hade Karl hört, det skulle man helst vänta med så länge som möjligt. Om man specialiserade sig för tidigt kunde man bli fack-idiot och det ville väl egentligen ingen vara. Alltså generalist så länge som möjligt och sedan specialisering på det som var fördelaktigt, opportunt, lukrativt eller vad det nu skulle vara. Det gällde nog att så småningom försöka komma underfund om var intresset egentligen låg. Det kunde man först när man börjat lukta på ett yrke. Då kunde intresset få bli slutligen avgörande, resonerade Karl.

Om han nu skulle bli sjukhusfysiker någon gång, så måste han ju skaffa sig praktik från sjukhus. Just då var det åt det hållet som hans intresse låg. Så kändes det i alla fall i det läget. Karl trodde på en kombination av teknologi och medicin. Så nu gällde det att komma igång med medicinen. Teknologi hade han redan studerat i två år på högskolan. Alltså, sagt och gjort !

Det blev först en sommar på röntgenavdelningen på lasarettet hemma i Eksjö. Det var 1969. Och året därpå hela sommaren på lasarettet i Lund. Det blev nyttiga erfarenheter.

Under den där 69-sommaren på röntgenavdelningen i Eksjö bodde Karl i föräldrahemmet. Och han fick naturligtvis som vanligt betala för sig när han hade egen inkomst. Det hade varit så från första egna arbetet en sommar. På den punkten var modern orubblig. Inte av pekuniära skäl utan i rent uppfostringssyfte. Han skulle lära sig att "göra rätt för sig".

Varje helg träffade Karl sin Inger. Det var en härlig sommar med mycken simträning. På helgerna träffades de så mycket de kunde. I slutet av juli upplevde Karl tillsammans med Inger sin första kommersiella flygtur. Han hade ju flugit med Mark tidigare i ett litet plan. Då var det kortare turer till Jönköping eller Linköping. Inger hade inte flugit alls. Det blev anslutningsflyg från Axamo utanför Jönköping med ett skumpande propellerplan. Det var så bångstyrigt under färden till Kastrup vid Köpenhamn att Inger nästan vägrade att ånyo sätta sig i ett flygplan. I Köpenhamn fick de äntra en Sterling Sun-Jet Caravelle. Den gick till Dubrovnik i Jugoslavien. Jetplanet skumpade inte över huvud taget, men Inger var ändå så rädd att Karl inte ens fick titta ut genom fönstret. Det skulle därför dröja flera år innan de kom iväg ut på nästa flygtur. Det här var deras första gemensamma charterresa.

Det var den här sommaren som människan för första gången satte sin fot på månen. Det var dock en betydligt vanskligare utflykt än Ingers semesterresa med Karl till Dubrovnik.

Karl hade suttit uppe framför TVn den där natten då den amerikanske astronauten Neil Armstrong klev ut ur månlandaren och som första människa satte sin fot på månens yta. Gösta, kollega från sjukhuset var också med. Det var en stor händelse och man kunde höra historiens vingslag.

Karl träffade Gösta på röntgenavdelningen i Eksjö den där sommaren 1969. Gösta var medicine kandidat och skulle således bli läkare. Och redan nu fick han efter bara två års studier vikariera som läkare. Han och Karl fann varandra. "Doktor Gösta" kallades han av den övriga personalen, av vilka de flesta var betydligt äldre än den unge läkaren.

Doktor Gösta invigde Karl i många av de medicinska hemligheterna och i den urgamla vetenskapen om kroppens skröpligheter. Under de undersökningar då tarmen genomlystes, förklarade Gösta för det intresserade medicin-biträdet Karl vad det var man såg i monitorn. Han tog sig mycken tid och de hade stort utbyte av varandra, teknikern/teknologen och medicinaren.

Under praktiken på lasarettet i Lund sommaren därpå fick Karl hålla till på instrumentverkstaden. Han hade fått tipset av Roger Hansson, som varit där tidigare och som rekommenderade det som ett bra ställe att sommarjobba. Roger höll den sommaren själv till som praktikant på en forskningsavdelning inom sjukhuset.

Inger hade nu flyttat till Karl i Lund. De bodde i en student- dublett på Dackegården. Tredje årskursen på högskolan var nu avklarad. Han hade under sommaren läst en mängd böcker. Under sommaren arbetade de båda. Det var första sommaren som Karl inte tillbringade i föräldrahemmet. Han hade köpt sig ett typiskt studentfordon, en Lambretta, av Kalle Magnusson, som gick en årskurs före Karl.

Scootern var något svårstartad, men ett mycket praktiskt fordon, ett typiskt studentfordon. När Karl så småningom skaffade bil istället, gick Lambrettan vidare till en teknolog i en lägre årskurs. Bil skaffade han alltså. Det var det minsta man kunde tänka sig, en Fiat 600. Men både Karl och Inger fick plats i den. De gjorde utflykter ända till Kullen.

Med Lambrettan for Karl mellan hemmet och högskolan, under sommaren mellan hemmet och sjukhuset. På helgerna gjorde han med Inger som passagerare utflykter i det skånska landskapet. En gång åkte de ända bort till Österlen för att hälsa på morbror Lasse och moster Ingrid i deras torp. Det var en het sommar, men trots det väldigt regnig. Efter sommaren började sista studieåret.

Under hela det sista året på högskolan gick Karl omkring och funderade på nästa skede i livet. Nu var det snart dags att byta ut studielivet mot yrkeslivet. Karl var en försiktig general. Så därför sökte han - för säkerhets skull - in på ytterligare en utbildning, den till läkare. Sådana skulle väl i alla fall komma att behövas även om det var ont om arbete. Så Karl sökte - och kom in ! "Jaha, ja. Sju-åtta år till på skolbänken", tänkte Karl. Vi får väl se. Blir det inget jobb, får det väl bli mera studier, tänkte han.

Sommaren gick. Det här var "sista sommaren", 1971. Han hade gått fyra år på högskolan. Karl höll på med examensarbetet i Tumba. Sedan var det meningen att det yrkesverksamma livet skulle ta vid. Om han nu fick något jobb vill säga ! Tiderna var inte precis de allra bästa för den som sökte anställning. Att Karl och Inger skulle flytta från Lund var de på det klara med. Där fanns inte så gott om lediga jobb, i varje fall inte för en nybliven civilingenjör.

Det där med läkarutbildningen, som han kommit in på, var bara en reservåtgärd. Ifall det inte skulle yppa sig något arbete alltså. Då skulle han studera vidare. Karl ville alltid vara garderad. Han ville inte bli offer för omständigheter, låta sig styras av slumpens skördar.

Så småningom kom Karl dock fram till att det på något sätt skulle ordna sig med det där med jobb. Han hade ju i alla fall hösten på sig. Det var så han tänkte. Hösten skulle han ägna åt att läsa några extra ämnen. Han skulle spetsa till sin utbildning och göra sig extra attraktiv ur anställningssynpunkt; prestera mer, visa sig företagsam.

Det blev elektrisk mätteknik och faktiskt ett par doktorandkurser i Reglerteknik, som han hade fått smak på. Det var kurser som var bra att ha hade Karl hört av äldre kamrater. Och hans ambition var det inget fel på. Karl var långt ifrån studietrött och hade fortfarande tempot uppe.

Det ser ut att ordna sig med jobb, tyckte Karl framåt slutet av sommaren. Så han överlät platsen på läkarutbildningen till någon annan, som säkert blev glad över att komma in. Men han bestämde sig först ett par dagar före höstterminens start. Höll dörren öppen.

Det är självklart för de flesta att utbildningen vid en teknisk högskola är inriktad på att tillfredsställa industrins behov av kvalificerade tekniker, naturvetare och annan personal med högre utbildning. Men under den här tidsepoken var det långt ifrån alla, ja egentligen ganska få, som såg saken på just det sättet.

Vänsterrörelsen hade vuxit sig stark alltsedan 1968. Det var inne att vara arbetare. Studenterna skulle solidarisera sig inte bara med de förtryckta folken utan också med arbetarklassen i dess kamp mot "klyftorna i samhället".

Här fanns också Vietnam-rörelsen, som misstänkliggjorde det mesta av det som var kommersiellt - vilket i sig självt var "fult". Det mesta med kommersiellt syfte identifierades med USA och med imperialismen.

Man skulle som student helst vara revolutionär och solidarisk. Man skulle studera av några slags ideella skäl, gärna samhällsvetenskapliga ämnen. Det var inte bara inne, det var nästan det enda acceptabla, det samhällstillvända. Följde man inte den linjen skulle man ha dåligt samvete. Då var man köpt av kapitalet, offer för etablissemanget.

I universitetskretsar var industrin lika med prostitution. Vad skulle man bli då ? Vad skulle man göra i livet med sin långa utbildning ? Hur skulle man försörja sig ? Det var inte alla yrken som ansågs rumsrena; arbeta med vad, för vem ? Tjäna vem ?

Och industrin var förstås allierad med militären. Ja, det fanns till och med något som kallades för rustningsindustrin. Och den stod i varje fall inte på de förtryckta folkens sida ! Den ansågs leva på, suga ut, de förtryckta folken.

Inom de så kallade fria fakulteterna var studentrörelsen oändligt mycket starkare än bland teknologerna, vilka snarast var ointresserade av den tidens sociala och politiska strömningar. Teknologerna var ju mer eller mindre predestinerade till att arbeta för den förhatliga industrin. Det här var frågor som engagerade många inom studentvärlden. Men inte teknologerna.

Det var många som agiterade och agerade utifrån solidaritet med de strejkande gruvarbetarna i norr. Men de flesta teknologer var fullt sysselsatta med sina studier och hade helt enkelt inte tid med så mycket samhälls- eller politiskt engagemang. Teknologerna ansågs över huvud taget inom studentvärlden som något udda, alltför kommersiella för att uppskattas av de andra studentkategorierna. Dessutom pluggade de ju så in i vassen. Det var det enda de tänkte på ! Tänkte bara på studierna, hade inget engagemang. Det fanns ett undantag, "teknolog Lars Philipsson". Han intresserade sig i alla fall för utbildningsfrågor.

Så det militär-industriella komplexet som många upprört, ilsket och engagerat agiterade emot bottnade nog mera i komplex inför den egna bristen på identitet, målinriktning och ambition att snabbt och effektivt klara av sina akademiska studier för att sedan inträda i den vuxna världen och bli en del av det verkliga samhället. Från den akademiska horisonten var bilden av detta samhälle utanför universitetsvärlden ganska förvrängd.

Studenterna var som alltid mer engagerade i politiska frågor än gemene man. Framförallt var man under de här åren verkligt radikal i studentkretsarna, sannolikt mer än någonsin. Studenterna lyckades få mycken uppmärksamhet och framstod under lång tid stå i centrum och driva politiska frågor. Deras frågor var dock mera av ideologisk natur än de frågor, som engagerade flertalet utanför den akademiska ankdammen.

Karl var inte nöjd med att bara studera i högt tempo på tekniska högskolan. Efter den tredje årskursen blev han sugen på att sätta igång med något praktiskt som komplement till studerandet. För han hade blivit på det klara med att det krävdes praktisk erfarenhet när man skulle ut i arbetslivet. Om inte för arbetet självt så för konkurrensens skull. Det var nämligen kärvt på arbetsmarknaden.

Karl var vän av framförhållning. Därav kom det sig att han tidigt började tänka på vart han skulle ta vägen efter högskolan och studierna. Det var ju tid att "bli något", d.v.s skaffa sig ett yrke, eller i alla fall en anställning. Det var det även för de andra teknologerna i årskursen. Men de tycktes ta lättare på den saken. Nu hade man inte längre så ofta kontakt med kurskamraterna, så det var lite svårt att se vad andra höll på med. Man sågs på skrivningar och enstaka övningar, såg namnen på listorna över tentamensresultat. Årskursen var helt enkelt splittrad. Var och en kämpade på sitt håll eller hade kanske fallit ur. Men alla hade nog med att tänka på sig själv.

Karl hade fått jobb som assistent på den fysiska institutionen. Men det var inte nog sysselsättning utöver studierna. Så han hade helt enkelt knallat upp på Arbetförmedlingen. Och si, där fanns det ett deltidsjobb i laboratorium. Och det fanns möjlighet att delvis välja arbetstid själv. Det passade perfekt !

Det var Alfa Laval som ville ha en något tekniskt skolad person för att göra experiment i sitt laboratorium. Det måste ju vara meriterande för framtiden, tänkte Karl, cyklade dit för att prata om jobbet, och fick det. Tjugofem kronor i timmen var ju inte klokt ! Och han fick delvis - till största delen - själv välja sin arbetstid.

Jobbet gick ut på att genomföra experiment med matförpackningar. De behandlades i mikrovågsugn för att innehållet skulle bli hållbart, pastöriserat, genom minskning av bakteriehalten. Det skötte mikrovågorna om. Det här var intressant tyckte Karl. Det tilltalade hans tvärvetenskapliga intresse.

Det var en ingenjör, som normalt gjorde experimenten. Per Diehl, eller "Pelle Dille", som han kallades. Men han var inte nog på alerten. Det tyckte i alla fall projektledaren, en ung mikrobiolog från huvudkontoret i Tumba. Denne invigde Karl i en del hemligheter kring mikrovågsbehandling av födoämnen. Och Karl genomförde så småningom långa försöksserier under natt-timmarna i Alfa-Lavals värmelaboartorium. Det var fri arbetstid och experimenten skulle köras igenom så snabbt som möjligt. Det hade Karl inget emot. Han arbetade på beting och i stort sett när det passade ihop med hans övriga engagemang.

I denna mikrovågsugn skulle det steriliseras, det vill säga hållbarhetsbehandlas diverse matsorter. Det var inte bara wienerkorv och köttbullar utan till och med blåbärspaj. Av och till slank en och annan experimenterad matbit in i munnen. Så Karl kom sällan hungrig hem. Den förbrukade experimentmaten räckte även till en matfrisk hund. Den tillhörde en av Karls studiekamrater. Hundmaten var redan då dyr, så det var populärt att komma med alldeles riktiga köttbullar eller halvkokt wienerkorv.

Det här var bra praktik, meriterande och dessutom lukrativ, för det blev många timmar. Karl trivdes bra med sina arbetskamrater. Bäst med Karl-Gustav, fil. lic. i mikrobiologi. De var på något sätt på samma våglängd. Senare, under examensarbetet, blev Karl hembjuden till Karl-Gustav. Denne bodde i Stuvsta mellan Tumba och Stockholm. Det var högsommar 1971. De grillade tillsammans på skogstomten och drack det ny-introducerade lila vinet från Argentina. Det där med grillning hade Karl-Gustav lärt sig under en period i USA. Carl-Gustav berättade entusiastiskt om sina erfarenheter och upplevelser i det stora landet. Föga anade Karl att han redan ett år senare skulle få tillfälle att göra samma lärdom. Men det är en senare historia (och avhandlas i nästa bok ur den svit i vilken "Forts." ingår.

Det blev arbete i det så kallade Multitherm-projektet under nästan hela det fjärde studieåret. Experimenten skulle bekräfta att behandlingen av mat med mikrovågor ledde till den avdödning av bakterier som var nödvändig för att maten skulle bli hållbar. Det gällde att mikrovågorna trängde igenom hela paketet och till dess inre så att maten blev "genomstekt" och inte förruttnade inifrån. Det fordrades en speciell teknik. Den hade genierna på Alfa-Laval kommit på. Nu skulle den verifieras.

Karls experimenterande var den del av projektet som skulle fastställa att den eftersträvade temperaturförhöjningen uppnåddes i olika delar av förpackningen. I ett senare stadium skickades de behandlade förpackningarna till ett bakteriologiskt laboratorium.

Resultaten var ganska lovande. Karl kände sig betydelsefull. Arbetet var meningsfullt, det innehöll utveckling och syftade till praktisk tillämpning inom industrin. Det var sådant han var ute efter. Dels svarade det mot hans intresse och dels var det god praktik till studierna. Dessutom, och inte minst viktigt, var det en verksamhet som han räknade med skulle ge honom draghjälp när det gällde att så småningom komma ut på arbetsmarknaden.

Den där sista sommaren, efter fjärde årskursen, fick Karl göra sitt exjobb på Alfa-Laval i Tumba. Han fick en egen hörna i laboratoriet där försöken utfördes. Karl arbetade med en modell av en anläggning för hållbarhetsbehandling av mat. Genom att bestråla plastförpackad mat med mikrovågor pasteuriserades maten. Apparaturen var uppställd i ett experimentrum i det stora laboratoriet som Alfa-Laval hade i sin jätteanläggning i Tumba. Här skulle han studera trycksvängningarna i anläggningens kyltorn. Tidigare hade han undersökt hur maten påverkades av bestrålningen med mikrovågor.

Under den här sommaren lärde Karl känna en KTH-teknolog (från Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm), Sven Persson. Av honom fick Karl hjälp med experimenten. Sven gick Apparatteknisk linje med inriktning på livsmedelsproduktion och kände till hur allt gick till i labbet. Han hade praktiserat flitigt på Alfa-Laval under tidigare somrar och var liksom "barn i huset". Sven och Karl blev kompisar. De jobbade tillsammans, fikade ihop och umgicks en del den där sommaren. Det var utvecklande att arbeta tillsammans.

Karl fick också ett eget kontor i den stora byggnaden. Han fick sitta i samma korridor som de övriga inom utvecklingsavdelningen. Janne Hälldin, som stod för de datorbearbetningar man gjort inom projektet, satt vägg i vägg. Karl kände sig nästan som anställd i bolaget. Betydelsefull.

För sina tillfälligt besökande i Tumba hade Alfa-Laval speciella bostäder, inte långt från själva fabriksanläggningen. Denna utgör en välkänd profil för dem som kommer med tåg till Stockholm söderifrån.

Det fanns en grupp med små hus byggda som logementsbaracker. De låg mellan Tullinge och Tumba i närheten av Uttran. Det var lite ödsligt, men Karl tröstade sig med att det inte skulle vara så länge. Han fick bo gratis där i en av paviljongerna. Han cyklade över fälten mellan åkrarna där rapsen blommade. Reste hem till Inger i Lund över helgerna. Då tog han direkttåget från Södertälje södra. Det stannade först i Lund. Snabbare gick inte att åka.

Det var ett vackert landskap. På sluttningen, på andra sidan dalen sett från Tumba, låg Alfas egen försöksgård Hamra. Där utvecklade man sina produkter för lantbruket. Nere i dalen, omgiven av böljande fält, låg Alfa-Lavals huvudanläggning, där övriga produkter för livsmedelsindustrin experimenterades fram och tillverkades. Alldeles intill låg huvudkontoret.

När Karl var färdig med examensarbetet sammankallades projektgruppen Multitherm för en presentation av resultaten från Karls arbeten. Undersökningarna av den fysiska modellen liksom de teoretiska delarna lade han fram. Karl avtackades inför projektgruppen av Lennart Stenström, utvecklingschefen. Han fick till och med betalt för sitt arbete, vilket inte var vanligt när det gällde examensarbete. Karl blev verkligen glad över det och kände uppskattning. Hans arbete måste ha betydelse för Alfa-Laval, tänkte han i sitt stilla sinne. Det kändes som en framgång i arbetslivet.

Det var nu dags för Karl att tänka på ett fast arbete. Han lät projektledaren Lennart Stenström förstå att han kunde tänka sig Alfa-Laval. De hade en gång träffats för middag på Grand hotell i Lund för att diskutera några olika projekt som examensarbete. Ett sådant projekt var sterilisering av mjölk genom upphettning vid passage genom en tratt bestrålad med mikrovågor. Men Karl hade valt det där med Multitherm, det projekt han hade arbetat med i laboratoriet på Alfa-Laval i Lund under det sista studieåret. Nu kunde han tänka sig att ta fast anställning vid Alfa-Laval och jobba med de projekt Lennart tidigare berättat om. Lennart var nestor inom Alfa-Laval. Han var ansvarig för FoU, d.v.s forskning och utveckling.

Hösten gick och det där med Alfa-Laval rann så småningom ut i sanden. Utvecklingschef Lennart kunde inte komma med något konkret bud. Multitherm-projektets framtid var inte helt tryggad. Det hade redan dragit stora kostnader, Lennart ansattes hårt från ledningen. Det var hårda budgettider. En kommersialisering av själva Multitherm-produkten kunde ännu inte skönjas. Det hela verkade hänga lite i luften tyckte Karl. Han anade att projektet sannolikt också motarbetades av en del andra krafter inom Alfa-Laval.

Karl tyckte det verkade för osäkert att gå omkring och hoppas på ett eventuellt fast jobb inom Alfa. Han gav därför så småningom upp tanken på att få jobb som en förlängning/spin off av det han jobbat med under cirka ett år hos Alfa-Laval.

Den fjärde årskursen av Tekniska Högskolan innehåller flera ämnen av valfri eller frivillig karaktär. Det är ämnen som väljs till och som kombineras ihop för att skapa en individuell utbildningsprofil. Den speglar teknologens inriktning, intresse och ambitioner.

I flera av de ämnnen, som teknologen studerat under de första tre åren, ingår en avslutande muntlig tentamen. Det innebär en avslutning av studierna med en intensiv spurt under dessa resterande muntliga prov. En höjdpunkt i en fyra år lång ansträngning. Nu skall allt samlas ihop och förhoppningsvis läggas bakom en. En sista ansträngning för att komma igenom nålsögat, bli färdig med ett fyraårigt projekt. Agnarna skall skiljas från vetet.

De första årens matematik tar sisådär fyra veckor att repetera, banka in och att bli någorlunda säker på. Sedan väntar någon timmas grillning av teknologen hos en lektor eller professor. Det kan liknas vid att boka tandläkarbesök det där att boka tid för muntlig tentamen. Men samtidigt innebär det en nödvändig och pådrivande press att sätta igång på allvar med spurtandet. Allt med målet att en gång för alla bli av med eländet. Ingen teknolog kan med gott samvete i den situationen påstå att han "lär för livet". Han pluggar för glatta livet, men "lär för skolan".

Det gick vägen för Karl i den muntliga matte-tentamen. Det var egentligen skrattretande enkelt. Men så är det ju när man verkligen behärskar ämnet. Nu hade han förstås lite tur. Det är alltid en slump vad som kommer upp. Det är ett relativt litet område som hinner kontrolleras. Och i det avseendet passade det utvalda avsnittet fint med vad Karl behärskade.

Han klarade med glans och flög på lätta ben ut från det så kallade matematik-huset. Där hade han under fyra år och otaliga räkneövningar plågat sig igenom ett omfattande pensum. Nu var det i stort slut. Han anade slutet.

I detta hus, det så kallade matematikhuset, hade alla teoretiska genier sina tjänsterum. Härinne hade Karl bibringats så många timmar av teoretisk undervisning. Det gav en stämning av examensdag.

Befrielse, lättnad, tillfredsställelse, stolthet och tillförsikt inför framtiden var vad Karl kände i detta ögonblick. Det var en alldeles vanlig dag med undervisning i lokalerna. Teknologer rörde sig runt högskoleområdet precis som vanligt. Ingen verkade märka att det just i dessa ögonblick skedde något stort. Men för Karl framstod det hela i nytt ljus. Han kände frihetens timma närma sig. Han kände sig på toppen av krönet, såg framåt och kände livet öppna sig.

Det här var egentligen tuffa tider. Det kan stiga vem som helst åt huvudet att proppa det fullt med teoretiska kunskaper. I det här fallet inträffade det att Karl drabbades av intensiv huvudvärk, illamående och yrsel. Det visade sig att det var dags att skaffa glasögon. Det var en komplicerad historia. Egentligen hade han ju bara ärvt mammas och mormors astigmatism. Men, han var känsligare än de flesta när det gällde inställningen av de korrigerande glasen. Det blev en följetong av besök hos ögonläkare och optiker. Mer än en trodde antagligen att de hade att göra med någon, som istället hade problemen innanför pannbebet.

På studielinjen Teknisk Fysik var naturligtvis fysik-ämnet ett av de dominerande. Det var en följetong av fysikkurser under de tre första åren. Dessa kurser skulle sedan avslutas med en muntlig tentamen för självaste professor Minnhagen; det var han som älskade så kallade harskitar, d.v.s chokladöverdragna nötter, och som en gång hade tenterat Karl i studentexamen. Lennart Minnhagen var dessutom prefekt för sektionen Teknisk Fysik och deltog i en och annan fest för att lära känna sina disciplar.

Professor Minnhagen var det verkliga nålsögat att passera. Han var fruktad av F-teknologerna. Genom att tentera varje teknolog på hela atomfysiken hade han full kontroll över vilka som till sist kom fram till civilingenjörsexamen. När det var dags att boka tentamen för honom, skulle man redan vara påläst; han föreslog nämligen ganska kort respittid; dessutom skulle man träffas hemma hos honom. Det gav nu en avspänd men något ovan atmosfär att sitta i finsoffan hemma hos självaste professorn och svara på frågor i atomfysik.

Till utfrågandet, den fruktade tentamen i atomfysik, serverades kaffe med dopp. Under den inledande konversationen passade Karl på att nämna för professorn att denne redan tidigare tenterat honom. Professorn, som blev något förvånad, fick veta att de träffats under student-muntan i Eksjö redan i maj 1965.

Även denna gruvliga tentamen i atomfysik klarades utan större mankemang av på någon timme. Godkänt betyg utfärdades. Det innebar att Karl fick slutbetyget 5 i fysik. Till hans fördel hade säkert också talat att han arbetat som assistent på självaste fysiska institutionen. Det var dock inte så säkert att professorn uppmärksammat denna merit för han var sågs inte så ofta på institutionen.

Det var nu början av oktober. De sista hindren på vägen mot civilingenjörsexamen var alltså passerade ! Nu kunde Karl gå till expeditionen och begära att få ut sitt betyg över sin examen. Det var föga dramatiskt. Inte alls som att ta studenten. Det var ingen uppmärksamhet eller något officiellt över huvud taget. Ingen examensstämning. Sådant fick man ordna själv. Det här var alltså slutet på det långa kämpandet. Avslutningen på den långa skoltiden och inledningen av något nytt, som nu skulle ta sin början.

Karls föräldrar ville gärna uppmärksamma sin sons prestation, uttrycka sin uppskattning och erkänsla. De ordnade därför med en riktig examensmiddag i hemmet i Eksjö. Karl fick själv komponera menyn. Och för första gången fick det vara vin till maten. Det hade sonen aldrig tolererat tidigare. Middagen bestod på Karls uttryckliga önskan av inbakt oxfilé. Till efterrätt var det mammas hembakta flarntårta. Det var hans önskan. En annan önskan var att det inte skulle hållas något tal. Det hade pappa fått lova. Men han ville i alla fall skåla för sonen och passade då på att säga att föräldrarna var stolta över sin son.

Till middagen hade föräldrarna inbjudit de närmaste vännerna och släkten. Från Lund kom Anders och Ingegerd, som båda var färdiga civilingenjörer samt morbror Lasse och moster Ingrid. Mormor hade åkt med dem till Eksjö. Från Jönköping kom morbror Christian samt syster med man.

Det var stolta föräldrar som gav middag för sin graduerade son. Pappa sade i sitt korta tal att han egentligen var förbjuden att hålla tal men att han fått speciellt tillstånd till det om han höll sig kort. Och det gjorde han.

Karl hade från första dagen av studierna varit inställd på att så fort som möjligt komma iväg från studieorten och ut i arbetslivet. Det var ju därför han kommit till Lund, för att komma ut i arbetslivet. Under tiden på "Reglér", som man kallade Reglertekniska institutionen, hade han hört talas om att om man fick anställning på Asea, så var ens lycka gjord. Det vill säga för det fåtal som kom in på den så kallade Elevingenjörs-utbildningen erbjöds alla möjligheter. Den utbildningen (och själva anställningen) var väldigt eftertraktad. Så den skulle Karl naturligtvis försöka sig på. Ny kvalificering, nytt nålsöga och hårdare startfält.

In med papper på betygen som ansökan. Och si det blev napp. Uppmanad att komma till Västerås för en intervju på självaste huvudkontoret i ett av Sveriges allra största bolag, köpte Karl sovvagnsbiljett från Lund till Västerås. Den 16:e oktober var intervjudagen. Och inte visste han då att just detta datum skulle komma att bli det datum då han skulle på intervju också för de följande två arbeten han senare kom till !

Karl steg yrvaken av nattåget på Västerås central klockan 6:53 denna fredagsmorgon i oktober. Det var gråkallt och småregnigt. "Det var just en förberedelse för en anställningsintervju", tänkte han. Att åka nattåg och komma fram alldeles utvakad, med röda ögon, orakad och oduschad till en ort där han aldrig varit förut. Han hann raka sig innan han steg av tåget, men duscha kan man ännu inte göra på tåg.

"Verkligen ett mottagande i en ny stad", tänkte Karl och tittade yrvaket mot Vasaparken. Där fanns det så kallade A-laget redan på plats. Karl vandrade genom parken mot vad han förmodade stadskärnan och lyckades hitta ett morgonöppet kafé. Nu var det inte hans stil att gå på Servus, som Domus kafé hette. Men det fick väl duga den här gången.

Han hade fått en karta från Asea, så nog skulle han hitta. Men nu hade han kommit ur kurs genom att strosa en bit upp efter Vasagatan och sedan svänga om hörnet vid Servus. Problemet med kartor är ibland att de inte visar skalan. Så mycket riktigt höll han på att gå bort sig.

Efter en stund visste inte Karl riktigt var han var i denna Aseas huvudstad. Klockan var nu strax åtta, den tid han skulle inställa sig för den där eftertraktade intervjun. Han kom på att han glömt det där med deodoranten vid morgontvättningen ombord på nattåget. Så han steg in i en portuppgång, knäppte upp skjortan, tog fram deodoranten och drog på lite fräschhet.

Det verkade som att alla människor, som ilade fram i morgonbrådskan och småregnet, var på väg åt samma håll. Så Karl följde strömmen. Strax kom han runt ett hörn till ett stort glashus vid ett modernt, öppet torg. Därinne satt en vakt. "Det verkar ju fånigt att komma till Västerås", tänkte Karl, "och inte hitta till Asea; behöva fråga sig fram !". Men nu hade han inget val, för det började bli hög tid för intervjun. Och till en sådan hör att man kommer i tid. Det visste Karl.

"Jodå", sa vakten, "anställningsbyrån ligger till vänster i korridoren". Det var till Asea han hade kommit! Och han hade råkat komma till rätt ingång i detta stora företag. Otroligt, men sant. Det började bra !

Samtalen med herrarna på Asea verkade lovande. Men skulle medelbetyget räcka till ? Asea anställer bara de bästa (och till ett minimum av lön) hade han fått höra. Karl hoppades att hans aktiviteter vid sidan av studierna, d.v.s assistentjobbet på fysicum och erfarenheterna från Alfa-Lavals laboratorium, hade gjort intryck. Han satsade på att ge ett ambitiöst intryck och hoppades att det skulle "gå hem". Man skulle höra av sig efter att ha konfererat var beskedet efter intervjun.

Under resan tillbaka till Lund hade Karl mycket i huvudet och han hade mycket att fundera över. Han satte sitt hopp till att han gjort ett gott intryck. Just då hade han dock inte det omedelbara intrycket att "saken var klar". Han bestämde sig för att inte ta inte ut något i förskott.

Bara ett par dagar efter besöket i Västerås kom erbjudande om anställning vid Allmäna Svenska Elektriska Aktiebolaget. Ja, hela det långa namnet stod faktiskt utskrivet. Brevet var skrivet av "Anställningsbyrån för Tjänstemän". Och han tackade villigt ja. Inger lovade att följa med till Västerås. Bara hon nu kunde få jobb där.

Karl hade faktiskt känt på sig vid besöket i Västerås att det skulle gå den så kallade vägen. I sin framsynthet hade han därför besökt Västerås Sparbank för att efterhöra möjligheterna för en anställning för Inger. Och det lät likaledes uppmuntrande. Hon hade ju lång arbetslivserfarenhet. Så de vågade ta steget - Karls steg - ut i arbetslivet. Inger hade nu arbetat i sex år, men för Karl var det ett stort steg. Ett väldigt steg, en stor omställning. Det var något nytt som just skulle börja.

Nu kändes framtiden säkrad. Karl fullföljde med full ambition alla projekt som var i luften. Ett av dessa var att läsa en doktorandkurs på reglertekniska institutionen. Det gjorde han tillsammans med Lennart Bosrup, en kurskamrat sedan fyra år. I studiekursen ingick också praktiska övningar i reglering med datamaskin. Tillsammans implementerade Lennart och Karl en självinställande regulator. Den balanserade en metallkula på en horisontell linjal. Hur man än petade på linjalen för att få kulan att rulla av, korrigerade datamaskinen lutningen så att kulan rullade tillbaka till sitt förutbestämda läge. Nu hade Karl verkligen blivit tänd på det där med datorer. Det var det han skulle syssla med i arbetslivet ! Liksom med reglerteknik; datorer och reglerteknik skulle vara en oslagbar kombination. Bägge måste höra framtiden till. Det var hans gebit !

Den 28 december gick flyttlasset. Stadsbuds-2an i Lund skötte det hela. Karls och Ingers lilla dubblett på Dackegården tömdes snabbt av de vana flyttkarlarna. Det lilla de hade av egna saker var packat sedan länge. Bussen gick via Eksjö för att hämta upp en del möbler, som Karl skulle få med sig från föräldrahemmet.Det var sent på kvällen, isande kallt och full snöyra.

Karl körde den lilla Fiat-600an genom snöyran i Östergötland upp genom Kolmården. Till Västerås kom han mitt i natten. Fick sova i sovsäck på golvet under den korta resten av natten. Tidigt på morgonen den 29:e kom flyttkarlarna och ställde in bohaget.

Där stod nu Karl i den tre-rumslägenhet, som Asea hade ordnat åt honom. Allt låg i kartonger. Han hade inget att äta och kände sig över huvud taget inte så väl till mods. Men det skulle nog ordna sig, bara Inger kom, resonerade han. Och det gjorde hon; med eftermiddagståget på självaste nyårsafton. På den tiden arbetade bankfolket fortfarande på denna årets sista dag.

Karl och Inger, knappast mer än just komna till Västerås, var redan bjudna till Singe och Bibbi den där första kvällen på den nya bostadsorten. De båda paren hade tidigare om åren haft som tradition att träffas just på nyårsafton. Nu återupptogs den traditionen.

Nu hade Karl och Inger helgen på sig att packa upp och komma i ordning. Måndagen den 3 januari skulle Karl börja arbetslivet. På Allmäna Svenska Elektriska Aktiebolaget närmare bestämt; men det sa man inte i vardagslag, utan det var bara det inarbetade Asea. Karl skulle alltså börja som elevingenjör; det skulle bli en bra start på yrkeslivet. Det kände han på sig. (Se vidare "Liv-1")

I tidigare kapitel har ett antal personer förekommit i handlingen. En del av dem har försvunnit ut i det okända, medan andra kommit att tillhöra bekantskapskretsen. Åter andra har för Karl berättats om av andra kollegor och studiekamrater. Här följer en uppföljning av några av de omnämnda aktörerna.

Yarle, som bodde i samma korridor som Karl på Smålandsgården, utbildade sig inom det nya området informationsbehandling. Han hade också studerat matematik och fysik. På somrarna arbetade han på dåvarande Skandinaviska Banken. Det var så hans aktieintresse uppstod. Hans onda rygg hade blivit ett minne blott efter steloperation och lång sjukhusvistelse i gipsvagga. Yarle bodde kvar i samma rum på Smålandsgårdens 5:e våning under hela sin studietid. Han var ambitiös och målmedveten.

Sedan Karl hade flyttat till Dackegården, det andra av studenthusen inom Smålands Nation, tappade han en del av kontakten med Yarle. Studietakten gjorde sitt. Inger hade ju också flyttat till Lund och därmed var inte kontakterna lika flitiga med kompisarna på Smålandsgården. Yarle skulle strax ut i arbetslivet. Det var därför han hade passat på att genomgå den där operationen för att bli kvitt sina ryggplågor. Yarle sökte sig till IBM i Stockholm. Han pratade om Solna, eller var det Lidingö.

Det lät väldigt vetenskapligt högtstående det där med data. Det skulle säkert gå bra för Yarle, tänkte Karl, för Yarle hade ju läst Algol, Cobol och allt vad det hette. Informationsbehandling var det samlande namnet på vad han hade utbildat sig för. Det var en framtidsbransch, även om Karl inte förstod det just då.

Kalle Forsner, som gått på E-linjen och varit kontaktman för veckobladen, stötte Karl ihop med 8-9 år efter examen från högskolan. Kalle, fortfarande lika liten men tuff och frejdig, hade arbetat en tid på Enea, samma konsultföretag som Karin hamnade i. Kalle hade jobbat sig upp till något slags projektledare. Det passade honom säkert, för han var en man som hade fallenhet för att driva och följa upp.

Sven hade också gått på E-linjen i Lund. Han kom som elevingenjör till Asea, där han och Karl träffades. Sven är fortfarande (1989) kvar på Asea, d.v.s ABB. Han började inom dåvarande Y-sektorn, d.v.s elektronik, som sedermera blev Asea Automation vid bolagiseringen. Efter samgåendet med BBC blev det fullt naturligt ABB Automation. Sven har en lång karriär inom företaget; först som tekniker på utvecklingsavdelning, sedan som säljare inom marinsidan och nu (1989) sedan fem år inom produktionen; Sven ingår i företagsledningen. Han är produktionschef. Under hela karriären har kontakten mellan honom och Karl upprätthållits. De har under åren pratat jobb, personlig utveckling och management; dessutom umgåtts privat.

Vart tog då Svens Ingegerd vägen ? Sven och Ingegerd kom som gifta från Lund till Västerås. Ingegerd gick färdigt gymnasiet, började inom Asea-Atom som sekreterare, födde två barn och fortsatte sedan arbetet där. Hon och Sven är liksom så många andra 40-talister nu skilda - även om Ingegerd är född först 1950.

Lasse Svensson blev sedermera taxeringsrevisor i skatteskrapan i Stockholm. Karl besökte honom där under sin tid vid Alfa-Laval i Tumba. Lasse kom sedan till Riksskatteverket. Karl och Lasse träffade dessutom Åke Sjösten, som då hade fått sitt första jobb på dåvarande ASJ i Järfälla. Åke, han som också kom från Eksjö och hade tagit studenten ett år före Karl, hade läst in sin ekonomexamen. Han var några år på ASJ och flyttade sedan till hemtrakterna; blev controller, som det heter, vid SAAB Combitech i Jönköping.

Christina, som Karl hade varit tillsammans med under sista gymnasiåret, läste till en fil. mag. innehållande bl.a nordiska språk. Hon fick sedan tag i en blivande civilingenjör och flyttade med honom till Västerås. Hon och Karl sprang ihop i Västerås en gång. Det visade sig till och med att de bodde i samma område. Sven stötte på Christina som studiesekreterare inom TBV. När de två väl kommit fram till att de i Karl hade en gemensam bekant, kom det hälsningar till Karl.

Cöster, Per-Arne Fredrik Wilhelm, var teknologen som sov till mitt på dagen innan han masade sig iväg till Grifo grill för att intaga lunch med sina kurskamrater, som älskade Wagner och läste Playboy. Han blev sedermera atom-rallare, d.v.s han arbetade på Asea-Atom med att starta reaktorer. Så småningom, med erfarenhet förvärvad hos leverantören, blev han attraktiv för kraftbolagen och värvades till Sydkraft som reaktoringenjör. I denna roll fick Per-Arne åka till USA för att förhandla med Exxon om nukleärt ersättningsbränsle. Man hade "spelat ut" Asea-Atom, sa Per-Arne lite spefullt och ironiskt till Karl när de talades vid en gång. Karl var då fortfarande kvar på Asea-Atom. "Så man har fått sig en USA-resa" stoltserade Per-Arne. Föga anade han att det skulle bli hans öde. Ett mindre trafikflygplan, som han färdades med i USA, exploderade strax efter start och alla ombord omkom. Karl gillade inte det ödesdigra i det sista samtal han haft med Per-Arne. Och han tyckte inte om att behöva skriva kondoleansbrev till Per-Arnes föräldrar. Men han ville göra det. Det kändes riktigt och viktigt.

Jan-Olov Jönsson, Per-Arnes och Karls teknolog-kompis, kom ut i arbetslivet vid namn Gustavi. Han fick jobb på Saab i Trollhättan. Per-Arne påstod att Jönsson (som han fortsatte att benämnas) var testförare. I alla fall fick Jönsson köra omkring i något slags testbil. Det var en lite ovanlig variant på sysselsättning och kanske det mest unika yrke som någon av teknologerna kom att ägna sig åt.

Lars Philipsson, den debattglade teknologen blev sedermera professor i datavetenskap. Kanske heter det datalogi eller datorteknik. Han fortsatte i alla fall att debattera lika ivrigt som under studietiden och blandade sig i diskussionerna kring utbildningen i systemvetenskap, datateknik etc.

Och Lars Philipsson förblev sådan som han såg ut som teknolog. Frisyren bestod av en riktig Beatles-kalufs. Den behöll han till och med som professor. Han var identisk till utseendet med teknologen Lars Philipsson, alltid lika engagerad i utbildningsfrågor. Ibland förekom han i TV, naturligtvis i sammanhang som rörde högskoleutbildning.

Göran Bryntse, en av teknologerna i Cösters "lilla runda", kom sedermera till STFI, träforskningsinstitutet. Där måtte det ha gått bra för honom, för han framträdde till och med i radio och pratade om svensk skogsindustri.

Långt om länge tog Mats, basketspelaren, sin examen. Han fick sedan jobb på samma ort som hustrun, d.v.s i Stockholmstrakten. Det blev Mats som fick ta ansvaret som uppfostrare av parets två pojkar medan Karin stormade på i karriären. Hon lär ha hoppat runt bland de många dataföretagen i trakten för att sedan hamna på datakonsultbolaget Enea. Som konsult pendlade hon i flera år till Asea i Västerås. Senare blev det Ericsson-koncernen. Efter ett antal år lär parets vägar ha skilts åt. Något som blivit typiskt för många fyrtotalister. Mats blev som så många andra ur den här generationen systemman.

Roger Hansson fick jobb på Kartverket. Han fick flytta till Stockholm och blev faktiskt granne med Mats och Karin. Genom Roger hölls Karl underrättad om de tidigare studiekamraterna.

Roger, som tidigt blivit en riktig klippare på programmering av datamaskiner, fick inom Kartverket verkligen dyka ned i det djupaste av datamaskinernas värld. Han sysslade med väldigt speciella apparater och blev till sist oersättlig för Kartverket, som hade blivit Lantmäteristyrelsen. Men då passade Roger på att flytta på sig; till Philips i Järfälla. Datorer förstås; och inte vilka som helst; det skulle vara så kallade virtuella operativ- system, d.v.s man visste inte riktigt var vilka saker för tillfället utfördes inuti maskinen. Men Roger visste ! Som vanligt blev (och förblev) han expert.

Roger Hansson och Karl träffades också sedan de båda kommit ut i arbetslivet. Roger behöll sin egenartade stil som "välanpassad borgarbracka" som han uttryckte saken. Han sade sig inte ha "några som helst ambitioner att avancera eller att bli chef eller sådär". Han var nöjd ändå med att veta och förstå vad han höll på med.

Lennart Bosrup tog också sin examen ganska snabbt. Han var handikappad av sin blödarsjuka, men en av de verkliga stjärnorna i årskursen. Lennart flyttade till Stockholm och började arbeta på IVF, Institutet för Verkstadsteknisk Forskning. en halvstatlig inrättning. Där fick han syssla med teoretisk reglerteknik, ett område som var mycket populärt bland de teknologer som examinerades från Teknisk Fysik i Lund under de första åren av 70-talet. Karl och Inger åkte och hälsade på Lennart i Stockholm något år efter examen. Sedan stötte Karl och han ihop igen på Alfa-Laval i Lund. Lennart hade då flyttat tillbaka till Skåne som han egentligen kom från. Sedan upphör spåren.

Anders och Ingegerd var de första två som examinerades från Karls årskurs. De satsade sedan på att fortsätta med forskarutbildning för att så småningom doktorera. Men efter ett tag kom de fram till att det inte skulle finnas någon framtid i att fortsätta studerandet med undervisning på högskolan som bisyssla. De följde därför i Karls fotspår och kom båda till Asea som elevingenjörer bara halvåret senare. Så de umgicks under några år på familjers vis.

Anders och Ingegerd skaffade hela fyra barn och blev en riktig familj. Anders fortsatte på Aseas forskningsavdelning och arbetade med datorer och artificiell intelligens. Han blev en riktig aseat. Ingegerd däremot ändrade inriktning och blev lärare. Detta efter att under några år ha sysslat med reaktorsäkerhet vid Asea-Atom. Det var en något enahanda sysselsättning att beräkna konsekvenserna av de mycket osannolika eventualiteter som kunde inträffa vid t.ex. ett rörbrott. Dödtrist tyckte Karl som istället programmerade datorer som skulle övervaka reaktorhärden i kärnkraftverket.

Mark, han som tog sig an de så kallade adepterna på Eksjö Brandkår, fortsatte inom Räddningsverket, som verksamheten senare döptes om till. Man kunde se honom promenera med sin Selma i Eksjös centrala delar. Hans pojkdröm att bli trafikflygare gick aldrig i uppfyllelse. Men fortsatte att flyga det gjorde han.

Lennart Stenström, utvecklingschef på Alfa-Laval, gav en gång rådet till Karl: "Glöm aldrig tekniken". När han senare pensionerades sände Karl honom ett lyckönskningsbrev och fick en hälsning tillbaka. I denna berättade Lennart att han efter pensioneringen fortsatt att arbeta som konsult med olika uppdrag inom de verksamheter han tidigare sysslat med. Han verkade glädjas åt hälsningen från Karl. I denna påminde Karl honom om det råd Lennart en gång lämnat till den unge teknologen under middagen på Grand i Lund.

Karl hade följt rådet han fått av Lennart Stenström. Han tyckte att han inte behövt ångra sig, och passade nu på att framföra sitt tack till sin mentor. Denne hade just börjat (och njöt redan av) sitt nya liv som pensionär, konsult och farfar. De träffades på lunch på Värdshuset Markurell. Karl hade då blivit konsult han också. (Se "Liv-2") Till skillnad från Lennart, som arbetade ensam, fanns Karl i det stora välkända konsultbolaget. Lennart arbetade i sitt lilla konsultbolag med att förse industrin med förädling av uppfinningar.

20 år efter Karls vistelse i den akademiska världen i Lund, dök det upp en välbekant figur "på riksplanet". Det var den gamle garvade studentpolitikern Gunnar Håkansson. Han agerade mötesordförande för Miljöpartiet de gröna, när detta extremparti skulle hålla partistämma inför det viktiga riksdagsvalet 1988. Det var det år då de kom in i folkförsamlingen. Gunnar hade redan som student varit vältalig, byråkratisk, men studentikost charmig. Nu demonstrerade han sin erfarenhet i det offentliga. Han fick en hel del uppmärksamhet för sitt skickliga sätt att lotsa de stridslystna, viljestarka och debattglada miljöpartisterna genom ett närmast tumultartat möte. Här kom säkert väl till pass de erfarenheter han gjort som "fifflare", d.v.s studentpolitiker.

K. Arne Blom, den forne fifflaren och husförmannen på Smålandsgården, blev sedermera deckarförfattare. Hans böcker började komma i mitten av 70-talet. Intrigen var förlagd till Lund. Själva studentmiljön var hemvist för de deckargåtor han hittade på. Det var fyndigt. K. Arne fick till och med något slags författarpris för sina verk. Han betraktades som en lovande debutant. Karl läste några av K. Arnes deckare och kunde konstatera att den vordne författaren på ett mycket skickligt sätt tagit med sig en hel del av upplevelserna från studentstaden, kombinerat dessa med historiska kunskaper och placerat handlingen till den miljö som utgörs av Lund med omkringliggande städer.

Karl                                       huvudpersonen

Lennart Stenström                  mentor på Alfa-Laval

Lennart Bosrup                      reglerteknisk teknolog

Roger Hansson                       teknolog, som uppfostrade söner

Thomas                                  Rogers förstfödde

Anders                                   gifte sig med Ingegerd

Ingegerd                                Trula, som gifte sig med Anders

Marek                                   expert på Teorel

Anders F.                              spexare, bjöd professorn på harskitar; tog en paus i studierna, 18 år för att spela teater och regissera;
                                             hur det gick med examen ? Jo Anders F. hävdar att han har rekordet i (lång) studietid; sista tentorna lär
                                             ha varit muntorna i Teoretisk Elekttro och i Atomfysik.

Fick, Göran                           teknolog i årskurs pi

Cöster                                   hette Per-Arne Fredrik Vilhelm i förnamn
                                             och förblev nolla, hedersnolla men egentligen hedersknyffel

Calle Magnusson                    sålde sin Lambretta till Karl

Lennart Ljung                         blev professor

Sven Ekblad                           sov till lunch, bjöd på the men drack helst Estremadura;
                                              han blev sedan både assistent, adjunkt och lektor vid den
                                              Romanska institutionen; vid mogen ålder tog han sin doktorsexamen och blev
                                              universitetslektor i italienska vid Göteborgs universitet.

Perra                                      ingick i Bohr-laget

Anders Lundström                  bärare i Bohr-laget

Sven                                      gifte sig med Ingegerd

Ingegerd                                 flyttade med Sven till Västerås

Karin                                     Trula från Värmland

Mats                                      spelade hellre basket än läste

Mats                                      var stjärna i Nyfiken gul

Lennart Minnhagen                 professor i fysik, gillade harskitar

Carl-Gustav                            var licentiat i mikrobiologi; kunde grilla och bjöd på lila vin

Per Diehl                                 laboratorieingenjör hos Alfa-Laval

Freben                                    hyrestant

Inger                                      Karls fjälla

Mormor                                  pigg 80-åring

K. Arne Blom                         deckarförfattare

Pluto                                       teknolog med aktieintresse

Yarle                                      student med ond rygg och aktiekunskap

Kerstin                                   bodde på Smålandsgården

Lasse Svensson                      blev pol mag och började hos skattmasen

Berne                                     student; ville till Statistiska Centralbyrån

Gunilla                                    bodde på Smålandsgården

Jönsson                                  teknolog som började köra testbil på Saab

Lars-Inge                               studentkamrat som började på Chalmers

Bibbi                                      gift med Lars-Inge

Lars Philipsson                       teknolog som pratade i alla lägen

Janne Hälldin                         körde datamaskiner hos Alfa-Laval

Humpe                                   handbollskompis som blev professor i geologi

Åke Sjösten                           blev controller

Titus                                      brandförman

Mark                                     drömde om att bli flygare

Christel                                  ordnade lärarjobb åt Karl

Gunilla                                    lärarvikariekollega

Malin Smitt                             lärarinna med sinne för romantik

Torren                                    fysiklärare

e-log                                      mattelärare med känsla för betygsättning

Claes-Göran                          läste till civilekonom

Skackan                                började på universitetet

Palme                                    ecklesiastikminister, senare utbildningsminister

Christina                                läste nordiska språk på universitetet

Göran Bryntse                       teknolog som började med träforskning

Bertram Broberg                   professor i hållfasthetslära; sprang 1500 m

Kalle Forsner                        såg till att E-teknologerna hade något att läsa

Sven Persson                        apparatteknisk teknolog

Doktor Gösta                       medicine kandidat

Neil Armstrong                     landade på månen

Olle                                      hade titeln instruktör i telefonkatalogen

Gunnar Håkansson               blivande miljöpartist

Lasse och Ingrid                   moster och morbror

morbror Christian                 Karls yngste morbror

Annie                                   Rogers livskamrat

Leif Svanström                     husfar på Smålandsgården

Gudmund                             hade redan läst Teoretisk Fysik med Mekanik

Björn Afzelius                      progressiv rocksångare

Mårten Gås                         helgon med egen helgdag i Skåne

Karlfeldt                              svensk poet

Lars                                     hjälpsam student

Kjell                                    studentkamrat som hänfördes av Sergeant Pepper

Lektor Rydhe                      lyckades knäcka Pluto i matte