Så var det åter måndag

Karl Erson i maj 2005

Så var det åter måndag, sista måndagen i juni månad. Det var fortfarande – eller redan – 2004. Det hade just varit den årets kortaste natt. Det märktes, för när Karl kom i säng vid 2-tiden, hade han hunnit fundera över det nordiska ljusets härlighet under den korta färden från Sara. De hade somnat in tillsammans efter födelsedags-helgen; ja Karl hade mest slumrat för att straxt efter klockan ett plocka ihop sina tillhörigheter och åka hemåt i sommarnatten. Redan 02.00 hade han legat i sin egen säng och försökt somna.

Arlanda-Frankfurt 10.05 är ingen så kallad höjdare, men något mindre rödögd än den så kallade Red Eye Express klockan sju; vidare till Dubai med en timmes marginal i Frankfurt borde gå; värre brukade det vara i Wien; det hände ofta att man blev försenad, om än med bara 10-15 minuter, missade anslutningen och fick invänta nästa flyg. Det betydde ibbland nattresa med ankomst på morgonen. Det brukade sitta i under resten av veckan. Den här gången verkade det bättre upplagt.

En avgångshall måndag morgon är inget önsketillhåll, men det gick smidigt med automtisk incheckning. Läsglasögonen som varit försvunna någon månad återfann Karl i innerfickan på mocka-jackan i samband med säkerhetskontrollen. Jackan hade han inte haft på sig sedan den där stökiga dagen med besök både hos naprapaten och företagsläkaren. Det var då som det verkligen skulle bli ordning på ryggen. Den hade krånglat länge nog nu och den senaste golfsemestern i Barsebäck hade varit plågsam.

Skönt alltså att läsglasögonen kommit tillrätta. Annars fanns det ytterligare två par i bagaget, det ena för avstånds-seende, det andra för läsning. Karl reste nuförtiden nästan alltid med endast handbagage. En liten ”pirra” med datorn och necessären och därtill axelväskan med kläderna. För dessa långresor företogs alltid i jeans och andra oömma kläder. Undantaget hade varit när han och Sara nyligen flugit till Kiruna för sin mini-semester på Lofoten. Då var det mer semesterpackning som gällde.

Den här resan var inget undantag från huvudregeln: pirran och kläderna i flata axel-väskan. Han fick ta omaket att bära den gemon suckarnas gång i Frankfurt. Men lika bra det, att säkert få med grejorna och slippa att eventuellt bli av med bagaget på vägen. Det var alltid osäkert.

Vid gaten var det som vanligt, en förväntansfull och uppmärksam atmosfär, om än avvaktande och med ett inslag av morgontrötthet. Tayo, kollegan från Karlskrona, skulle vara med på samma flyg, men hade ännu inte dykt upp. Karl hade som vanligt med sig en bunt tidningar, inklusive morgonens Dagens Industri. Passade ändå på att nappa åt sig ett eget exemplar av Svenska Dagbladet. Det gällde att ha mycket att läsa på resan. Han hade utrustat sig med ”Liftarens guide till universum”, samtliga delar i en ca 4 centimeter tjock pocket. Den skulle väl räcka till Dubai, tänkte han. Så bebehövdes ju också en del tid för att sova ifatt och kompensera för några sena kvällar, d.v.s. alltför korta nätter.

Iväg i tid för en gångs skull; och ingen suckarnas gång i Frankfurt – ett undantag. Den där gången, en kilometerlång tunnel med horisontella transportband, dämpad musik och växlande ljus, kändes som en evighet att ta sig igenom, trots det transporterande bandet som glider fram, om än i sakta mak. Frågan är om man tjänar på att åka reltivt att gå. Så därför väljer de flesta bandet – för att inte missa något. Och för säkerhets skull går de flesta också på bandet. Egentligen har nog de flesta inte så btåttom; därför blir det en märklig blandning av släntrande och halvstressande.

Den verkar så meningslös den där gången mellan terminalerna. Varför måste så många människor ta sig från en terminal till en annan ? Det verkar nästan obligatoriskt att pina sig igenom – bara för att slippa bort från Frankfurt. Det hade varit en period då Karl passerade Frankfurt varje vecka – med samma ritual: dammsugning av PCn följt av någon timmes väntan på Tyrolean i terminal C för vidare befordran över Alperna ner till Salzburg och hyrbilen på parkeringen med nyckeln på vänster framhjul. Det var under konsulttiden. Karl och några kollegor hade tillbringat ett drygt halvår vid ett pappersbruk mellan Salzburg och Linz. Det hade varit en lärorik period, inte minst kulinariskt. De hade gått ut hårt med Wienerschnitzel i alla dess varianter, men mot våren konverterat till fisk och på försomamren kompletterat med Wenbergschnecken (sniglar). På lunchen var det alltid gulasch-soppa som gällde. Den österrikiska pilsnern rann i allas strupar och ibland hände det att någo av de österrikiska efterrätts-specialiteterna slank ner.

Nu satt vi på flyget mot Dubai. Karl hade fått plats inte långt från Tayo, som redan var i full gång med sin PC. Under resan pratade de om tillståndet i firman. Det hade hänt mycket den senaste tiden och Tayo hade som vanligt många synpunkter på sakernas tillstånd, kollegor och annat aktuellt. Han berättade om sitt besök i Dallas veckan före – om om besöket i Kina veckan dessförinnan. ”Har kar’n familj – och när får de se honom ?”, funderade K.

Det hade som sagt hänt en hel del i firman den senaste tiden. Karl hade blivit överförd till en annan organisatorisk enhet och gillade inte läget, som det blivit. Ville tillbaka till den hemvist han så väl trivdes med. Men andra tyckte annorlunda, inte minst H, som dock redan efter en månad hoppat av för att själv byta jobb internt. Så kom det sig att J kom in som tillförordnad, men med klara och halvt uttalade ambitioner att bli permanent efterträdare till H, d.v.s. K’s linjechef. De hade på förra veckans sista dag träffats för första gången, något improviserat, eftersom Karl sprattlat emot och velat skjuta på det hela till efter den här veckans resa. Det improviserade mötet hade börjat med utväxlandet av en del hårda ord och markeringar från ömse håll, men så småningom övergått i sakligare ton och slutat med ett handslag rentav.

Annars är det en speciell känsla eller ett slags tankar som kommer över oss på måndagsmorgnar: hela veckan ligger framför oss. Och den här veckan kommer jag att hinna med en hel del, i alla fall mer än förra veckan. Den slutade nämligen med den känsla som kommer över oss på fredagar, att hoppsan, nu är veckan nästan slut och vad var det jag uträttade sedan i måndags ?

Dubai såg ut som vanligt, d.v.s. som förra gången Karl var där för att åka vidare till Oman. Det var då det. Nu skulle det vara en intern kompetensövnin med säljorganisationen i regionen. Karl hade lärt sig att Dubai är en av de sex emiraten inom UAE, United Arab Emirates. Där ingår till exempel Abu Dhabi och Bahrein. Den här gången var det sen ankomst, förra gången tidig morgon. Nu var det redan mörkt, en lite ovanlig upplevelse kändes det som. Förra resan, den till Lofoten med Sara, hade det varit midnattssol. Vid avresan från Sverige den här gången som sagt sommarsolstånd med årets längsta dag och kortaste natt. En riktig kontrast var det alltså att landa i mörker och komma ut i den 35-gradiga arabiska natten.

Efter landning hade Karl och Tayo båda pratat med Joseph på hemmaplan. Han var också störd av allt det tjafs som förekommit den senaste tiden i firman. Nu var det ännu mer på tapeten och Joseph närmast förbannad. Som vanligt upplevde Karl den känsla som många upplever: ju längre bort man är desto mindre berörd, eller störd, blir man av tjafset på hemmaplan. Nu kändes det avlägset och mindre påträngande än i det dagliga kneget i Kista. Det var alltid en lättnad att komma bort och få nya vyer !

Tidsskillnaden till arab-världen är bara ett par timmar och märks egentligen inte av, inte annat än att fotbollsmatcherna i EM blir nattmatcher istället för kvälls-dito. Det gjorde å andra sidan att de inte missade någon match p.g.a. sen ankonst eller sen middag. Men morgonen kom lite hastigt på !

Det var närmast gemensam ankomst, d.v.s. det dök upp såväl svenskar ur förskingringen som arabiska kollegor, som flög in från Saudi, Abu Dhabi och andra kontor runt Gulfen.

Amr, som organiserat det hela, anslöt efter en stund. En shuttle tog dem till ett av de många skyskraps-hotellen, som Dubai verkade vara uppbyggt av. Karl reflekterade: ju mer exotiskt land, desto mer omständlig incheckning. Det slog aldrig fel.

De var ett tjugotal kollegor som samlats för att avhandla och kompetensutveckla inom det som de kallade ”Service Layer”; det handlade om mobilt internet, det hetaste inom mobil-världen. Kollegorna från ”MUME”, marknadsenheten för Mellanöstern, var dels emigrerade svenskar, dels araber och andra av indisk eller österländsk härkomst. Alla var de engagerade i att försvara och förstärka bolagets position mellan Medelhavet och Indiska Oceanen.

Det här var tiden näsrmast efter sommarsolståndet och Karl skulle inte hinna hem till den där golf-tävlingen dagen före Midsommarafton, utan han skulle få nöja sig med att spela torsdagstävlingen på hemmabanan, dessutom i utvakat tillstånd. Året innan hade han placerat sig bra i tävlingen arrangerad av Toyota ute på Arlanda. Det hade varit fina priser och bra service runt arrangemanget. Trots den inledande blåsten och det efterföljande ösregnet hade Karl hållit ihop spelet på ett rutinerat sätt. Han hde till och med klämt i med birdie på ett av de sista hålen. Det var en par-4 och just där var det ”long driving competition”. Karl hade tagit i ordentligt, tvärtemot vad som rekommenderas för ett bra slag, och lyckats dra ner bollen i en fairway-bunker. Det var ca 160 meter till flaggan från bunker-läget. Karl funderade på vilken klubba han dittills inte haft ute ur bagen och som därför kunde antas vara någorlunda torr i förhållande till de mest använda. Det var nu endast järn-sexan som inte hade varit i användning. Den fick det bli, trots att den normalt går under 150 meter. Men nu behövdes en klubba med mer vinkel och den skulle dessutom helst skulle vara torr i greppet. Han hade fått drömträffen och fått upp bollen på green, en ganska svårträffad green med en lurig ondulering. Tremetersputten, som inte alls var lätt, hade ramlat i och hyfsat till scoren högst påtagligt.

Karls granne hade försett honom med en inbjudan även i år, men han hade måst tacka nej på grund av resan. Så nu blev det torsdagstävling med Bob istället. Och resultatet blev som man kan vänta sig efter en natt-flygning, hyggligt av och till, men slutligen en halv katastrof. Det var som om krafterna rann ur. Ändå var det inte så att Karl kände av sömnbrist, utan det gick relativt smärtfritt att ta sig in i den dagliga rytmen.

Nu var han alltså i arabvärlden, så fjärran men ändå så västerländskt kommersiellt. Och Dubai är som ett enda turist-ghetto. Måste så många människor ut och resa ? Dubai är en skärningspunkkt mellan Österlandet och Västerlandet. Här mellanlandar många på sin väg runt halva jorden. Det blir en salig blandning av skilda kulturer: indier i vit drapering och med barmagade kvinnor, araber i fotsida svepningar, araber med klutar på huvudet, sudier med sina svarta ringar på skulten, brunsvarta afrikaner, österlänningar från Korea, Malaysia, Indonesien och andra obestämbara delar av det vi i väst kallar Asia/Pacific. I detta myller tycks det finnas ungefär tre olika slags sysselsättning: a/ att vänta, b/ att skynda till avgångsgaten eller c/ att shoppa i väntan på avgång. Och alla dessa blandas i den visserligen breda men ändå till synes ändlösa korridor som utgör Dubais interntionella aerodrom.

Samlingen i konferenslokalen blev en utdragen historia. Här gällde inte bara akademisk kvart utan någon slags arabisk ”vi-kommer-så-småningom”-ordning. Kollegorna droppade in en efter en med god tidsmässig spridning, tog sig en kopp kaffe och ställde sig att småprata i grupper. Vi som skulle hålla presentationer hade för länge sedan installerat och testat våra anslutningar. Allt skulle fungera med PC-anslutning, projektor och ljudanläggning.

En viss spänning låg i lokalen, kanske närmast förväntan. Vi hade alla strosat runt och hälsat. Det blev en hel del skratt, för många av oss hade tidigare träffats bara i cyberspace; det kunde vara via mail eller under någon av de många telefonkonferenser vi använder oss av för att jobba tillsammans i offert-sammanhang. Då gör man sig en viss föreställning om kollegorna, hur de ser ut och hur de egentligen är. Man lär känna igen dem på rösten och på uttryckssättet. Så när man väl träffas, ibland långt senare, känner man kanske igen varandra på rösten eller på uttryckssättet, även om det är något annorlunda i verkligheten än när vi använder oss av vårt digitaliserade och koncernövergripande telefonisystem. Detta system samsas med datatrafiken i våra globala ledningar.

Alla presentationer gick långt över förväntan bra, rönte mycket intresse och ledde till ganska omfattande frågesessioner och diskussioner. Framförallt lärde kollegorna känna varandra och utveckla en gemensam uppfattning om det som i bolaget kallas för mobilt internet och service-lagret. Det handlar om tjänster och data i de moderna mobiltelefonisystemen. Dessa tjänster väntas ta över som främsta källa till de intäkter som skall ersätta de krympande telefoni-intäkterna. Många analytiker hyser stor tvekan till detta, men många operatörer satsar ändå vidlsint för att vinna över abonnenter från konkurrenterna; man vill få sina abonnenter och sina kunder med förbetalda SIM-kort att använda sina mobiltelefoner till mycket mer än att prata i. Hur man skall lyckas debitera för detta råder det mycket delade meningar om. I grunden handlar det om hur man skall få sina kunder att spendera mer än man gjort på bara tal. Alla har sina egna recept, mer eller mindre välgrundade och dessutom med väldigt växlande framgång.

Det gick nu som det gjorde med torsdagstävlingen; Karl var inte alls i form och lyckades dessutom inte alls med det som i allmänhet var hans styrka, närspelet. Det blev närmast en katastrof-runda, men Bob som han spelade med, hade överseende; det hände allt som oftast att det presterades rundor långt sämre än normal standard, vad det nu är. Och Bob hade sett det mesta och förvånades inte. De brukade spela bäst-boll tillsammans och hade säsongen innan lyckats placera sig på andra plats på hemmabanan. Och redan två år tidigare hamnat på prisplats i en annan partävling.

Den här golfsäsongen började inte så bra; men Karl var van vid detta sedan många år tillbaka; det kunde kännas nästan hopplöst till att börja med, men ordnade så småningom upp sig när stabiliteten kom; den smög sig liksom bara på, och framemot mitten på säsongen började resultaten komma; så Karl var inte alls orolig, även om det såg lite illa ut ett tag; det kunde gå bra i perioder, men sedan skrota till sig; nåja, stabiliteten skulle komma så småningom resonerade han. Och det gjorde den, som en blixt från en klar himmel; vips spelade han kanongolf efter några föregående skrutt-rundor, hamnade två under sitt handicap trots birdie-torka; det är alltså ett kvalitetstecken att kunna gå på eller under sitt hcp utan att lyckas få till det där lilla extra. Nu kände han sig lugn; den här säsongen var annars tänkt att bli lite av ett stbiliseringsår; året innan hade han lyckats placera sig i topp bland 55-åringarna, kommit till kvartsfinal i match-cupen, gått till final i Torsdagstävlingen och som tävlingsledare rentav gå och vinna Sista Slaget på höstkanten; handicapet hade dessutom fått sig en skjuts ner till 8.0, det lägsta på närmare tio år. Det var nu så lågt att det inte kändes bekvämt längre. Det kändes rentav lite utom räckhåll och hade därför sakta justerats upp vid de tävlingar han dittills spelat.

Karl brukade ibland skämta med sina närmasste bekanta när litteratur kom på tal. ”Jag läser inte – jag skriver” brukade han klämma till med, halvt på allvar och halvt på skämt; men det var ju egentligen så att han både läste och skrev; läsandet hade dock kommit på undantag en tid; underhållet av den personliga web-siten hade trängt undan skrivandet, som under en period blivit mer sporadiskt; men nu kände han sig inspirerad igen. Det var bara det att när inspirationen infann sig så kände han inte att han hade så mycket att uttrycka; men det fick bli en snutt då och då, när såväl inspiration som uttryckslust sammanföll. Och det var inte så ofta. Vid några tillfällen hade han kommit att tänka att ”det där, det där det skulle jag ta och skriva om”. Men det hade stannat vid tanken och sedan fallit i glömska då skrivlustan kommit.

Karl började med minnesanteckningar; ja, inte skrivna utan endast instoppade i ett särskilt fack i minnet, att ta fram när skrivlusten infann sig och PCn fanns till hands. Dessa tillfällen sammanföll inte så ofta; men taktiken verkade effektiv, för när han väl lagrat några små idéer, verkade det inspirerande och framkallande av skrivlust. Filosoferandet hade infunnit sig lagom till semesterperioden och till båtsäsongen. Då fanns inte PCn tillhands, men det särskilda minnesfacket fungerade som tillfällig lagringsplats och samlade på idéer; nu var det inte så att skrivandet var inriktat på ett särskilt ämne eller tema; det skulle bara vara ”anteckningar längs vägen”; så det skulle få bli vad det blev och visa sig efterhand om det hängde ihop. Antagligen skulle han vid något tillfälle känmna sig färdig med texten och därför skicka upp den på hemsidan bland de andra tidigare kriorna. Eventuellt skulle texten kunna komma att fyllas på vartefter nya tankar trängde på och skrevs till. Men det var ännu osäkert. Det skulle visa sig. Karl njöt av vara så planlös, att känna sig så fri i formen och fri avseende utformning och slutlig status.

Han skrev inte för någon speciell läsare, eventuellt inte för någon läsare alls. Om någon gitte lässa över huvud taget bekymrade honom inte, det var honom faktiskt helt egalt. Huvuudsaken var att själv få ”på pränt” det han ville; ja, det skulle ju inte komma på pränt alls eftersom det enda tänkbara mediet var webben. Men, so what, som vi sa allt som oftast nu för tiden. ”Nu för tiden” var annars ett av de uttryck som platsade på Fredrik Lindströms så kallade floskel-tio-i-topp-lista. Den toppades för övrigt av ”i det här landet” och följdes av till exempel ”att tänka på refrängen”. Denne Fredrik hade haft en serie program i TV under rubriken ”Värsta språket” och det hade tilltalat Karl och gett honom ytterligare inspiration att skriva.

Under sommarens resa till västkusten fick Karl en rad andra idéer till skrivar-ämnen; ett var att dokumentera alla stolligheter man träffar på i vardagen, en annat att bearbeta tänkvärda uttalanden; den senare idén kom från lyssnandet till radions serie program ”Sommar”, som han laddat ner och spelat in från Sveriges radios web-plats; den främste av dessa radiopratare/kåsörer var givetvis nestorn Lars Ulvenstam; varje år fick han avsluta årets serie i början av augusti och varje gång var han lika hörvärd;  ja Karl var säker på att alla lyssnade lika andäktigt som han själv till denne lågmälde mästare i verbalt framförande; och inte blev det sämre av att han, med hänvisning till sin höga ålder, tycktes framträda för sista gången. Så var det även året innan. ”Ulven” är själva ankaret i programserien och verkar ha hållit på i evigheter. Karl hade egentligen inte gillat denne kulturknutte, som understundom framfört, i K’s smak, mindre intressanta och ibland kontroversiella inslag i kulturradion, som Karl av och till tvingat sig att lyssna till. Det hände även att han förekom med inslag i andra sammanhang och inte heller då hade han fallit i K’s smak. Men nu var det något helt annat. Var det ”Ulven” som förändrats, eller var det kanske Karl som mognat och kommit att förstå och ta till sig av ”Ulvens” framställningskonst. Ja, inte var det heller något fel på innehållet i hans framställning; den var fängslande i all sin enkelhet; kulturknutten framstod som opretentiös, generös och varm. Måtte han komma tillbaka även nästa år ! Det kändes som ”ingen Sommar” utan honom, ankaret och det man såg fram emot, själva seriens clou.

Även Helge Skog, skådespelaren, och radio-/TV-veteranen Bengt Feldreich hade mycket att komma med, värt att ta med sig för framtiden. Kartläsare Tina Törner, en särling i sammanhanget, hade också haft en hel del att komma med på sitt speciella vis och på sin ohyvlade värmländska. Hon framhöll hur viktigt det är att tycka om sig själv, för det är ju med sig själv man tillbringar den mesta tiden. En enkel iakttagelse och en klok slutsats.

Karl hade lade dessa idéer från Sommar-programmen på lager i det speciella minnes-facket för att ta itu med dem senare, någon gång när andan skulle falla på. En annan fängslande Sommar-pratare var Bosse Andersson, även kallad Bosse Bildoktorn. Han är intensiv och oförblommerad i vad han gillar och ogillar. För att vara bilmekaniker är han romantisk, intellektuell och inlevefull. Han drar sig inte för halsbrytande liknelser och jämförelser. I sitt program berättade han varför han inte gillar vare sig porr eller ishockey; det är ju alltid samma handling ! Alltså tråkigt.

Så var det åter – inte måndag utan väl tisdag – åter vid gaten; den här gången skulle resan gå mot Amsterdam för vidare befordran till Johannesburg. För en gångs skull var det vare sig det skandinaviska flygbolaget eller det bolag som bland affärsresenärer kallades Luftwaffe. Nej, nu var det KLM, det kungliga holländska i ljusblått, som nyss blivit uppköpt av fransmännens stolthet, Air france. Det hade inte börjat bra, för vid incheckningen påpekade petimetern att det minsann var max 10 kg för handbagage och minsann max ett kolli. Det var olikt alla andra flygbolag, som inte alls brukade knorra över axelhängare plus pirra. Pirra var namnet på den väska som var försedd med hjul och som blivit så populär under senare år. Man kunde se såväl affärsresenärer som turister rulla omkring med dem på varenda flygplats i världen. Det liknade nästan husdjur spatserande med matte.

Denna tisdag var Karl ännu tidigare ute. Klockan hade ringt redan vid femtiden; ja, inte klockan utan telefonen; den var pålitligare än klockradion, som ju kunde strejka om det blev elavbrott under natten. Mobiltelefonen innehåller både klocka, alarm-funktion och räknare, alla praktiska att ha såväl på resa som i den dagliga rutinen. Karl hade inte alls haft svårt att komma ur sängen denna tisdag morgon vid fem-draget; inte så att han precis väntat på att få stiga upp, men han kände sig laddad, stimulerad av gårdagens golf med Finn och Rolf. De hade träffats på Frösåker, en bana de spelat flera gånger förut. Förutsättningarna var de bästa denna 6:e september.

Vädret bjöd rena sensommaren med milt solsken och helblå himmel. De år buffén tillsammans och drog ut på de härliga gröna ytorna. Det hade inte blivit tid för uppvärmning eftersom Finn, den idoge arrangören, lyckats hitta en tidigare start. Så iväg kom de med varsina pangande drivar nerför det första par-5 hålet. Karl låg mitt i fairway, Finn långt till vänster och Rolf ute i ruffen till höger. Det visade sig vara signifikativt för hela dagen. Att det var Finn som började bäst var heller inte förvånande. Han verkade både laddad och fokuserad. Men deet var Karl som var först att slå i vatten. Han hade inte kollat banguiden utan brakade iväg för långt och dessutom lite snett på inspelet. Rolf var vinglig och inte riktigt vän med vare sig klubbor eller boll och fick ihop till en dubbelbogey redan på det första hålet. Och så skulle det hålla i sig. Men det visste de inte mycket om i detta läge utan spelade bara på.

Karl räddade sig – som vanligt – med chip och enputt och fick en bogey på det första hålet. Finn överraskade med säker puttning och ett par. Hans hemmabyggda långa mag-putter verkar fungera och har uppenbarligen kurerat hans putt-frossa. Med en härligt öppen stance och okonventionellt grepp har han blivit en strong aktör på green.

Denna inledning på måndagens golf höll i sig i några hål. Finn spelade stabilt på par, Karl skuggade med bogey medan Rolf hade svårt att komma igång. Så småningom hade Karl kommit igång och börjat göra par. Då vek Finn ner sig och började få problem. Spelet hade alltmer kommit av sig efter halva rundan, eftersom slagen allt oftare förde ner bollarna i de dammar och andra vattendrag som är rikligt förekommande på Frösåkers GK. Men humören var på topp, vädret på sitt bästa humör. De njöt.

Efter fullbordad runda, då Karl satt de andra på plats, gick de ut på ytterligare ett varv. Det skulle bli ”kvitt eller dubbelt” över sex hål. Och nu, nu unngerade spelet för Karl. Han hade övetagit Finns parspel på de första hålen och gick fyra hål på par, trots bunkerbesök och ruff-lägen. Finn hängde med i ett par hål innan Karl tog ledningen. Så kom en kopp-strykare med bogey som följd, vilket gjorde att han hade ett slag tillgodo på Finn. Ett bergsäkert par – ”lip out” på det sjätte hålet – tog honom två slag förbi Finn på det avslutande sjätte hålet. En lång runda och ordningen var återställd ! Det hade varit en underbar dag med mestadels sol och knappast någon vind alls. Perfekt kortbyx-väder med andra ord ! Karl kunde lugnt åka hem och packa för nästa dags långa resa. Arbetet hade inte heller blivit eftersatt, eftersom han hunnit avverka alla mails och även ringa de samtal som behövdes redan före golfrundan.

Den här morgonen verkade åter bli en fin sensommardag i september-sverige. På vägen till Arlanda var himmelen rosa och blå i sköna mönster i öster. Men Karl skulle inte hinna uppleva den dagen på hemmaplan. Istället bar det av ner över kontinenten. Sjöarna glimmade i morgonljuset och nere i Europa var det luftgropar som gjorde att inledningen på resan blev skakig. Som vanligt var det massor av resenärer i farten på Schiphol och en lång vandring från terminal till terminal. Det skulle bli Boeing 747 till Sydafrika. Karl hade begärt fönsterplats och kunde därmed uppleva både Hollands platta lågland och Frankrikes lummiga landskap. Längre söderut kom jumbojätten in över Pyrennéerna. Bergskammarna sträckte sig vasst uppåt i mörkgrå färg, medan dalarna såg inbjudande gröna ut. Längre ner, över Spanien, blev utsikten mer varierad och uppenbarligen mycket mer tätbefolkad.

Egentligen borde Karl ha repetarat de presentationer han var på väg för att ge kollegorna i Sydafrika. Men inspirationen hade inte infunnit sig ännu. Borde är borde, skall är skall o ch i sinom tid infinner sig inspirationen till arbete, tänkte han. Tids nog kommer den. Och det är ingen idé att försöka påskynda förloppet. Det ger ändå inget. Bättre då att ”plita” några rader på ”Åter var det måndag” även om det nu var tisdag. Men det var lite av måndagsstämning, eftersom mådagen i praktiken varit halv arbetsdag, dessutom av typen ”jobbar hemifrån”. Efter en söndag med bårutflykt med Sara och hennes föräldrar hade Karl ägnat förmiddagen åt arbetet, via PC/mail och telefon, från Saras lägenhet. Därifrån bar det raka spåret till Frösåker och golfen med Finn och Rolf.

Nu hade 747-an kommit ut över Spaniens platta landskap och Karl antog att de snart skulle passera över Gibraltar och ner mot Afrika. Han hade ju aldrig besökt denna kontinent tidigare utan bara sett den från den norra sidan av Gibraltar-sundet, där några få kilometer skiljer Europa från Afrika. Redan i slutet av 1970-talet hade han med golfkompisarna besökt Gibraltar och stått och spanat mot Afrika. Man kunde åka ett stycke mot Algerciras och sedan blicka ut mot söder och den lilla spanska enklaven Ceuta på den norra afrikanska landtungan norr om Casablanca. Det hade han gjort varje gång han besökt södra Spanien. Det var nog minst fyra gånger. Och nu skulle han ”ta klivet över sundet”, om än i luften. För första gången skulle Karl också besöka Afrika. Nu skulle det i och för sig inte vara klivet från södra Europa till norra Afrika utan ett rejält skutt ända till Sydafrika.

Missionen denna gång var att besöka bolagets marknadsenhet i Sydafrika och ge presentationer runt mobilt internet, närmare bestämt det så kallades Service Network. Mobiltelefoni-systemen var på väg att förändras till att bli gemene mans medium för att surfa på internet. Sedan milennieskiftet höll mobilsystemen på att övergå från andra generationens teknik till den tredje generationens möjligheter. I många länder hade operatörerna redan satt sina ”3G-system” i kommersiell drift. I Sydafrika skulle det starx ske. Och nu skulle kollegorna från huvudkontoret i Kista förbereda kollegorna i marknadsenheten för Sydafrika för den upphandling de visste skulle komma inom kort. Några var redan på plats och gjorde sina dragningar medan Karl var på väg på sin tjugo  timmars långa färd.

Det var ett par långa dagar som väntade, utöver den långa nerresan och den lika långa nattresan hem. Den såg han verkligen inte fram emot. Den innebar dessutom att han skulle missa torsdagens mer eller mindr heliga golfrunda på hemmabanan. Men som man sa, ”shit happens” och ”en skitresa får man ta”; det skulle nog komma annat, till exempel möjlighet att både dyka i Eilat och att besöka Petra. Det skulle visa sig. Hösten såg lite spännande ut så här på sensommaren.

På vägen ner över Spanien passerade jumbon över några blågröna insjöar som såg inbjudande ut. Karl hade inte sett någon insjö under något besök i Spanien. Men de fanns uppenbarligen. Slättlandet låg mannars brunt och till synes solpinat som det brukar vara på de spanska slätterna. Nu närmade sig jumbon Afrika. Men det visade sig vara en ögrupp och inte den afrikanska kontinenten. Förklaringen fick han av kaptenen som senare meddelade flygvägen; de hade sneddat ut över Medelhavet ungefär vid Cannes och flugit över Kanarie-örana för att komma in över Libyen på afrikas norra kust.

Karl kom att tänka på att detta skulle vara första gången han passerade ekvatorn. Den är ju ganska fiktiv, men ändå. Och Sydafrika ligger ungefär lika långt söderut som Sverige ligger norrut, vart och ett land extremt avlägset på varsitt halvklot av planeten Tellus.

Det visade sig alltså att jumbojättens kurs var mer ostlig än Karl föreställt sig. Istället för att följa Europas kust ner över västra Spanien hade planet skurit in mer över östra Spanien; de passersade över Balearerna (Mallorca och Menorca) och flög över Medelhavet mot norra Afrika; piloten meddelade att de skulle passera länder som Sudan, Tchad med flera; spännande och lite hissnande för en som aldrig varit i Afrika förut, tänkte Karl.

Besättningen serverade lunchen ganska omgående efter den inledande bar-rundan då Karl som vanligt begärt whiskey med soda; det var hans njutning under långflygningar och det var även hans utsvävning någon gång hemma. Det fick inte bli för ofta, för då skulle drinken förlora sin tjusning, tänkte han. En gång hade principen varit att dricka whiskey endast vid cross-Atlantic-flygningar; men det hade inte hållit, för nu åkte han oftat på mellanöstern och inte alls west-bound. Men principen kunde ändå vara, ”whiskey endast på overseas flight”. I vilket fall som helst smakade den bra varje gång, precis som Tuborg sades göra – i reklamen.

Det var- nästan som alltid – kyckling som huvudrätt på flygningen; det fick bli vitt vin till den. Karl småpratade med grannen som satt närmast honom; Karl hade fönsterplatsen med utsikten medan grannen satt inklämd mellan gångplats och fönsterplats; det var väl ungefär lika illa vilket med hänsyn till de återkommande toalettbesöken; kaffet rann ju igenom oavsett placering.

Över nordafrika var det molnigt så det gick uinte att urskilja om det var Algeriet eller Tunisien som låg därnere. Men in över Afrika flög jumbon, utan dramatik. I luften existerarr inga gränser. Karl tänkte på och jämförde vad han läste i ”Vägen till Klockrike” av Harry Martinsson. Den boken handlar omluffaren Bolle på hans väg genom sverige och tidvis även Norge. Det var andra perspektiv. Han hade köpt boken inför den förra resan, den som gick till Dubai. Då hade han köpt en bunt med böcker, varav ”Liftarens guide till galaxen” visat sig mer eller mindre oläsbar. Karl hade plågat sig igenom 86 sidor av den enkla anledningen att boken anses vara en sådan man bara skall läsa. Men även Tayo, kollegan från Karlskrona, han med sinne för cool stuff och kult, sade sig ha gett upp sina försök att ta sig igenom ”Liftaren”. Den var bara bortom all läsbarhet, tänkte Karl. Han kunde för sitt liv inte förstå varför denna påhittade dynga blivit så populär och även kult-förklarad. Det gjorde inte Tayo heller; han sa att den var ”skit”, ett uttryck han använde ganska aggressivt om det han ogillade ofta med en emfas som var svår att ta miste på.

För säkerhets skull hade Karl inhandlat även ”Strändernas svall” a Eyvind Johnsson; han och Harry Martinsson fick dela Nobel-priset i literatur 1976 (?). Nu hade Karl kommit så långt bort från skolans tvång om obligatorisk läsning att han faktiskt börjat bli nyfiken på den svenska literaturen. Med stor behållning slikade han Harry Martinsson. Han hade köpt ”Klockrike” i bokhandeln i Eksjö. Numera drivs den av en ideell förening; tidigare var den en vanlig bokhandel, som inte bara sålde vanliga böcker utan drev bok-cirklar. När Karl gick i Läroverket var det där i bokhandeln som skolböckerna inhandlades. Eleverna, eller lärjungarna som de kallades i skolkatalogen, fick betala böckerna själva. Detta hade en häsosam effekt på hur de hanterade böckerna. I de flesta fall skulle den nya boken läsas även av ett cirka två år yngre syskon och då var det en fördel om bladen ännu hängde ihop och var läsbara. En del av Karls klasskamrater hade sådana böcker, som deras äldre syskon tragglat igenom ett par år tidigare.

Nu hade jumbon flugit en bra stund över det blågröna Medelhavet och rätt vad det var dök Afrikas kust upp. Det var en brun kontrast mot Medelhavets inbjudande azur. Alldeles vid kusten var det uppenbarligen tätt befolakt med tätt mellan städer och byar. Motorvägen drog till synes fram utan kurvor en liten bit längre in från kusten och rätt snart försvann alltihop och ersattes av rena öknen. Det var sand, sand och sand, avbruten endast av sanddyner i virvlar, möjligen med höjder liknande berg eller bergskammar. Var detta Algeriet, Tunisien eller Egypten ? solen sken utan förbarmande över detta bruna landskap. De mörka fläckarna på marken var skuggor från de fåtaliga tunna molnen långt där nere. Och olikt hemma i Norden, där skuggorna i allmänhet var långa, var här skuggorna på marken av samma storlek som det skymmande objektet, själva molnet. Och skuggan befann sig nästan rakt under molnet. Det betydde alltså att solen stod nästan i zenit.

Nu var det september och solen befann sig alltså ungefär halvvägs mellan ekvatorn och den södra vändkretsen; det betydde alltså att södra halvklotet var på väg mot sommar – det var vår, medan norra halvklotet var på väg in i hösten.

Man kunde förvillas att tro att det fanns sjöar mitt i detta landskap, men det var bara mörka fläckar, skuggor från molnen. Och dessa var inte alls sammanhängande utan mer sällsynthet. Levde här några människor ? Man kunde ledas att tro det vid anblicken av vad som syntes vara vägar men antagligen var uttorkade flodbäddar som någon gång lett ett brusande vattenflöde efter något skyfall. Här och där kunde det dyka upp ett mönster av vägar och hus, så någon befolkning fanns det uppenbarligen. Det var bland annat till detta land, nästan obefolkat, som bolaget levererade mobiltelefonisystem; nu skulle man också få datakommunikation genom mobiltelefonen; med en kollega hade Karl diskuterat den så kallade portalens utbud. De hade kommit fram till att de tjänster som antagligen kunde vara intressanta i denna del av världen var dels nyheter och dels rena citat ur Koranen – motsvarande dagens bibelord; en mail-funktion skulle göra utbudet komplett. Men det återstod nu att se. Och först och främst gällde det att hitta fram till hur projektet skulle realiseras; Karls idé var att engagera operatören i Slovenien; där hade han varit och jobbat som bolagets representant under närmare ett år. Den slovenska operatören hade en portal (samlingssida för internet-tjänster) att tillhandahålla för andra telekom-operatörer; Karls skickade ett kort mail med förfrågan om möjligheterna för att sådant arrangemang. Det där med arabiska skrivtecken var inte aktuellt, utan det var de fransktalande som antogs utgöra målgrupp.

Längre ner över Afrika såg det om möjligt ännu mer torrt ut; öknen var än vitare och  liknade nästan Grönland. Här och där kunde man se strukturer på marken, vilka avslöjade mänsklig närvaro. De långa stråken var antagligen vägar, om än inte körbara med konventionella fordon. Timme efter timme flög jumbon över denna natur, eller brist på natur. Snart skulle de komma in över Kongo. Det här var trakter som Karl bara hört om på radio eller sett reportage om i TV. Det var här svältkatastrofer och vätskebristen tog död på hundratusenden människor. Det var här olika stammar bekämpade och förföljde varandra i en ständig kamp om territorier, naturresurser och herravälden. Olikt andra konfliktområden i världen, där det var religioner och konkurrens om geografiska områden som orsakade krig och elände, så var det här de etniska konflikterna låg bakom folkmord och folkfördrivning. Det är i dessa områden människans inbördes intolerans mot andra folkslag, raser och stammar kom i uppenbar dager och avslöjade människans allra sämsta sidor.

Länge flög jumbon över sandområden i skiftande färger. En bit ner i norra Afrika dök det upp bergskedjor, som reste sig ur sanden. De var grådaskiga och avtecknade sig mot den solstekta sanden. Så småningom dök det upp en och annan flod, uppskattningsvis i klass med Rehn. Kongofloden var imponerande. I dess trakter var det mer blandad natur med savann och stäpp om vartannat. Lite grönska verkade finnas, men inte någon rikligare befolkning. En mindre stad kunde man se vid Kongo-floden.

Så flög de in över molnigare områden och utsikten försämrades. Marken blev grönare men svårare att urskilja; mörkret föll snabbt över Afrika och först långt söderut började det lysa från städer. I johannesburg var det lite småkyligt så här på vårkanten – i början av september.

Karl blev upphämtad av en utsänd chaufför; denne stod och väntade med bolagsskylten i handen i ankomsthallen. ”Han måste se på långt håll vem det är han väntar på”, tänkte Karl. Efter många hämtningar på flygplatsen hade han säkert lärt sig känna igen svenskar på deras sätt att klä sig på resa, på bagaget etc. Jo, chauffören såg inte särskilt överraskad ut att det var just Karl som lösgjorde sig ur den utströmmande passagerarskaran och kom fram till honom. ”Det måste vara precis så här på många håll i världen” hann Karl tänka innan han hoppade in på platsen framme till vänster; där fanns ingen ratt eftersom bilen var högerstyrd och det gällde vänstertrafik. Karl passade på att berätta för chauffören att han tagit sitt körkort i vänstertrafik och gått över till högertrafik några år senare.

Så kom Karl till sitt hotell, en byggnad i en märklig stil. Kallades Monte Casino och skulle imitera Italien, utan att riktigt lyckas. När han så småningom lyckades få kontakt med kollegorna hade de redan hunnit till notan, så det var bara att söka sig till baren, och visst kunde han få en sandwich; och vilken sandwich ! Den kunde ha räckt till att dela på för alla fyra runt bordet; men de andra hade redan proppat i sig en tre-rätters middag och verkade bara kunna fylla på med några öl, lokala varianten. Och den smakade bra !

Första kvällen efter ”jobbet”, d.v.s. då de influgna svenska kollegorna skjutsats tillbaka till sitt hotell av bolagets mörkhyade chaufförer, tog de sig till ett märkligt ställe för att äta; det var som en mindre stad med tak över och taket var utformat och målat som himmelen ! Karl märkte ingen temperaturskillnad och noterade försdt inte att de kommit inomhus. Vid ingången var det säkerhetskontroll, precis som på en flygplats. Det var en märklig upplevelse; men detta var Sydafrika – efter apartheids avskaffande tio år tidigare. Inne i själva ”staden” kantades gatorna av kulisser som skulle ge intryck av Italien; det hängde till och med tvättlinor över gatorna; i en bassäng flöt en plastanka med baken i vädret; den var förankrad i botten och skulle ge intryck av ett levande fågelliv. Och detta på den kontinent som är berömd för sitt djurliv !

”Staden” visade sig bestå av endast ett antal restauranger längs de med kulisser kantade gatorna; det var gott om ”inkastare” som försökte locka in sällskapet på någon av de många restaurangerna med sina speciella utbud; var och en hade sin stil och sin specialitet; de sökte sig till en riktig kött-restaurang, för det var bara ”business-gubbar” i sällskapet. Och det blev nästan bara biffar till huvudrätt; vinet var sydafrikanskt, fylligt och mycket njutbart; det visade sig finnas att köpa på flygplatsen, så Karl kom hemrullande med åtta flaskor av lite olika sorter, bland annat samma han druckit på restaurangen.

Att besöka Sydafrika för att jobba är ingen glamorös upplevelse; som vanligt – är jag böjd inleda – består resan av ett antal taxi-färder, några flygtimmar, några konferensrums-besök, väntan och en eller annan trevlig middag med kollegor och – endast i bästa fall – kunder.

Det här var inget undantag, det var en typisk PowerPoint-resa, d.v.s den bestod arbetsmässigt av att göra ”dragningar” för kollegor från det lokala marknadsbolaget i Johannesburg; det var lagom upphetsande. Men det är sådant ”man får ta” som uttrycket låter såhär i början av det tjugoförsta århundradet. Själva arbetet är alltså inte särskilt utvecjklande utan det får ses som den förberedelse det är inför den kommande 3G-affären. Detta hände sig alltså på den tiden då tredje generationens mobiltelefoni började säljas och tas i drift. Kritikerna, eller kanske snarare skeptikerna,  var fortfarande rikligt förekommande och högljudda; men utvecklingen sade något annat och gradvis hade ”det- kommer-aldrig-att-bli-nå’t-av-det”-kraxarna fått något att tänka på. Man kan kanske säga att 3G fick överta rollen som spottkopp från kärnkraften, som ju fick sitt under sista delen av det tjugonde århundradet. Tjugonde och tjugonde förresten, det är bara en minoritet av jordens befolkning som tänker i denna numrering, även om Kina använder sig av så kallad standard-tid, d.v.s. den västliga/kristna delen av världen. ”Det var så re’ va’, som en känsla som sitter kvar” sjöng Lars Winnerbäck.

Så kom då den där 3G-affären igång; normalt brukade en offertförfrågan ha en respit på 5-6 veckor, men den här gången var det bara 14 dagar; det blev full fart på teamen, både i Sydafrika och på hemmaplan i Kista. Karl skulle hålla några delar av det som kallas mobilt internet, eller service network; han beslöt att arbeta från hemmaplan, på grund av den korta tid som till buds och därför att han bedömde kunna göra mest nytta därifrån; dessutom skulle ju två dagar ha gått år till resan fram och tillbaka; han kände sig inte så sugen på att ånyo spendera en natt i flygplan. Och golf-säsongen var ännu inte helt slut; det avgjorde saken. Lite senare skulle det visa sig att han nog behövts på plats i Johannesburg, men då var det för sent. Kollegorna i lokalbolaget var mer än lovligt ostrukturerade och hade svårt att dels dokumentera beslut, dels hålla sig till dem. Men gradvis kom de ”to terms” och fick sin ”act together”. (Trots häftiga motreaktioner under nittonhundratalet hade anglifieringen rullat vidare. Många kollegor visste inte ens vad vissa saker hette på svenska eftersom de aldrig pratat annat än engelska i sammanhanget.)

Den här hösten var de föregående lika i flera avseenden, när det gällde jobbet alltså. Som vanligt rullade organisations-hysterin vidare. Kärnverksamheten, det vill säga det arbetet går ut på, behandlades mer och mer styvmoderligt av fler och fler av dem som hade maktambitioner och/eller ville slå vakt om sin position. Medan delar av personalen leende i mjugg blev mer och mer demotiverad, ökade organisationssnacket oroväckande. Och det hela blev inte bättre av att en av de mest aktiva spelarna fick på tafsen av sin chef, vilket fick fler och fler att rycka på axlarna åt det ständiga informerandet om ”ny struktur, så kallad Ways of Working, Roles & Responsibilities”. En av Karls kollegor, som också jobbade med 3G-offerten, tyckte att ”varför skiter vi inte i det och jobbar istället ?” Nu skulle kollegan snart gå på mamma-ledighet, så hon kunde kosta på sig att ha ett distanserat förhållande till förhållandena ! ”Det var så det var – som ...”, pyttsan, knappast en känsla att ha kvar !

Det kom till en konfrontation med J. På lite underliga vägar hade Karl kommit att hamna i en situation där han petats in som presentatör för Mibitel i slovenien, en av de kunder han jobbat med ett par år tidigare. Nu var det inte hans geografiska område längre, det var en strategi-presentation och dessutom var han djupt involverad i en 3G-offert till en operatör i Sydafrika. Det var bara fel, fel, fel ! Men J gav sig inte, för det var han som fått bollen och nu kolliderade det hela med en intern-möte som han skulle på. Men Karl satte hårt mot hårt och ställde kundpresentationen mot det interna byråkrati-mötet. J lommade iväg med kommentaren ”I’ll fix it”. Karl kände sig nöjd, men samtidigt förbannad att han förväntats lägga högprioriterat arbete åt sidan för intern-tjafs. Det var helt emot allt högtravande prat om ”customer focus”, ”key areas” etc. Revir-pinkeriet var på sin höjdpunkt och det var många som ägnade sig mest åt det interna livet. Det var sedan länge ett välkänt begrepp och dessutom, dessvärre, väletablerat på många håll i koncernen.

Hur det nu var lyckades Karl få tillbaka motivationen; och det var nog mycket tack vare golfen. Han hade haft en ganska bedrövlig säsong, mest beroende på att han jämförde sig med handicap som kommit ner på alldeles för låg nivå föregående säsong, vilken varit en formidabel acceleration fram till den sista tävlingen för säsongen, då han överlägset vunnit ”Sista Slaget”. Men det var då det; denna säsong hade varit motig och han hade lyckats gå under sitt handicap en enda ynklig gång; övriga ronder hade han inte varit i närheten. Men golfen gav avkoppling och förde tankarna bort från tristessen i jobbet, de delar som inte var affärsorienterade. Trots en fullständigt demotiverande dag med mest tråkigheter, lyckades Karl njuta av golfspelet bara någon timme efter jobbet; efter att ha lämnat jobbet tidigt hann han både träna på driving-range och spela nio hål före mörkrets intåg; det var redan slutet av september och inte så långa kvällar längre. Han hade inte spelat på ett par veckor och var beredd på att vara rejält rostig. Men det gick långt över förväntan ! Driven satt som en klocka mitt i fairway och de korta järnslagen gick som aldrig tidigare under säsongen. Karl spelade flera bollar på varje hål. På 11-an lyckades han göra tre par efter att ha haft två puttar för birdie. Och nu hörde han det bubbla upp inombords: ”De’ va’ så re’ va’, som en känsla att ha kvar !”

3G-projektet rullade på och det blev sena kvällar. Det var knappt om tid, men det skulle nog klara sig ändå. Karl var fullt sysselsatt med det och en del andra dagliga saker som bara poppade upp. Samamntaget blev det långa dagar och höst-tröttheten började breda ut sig. En kväll gick dessutom åt till att förbereda en av säsongens sista golftävlingar, så det blev trötthet och hunger och en ännu senare kväll. För det skulle ju pysslas lite hemma också. Och på morgnarna blev han allt tröttare. Dessutom var trafiken mer än hopplös.

Hasse hade hört av sig och ville ta med Karl ut på en golfrunda som tack för den flaska "Tullamore Dew" han tagit hem till Hasse. Det skulle bli Kings Course på Kungsängen, en bana som proffsen från Europatouren spelade på vartannat år. Det kan tyckas övermaga att mitt i stressiga tider ens tänka på golf; men det var för Karl ett andningshål. Så de planerade in en efetrmiddag och det råkade slumpa sig som så att det passade utmärkt. Karl hade inte alls mycket att göra; så han åt lunch med Thomas, visade sig på kontoret och smet sedan iväg redan direkt efter lunch. Ett telefonmöte i bilen på väg till banan gjorde att han inte behövde känns dåligt samvete.

Det skulle spelas match. Egentligen gillade Karl inte Kings Course; han hade spelat den ett år tidigare men inte kommit överens med banan och framförallt inte med de hårda och snabba greenerna. Men nu fungerade det bättre; visserligen började både han och Hasse med bogeys, varpå det var dags att med den starka vindens hjälp slå bollen i sjön på det fjärde hålet. Men Hasse sjabblade i en bunker och Karl vann hålet eftersom Hasse fick lämna ett hcp-slag just där. Trots en dålig drive lyckades Karl klämma in ett par på nästa hål, en lång och svår par-4. Hasse orkade inte med det trots ett övertag i början.

Sedan bara rann det iväg. På den korta par-4an med vatten på högersidan gjorde Karl par trots ett bunkerbesök; Hasse hade två vattenbesök och var borta. När Karl sedan satte sin birdie från 2.5 m på den lilla par-3an och Hasse hade långputt var det plötsligt fyra hål upp för Karl. Var de på väg mot samma resultat som året innan då Karl vunnit redan på 12an hemma på Täby ?

Bäst att inte ta ut något i förskott tänkte Karl då han klämde ut en bra drive på det åttonde ganska korta par-5-hålet. Ledning med fyra hål kan vara förledande bekvämt, men det skall förvaltas in i mål. ”Ända in i kaklet” hade blivit ett använt uttryck för fotbollens landslag; det hämtades givetvis från simningen, där många som inte orkar stå distansen ut, ända in i kaklet, förlorat med någon ynklig hundradels sekund. Och det fortsatte på samma väg. Karl gjorde säkert par med en fin chip, medan Hasse trots klart övertag förlorade hålet efter en 3-putt. Nu var det 5 hål upp för Karl. Hasse var inte glad. De vände, d.v.s. avslutade ”front-nine” med fem håls ledning för Karl. Han kände sig komfortabel. Så började han göra par och Hasse hängde med ytterligare ett hål. Men på 12-an råkade Hasse gå ner i en bunker, ”cleana” till långt från hål. Karl slog ett av sina bästa inspel för dagen och hade två puttar för sitt par. Nu var det ”dormie”, d.v.s. lika många håls ledning för karl som det var hål kvar att spela. Hasse kunde inte vinna matchen över ordinarie 18 hål. På det trettonde hålet slog Karl sin järn-5 till den övre platån på den lilla par-3an. Hasse hamnade i det tjocka gräset vid sidan av green. När Karl så lyckades placera sin putt alldeles vid hål, trots utför och en svårläst ondulering, stod Hasse inför uppgiften att slå bollen rakt i hål för att överleva till nästa hål Det lyckades naturligtvis inte. Sju håls ledning med fem hål kvar att gå var i klass med förra årets seger i match-cupen. Detta var ”En känsla som var kvar” för att citera Lars Winnerbäck.

Nu var väl golfsäsongen i praktiken slut; nja, inte riktigt för ”JOD” anmälde ankomst till Stockholmstrakten; han ville spela med de gamla kompisarna i Skålhamra, hans förra hemmabana, där han spelat i så många år innan han flyttafde ”hem” till föräldrarnas hus i Borlänge. Karl ordnade så att de fyra kumpanerna, Hasse, Anders och han själv fick spela nästa klubbtävling i samma parti; och där kunde de ta med sig JOD; det blev en nostalgi-upplevelse för honom. Och alla trivdes i sällskapet. Det var en klar och ljum oktoberdag, säsongens sista tävlingsdag med så kallad kanon-start; det vill säga att alla startade samtidigtf ör att sedan komma i mål ungefär samtidigt. Därefter var det gemensam sen lunch och de fick tillfälle att umgås som i ”gamla dagar”. Och JOD förvånade alla med att vara social; han hade verkligen överraskat med sin blotta närvaro. Det var faktiskt första gången på de sju åren som han var tillbaka och träffade sina forna golf-kompisar; Karl hade hälsat på i Borlänge ett par gånger och spelat JODs nya hemmabana. Han kallade det för Da(h)l-dansen. Detta år hade JOD vunnit klart, men gången dessförinnan var det Karl som gjorde en kanon-runda; han hade sänkt sitt handicap ordentligt och vunnit klart. Iår hade JOD fått sin revansch.

Hösten hade rullat på; ett besök i Eksjö i mitten av oktober blev en blandad upplevelse. Det var en långhelg som började med svampplockning utanför Eksjö; Karl råkade gå vilse med alla trattkantaarellerna i korgen, men hittade så småningom tillbaka till vägen mellan Hult och Rydsnäs. Solen var bakom molnen så det fanns ingen riktningshjälp; men med lite tur hade han hittat tillbaka. Och korgen var välfylld; det hade varit gott om Gul Trumpetsvamp på det vanliga stället bland de lågväxande granarna på en slutnin, där han gått ett antal gånger; dessförinnan hade han letet i den tjocka mossan på specialstället i närheten av Movänta; men rådjuren hade nyss varit där; det syntes på alla trampen i mossan – det var ara decimetrar mellan alla klövtrampen. Alldeles i närheten hade de dock lämnat kvar både Gul Trumpetsvamp och riktiga Trattkantareller.

Många människor blandar ihop svampsorterna, men de är egentligen ganska lätta att skilja åt, Trattkantarellerna och Trumpetsvamp; den förra är grå på undersidan och dess hatt liknar mest en slokhatt; Gul Trumpetsvamp har en hatt som är helt rund och har nedåtvända ”brätten”. Svart Trumpetsvampen är däremot mer sällsynt och ännu hade inte Karl hittat någon sådan; den är en riktig delikatess i grytan, men mer sällsynt.

Dagens svampskörd räckte gott och väl till ett par svampmackor till mamma och Karl; hon hade tålmodigt väntat i bilen medan han plockat på det vanliga stället; det hade blivit så mycket i korgen att det räckte till varsin påse till såväl Karin som till John och Stina. Karin är mammas 90-åriga kollega; de är paesionerade sjuksköterskor och har båda gått på Röda Korset en gång i tiden; även Karl hade en gång arbetat med Karin, då han under sommaren praktiserat på röntgen-avdelningen på lasarettet under en sommar.

John och Stina är mammas grannar, goda grannar; John är en sjuhejare till bärplockare på sommaren och dito svampplockare om hösten. Men det här året hade han inte varit lika frenetiskt flitig i svampskogen. Så han satte värde på gengåvan; i somras var det han som kommit med blåbär från en av sina mer eller mindre dagliga utflykter i trakten; trots sina sjuttio år och trots att han sedan åratal varit pensionär, far han mestadels omkring och installerar el och reparerar såväl diskmaskiner som diverse andra elektriska apparater.

Efter fredagens räd i skogen vid Hult, vilken inneburit både att gå vilse och att hitta gott om ”tratt” på det vanliga stället och på några nya ställen, bjöd lördagen på ett härligt milt oktoberväder; så här på hösten hade det blivit mer eller mindrre tradition att ta med mamma ut till Sjöarp och samtidigt besöka graven i Asby. Så de utrustade sig med påsar och svampkorg. Karl började med att gå längs Kjells väg för att undersöka om ”tratten” kommit upp ännu. Där hade han redan några veckor tidigare hittat småtrattisar. Den gången var det kantarellerna som dominerat; han hade som vanligt hittat dem nere i kärrkanten.

Nu var det ordentligt uppsparkat av rådjuren längs Kjells väg. Det var ett gott tecken; rådjur äter ”tratt”; det var bara att följa rådjursstigarna så hittade han förr eller senare ”tratt”, svampar som rådjuren gått förbi eller som kommit upp sedan de varit där senast. Och mycket riktigt: där det vaar uppsparkat fanns det sjok av trattkantareller. Det var bara att sätta igång och skörda. Han tog också en tur uppåt höjderna medan mamma satt kvar i bilen; det växte gott om ”tratt” längs stråken upp mot hyllan där rådjuren brukade sparka upp stora ytor under striderna i brunsttiden. Det var sig likt, uppsparkat som vanligt och trattisar över stora ytor. Bara att plocka !

Medan Karl fyllde korgen, kunde han höra hundskall i skogen; jägarna var tydligen ute. Och mycket riktigt, de kom körande på Kjells väg, där Karl ställt bilen mitt i vägen. Så han drog sig ditåt efter att ha varit borta någon halvtimme. Jägarna hade ställt sin bil med släp där de inte kom fram. De hade spritt ut sig i skogen. Det var Lasse Göransson och hans jaktlag, han som arrenderat jakten i många år. Hans son stod på pass en bit från bäcken. Karl förhörde sig om vilka de var och hur det gick med jakten. Jodå, de hade sett gott om rådjur, men inte lyckats fälla något ännu.

Karl körde ner till Sjöarp. Längre bort i skogen kunde han höra en hund och hur någon drog fram genom skogen. Det var Lasse själv med jakthund; hunden var genomblöt och småhuttrande; Karl hälsade på jakt-arrendatorn, som han mött bara vid något tillfälle tidigare under en jaktsäsong för länge sedan; de hade pratas vid per telefon åtskilliga gånger, men träffades först nu i den riktiga miljön. Karl visade spåren efter älg och de studerade spillning bakom torpet där både älg och rådjur dragit fram. Lasse berättade kunnigt om spillning, djur och jakten. Karl passade på att ta kort av jägare och hund. Han stannade till och hälsade på de andra fyra jägarna likaså. Det visade sig vara son , sonson och en fjärde jaktkamrat. I somras hade sonsonen kommit åkande till Sjöarp för att ta sig ner till sjön för att bada med några kamrater; han verkade vara ledare för några ungdomar han hade med sig i en mini-buss; Karl hade lånat ut kanoten till dem så att de kunde ta sig ut till en av klipporna. Nu var sonsonen tillbaka, den här gången tillsammans med jaktlaget, i gröna kläder, med rött på huvudet och med bössan på axeln.

Denna oktober-lördag var en typiskt mild höstdag, fuktig men inte rå som i en torrare november, då kylan kan tränga igenom vilket ytterplagg som helst; Karl var ganska tunt klädd, med gummistövlar utan särskilt tjocka sockor. Ändå var det en njutning att gå omkring i den tjocka mjuka mosan, med fåglarna som lät höra sig, inte som på våren, men i alla fall markerande sin närvaro. Han hade noterat att korpen blivit vanligare. Ibland kunde man till och med få en skymt av den i flykten. Karl njöt av stillheten i skogen. ”Du har Din frihet och Din längtan ...” smånynnade han; Lars Winnerbäck satte sina spår ! ”Det var så det var – som en känsla som satt kvar ...”

Golfsäsongen var nu slut; det var nästan alltid samma känsla, lite bedrövelse över att naturen var på väg att gå och lägga sig för vintern,. Visserligen var det milt och fritt från blåst, det vill säga ganska behagligt. Vissa dagar kunde luften till och med vara hög och klar, himlen blå och solen kunde stråla och faktiskt värma i flera timmar. Nackdelen var dock att klar himmel innebar att temperaturen föll under natten genom utstrålningen. Det i sin tur betydde kallare morgon och därmed lägre temperatur längre fram på dagen. Med några sådana dagar i följd kom ofelbart den första frosten. Den var bara där, hade isat igen rutorna på bilen och gav ett kyligt och ogästvänligt mottagande inför färden till arbetet. Det var bara att skrapa. Så här skulle det nu alltså fortsätta tills våren kom och golfsäsongen än en gång var i antågande. Men dessemellan skulle det bli skidåkning, när snön väl behagade komma; och till dess var det säkert två månader. Så vad gör man i mellantiden ? Det var den stora frågan i brytningstiden mellan golfsäsong och skidsäsong, både på våren och på hösten.

Den här hösten var det stökigt som vanligt på jobbet; det hade det för övrigt varit varje höst de senaste åren i det stora telekom-bolaget. Den här gången höll det på att bli ännu mer byråkratiskt än vanligt och på gränsen till outhärdligt. De flesta chefer verkade upptagna med att bevaka och försöka förstärka sina positioner. Det var inte till gagn för vare sig affärerna eller för motivationen i ”de breda lagren”. Karl var glad att han inte behövde ägna sig åt denna meningslösa, effektivitetshämmande och destruktiva verksamhet. Han höll inte inne med sitt missnöje, utan gjorde sin omgivning medveten om att han observerade det. Det var också en skön känsla att få det verifierat och bekräftat i ett förtroligt samtal med en nybliven högre chef., en person som Karl nu satte sitt hopp till. Denne,  JÖ, demonstrerade att han hade förmåga att se igenom de skeenden av skenbara ansträngningar, vilka egentligen drevs av alla de ”personliga agendor” som hade blivit alltmer vanliga. JÖ kände väl till detta och avsåg ta itu med det. Det lät först som en undanglidning från att verkligen göra något åt eländet. Men det skulle visa sig att han i själva verket var både innovativ och orädd.

Karl mådde illa av situationen på jobbet. Det är ju egentligen beklämmande att vi i ett av världens mest spännande företag, som sysslar med det mest framtidsinriktade av allt, mobilt internet, skall hålla på med så mycket strunt. Men, tänkte han, får väl följa Tomas Andersson Wijs filosofi, som han framsjunger den: ” Skall Du orka ända fram - ta ett helvete i taget !” Karl hade varit med Sara på konsert med Tomas; Karl tyckte att han var bra medan Sara var lite besviken och tyckte att inspelningarna var bättre. Jovisst, det kan bli enformigt med bara sång och eget gitarr-komp. Men han hade ett budskap, ett för varje låt ! Och Karl gick allt som oftast och nynnade på någon refrång.

Sara hade pratat med Karl om hur de skulle hålla fysiken igång utanför skidsäsongen; själv var hon ambitiös och gick på gympa och spinning, medan Karl inte hade någom ersättning för golfen. De hade funderat på att förlänga skidsäsongen med rullskidor, men inte kommit till skott; en kväll ringde Sara och berättade att hon förhandlat sig till ett bra erbjudande i en sportaffär de ännu inte varit i. Annars hade de ägnat ett tag till utvärdering av lämplig utrustning; de hade pratat med skidkunniga, som själva praktiserat och kunde dela med sig av sina erfarenheter. Sara hade läst broschyrer från tillverkare och leverantörer. Hon hade också, med mindre lyckat resultat, provat att åka ett par kilometer på demo-skidor. Det hade varit både svårare och mer ansträngande än förutsett.

Karl ville naturligtvis vara med på barmarksträningen och Sara beställde därför var sitt par rullskidor. Hon hade ringt och sagt: ”Jag har köpt rullskidor !”. Så berättade hon om de lämpliga rullskidor hon hitatt i en affär. Och hon hade förhandlat sig till ett bra pris. Och det fanns ett par till Karl också. Så det var klart att han slog till. Sara köpte extra hårda spetsar till hans stavar också. Hon har alltid koll på utrustningen. Så nu hade de varsin utrustning för att komma i form inför själva den riktiga skidsäsongen. Den skulle nog inte infinna sig än på nästan två månader, så det var lika bra att sätta igång med träning på rullskidor inför den alltför korta snösäsongen. I praktiken brukade den vara  2½ månad. Nu hade de möjlighet att förlänga den med två månader.

Till helgen skulle det bli rullskidåka av ! Dessförinnan var det dock några tråkiga arbetsdagar, innan det var dags för ”Thank God it’s Friday !” Det var ett uttryck som kom fram då och då, när det varit tungt i veckan. Det fick ibland ersätta det glättiga ”Trevlig helg !” Så nu hade de båda något att se fram emot. Det skulle antagligen inte bli lätt, men det skulle bli skönt att äntligen få komma ut och röra på sig, tänkte Karl. På torsdagen var det dags för JÖ att meddela vilka som skulle vara ansvariga chefer inom ”Sales”. Det skulle finnas fyra platser jämfört med sex som det nu var. Det märktes på stämningen att det var något i görningen. Rävspelet och psitioneringen var i full gång. Under veckan hade Karl också fått genomlida ett av alla dessa meningslösa och utdragna möten, där det som vanligt skulle diskuteras vem som skall göra vad och hur etc. Det handlade inte alls om något konkret kundprojekt utan var helt hypotetiskt och skulle inte leda till något resultat i praktiken utan handlade om planer, uppföljning, rollfördelning och rapporter. Nu slulle de så kallade business-planerna strimlas på andra ledden, i produktdimensionen och sammanställas i nya rapporter, som skulle distribueras till ännu fler. Vi var i praktiken på väg in i rena byråkratin. Och J bara ångade på, som vanligt.

På torsdagen kom beskeden om de nya säljcheferna. Det blev några riktiga överraskningar. Mer än hälften var kvinnor, bara två av sju tidigare chefer fick förnyat förtroende. ”Klackarna i taket” tyckte Karl om det faktum att J:s chef försvann. Hans post besattes helt enkelt inte utan det fick bli en tillförordnad. Hurra, tänkte Karl. Han hade på måndagen i mötet med JÖ förstått att denne genomskådat vad som försiggått inom det område där Karl jobbade. Nu sparkade han i praktiken den värste av alla dem med ”personlig agenda”. Benämningen innebär att man jobbar för sin egen position snarare än för det som är målet för verksamheten. Det är tyvärr alltför ofta förekommande i storföretagen, där individen blir en kugge i maskineriet; men alltför ofta kan detta skapa utrymme för och leda till att personliga strävanden tar överhanden. Då blir de personliga målen ett självändamål och, framförallt, motstridiga företagets.

Ja, nu var det verkligen måndag; det var måndag vid en gate; men den här gången var det på ”turkosa golvet”, d.v.s. på inrikesterminalen. Det hde varit en förfärlig dag. Karl hade vaknat med huvudvärk efter en orolig natt med många funderingar kring arbetet och uppgifterna. Hur skulle det gå den här veckan ? Han och Ulf höll på med en offert till ett stort telebolag i Saudi. Men Jan, som skulle ta sig an en stor del i detta hade svajat de senaste dagarna. Eventuellt måste han iväg till Indien. Då skulle det bli problematiskt ! Det var vad Karl kände på sig. Så det var det första han tänkte på direkt efter att ha vaknat. Han ringde upp Jan; denne satt i bilen i snöstorm på väg till Katrup från Karlskrona; jaha, då var det så illa tänkte Karl. De pratade en stund. Nu var goda råd dyra. Karl ringde till Tayo. ”Självklart, kompis” svarade denne på Karls förfrågan om han kunde hoppa in med kort varsel. Karl bestämde på stående fot, eller rättare sagt redan innan han stigit upp att han skulle åka ner till Karlskrona för att jobba med Tayo där. Detta skulle kunna rädda projektet och tidplanen. För säkerhets skull ringde han J. Som vanligt blev det ett halvt gräl, när denne tog upp det där med prospektlista. Karl uttryckte sin irritation vilket inte undgick J. De lyckades dock även denna gång rädda stämningen.

Så kom det sig att Karl även denna måndag befann sig vid en gate på Arlanda. Han hade vaknat i Västerås, där han och Sara hälsat på hennes föräldrar och åkt skidor i Rocklunda på söndagen. Hon skulle till tandläkaren på morgonen så Karl hade planerat att ”jobba hemifrån” på förmiddagen. Nu hade han vaknat med huvudvärk och dessutom fått en huvudvärk till ”på halsen”; men situationen skulle räddas med en resa till Karlskrona; där håller de till som han behövde hjälp av för att få ihop offerten. Så han körde till kontoret för att hämta PC och arbetsmaterial, via hemmet och sedan till Uppsala. Sara hade under hans tid på kontoret fördrivit tiden på Barkarby Outlet. Fördrivit var nog förresten inte rätta ordet; hon gjorde det gärna. Två dagars ledighet gjorde att hon var ovanligt avslappnad.

Den här måndagen var en riktig ovädersdag på sina håll i Sverige. Trafiksvårigheter rapporterades från hela landet. Och minsann tog det inte hela två timmar att ta sig till Uppsala denna måndagseftermiddag ? Jodå, en långtradare fullastad med personbilar hade vikit ihop sig på E4 i höjd med avfarten till Knivsta. Köerna var milslånga. Som tur var kunde dock trafiken ledas av motorvägen ner på avfartsrampen och upp igen på motorvägen bortom korsningen. Annars vet ingen vad följderna blivit, för fortfarande 3-4 timmar senare när Karl var på väg åt andra hållet, till Arlanda, var man just i färd med att avsluta bärgningsarbetet. Av detta kan man lära sig att det är extra förrädiskt på broar och överfarter då temperaturen ligger runt nollan. Den hade under färden varierat mellan +1 och –1 grad. Inte undra på att det var halt – och speciellt på den där överfarten där kylan kommer underifrån.

I Ronneby syntes inget spår av morgonens snö-oväder som Jan pratat om. Nu var det bara fuktigt och blåsigt. Karl tog flygbussen till Karlskrona och gick den inte alltför avskräckande sträckan till Hotell Carlskrona, vilket numera bytt namn till Park Inn. Det var just typiskt, tänkte han: alla hotell skall ingå i en kedja och ha namn efter kedjan. Men därmed försvinner en del av charmen med att bo på hotell. Det blir strömlinjeformat och enhetligt. Men det är bara hotelldirektörerna, och möjligen deras centrala marketingavdelningar, som inbillar sig att gästerna vill ha denna kedje-bildning för att känna igen sig”. Pyttsan ! Den genomsnittlige hotellgästen skiter högaktningsfullt i om hotellet ifråga ingår i en någon internationell kedja och ser likadant ut i Karlskrona som i Springfield Masssachusetts. Totalt utan relevans. Det skall vara propert, rimligt prissatt och ligga väl placerat i förhållande till det ställe som gästen skall besöka. Sedan kan det få ingå i en internationell kedja bäst man vill !

Nu var Karl i alla fall på plats i den stad  han snart fyrtio år tidigare åkt till för att rycka in i militärtjänsten. Han hade också tillbringat nåra pojk-somrar på en ö alldeles utanför Karlskrona i samband med Sjövärnskårens sommarläger. Det hade varit fyra somrar med segling, sjömanskap och utmärkt träning i samvaro med likasinnade grabbar. De hade lärt sig lagrodd, navigation och signalering. Sjömanskap och segling var andra brukbara lärdomar som kom till pass i olika ssammanhang, både på fritid och i jobbet.

Ja, nu var han på plats i örlogsstaden. Han skulle infinna sig tidigt på bolagets kontor. Det skulle vara en kort bit att gå utefter Skeppsbrokajen. En stor del av det nya IT-samhället hade tagit över i de förr så sjöfartspräglade kvarteren. Några år tidigare hade Karl tagit tåget till Karlskrona för att segla med Mats och Elisabeth till Oskarshamn. De hade varit och hämtat sin Najad på västkusten och passade på att ta med vänner på delar av resan hem till Stockholm. Karl hade ”mönstrat på” i gästhamnen. Den här gången gick han förbi där och hittade straxt fram till hotell Carlskrona, Park Inn alltså. Väl incheckad och uppe på rummet kom han på två saker han åkt ifrån i upphetsningen: laddarna till såväl PC som mobiltelefon; men det skulle nog klara sig ändå tänkte han; det fanns säkert möjligheter på bolagets kontor. Och han skulle kunna utnyttja Jans rum, för denne var ju redan på plats i Indien; han hade ringt Karl direkt efter landning i Delhi, just som Karl stod i begrepp att gå ombord för att åka till Jans hemstad. Så blev det denna måndag, den sista måndagen i november månad, i nådens år 2004.

Denna den näst sista måndagen i november råkade vara den 22:a, d.v.s årsdagen av mordet på JFK; men detta år var inget jubileumsår, så årsdagen passerade utan någon särslild uppmärksamhet. Däremot var det så att Karls barndomsvän, Lars-Inge, hade födelsedag; Karl ringde för att gratulera, men fick nöja sig med att prata in på telefonsvararen. Senare fick han veta att det inte var på grund av att Lars-Inge var ute och åt middag med sin Bibbi, utan han var helt enkelt bortrest i jobbet och Bibbi var på kvällsarbete. Men Lars-Inge hade uppfattat hälsningen via telefonsvararen och kvitterade detta via e-mail. Det var ett ”tidens tecken”, detta att kommunikationen var asynkron: man kommunicerade, men inte samtidigt utan från olika platser och vid skilda tillfällen. Det var en tillfällighet att Karl var i Karlskrona på Lars-Inges födelsedag. Under tonåren hade de tillbringat somrarna på en ö utanför Karskrona, då de var på Sjövärnskårens årliga sommarläger. Det var också dit de åkt tillsammans för att inställa sig till värnplikten en smällkall januaridag året efter studentexamen.

Den sista måndagen i november var en annorlunda måndag, åtminstone på morgonen. Karl besökte mamma i Eksjö och hade beställt service för bilen; han fick hoppa upptidigt och var före klockan sju hos Nybergs Bil. Det blev en klafsig promenad tillbaka till Surbrunnsgatan; men Karl var i kända trakter och hittade närmaste vägen; vid Reinhagens Livs slog han in på Västra Ringvägen, där Axelssons bott; han gick genom gångtunneln under järnvägen och under Broarpsvägen, d.v.s. den gamla Nässjövägen. Via Bykvarn kom han fram till Surbrunnsgatan; mamma hade redan théet färdigt och Karl passade på att ta in tidningarna. Det blev en hemma-arbetsdag med PC och telefon innan det var dags att klafsa tillbaka till Nybergs och hämta den nyservade bilen. Den här dagen blev det ingen skidåkning; det hade han passat på både på lördagen och på söndagen. Det hade blivit 2x15 km vid Skidstugan. Han hade också passat på att ta några foton till skidsidan på internet. 

Så blev det åter måndag … men inte vilken måndag som helst; för en gångs skull så var den något behaglig; inte vilsam, slö eller bekväm, nej snarare full av aktiviteter; ja, det var inte bara raka spåret med framgång och allting bara löste sig, nej långt därifrån ! Vad var nu detta ? Det var väl inte bara att han inte hade J att gräla med ; nej, det fanns mycket att göra, mycket som skulle klaras av under dagen, inte sparas till ett senare tillfälle. Över stock och sten, snabb lunch med Gustav, ut och in ur möten, mest per telefon. Det mesta gick bra och allt utom programmet för workshopen i Nigeria hanns med. Dagen hade bara försvunnit, runnit iväg av sig själv. Klockan var redan halv åtta och Maria som var lika trött som Karl, fick skjuts till T-banan.

Karl var på ett utmärkt humör, han längtade hem efter att ha varit borta över helgen. Han hade avverkat 25 km på skidor; på lördagen var det OK före och han och Sara körde runt ute i Jumkil; men söndagen hade varit mild, till och med hade det regnat smått. Snön var på väg bort och söndagens före var som sockervadd. Det var nätt och jämt åkbart. Men Karl kämpoade sig runt. Snön var så lucker och våt att den packade sig under trampen. Så spåret blev något mindre tung-åkt efter ett varv då han sjöälv spårat upp det. Karl var nära att ge upp redan på första varvetr, men kämpade sig runt tre gånger; tillsammans med varven på själva idrottsplatsen blev det till en mil. Nu var han uppe i 142 kilometer; de första fyra milen hade varit på rullskidor och nu såg det ut att gå ditåt igen. Snön var borta på måndagen. Men det var lite kallare på måndags-orgonen än det varit i helgen. Kanske det fanns ett litet hopp om en vit jul ?

Hemkommen var Karl denna måndagskväll på ett strålande humör och full av energi; han tömde snabbt bilen på allt det han haft med sig: skidor, rullskidor, massor av idrottskläder i den stora idrottsväskan mm. Han rusade in, slängde posten i administrationsrummet, bytte till pyjamas, hällde upp en ”wirre”, började steka köttbullar, värmde frysta bullar i mikron, började bära upp datorutrustning från källaren, tömde väskor och bar ner i källaren. Det var en febrill aktivitet. Här skulle åstadkommas en hel del. Han hade tagit med sig en arbetsuppgift hem; den skulle han göra under kvällen. Men framför allt skulle han få fart på den där usla web-servern som bara krånglade och inte ville hänga med på det trådlösa hemma-nätverket. Han hade lagt åtskilliga timmar på den nu. Men så fungerade han: hade han gett sig i kast med det – då skulle det ros iland ! Så datorn åkte upp från källaren, där den en gång fungerat. Nu skulle den tvingas in på lokalnätet !

Köttbullarna blev klara, bullarna tinade, kaffet bryggt; han skulle göra mycket på en gång. Nu skulle här hinnas med ! Upp och ner för trapporna mellan källare och övervåning, vädra ut köttbullslukten, hinna se aktuellt, gå igenom posten o.s.v. Så här var det nästan varje måndag, då han kom hem efter att ha varit hos Sara över helggen; men idag var han mer inspirerad än vanligt. Det var antagligen det faktum att det varit full fart i jobbet för en gångs skull. Det var inte någon större byråkratisk pålaga eller något hinder i den stilen inom synhåll. Vissserligen var det som vanligt med produktutvecklingen, försening. Nu var det en ny faadäs under uppsegling. Det så kallade IMS, som varit hett under närmare ett år, visade nu upp den sämsta av sidor som bolaget kunde bjuda. Nu skulle vi ”ligga lågt” med den nya telefonflugan, det så kallade Push-to-Talk. Här hade vi kämpat och sålt till kunder och nu kom de produktansvariga och sa att nu fick vi ligga lågt tills vidare, inte försöka sälja ! Stackars kollegor som tvingades schavottera inför kund. Men denna incident rann som vattnet av en gås av Karl under dagen. Han var luttrad vid det här laget. Det fanns mycket annat att hugga tänderna i. Och det gjorde han.

Veckan hade gått. Det var fredag, som vanligt när han tänkte efter. Och vad hade han åstadkommit. Mycket eller lite ? Ja, det beror på vilken måttstock man använder, vilken målsättning som fanns och det beror också på vad man jämför med. Den här veckan hade varit full av kundbesök. Alla hade gått bra. Det hade varit israeler, ryssar och turkar. Inga araber denna vecka. Ryssarna hade varit stökiga med sin simultantolkning. Karl hade svårt att koncentrera sig och kände sig störd av det samtidiga talet. Vad sa egentligen den kollega som översatte till kunden. Och vad tänkte de andra ? Pratade han sammanhängande eller blev det okoncentrerat ? Tja, det fick väl duga tänkte Karl.

Fredagen hade kommit. Dagen innan hade varit lång. Den hade börjat med rysarna som kommit sent. Karl hade varit tidigt på plats för att kontrollera utrustningen och innehållet i presentationen. Han hade visat en web-kamera-bild från ryssarnas hemstad Ekaterinburg. Där var det snö och för säkerhets skull visade Karl därför en videosekvens på sig själv på skidor. En videsekvens med skämt fick besökarna på lite lättsamt humör. De hade också fått igång en liten diskussion kring mobilt internet och de tjänster som ryssarna erbjuder sina abonnenter i deras telefoner. Efter ryss-besöket var det dags för turkarna. De hade varit många som jobbat inför besöket. Det hade varit svårt att få tag i presentatörer och demonstratörer, men efter mycket nedlagt arbete på många händer hade det blivit en riktigt bra föreställning enligt den röda tråd som Karl, J och Maria ville ha. Det var helt enkelt lyckat. Även middagen hade varit trevlig med god stämning som liksom bekräftade samförståndet med kunden.

Veckans sista dag hade kommit. I omorganisationens tid coh stämning hade Karl bokat en tid med J. De hade nu grälat kring organisatoriska frågor under flera månader och Karl tyckte det var dags att komma in på ett nytt, mer konstruktivt, spår. Han hade tänkt igenom uppläggningen och drog igenom historien och ”sin syn på sakernas tillstånd”. I sakfrågor hade han och J alltid funnit varandra, så ock denna gång. Det var en  bra stämning. Karl var öppen om vad han tyckte och tänkte. I sin analys hade han kommit fram till att han nog ville jobba vidare med J. Det fanns alternativ som var spännande. Men, det redovisade Karl för J, med tanke på vad som var bäst för bolaget för att att inte ”idka kapitalförstöring”, ville han fortsätta på det spår han varit inne på de senaste fem åren. J delade Karl syn och kvitterade analysen. De överenskom att slutligen överenskomma uppläggning och liknande efter helgen och skildes med ett fast handslag. Det hade skett förr, men inte med samma eftertryck och inte alls med samma allvar. Nu var de ”bundis”. J sa att han var glad och Karl kvitterade det.

”Livet är en dans på rosor, men en dans med svåra steg” sjöng Winnerbäck. Jojo !

Men nu var det måndag igen ! Och det var Lucia-dagen; men Karl missade alla föreställningar som kunde missas. Inte en enda liten luss-katt, inte en enda liten lusse-sång, inget enda lussetåg, inget blev det. Men vad gjorde det; han hade vaknat hemma hos Sara, fått parkeringsbot. Men de fick i alla fall vara tillsammans hela förmiddagen innan han släppte av henne utanför 50B. Ja, så heter hennes arbetsplats. Den här dagen skulle hon lämna ut alla de nystöpta ljusen från veckan innan. Det var en stor kasse med de ömtåliga stearinstavarna inslagna i mjukt omslagspapper. De var till arbetskamraterna som stöpt tillsammans.

De hade ätiti av trattkantarellsoppan från dagen före och börjat med en laxsmörgås. Det var gravad lax med härlig grön sallad till. En bra start på dagen, tänkte Karl, även om det var lunch. Parkeringsboten brydde han sig inte så mycket om längre. Den hade han retat sig färdigt på och lagt åt sidan. Det var som det var; hade inte tänkt på det där med den begränsade parkeringstiden på vardagen då han parkerat på lördagseftermiddagen. Och på söndagen hade de tagit en långpromenad till Kungbjörns hög. Det hade varit en strålande söndag och de hade suttit på marken och fikat och läst tidningar. Men nu var det måndag och arbetsdagen hade rusat förbi. Ikväll var det dags att ta hand om Gunanrs dator. Den var närmast obrukbar enligt Gunnar, men Karl tänkte ge sig på den och ordna till den som han brukade med datorer som börjat att ”sunka till sig”.

Veckan släpade sig fram. Karl blev allt tröttare på morgnarna i takt med att dagarna blev allt kortare. Det måste ligga något i det där med att man behöver ljus. Människan mår uppenbarligen inte bra av att leva i mörker. Nu var det den 15:e i månaden december och bara sex dagar kvar till Vintersolståndet. Då skulle det åter bli längre dagar. Men det var knappt att det gick att tro. I centrum hade Karl stött ihop med Gransell som var ute med dotter Hanna, blott dryga året. Han var nöjd med att ta ut sina pappa-månader. Hade hunnit med bara två än så länge, men han njöt uppenbarligen.

Gunnars dator kom snabbt igång. Karl hade fått en viss vana att fixa till så att datorer blev piggare. Han hade lite extra minne att stoppa i och det gjorde susen. Med nyladdat operativsystem hade Gunnars dator blivit riktigt användbar och han hämtade den samma vecka.

Nere i centrum stötte Karl också ihop med MA; han undrade förstås om Karl bestämt sig ännu för om han ville byta jobb; det var internt bara så inget dramatiskt; men Karl hade blivit alltmer ambivalent; både J och hans chef hade båda börjat fundera över om Karl egentligen var hundra procent engagerad för det jobb han hade idag. Kritiken hade bitit, men de var klarögda nog att inse att mycket av det som de nu var på väg in i, hade misslyckats förr. Karl var inte ensam om den insikten. Hans kollegor som varit med om motsvarande ”setup” tidigare, log närmast överseende. Varken J eller hans chef var öppna för att lära av tidigare misstag. Men det var ju klart, det de inte kände till kunde de ju inte gärna inse.

Var Karl verkligen ”komittad” ? Ja, det var vad J och NT frågade sig efter samtalen. Det var ju en högst relevant fråga, men inte något att fråga Karl om; ”fråga dem jag jobbat med” uppmanade han dem båda, men ingen verkade tycka det var en bra idé. Ledarskapet i detta världsledande företag var inte mycket att hurra för. Autokratiskt med övertro på systemstöd och på organiserandets undergörande effekter var typiskt för detta ingenjörsföretag. Tanken på att fundera över vad avnämarna egentligen önskade och behövde syntes fjärran och alltför sällan. Veckan slutade för övrigt med ännu ett patetisk så kallat All Employee meeting. Så mycket All Employee var det nu inte, eftersom det var många som helt enkelt struntade i den upprepat meningslösa information som serverades. Medarbetarna var helt enkelt tillräckligt luttrade för att genomskåda skenföreställningarnas försök att skapa motivationshöjande och involverande engagemang. Det blev färre och färre som deltog med tiden.

En ny vecka hade gått till ända. Det hade likaledes veckändan, vilket betydde att en ny måndag infunnit sig. Med tanke på att det i slutet av veckan före varit en så patetisk föreställning, och kanske rentav trots detta, flöt verksamheten märkligt på som vanligt. Den här måndagen var en av endast fyra vardagar; det var alltså i julveckan. På fredagen skulle julafton infinna sig. Men julruschen verkade inte ha infunnit sig, vare sig i telekom-bolagets verksamhet eller på börsen. Det var märkligt segt. Vädret var bedrövligt, dagarna kortare än någonsin under hösten. Tisdagen skulle markera Vintersolståndet. Vilken tröst ! Det var knappt man trodde det. Onsdagen skulle alltså vara ljus längre än tisdagen. Det verkade knappast så. Den blötsnö som kommit nerdråsande övergick i rent slask och i luften själv var det fuktigt av det strilande regnet. Skulle det bli ännu en grön jul ? Nu var de ju inne i själva julveckan – redan. Det hade börjat så optimistiskt med riktigt skidföre redan i november. ”Det verkar för bra för att vara sant”, hade många tänkt – och de fick rätt.

Den optimistiska november-vintern hade långsamt men obevekligt övergått i decemberdis och blöta. De få dagar som solen orkade igenom molnen räckte inte till för att under nätterna ge tillräcklig avkylning för att förbereda för ordentlig vinter. Karl kunde i det där föret inte heller åka rullskidor. Det var varken bart eller snötäckt, ett deprimerande mellanstadium. Och i arbetet var det samma sak, tyckte Karl. Mindre och mindre del av verksamheten var kundorienterad eller handlade om att bearbeta kunder – att sälja. Den interna byråkratin höll på att ta över – igen. Diskussioner om arbetssätt, rollfördelning och rapporteringsformer ersatte kärnfrågorna, hur de skulle öka försäljningen. Den hade nu stått stilla ett par år, legat på en katastrofalt låg nivå inom Karls område, mobilt internet.

Julen i Eksjö blev varken vit eller grön; det var bart, eller i alla fall slaskigt; inget att hoppas på: vare sig rullskidor eller skidor på snö; det var alldeles för mycket slask för att åka rullskidor och i praktiken ingen snö för riktiga skidor. Elisabet och hennes lagvigde hade kommit till Sverige. Och båda verkade lika stolta över att visa upp hennes svällande mage och att visa videon över det som sparkade därinne; det utlovades en gosse och han gick under beteckningen ”Junior”. Karl och Sara hämtade upp dem – allihop – på Arlanda. De fick några dygn tillsammans innan de följde med i bilen till Småland. Dessförinnan hade de hunnit besöka julmarknaden i Sigtuna och att se sig om i Uppsala. Det var svinkallt och Sarmad fick uppleva omvändningen till den svenska sommaren med dess långa dagar och korta ljusa nätter. Nu var det exakt tvärtom. Det var så korta dagar det bara kunde bli när solen nätt och jämnt orkade över horisonten.

På juldagen blev det plötsligt ymnigt snöfall med kraftig blåst, men till kvällen var snön i det närmaste borta på grund av de tre plusgraderna. ”Måtte det bli kallt” gick Karl omkring och tänkte; men, nej, ingen köld i utsikt; väderrapporterna var för odrägliga. Marken var precis så mycket täckt av knastrig snö eller av snö tilltrampad till is, att det inte gick att åka rullskidor heller. Det vanliga skidspåret på den gamla Österbymo-järnvägen var bara halvtäckt av snö; den var dessutom grovkorning och porös; inget att försöka åka på. Det fick bli utflykter istället.

 Julafton var grå men uthärdlig; Karl to mamma på en tur till Sjöarp. Där låg isen tjock. De hade med sig kaffekorg och dukade upp på ängsbordet. Det var likadant som i somras, men nu var bordet täckt av ett rimfrost-liknande tunt snölager. Det blev fina bilder till web-foto-albumet. De stannade bara halvtimmen, men det räckte för att insupa atmosfären och hämta en liten söt julgran från skogsbrynet. Runt Sjöarp var det helt tyst. Bara ibland hördes knaken utifrån sjön då isen knäcktes någonstans. Karl hade inte vågat sig längre ut på isen än att han kunde ta kort på den i somras nyanlagda bryggan från sjösidan. Det blev en vy som mycket liknade den från kanoten i somras, men nu var sjön gråvit; isen hade ett tunnt, tunnt lager av snöflingor, som gav ett ljust skimmer i den gråa dagern. Det var ännu bara tredje dagen efter Vintersolståndet, så dagens ljus var inte många timmar långt. Det här var en fredag, den näst sista för året. Både Julafton och Nyårsafton inföll på fredagar.

Så var det måndag igen, den sista för året och den första dagen i den sista veckan för året 2004. Det var dags för hemresa från Småland. Anders H. hämtades från sitt föräldrahem i Mariebo. Det hade blivit tradition att de åkte tillsammans fram och tillbaka till föräldrahemmen för julhelgen. Under färden hann de diskutera igenom sina respektive jobb-situationer, vilka inte var särskilt upplyftande. Så hade det nu varit år efter år i perioder. Det hade varit mer än tre långa, svåra och pressande år. När det värsta äntligen var över, var det lika stökigt som någonsin tidigare. Det var som att själva jobbet var som mest engagerande då det var som mest osäkert, då uppsägningarna haglade och hälften av de anställda tvingats bort från verksamheten. Då steg ansträngningen och effektiviteten på ett märkligt men diskret sätt. Men nu, när det skulle börja ”gå bra”, ”efter stålbadet”, ja då bredde byråkratin åter ut sig i telekombolaget. Det var ju märkligt, sade de sig, att ”här jobbar vi med det mest spännandde man kan tänka sig – i ett av världens mest framgångsrika företag, och ändå tycker vi att det är deprimerande. Vem är det fel på ?” Frågan hade malt länge och de hade upprepade gånger ställt den till varandra.

Karl kom hem sent den där sista måndagen 2004. Han skulle vidare till Sara och sedan vidare med henne till säsongens första skidläger. Det blev sen och snabb ompackning för att morgonen efter hoppa upp som om han skulle tidigt till jobbet. Full fart. De ville hinna fram till Harsa innan det blev mörkt, ville ut på skidorna så fort som möjligt. Och det hann de ! Vintern hade kommit till Hälsingland, i alla fall till den höglänta terrängen i trakten av Järvsö. Det blev fjorton kilometer redan första dagens eftermiddag sedan de inkvarterat sig i samma stuga som året innan. Nu kände de till spåren och hittade lätt fram i terrängen. Det skulle bli många sköna kilometrar under den knappa veckan fram till nästkommande måndag. Veckan innehöll nyårsfirande och hemresedagen var måndagen i den första veckan på det nya året. De hade lämnat Harsa för att tillbringa söndagseftermiddag, kväll och natt hos vännerna i Rengsjö. Så kom det sig att det åter blev måndag och första arbetsdag på det nytillkomna 2005. Karl njöt av den försiktiga starten på arbetsåret, att använda förmiddagen i bilen med telefonerande till kollegor för att förbereda nästa resa, den till Sydafrika.

Det var en värdig start på det nya året, för måndagen innebar samtidigt att han påbörjade sitt tionde år med telekombolaget. Han tänkte tillbaka på den tid då han upplevt samma sak i databolaget. Han hade upptäckt att det tionde året just påbörjats och han hade då bestämt sig för att bryta upp. Han skulle se till att det inte blev fulla tio år. Det hade lyckats honom och med fyra månaders marginal klarade han föresatsen. Hur skulle han göra nu, den här gången, då han ånyo påbörjade sitt tionde år i ett bolag ? Tja, eventuellt skulle han kunna byta internt till nya arbetsuppgifter. Han hade tagit kontakter och de hade varit positiva. Men han hade undvikit att lämna besked om sitt beslut. Han kunde inte, för han hade inte bestämt sig slutligt. Han visste inte om det fanns ett erbjudande och dessutom ville han se hur några olika saker föll ut först. Och till dess tänkte han jobba hårt på att lyckas med de affärer han var inblandad i, till exempel Sydafrika och Saudi. Fortsättning lär följa, till att börja med kommande måndag i Sydafrika. Då skulle han träffa Kunden tillsammans med andra kollegor. De hade jobbat tillsammans under period av hösten med att få ihop ett erbjudande till den sydafrikanske mobiloperatören, som redan signerat kontrakt för en halv miljard kronor och son nu stod i begrepp att utvärdera potentiella partners för att bygga tjänsteplattformen. Det var en spännande uppgift och Karl såg fram emot ”evenemanget”. De skulle resa ner natten mellan fredag och lördag för att använda helgen till förberedelse. Men dessförinnan tänkte han hinna med att åka skridsko, för på hemmaplan fanns ingen snö. Och rullskidorna kändes inte så attraktiva i det här läget. Trettondagen skulle infalla på torsdagen och dagarna dessförinnan borde räcka till förberedelserna inför resan. Problemet var bara motivationen, skulle det visa sig.

Måndagens inspiration falnade snabbt under tisdagen. Det var ingen speciell händelse utan bara tankarna kring det framtida, det okända, som hämmade arbetslusten. Men Karl såg fram emot att komma iväg till Sydafrika, bort från kontoret. Han jobbade på med förberedelserna, tog ett utökat ansvar för uppläggning och det arbete som skulle komma att ske under lördag-söndag. Tankarna kring budskapet till kunden, struktur och uppläggning klarnade som det brukade ”under resans gång”. Det var inte många kollegor på kontoret och de som var där verkade inte ha så mycket att göra. Karl var ”busy” och det var flera som märkte. Han jobbade kanske inte så hårt men engagemanget och koncentrationen var på topp. På onsdagen knölade det till sig. J var bussig och kom till kontoret enkom för att bolla några idéer och själva uppläggningen av kundpresentationen med Karl. De jobbade bra tillsammans. Men, strax före lunch gick solen i moln. Nu skulle kollegorna i Sydafrika sköta saken själva, de skulle ta den viktigaste presentationen ”lokalt”. J uttryckte sig som så att ”ja, har de nu ställt till det – tagit fa’n i båten, så fick de se till att ro den iland”. Nu sa han i och för sig inte just så, eftersom de inte talade svenska utan engelska, men det var just innebörden. Eftersom han själv är från landet ifråga kunde han förklara för Karl varför det strulade till sig så här. De är bara sådana, fullständigt utan struktur och plan förklarade han. Inget att ta illa vid sig för. Han förstod Karl, som jobbat och givit sitt bidrag, men nu avfärdades på ett lättvindigt sätt. ”Skicka dem presentationen och säg bara att det inte är ett manuskript. De får vad de frågar efter och får nu ta på sig ansvaret !” Karl uppskattade stödet. Det skulle visa sig komma att behövas under den kommande trettondags-helgen då Karl per telefon skulle förklara för kollegan i Sydafrika vad hans bilder skulle illustrera. Ånyo ett exempel på hur struligt det kunde vara och hur amatörmässigt det går till i detta världsföretag med ambitioner aatt vaara ”ledande”.

Trettondagshelgen var avklarad. Karl och Sara hade varit ute på skridsko på själva Trettondagen och fotograferat en hel del. De övriga dagarna regnade det och det var verkligen inte ibjudande till utomhusaktiviteter. Men de gick milen fram och tillbaka till Lunsentorpet med ryggsäck och utflyktsfika. Det var en skön avrundning på en vädermässigt bedrövlig helg. Nu skulle den första fulla arbetsveckan för året strax börja. De tidigare veckorna hade varit avhuggna av de många helgdagarna runt jul och nyår. Men nu skulle det komma en full femdagarsvecka. Det kändes ovanligt. Hur skulle Karl orka detta. Han hade så smått vant sig vid att ha fler lediga dagar per vecka än arbetsdagar. Och hur skulle han göra med jobbet, bli kvar eller byta. Ja, först fick han ta reda på om erbjudandet fortfarande fanns kvar. En halvtimmes samtal med A-K. Det flöt på bra. Hon skulle höra av sig mot slutet av veckan. Karl kände att han snart måste säga ifrån till J. Annars skulle det kännas  - eller kanske uppfattas – som ett förräderi mot de nuvarande kollegorna. Och han ville inte lämna på det sättet. Det skulle vara i fullt samförstånd. Men frågan var om det var någon som brydde sig. Karl var inte så säker på det, men i vilket fall som helst fick han fick ge sig till tåls.

Ringde till Betten hemma i Beirut. Hon stod och diskade. Tyckte livet var lite pestigt, ungefär på samma sätt som Karl. De bytte tankar om arbetslivet, om arbetskamrater och om deras beteende. ”Det är bra med lite ömsesidig pep”, menade Betten. De hade mycket att prata om och samtalet räckte hela vägen hem i bilen. Det var sällan telefonledningen inte var upptagen under Karls hemresa. I morse hade han inte kunnat ringa till någon. Han hade varit väldigt tidigt på jobbet. Betten skulle iväg på sin kurs i arabiska efter att ha diskat klart. Hon hade för en gångs skull pallrat sig iväg i rimlig tid från jobbet. Annars hade hon vanligen alltför långa dagar. Men hon började nog känna av tyngden från Junior. Och med maken i USA kunde det kännas lite extra tungt, i synnerhet som hon tappat inspirationen i jobbet.

Veckan flöt på bra och rätt vad det var så var fredagen där. Anders H låg hemma i influensa och de fick prata per telefon. J var i full färd med Turkiet och åkte dit för ett möte med deras management. Karl började med arbetet att offerera till en israelisk operatör. De hade en kick-off på tisdagen och sedan var det full fart hela veckan. På torsdagen började han trivas med jobbet och kom på sig själv med att börja fundera över varför; han analyserade situationen; det var enkelt; engagemang i en kundaffär gjorde att arbetslivet plötsligt blev engagerande och roligt. Han hade träffat kollegor från ”ute i världen”. Hastigt och lustigt bestämde han sig för att åka iväg till Israel och jobba med offerten samt att träffa kunden i ett vårt men viktigt möte. Han tog det om en utmaning och kom upp med en massa idéer för hur telekom-bolaget skulle kunna hantera en knivig utmaning som skulle ha stort inflytande på huruvida de skulle kunna ta en större del av den 3G-order som de nu skulle börja slåss för. Kvällsflyg till Israel med ankomst måndag morgon vid halv-fyra-tiden på morgonen är inte någon vidare njutning men vida bättre än att ständigt hålla till på kontoret med back-office uppgifter.

Ja det var åter måndag, men inte vid Frankfurt-gaten; den hade Karl redan bakom sig; de befann sig över Grekland och på väg mot Tel Aviv; lokalt hade klockan passerat midnatt med marginal medan tiden vid ”Zielort” var närmare två, på natten; det hade tagit tid att komma iväg från Arlanda och det hade dröjt innan de kom iväg från Frankfurt, minst en halvtimme. Så nu lutade det år klockan fyra; men vad spelade det för roll ? Natten var ju ändå förstörd; Karl brukade inte sova ombord; det gjorde däremot stackars Janne F som hade tillbringat den senaste veckan i Indien och i flygplan i olika världsdelar. Han hade först strulat runt i Europa och blivit ett dygn försenad till Indien; sedan hade han blivit av med bagaget och fått köpa idiska kläder. På hemvägen lyckades flygbolaget dessutom strula till det med hans bagage så att han kom till Köpenhamn utan. Ljusblått ! Han hade tillbrinagt dagen i ett vilrum på Kastrup och mötte Karl i Frankfurt utan att ha varit hemma emellan. Det hade kunnat bli två timmar på söndagen, men han bedömde att det var i snålaste laget med hänsyn till flygtiderna; i alla fall hann bagaget ifatt honom i Köpenhamn medan han sov där; frid och fröjd, alltid gott humör, det var hans grundstämning.

Karl var trött redan i Frankfurt där de träffades. Stackars Janne hade fått plats i ekonomiklass, medan Karl på grund av platsbristen ”tvingats” till business; det var en riktig upplevelse att ta del i upp-passningen där; det var vin och sprit så mycket han ville, servering av förrätt, varmrätt och ”Nachspeisen” så det stod härliga till; och vinglaset var inte tomt i många sekunder. Så därför blev det inte mycket sova av. Karl noterade att komforten i Airbus, det var nog av den senaste typen 380, hade stigit rejält; det var massage i stolsryggen och webb-baserad kommunikation mot skärmen, som kunde visa antingen filmer eller flyg-data. Hastigheten låg närmare 900 km /tim, flyghöjden var 39000 fot och den utvändiga temperaturen –61. Men det var varmt och skönt i kabinen; de flesta sov runtomkring; i turistklass var det fullsatt, men Janne hade två säten förm sig själv, tack och lov. Vid det här laget var han väl halvt medvetslös efter allt flackande. Men Karl var förvånansvärt pigg. Det skulle nog vara annat när de väl landat och tagit sig till hotellet !

Ingen piggare måndagsmorgon i utsikt. Egentligen var det en stolle-resa. Karl hade ursprungligen tänkt sig dagflygning; men Janne hade inte kommit iväg från Indien förrän på lördagen och anlänt för sent ttill Köpenhamn för att hinna med dagflyget till Israel; så Karl tog också han nattflyget – av solidaritetskäl. Han hade ju trots allt en skönare helg bakom sig än Janne. Sara och Karl hade varit ute och tränat. Först hade det blivit en runda i Jälla-skogen; Sara hade gått med stavar och Karl hade joggat med kameran. Sedan hade han tagit rullskidorna och dragit iväg bortåt milen medan Sara fortsatte med stavgången i skogen. Det där med Harsa-loppet och Öppet Spår verkade i det här läget lite avlägset, för om inte snön kom snart så skulle det inte bli mycket skidträning de närmaste veckorna. En långhelg i Harsa väntade efter Karls Israel-resa, men nu hade den blivit osåker. Det var bara att titta på Harsas hemsida på nätet så förstod man att det inte var mycket snö kvar. Och kom det ingen under veckan så var det nog inte stor idé att fara dit. Det skulle visa sig. Just nu fick Karl koncentrera sig på att se till att få sig lite sömn för att kunna vara pigg under sejouren i Israel. Han skulle träffa kunden, till vilken de offererade 3G; han skulle jobba med offerten och han skulle förbereda ett möte på hemmaplan med en annan israelisk operatör. Under veckan hade det varit full fart med Turkcell, men det verkade J hade tagit på sig. Nu fick hyan väl fullfölja det, resonerade Karl. Å andra sidan kunde det kvitta för Karl tänkte nog i alla fall byta jobb. Men han hade inget besked fått under veckan och därför var situationen lika oklar som någonsin. Han fick avvakta och hoppas på bägge alternativen. Men det skulle nog i alla fall vara uppigande och nytändande att byta. Det var så funderingarna gick. Och det var nog lika bra det, för nu skulle Maria sluta med Turkcell och gå över till den så kallade Product Area. Hon skulle få sitt första chefsjobb, det var klart nu. Karl kände för att byta jobb.

Nu var LH 690 ute över aegeiska havet. De hade flugit ner över Balkan, snuddat vid Belgrad och Sofia men tagit en sydligare väg än annars. Det var nu fem år sedan Karl varit i Israel, nästan. Det var inte precis hans favorit-land, men under åren hade han träffat flera av kunderna därifrån. Aegeiska havet ligget mellan Grekland och Turkiet. De hade passerat ut över Tessaloniki med de tre halvöarna Sithonia, Atos och den tredje som han glömt namnet på. Han hade varit på semester till både Sithonia och till Atos. Men det var under den stökiga tiden och därför inte värt att beskriva i detta sammanhang. Själva området med de tre halvöarna hette Halkidiki, i alla fall i översättning. Där had Karl alltså varit med nyblivna andra hustrun, och redan innan de var gifta förresten. Det var länge sedan nu och minnena hade delvis förbleknat. Det här var en period som han inte var särskilt stolt över. Den hade inneburit uppbrott och tragik i ett förhållande som han så här många år senare hade fått distans till. Kanske hade det varit lika bra det som skedde ? Spelade ingen roll, för det var passé. Men det nya förhållandet hade inte hållit utan gått i kras. Det hade börjat fantastiskt men senare ebbat ut och upphört helt. Han hade skaffat sig distans till det också, lagt det till handlingarna. Han hade bearbetat det hela, skrivit av sig i tidigare ”böcker” och nu låg det bakom honom, definitivt. Han gladde sig istället åt att ha kommit nära E; hon hade på senare uttryckt sin tillfredsställelse att de återfunnit varandra efter de vinliga åren då hon irrat lite i tillvaron.

E var hemma i Beirut och Karl hade ringt henne från Frankfurt. Hon var där i Beirut och Karl skulle till Tel Aviv. Dessa två städer ligger i grannland, som skadat varandra mycket under många år, så det var med blandade känslor för dem bägge. E väntade hem maken från USA, där han hälsat på bröderna. Den här gången skulle den blivande morfadern komma nära men inte träffa dottern. Det fick anstå till ett senare tillfälle. Och det kändes bätre att spara det tills dottrersonen anlän. Det var inte mer än cirka fyra månader dit nu. Det skulle säkert komma fler tillfällen resonerade Karl.

Så hade det alltså åter blivit måndag; det hade inte varit riktigt klart när ftersom Karl rört sig mellan tidszoner; det var en definitionsfråga. Men det skulle vara måndag när han kom fram och han skulle ha varit i Frankfurt; han skulle ha suttit vid gaten på Arlanda och filosoferat över livet vid gaten, flygandet och jobb-resandet. Vid det här laget var han ganska luttrad, även om kompisarna/kollegorna, främst Tayo och Janne F flackade runt världen i betydligt högre takt än han själv. Han hade ju inte ens varit i Sydafrika den gångna veckan. Det hde Tayo, som nu befann sig i Dallas. Så vad hade Karl att beklaga sig över ? Han kunde lugnt hålla till på hemmaplan och träna, även om det var utan snö. Det hade blivit rullskidor i det gråmulna januarivädret.

Men nu var det alltså måndag på riktigt och Airbusen plöjde sig väg mot Medelhavets östra strand. De passerade långt söder om Istanbul den här gången och snuddade vid Anatoliens södra kust. Där ligger Antalya med de härliga golfbanorna, där Karl varit och firat nyår en gång. Nu var det mörkt över Medelhavet och Lufthansas besättning hade bestått dem en överdådig betjäning. Så var det i alla för dem i business class. Och där hade Karl hamnat den här gången, eftersom ekonomiklassen var full. I business class var det närmast tomt. Janne F som var ute på sin andra nattflygning på två dagar hade däremot fått nöja sig med ekonomiklassen. Han var nog ganska mör vid det här laget, tänkte Karl. Jodå, han hade knoppat in direkt efter att ha kommit ombord, kunde Karl konstatera. Själv sov Karl nästan inte alls, utan ägnade sig åt korsordet och att äta och dricka av det generösa utbudet i business class. Det var riktigt smaklig mat. Drinken och vinet till maten gjorde sitt till, i synnerhet som flygvärdinnorna hade allt tid i världen att fylla vinglasen.

Den här måndagen landade Karl i Tel Aviv; det hade alltså åter varit en resa via Frankfurt, där han hade träffat Janne F efter dennes utflykt till Indien; planet var försenat och innan han och Janne kommit till hotellet hade klockan hunnit bli fem på morgonen. Då var det inte så lätt att somna på kommando, så först framemot klockan sex kunde Karl somna in för att sedan vakna till redan halv nio. Nu var dagn förstörd ! Frukost och sedan iväg till kontoret. Thomas R som också var med på resan, mn kommit redan på lördagen hade redan varit ute och joggat på Medelhavets östra strand och anslöt nu. Vårt bolags kontor ligger nästan en halvtimme från strandstråket med alla de finare hotellen och ambassaderna. Ja, Tel Aviv är ju inte huvudstad, men ändå finns det många ambassader där. De länder som inte accepterar Israels annektering av Palestina, avstår från att ha ambassaderna i Jerusalem och förlägger dem istället hit till tel Aviv; det är en tylig markering – inte bara mot Israel utan inför hela världen.

Sejouren i Israel var lik så många andra besök vid marknadskontoren i olika delar av världen. De hann med både israelisk och arabisk restaurant liksom halvdags besök hos kunden; alla tre var lyckade och det skulle bli business med operatören; det var tydliga köpsignaler och nu kunde de sätta ihop ett erbjudande. Den första dagen, med förberedelse inför kundmötet, blev en arbetsam dag – det hade ju inte blivit mycket till sömn; så höll de också på med förberedelserna till midnatt och missade middagen; det fick bli macka från automaten och kaffe i köket; till lunch hade det bara blivit pita med fyllning från serveringsvagnen runt hörnet. Men det fick gå. Så här var det alltsom oftast på resorna. Ambitionen att få lite mer sömn än vanligt brukade alltid komma skam; så också denna gång.

Men det skulle komma andra tider. Innan Karl hunnit hem blev det bestämt att redan måndagen därpå vara i Istanbul. Så ånyo fick det bli avfärd en söndag med ankomst till ”förrättningsorten” en måndag. Åter en splittrad helg. Men, det blev en ledig fredag istället. Karl hann med 101 km på skidor i Harsa; men det är en annan sak, för det var under fredag-lördag. Han lämnade skidparadiset i slösande sol och sju minusgrader. Han hade väntat sig att det skulle slita i honom att lämna just som det var som mest inbjudande. Men det var inte så farligt, för han hade varit inställd på det under flera dagar. Istället gjorde han nu ett besök i Rengsjö för att hälsa på i Nygår’n hos Bigitta och Anders, grannarna från Västerås-tiden, vilka bosatt sig som deltids-bönder i det fagra Hälsingland. De tog en promenad i det gnistrande vinterlandskapet, där de prydligt plöjda åkrarna var täckta av endast ett tunt snölager, vilket i sin tur avslöjade de snör-räta raderna. Anders visade stolt upp sina prydliga åkrar innan de tog en rejäl bond-fika. Det vill säga att Anders och Birgitta drack thé; de hade aldrig varit myket för det där med kaffe; fika hos dem innebar alltid thé, i alla fall för dem själva.

Nu var Karl på väg igen denna söndagskväll tillsammans med tre kollegor från det stora telekom-bolaget. Och det hann bli måndag innan de fyra kollegorna avslutat ölen i baren i Istanbul; som vanligt bodde de alldeles intill kontoret och skulle på måndagsmorgonen ha bara några få minuters promenad dit; i baren blev det bara en kortare diskussion om uppläggningen av måndagens workshop; denna var i sin tur endast förberedelse för ett kommande projekt och för tisdagens kundmöte, men likafullt viktigt. Med den bokning de fått i hotellet kunde de avnjuta frukosten i VIP-rummet högst upp i skrapan. Därifrån var det en fantastisk utsikt över mångmiljonstaden med dess kullar. Den djupröda solskivan kom just upp över horisonten då Karl kom in i frukostrummet. Han hann njuta några minuter innan solen kom upp helt och började blända honom. Färgen hade då övergått från det djupt röda till den stickande gula; härnäst anlände J till frukostbordet och strax kom de andra, Carsten och Sören. De var ute i god tid och avnjöt hela buffén, från lax till frukt och ost; Karl passade på att sleva i sig av de frästa champinjonerna; de smakade inte vitlök som de i Slovenien, men gick ner i alla fall.

Den här måndagen blev en verkligt lång arbetsddag; den startade med att alla kastade sig på nätverkskablarna på kontoret och loggade in för att kolla sin mail; det visade sig att arbetsmötet skulle börja först en timme senare så de hade god tid på sig för att ordna sina respektive administrativa angelägenheter. Så blev det en hel dags workshop med de turkiska kollegorna. Riskanalysen blev lyckad och på det hela var dagen så långt väldigt lyckad. Karl såg fram emot kvällens middag med kunden. Det var inte ofta han och de svenska kollegorna fick träffa Turkcell. Oftast var det förbehållet de turkiska kollegorna, mest på grund av språksvårigheterna. Väldigt få pratade engelska och de flesta då något stapplande eller enahanda. Med tiden hade dock telekom-bolaget etablerat bättre kontakter högre upp i hierarkin och där var språkkunskaperna något helt annat. Det var egentligen lite märkligt eftersom hela IT- och telekombranschen så gott som uteslutande kommunicerade på engelska. Så var det också under 80-talet i Tyskland; väldigt få varken kunde eller tordes försöka sig på att prata engelska. Men det ändrade sig snabbt och redan under 90-talet – kanske hade det med murens fll att göra ? – blev det möjligt att kommunicera med tyskarna på engelska.

Den här måndagen hade Karl och hans kollegor jobbat igenom det projekt som de var på väg att starta med Turkcell; de hade ägnat nästan hela dagen till analys av förutsättningarna att lyckas och åt en riskanalys för att hitta de kritiska aaktiviteter som skulle säkerställa ett lyckat resultat. Turkcell var deras första kund inom området mobilt internet. De hade varit pionjärer, tätt i spåren på japanska i-mode. Nu hade de kommit dithän att kunden bett om hjälp att vidareutveckla den plattform de byggt, och som nu kommit till ettt stadium då den måste få en omstrukturering för att möta de nya behov som vuxit fram. Sanningen att säga, så hade kunden byggt utan egentlig struktur och hade nu insett att man kommit till en punkt då man bara måste bygga om sin plattform. Detta var något som Karl och hans kollegor insett redan ett par år tidigare och redan ett år tidigare presenterat förslag om. Men kunden hade inte varit mogen. Dessutom var de ansvariga givetvis stolta över sin egen konstruktion och därmed inte särskilt mottagliga för hjälp utifrån.

Nu hade Turkcells ledning insett vad som var på väg att hända med deras system, det Karl och hans kollegor försökt få dem att förstå sedan mer än ett år. Teleoperatören hade i sina diskussioner med sin leverantör äntligen kommit fram till att nu behövde de hjälp. Och nu hade det plötsligt blivit bråttom. En systemarkitekt var redan på plats och många fler skulle behöva komma in mer eller mindre omedelbart. Måndagen hade avslutats med middag med kunden på ett berömt hotell i Istanbul. Där hade en gång Agatha Christie hållit till en period, antagligen för att studera miljön kring Orientexpressens slutstation. Passagerarna som kom med det beömda tåget inkvarterades vanligen på hotellet, Pera Palas. Det syntes på stilen att det var ett nrikt hotell. Inredningen var rustik till den grad att man kunde ana historiens vingslag; det var högt i tak med tunga kristallkronor och det knarrande parkett-golvet delvis täckt av orientaliska mattor. Tyvärr var betjäningen lusig och maten inte särskilt smakligt anrättad, men Karl njöt ändå av upplevelsen. För det var en upplevelse ! Orientexpressen, Pera Palas, Hercule Poirot, ja han kunde nästan föreställa sig det ångpustande loket framför de gammaldags vagnarna som utgjorde Orientexpressen. Visst var det väl så att Hercule Poirot kommit fram till att hela sälskapet misstänkta egentligen var gemensamt skyldiga till mordet på Orientexpressen ? Han mindes inte så noga längre, men visst var väl Ingrid Bergman och några andra klassiska skådespelare med i den där gamla filmen ? Jodå, det gick att läsa på bolagets hemsida att till och med Sean Connery spelat med i filmen. Numera går Orientexpressen andra vägar än den gjorde förr. Man till och med åka ena vägen med tåget och ta returen med flyg. Tydligen är avsikten att mer tillfredsställa nyfikenheten och upplevelsen än det rent logistiska behovet. Och det ligger ju helt i tiden med satsning på att fördriva tiden med nöjen, snarare än att kämpa för överlevnad och slita för brödfödan, tänkte Karl.

Det hade varit en lång dag, denna måndag i Istanbul. Middagen på kvällen hade varit en upplevelse i stil och historiens vingslag, medan maten väl varit närmast medioker. Men det gjorde nu inte så mycket. Man får ta seden dit man kommer. Karl hade avstått efterrätten till sin kopp capucino. Han hade istället bett om en liten chokladbit, petit four eller biskvi. Servitören verkade inte tro att det var möjligt, men kom ändå – efter en stund – med något som närmast liknade småkaakor. Det var mycket riktigt något slags bakverk, men smakade närmast som torra bondkakor. Inget vidare som komplement till en kopp capucino. Men efter ytterligare en stund kom kyparen med en kompletterande rätt. Det såg ut som marängsviss, men visade sig vara en röra på grädde, torra bakverk och chokladsås. Och det var verkligen inte någon marängsviss utan en ettersöt chokladröra med smulor i. Karl åt för syns skull lite av den. Ingen annan ville ens smaka den, så det mesta gick till hushållsgrisen om det nu finns sådana i Istanbul. Själva upplevelsen att ha varit på middag i det anrika hotellet fick bli det Karl tog med sig som upplevelse. Det är ju också det enda som vi kan ta med oss, som Tos brukade säga.

Hela veckan hade gått, för fredagen hade bara runnit iväg på en massa jobb; Karl hade tänkt åka iväg tidigt till föräldrahemmet, men som vanligt – med den föresatsen – hade tiden bara runnit iväg. Det hade funnits åtskilligt att göra. Och den var inte slut ännu, skulle det visa sig, då han kom fram till Eksjö. Kollegorna höll på till långt fram på natten. Karl hade dett upp redan en stund efter midnatt, men vaknat till redan vid hal-sex-tiden på lördagsmorgonen. Och de hade fortsatt arbetet med att få ihop sitt erbjudande till Turkcell. Inte förrän mitt på lördagen hade det blivit klart. Så helgens skidåkning hade varit en välkommen omväxling. Han hade lyckats koppla bort jobbet, åtminstone stuntals. Hur skulle han nu välja ? Stanna eller gå till det där nya. Han hade helgen på sig att fundera. Sedan måste han lämna besked. Han hade talat med J om saken, men bara helt hastigt. De bestämde att prata ut om saken i början på veckan. Skidåkningen gav behövlig tankeflykt.

Så blev det åter måndag, den sista i januari månad och tillika månadens sista dag. Mamma hade bestämt sig för att så småningom flytta från huset och till ett äldreboende. Hon hade klämt fram det rredan på fredagen och de hade talat om det under helgen, börjat planera. Och måndagen använde de för att röja ut en del skräp och att åka och köpa torkställningar till tvättstugan. Nu kunde hon hänga sin tvätt själv. Det var den mest akuta faktorn i sammanhanget. Annars oroade hon sig mest för trädgården och hur hon skulle orka sköta den i fortsättningen. De talade om en massa saker, lade upp ett projekt. De gick igenom möbler, vad som skulle följa med och vad som måste avyttras. De satte till och med in en annons på ”blocket.se”. En del möbler blev fotograferade och de kontaktade en auktionsfirma som per mail fick alla fotona. De lovade att komma och titta för att kunna åta sig att avyttra möblerna.

Trots att det här egentligen var en fridag denna måndag, kompensation för den förlorade lördagen, blev det en del arbete per mail och telefon. Det var kort sagt en omväxlande dag, en typisk måndag kanske. Det började mer och mer kännas som att måndagar var de mest hektiska, mest innehållsrika och kanske mest betydelsefulla i denna långa ström av dagar som ju egentligen utgjorde livet. Det var ju så han sa den förre finansministern Kjell-Olof Feldt: ”Alla dessa dagar – inte visste jag att det var livet”. Och Lars Winnerbäck han malde på: ”Livet är en dans, men en dans med svåra steg”. Tänkvärt och fyndigt, tyckte Karl som hämtat ner de flesta av hans låtar från nätet.

Måndagen var till ända. Men Karl var ännu inte färdig i tankeprocessen. Han kände det som att det var 70-30 för att fortsätta i nuvarande arbetsuppgifter; men han var ändå lockad av det nya, att få börja på ny kula och komma ur den gamla invanda trallen. När han utvärderade den nuvarande situationen och omständigheterna kring den, hamnade han också på 70-30, för att stanna. Det här gick ju inte ihop. Ville han ha båda jobben ? Ja, egentligen var det väl så. Egentligen var det ju en ideal situation – att ha två att välja på. Å andra sidan kunde han ju bara ha ett ! Så det blev till att tvinga sig in i en avgörande beslutssituation. Han hade tänkt sig att beslutet skulle mogna fram, utan att han skulle behöva fundera så mycket. Det skulle komma som en naturlig känsla. Men ingen känsla anmälde sig. Det började faktiskt bli bråttom. Han hade ringt och sagt att han behövde prata med J först och att det skulle ske på tisdagen. OK, på tisdagen skulle han då lämna besked – vad det nu skulle vara. Han kände inte alls för att pressa sig fram till ett beslut. Jodå, så småningom började det mogna fram: dags att satsa på något nytt, komma närmare rena säljaktiviteterna och inte bara ligga i ”back office” och ibland komma in och slå en och annan piruett. Nej, han ville själv driva. Så skulle det kunna bli om han bytte till det nya – om än oprövade. Men, som vanligt var beslutsgången vad man kunde önska. Inte tusan var det klart att bara byta, om än internt ! Nej då, nu skulle det sammanställas för hela säljsidan hur bemanningen skulle se ut. Alltså ingen bekräftelse. Så Karl fick ge sig till tåls. Och nu började han känna sig trött på hela historien. Nu fick det gå som det ville. Om det inte blev ett kvickt avgörande så tänkte han bli kvar där han var.

Veckan hade gått, men inte på det gamla vanliga harvande sättet. Så nu var det ånyo måndag, den första i månaden februari. Och den gångna veckan hade varit tung. Influensan, om än i lättare form, hade överraskat Karl genom att gradvis smyga sig på med en i och för sig elak hosta. Men så låg han där med huvudvärk och ont i kroppen. För ankar och instängd hemma. Föga tröst att det pågick ett alpint VM, för han orkade knappt ens titta på TV. Så här var det i februari. De flesta år var februari just den månad då influensan slog blint. Var Karl hade plockat upp den kunde han inte räkna ut. Kanske var det under den senaste flygturen han fått i sig något. Man kan ju misstänka det värsta, eftersom luften i flygplanen bara cirkulerar och inte byts alltför ofta. Vad kan det bli annat än smittsamt ? Nu spelade det ju i och för sig mindre roll var han kunde fått smittan ifrån. Kanske var det bara oförsiktighet under skidträningen ?

Den här första måndagen i februari var tung. Inte bara därför att Karl legat sjuk. Nej, Sara hade på söndagen åter meddelat sitt ”beslut”. Det var nu inte första gången det heller, men nu kändes det definitivt när kom med alla hans tillhörigheter. Hon resonerade som vanligt, men verkade ha tagit längre sats den här gången. Skillnaden var bara att nu var hon ledsen och snyftade. Hon ville inte men sa att hon kommit fram till att hon måste. De hade tillbringat söndagen tillsammans, tagit en lång skogspromenad, lagat en härlig fiskmiddag tillsammans och legat i soffan. Där, med honom i famnen hade hon börjat snyfta och klämt fram det där om sitt beslut. Nu var det uppförsbacke. Karl var inte bara halvvägs nere (eller uppe) på knä efter sjukdomen, utan nu var det brant uppförsbacke – en vägg !

Måndagen blev alltså en tung dag; antalet alternativ i jobbet reducerades då Karl fick negativt besked om det nya han tänkt sig; det var väl lika bra det, tänkte han stillsamt; för vilken mental kraft hade han nu för en nystart i jobbet ? Ungefär noll var väl det mest ärliga svaret. Han var faktiskt inte själv säker heller om han egentligen ville efter det som varit. Visst hade han själv dröjt med sitt svar, men så hade det varit också på den andra sidan. ”Processen har inte varit särskilt bra” uttryckte hon sig, den tilltänkta nya chefen. Det kunde man verkligen hålla med om. Det mesta hade gått på kryckor och Karl hade svalnat inför att byta jobb. Nu kunde han koncentrera sig på det han hade för händer och slapp börja med något han egentligen inte visste så mycket om. Kanske en efterhandskonstruktion, men nog så sann. Den utdragna processen hade gradvis tagit bort entusiasmen. Det kunde han ärligt tillstå inför sig själv.Och att ljuga för sig själv hade han lagt av med för länge sedan.

Hur skulle han nu hantera den vingliga personliga situationen ? Ja, som vanligt, var han böjd att intala sig. Och faktiskt inte så dumt; som han brukade förmana Gunnar, när denne var orolig och ville rusa iväg och agera oöverlagt. Det finns ingen anledning att göra något överhuvud taget. Bara ta det lugnt. Han tänkte inte fara iväg och berätta för de närmaste hals över huvud. Det fick komma i sinom tid. Men han anförtrodde sig åt Maria, vännen på jobbet. Hon var förstående. Fanns där för att prata om han ville. En genuin kompis. Men det var inte så påträngande utan fick anstå till ett lämpligt tillfälle. Nu fick han ta sig samman på egen hand. ”För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut, ser man allt med lite andra ögon ...” sjöng Björn Afzelius. Han hade väl haft sina ups and downs han också. ” … och man vänjer sig och långsamt blir man bättre på att se …”. Afzelius var född något år före Karl, men dog flera år tidigare. Så vad hade Karl att deppa över ? Han hade fortfarande sig själv, sin mor i livet, sin dotter, ett utmanande jobb och alla vänner i övrigt. Nästan allt fanns ju kvar – utom Hon, som sa att hon fattat sitt beslut.

Bara att ta sig samman alltså ! Här skulle inte deppas, det spiller bara tid, resonerade Karl, även om humöret var i botten och han kände sig allt annat än motiverad. Jobbet gav inte precis någon framgång just nu heller, men det skulle väl komma gladare dagar, som det heter. Livet blir ju vad man gör det till. Jovisst, det känns uppmuntrande att höra ! Han såg den berömda kurvan över sinnesstämningens utveckling vid kriser. Hur länge skulle han befinna sig i botten av den där badkarskurvan ? Hur skulle han hantera sig själv ?

Veckan hade släpat sig fram, fylld av bedövande och tråkigt arbete. Med turkarna kom han ingenstans. Inte en ”sportmössa” som stockholmarna säger. De var inte på samma våglängd helt enkelt, talade inte samma språk; språken var inte ens besläktade. Karl var nära att ge upp. Han tyckte allt var emot honom. Inte heller Carsten tyckte att det var meningsfullt det de höll på med. Men de fick bita ihop, inte ge tappt. De visste att det var rätt väg de förordade, men det tyckte inte kollegorna i Turkiet. Så hur skulle de då kunna arbeta tillsammans för att vinna kunden ?

I helgen hade det blivit skridsko med Sara. De hade vandrat iväg till restaurang., ätit gott och haft trevligt tillsammans. De sov tillsammans, vaknade tillsammans och umgicks – till synes – i harmoni. Det var först mot kvällen hon återupptog sina utläggningar om att de inte skulle vara ett par. Det hade snöat ymnigt under hela dagen och de hade inte varit ute, med undantag av Saras besök i gymet. Karl hade stannat hemma hos henne och jobbat med webben, med Saras bildhantering och med student-jubiléet. Han hade visat tålamod. Ändå blev det en lång diskussion innan han åkte hem i den djupsnöade natten. Väl hemma visade det sig att han behövde skotta snö, trots att de goda grannarna hade gjort sitt. Det blev halvvägs morgon innan Karl somnade i vinternatten. Han måste ju läsa lite i Kajsas ”Små citroner gula”, hennes senaste alster. Den var på samma tema, en yngre kvinna i livet, och verkade spännande. Den var som alla hennes böcker – det här var den tredje – välskriven, underhålalnde och tidstypisk.

Det blev en tidig måndag. Karl var ute och skottade snö redan kvart i sju. Som en gest tog han även de goda grannarnas bit av skottningen. Han var redan halv åtta på arbetet och kände sig jobb-sugen. Av någon anledning gick det mesta i hög fart den här måndagen, den andra i februari månad. Han kom till och med iväg hem tidigt och kastade sig över ett antal uppgifter hemma. Vilken måndag ! Ja, egentligen hade han  inte tänkt speciellt på att det ju faktiskt var  måndag. Sara hade ringt på kvällen och uppmärksammat honom på ett program om skidor i TV. Och det hade han tittat på. Måndagen hade alltså i stort sett bara rusat förbi och blivit till tisdag. Och Sara hade ringt på förmiddagen och tipsat om möjligheten att köpa en startplats till Öppet Spår. Den var nu redan tagen, men Karl hittade raskt ett annat erbjudande och slog till. Längre fram på dagen hade han kommit på att måndagen bara rusat förbi utan att han tänkt speciellt på det. Han hade haft mycket tid att tänka under tisdags-eftermiddagen. Efter att ånyo ha gett upp med turkarna passade Karl på att åka hem tidigt. Han kastade sig ut i skidspåret och avverkade 21 kilometer. På kvällen blev det favoorit-rätten spaghetti med köttfärssås. Och Sara ringde och undrade om han fått tag i startplats. De pratade om skridskoåkning till helgen. Ja, det var faktiskt hon som tog upp det. Och straxt före midnatt ringde Betten från Kairo för att berätta att alla hon kände hemma i Beirut var oskadda efter attentatet på den förre premiärministern. Det visste Karl redan för han hade pratat med hennes man, Karls svärson, dagen innan. Sarmad hade dock varit dämpad. Det kan man förstå, för det var precis så här som inbördeskriget börjat en gång. Det hade pågått i hela femton år och måste ha satt sina spår.

Nu var veckan i alla fall igång, tänkte Karl. Bara att kämpa på till nästa helg, vad den nu skulle bära med sig. Han hade jobbat på med web-sidan inför student-jubiléet och kommit ganska långt. Alla de gamla student-kamrater han lyckades komma i kontakt med hade blivit glada över att bli antingen uppringda eller kontaktade via e-mail. Web-sidan växte för varje dag, med mail-adresser och med korta berättelser om vad som blivit av kamraterna. Killarna var ganska lätt att hitta, medan många av flickorna givetvis bytt efternamn. Men med fantasi och uthållighet gick det framåt. Den senare egenskapen var en av telekom-bolagets hedersord. ”professionalism, respekt och uthållighet” var devisen. Den kunde tillämpas i de flesta sammanhang.

”Livet är en dans, men en dans med svåra steg” skrev och sjöng Lars Winnerbäck. Jovisst, dessutom var det ibland både tunga och vingliga steg; och ibland vill man inte ta några steg alls, tänkte Karl. Man vet inte om man vill att tiden skall stå stilla eller rusa på. Vill man att den skall gå saktare så att man hinner med mer i sitt liv eller vill man att den skall accelerera så att man kommer framåt i livet, eller vad. Svårt att säga. Humöret och motivationen svänger. Veckan innebar en rejäl portion skidträning, halva tisdagen och hela torsdagen. Det var så lugnt på arbetsfronten att han kunde ”arbeta hemifrån” på torsdagen; det innebar ytterligare fyra mil till säsongsdosen på skidor. Men de andra dagarna fick då bli längre, en bra kompromiss.Han hade arbetat hemifrån, som det kallades, fått utrymme för egen aktivitet, utan att det inkräktat på arbetet. Det var rätt lugnt på den fronten, men också oengagerande, dessvärre. Det gillade han inte, ville ha mycket att stå i. Fredagen blev i alla fall mer engagerande i arbetet. Men Karl såg ändå fram emot ensamheten på kvällen. ”Mitt hem är min borg” tänkte han när han stängde dörren bakom sig. Och så blev det åter helg. Och lördagen bjöd på sol och ett härligt skidväder med lättare skidträning. Efter ett besök i sportaffären för att köpa lite valla och en sickel – en skrapa för skidorna – kände sig Karl lite mer som en riktig skidåkare med koll på utrustningen; nu hade han också en klots, för att kunna stryka ut fästvallan över fästzonen. Med en burkspray-baserad klistervalla kunde han nu valla för de flesta fören. Köpte han bara också en vallabox, så skulle han vara i klass med Sara, tänkte han.

Ny vecka. Men, det hade blivit både tisdag och onsdag innan Karl kom på sig själv med att inte ha skrivit en enda rad om den senaste måndagen. Den hade varit ganska odramatisk. Efter en skidsöndag med Sara – de hade orkat med två ynka mil – och söndagsmiddag hade de somnat tillsammans. Karl kunde ta det lugnt på måndagsmorgonen och komma sent till jobbet. Han hade gjort frukost på sängen och Sara hade läst först tidningen och sedan i skidpärmen; nu började de båda fokusera på det kommande loppet, Öppet Spår, den följande måndagen, den sista dagen i februari månad. De läste vallningstips och diskuterade vad som behövde göras dessförinnan. På lördagen skulle de valla och preparera skidorna, ladda med kolhydrater och förbereda kroppen; drickandet skulle börja på torsdagen med två omgångar ”Carboloader” per dag; från fredagen skulle det ätas pasta eller pannkakor, det vill säga i tre dagar. Det var så de hade förberett sig året före. Och det hade varit perfekt, en utmärkt grund för att orka hela vägen från Sälen till Mora utan att gå tom. De skulle upprepa proceduren.

Veckan började alltså i lättsam stil. Karl kom först strax före lunch till arbetsplatsen, men det var ovanligt lugnt. Han kunde på tisdagen kosta på sig ett pass på skidor efter att ha ”arbetat hemifrån” på förmiddagen; men den här dagen var det sju minusgrader och en bitande och rykande nordanvind. Den starka vinden blåste upp snö och gjorde att spåret fykte igen. Den bomulls-mjuka nysnön var trög att köra i. Här och där var spåret helt igenblåst och Karl fick kämpa sig fram. Men emellanåt var spåret hårdare och han kunde hålla en hög och jämn fart med både stakning, dubbelstakning och diagonal-stil. Det var viktigt med stak-träning inför loppet; från Sälen till Mora kan ibland mer än halva sträckan vara av ren stakningskaraktär. Då gäller det att vara uthållig, orka stå stilla och staka på, envist hålla farten uppe, timme ut och timme in. Året före hade Karl kört en hel femmil med bara stakning som förberedelse, i tillägg till all annan stakningsträning som han och Sara genomfört de sista veckorna före det årets lopp. Och det hade betalat sig. Karl hade känt sig stark och fått betalt för förberedelserna. Ja, det hade varit en ren njutning i flera mil. Den tunga biten hade varit i dagsmejan, då fästet börjat försvinna. Detta år skulle han vara snabbare med att lägga på mer fästvalla – innan tröttheten förlamar armarna.

Nu hade det blivit onsdag; Karl hade träffat ”TOS”, den norske kompisen från Norsk Data-tiden; Thomas och han hade tillbringat en fika-timme med TOS och pratat gamla minnen. På kvällen var det så dags att blanda ut sportdrycken, Carboloader, som han skulle börja dricka på torsdagen. Uppladdningen för Loppet hade börjat. Nu var det bara fem dagar kvar. Programmet låg klart. Karl funderade på hur han skulle disponera torsdagen; träna eller inte träna, det var frågan; efter mycket övervägande – han var ganska sugen, men rädd att dra på sig en förkylning – kom han fram till att det var bättre, sett ur ett vidare perspektiv, att vila kroppen; han skulle ju dessutom börja bygga kolhydratdepåerna, så varför bränna något ? Nej, vila och uppladdning i fysiologisk och mental kombination fick det bli ! Alltså, behärska åklusten och avstå träning; han skulle ju få sina nittio kilometer bara fem dagar senare. Så varför ödsla med krafterna nu ? Nej, bygga, ladda, vila och fokusera blev ledord.

Så hade då den sista måndagen i februari avverkats. Det var dagen för Öppet Spår, Karls andra färd på skidor mellan Sälen och Mora. Kolhydratladdningen hade pågått sedan onsdag kväll. Och inte hde aptiten minskat, snarare tvärtom. Tisdagen hade varit sista träningsdagen. Nu skulle energi-depåerna byggas. Det blev två omgångar spaghetti torsdag till lördag. Då skulle skidorna vallas, men till vilket före ? Det fick bli uppbyggnad med fem lager blått uppe på grundvaxet. Det såg ut att bli ett kallt före, tvärtemot året innan. Men det skulle kanske komma in ett blidväder med nederbörd under själva åket. Inte lätt att veta vad man skall chansa på. Men det fick bli kallföre. De sista lagren kan man lägga på kvällen före eller alldeles före start.

De var fyra i bilen mot Mora, Sara Agneta och Steffe. Alla hade åkt förut. När de lämnade Uppsala hade det kommit trettio cm nysnö och det kändes lite bakvänt att lämna all denna snö bakom sig för att fara till det betydligt snö-fattigare Dalarna. Men nu var de på väg. Uppladdningen med sportdryck hade pågått från torsdagen och kompletterades i bilen med kalla pannkakor, precis som året före. Och i Mora väntade ytterligare en jätte-spaghetti på kvällen. Nu var fokus på Loppet. Alla preparerade skidorna och kollade utrustningen. Med all denna koncentration på morgondagens ”utflykt” blev det inte mycket till sömn fram till dess att klockan pep klockan fyra; då blev det full fart med påklädning och ett sista intag av gröt. Klockan fem gick bussen och vid ankomsten till Sälen kunde de konstatera att det småsnöade där, precis som i Mora. Och dit var det nu nittio kilometer att avverka på tillbakavägen. Och vallningen var nu inte alls avsedd för nysnö. Men i all den spända förväntan som råder på startfältet inför Öppet Spår lyckas de flesta få ordning på både fäste och allt annat som skall till för att ge sig ut på färden i fäders spår. Och det gick ovanligt smidigt för Karl. Nu hade han ju bara ett tidigare tillfälle att jämföra med, men framkomligheten var det inget fel på, inte heller på vare sig glid eller fäste.

Allt gick bra – till en början. ”Ljuvligt glid” tänkte Karl när han kom upp på myrarna och började den riktiga åkningen. Det här gick lättare än han väntat sig. Visserligen var inte spåret lika hårt som året före men det gled skönt. Allt var upplagt för ett lopp under sju timmar hann han tänka, innan han fick håll. Ja, det var nu inte så farligt för det vetr man att det går över efter ett tag och är egentligen inte något farligt alls. Men efter ytterligare några kilometer fick han magsmärtor, som skulle komma att sitta i under cirka sju mils åkning. Det var ingen trevlig upplevelse. Dessutom försvann glidet och det blev så trögt att det behövdes stakning i utförslöporna, i backar där han året förut varit nära att flyga ur spåret. Det bådade inte gott ! Och mycket riktigt visade det sig att han behövde mer än timmen längre tid på sig detta år, jämfört med i debutloppet året innan. Å andra sidan hade han ju nu fått uppleva lite av tuffheten i vasalopps-spåret. Det var nämligen inte bara nysnö i spåret utan det småsnöade under hela loppet; det var snökristaller, som i motvinden piskade in i ansiktet på de öppna myrarna och sjöarna. Dessutom fykte spåren delvis igen, så det gick trögt framåt. Men till Mora kom han, samtidigt med Sara som kom ifatt några kilometer från mål. De andra kompisarna hade han redan för länge sedan måst släppa, den sista i självaste ”Lundbäcksbackarna”. Totalt sett var dock hela loppet ytterligare en upplevelse, en sådan där som vi tar med oss i livet enligt Tor Olav.

Den här måndagen, den sista februari var alltså helt olik alla andra måndagar detta år, både tidigare och kommande måndagar. Det var den enda måndagen det året som Karl åkte sträckan Sälen-Mora. Nu kunde han börja fundera på året därpå. Fast redan samma vecka dök tanken upp att kanske åka ”det riktiga Vasaloppet”, det vill säga det som går första söndagen i mars och med gemensam start. Han hade kunnat få starta i startled åtta, men då skulle det vara 10.000 åkare framför honom. Tanken på den där bröten med femton tusen par skidor och stavar runtom var alltför avskräckande, men tanken hade kittlat honom. Det fanns boende och det hade bara varit att sätta sig i bilen och köra dit. Men han avstod. Antagligen var det ett klokt val. Han hade ju inte ätit pasta en enda gång heller efter att ha kört Öppet Spår. Utan bränsle fungerar ingen motor. Och vad kunde vara värre än att stå helt utan energi ute i vasaloppsspåret ? Nej, här skulle inte tullas på någon princip. Karl hade ju satt upp som ett livsmål att aldrig åka det där loppet, som han betraktade som rena stolle-provet. Men fler turer i Öppet Spår måste det bli, det kände han redan nu, precis som efter debuten. I detta sammanhang var det inte utan att han kom att tänka på Malin Smitts citerande av Göthe:” Nur in der Begrenzung zeigt sich der Meister”. Det hade hon tillhållit Karl en gång i realskolan och den minnesbetan gick aldrig ur. Han hade i uppsatsskrivningen recenscerat en bok och blivit så uppslukad av handlingen att han glömde själva poängen, varför den fascinerat honom; och det var ju just det han skulle ha beskrivit, men missade. Den gången skämdes han och hade för alltid Göthes ord ringande i öronen. Överdriften är ingen dygd. Avvägning och anpassning till vad situationen kräver, det var modellen. Det hade han i denna pinsamma stund lovat sig själv att tänka på i framtiden. Det var inte alltid lätt då entusiasmen flödade.

Redan dagen efter den sista måndagen i februari, nådens år 2005, var det den första mars. Veckan hade rusat iväg och det blev helg med lättare skidåkning, bara 25 km per dag. Men det skulle komma en måndag av det typiska slaget: klockan 06.35 vid gaten för vidare befordran till Frankfurt och sedan vidare ut i världen. Tänk att så hade den här ”boken” börjat, just med första planet till Frankfurt och de filosofiska tankar som regelmässigt dök upp i detta sammanhang. Man hinner tänka mycket i väntat vid en gate, hade Karl tänkt många gånger.

Nu var det alltså dags igen. Och det var den första måndagen i mars månad. Mars var vanligen lite halvt opålitlig avseende snö- och is-tillgång, men detta år hade snön kommit sent. Ja, den första snön hade varit tidig för säsongen och således försvunnit efter ett tag. Men den stora, riktigt stora, snömängden hade kommit först en dryg vecka före Vasaloppet. Och det hade stressat arrangörerna, för temperaturen lågg runt nollgradersstrecket och då fungerade inte snö-kanonerna. Nervositeten hade varit påtaglig, men det blev aldrig någon risk för något av loppen; men arrangörerna hade hållits på halster in i det sista, innan de kunnat andas ut. Karl kände sig ”fit”, han var tränad; den där korta influensan en månad tidigare kändes dock i kroppen.

Nu satt han där igen, vid Frankfurt-gaten, på väg till arab-världen; Saudi hade han aldrig besökt tidigare, men nu skulle det bli av; det var en uppföljning till en offert som gått in redan före årsskiftet; men kunden hade tvekat ett tag innan man bestämde sig för ett möte för att diskutera saken. Så nu var Karl på väg dit tillsammans med Tayo; de kände varandra väl vid det här laget och såg fram emot resan. Tayo hade flugit upp från Karlskrona till Arlanda redan kvällen före. Nu träffades de redan i säkrhetskontrollen på Arlanda och åkte hela vägen tillsammans. I Frankfurt blev det fotografering med telefonerna. Det var i ”Suckarnas gång”, den där tunneln med horisontella transportband, som Karl hade passerat så många gånger. Hur stor del av sitt liv hade han tillbringat i ”Suckarnas gång”. Den framstod som kilometerlång, men är sannolik inte mer än 400-500 meter. Men miljön är så neutral och kal att man skulle kunna tro att man befinner sig i någon av alla de där kulvertarna som löper i kilometrar under sjukhusen.

Den här resan var nästan som när Karl och Tayo varit i Dubai, en gemensam resa då de lärt känna varandra närmare. Tayo var pålitlig, men hårt engagerad runtom i världen, så det gällde att skaffa sig ett ”committement” från honom i god tid. Och de trivdes att jobba ihop. Nu var det dags igen. Det hade inte varit mycket till förberedelser; de hade inte ens fått instruktioner från kollegorna i Saudi, men räknade med att ta det hela på rutin och basera mötet på de kunskaper de besatt. Och det brukade fungera. Den här gången visste de dock inte hur mötet med kunden skulle komma att läggas upp. De skulle komma att ha några timmar till förberedelse kvällen före på hotellet. De hade ju arbetat tillsammans med offerten, men det var länge sedan nu. I alla fall hade de gjort många kundpresentationer tillsammans och visste hur de skulle lägga upp det hela och hur de skulle koppla sina respektive delar till varandra.

Allt gick enligt planen. De blev upphämtade på ”King Khaled” airport av en av bolagets chaufförer som levererade dem på hotellet, ett av alla de där amerikanska som Riyad tydligen var fullt av. Men omgivningen var inte den vanliga. Säkerhetsarrangemangen var omfattande; hotellets infart och omgivning var blockerad av höga cementblock som bilen fick kryssa mellan. Vid infarten stod vakter som noggrannt kontrollerade passagerare och bil. De tittade i motorrummet och bagagerummet innan de släppte in. Här hade man tagit de tidigare attentaten på allvar. Enligt en kollega hade terrorister försökt spränga också inrikesminsteriet, men misslyckats. Detta var efter attentatet mot amerikanska ambassaden. Nu hade terrorismen börjat inriktas mot statliga byggnader och institutioner istället.

De hade bestämt med Mohammed att träffas till frukost dagen för kundpresentationen. Honom hade de aldrig träffat ”in real life” förut; men han skulle ha med sig också en annan bekant kollega, Hazem, som Karl hade haft en hel att göra med i tidigare sälj-projekt. Men de hade aldrig träffats, i alla fall inte vad Karl kunde påminna sig. Det kunde ha skett på någon av de stora samlingarna, då det ofta var samling från alla bolag i världen. Det var ofta så i det stora telekom-bolaget att man lärde känna många kollegor, men träffade personligen bara en bråkdel av dem. Många kunde man ha att göra med under lång tid utan att ens träffas personligen. Det skedde mestadels ggenom mail-kontakt och genom de otaliga telefon-möten som avhölls under stora offert-processer. Förr i tiden hade man samlats någonstans i världen för att jobba tillsammans, men numera skedde det mesta via mail och andra typer av kommunikation. Material skickades kors och tvärs i världen med mail och mycket material samlades på datorer som gjordes tillgängliga för alla projektdeltagare. Det medförde att projektdeltagarna inte ens var medvetna om alla som var involverade i ett pojekt. Men med stöd från gemensamma rutiner, gemensam nomenklatur och etablerade strukturer visste alla vad som skulle göras och hur det skulle redovisas.

Väl vid frukost hade de arabiska kollegorna redan kommit. Karl kände igen Hazem på rösten, eftersom de pratat så många gånger per telefon under projektets gång. Mohammed var en ny bekantskap och han kom i den traditionella arabiska ”kostymen”, d.v.s. den långa kritvita och fotsida ”klänningen” och den obligatoriska rödvita duken på huvudet med de två svarta ringarna uppepå. Nu började Karl och Tayo redan bli så vana vid utstyrseln att de inte  reagerade längre utan såg på den västerländska klädseln som avvikande. De kom snabbt överens om uppläggningen av kundmötet och åkte sedan genom det moderna Riyad till Saidi T elecom. Som vanligt nuförtiden var säkerhetskontrollen rigorös, men förvånansvärt snabb och enkel. De kom snabbt på plats och möttes hjärtligt av kundens representanter. Det var en mycket öppen och trevlig stämning, mer uppsluppen än den avvaktande hållning som Karl mött i Oman. Det mesta gick smidigt. Enda incident var när det var dags för den obligatoriska bönestunden. Då smet deltagarna iväg en efter en och i praktiken blev det en halvtimmes paus. Men det var inte mycket prat om den saken. Det bara hände. Och sedan kom de tillbaka, förmodligen stärkta i själen, trodde i alla fall Tayo och Karl. Sedan drog det ut på tiden med presentationer och diskussioner innan bolagets chaufför kom och hämtade till kontoret. Och där var det ännu strängare säkerhetskontroll. Bilen fick köra genom en lång rad av betongblock och blev sedan kontrollerad med speglar inunder, i motorrum och i bagagerum. På vägen in till gården vid kontoret stod det flera kanoner av 135 mm kaliber. Här tog man hoten på allvar !

Karl och Tayo hade missat lunchen ordentligt. Antagligen hade inte alla kundens representanter ägnat bönestunden bara till bön, utan sannolikt hunnit äta också. Men svenskarna var kvar hos kunden till tidig eftermiddag. Det var dock bra timing att komma till kontoret som de gjorde, för där var det allmän samling med sandwich, dricka och tilltugg, något slags socialt tilltag för att öka samhörigheten bland personalen. Det kom väl till pass. Karl passade på att få i sig ett par kyckling-sandwich och sköljde ned med Sprite. Här var det inte tal om annat, om man inte drack thé eller kaffe förstås. Tillmiddagen på hotellet kunde de få alkoholfri öl eller något slags svagdricka, som dock var klart njutbar. Och buffén, som Karl och Tayo åt två dagar i rad var klart godkänd. Den var närmast läcker. Det var allt från fräscha grönsaker och frukt till onyttiga efterrätter. Däremellan kunde de äta så mycket de ville av olika slags kötträtter, fisk, kyckling, räkor och olika friterade rätter. Man kunde också komponera sin egen Caesar-sallad, något som Karl lärt sig på golfklubben hemma.

Det blev som vanligt på jobb-resor, det blev sent. Nu skulle Tayo hinna göra iordning en mini-presentation åt Karl till dagen därpå inför nästa möte med kunden. Karl skulle åka med Hazem för att ge en uppdatering och klarläggande kring den inlämnade offerten. Då skulle han passa på att lämna kompletterande information till vad han och Tayo pratat med kunden om. De kände att de var på rätt väg och att kunden stegvis hade förstått och accepterat vad de föreslagit. Nu gällde det att få med sig de olika fraktionerna hos kunden. Det kunde göras med uppdaterad information, med besök och med ytterligare arbetsmöten i framtiden. Det skulle sannolikt bli en utdragen process, för så var det – nästan undantagslöst. Det var lika bra att bereda sig på det från början. Och de var i början, fastän offerten gått in redan mer än två månader tidigare. Summa summarum, så hade besöket varit värt mödan. Kollegorna verkade vara av samma åsikt och tyckte att man kommit en bit på väg med kunden. Nu skulle de få en rad följdfrågor att besvara och kanske till och med komma tillbaka efter någon vecka eller två. Saudi-kollegorna ville försöka få kundens representanter att komma till sverige för att ge dem en extra kick; som vanligt gäller ju att man säljer på två kanaler: dels mot företaget, d.v.s. den organisation de representerar, dels mot personen själv. ”What’s in it for me – how could I benefit from choosing this vendor” finns alltid snurrande i kundens hvud. Det gäller att se till att kundens representant förbättrar sin egen position internt genom ett bra val. Den här gamla goda regeln hade Karl lärt sig för många år sedan och den hade han fått verifierad många gånger sedan dess.

Nu skulle det bli några dagars avkoppling. Tayo åkte redan natten efter den första dagens kundmöte. Han skulle överraska sambon med en resa till New York; som han reste runt i världen var hon van att vara ensam den mesta tiden i veckorna. Tayo brukade vara borta hela veckan och komma hem till familjen på fredag eller lördag från Indien, USA eller någon annan avlägsen ort, där han brukade jobba med kunder. Visserligen hade han tillbringat tre veckor med familjen i sitt forna hemland Brasilien över jul och nyår, men han hade å andra sidan varit bortrest hela februari. Så nu måste han satsa på familjen ett tag; han behövde komma upp till noll, för han låg på krftigt minus.

Karl stannade alltså en extra dag och fick tillfälle att sitta med kunden på egen hand. De gick igenom olika optioner och möjligheter med kundens tilltänkta lösning och Karl beskrev fördelar och nackdelar med de olika scenarior som diskuterades. Araberna var väldigt öppna och lätta att diskutera med. Det var en hjärtlig stämning. Karl lade märke till att, trots den mycket säkerhetsorienterade inställningen, kunde han och hans kollegor gå som ”barn i huset”. Hans kollegor ssprang ut och in i möten hos kunden. I smyg lyckades Karl fotografera kundens personal medan de var som mest i diskussionstagen. Han hade stängt av ljudet i telefonen och lyckades medan han gick omkring i rummet och låtsades prata, fyra av några foton. Det blev intressanta bilder att visa hemma.

Efter det lyckade kundbesöket hann Karl klämma i sig en lunch tillsammans med Hazem innan det bar av till flyget med bolagets egen chaufför. Kulsprutorna utanför kontoret kyckades han fotografera i smyg bakom minibussen medan chauffören lastade in hans väskor. Det hade underdagen blivit ordentligt hett i solen så det var skönt att åka luftkonditionerat. Flygplatsen i Riyad, vilken är förvånansvärt liten med tanke på all den trafik som måste passera, var snabb att ta sig igenom. Karl köpte dollar för att ha till visum i Beirut. Under flygningen pratade han med en libanes på väg hem från ett byggprojekt. Denne flinade bara åt Karls fråga om det inte serverades något bra drickbart under flygningen. Det gjorde det nu inte, för han åkte med Saudi Arabian Airways. Och de var förstås trogna muslimer, så det blev varken öl till maten eller någon whisky alls under flygningen.

Men snart var han i Beirut. Det kändes som att komma hem; det var nu inte bara därför att Elisabet bodde där och mötte tillsammans med Sarmad. Nej, det var som att komma åter till civilisationen. Här kunde Karl snabbt få sig en öl och koppla av. Sarmad och Elisabet mötte; han kände sig hemma. Det var nu inte första gången Karl satte sin for i Beirut. Det var nästan exakt ett år sedan nu. Och dessemellan hade dotter och svärson varit i Sverige, men inte som gifta. Det hade varit om sommaren och de hade dels varit ute och seglat en högsommardag mot slutet av deras vistelse i Sverige. Och redan i början av deras tid i Sverige hade de varit tillsammans i Sjöarp. Sarmad hade blivit bekant med sin då blivande frus hemland. Och han var imponerad av det. Elisabet hade tagit honom med på allt som tänkas kan av Sverige och den svenska sommaren.

Men nu var Karl i Beirut. Han kände sig som hade han kommit tillbaka till civilisationen efter besöket i arab-världen – den riktiga arab-världen. I Beirut finns gott om muslimer, dessutom av de flesta slag, d.v.s. druser, shiiter och sunnis. Och religiöst gör ssig dessa påminda överallt genom alla de moskéer som vuxit allt tätare på senare år. Politiskt dominerar fraktioneringen mellan dessa olika muslimska grupper, kristna maroniter och diverse andra kristna minoriteter. Socialt är uppdelningen tydlig. De olika religiösa grupperna bor i egna åtskilda stadsdelar och byar. Klädseln skiljer druserna från andra grupper. Ekonomiskt är skillnaden också tydlig, med shiiter som de fattigaste.

Karl kom snabbt hem till Elisabets och Sarmads nya lägenhet. Den var bra mycket större än den Sarmad haft förut och så gott som helt ny och fräsch. De hade verkligen satsat på att skapa sig ett gemensamt hem. Köket var av modernaste slag med skinande blank gassspis. Sarmad såg till att de fick nypresad juice på morgnarna och han var överhuvud taget väldigt huslig och omtänksam. Elisabet krängde runt med sin numera ganska stora mage. Hon förmedlade med små utrop de sparkar som den blivande sonen utdelade i magen på henne. Den lilla familjen var under uppbyggnad och bägge blivande föräldrar lyckliga och förväntansfulla.

Det blev tre hela dagar för Karl i Beirut. Det var en spännande tid, eftersom staden och landet var i centrum av nyhetsförmedlingen i alla medier. Den politiska utvecklingen kokade. De sedan många år ockuperande syriska styrkorna drogs tillbaka och bort från Beirut. Folket var uppdelat mellan dem som jublade över detta, den för en gångs skull enade oppositionen å den ena sidan, och dem som argumenterade för att behålla den syriska närvaron i Laibanon. Presidenten återinsatte den avgångne premiärministern. Oppositionen krävde i stora demonstrationer sanningen på bordet kring det attentat som dödat den förre premiärministern. Han hade nu blivit en symbol för oppositionen som samlades i masmöten, tapetserade bilar och väggar med hans porträtt. På kvällarna körde bilar runt med libanesiska flaggor och tutade för att ge uttryck för frustration och samtidigt utnyttja vad de upplevde som en nyvunnen frihet att uttrycka sin mening.

Karl hade tre dagar i Beirut och hann med att åka runt en hel del. Han var tillsammans med sarmad uppe i Bhamdoun medan Elisabet var på sitt arbete och jobbade undan för att kunna vara ledig på fredagen. Karl fick inspektera Sarmads byggnadsprojekt, som nu kommit igång. Husgrunderna hade börjat gjutas på sluttningen en bit bort från vingården. Vädret som vid bra precis samma tidpunkt året innan varit rent sommarlikt, visade sig nu från en helt annan sida. Det vaar kyligt, regnade av och till och det kom till och med en hagelskur. En annan dag var avsatt för att plantera i vingården. De grävde upp plantor med iris på en begssluttning. Sarmad tänkte döpa ssin vingård till ”Domaine d’Iris” och ville därför ha dessa blommor längs en av vägarna. Han planterade dem mellan små buskar av timjan. Där fanns också vild lavendel. En annan dag var de och såg till både bikupor och den ridhäst som stod uppstallad hos en av Sarmads många kompisar. Det där med bin var något han lärt av sin far och farfar en gång och han ville behålla hobbyn som en familjetradition. Hästen skulle så småningom få ett stall i vingården så att Elisabet och han skulle kunna ägna sig åt ridning på de egna ägorna. De planerade att under den varmare delen av året vistas i Bhaamdoun, som ligger halvannan mil öster om Beirut, på en västsluttning. Då luften är klar kan man se Beirut borta vid havet, som också syns i fonden de dagar då sikten är god. Här uppe skulle de kunna bo i ett paradis. Det hade det inte varit under kriget, då Sarmads föräldrar hade måst fly hals över huvud med hjälp av en vän från ”fienden”; underr deras bortavaro hade huset plundrats och det var endast fasad och stomme som återstod, då de återvände efter kriget. Men nu var det resturerat och närmast elegant. Men det var bara under den varmare årstiden som Sarmads mor och mormor bodde där. Det var alltför omfattande att värma alla rummen i detta stenhus med golv i marmor och väggar av sten. Men elegant var det, och välutrustat. Där tänkte sig Elisabet att tillbringa sommaren med den nyfödde.

Karl åkte nattflyget hemåt. Ja, det blev väl snarast mogonflyg, eftersom planet lyfte vid halv-fyra-tiden på morgonen. Han hade nöjet att komma till Frankfurt vid halv-ssju-tiden, just något lite för sent för att hinna med första planet till Stockholm. Han hade nog hunnit själv, men marginalen var allför knapp för bagaget. Det kändes närmast snöpligt att höra utropet för denna avgång, som skulle ha varit utmäkt att hinna med för att få en längre dag hemma.. Men så var det nu och det blev därför några timmars väntan vid gaten. Nu var det gaten i Frankfurt och inte gaten för att komma till Frankfurt. Det kändes nästan som måndag, men det var söndag morgon. Det märktes också. Passagerarna var till största delen personer som reste som turister. Den vanliga kadern affärsresenärer var i stark minoritet. Detta var ingen normal resedag, i varje fall inte så här tidigt. Frankfurt alltså, på väg hem, så snart skulle cirkeln vara sluten. Han hade varit borta en knapp vecka, åkt tidigt på måndagen. Det var bara några timmar från en komplett 168 timmars vecka. Och Karl hade upplevt mycket, både i jobbet och privat. Och han hade fått vara tillsammans med dottern och den blivande dottersonen. Denne hde nu lagt sig tillrätta i Elisabets mage inför den sista månaden. Och Karl hade lärt känna Sarmad ännu bättre genom att de två fått tid tillsamans själva. De hde alltid kommit väl överens och det fungerade utmärkt.

Som Karl satt där vid gaten i Frankfurt och funderade över om han skulle ringa kollegorna i Saudi, plingade det i telefonen och Hazems bild kom upp. Jodå, det var dags att fortsätta jobba. De hade fått till och med söndagen på sig att svara på några frågor. Karl lovade att ta sig an dem så fort som möjligt. Han skulle nog behöva Tayo till hjälp med svaret och räknade med att få kontakt med honom; det skulle dock dröja för han befann sig i en annan tidszon, i USA. Hazem skulle utverka anstånd till måndag för att få lämna svaren till kunden. Nu var det inte så länge kvar att vänta på planet. Och sedan skulle Sara hämta på Arlanda. Karl såg fram mot detta. Och han såg fram emot att få sig den vanliga söndagsturen på skidor: fram och tillbaka till Hammarskog. Den här gången var de dock för sent ute för att hinna in och fika före stängningsdags. Det fick bli lite av den medhavda saften istället. Sedan var det full fart tillbaka hemåt. Sara var trött så Karl körde en extra sväng på ett par kilometer. Det var dock nära att han hunnit ifatt innan de kom tillbaka till bilen. Å andra sidan var den redan varm när Karl kom fram.

Nu var det åter måndag. Karl hoppade upp tidigt och var redan klockan sju på arbetsplatsen. Full fart – han hade en hel del att stå i – som alltid när han varit borta en hel vecka. Nu var i och för sig mailen grovrensade i veckan, men det fanns en hel del annat också. Till exempel fanns det ett meningslöst möte att sitta av. Tre gånger hann Karl somna, men som tur var satt han vid bordsändan och ingen märkte nog något. Och gjorde de det så insåg de väl hur tråkigt det var på det här mötet. ”Bortkastad tid” sade Tom-Åke. Han verkade ha en sund inställning till jobbet. Men så kom han också från ”Business Management” och hade varit med ett tag. Det var nog så, tänkte Karl, att hade man varit med ett tag, så var det lättare att inse när något var galet. Men det var egentligen svårt att få ihop den ekvationen, efetrsom det var mest gamlingar kvar i bolaget efter alla uppsägningar.

Veckan hade gått fort, så snart var det åter måndag; ja, det var inte vilken måndag som hellst, utan själva dagen för vårdagjämning; det är den ena av två dagar under året då dag och natt är lika långa. Solen passerar ekvatorn på väg från den ena vändkretsen till den andra. Helgen hade innehållit två biobesök och två rejäla rundor på skidor. Både lördag och söndag blev det 25 km. Det var absolut årets ljuvligaste helg i skidspåret. Det var fortfarande väldigt gott om snö och det var ett par minusgrader i den strålande solen. Som vanligt mötte Karl och Sara kompisarna i spåret. Erik och Agneta kom som vore det programmerat på ungefär samma plats som de så gott som alltid möttes. De hade redan varit i Hammarskog och vänt. Rekommenderade laxmackan, som Sara provade. Karl föredrog soppan och backade på den så att även Sara fick en rejäl slurk. Den var på lördagen. Vanligen hann de inte fram innan resturangen stängde, men den här lördagen hade lyckats komma iväg i tid. Nu gick också skidorna fort. Det var ett ljuvligt glid och de drog fram i rejäl fart. På söndagen hade de istället packat en rejäl matsäck och gjort två ordentliga pauser i den slösande solen. Karl var vekligen laddad efter helgens friluftsliv då han släppte av Sara vid hennes jobb på måndag morgon.

Jobbet denna måndag var precis tvärtemot helgens fräscha upplevelser. Nu var det mer byråkrati och meningslösheter än någonsin. Det var uppenbart hur lite av arbetet som egentligen syftade til att uppnå det som var den egentliga uppgiften. Det var väldigt lite av allt de höll på med som syftade till att uppnå de mål som de lade så mycken energi på att diskutera och skapa stödsystem för att kunna uppnå. Men som Tom-Åke sa på lunchen: det är så här det är, snart ersätts det av något annat och förhoppningsvis bättre; har man varit med ett tag så vet man att det snart ebbar ut. Men han och Karl var överens om att egentligen var det vare sig seriöst eller professionellt det de höll på med i gruppen. Men det gällde att hålla ut, att inte sticka ut hakan, inte gnälla utan bara flyta med med ett minimum av insats och utan att försumma något, men ändå spendera minimal energi på meningslösheterna.

Måndagen hade gått; Karl hade ätit lunch med Tom-Åke. De var nya kollegor, men hade funnit varandra efter ett par månader. Det visade sig att de hade likartade värderingar och kom därför bra överens. Tom-Åke hade ungefär samma bakgrund som Karl och hade uppenbarligen lärt sig hur man håller sig flytande i den stora organisationen. Över lunchen diskuterade de inte bara politik utan även den interna politiken i företaget. De hade uppenbarligen samma syn på J och på ledarskap i allmänhet. Tom-Åke hade lärt sig att vara följsam. Han hade nog undrat lite i börjanb vad det var för grupp han hamnat i, men snabbt funnit sig tillrätta. Han hade ju ingen barlast, inget gammalt att släpa på.

Måndagen gick. J kom då och då rusande med snabba inpass. Nu hade han bestämt sig för en förändring av ansvarsfördelningen inom gruppen, eller regionen som det egentligen hette. CEMA stod för central-Europa och Mellanöstern. Nu skulle Karl komma att få ta hand om också Mellanöstern, precis som han gett uttr4yck för i samband med att de i början diskuterat uppdelningen. Det var ju bra, för nu kunde han få fler tillfällen att hälsa på Betten i Beirut. Karl hade samtal om detta med J under tisdagen. Egentligen hade Karl tänkt sig att åka skidor på förmiddagen, men känt på sig att han borde vara på jobbet redan på morgonen. Det var nu bra, för det dök en del saker att ta i redan på morgonen. Han hade egentligen haft sin agenda klar sedan kvällen förut och då ville själen, det vill säga ambitionen, inte kompromissa. Han skippade det där med skidåkning och klarade istället av en hel del ärenden under förmiddagen. Och under eftermiddagen kunde Karl därför passa på att jobba ifatt och förbereda sådantr som skulle kunna komma att stressa honom längre fram. Det är bra med framförhållning, sade han sig själv.

Karl såg fram emot påsk-helgen och besöket hos mamma. Han hade i sin iver försst tänkt åka redan på tisdagen, men insåg snabbt att det var mycket bättre att packa på kvällen och åka någon gång på förmiddagen på onsdagen, ”dymmelonsdag”. På så sätt skulle han markera närvaro på onsdagen och ”jobba hemifrån” bara under torsdagen. ”Påsken är lång” resonerade han. Nu skulle det bli tillfälle att inspektera stormskadorna i Sjöarp, om nu snön skulle tillåta det. Men nu hade temperaturen stigit så pass att snön rimligtvis inte skulle utgöra något egentligt hinder. ”I’m thankful for my country home, it gives me a peace of mind” sjöng Neil Young och fortsatte ”somewhere where I can walk alone and leave myself behind”. Han packade ner kängorna och jeansen för att kunna ge sig ut i ”markerna”.

Eftersom det varit lite att göra, låg aktivitet, på jobbet den där påskveckan, hade Karl dragit iväg redan på ”dymmelonsdag”; inga påskkärringar hade synts till; inte så heller på själva Skärtorsdag i Eksjö. Han hade kommit dit redan onsdag eftermiddag och fick nu en skön kväll till att börja med. Han var hemma hos mor redan samma tid som han skulle ha varit i sitt eget hem – till och med om han gått hem tidigt i jämförelse med vad det brukade bli. På så sätt blev det nu många härliga dagar. Och härliga var de, för trots att det var en väldigt tidig påsk, så var vädret varmare än det brukade. Solen strålade slösande över altanen. Där kunde Karl i lugn och ro läsa ut Lagerlöfs ”Gösta Berlings Saga”. Den var nu inte så upphetsande uatn han fick koncentrera sig på att plöja igenom den för att överhuvudtaget orka komma igenom den. Och det gjorde han lagom till avfärden på Annandagen. Då hade han hjälpt mama att tömma bokhyllan på gamla halvfranska band, bland dem Lagerlöfs samlade skrifter. Han hade burit ner dem och alla de andra böckerna hon ville göra sig av med i källaren. Där låg de nu och väntade på köpare. Karl hade annonserat ut böckerna på internet. Redan någon timme senare hade ett par spekulanter mailat. Det skulle nog bli enkelt att bli av med böckerna, tänkte Karl.

Hela påskhelgen bjöd strålande sol. Till och med den annars så tråkiga Långfredag bjöd badande solsken. Karl åkte till Sjöarp för att se på stormskadorna och för att se till sitt hemman. Det hade klarat sig. Den stora granen stod lika högrest som vanligt; men bakom skjulet hade en tall knäckts rätt av, som tur var bort från skjulet som klarat sig sånär som på en avblåst takplåt. Kanoten hade blåst ner från bockarna och farit iväg ett tiotal meter. Den hade varit vattenfylld och nu fick Karl bryta loss isen innan han kunde släpa kanoten på plats.

Annandag påsk var naturligtvis en måndag; Karl hade valt att köra hemåt först på tisdagen; det var ett klokt val; på så sätt hade han kunnat stanna hos mor i hela sex dagar och kände sig ordentligt utvilad under hemfärden; när han kom till kontoret vid ett-tiden hade han varit borta i hela sex dagar; härligt, tänkte han; det är var ett riktigt påsklov ! På väg hem hade han tagit vägen genom Ydre; det var en vacker dag och på vägen fick han till och med syn på betande tranor utanför Rydsnäs; det var säsong nu, tydligen.

”Olücir ozevar” eller något liknande sa taxi-chaufförens på Karls fråga ”What time is it”; ja, vad f-n tänkte Karl, det där säger inte mig någonting. Kan det vara kvart över elva kanske ? Borde vara något i den stilen eftersom flyget ju skulle landa straxt före tio enligt tidtabellen; men som vnligt hade det varit motvind, som piloten meddelat; dessutom hade de varit åtminstone tjugo minuter sena ut från München eftersom redan incheckade pasagerare inte fanns ombord, men ändå hade incheckat bagage lastat; alla visste vad det betydde. Ingen start utan att först lasta av detta. Så Karl beställde väckning av portiern; det var det säkraste, för de använder åtminstone lokal tid, tänkte Karl. Inget chansande med egen kocka, d.v.s. i mobiltelefonen. Det skulle vara alltför osäkert. Han visste ju inte ens vad lokal tid var; men han misstänkte att det var densamma som hemma i Sverige. Nu vr han i Istanbul. Det kändes nästan som hemma – i alla fall välbekant. Men det var lite annorlunda den här gången. Maria hade slutat arbeta med turkarna och påven hade just dött; inte för att turkarna, d.v.s. muslimerna bryr sig om det, men det kändes ändå som lite ”nya tider”.

Det här var på en söndag och han skulle vakna i Istanbul på måndagen; det var alltså ingen vanlig måndag; det hade förresten redan hunnit bli måndag innan han kom i säng på hotell Princess i Maslak. Fördelen med det hotellet vara att det var bara några hundra meter från kontoret. Visserligen var det ingen rolig väg att promenera, men en klar fördel tidsmässigt. För han skulle träffa kollegorna tidigt. Det hade inte varit något problem att komma igenom tullen med de medsmugglade telefonerna; för säkerhets skull hade Karl plockat ur dem ur kartongerna för att inte få problem. Han skulle leverera dem på kontoret på måndagen. Det här skulle vara en måndag utan Frankfurt-gate; å andra sidan hade han avverkat München redan på söndagskvällen. Det räckte. Det skulle ändå bli en speciell måndag.

Det kändes nästan som hemma att äta frukosten högst uppe i Princess; hotellet hade en s.k. VIP-frukost, men det verkade fritt fram oavsett i vilket rum man bodde. Och det var sällan några gäster där; man kunde för det mesta räkna dem på ena handens fingrar. Utsikten var vidunderlig. I vintras hade solen kommit upp bakom kullarna medan Karl avnjöt frukosten. Nu, i början av april, hade olen redan hunnit upp över kullarna och Bosporen. Ena dagen låg dimman över Bosporen, bron över till asiatiska sidan var höljd i dimman så att bara pylonerna stack upp. Det var en närmast pastoral syn. Karl njöt. Att äta frukost i den miljön var en absolut njutning; frukosten innehöll olika slags frukt som var färdigskalad; det var bara att ta för sig av kiwi, apelsin och grapefrukt i skivor. Det fanns också lite ”uppskuret” och många sorters ostar. Det varma bestod av äggröra, korv, frästa champinjoner och grillade tomater. Bara att välja det bästa till morgonkaffet.

Måndagen var Karl i Istanbul alltså; och han åkte inte via Frankfurt. Det hade räckt med München dagen innan. Den senare flygplatsen var alldeles nyinvigd efter omfattande om- och utbyggnad. Den hade vuxit rejält och var det modernaste man kunde se; det innebär dock för det mesta att passagerarna tvingas gå ännu längre sträckor på de hårda marmorgolven. Det är en marsch förbi rader av lyxbutiker; dessa har dock sällan några kunder. Är det fel på priserna eller på varorna kan man undra. Varför skulle flygpassagerare vara mer benägna att handla än andra människor ? Och är de benägna att betala de till synes hutlösa priserna ? Motsvarar kvaliteten verkligen prisläget ? Erfarenhetsmässigt brukar flygpassagerare vara ute efter att göra klipp på flygplatserna, i alla fall där man kan köpa skattefritt. De europeiska flygplatserna kan i detta avseende knappast mäta sig med de asiatiska och de i arabvärlden.

Från Princess hotel i Maslak i Istanbul är det bara några minuters promenad till bolagets kontor. Karl kunde rutinerna i säkerhetskontrollen ssedan gammalt och kom snabbt in. På sjunde våningen var de alla där redan: Marcos, Serra, Nil, Oktay och de andra. Det var ett par månader sedan han senast sett dem och det blev små glada utrop här och där. Det blev mycet spring fram och tillbaka och många möten under veckan. Därför blev det si och så med maten under dagen. En hamburgare här, en sandwich där. Så ett par kvällar kunde Karl nöja sig med att köpa hem youghurt och banan till kvällsvard; det hade helt enkelt blivit för sent att äta. Och den turkiska youghurten är närmast en lyxvara tyckte Karl. Han gillade inte heller att äta ensam ute, han närmast hatade det. Så därför passade det honom perfekt att ligga i soffan på hotellrummet, framför TVn, och äta youghurt oh banan. Det gick till och med att se Champions League med turkisk kommentator. Denne verkade för övrigt inte kommentera utan bara nämna namnen på spelarna och då spelade ju språket ingen roll.

Veckan rusade iväg och snart var Karl på väg till flyget med en chaufför från bolaget. Denne kunde inte ens säga ”airport ?” utan Karl fick vackert nicka och bekräfta ”Havanilimi !” Han hade nu sett det så många gånger på vägskyltarna att det var ett av de få orden i hans turkiska vokabulär. Den bestod i övrigt endast av ett par räkneord och ”fatura” som betyder kvitto. Det var ungefär vad han behövde för att klara sig i taxi och fram och tillbaka till kontor, hotell och flygplats. Hemresan blev ganska behaglig med undantag för den äckliga raviolin under det första ”benet”. Ben är flygspråk för sträcka. Om man behöver åka med två olika flyg så kallas det för att man åker två ”legs, first and second leg”. Otaliga ombokningar och diskussioner med flygbolagen hade under åren kommit att ge Karl insikt även i flygbranschens vokabulär. Precis som andra branscher höll de sig med en egen och tvekade inte att tillämpa den på sina kunder, utan tanke på att dessa kanske inte alls var familjära med specialuttrycken. ”Alla branscher är sig lika” hade han tänkt många gånger. ”Det spelar ingen roll om det är sjuksköterskor eller datamänniskor; alla förutsätter de att just deras vokabulär är allmänt vedertagen och att tillämpar den därefter !” Det kunde gälla både förkortningar och termer. Det roliga inträffade när likadana förkortningar betydde olika i olika branscher eller sammanhang. Då kunde det uppstå rent komiska situationer eller missförstånd.

Karl, som tillhörde den generation som började använda datorer under sin yrkestid, öll sig ständigt ajour med den senaste teknologin för kommunikation. Under sin vistelse i Istanbul inte bara levde han med mobiltelefonen och PCn. Mobilen var numera också hans personliga dator, alltid i fickan – om inte i handen. Sålunda hade han tillgång till både börskurser och mail. Men inte bara det utan även chat var – som det heter i datavärlden – implementerat i hans mobil. Det betydde att han kunde textkommunicera med kompisarna i olika delar av världen via telefonen. Och nu var det inte via SMS, utan via interaktiv text, som även kunde inkludera överföring av bilder, video eller annan multimedial information. Det kallas för chat och använder en så kallad messenger, i detta fall Microsoft5 Messenger. Han hade kontakt med Thomas i Kista, med Tayo som var i Dallas och med Oktay när denne var på kontoret i Istanbul eller hemma i Anatolien, d.v.s. i den asiatiska delen av Turkiet. Det är en kommunikativ värld vi lever idag !

Karl passade på att ringa svärson sarmad under väntetiden i loungen i Istanbul. Han var den ende i familjen, som inte var sjuk. Både nyblivna mamman Betten och två veckor ”gamle” Samer hade influensa. Ingen bra början för ett barn tänkte Karl. Den stackarn hade alltså varit sjuk hela sitt liv ! Och den nyblivna mamman hade fått en tuff början på sitt nya liv. Men de hade god hjälp av farmor Wadad. Hon fanns ständigt till hands och bistod med mat och annat. Det gjorde uppenbarligen inget att både mormor och morfar var långt borta. Den lilla familjen klarade sig bra.

Hemresan gick över kända orter. Piloten meddelade att han efter start söderut mot Medelhavet svängt upp över Burgos och sedan över Sofia; de hade passerat Belgrad och befann sig över Zagreb. Då visste han precis, för det här var gamla kända trakter från tiden i Slovenien. De skulle passera söder om Ljubljana och flyga vidare mot Klagenfurt i Österrike. Dit hade han fått åka från Wien efter att ha missat en anslutning. Så hade det blivit taxi från Klagenfurt till Ljubljana. Det var nu inte mer än ca 8 mil. Länderna ligger tätt i södra Europa. Så skulle det gå vidare över Salzburg, som Karl haft som närmaste flygplats under konsulttiden i Österrike. Han hade också många gånger flugit över Mozarts födelsestad. Den var lätt att känna igen från luften. Salzburg ligger nära den tyska gränsen och snart var han på marken i München. Vad gör man en tidig torsdagkväll på Münchens flygplats ? Ja, skriver lite av detta naturligtvis. Så här dags var det inte mycket liv på flygplatsen. En och annan passagerare satt och väntade här och där vid någon gate.

En baby skrek förtvivlat någonstans längre bort i flygplatshallen. På de tyska TV-nyheterna berättades om den nyss avlidne påven Johannes Paulus II, han som varit den förste från ett före detta kommunistland. Han skulle komma att begravas på fredagen och nu hade man öppnat hans testamente. Detta avslöjade att den åldrande påven, som i flera år lidit av Parkinsons sjukdom hade redan fem år tidigare velat dra sig tillbaka från sitt ämbete. Det var lätt att förstå när man tar i betraktande hur han sakta brututs ner fysiskt de senaste åren. Han bokstavligen sjönk ihop. Det var som att se hur hans ämbete tyngde ner honom mot marken. Hans efetrmäle berättade om hans stora bidrag till frihetskampen i de forna kommuistländerna, den första i hans forna hemland Polen redan i början på 1980-talet, några år efter hans utnämning till påve. Framgången där hade sspritt sig till flera andra diktaturländer med kommunistisk regim och folken hade ett efter ett kastat av sig det kommunistiska oket. Nu skulle påvens begravning bevistas av en av de andra komunism-avskaffarna, Michail Gorbatjov, tillsammans med minst 200 andra statsöverhuvuden och representanter från hela världen. Aldrig tidigare hade nog någon människa fått sådan uppmärksamhet vid sin begravning, ingen statsman, ingen vetenskapsman och ingen celebritet. Detta var ett positivt tecken i en i övrigt orolig värld, tänkte Karl.

Det var ingen imponerande servering av Lufthansa; det annonserades ravioli; Karl försökte äta men lyckades inte utan nöjde sig med att pilla fram några ynkliga fragment av svamp, men lämnade resten. Han åt upp brödbiten och fyllde på med vitvin, en whisky och lite kaffe. Men det var den vanliga visan. Drickat kom så lång tid efter, att det ätbara serverats, att alla redan ätit upp då det erbjöds drycker. Logistiken ombord var högst märklig. Den verkade inte vara upplagd för att ge passagerarna någon som helst känsla av måltid utan var uppenbarligen organiserad för att göra det så bekvämt och lite ansträngande som möjligt för personalen. ”Fluggäste” heter det på tyska och borde därför vara applicerbart på Lufthansas transporter tänkte Karl. Men icke så ! Visserligen var luftservitriserna vänliga och uppmärksamma, men som sagt, logistiktänkandet fanns det inte en tillstymmelse av. Karl bet ihop och tänkte att han fick stå ut till nästa ”leg”, det mellan München och Stockholm. Men vad väntade där ? Jo, en papperspåse-förpackad smörgås. Ost-och-skinka-varianten var redan slut så man fick nöja sig med den rena ost-varianten. Och det dröjde förstås så länge innan man fick kaffe och dryck att de hungriga passagerarna hunnit sätta i sig sina brödstycken – den torraste av middagar. Karl bad om ytterligare en macka och hann äta upp den också innan han kunde få kaffe därtill. Sådant är livet – eller i alla fall resan – ombord på Lufthansa. Nu satt han väl inte i sjön, men det hade varit mer uthärdligt att i alla fall få en anständig lagad rätt. Men de verkade vara avskaffade. Det gällde även SAS, som inrättat ”Scandinavian Direct”, ett så kallat koncept; det innebar att man inte fick något vettigt att äta utan bara en smörgås eller en renklämma. Drycken dröjde också hos SAS så länge, att smörgåsarna blev uppätna långt innan någon dryck anlände.

Det var nu skönt att komma hem den där torsdagen; Karl hade ju varit borta sedan lördagen. ”Hej mitt lilla hem” hälsade han sitt tomma radhus, dp han klev in genom dörren och låste om sig. Det var alltid en lika skön känsla att få komma till sitt eget. Han hade inte vantrivts alls på hotellet och i övrigt under vistelsen i Istanbul, men att komma hem till sitt eget käll var något extra. Att få komma till ro, att få rå om sig själv, disponera sin egen tid, det var något att se fram emot – alltid. Nu var det bara fredagen på kontoret och sedan skulle han ha helgen för sig själv. Den där hostan han drog med sig från Istanbul hade tilltagit under hemresan. Den blev något värre under helgen och var inte helt kurerad när måndagen kom. Då kände han rent av lite feber. Men det fick gå. Helgen hade varit skön; han hade suttit ute i trädgården då solen stod som högst. Huset var städat – åtminstone till stora delar i övervåningen och han hade hunnit med att göra det lilla som behövde göras i trädgården. Han hade kört en tvättmaskin, bäddat rent i sängen och avverkat all post, rent av varit lite duktig. ”Jag har blanka golv …” sjöng Lars Winnerbäck; men honom hade Karl nu inte lyssnat på på länge. Under helgen hade han också stämt upp den akustiska gitarren och njutit av dess välklingande ackord. Han hade njutit.

Vistelsen i Istanbul hade Karl måst tillbringa utan att ha något att läsa; han hade inte fått med sig den bok han just nu höll på med, ”Med ryggen mot väggen” av Åsne Seierstad. Detta var den tredje boken av henne han läste på kort tid. Tidigare var det ”Bokhandlaren i Kabul” och ”101 dagar”. Den senare skildrade Bagdad före, under och efter USA-invasionen. Karl hade mer eller mindre sträckläst den, men nu gick det trögt med den nya. Den handlade om Balkan – efter krigen. Men han hade alltså inte fått med sig den till Istanbul uatn hade fått nöja sig med att ligga i soffan och titta på fotboll; annars var det mest om påven och dennes kommande begravning på CNN, så den kanalen tröttnade han på omgående. Det hade blivit sent på kontoret så Karl struntade i att gå till resturanten; istället köpte han youghurt och bananer i ”Migros”, supermarketen invid kontoret. Han hittade också en Gruyere-ost att mumsa på. Så fick det bli två kvällar av de fyra han var där. Det kompenserades till fullo av besöket på en fiskresturant, som Ali tog med honom och de tre Göteborgs-kollegorna till den sista kvällen. Det var en trevlig kväll vid Bossporen med så mycket fisk och mese de kunde äta. Och de sparade inte på vinet heller, och glömde inte rakin ! Det var skillnad det mot maten hos ”Luftwaffe” !

Men nu var Karl hemma och han trivdes i sitt hem. Helgen bjöd Masters-golf och han lagade favorit-spaghettin och unnade sig dricka därtill. Så åpå måndagen var han på riktigt bra humör eftyer en helg med egentligen alldeles för lite sömn. Det blir så då det vankas Masters-golf, för den avslutas först fram emot småtimmarna. Karl hade dessutom tillbringat lördagskvällen hemma hos Johan; de hade värmt upp inför golfen med att dricka whisky och äta jätte-räkor. Så det var en uppfriskande promenad hem vid två-tiden på söndagsmorgonen. Tiger hade vunnit Masters-titeln på söndagen och nu var ordningen återställd, för han var ånyo världsetta.

Så var det åter måndag och Karl kom sent till kontoret. Han hade ganska lite att göra för tiden och tog en lång-lunch med Hörndal. Denne var om möjligt lika lite motiverad som Karl, i alla fall sa han att han totalt saknade motivation för att anstränga sig. Nu fick de väl snart sluta att hänga med huvudena. Jo, det brukade vara så, att perioder med tristess avbröts av perioder med mer hektiskt arbete. Men det gällde nu att hålla ut till dess. Det var ungefär så som nyvunne kompisen Tom-Åke resonerade. Han var ”gammal i gården” han också och visste hur den slipstenen skulle dras. De hade diskuterat saken ingående efter att först lite trevande ha dryftat de värsta avarterna. Men snart stod det klart för Karl att Tom-Åke blivit medveten om vad han hamnat i efter att tidigare ha arbetat med samma som Karl.

Karl skulle börja jobba med länder som Bulgarien, Rumänien, Serbien och Grekland. De två förstnämnda återstod att beta av för hans del; det hade aldrig blivit någon resa dit. Så nu såg han fram emot att utvidga kretsen av besökta länder. Under lunchen hade de fått sällskap av Herman, som Karl inte träffat på länge. De hade under en period flera år tidigare arbetat ihop och tog då och då en gemensam lunch för att dryfta gemensamheter och jobbet i största allmänhet. Nu anslöt han till kollegorna och gav dem en uppdatering över situationen inom sin egen avdelning. Det var sådana utbyten som dominerade konversationen under luncherna. Annars kunde man ju också utbyta och jämföra de rykten man hört. Luncherna fungerade som kommunikationscentraler mellan olika avdelningar och enheter i det stora bolaget. Därigenom kunde man uppdatera sig på vad som hände utanför ens egen sfär, höra om vilka som avancerat respektive tappat sin status. Det var viktigt att ha grepp om för att uppdatera sitt interna nätverk i det stora telekom-bolaget.

Efter en långhelg ”hemma” i Eksjö blev det åter måndag, mitt i april. Karl hade lämnat jobbet redan vid 14-tiden på torsdagen för att ta långhelg. Kom därför ”hem till mama” redan sent på efetrmiddagen. Han hade hunnit stanna till hos ”Fiskis” och där hittat en marulk; det fick bli till en festmåltid i helgen. Och mam blev glad övern. Hon hade inte varit och handlat i veckan, än mindre besökt ”Fiskis”. På fredagen hade de handlat tillsammans och Karl hade fått hjälp att byta till sommardäcken på bilen; visserligen körde han på året-runt-däck, men hade beslutat sig för att under sommarhalvåret använda de somamrdäck som hade varit på bilen bara just då den var alldeles ny. Sedan hade de legat några år i källaren. Nu fick de komma till användning.

Golfsäsongen var i sin linda. Ute på golfklubben, Skedhult, var det en hel del vår-yrvakna golfare ute med klubborna. En söndag som den här var det rentav en del som gick ut och spelade på den nyöppnade banan. Karl hade för säkerhets skull tagit med sig sina klubbor för att kunna träna och det fungerade bra, kändes nästan som det brukade göra längre fram på säsongen. Det skulle nog bli bra tänkte han. Hade varit sjuk ett par veckor nu efter resan till Turkiet och måst avstå golfträning. Men nu skulle han ta igen det. Vädret var det inget fel på, utan ganska varmt för säsongen. Visst var det lite blåsigt, men det fick han väl stå ut med. Våren var ännu kylig, fastän solen slösade sitt ljus över nejden.

På söndagen hade det blivit utflykt till Sjöarp. De hade laddat med mackor, kaffe och bullar. Karl hade bestämt med kusin Lars att hälsa på i Sevedstorp, så därför hade han med sig vetebrödslängd. Men det blev inget kaffe där, för Lars och Kersti hade uppenbarligen inte varit så morgonpigga. Karl tyckte nästan det var en lättnad att inte behöva stanna där och kallprata; han fick med sig röjsågen för att kunna ta hand om slyt´ret som kanske hade kommit; men det visade sig vara alltför tidigt och det var han tacksam för; det var inte något roligt jobb att gå med röjsågen. Det kunde gott vänta; istället tog han hand om det ris som blåst ner från björkarna under stormen. Vanligen var det så det såg ut på våren, fullt med kvistar på de öppna ytorna. Nu fick det bli lite vår-rensning. Det hade varit problem att ta sig fram till Sjöarp; förra gången, då Karl var i Sjöarp ensam, hade han klättrat över de stormfällda granarna; men nu var mamma med och hon var inte lika vig och spänstig. Karl erbjöd sig att bära henne på ryggen genom skogen för att komma förbi de hindrande granarna, men det hade inte fungerat. De måste ta sig förbi granarna på något vis. Karl hade därför hämtat yxa och såg i boden och huggit ur en del hindrande grenar. Nu fick snart 90-åriga mamma ömsom krypa under, ömsom lyftas över granarna. Det var jobbigt för henne och kostade på. Så fikade de vid ängsbordet och löste korsord. Efter ett par timmar var så dags att ta sig förbi granarna på nytt, nu i omvänd riktning. Det gick men det kostade ansträngning.

Måndagen var en arbetsfri måndag, d.v.s. Karl passade på att, som det kallas, arbeta hemifrån. Det förlängde helgen, en skön känsla att inte behöva stressa hem i helgtrafiken på söndagskvällen. Att komma lagom till lunch på tisdagen förkortade veckan avsevärt. Och på köpet fick han ordentligt med tid i telefon. Med en ordentligt förberedd ring-lista blev det en effektiv tisdagsförmiddag och han behövde inte ha dåligt samvete. Mycket av arbetet nuförtiden består av telefonsamtal med kollegor. Och det passar utmärkt att ta dem från bilen. Det sparade tid.

Med den korta arbetsveckan var snart helg igen. Sara hade arbetat natten till lördagen, så det fick bli sen lördagsbio sedan hon putsat och fixat med Ohlson, båten.Karl hade haft städning tillsammans med de övriga i samfälligheten. Den här våren var det ovanligt lite att göra. Det mesta var redan gjort av sopmaskinen osm kommit och sopat upp allt grus som spritts under vintern. Och det var inte lite. Det hade de aldrig klarat själva. Nu hade en hel del annat också följt med varför det mesta jobbbet redan var gjort. Därför kunde grannarna i Karls länga samlas och äta smörgåstårta hos Peggy; och hon hade slagit på stort, så matvraken kunde frossa. Karl passade på att ta för sig. Som ordförande i samfälligheten kände han sig numera mer förtrogen med grannarna än han hade gjort innan han kommit in i styrelsen. Då hade grannarna varit väldigt anonyma och Karl hade inte lärt känna särskilt många. Han hade nog också varit rätt anonym för de flesta innan han börjat i styrelsen som sekreterare några år tidigare. När så ordföranden avgått hade det fallit sig naturligt att Karl tagit hand om den posten.

Karl och Sara såg en dansk film som de sett en trailer från redan vid förra biobesöket. Den hade intrig från nutida konfrontation mellan västvärdens fredsbevarande militärförband och den religiösa världens krigsherrar i öst. Den var stark och gav dem mycket att tänka på; de sa nästan ingenting på vägen hem; Sara lade sin arm om hans rygg och de gick tätt tillsammans hem. En kopp thé och en drink avslutade lördagskvällen. Den blev sen. Söndagen var en underbart solstrålande vårdag. Det var många som putsade och gjorde iordning sina båtar. Karl och Sara packade matsäck med både pastasallad och kaffebröd. Och det blev en lång dag. Det skulle rubbas, poleras och vaxas. Den ena sidan av båten hade delägar-flickorna klarat av dagen innan. Nu gjorde de tillsammans resten av jobbet. Och Ohlson blev fin, nästan klar att sjösättas. Det var bara bottenfärgen som skulle på. Sjösättningen skulle ske redan kommande helg, på självaste första maj. De fem timmarna hade varit produktiva och på kvällen blev det en helt annan typ av arbete; Sara gick igenom alla sina papper som hade att göra med deklaration och värdepappershantering. Karl var rådgivare; efter några timmar var allt avklarat, Sara lättad och Karl förvånad att allt gått så smärtfritt. De somnade efter varsin belönings-drink.

Nuförtiden hade Karl inte så mycket att göra på arbetet och kunde därför starta veckan i lågt tempo. Sara skulle också börja sent, varför de kunde sova ut och bege sig utan stress till varsin ny måndag. Karl, som inte tagit med sig annat än fritidskläder fick åka inom hemmet och göra sig iordning för jobbet. Det passade bra att undvika måndagstrafiken. Nu var det väl egentligen så att varken måndag eller fredag var särskilt besvärliga ur trafiksynpunkt. Det var snarare så att det var tisdagar och torsdagar som var särskilt besvärliga. Han tyckte sig ha identifierat ett sådant mönster och det fick han bekräftat dagen därpå. Karl funderade en del över detta. Det var säkert ungefär lika många bilar på vägarna varje vardag, men på måndagar och fredagar var trafiken mer utspridd i tiden. Varför onsdagarna inte var så farliga hade han ännu inte räknat ut.

Måndagar är vanligen stängda dagar på en golfklubb; men Karl, som missat städsöndagen och öppningstävlingen ville ta igen den missade säsongsupptakten tog sig till driving range; Hasse stod redan och tränade; Owe, intendenten, var på plats; han hade aviserat ett fördelaktigt utbud av klubbor till den stundande säsongen; Karl passade på att prova ett par av dem han föreslog och fastnade för en ny ”Bertha”, med så kallad trampolin för extra kick. Nu var den inte så lätt att bara börja slå med, men Hasse, som föregående säsong gått över till den nya klubb-typen gav swing-tips; och nog var det lite extra kick i den nya klubban. I varje fall kändes den gamla ganska död i skaftet vid en jämförelse. Det var nog bara att inse att den gamla drivern varit med tillräckligt länge; den var ju i alla fall från 1997, men hade gjort väl ifrån sig. Det hade blivit seger redan vid första tävlingen ! Och Karl hade bara just provslagit den inför tävlingen. Det låg nog lite i det där med att det hjälper med nytt material, tänkte han. Men han hade alltid motsatt sig det där att försöka förbättra spelet, d.v.s. handicap, med ny utrustning. Istället hade Karl odlat filosofin att det var swingen som skulle utvecklas. Det låg naturligtvis mycket i detta men det var alltid frestande att försöka hitta genvägar. Och det var det många som försökte, därtill stimulerade av alla annonser i golftidningarna.

April gick mot sitt slut och skulle i och med den kommande måndagen ersättas av en lite kylig maj månad. Karl var ambitiös och tränade på övningsfältet. Den där måndagen hade han spelat fem hål med Hasse, men det hade varit lite kyligt. Anders verkade inte ha kommit igång med säsongen så därför spelade han och Karl nio hål tillsammans. Det var ett glädjens återseende i säsongsupptakten. De hade inte setts sedan hösten året före, bara pratat på telefon några enstaka gånger. Spelet gick sisådär, men de hade inga högre ambitioner än att gå runt. Det blev dock några par och det kändes som att de gamla takterna satt i. Med åren hade säsongsupptakterna blivit rena rutinen. Den första majveckan var dock kylslagen, varför Karl ransonerade tränandet. I helgen hade det varit Valborg och Första Maj; den förstnämnda dagen är de studerades högtid, i varje fall i Uppsala och firas i alla parker. Sara hade haft svårt att sova efter nattpasset och vaknade tidigt. Det kyliga vädret gjorde att de stannade inne och lagade en tr-rätters middag innan det var dags att gå och se på en maj-brasa. Efterrätten intogs efter kvällspromenaden/brastittandet. De hade bevittnat hur en yngre kvinna kastat studentmössan på maj-bålet; antagligen var det en symbolhandling och en uppgörelse med något i det förflutna, resonerade Sara och Karl. Den långa och utdragna kvällen med tre rätters middag gjorde att de stupade i säng. Det skulle också bli väckarklocke-uppstigning på söndagen; båten skulle i sjön.

En Första Maj i Uppsala är en stilla dag, åtminstone på morgonen. Det är bara städpatrullerna som är på alerten. Idrottsföreeningar och frivilliga städar alla stadens parker och gräsmattor, som är som packade med plastpåsar, papperstallrikar, flaskor, papper och annat skräp efter alla utomhusfester på de öppna ytor som lämpar sig för att sitta. Sara passade på att dokumentera med kameran och fick några illustrativa bilder innan de fortsatte till båten. Kranen arbetade efter tidtabell och vips hade båten Ohlson satts i sjön; så vidtog påmastning innan Sara körde den till dess bryggplats. Först hade de dock skruvat dit alla vant och stag som skulle hålla masten på plats. Det hade gått smidigt, för Sara kom ihåg det mesta från året dessförinnan. Nu kunde de äta den medhavda lunchen och även fika mellan arbetspassen; det var mycket som skulle göras iordning på båten, mycket som skulle torkas ur. Och båtens vagga skulle monteras ner. Först på kvällen kom de hem med diverse verktyg och andra grejor; det är mycket med en båt ! Karl gjorde iordning en vårtallrik medan Sara pysslade. De kände sig nöjda med dagen. Den hade avrit ”nyttig”, d.v.s. de hade hunnit med en hel del. Vädret hade piggat på sig och blivit riktigt uthätdligt. Kanske det fanns hopp om lite golf till veckan, tänkte Karl.

Men ack, den första maj-måndagen var inte alls njutbar. Karl hade tänkt sig att träna men avstod för att istället ta det lugnt hemma. På något sätt kände han också att han behövde vara hemma i sitt eget hem. Det fick bli en annan träningskväll istället ! Kanske ville någon av kompisarna spela 9 hål ? Jodå, redan på tisdagen ringde Elis. De hade inte träffats sedan föregående säsong, så nu var det dags. Anders hade ringt ppå lunchen för att efterhöra om det skulle bli golf i veckan; det var ju extra lediga dagar nu när det var Kristi Himmelfärdsdag på torsdagen. Och fredagen var ledig, så en riktig långhelg stundade. Nu började det bli hög tid att komma igång med golfen. Karl hade tidigare under dagen pratat med Finn om Barsebäck, där de skulle träffas knappt två veckor senare. Det var traditionellt den riktiga upptakten på säsongen. Det hade varit så i bortåt trettio år nu. Och de tänkte nog hålla på ett bra tag till. Finn hade redan hunnit med ett antal rundor för hans klimat i Kungsbacka hade klara fördelar gentemot Karls hemmabana. Men det var nu inte så mycket att göra åt. Säsongen fick bli desto intensivare, tänkte Karl.

Nu var det ju frågan om det inte skulle komma att bli en mellansäsong trots allt, vad det gällde golfen. Mammas flyttning skulle nog komma att ta en hel del tid. Men det var å andra sidan en engångsföreteelse, så den fick ta den tid som skulle komma att behövas. Karl tänkte sig att varva flyttarbetet med golf på Eksjös utmärkta bana. Där hade han spelat i närmare trettio år, ända sedan den där sommaren då Elisabet var på väg. Nu kom han i alla fall ut och tränade två gånger. Vädret var inte alls inbjudande på fredagen då han hade starttid bokad utan det fick bli träning istället. Redan dagen innan hade han avverkat ett omfattande träningspass innehållande också chip- och puttningsträning. Egentligen var dessa båda pass minst lika nyttiga som det där att skava omkring och spela halvknackigt. Men Karl ville i alla fall få någon eller helst några hela 18-håls-rundor i kroppen innan han skulle iväg på ”vårlägret” i Barsebäck. Nu var inte våren vad den borde ha varit, så han var i viss mån ursäktad, men för stabilitetens skull var det viktigt att också spela på bana. Han kunde bara inte möta kompisarna utan spelvana !

Packning och sortering i mammas hus tog sin tid. Det var serviser, glas och allehanda saker ur de två skåpen i matrummet; allt skulle fördelas mellan arvingarna och därefter packas. Mammas porslin hade de packat först. Vissa saker skulle helt enkelt till tippen. Så det blev ett par vällastade rundor dit på fredagen. Denna fredag var så kallad kämdag mellan Kristi Himmelsfärdsdag och den ordinarie helgen. Därför var det kö när Karl kom med sista lasset straxt före stängningsdags på fredag eftermiddag. På kvällen packade han och mamma det sita, silver bestick och diverse andra fina saker. Sedan blev det golfträning. Han hade kommit igång ganska bra. De korta slagen satt fint och han började även få till slagen med den nya drivern.

Efter en utflykt till Mälardalen – KG skulle fylla 80 år på tisdagen – vaknade Karl till en måndag hos Sara. De hade gjort diverse småstopp på vägen hem på söndagen efter besöket i Gårdesta, fikat och besökt galleri i Nykvarn, gått runt och tittat i Örsundsbro. Vädret verkade vara kopierat från april, ömsom regn eller hagel, ömsom sol. Det var alltså inget att lita på och Karl började bli orolig för golfträningen. Men på måndagen lyckades han ändå komma ut och träna efter att ha åkt hem tidigt från jobbet. Meningen var att han och Gunnar skulle spela i Skålhamra, men det fick skjutas till tisdagen; så det blev träning och nio hål i ensamhet. Det här var första dagen hemma på ett bra tag. Han hade ju varit borta sedan onsdagen veckan före och bara hunnit lasta ur arvegodset på måndag eftermiddag. Så nu blev det en sen kväll, den första kvällen hemma på nästan en vecka. Det var nästan alltid så när han varit borta ett tag.

Nu var det egentligen vår; men våren var uppenbarligen sen; hela maj hade hittills varit kylig och Karl hade inte kommit igång ordentligt med golfen; men nu var det dags; som vanligt skulle det bli vårläger i Barsebäck. Finn hade som vanligt skött uppläggning, bokning och andra förberedelser. Veckan skulle innehålla tisdagen den 17:e maj, så Finns skulle uppmärksammas. De sju förväntansfulla golfarna hade samlats till söndag lunch i klubbhuset på Barsebäcks Golf & Country Club. Den kallas så och den har en viss stil den här klubben. Finn och Karl hade nu 25-års-jubiléum för detta arrangemang. Och hans svåger Håkan hade varit med i alla år. De hade under åren avverkat åtskilliga rundor tillsammans, alltsedan de bodde grannar i Västerås en gång i tiden. Det var dock egentligen genom jobbet de träffats och börjat spela golf tillsammans. Karl hade ordnat en turnering och Finn hade anmält sig. Det var nu 30-års-jubiléum för denna golf-vänskap. Men nu var det Barsebäck som gällde; eftersom de spelat en runda på söndagen, var de lite sega på måndagen; men det gjorde inget, för att vara ledig en måndag var en skön känsla. Karl njöt och vädret var fint. De var hela sju stycken i sällskapet och delade på sig i en fyrboll, respektive en treboll. Finn hade under årens lopp plockat in några arbetskamrater från västkusten. De hade varit med 2-3 år nu och uppläggningen av vårlägren hade tagit en viss form. Spelet var sällan något att yvas över, men det var mera en konsekvens av att det var så tidigt på säsongen; ingen av dem hade egentligen hittat någon stabilitet efter vinteruppehållet. Men med åren blev detta mindre accentuerat; nu var det mera fysiken som tog emot.

Det var alltså en skön golfmåndag, denna dag före norrmännens ”syttende maj”; Karl hade tagit med sig sin norska flagga och den skulle sitta på bagen dagen efter; denna måndag gick alltså i golfens tecken; midagen ordnade Karl tillsammans med Rolf; de handlade kyckling och toppade middagen med en riktigt smaskig efterrätt: chokladtårta med vispgrädde; det var ingen annan middag som kom upp i den klassen ! Och äta kunde alla; efter en lång golfdag var aptiten på topp; de hade också grundat med whisky direkt efter rundan. Så småningom slocknade en efetr en; det brukade börja med att någon nickade till och sedan gradvis sprida sig för att så småningom övergå i snarkningar. Finn var vanligen först, men nu var det Rolf . Finn drog sig undan och kojade; men han var å andra sidan allltid snabbast upp på morgonen och startade upp frukosten. På morgonen var det full fart och alla var ivriga att komma iväg till uppvärmning på övningsfältet. Puttningen skulle trimmas in också. Först då de sto på första tee brukade lugnet lägga sig.

Början av säsongen är för det mesta trög, för att inte säga dålig. Så var det ock denna gång; spelet flöt helt enkelt inte. Av och till kunde Karl slå några bra slag, men rätt som det var bara rasade det iväg och scoren blev inte den allra bästa. Han var van vid det; så hade det varit varje vår och varje gång han kom till Barsebäck för att spela med Rolf, Håkan och Finn; den här gången kom Karl med ny driver och han var osäkrare än någonsin. Men det fick gå som det kunde; ingen av de andra verkade heller säsrskilt stabil; med åren hade de kommit att ta sejouren i Barsebäck som en ren säsongs-start, ett sätt att komma igång. Men den här våren hade Karl varit sjuk och kommit igång betydligt senare än vanligt. Han låg långt efter västkust-killarna i både träning och spel. Men det kunde han acceptera; det var bara så att de kom igång några veckor före honom.

Efter spelet på måndagen lyssnade Karl som vanligt av sin röstbrevlåda; han hade ett meddelande från Saras syster Tora, som verkade konstig på rösten. Efter samtal med Sven fick han reda på att KG ramlat ihop och låg på intensiven. Detta var inget roligt besked. Och det inträffade mindre än en vecka efter KG:s 80-årsdag. Den hade fireats en dryg vecka tidigare. Systrarna var där med mamman och situationen var allvarlig efter ett hjärtstillestånd. Men han levde. Ytterligare en jobs-post tänkte Karl. Livet var just nu inte särskilt ljust, trots att han hade några dagars semester. Den hade gett honom lite andhämtning från jobbet, som just nu var ganska trist. Och så detta ! Ytterligare en uppförsbacke att kämpa i ! Det var inte mycket som  var upplyftande just nu, tänkte Karl. Livet kändes som en transportsträcka, jobbet trist, relationen med Sara i gungning, golfen tung, det mesta oinspirerat och så detta uppe på alltihop. KG var hans kompis, hans internet-polare och själsfrände. Nu blev det riktigt trist.

KG dog redan på torsdagen. Därför känns det rätt att här sluta berättelsen om måndagar.  Nu fortsätter min berättelse i ”Transportsträcka”.

Upplands Väsby, måndagen den 23 maj

Karl Erson