c Karl Erson 2002

Den här boken är en fortsättning av den kronologisk svit, som börjar med "Upplevda inlevelser" (fullbordad 1987) och fortsätter med "Vidare" (planerad), "Forts." (färdig 1989), "Liv-1" (färdig 1995).

"Upplevda inlevelser" tog sig an den unge huvudpersonens upplevelser under hans första levnadsår och följs av "Vidare". Delen "Forts." handlar om studieåren efter studentexamen. De åren utgör en epok, som är väsentlig i vår utveckling till "det vi blir". Studietidens slut betyder ibland också början av vad somliga anser vara själva livet. Efter studierna träder vi "ut i livet, ut på arbetsmarknaden". Där börjar "Liv-1".

Huvudperson i denna del av sviten, "Strövtåg i verkligheten" , är liksom tidigare Karl Erson, lika med författarens pseudonymen. Som framgått av förordet till en tidigare del är det egentligen ingen pseudonym!

I denna del fortsätter vi följa Karl Erson, främst i yrkesrollen under en lärorik men turbulent tid. Det är sent 80-tal, närmare bestämt september 1987, och slutar redan på försommaren 1989, strax före seklets sista decennium. Man har ännu inte börjat prata om milennie-skiftet. Men det skulle komma.

Utvecklingen går raskt i samhället. Det hade svängt från 70-talets mjukis, anti-kärnkraft och allmänna näringslivsfientlighet till en krass verklighet då det handlade om snabb omställning, slakt av gamla heliga kor och om att satsa på förändring. Det gamla förkättrade ordet vinst, ibland till och med i form av och uttryckt med synonymen profit, blev salongsfäigt igen. Det blev full fart i kapitalismen. Den så kallade köpfesten tog vid.

Den senare delen av 80-talet innebar dock ett uppvaknande från en turbulent tid, "det glada 80-talet", som tiden kallats i efterhand. Det började lite försiktigt med att Sverige avvecklade valutaregleringen som dittills hade hållit ett järngrepp om medborgarnas investeringar, vilka begränsades av tillgången på så kallad switch-valuta; det var ett påfund efter Krüger-kraschen och skulle skydda Sverige mot att kapital "försvann ur landet"; nu blev det plötsligt fritt fram för de kapiatbemedlade att "fly utomlands" med sitt kapital; detta startade en kapplöpning mot investeringar i fastigheter ute i Europa. Fastigheterna steg snabbt i värde, belånades högt varefter detta lånade kapital investerades i nya uppvärderade fastigheter. Spiralen var igång.

Optimismen exploderade, kreditexpansionen tog fart och snart skulle mycket gå över ända. Det blev kris efter kris. "De sämsta krediterna ges i de godaste tider" har det uttryckts. "Nyckeln", "Fermenta", "Invent", "Securum" och andra begrepp kom att bli klassiska. Början av 90-talet blev i stort sett en blandning av uppblåsta balansräkningar, stålbad och kraschlandningar.

Inspirationen till "Upplevda inlevelser", den första boken i sviten, var dotter Elisabet och hennes önskan att höra om sin pappas barndoms-upplevelser. Kraft, mod och motivation till den här delen av sviten har kommit ur det fortsatta arbetet, d.v.s genom erfarenheterna av att efter "Upplevda inlevelser" skriva vidare med "Forts.", "Vidare" och "Liv-1". Dessa har inte tillkommit i strikt sekvens, utan författandet har i hög grad styrts av motivation och ingivelse.

Den inre kraften har fått sitt utlopp över tangentbordet på den första generationens så kallade knädator. Så småningom har denna ersatts av snabbare vidunder. Således har datakraften vuxit från 8086, via 386 SX25 och DX40, 486 DX4/100 till för närvarande Pentium II processor. Men inspirationen har varit densamma, liksom källan.

Den 1995 avlidne Alf Henriksson sa att man absolut inte fick bli vän med datorn utan den skulle förbli en tjänare. Det gäller dock inte författaren bakom detta tangentbord och nedtecknare av dessa rader; författaren är dessutom upplevare av dessa berättade upplevelser.

Närmare bestämt var datorer något som i högsta grad kom att sätta sin prägel på utvecklingen under denna era. De spelade också en väsentlig roll i författarens yrkesliv.

Upplands Väsby den 16 juli 2002

Karl Erson

Innehållsförteckning

Kapitel 1 Hemma igen

Kapitel 2 Företagsledning

Kapitel 3 Att jobba sig in

Kapitel 4 Vem i hela världen kan man lita på ?

Kapitel 5 Koncernen

Kapitel 6 De förtrogna

Kapitel 7 Att bygga företag

Kapitel 8 Utför

Kapitel 9 Att söka sig bort

Kapitel 10 Att göra upp räkningen

Kapitel 11 Moral

Kapitel 12 Vart tog de vägen ?

"Hemma är där man blir förstådd"

(Okänd)

Karl hade bott utomlands i snart tre år. Utomlands och utomlands, förresten. Norge var inte så annorlunda i de flesta avseenden, men i en del.

Han hade kommit fram till att han var inne på sitt tionde år i det norska bolaget, som vuxit under succéartade former med stark lönsamhet. Karl kunde se tillbaka på en utveckling för sin egen del som var just det man kallar "once in a lifetime". Han hade fått uppleva hur en helt ny bransch vuxit fram och han hade haft förmånen att jobba i ett av de mest spektakulära företagen i branschen. Se vidare boken "Fenomenet Norsk Data" av Tor Olav Steine.

"Tio år !" En kollega hade uppmärksammat Karl på att han nu var inne på sitt tionde år i bolaget. Han hade väl haft minst sju olika jobb under denna tid, men det lät lite skrämmande. Karl mindes hur hans förste chef hade sagt upp sig efter tio år på sitt första jobb för att utröna om han kunde något annat än det han hållit på med i närmare tio år. Den gången hade Karl tyckt att det resonemanget låtit märkligt. Men nu kände han plötsligt själv samma sak.

Det blev inte lång eftertanke. Karl bestämde sig för att här skulle det skaffas nytt jobb. Han vantrivdes inte på något sätt, men han kände på sig att det var dags för ett byte, en förändring måste till. Han funderade på om det var riktigt klokt att bara fortsätta i den hektiska och utmanande miljö som han nu befann sig. Och så var det ju den där morgonen då han för ett ögonblick stannat upp och reflekterat över var han höll till i tillvaron; det var den där morgonen då han som vanligt satte nyckeln i ytterdörren för att låsa till sin bostad på Brattelikollen i Oslo. Han hade plötsligt stannat upp med nyckeln i låset. Vad var detta ? ;Vad höll han egentligen på med ? Han var som vanligt på väg till en dag som skulle innehålla träffar med kunder, spännande möten av stor betydelse för det bolag han kommit att nästan växa ihop med. Huvudet hade redan satt igång att preparera för dagens föredragningar. Han var i själva verket redan igång. Det hög inte i hjärtat rent fysiskt, men det kom plötsligt en tankeställare. "Jävla artist" sa han inom sig själv.

Karl hade kommit till insikt om att han hamnat i, eller snarare jobbat sig in i, en situation, där han jobbade och slet med att ensidigt ge andra. I utbyte fick han i och för sig tillfredsställelsen att bli uppskattad av såväl kunder som kollegor. Men det hade blivit för ensidigt. Han kände att han brände ljuset i bägge ändar. Han fick och ge men fick lite utveckling i utbyte. Och Karl insåg att det inte skulle ändra sig av sig självt. Det var i och för sig ett bevis på att han behövdes och på uppskattning; men nu kunde och fick det vara nog !

Livet hade blivit ett enda arbetsliv. Karl bodde ensam utomlands, hade endast ett fåtal vänner i detta Sveriges grannland. Det svenska nätverket, den sociala omgivningen, hade tunnats ut. Detta kunde inte fortgå. Han hade kommit till vägs ände. Här skulle skaffas ny tillvaro. Han ville inrätta ett liv som han själv ville ha det.

Hur skulle denna nya tillvaro se ut ? Jo, han skulle återvända till Sverige. Det skulle åter bli hans bas och han skulle skaffa sig ett jobb inom högteknologi. Det skulle vara i ledande befattning. Han skulle re-aktivera sitt nätverk av kompisar, gamla kollegor och andra vänner.

"Ora et labora" (Bed och arbeta)

(Augustinus, 354-430 e.Kr., en av de så kallade kyrkofäderna)

Det där nya jobbet skulle vara i Sverige och handla om högteknologi. Han skulle ha nytta av sin erfarenhet i en ledande befattning, som det heter.

Sveriges arbetsmarknad annonserades fortfarande i Dagens Nyheter. Detta var nämligen före Internets genombrott. Internets så kallade hypertext mark-up-language (html) hade visserligen uppfunnits och utvecklats med hjälp av Norsk Datas maskiner, men det var få som var invigda ännu.

Karl började läsa DN’s annonssidor. Det var inte precis någon uppsjö av lediga jobb och inte många som vare sig passade eller tilltalade honom. Men det dök snart upp ett som handlade om hand-datorer och jobbet var som VD. Kunde han få det ? Tja, det skulle väl visa sig resonerade han. Och om han inte sökte så skulle han ju inte få veta. Han erinrade sig den gamla devisen "100 knack, 10 snack, ett tjack" som säljchef Klas Hamrin en gång uttryckt saken. Det handlade alltså om att kombinera volym med kvalitet. I andra sammanhang skulle man ha uttryckt det som "kvalificeringg2 eller "fokusering". Mode-orden växlar, men det handlar i grunden om samma sak: att satsa tillräckligt brett utan att tappa inriktning.

Karl började att mentalt förbereda sig för att bryta upp från en tillvaro som dominerat två tredjedelar av hans dittillsvarande arbetsliv. Han hade en stark förankring i koncernen och inom Marketing. Han kände att han hade flera vänner för livet i den norska omgivningen. Det skulle inte bli lätt, men det måste ske hade han kommit fram till. Och han fick fullt stöd från Tor, som han kände var en vän för livet. Det var bara att köra på, satsa vidare och lämna den succé som han kände att han verkligen bidragit till. "Man skall lämna festen när det är som bäst" tänkte han i sitt stilla sinne. Det skulle också med tiden visa sig att det var just höjdpunkten som raskt närmade sig.

Bolaget Norsk Data skulle till sommaren fylla tjugo år. Karl hade varit med nästan halva resan. Detta var om våren på det tionde året, 1987. Han hade börjat den tredje dagen i den kalla januari 1978. Tjugoårs-jubiléet närmade sig. Karl sade upp sig bara en månad dessförinnan och hade bestämt sig förr att inte delta i festligheterna i Oslo Konserthus. Det kändes inte rätt att vara med om en sådan högtidlighet när han skulle lämna. Själen hade ställt in sig på en ny tillvaro.

Karl hade gruvat sig för att gå till Ola, marketing-chefen, för att säga upp sig. Han hade tänkt sig en halvsur reaktion med kommentar om "avfälling" eller liknande, men Ola tog saken på ett överraskande sätt. Han kände sig stolt och hedrad över att "ha produsert en direktör". Ja, så sa han. Och han gratulerade uppriktigt Karl till det jobb denne fått. Tor gladde sig också. Han hade känt till Karls planer i förväg och givit ett och annat råd. Karl kände också kollegornas uppskattning för sina insatser under den relativt sett långa tid han "tjänat" bolaget.. Han tyckte sig se lite avundsjuka hos några av de svenska kollegorna. För honom själv kändes det också som lite revansch för det som hade inträffat några år tidigare i det svenska bolaget (se boken "Liv-1" !).

Karl hade sett en annons i Dagens Nyheter, ringt och förhört sig och sedan i sedvanlig ordning skickat in en ansökan. Han hade kommit på intervju, först hos en rekryteringsfirma, senare på direkt intervju med blivande chef.

Karl hade kombinerat resorna till anställningsintervjuerna med uppdrag i arbetet. Han var flitigt anlitad av det svenska bolaget. De arbetade en hel del tillsammans med kundbearbetning. Karl kände sig nyttig och han märkte hur mycket han betydde för många kollegor. Men han hade bestämt sig för att det nu fick vara nog. Han fick många bevis på uppskattning. Det var speciellt tillfredsställande att vid en av de sista insatserna se till att övertyga en stor blivande kund som man länge bearbetat men inte lyckats få hem. Det var också i den vevan, på själva födelsedagen, Karl träffade de japanska investerare, som kommit till Oslo för att syna tänkbara investeringsobjekt och nu Norsk Data. De blev imponerade och övertygade; köpte aktier för närmare en kvarts miljard norska kronor.

Intervjuerna med de blivande uppdragsgivarna var av helt olika slag. Den första var med VDn i moderbolaget Datatronic. Han hette Ulf och tillhörde egentligen det famösa Proventus-gänget; mer om detta senare ! Den andre var Mats, som hade köpt Datatronic för en krona, lånat 300 miljoner av Proventus och köpt det amerikanska PC-bolaget Victor. Mats var styrelseordförande i moderbolaget Datatronic, som ägde alla Victor-bolagen i världen liksom den nyligen köpta Victor Micronic. Detta bolag, en koncern med utländska säljbolag, hade också köpts för en krona. Mats var visionären, inspiratören och den utåtriktade, framfusige. Det märktes när Karl kom på intervju. Tillsammans med Mats blev det några korta frågor, en korvlunch vid en bensinmack och en konstig resa från moderbolagets kontor på Liljeholmen till Victor Micronic i Danderyd.

Mats berättade stolt hur han busat runt med folket på Micronic då Datatronic köpt Micronic av det konkursade Parcon med garanti från Gotabanken. Karl var något förundrad över vad han fått sig serverat. Men rekryteraren på Mercuri Urval hade också något i förbigående sagt något menande om "de här människorna". Karl hade tagit dt som en liten varning, en Brask-lapp och en reservation från honom att, om Karl tog jobbet, så skulle han se upp lite.

Det gick lätt att komma fram till att Karl skulle ta jobbet. Det svarade mot hans kriterier. Vid det sista besöket innan han accepterade, hade han fått träffa den tillförordnade VD, som ägnade Micronic två dagar i veckan. Det var en av de självsäkra Indevo-konsulter som senare skulle komma att bli hans kollegor, bara ett par år senare. Han hade inte mycket tid, utan de fick prata under en biltur, då Karl körde honom till Arlanda. På sitt strukturerade och självsäkra sätt räknade Jan P. upp de saker som behövde vidtas av en tillträdande permanent VD. "Det blir nog bra, lycka till" sa han och sprang till sitt flyg på Arlanda. Det var hans stil och det skulle Karl få höra från fler håll långt senare. Det var en av hans första upplevelser av en management-konsult och han var minst sagt förundrad/konfunderad. Men strunt idet, tänkte han. Det ordnar sig väl och klarnar nog efterhand.

Karl hade tre månaders uppsägning och skulle komma att börja i september på Micronic. Nu hade han sommaren på sig att avsluta boendet i Norge. Det blev några resor fram och tillbaka och semester med Elisabet på Gotland.

Karl tog upp golfen igen. Den årliga golfen med Finn och Håkan var på Tylösand i slutet av augusti. Och han satte dem på plats ! Det var alldeles innan Karl åkte till Oslo en sista gång för att packa ihop det sista och för att bli avtackad på Norsk Data. Han fick "norske votter og lue" av Tor och en fin lusekofte av arbetskamraterna. De sista grejorna stuvade han in i Saaben och drog över gränsen med full last. Den här gången gick det åt rätt håll. Tidigare hade han åkt hem till grannlandet och bort när han åkt till Sverige. Han kände att han nu skulle komma att känna sig hemma igen. Radhuset hade han gjort i ordning och det var riktigt beboeligt. Det var hans eget, han rådde sig själv. "Mitt hem är min borg" tänkte Karl. Nu hade han åter en fast punkt i tillvaron.

Trädgården på den lilla radhustomten hade under Karls bortavaro förändrats till det sämre och den fick han ta itu med. Grannarna hade under borta-åren klagat på det knähöga gräs som mestadels växte yvigt och hade fått starkt inslag av ogräs, maskrosor och hundkex. Myntan hade också slagit upp och brett ut sig i gröna sjok.

Det sociala livet hade fått stå tillbaka under utlandsvistelsen. Det myckna resandet och engagerande arbete hade inte gett mycket utrymme för att vårda vänkretsen. Golfen hade legat nere även om han spelat kanske 3-4 gånger per år. Varje år hade han i alla fall fått till en runda med mångårige golfkumpanen Finn som nu flyttat till västkusten.

För att återetablera sina vänner från förr satte Karl igång med att bjuda hem dem tre åt gången på sillmiddag. Det blev ett slags sällskap och snart hade han fått igång umgänget och kontakterna med vänner, bekanta och gamla kollegor. Han var hemma.

Karl kände förväntningarna på sig när han första gången kom till Victor Micronic. Det hade startat med ett informationsmöte där Karl visades upp för den luttrade personalen. Många hade fått sluta och många kände sig vingklippta efter en vinglig seglats. Många kompetenta medarbetare hade också flytt bolaget under den oroliga tiden och saknades nu i laguppställningen som uppenbarligen var allvarligt försvagad.

Redan innan Karl började på riktigt blev han kontaktad av Thomas som hade titeln vice VD och ville "informera" honom om sådant som var "bra att känna till" enligt Thomas. Men Karl var lite misstänksam och frågade sin temporäre företrädare om saken. Han fick bekräftelse. Under tiden fram till det officiella startdatumet deltog Karl också i ett ledningsmöte. Det leddes av konsulten från Indevo. Karl hade upplevt många ledningsmöten under Norsk Data-tiden och det här var inte helt olikt, även om han tyckte att konsulten körde lite väl hårt med de andra.

Karl var VD i moderbolaget och kände hur många förväntade sig att han skulle komma med beslutskraft och friska tag. Men han lade också märke till att man lade saker och ting tillrätta. Det var inte precis fjäsk, utan bara ett slags artigt förekommande. Personalen utgick från att han hade personliga önskemål i diverse frågor. Speciellt gällde det den sekreterare han fick på halsen. Karl var i förväg informerad om att hon var gift med en av de verkligt gamla uvarna i bolaget, en person som tidigare tillhört företagsledningen och drevs av revanschlust därför.. Han drog slutsatsen att han inte kunde ha det så och flyttade därför på sekreteraren. Hon grät och Karl kände sig hård. Men han visste att det var några operationer han måste göra.

Karl behövde göra ytterligare två obehagliga utrensningar. Han hade fått sig serverat att bolaget skulle vara som det heter "färdigstädat", men det återstod tre personer som skulle "plockas". Den ena var den just avverkade sekreteraren. Nummer två var en motspänstig tekniker som satt som en propp i utvecklingsavdelningen. Nummer tre var en halvgammal tjänsteman som suttit på uppgifter som nu rensats bort.

Tjänstemannen som numera inte hade några uppgifter erbjöd sig den kaxige konsulten att klara av. "Vill Du att jag ska ta honom" erbjöd han sig. "Visst" tyckte Karl. Konsulten var borta i tio minuter innan han kunde rapportera att "det var det, det !". Han hade bara rest sig upp, knäppt den dubbelknäppta kostymen och klivit iväg och sedan kommit tillbaka med en närmast belåten min. När Karl någon dag senare sökte upp medarbetaren ifråga, insåg han att konsulten gjort ett slarvigt jobb. Medarbetaren hade inte ens uppfattat att han just blivit uppsagd och uppmanad att sluta. Från den stunden var Karl misstänksam mot konsulter.

Utvecklingskillen var en seg figur som vägrade inse att hans lopp var kört. Karl kände i och för sig inte till den bakomliggande historien, men utgick från att de medarbetare som erbjudits att stanna var de rätta och att man noggrant bedömt vilka som måste avvecklas. Han var en av dem som motsatt sig nyordningen och utgjorde därmed ett hinder mot den nya strategi som gällde från och med nu. Den var dikterad av den nye ägaren, om kommit in när den gamla ordningen visade sig inte hålla. I ett bolag som skall genomgå en "turn-around", som Victor Micronic, är det viktigt att rensa ut absolut allt det som inte skall finnas kvar. Det gäller att vara tydlig, nästan övertydlig och konsekvent så att ingen tvekar. Då kan det ibland kosta mer än det egentligen skulle behöva göra. Men Karl insåg att det var bättre att vara noggrann från början för att slippa börja om längre fram i tiden. Han kände också sina uppdragsgivares förväntningar, deras otålighet och deras tryck.

"Vem i hela världen kan man lita på ?

(Hoola Bandola)

Karl hade känt sig tvungen – och fann det för all del helt naturligt – att "städa" färdigt. Victor Micronic hade varit ute ppå en vinglig resa de senaste åren. Personalen behövde, som det heter, få arbetsro. Men vad de behövde var egentligen att känna att de dög något till. När krisen kom i den gamla ägarkonstellatioonen hade det behövts drastiska åtgärder för att komma på rätt köl igen. Minst en tredjedel av personalen hade fått lämna bolaget; dessutom hade många – naturligtvis de duktiga och drivande – lämnat bolaget och gått till konkurrenter, som därmed fick onödigt försprång.

Det berättades en del skrönor för Karl. Så hade till exempel Datatronics (ägaren) styrelseordförande och huvudägare Mats gått hårdhänt fram och brutalt skurit i Micronics produktprogram. Man hade under årens lopp kommit att kundanpassa till den grad att vissa basmodeller fanns i hundratals varianter. Det var dyrt att underhålla och i praktiken omöjligt att hantera. Mats hade inför häpna åskådare sorterat upp produkterna på ett bord i två högar: de som skulle finnas kvar och de som skulle läggas ned. De senare hade han skuffat över bordskanten så att de effektfullt försvann med ett brak ! Om fåtalet kvarvarande sa han: "det är de här ni ska leverera ! Och till mycket lägre kostnad !" Personalen var näst intill chockad, för tidigare hade predikats flexibilitetens lov. Nu blåste det nya vindar. Och personalen visste inte var Karl stod någonstans. Hur mycket Datatronics man var han egentligen ?

Styrelseordförande Mats lär också, sades det, ha gått runt i huset och intresserat frågat vad personalen sysslade med. En tekniker berättade entusiastiskt om att han höll på och programmerade en handdator. "Jaha, och till vilken kund är det" undrade herr styrelseordförande Mats. "Nej, ingen speciell" undslapp sig teknikern. "Honom behöver vi inte" hade Mats deklarerat, varpå teknikern ifråga sattes på listan över dem som åkte ut då personalen skulle minskas. Så det var sannerligen en något skräckslagen skara som Karl fick ta sig an.

Redan innan Karl började på riktigt blev han kontaktad av Thomas som hade titeln vice VD och ville "informera" honom om sådant som var "bra att känna till" enligt Thomas. Men Karl var lite misstänksam och frågade sin temporäre företrädare om saken. Han fick bekräftelse. Thomas var inte att lita på enligt konsult-VDn. Att dessa två dock inte kommit särskilt väl överrens var lätt att inse. Men vem kunde och skulle han lita på ?

Konsult-VDn var egentligen utomstående och borde i det avseendet vara neutral eller objektiv. Men Karl misstänkte att han hade ett horn i sidan till Thomas och därför avsiktligt nedvärderade och svärtade ner denne. Å andra sidan hörde Thomas till moderbolaget och borde därmed ha en viss förankring i verksamheten och legitimitet i det han företog sig. Men Thomas hade en alltför negativ inställning till det egna folket inom Micronic för att det skulle rimma med vad Karl tyckte borde vara förhållandet mellan en vice VD och ledningsgruppen. Thomas var uppenbarligen besvärad (eller besviken) över att inte ha det inflytande och den acceptans han rimligen borde haft i kraft av den ställning han hävdade.

Thomas var hela tiden där och höll Karl informerad om vad han tyckte om olika personer. Men Karl blev misstänksam och såg till att Thomas fick hålla till på Datatronic istället. Han visste inte var han hade Thomas. Och det skulle visa sig ligga en hel del i de misstankarna. De hade rest en del tillsammans och Karl tyckte att Thomas körde en egen agenda och dessutom uttalade sig alltför bombastiskt och negativt om olika personer. Dessutom gick han inte särskilt väl ihop med Ulf, som kommit tillbaka som marknadschef. Karl hade respekt för Ulf som jobbade på bra och dessutom hade många andra medarbetares fulla förtroende. Detsamma gällde dock inte Thomas.

Under tiden fram till det officiella startdatumet deltog Karl också i ett ledningsmöte. Det leddes av konsult-VDn från Indevo. Karl hade upplevt många ledningsmöten under Norsk Data-tiden och det här var inte helt olikt, även om han tyckte att konsulten körde lite väl hårt med de andra.

Karl fick välja. Valet var enkelt, men kanske inte populärt hos hans styrelseordförande, en annan Ulf; han får gå under beteckningen Ulf E. Han var VD i moderbolaget och Karls styrelseordförande i Victor Micronic. Herr styrelseordförande Mats var Datatronic-styrelsens ordförande. Och Datatronic var moderbolag i koncernen, som också rymde Victor-bolagen, i vilken del Ulf E. Var VD. Hur skulle nu detta gå ? Ja, Karl genomförde de sista rensningarna och deet mesta var frid och fröjd. Han förstod naturligtvis att det varit en del skönmålningar då han fått bolaget och uppdraget beskrivet för sig. Det får väl visa sig, tänkte han. Men han var konfunderad över vissa saker, så konfunderad att han i ett senare skede gick tillbaka till headhuntern som i förbifarten sagt att hans uppdragsgivare var lite speciella. Jo, headhuntern bekräftade att det nog var det han syftat på vid anställningstillfället. Men det var det nu ingenting att göra något åt. Karl bet ihop, för egentligen trivdes han.

Karl skulle ha kommit till dukat bord, som det brukar heta. Jojo ! Nog var det dukat, men inte precis tillrättalagt. Det fanns en hel del gamla syndrom och spöken som fortfarande rasslade i korridorerna; när de nu vågade sig fram. Å andra sidan fanns det många nya "påfund" som kommit med den nye ägaren. Och alla gillade inte läget (som det heter). Det fanns fler motståndsfickor. Och det fanns de som ruvade på revansch. Men det mesta av det här var Karl omedveten, eller i alla fall oinformerad, om. Thomas gjorde sitt bästa för att intala Karl ett antal saker, meningar han hade om personer och förhållanden. Men Karl upptäckte att inte riktigt alla rimmade med vad han själv iakttog och kunde sluta sig till. Efter några månader hade han kommit fram till att han inte behövde den vice VD som Thomas uppträdde som. Och hans styrelseordförande hade inget mot detta utan ordnade ett nytt jobb åt Thomas i moderbolaget.

På halsen, eller med i paketet, hade Karl fått några personer som naturligt tog "lead". Där fanns Ulf, som varit borta på en längre tids resa i sydostasien. Han var nu tillbaka som marknadschef. Han uppträdde med respekt, kunnigt och på ett förtroendeingivande sätt. Mats var ekonomichef och en klippa. Det upptäckte Karl ganska omgående. På ekonomichefers vis var Mats korrekt, på gränsen till sävlig, men med en humor som gick att locka fram om man lade manken till.

Det fanns också en teknisk chef. Han var egentligen inlånad från ett systerbolag, men drog ändå ett tungt lass. Leif rökte oavbrutet och jobbade alldeles för mycket för att hans hälsa skulle stå ut. Karl skulle bli tvungen att hitta en ersättare, för Leif var alltså inlånad tills vidare. Och det fick inte dröja för länge, för det fanns fortfarande en motståndsficka kvar. Det var "Svea", en av de gamla uvarna i bolaget, som fått stå tillbaka då den nye ägaren kom in och det skulle till "nya vindar". Svea hade motsatt sig detta och följaktligen råkat i onåd. Det blev Karls uppgift att "plocka ut" honom. Det tog en viss tid och viss finess, men det gick. Karl märkte att han lärt sig något i karriären.

Men städarbetet var inte färdigt med detta. Det fanns personer som på sikt kunde hota en sund atmosfär. Den sekreterare som Karl fått som "sin", Sonja, hade tjänat flera tidigare VD-ar och fanns liksom bara där. Hon var gift med en av de mera framfusiga inom säljkåren, Henry, en man som kallade sig exportchef och hade farit runt och stökat till en hel del för bolaget före den stora katastrofen och omstöpningen. Han var också en av dem som inte var helt med på noterna när det skulle till att arbetas på nytt sätt. Karl förstod att han inte kunde ha Henrys fru alldeles inpå sig. Integriteten skulle vara hotad för att inte säga omöjlig att upprätthålla. Han beslöt sig därför redan efter några dagar för att ändra på saken. Han kallade in Sonja, förklarade omständigheterna och gav henne besked om vad som måste ske. Den här typen av samtal är inget man längtar efter och Karl fann det inte heller särskilt upplyftande utan kunde bara konstatera att det var en av många arbetsuppgifter, men av mindre angenäm art.

Henry berörde aldrig Sonja-saken med Karl. Själv tog Sonja sig samman efter tårarna , bet ihop och jobbade lojalt vidare i ny roll. Hennes man var ett kapitel för sig. Trots att han redan hade medelåldern bakom sig var han alldeles oerhört i farten, energisk och svårkontrollerad. Ulf, marknadschefen, hade svårt att rå på och styra honom. Det där med exportchef hade inte gått ur. De fick ta till ett trick. Han fick bli säljare i England, för där behövde man en murbräcka. Och det gav visst resultat, i varje fall till en början. Så småningom spårade det dock ur och det blev ingen annan råd än att plocka ut även honom. Karl undrade egentligen varför han kommit med i det nya Micronic. "Det ingick i paketet" hade han fått till svar av sin styrelseordförande. Jaja, då fick det väl kosta. Karl assisterade Ulf i manövrerna som slutade med en uppgörelse i vilken facket drogs in.

Nu var Karl nästan ända framme med rensningarna. Men det fanns en kvar. Det var den som hans företrädare, konsulten, hade erbjudit sig att plocka ut. Det hade nu skett på ett mycket otydligt och klantigt sätt. Mannen ifråga hade nyss fyllt 50 och Karl hade varit med och uppvaktat honom å företagets vägnar. Nu skulle han köras ut, var egentligen uppsagd på grund av arbetsbrist, men hade inte fått det klart för sig. Karl fick vara tydlig. Nu gick det fram. Och Karl hade uppföljningsssamtal för att förvissa sig om att han satte igång att se sig om efter ny sysselsättning. Karl gjorde det regelbundet, för han fann det naturligt att bry sig om att göra en positiv avslutning om det nu gick. Det gjorde det. Karl gav stödsamtal då och då. Det tog ett par månader och sedan hade mannen ifråga ett nytt arbete. Han kunde lämna med högburet huvud. Karl kände sig stolt.

Thomas, som från början haft titeln vice VD, hade nu övergått till moderbolaget Datatronic för att där bygga upp distributionen av det produktprogram som innehöll bland annat Victors räknare. Han hälsade på då och då hos Micronic. I själva verket var han Datatronics, eller i praktiken, Ulf E.’s private spion. Han skulle hålla koll på Micronic-folket – och kanske framförallt på Karl.

Nu hade Karl en jobspost kvar. Leif, den tekniske chefen, fick alltmer att göra på sin ordinarie post i ett av systerbolagen. Karl behövde anställa hans ersättare. Det blev annonsering, intervjuer och så småningom en anställd. Men den nye tekniske chefen hade lång uppsägningstid och sköt dessutom på sin ankomst eftersom han skulle på en USA-resa i samband med New Sweden-jubiléet. Så meddelade han, från New York, att han inte skulle börja. Halv panik i ledningsgruppen. Vad gör vi nu ?

Karl ringde till Börje, som fortfarande var kvar på Norsk Data. Karl hade anställt honom på hans första jobb. Nu hade det gått några år sedan Karl lämnat det svenska bolaget och åkt till Norge. Nu behövde han Börje. "Kom hit" var hans enkla uppmaning och erbjudande till Börje. "Ja, vad skall jag göra då och vad får jag för villkor ?" undrade den alltid sansade Börje. "Ja, det jag behöver Dig för; det är i ledningsgruppen, det klarar Du och nog kan vi enas om villkoren !" Så kom hit så vi får prata om saken. Karl visste ju att det inte var så kul på Norsk Data längre. Det insåg Börje också. Det hade han verifierat. Men han skulle väga för och emot. De hade arbetat ihop så värderingar och filosofi var det inga problem med, men Börje skulle lockas lite. Han var inte den som rusade iväg. Det skulle övervägas, beaktas och kommas överens om vad det gick ut på. Ingen otydlighet eller tvekan om vad som skulle åstadkommas, målorientering, ansvar och befogenheter.

Det blir lite rörigt med Ulf och Mats. Det fanns en av varje både inom Micronic och inom Datatronic. Matsarna var dels styrelseordföranden i Datatronic, Mats Gabrielsson, och dels Micronics ekonomichef, två helt olika typer av personlighet dessutom. Ulfarna var dels Karls styrelseordförande i Micronic (i kraft av Vd-skapet i moderbolaget Datatronic), Ulf E, och dels marknadschefen i Micronic, Ulf J. Det torde framgå av sammanhanget, men är naturligtvis väsentligt för förståelsen, vem som avses i olika sammanhang.

För att det skulle vara riktigt krångligt hette koncernens controller Börje, precis som Micronics tekniske chef. Summa summarum hade Karl alltså två grupper av Mats, Ulf och Börje omkring sig. Dels var det hans egen ledningsgrupp med Ulf J, Mats och Börje, dels var det koncernens Ulf E (Karls styrelseordförande), Mats Gabrielsson (moderbolagets styrelseordförande) och koncerncontroller Börje. Alla skulle komma att spela stor roll i det vidare skeendet. Tills vidare är de centralfigurer i persongalleriet.

Datatronic var moderbolag för alla Victor-bolagen, som sålde PC, liksom för Victor Micronic, som i sin tur var moderbolag för Micronic-bolagen runtom i Europa och för det i USA avsomnade Micronic Inc. Så var det formellt. Formellt var också den karismatiske Mats Gabrielsson styrelseordförande, arbetande sådan, i moderbolaget Datatronic. Han var dessutom huvudägare, men med stora lån från Proventus. Detta ökända bolag hade dessutom option på hans A-aktier, vilket hade en avgörande roll när det gällde maktutövningen och samtalstonen i koncernen.

Här pågick, det framkom senare, en systematisk trakassering av den entrprenörielle Mats. Han var väldigt entusiasmerande och stimulerande att arbeta ihop med. De flesta som hade med honom att göra inspirerades av hans visionära men samtidigt oerhört pragmatiska sätt att arbeta. Han deltog med liv och lust i produktutvecklingsarbetet, var faktiskt rent av drivande. Men detta, och mycket annat kring Mats, gillade inte VDn i moderbolaget, Ulf E. De två drog uppenbarligen inte jämnt, även om det försöktes skylas över. Det blev med tiden alltmer uppenbart. Och Ulf drog sig inte för att använda en närmast sarkastisk ton om sin egen styrelseordförande i dennes frånvaro. Det var något Karl från början var en engångsföreteelse, ämnad att vara pikant och för att göra intryck på Karl, som antog att det delvis hade att göra med att Mats var några år yngre än Ulf E. Men det visade sig sedan inte vara en engångsföreteelse. Och det blev bara mer och mer plumpt, småningom rent av pinsamt. Karl lärde sig att låta det passera. Och det var inte bara sin egen styrelseordförande som Ulf E. körde med på detta sätt. Andra VD-ar och ledande personer fick utstå samma ibland rent av förnedrande behandling. Karl fann det opassande för den krets av företagsledare som de ändå var. Och det var inte uppbyggligt. Nog kunde han själv tåla det, men han började inse att arbetet i koncernen inte byggde på helt justa medel och definitivt inte vilade på värderingar han delade.

En dag mot höstkanten på Karls andra år inom koncernen meddelades det att Proventus köpt samtliga A-aktier i Datatronic från Mats Gabrielsson. Denne skulle kvarstå som arbetande styrelseordförande men utan ägarskap. In på scenen kom istället Proventus båda parhästar Gabriel U. och Mikael K. Den förre hade ett förskräckande förflutet inom Hägglöfs, mäklarfirman, och Gotabanken. Han var egentligen professor i ekonomi, lite tjafsig i framtoningen . För att presentera de nya huvudägarna samlades koncernens VD-ar och ledande personer samman till en information. Den servile och bildsköne Mikael K. framhöll inför koncernens ledande personer, att de främsta drivkrafterna i deras, Proventus’ och de två kumpanernas, gemensamma arbete var att de "gillade att ha kul". Han tillade att det var naturligt, för de bodde i Bromma och hade barn i samma skola. De båda har dessutom samma etniska tillhörighet som Proventus’ huvudägare. Vad skulle det nu bli av detta, undrade Karl.

Den ihärdige entreprenören Mats blev alltmer osynlig, Faktum är att han försvann ganska omgående sedan han sålt sina A-aktier. Han hade blivit utmanövrerad. Karl insåg nu detta faktum – om än motvilligt; men det var nu inget han egentligen behövde bry sig om. Men han var konfunderad över hur hans situation fortsättningsvis skulle påverkas. Och den stimulans, som kontakterna med den visionäre, men ändå både jordnära, handlingskraftige och affärsorienterade Mats ändå inneburit, var nu som bortblåst. Det var en krassare stämning, kargare och mer autokratisk, själlös och oinspirerande; den liksom gnagde. Inspiratören Mats var borta ur sammanhanget. Hans ande som svävat över hela verksamheten ersattes av ett mentalt vakum, en karg vandring mellan karga knaggligheter i en stenöken.

I Spanien fanns ett litet säljbolag i Madrid; det sköttes av Enrique Gonzales de Villanueva, en mycket representativ spansk herre som faktiskt var adlig; han kunde berätta om Franco-tiden och tog med Karl på en tur till bland annat Toledo för att visa upp sina hemtrakter. Enrique hade stor respekt för överordnade, var artig, proper och förekommande. Tillsammans besökte han och Karl några viktiga kunder. Enrique hade sinne för mat och tog med Karl och controller Mats på riktig spansk restaurang med efterföljande beök på flamenco-klubb. Framemot fyra-tiden på morgonen tyckte Karl att de blivit nog underhållna. Enligt Enrique skulle man hålla på tills solen gick upp och sedan gå direkt till kontoret. Men det var mer än svenskarna orkade med.

Karl hade just bara hunnit skriva på för Micronic och moderbolaget Datatronic, när han blev uppringd av en figur som presenterade sig som vice VD i bolaget. Det var något han inte blivit upplyst om tidigare att det fanns en sådan; det var i alla fall en Thomas som snabbt ville träffa honom för att "sätta den nye VDn in i bolaget och dess situation". Karl blev lite förvånad och avvaktande, speciellt som denne Thomas förde ett resonemang som var honom främmande och hållet i väldigt omskrivande form; i det mesta var det ett misstänkliggörande av flera medarbetare och andra i och kring bolaget. Karl blev konfunderad.

Denne Thomas hade inte varit med i diskussionerna han haft på våren/försommaren med sina uppdragsgivare. Nu dök han bara upp på ett lite beskäftigt sätt. Karl förhöll sig avvaktande, lät sig informeras utan att påverkas och manövrerade undan en del försök till manövrer från Thomas’ sida. Det skulle nog visa sig om denne var fågel eller fisk tänkte han i sitt stilla sinne; men han var konfunderad över att Thomas var så angelägen att träffa honom så brådstörtat och utan att han ens börjat i sitt nya jobb. Han var faktiskt på semester och skulle börja först i september; dessförinnan skulle han väl hinna träffa sin företrädare, Indevo-konsulten Jan Persson, som han bara fått någon timme med då han var på sin slutliga intervju. Det var nog trots allt denne som skulle kunna ge honom den introduktion han behövde. Men Thomas hade inte haft mycket till övers för denne konsult-VD. Det var tydligt. Omvändningen gällde också; det fick Karl snabbt klart för sig vid ett ledningsgruppsmöte han bevistade några veckor innan han formellt tillträdde. Det var mycket som skulle klarna efterhand.

På plats från början var Mats, ekonomichefen. Han verkade inkörd i sin uppgift, lugn, trygg och inte särskilt upphetsad efter den svåra tid bolaget ändå måste ha gått igenom. Han verkade luttrad, hade en realistisk inställning och visste vad som behövde göras. Han svävade sällan på målet utan gav verkliga fakta-bakgrunder när Karl i olika avseenden undrade vad som låg bakom en del märkliga förhållanden som dök upp i en strid ström. Mats hade bra koll på allt inom sitt revir och bra känsla för hur det stod till på de flesta håll inom Micronic-gruppens bolag. Mats skulle komma att stå Karl nära, som medarbetare och vän. Mats var också den som varit med om rekonstruktionen av bolaget och arbetat under tillräckligt lång tid för att ha perspektiv på utvecklingen, ägarförhållanden och den djungel av gamla avtal, affärer och konstruktioner som i mycket bestämde Micronics möjligheter att verka, både internt och i marknaden.

Ulf hade fått förtroendet att bli marknadschef. Han hade haft en annan befattning tidigare, men i samband med bolagets ägarbyte och rekonstruktion hade han tagit långledigt och gett sig ut på resa i sydostasien. Nu kom han tillbaka till ett nytt Micronic. Och hans stora värde, förutom den drivande marketing-förmågan, var hans rikt utvecklade nätverk, både mot kunder och inom koncernen. Men han var inte bundsförvant med Thomas, vice VD. Ulf hade en självständig ställning, visste sin uppgift och drev den, fritt från allianser, men inte älskad av alla. Ulf verkade också ha ägarnas förtroende, de insåg hans värde.

Det saknades en teknisk chef; funktionen, som omfattade inte bara utveckling, utan också produktförsörjning, logistik och leverans, upprätthölls av Leif; han var egentligen VD i Xelex, det bolag inom ägar-koncernen, som skulle ta över tillverkningen av hand-datorerna. Leif arbetade nästan dygnet runt i sina två befattningar, kedjerökte och miss-skötte sin hälsa. Han var ovärderlig i sin roll hos Micronic, men måste ersättas.

Efter en misslyckad rekrytering med hjälp av headhunter, ringde Karl till sin "gamle" vapendragare Börje, som han en gång anställt på Norsk Data. Börje koom då till sitt första data-jobb och fick börja med drift, operativsystem-generering m.m. Men han hade utvecklats hela tiden; Karl ringde honom och sa: kom hit och hjälp till; Börje hade först varit lite tveksam, men han kom; det var en kort och enkel process som dock, till Karls stora förvåning, inte uppskattades av hans styrelseordförande. Det var också en krystad förklaring som gavs; den enda rationella förklaringen till ogillandet måste vara att styrelseordföranden känt sig förbigången i urval och beslut; detta trots att att han ofta framhöll vikten av att Karl fattade sina egna beslut och inte blev uppbunden; men den processen, att Karl blev uppbunden, hade redan tagit sin början; den kom smygande i så små steg att han vid varje tillfälle förträngde dem med att han inte skulle vara prestigebunden och självsvåldig utan lyssna på råd från erfarenheten. Men det som hans styrelseordförande framhöll vara så viktigt för Karl i egenskap av VD, det undergrävde och motarbetade styrelseordförande systematiskt, men antagligen utan att denne insåg det själv utan bara exekverade sin autokratiska läggning utan hämningar.

Men Börje kom snabbt in i sitt nya jobb och tog på sig en rad tunga uppgifter. Karl litade på honom, men han fick inte stöd från koncernens ägarhåll.

Karl hade nu en ledningsgrupp med Mats, Ulf och Börje; förnamnen sammanföll med tre tunga namn i moderbolaget, vilket var något olyckligt; men det löstes så att man lade till "min" eller "din" framför namnet vid kommunikation med moderbolaget eller då det förelåg tveksamhet om vem som åsyftades.

Den ovan nämnde Thomas ingick inte i ledningsgruppen; efter några månader hade Karl fått klart för sig att han inte ville ha Thomas där; det hade han framfört till styrelseordföranden, som var den som placerat Thomas på Micronic. Det hade han antagligen gjort för att ha en hejduk innanför väggarna; Thomas var negativ och krånglig i mycket och han försökte att kränga sig på ett antal frågor, där han uppenbarligen drev en linje som inte var konstruktiv. Han var i grunden manipulativ; sedan han fått nya uppgifter i koncernen kom han att bli spion i huset för styrelseordföranden. Det tog ett tag innan det kom fram och blev klart för Karl; men då var det uppenbart och möjligen ville Thomas ha revansch. Han intrigerade försiktigt skulle det komma att visa sig.

I det svenska säljbolaget fanns Gunnar, som var mån om sin egen ställning, visste sin betydelse och höll på sin integritet; Karl hade bestämt sig för att vinna Gunnars förtroende; det tog sin tid, för Gunnar misstänkte att Karl var Datatronics man; så var dock inte fallet, men det tog tid att bevisa. Och det var egentligen först när Karl slutat, som det gick upp för Gunnar att Karl hade stridit Micronics strid inom Datatronic-koncernen och minst av allt varit ägarnas redskap.

Karl vann långsamt Gunnars förtroendse; men det tog tid. Gunnar var luttrad efter ett antal år i bolaget. Han upplevde nu sin fjärde eller femte VD på lika många år. Han hade sett de stolligheter som förekommit under expansionsåren, han hade varit med om nedgången och han hade varit med och drivit den smärtsamma nedskärningen; nu kände han en stark lojalitet med medarbetarna i det egna svenska säljbolaget och han markerade tydligt sin självständighet och sin vilja att sköta sitt eget revir. Och Karl var varlig; Gunnar var ett av instrumenten för att få det nya Micronic på fötter igen. Gunnar var långsiktig, säljinriktad och hade bra koll på affärerna. Hans marknad var näst Tyskland den största och viktigaste. Bolaget gick åtminstone runt resultatmässigt. Karrl erbjöd det stöd han kunde ge och Gunnar kom honom gradvis tillmöttes. De hade ungefär samma syn på systemförsäljning och kom så smånimgom att trivas med varandra.

Redan vid det första bokslutet, mindre än ett halvår sedan Karl börjat i Micronic, visade det svenska bolaget ett plus-resultat; Karl deltog vid säljmötet där inspirationen börjat komma tillbaka bland den svenska personalen. Han framförde sin erkänsla ttill den som presterat resultatet och det märktes att det var långe sedan de upplevt någon framgång. Det hade varit tunga år och smärtsamma omställningar. Nu steg optimismen, även om man visste att man var långt från "torra land".

När Karl kom till Micronic hade han med sig erfarenhet från 20 år med datorer. Det hade börjat redan på Asea-tiden med PDP och Digital Equipment. Och han hade redan dessförinnan, på Lunds Tekniska Högskola, tillsammans med studiekamraten Lennart Bosrup lärt sig använda process-dator för att realisera komplexa reglersystem. De hade tillsammans läst doktorand-kurs och experimenterat med en självinstallande regulator. Det var avancerat för sin tid. Karl hade satt upp som mål att arbeta med datorer för reglertekniska tillämpningar.

Datorer, det hade Karl en vision om, skulle komma att spela stor roll i framtiden. Det var någon som roade, fascinerade och som fängslade honom. Det hade fortsatt på Asea-Atom med dator-tillämpningar för kärnkraftverkens kontrollrum. Det ledde sedan i sin tur till Norsk Data som var ett av fenomenen inom dataindustrin under hela 80-talet. Grundat samma år som Digital Equipment hade bolaget vuxit exponentiellt med god lönsamhet och kommit att bli börsnoterat på bägge sidor Atlanten. Karl hade arbetat i bolaget under nästan 10 år innan han återvände till hemlandet och Micronic.

Karl hade en god bakgrund i såväl datakommunikation som databas- och transaktionshantering i realtidsmiljö. Det var säkert avgörande faktorer då han blev VD för Micronic, som var ett ca 10-årigt företag. Det hade grundats av en entreprenör som uppfunnit handdatorn. Det var en apparat med egen processor och tillräckligt stort primärminne för att kunna hantera tillämpningar för datafångst. Dessa data sändes sedan över uppringd förbindelse till någon stordator. Tillämpningen var främst varubeställning i butiker, men även mätaravläsning och biljett-hantering förekom.

Karl hade fått med sig att antal huvuduppgifter enligt sin företrädare, konsult-VDn. Samtidigt visste han att han var den sjunde VDn på mindre än 10 år. Vad var det som talade för att han skulle lyckas ? Bolaget hade just kommit i hamn efter en våldsam seglats. Det hade köpts upp av en av 80-talets imperiebyggare, Mörstedt-gruppen, som gjort sina pengar inom byggbranschen. Man hade byggt en koncern runt Micronics handdatorer, döpt denna till Parcon och expanderat kraftigt. Expansionen inbegrep en våldsam kostnadsökning utan motsvarande affärsvolym, varför det hela slutade med ett våldsamt underskott, som fick täckas upp av huvudägaren Gotabanken. Det var en bankgrupp som i sin tur vuxit våldsamt med hjälp av vårdslöst dålig kreditgivning, vilken kunde sluta på bara ett enda sätt.

Micronic plockades ut ur den kraschade Parcon-gruppen och balansräkningen som innehöll ett hål på 65 miljoner, ett våldsamt belopp relativt verksamhetens omfattning, garanterades av Gotabanken då Datatronic förvärvade bolaget för en krona. Micronic självt hade ett aktiekapital på 30 miljoner. Men detta var typiskt för entrprenören Mats Gabrielsson som förvärvade ett underskottsavdrag om 65 miljoner för en krona; det kom väl till pass för moderbolaget Datatronic, som innehöll de vinstgivande Victor-bolagen. Ren skatteplanering således !

"Ta tag i dotterbolagen" hade konsult-VDn definierat som en huvuduppgift. Det gjorde Karl omedelbart. Han besökte alla bolagen, gick igenom deras verksamhet, prospektiva kunder, strategier och planer. Det var en minst sagt brokig samling. I USA hade verksamheten gått käpprätt åt skogen och bara gamla surdegar återstod. Här var det systerbolaget Victor som med vänster hand skötte Micronics affärer. Ja, det var inga affärer utan mest gamla värdelösa lager, inkuranta fordringar och idiotiska åtaganden, vilka tillkommit genom naiva uppfattningar om marknadspotential och möjliga tillämpningar.

Göra om produktprogrammet var en annan huvuduppgift. Det innebar en väsentlig reduktion av antalet produkter, i närmaste genomförd, men också omläggning av produktionen till Xelex, ett systerbolag i koncernen. Huvudmålet var att reducera produktkostnaden och att korta ledtiderna för produktionen. En annan strategi var att utnyttja synergier med moderbolaget Datatronic och systerbolagen Victor PC, vilka tog sina produkter från underleverantörer i Asien. Karl reste med tekniska chefen Börje till Japan för att förhandla med Kyocera om framtagandet av en PC-kompatibel handdator, själva elektroniken. Det var ett djärvt grepp vid den tiden och lite väl tidigt ute. Börje hade redan varit i Japan ett antal gånger för att se till att få de existerande produkterna omlagda till produktion hos Kyocera främst för att halvera produktkostnaden.

Micronic hade ett antal agenter och distributörer. En uppgift Karl fick med sig från sina uppdragsgivare var att utveckla försäljningen via dessa. Men det visade sig att gamla synder lade ganska mycket hinder i vägen för en sådan utveckling och volymerna kom aldrig till de nivåer man kunde önska sig. Micronic hade heller inte den organisation som krävdes för den indirekt-kanal som agenter och distributörer utgör. Micronic målgrupp var helt enkelt de företag som köpte system för lösningar inom logistik, distribution och data-insamling. Och i den marknaden köper man inte enslikda produkter genom den typ av indirekt-kanal som Micronic’s systerbolag Victor PC sålde. Karl blev så småningom klar över detta faktum. Här föll en av de strategier som legat bakom Datatronics förvärv av Micronic, att utnyttja synergierna mellan Victors respektive Micronics marknadskanaler. Det var en elegant tanke, men vid den tiden omöjlig att genoomföra i praktiken.

Andra synergier med Victor-bolagen var produktförsörjningen; där fanns mycket att hämta och det var en revolution för Micronic-medarbetarna. Flera av dem hade stretat emot, men antingen fått sluta eller inrättat sig i den nya ordningen. Traditionen i Micronic satt hårt och var etablerad alltsedan grundarens dagar. Det framkom då och då. Det är jobbigt att förändra och det är jobbigt för dem som måste förändras i såväl tänkesätt som arbetssätt.

Dessa huvuduppgifter var det som Karl tog sig an. Det dagliga arbetet kom annars att präglas av det faktum att Micronic-bolagen, en koncern inom koncernen Datatronic, balanserade kring noll när det gällde såväl resultat som cash-flow. Det innebar aatt Karl fick jaga dotterbolagen på likviditet för att kunna betala underleverantörerna för att dessa skulle leverara produkter till Micronic så att bolaget i sin tur kunde leverera och fakturera. Det var en ständig jakt på acceptans från kunderna avseende de system som installerats så att Micronic kunde fakturera och drivaa in likviditet för att upprätthålla produktförsörjningen.

Resultat-mässigt var Micronic-gruppen docj på väg åt rätt håll, om än i låg takt. Den besvärliga skuldbördan kastade en lång skugga över balans- och resultaträkningar. Karl jobbade tätt med controller Mats för att ha kontroll över situationen. Praktiskt taget vecka för vecka fick de jaga likviditet, fakturering och betalningar. Det slet på nerverna och tog kraft från de strategiska och framåtriktade uppgifterna.

Det hade egentligen börjat med att ekonomichef Mats aviserat att han tänkte sluta efter bortåt 6 år i bolaget. Han och Karl hade kommit att få ett intimt samarbete i samband med både budgetering och ekonomisk uppföljning. Karl var väl bevandrad i bokföring och ekonomiska krumbukter, som det var fråga om inom både det egna bolaget och koncernen. Mats hade också varit på plats då Parcon gått över styr och då Datatronic- folket dragit in. Han hade upplevt 8 månader av en konsult i for hire. Han hade räknat ut vart det gamla stolta Micronic var på väg efter alla VD-byten. Mats hade fått erbjudande att sälja ett av de mest avancerade ekonomi-systemen, Scala, mot företagsmarknaden. Han kunde inte motstå och nu hade han sagt upp sig. Det hade inte setts med gillande att han passade på att ta ut semester under den sista delen av bokslutsarbetet. Men Mats hade kört hårt och försummat mycket av sitt familjeliv de senaste åren så nu behövde han lätta på det trycket. Karl förstod honom, men råkade samtidigt lite i knipa. Han lyckades ganska snabbt rekrytera en ersättare, men det var då som koncernens controller satte in stöten. Denne ville ha den nye greppet om den nye ekonomichefen/controllern och därför placera honom i staben i moderbolaget. Karl insåg att det skulle leda till att hans företagsgrupp skulle komma att reduceras till en produktlinje. Det ville han inte, för han insåg vad som då väntade.

Karl hade röjt i ledarskiktet i dotterbolagen. Först hade det varit chefen i det franska bolaget, Jean Francois; denne var en typisk fransk ordvrängare och närmast slingerbult som aldrig levde upp till sina mål. Karl fick hjälp av Victor-chefen i Frankrike, både med att göra sig av med honom och med att rekrytera en sälj-orienterad engelsman som acklimatiserat sig i Paris och hade erfarenhet från branschen. Det hade gått smidigt och de hade kommit att arbeta bra tillsammans.

I det engelska bolaget fortsatte David Parsonage att försöka köra sitt eget race. Han hade väckt mycket ont blod hos Victor-folket och låg illa till. Karl hade redan vid deras första möte gjort klart för honom vem som bestämde i Micronic-gruppen. Han hade också sagt till David att den dag då denne inte längre platsade som VD i det engelska dotterbolaget, då skulle Karl säga honom det rätt ut. Det hade varit en hel del segdragande i England. David hade motsatt sig flytten till High Wyckham och samlokering med Victor. Han befarade, på goda grunder, att han och Micronic skulle kunna komma att inordnas under Victor-chefen där. Bob Web hette denne, en trogen tjänare i Herrens vingård. Han var lite vingklippt efter en tuff tid med sviktande försäljning, men var nu på väg upp i anseende inom koncernen. Karl och han hade funnit varandra. Bob var rättfram, saklig och fokuserad på uppgiften. "Han har suttit lite löst av och till" raljerade Ulf E om honom. Dylika uttalanden strödde denne alltmer omkring sig i personens frånvaro. Det störde Karl, men han "gömde det i sitt hjärta" och beslöt att ta det med sig in i framtiden för att senare analysera om det var så här det skulle gå till i föregslednings-världen eller om det var han själv som inte var tillräckligt hårdhudad.

Det blev i praktiken så att det engelska Micronic-bolaget länkades starkt till sitt systerbolag Victor, vilket skulle kunna ge ömsesidig stödjande dragkraft och en del synergier vid bearbetningen av den tuff engelska marknaden. Men David konstrade och manövrerade sig alltmer in i en ohållbar situation. Karl plockade bort honom innan det hunnit bli någon mer allvarlig kontrovers.

En dag åkte Karl över till det engelska bolaget för att göra den operation han kommit att inse vara nödvändig. David Parsonage hade uppträtt allltför arrogant och utmanande alltför länge. Karl frågade honom om han kom ihåg deras första möte och vad Karl sagt honom då. Jodå, han kom ihåg det exakt. "That day is today" sa Karl till David. David tänkte mindre än två sekunder och sa: "OK. D’ya want me to go now ?" "Yes", sa Karl. De hjälptes åt att städa Davids skrivbord, gick igenom hans aktuella engagemang, skakade hand och inom en halvtimme var han ute. Bob samlade alla Victor- och Micronic-medarbetare och meddelade dem vad som hänt och vad som nu stundade. Karl tog sig an nyckelpersonerna i Micronic-delen. En del av dem hade lojaliteter mot David och kunde befaras dra iväg med honom. Här gällde det att säkra dem och minimera skadan.

Det tyska bolaget var det största dotterbolaget inom Micronic. Wolfgang hade sagt upp sig då Microonic hamnat i Datatronic, men köpts tillbaka. Han hade en stark och självständig ställning. Han och Karl hade kommit ganska väl överens under lång tid, men det hade börjat kärva till. Styrelseordförande Ulf gillade inte den starke Wolfgang. Han drev på karl att ta kontrollen över Wolfgang, men insåg antagligen att det inte skulle gå. Vad Karl inte visste utan fick reda på långt senare var att Ulf erbjudit Wolfgang att ta över ett hopslaget Victor och Micronic i Tyskland.. Wolfgang hade avböjt. Han berättade det själv för Karl: "Mit den Leuten hätte ich am liebsten nichts zu tun". Sedan en tid pratade de tyska sinsemellan.

Wolgangs kallsinne hade antagligen gått "Mr. Ulfs" ära förnär. Så Karls styrelseordförande, "Mr. Ulf", uppmande Karl att driva saken till sin spets med Wolfgang. Det slutade givetvis med att Wolfgang sade upp sig. Säljchef Peter erbjöds att bli country manager. Men herr styrelseordföranden sa till Karl, att det får han bli bara på papperet. "Till honom säger vi det, men så stoppar vi in honom under Victor-chefen och innan han insett det har dörren slagit igen om honom." Vad var nu detta ? Skulle Karl lura in sin egen Tysklands-ansvarige i ett nytt jobb med falska förespeglingar. Vad skulle det resultera i när Peter väl insåg att han blivit lurad av Karl ? Detta ville Karl inte vara med om. Det var inte det enda tillfälle då hans och Victor-folkets värderingar och moral visade sig vara olika.

I samband med "diskussionen" om var Micronics ekonomichef/controller skulle placeras hade Karl sökt stöd för sin uppfattning hos styrelseordföranden. Denne hade fått ett utbrott och skrikit förolämpande åt Karl – inför koncernens controller. Detta var för mycket. Så gör man inte ! Detta är dessutom inte ett acceptabelt man management, resonerade Karl.

Nu hade det gått för långt ! Karl hade av sin chef uppmanats att ljuga för, alternativt lura, en av sina egna chefer och han hade desavouerats inför koncernens controller. Karl visste att detta inte var något undantag. Hans styrelseordförande hade vid flera tillfällen talat nedsättande om inte bara andra VD-ar i koncernen inför Karl, utan också om sin egen styrelseordförande. Karl insåg vilken moral denne person besatt, vilka metoder han inte bara tillämpade själv utan till och med förordade och uppmanade Karl att använda. Kaarl bestämde sig för att inte ha vidare med denne att göra. I hans öron ringde också vad Wolfgang berättat. Detta tillsammans med att styrelsens ordförande gått bakom ryggen på honom med hjälp av en spion, var mer än nog !

Det sägs att man aldrig skall gå från en anställning utan till en. Men nu hade Karl fått nog. Han skulle söka sig något annat. SES hade han haft kontakt med tidigare. Det var ett rekryteringsföretag han varit på intervju hos ett par gånger men han hade aldrig tyckt att de kommit med rätt sorts erbjudande. Men nu ville han själv träffa dem och de hade ett uppdrag; de skulle skaffa fram en affärsutvecklingskonsult från industrin, gärna IT-industrin. Ja, det hette inte så ännu, men det var i alla fall den typen av person man var ute efter. Och det skulle vara en med lång erfarenhet från högteknologisk industri. Karl passade egentligen alldeles för bra in på vad Indevo, uppdragsgivaren, var inne på.

Karl var egentligen ganska skeptisk till konsulter. Han hade använt sig av en av sina konsultkontakter från Norsk Data-tiden för att reda ut en del trassligheter inom Product Marketing. Men det var Lars Nihlén, som han kände väl och som han också haft att göra med som Systemchef på Norsk Data. De kände varandra väl och respekterade vrandra. Karl frågade denne till råds vad han trodde om Karl i en konsultroll. Något förvånad svarade Lars helt spontant att han trodde att Karl skulle vara alltför klåfingrig för att kunna hålla sig tillbaka i konsultrollen. Jojo, tänkte Karl, som i praktiken redan bestämt sig för att ge det hela en chans under kanske 3 år.

Han hade träffat sin Indevo-kontakt tillräckligt många gånger nu och hade ett anställningserbjudande liggande sedan en tid tillbaka. Han tyckte nästan det började bli pinsamt, eftersom han sagt ja till Indevo men ännu inte sagt upp sig på Micronic. Han letade efter ett tillfälle. Samtidigt tvekade han, för det gällde ju också att få bra avgångsvillkor. Han skulle få sex månader enligt avtalet, men befarade att styrelseordförande Ulf skulle ta tillfället i akt och djäklas om han ville gå direkt. Han kanske skulle få avstå ett antal månader för att få komma loss. Och det ville han inte. Men samtidigt ville Karl bort så fort som möjligt. Han bara kände att situationen blivit ohållbar.

Det var under en tid en kylig, nästan frostig stämning i kontakterna mot moderbolaget. Nja det gällde nu att ta tjuren vid hornen och löpa linan ut, tänkte Karl. Det här var hans första VD-jobb, tufft nog, men antagligen inte signifikativt för den rollen. Så här kunde det inte gå till i en koncern. Han hade ju dessutom ett nytt jobb, som han hade bestämt sig för att satsa på. Han hade tackat ja till Indevo den 25 april och det var nu redan början på maj. Golfsäsongen låg och väntade, ett halvårsresultat skulle snart ligga klart, månadsboksluten blev alltmer olustiga. Ekonomichef Mats och Karl hade brukat jobba ihop med dem, presentera dem och resultatet av budgetarbete tillsammans. Men Mats hade nu slutat efter sina obligatoriska tre månaders uppsägningstid. Karl var helt i händerna på controller-staben, som mer eller mindre körde med honom. Han hade ingen riktig egen ekonomi-personal och kom därför i informations-underläge mot uppdragsgivarna.

Här kom också skillnaden i affärslogik i öppen dager. Det var ingen tvekan om att Victor-folket aldrig förstått det där med system-fösäljning. Och egentligen hade de nog aldrig velat ha in Micronic i koncernen, funderade Karl. Han skulle få det bekräftat långt senare.

"What I am, baby, I have earned.

What I am not – I have learned"

(Bruce Springsteen)

Karl hade bokat tid med sin styrelseordförande. De brukade träffas ungefär en gång i månaden. Men nu hade det dröjt ett tag och de hade bara pratat per telefon och inte särskilt ingående utan snarast lite undvikande. Karl kände sig inte väl till mods. Han hade bitit ihop och jobbat på. Han hade hållit sin ledningsgrupp utanför de segdragningar han fått utstå med koncernens hejdukar, främst controllern som hade börjat försöka köra med honom eller i alla fall försöka fösa in honom i en "bean counter" fålla. Det var nu som värderingarna började avslöjas. Det var nu det skulle blottläggas vilket sorts skrot och korn man var beskaffad av.

Det hade kärvat till ibland, men det var nu det kom i öppen dagen vilka olika filosofier man hade för ledarskap, chefskap, företagsledning, man management o.s.v. Var gick gränsen mellan det praktiska och det ärliga ?

Det hade nu gått väl över en månad sedan Karl haft jobbet klart med Indevo, sedan han mentalt bestämt sig för en satsning på en karriär som konsult i ett management-konsult bolag. Och det hade gått en knapp månad sedan han tackat ja. Det började bli lite pinsamt, men han gruvade sig för det där ögonblicket då han skulle konfrontera sin styrelseordförande med saken, själva uppsägningen. Han hade kalkylerat hur mycket han rimligen kunde få med sig av sin så kallade fallskärm. Målet var givetvis att få med sig så mycket som möjligt, men han satte mer värde på kort tid än på själva ersättningen. Där var han kompromisslös. Men han var orolig för en riktig kontrovers. Han visste vilka utbrott Ulf E kunde få. Denne var inte att leka med när utvecklingen inte gick hans väg. Och slug var han.

Den 11 maj klockan halv tio skulle de träffas hos "Mr. Ulf". Karl hade antytt för Bob i England att han var lite pissed off med "Ulfie", som denne benämndes av Bob. Och Bob hade uttryckt sin förståelse och jämfört med sin egen situation. Karl var nervös. Han tyckte och kände att han stod inför ett avgörande. Det var det i verkligheten också, ett stort steg, men han hade bestämt sig och nu fanns det ingen återvändo. Han hade ingen och han ville heller inte ha någon. "Kör på" tänkte han. "Det kan i alla fall inte bli värre än det är".

Karl kände samma febrighet och lätta nervositet som när han en gång skulle upp i den muntliga tentamen för att ta studenten: man vet att man kan sina saker, men är ändå orolig, för man vet inte och har inte kontroll över vad som väntar. I allra sista stund kom Karl på att han nog borde ha med sig en skriftlig uppsägning så att det skulle bli lättare att lägga fram sitt ärende. Han tog fram ett blankt papper och skrev med någon darrning sin uppsägning, rak och direkt utan motivering. Han vek ihop papperet och stoppade in det i sin almanacka i A5-format. Han skulle ha papperet till hands om det kärvade till sig, om det inte skulle räcka med att han sade upp sig muntligt.

Det var en klar och strålande maj-morgon. Karl hade sagt till Kerstin att han skulle åka direkt till Datatronic på morgonen. Det skulle han. Men hon visste inte varför och hon anade nog inte vad som var i görningen. Den sista tiden hade karl dragit sig undan lite. Hon hade känt det, hon hade känt att allt inte stod rätt till. I varje fall trivdes hon inte. Men det var ingenting de låtit varandra märka. Och Karl hade verkligen ingenting märkt av att hon inte trivdes, men han fann det helt naturligt och följdriktigt att hon börjat känna sig illa till mods. Det var en spegelbild av hans egen utveckling. Men han hade ju knappast kunnat anförtro sig åt henne. Han hade inte involverat henne lika mycket som förut och inte hållit henne informerad om de där små "inofficiella" omständigheterna som en VD-sekreterare naturligen känner till.

Karl hade åkt direkt till koncernens högkvarter på Liljeholmen. Det var inget imponerande headquarter, men det var också meningen att det skulle spegla filosofin att moderbolaget skulle köra snålt och kostnadseffektivt. Ingen hög svansföring, utan resultat och vinst i första rummet. Sedan kunde man kosta på sig men utan åthävor.

Karl slussades som vanligt in av Carina, Ulfies sekreterare. Han mindes hur hon mött honom första gången han kom dit på intervju. Då hade hon haft armen i gipsbandage efter en olycka. Men nu hade det gått mer än två år. De kände varandra och tjenade som de brukade. Karl lade inte märke till något särskilt och han hoppades att detsamma gällde henne. Han visades som vanöigt in i det lilla rummet med de två läderfåtöljerna och två-sits-soffan. Allt var i grått läderr. Enkelt men sobert, tänkte Karl och mindes den där första gången han varit där och träffat den karismatiske mats, som helt ogenerat tagit av sig skorna och lagt upp fötterna. Hade han gjor det för att imponera eller för att testa Karl ? Spelade ingen roll nu, tänkte Karl, det är ju ändå sista gången.

Det här skulle alltså vara sista gången Karl skulle sitta där och tvingas ta emot obehagligheter. Han lade ifrån sig sin kalender med uppsägningen instucken mellan bladen. Han skulle inte ta fram den genast utan ha den till hand mer som en bekräftelse, som ett eftertryck av vad han stod i begrepp att framföra till sin styrelseordförande.

Ulf var i antågande; det hördes alltid. Det hördes att han fanns alldeles i närheten; stämningen liksom stramades upp och det brukade sprida sig en känsla av obehag i omgivningen; många blev nervösa och avvaktande och drog sig liksom inåt.

Idag hade Ulf en rykande cigarett i vänster hand. Det brukade han inte ha. Han brukade snarare tendera att försöka undvika röka så länge som möjligt och först ungefär i halvtid tända sin cigarett. Utan hänsyn brukade det vara, även om det var ett möte där rökförbud rådde, överenskommits eller påbjudits.

Styrelseordföranden hade några papper inklämda under armen också. Verkade påtagligt nervös iakttog Karl, som själv var lite spänd och nogsamt registrerade varje rörelse. Ulf såg inte ut som han brukade. Var han irriterad över att Karl nu skulle ha sin tid som han brukade bevärdigas någon gång i månaden ?

Herr styrelseordföranden såg vresig ut dessutom; "det här blir inte roligt" hann Karl tänka innan Ulf öppnade med att "det här blir inte roligt". Vad var nu detta ? "Ja, jag har inget förtroende för Dig längre" lyckades den annars så kontrollerade herr styrelseordföranden klämma fram; Karl trodde inte sina öron. "Jag vill att vi löser upp det här" fortsatte Ulf. Resten blev en långsam lättnad för Karl som började inse att det han gått och gruvat sig för att göra – att "ta sin Mats ur skolan" – inte skulle bli aktuellt att behöva jobba sig igenom. Det löste sig som genom ett trollslag. Han blev befriad; det var som om en mardröm plötsligt övergått i önskedröm; han höll krampaktigt tag om sin almanacka där hans egen uppsägning låg skriven; nu gällde det att inte röja det verkliga ärendet; Ulf skulle få betala dyrt; Karl hade spekulerat i vilka uppsägningsvillkor han skulle kunna uppnå i en förhandling när han ville gå; nu var det omvänt, nu utlöstes hans maximala villkor. Ulf rabblade upp vad som gällde och Karl bemödade sig att inte le åt att hela upplösningen blev långt från vad han önskat/befarat och ens någonsin kunnat tro sig uppnå. Hn lät Ulf avsluta samtalet och flög ut på lätta vingar, d.v.s. han bemödade sig om att de bekymrad och förvånad ut för att inte röja den lättnad och tillfredsställelse han kände; det var nästan som en triumf att lämna "herr styrelseordföranden" bakom sig med vetskapen att denne lurat sig själv. Karl kände sig triumfatorisk, lättad, jubel-bubblande och kände bekymrens ok kastas av axlarna. Vad hans "egna" skulle tro bekymrade honom inte det minsta. Tids nog skulle han sörja för kontinuitet på kontakterna åt det hållet.

Väl ute i bilen ringde Karl till mamma och berättade att mötet gått över förväntan; hon hade alltid vait hans förtrogne och han hade anförtrott sig åt henne när det gällde spänningarna och kvalen han gått igenom; hon hade lovat hålla tummarna för honom när han åkte för att ta fighten med sin styrelseordförande. Hon var väl införstådd med att det här var något han inte tidigare behövt gå igenom och att det inte var något man önskade någon. Många år efteråt kunde hon komma tillbaka till den lättnad och glädje Karl gett uttryck för direkt efter att ha kommit bort från Micronic.

På kvällen samma dag besökte Karl för sista gången Micronic för att plocka ihop sina personliga pinaler. Han gjorde det när alla gått hem; han hade ringt till marknadschefen ulf, en av de förtrogna och bett honom övervaka när han hämtade de personliga tillhörigheterna, och de var inte många. Karl avstod från att kommentera. Tids nog skulle de kvarvarande förstå och kanske räkna ut vad som skett; för Karl insåg att det inte var läge att överhuvud taget kommentera; det hade hållits en information på Micronic samtidigt som han var på sitt sista möte med sin uppdragsgivare; och personalen på Micronic var, det insåg Karl, tillräckligt konfunderad ändå – utan att behöva veta vad som förevarit mellan honom och "herr styrelseordföranden".

Den uppkomna "situationen" och det som förevarit förtjänade inte att beröras i det här läget; tids nog skulle Karl få tillfälle att i "ordnade former" prata med sina närmaste, de som nu skulle komma att utsättas för det han själv fått utstå under en alltför lång tid. Det var nu avsluta och på ett för Karl synnerligen fördelaktigt sätt; han hade ett nytt jobb, en ny karriärinriktning som väntade. Den var spännande

Man kan inte kompromissa med sin övertygelse. Karl hade så småningom, efter mycket funderande, stötande och blötande, blivit fast besluten, även om han funderat igenom saken ytterligare ett antal gånger innan han slutligen bestämde sig.

Man står för sin övertygelse och man går inte bakom ryggen på dem man strävar tillsammans med. Det ligger i ledarskapets natur att kunna lita på varandra, att man utan förbehåll jobbar mot gemensamma mål Då får det inte finnas minsta tvekan om varandras avsikter. Det måste vara hundra procents tillit och aldrig en tanke på dolda avsikter, egen agenda eller vad det kan kallas. Där och just där satte Karl gränsen. Han visste att det rimmade med allt han lärt sig i ledarskap i olika sammanhang. Han ville därför inte ha med dessa människor att göra längre, d.v.s. med "herr styrelseordföranden" och dennes metoder att arbeta, manipulerande de människor som Karl skulle leda; att agera bedrägligt, så som Karl blivit uppmanad att göra, var bortom det acceptablas gräns. Därmed fanns det bara en sak att göra – och det gjorde Karl; det var efter moget övervägande; han hade rannsakat sig själv åtskilliga gånger. Var det hans eget misslyckande eller var han för feg att att stanna och slåss ? Hade han inte räckt till ? Var han inte stark eller självständig nog ? Tog han i själva verket "the easy way out" bort från alltihop, ett något som han bort stanna kvar i för att vända till något bättre. Han påminde sig vad rekryteraren sagt i samband med att Karl lät sig engageras i Micronic; han påminde sig också vad denne svarat då han gått tillbaka och dryftat sina egna tveksamheter avseende de människor som nu var hans uppdragsgivare.

Karl hade kommit fram till att den situation som han långsamt men säkert dragits in i, den kunde inte vridas rätt; det var inte hans förskyllan och han sprang inte ifrån sitt ansvar genom att lämna sin post. Nej, det var något han måste göra; annars skulle han själv komma att bli av samma "skrot och korn". Och den moralen var honom främmande, så valet var egentligen enkelt. Han hade bara haft ett alternativ.

Gunnar som var chef för det svenska säljbolaget hoppade så småningom av Micronic och startade upp ett eget handdator-företag tillsammans med ett par andra tidigare Micronic-medarbetare. Gunnar och Karl träffades över en lunch något år senare. Då var det många frågetecken som rätades ut för Gunnar. Han hade aldrig förstått varför Karl försvann. Men han hade gradvis kommit att uppleva samma obehagliga metoder in på bara kroppen och till slut funnit situationen outhärdlig, varför även han slutade på ungefär samma sätt som Karl. Han hade då sysslat med utvecklingen av de nya handdatorer som skissats på redan under Karls tid. Gunnar utvecklade sitt företag Minec och blev så småningom ganska framgångsrik med de egna produkterna som såldes till de kunder som Micronic lämnat därhän i samband med att man inriktat sig på indirekt-försäljning, en strategi som var i det närmaste vansinnig. Så Gunnar levde på sin erfarenhet, sitt kontaktnät, sin förståelse för branschens logik och kunskap om kundernas behov och preferenser.

Ulf, som var marknadschef hamnade precis som Karl så småningom på Ericsson; men hyan höll till i Hongkong, Japan och övriga Asien; det var ett för honom attraktivt område alltsedan han gjort sin långa resa innan han gjorde omstarten med Micronic.

Börje, teknisk chef i Micronic, fick nya arbetsuppgifter inom Datatronic sedan Karl lämnat. Börje fick driva PC-utvecklingen med många resor till England; men gradvis kom även han att misshandlas av "Ulfie" och till den grad att han lämnade på ungefär samma sätt som Gunnar. Börje stack ut i världen med en segelbåt med några kompisar men hoppade av och fick det trassligt att ta sig ur det part-rederi som ägde den gemensamma båten. Så småningom hamnade han i Electrolux’s skola för dammsugarförsäljare, fick ett eget distrikt och sålde bra, men kunde inte förlika sig med filosofin och metoderna.

Börje blev istället för dammsugarförsäljare nu chef för datadriften inom AMS, där han stannade ett antal år innan han lät sig värvas till Bull, en av leverantörerna. Under ett par år pendlade han till Linköping där han drev utvecklingsprojekt i sin egen grupp.Nu kunde Börje börja tänka på att förverkliga sin dröm att skaffa hus i Värmland för att gradvis förbereda sin pension; han kom att vara anställd i Stockholm, jobba i Sundsvall och bo i Värmland. Börje köpte ett mindre hus i den värmländska skogen och kunde tillbringa långhelgerna där. Han sålde sitt hus i Upplands Väsby och blev långpendlande värmlänning, d.v.s. han flyttade åter till hembygden.

Mats som var controller hade först en kort karriär som data-säljare innan han satsade på en ny karriär som controller; han hade sålt ekonomi-system med viss framgång, men tröttnade. Istället fick han chansen att vara med från allra första början då PC-pionjären Dell Computer startade upp sin verksamhet i Sverige; Mats rekryterades av VDn, som faktiskt en gång verkat inom Micronic. Under 10 år byggde Mats via optionsprogram och bonus upp sin ekonomi så att han kunde sluta jobba heltid och istället ägna sig åt hobbies och mindre betungande konsult-verksamhet. Han köpte sin dröm-båt, som han beställde efter sitt eget önskemål från varvet på västkusten. Han fick dessutom möjlighet att resa runt i världen.

Mats och Karl hade funnit varandra under den korta tiden tillsammans på Micronic och höll därför kontakten. Karl fick till och med Mats att åter ta upp golfen, om än med låg ambition. Karl hjälpte då och då till med båten, då Mats hade en Comfort; senare, med drömbåten Najad, behövdes inte det; den togs omhand av varvet. Karl var dock med om att segla hem den från västkusten. Han hoppade på som gast i Karlskrona och debarkerade i Oskarshamn. Det var en underbar resa upp genom Kalmarsund med besök på Öland.

Enrique, den spanske bolagschefen, hamnade så småningom inom Philips-konceren genom ett tips från Karl till en headhunter, som sökte någon som kunde sälja mot banker i medelhavsområdet; det blev Enrique. Senare kom han in i Fujitsu i samband med förvärv; om sina erfarenheter av att arbeta med japaner berättade han över en lunch i Stockholm.

Enrique hade på några vägar fått reda på att Karl hamnat på Ericsson och ringde tretton år senare upp Karl inför ett besök i Stockholm. Som extra överraskning tog Karl med controller Mats och det blev ett varmt, vänligt och trivsamt återseende över en lunch nere vid vattnet i Alvik; Stockholm visade upp sitt allra bästa juni-väder och Enrique var på ett strålande humör. Han arbetar numera i ett europeiskt konsultbolag med så kallad e-business. De tre tidigare kollegorna berättade sina levnadshistorier och skrattade åt gamla episoder de upplevt tillsammans.