Transportsträcka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© Karl Erson 2005-09-06

 

 

 

 


Klockan 16.05 en söndag, med Lufthansa till München, är ungefär lika stimulerande som 07.20 en måndag morgon med Lufthansa till Frankfurt. Nu var han där, Karl, vid gaten just denna söndag eftermiddag. Den förra ”boken” hade börjat med tankar vid gaten en måndag morgon på väg till Frankfurt. Det hade varit 22 juni, dagen efter sommarsolståndet. Karl hade varit på väg till Dubai den gången. Det hade fallit sig så att han börjat skriva ner sina tankar inför resan och reflektera över situationen eller snarare över själva företeelsen att offra fritid för ”det glamorösa affärsresandet”. Det var så det ofta föreställdes av dem som inte sysslade med detta resande och så som det betraktades av andra, vars resande begränsades av den egna ekonomin eller intresset för att ”uppleva n ya platser”. Men att åka på tjänsteresa var nu inte längre lika exotiskt.

 

Karl hade under de talrika åren i databranschen och som konsult rest så pass mycket att han nog fått nog och börjat omvärdera hur han använde ”sin tid i detta livet”. Visst var det fortfarande spännande att uppleva nya kulturer. Men i ”det nya Europa” var mycket på väg att bli så harmoniserat och utslätat att de kulturella och nationella särarterna kommit att nästan suddas ut. Det mesta var sig likt i olika delar av världen. Det var väl bra på sätt och vis för då blir det lättare att ta sig fram, att bli förstådd att verka och att umgås. Men den där speciella känslan av unicitet, det exotiska, upplevelsen av det annorlunda blev bara borta.

 

Karl påminde sig den först gången han kommit till Norge och upplevt den stora skillnaden i standard mellan de forna unions-länderna. Det hade varit en intressant upplevelse att se hur Norge mer eller mindre ståt stilla efter olympiaden 1952 och en bra bit in på 70-talet. I alla fall gällde det hotell-standarden, restauranterna och kommunikationerna. Senare hade olje-boomen gjort att Norge i ilfart kört om – och ifrån – Sverige. Det hade märkts  på valutan. Under mitten av 70-talet fick man en norsk krona för bara 71 öre. Tjugo år senare rådde det omvända förhållandet. Dessutom hade den norska statsskulden förbytts i en nettoförmögenhet gentemot omvärlden. Omvändningen gällde för Sverige som nu var på väg att bli banan-republik.

 

Nu satt han där som vanligt. Han var ute i god tid oc h fick vänta vid gaten. Efter en skön helg med Sara – de hade lagat mat på lördagen och gjort utflykt på söndagen – hade Karl plockat ihop sina pinaler och kört den där halvtimmen till Arlanda-parkeringen. Han satsade på handbagage – portfölj och axelväska med kläderna – och reste i jeans och golftröja. Det var skönast så – och praktiskt. Karl hade alltid förundrat sig över hur kollegor och en del jämnåriga reste i kostym. Det avskydde han. Det var både opraktiskt och onödigt. Kostymen behövde ju inte på förrän han skulle träffa kund eller besöka något av bolagets kontor. Det rådde en viss ”dresscode” i det stora telekom-bolaget. Men resa det kunde man med fördel göra i mer praktiska kläder. Så länge han hade kontroll över bagaget var det ingen fara. Ibland knorrade flygplatspersonalen över de två handbagagen, men allt som oftast gick det bra. Fördelen var ju dessutom att han kom snabbare ut från flygplatsen efter landning och slapp det minst sagt urtrista att stå vid det rundgående bandet där bagaget kom glidande. Speciellt vid hemkomsten kändes det som en befrielse att bara gå rakt ut till parkeringen eller till den väntande taxin för snabb hemfärd. Han kunde i bästa fall vara hemma redan innan medpassagerarna fått sitt bagage från bandet. Det kändes som en guldkant – speciellt om landningen skett strax före midnatt. Att komma hem ”på småtimmarna” var ingen höjdare. Karl ville allltid ha lite egen tid när han varit ute och rest. Då var det viktigt att komma snabbt hem. Oftast ville han kolla posten, bläddra i tidningarna och kolla e-mail. Det gällde att hitta tillbaka till den privata sfären, att komma tillbaka in i privatlivet efter att ha lånat sig till yrkeslivsrollen. Han hade nu under så många år gått upp i arbetslivet, den ”professionella rollen” att privatlivet och det individuella utrymmet kommit att bli allltmer utrymmeskrävande, och väl var väl det !

 

Individen har olika roller under livet: älskaren, föräldern, yrkespersonen och den nakna idividen i sig. Det är något många inte är medvetna om under en stor del av livet. Det kan för många skapa konflikter imellan de olika rollerna, roller som ligger latent hos de flesta, men som kommer till olika uttryck med olika kraft under skilda skeden.  Karl hade läst en bok om detta redan i mitten av 80-talet. Det var under en semester på Sicilienj. Han hade varit i ett tillstånd av uppbrott i kombination med en era av livet som var helt ny. Han hade för första gången i yrkeslivet haft en rejäl motgång. Karl hade känt marken gunga. Han hade fått prova på hur det är att kämpa med existentiella tankar och med upprörande och motstridiga krafter. Nu fick han – genom boken – perspektiv på tillvaron och därmed hjälp att se på sin egen situation utifrån. Det var ett ”holistiskt synsätt”. Det uttrycket kände han dock inte till vid tillfället utan han skulle komma att höra det först cirka tio år senare.

 

Karl hade en gång mist jobbet, under en tid varit utan körkort och relationer hade havererat. Tillvaron hade fått nya pespektiv. Då kände han den rätta innebörden av att se sig själv holistiskt. Han såg sig själv ”utifrån” och från olika vinklar. Ahn såg nyaa sidor av sig själv. Karl hade då hunnit verka som konsult under några upplevelserika år och fått kompletterande intryck och perspektiv på tillvaron. Inte minst hade han känt det kalla stålet inpå bara huden, ja rentav inpå hjärtet. Han hade under en period i ”exil”, boende i Norge, fått känna på hur det egentligen var att stå ensam i denna värld, utan egentligt socialt skyddsnät, utan någon nära och kär, utan fast förankring i trygg hemvist. Han hade haft bara sig själv, sin egen förmåga, sin egen identitet och sin egen drivkraft att lita till.

 

Han hade ”kommit på fötter”, han hade rest sig och han hade åter etablerat sin tillvaro – återskapat något han kunde förlita sig på. Det hade varit en nyttig läxa. Det var något han tog med sig in i framtiden, en framtid som han inte visste något om – vem gör det ? Han hade öppnat sina sinnen, samtidigt som han blivit mer försiktig med sig själv, värnat om sin integritet, blivit medveten om att han var till för sig själv – inte för andra. Han hade ett egenvärde, han borde värna om det, utveckla ”sitt eget” och satsa på sig själv. Det uteslöt nu inte andra, vänner, relationer eller anhöriga. Men det innebar att han skulle tänka på vad han själv värderade, vad han själv ville och vad han själv fick ut av olika engagemang och insatser. Det gällde såväl yrkesliv som sociala engagemang, vänner, bekanta och andra. Det kan synas cyniskt, men är nog så viktigt för individen. Lars Winnerbäck har utvecklat detta i många av sina sång-texter. Han har till och med talat in ett ”statement” om den egna individens ”skyldigheter”. Kort sagt ch sammanfattningsvis har vi bara ett enda ansvar och en enda skyldighet i våra liv:att se till att vi i vårt eget liv blir lyckliga. Det låter själviskt och cyniskt, men ändå så klarsynt, självklart och riktigt !

 

Tankar i flygplan kan komma att bli präglade av stunden, av de gratis drinkar som erbjuds ombord, men ändå så härligt frigjorda från alldagligt och inskränkt, inrutat, tänkande. Trots detta känns det befriande att med laptopen skriva ner det som kommer fram bakom pannbenet. Nu är det det strax dags för landning i Aten, den antika staden som nyss hyste olympiad – en olympiad som såg Stefan Holm nå sina drömmasr mål. Han hade bidragit mycket till dagens artilkel i SvD om höjdhoppets utveckling, dess olika stilar och möjligheter. Karl hade läst den på vägen från Arlanda till München. Det här var nu sent söndag kväll. Av en ren tillfällighet skulle denne Holm komma att göra säsongsdebut utomhus just i Aten och just på tisdagen då Karl befann sig i Aten.

 

Det här var första gången Karl skulle besöka grekernas huvudtad. Han hade redan på 80-talet som turist två gånger besökt Thessaliniki. Det hade varit under den tubulenta tiden på väg ut ur ett äktenskap och på väg in i ett annat. Det hade varit en mycket speciell tid, inte särskilt mycket att vara stolt över så här i efterhand och framförallt utan det holistiska synsätt på tillvaron han kommit att få – möjligen och troligtvis under inverkan av livets olika skeenden.

 

Nu var det dags att landa. Det var altså dags att stänga av laptop, spänna fast säkerhetsbältet och att börja samla på nya tankar. Det var fortfarande inom EU, men med mycket höjd och utrymme i tänkandet. Karl var lite upprymd och förväntansfull inför vistelsen i det ”antika Hellas”. Nu skulle han för första gången sätta sin fot på den historiska marken. Kanske skulle det bli utrymme för att uppleva lite av det antika, kanske skulle han få tid att bese Akropolis. Han hade i alla fall den förhoppningen.

”Fasten your seatbelt”. Den lydige stängde av laptopen efter att ha sparat de nedskrivna tankarna i laptopen.

 

Atens flygplats var som alla andra, det vill säga de flesta Karl sett de senaste tjugo åren. Det var inte mycket som skilde dem åt nuförtiden. Möjligtvis var Dubai lite mer kvalmigt än andra platser. Annars var det mesta detsamma. Man visste egentligen aldrig var man var, reflekterade Karl. Nu kom han i alla fall iväg i en taxi. Det visade sig kosta hela 55 € att ta sig till Holiday Inn i Atens centrum. Nu var det bara det att bolagets kontor i själva verket låg alldeles i närheten av flygplatsen, varför han var bokad på det nya Holiday Inn tvärs över gatan från kontoret. Alltså hade han, utan att reflektera över det, åkt till helt fel Holiday Inn. Så det var bara att ta en annan taxi tillbaka mot flygplatsen. Och den här gången kostade den bara 20 €. Typiskt turist, tänkte Karl, bli ”rippad” på taxi-resan vid första besöket i Aten. Så det blev ganska sent innan han checkat in och träffat kollegorna, som redan var på plats. Men så var det nästan alltid att det blev senare än beräknat. Inget att göra åt, bara att stå ut med bristen påå sömn, för varje hotell-besök brukade innebära underskott på sömn.

 

Den här nya ”boken” tar vid där den förra slutade. Den förra heter ”Så var det åter måndag” och behandlar tankar som uppkommer vid gaten. Den hade börjat med en betraktelse över resandet. Karl hade varit på väg mot Frankfurt och vidare till Dubai alldeles då vid tiden för Sommasolståndet. Han hade fortsatt att skriva under nästan två år. Det handlade mest om tankar kring arbetet, relationen och livet självt, sådant man reflekterar över i vardagen. Under våren 2005 hade arbetet blivit alltmer oinspirerande och oengagerande. Karl tyckte att det urartade mot ren byråkrati och administration och allt mindre säljarbete. Det var få glädjeämnen i livet och en relation i gungning. Och helt hastigt dog KG. Karl var som vanligt i Barsebäck och spelade golf med västkust-kompisarna och Rolf då han fick meddelande att KG under sitt besök på synmottagningen ramlat ihop med hjärtstillestånd. Hans hjärta hade kommit igång men han repade sig aldrig utan dog redan tre dagar senare. Karl hade mist en vän, en ”kompis” som KG själv uttryckt det då de firat hans 80:e födelsedag. Nu kändes det tungt. Karl tyckte han kommit till vägs ände, att livet blivit en transportsträcka. Det kändes som en naturlig brytpunkt, varför han avslutat ”Nu var det åter måndag”.

 

Nu var det dags att fortsätta skriva på något annat tema. Och eftersom livet just kändes som en transportsträcka, fick titeln bli just ”Transportsträcka”. Det var något signifikativt för det mesta av tillvaron just nu.

 

Under utflykten på söndagen hade Sara sagt att hon saknade mål för sitt liv. Hon kände sig vilsen på livets stig, visste inte vad hon ville med sitt liv. Så är det i vissa perioder, tänkte Karl. Han hade själv känt det i vissa perioder. Kanske är det en naturlig del av livet, att det skiftar mellan målmedvetenhet och strävan, å ena sidan, och uppgivenhet och oinspiration å den andra. Hur som helst är den senare känslan frustrerande och rent av deprimerande. ”Life is what happens to you while you´re busy making other plans” sjöng John Lennon. Men när man inte är ”busy making other plans” så händer ju inte särskilt mycket, upplever man. Och då känns livet tungt. Men kanske behöver vi dessa lugnare stunder eller perioder, filosoferade Karl. Kanske behöver vi perioder av vakum, av en lugnare tillvaro, då, kanske bara till synes, inget händer och livet går varken framåt eller bakåt.

 

Atens största attraktion ur besökarsynpunkt måste vara Akropolis med Partenon. Det här var alltså Karls första besök i Aten, men inte det första i Grekland. Han hade ett par gånger semestrat i Halkidiki; då flyger man till Thessaloniki. Där i närheten ligger de berämda trefinger-halvöarna Sithonia, Atos och vad den tredje nu heter. Där ligger ett antal riktigt lyxiga hotell. Hela området har utvecklats till ett semesterparadis. Det kändes nu väldigt långt borta.

 

Bolagets kontor var beläget alldeles intill flygplatsen några mil från Atens centrum. Som så vanligt i större moderna städer växte det upp nya industriområden i utkanten av själva storstaden, ofta i närheten av en storflygplats. Det var den nya infrastrukturen, byggd för att passa stora internationella företag.

 

Efter dagens sessioner lyckades Karl och fem av hans kollegor ta sig till ”Dionysos”, en restaurant med direkt utsikt mot Akropolis och Partenon-templet där uppe. De utgjorde ett riktigt internationell grupp. Det var en svensk, en norrman, en italienare, en slovak, en irländska och en indier, alltså alla från olika länder. En typiskt grekisk middag avåts under muntert språkande och med den fantastiska utsikten mot Akropolis. Mörkret föll som vanligt på dessa breddgrader väldigt snabbt. Och då lystes templen upp däruppe på klippan. Det var ”en syn för gudar”, speciellt från restauranten, den som bar vingudens namn, Dionysos.

 

Ett besök hos något av telekombolagets marknadsbolag består av många möten, inte alltid med kund. Den här gången var den första för Karl vid det bolag som var huvudsäte för marknadsenheten för sydöstra Europa. Grekerna hade nyss hållit sin olympiad. De tjänster som lanserats inför denna så enormt uppmärksammade idrottsföreställning var inte direkt imponerande. Karl hade deltagit i upphandlingen av ett tredje generationens mobilsystem. Detta hade fortfarande 2005 inte tagit idrift några mer avancerade tjänster. Men nu skulle det komma att ske. Videotelefoni och videotjänster var nu på tapeten. Annars var Karls besök föranlett mest av internt arbete med kollegor inom den enhet som sysslar med just mobiltjänster. Det blev ganska enahanda, men utflykten till centrala Aten blev en upplevelse. Den grekiska maten var det ett bra tag sedan han smakat. Nu blev det mousaka !

 

Tre dagar på Holiday Inn och bolagets kontor ett halvt stenkast därifrån, ja det kändes snart som en rutin. Luncherna på kontoret intogs tillsammans med kollegor och Cola Light. Att äta bleb det snittar, pizza och kyckling-sandwich. Kompensationen bestod av middagarna på riktig restaurant. Karl hann med att upprätta de kontakter han föresatt sig att göra med de kollegor han framdeles skulle komma att arbeta tillsammans med – på avstånd. Men just därför var det viktigt att skapa en kontakt, att få ett ansikte och en räöst att relatera till. Det hade åtskilliga gånger under årens lopp visat sig vara en viktig framgångsfaktor – för både honom och för hans kollegor. Kontakterna – och framförallt förståelsen – ökade väsentligt. Det hade han upplevt såväl under Ericsson-tiden som under de nästan tio åren i Norsk Data.

 

Holiday Inn är ett ganska standardiserat hotell; och de flesta hotell i världen har likartade procedurer vid check-in, liknande utrustning och fungerar på ganska likartat sätt. Men inte detta ! Inte nog med att Karl vid ankomsten åkt till fel hotell och hamnat inne i centrala Aten istället för i närheten av flygplatsen och därmed alldeles intill Ericsson-kontoret. Nej, det var ett par andra malörer vid ankomsten. Först och främst kunde han för sitt liv inte hitta numret på dörrarna och visste därmed inte vart han skulle ta vägen. ”De måste ju bara vara numrerade”, resonerade han. Men hur han letade hittade han ingen nummerskylt på någon av dörrarna. ”Är det numrerat med udda på ena sidan och jämna på den andra, så att jag kan chansa ?” funderade han. Det kan ju vara numrerat i ordning och vända längst bort i korridoren. Det hade så varit på en hel del hotell han besökt. Han gick fram och tillbaka och synade dörrarna uppifrån och ned. Så fick ögat äntligen syn på reliefen mitt på dörren, ingraverat i metallbeslaget, och orienterat vertikalt. Det var orienteringen som lurat honom ! Nu gällde det att hitta springan för det chip-försedda plastkoret, som utgjorde nyckel. Var satt nu det, då ? Jo, inte där det brukar sitta vid handtaget på dörren, utan i den korta vägg som gick vinkelrätt mot dörren. Dit nådde naturligtvis inte belysningen. Ett par lysande lampor skvallrade om att själva kontrollen över dörren satt där. Så fick han alltså upp dörren och därmed tillträde till rummet, men inte genast, utan först då han dragit ut kortet och väntat någon sekund. Då rasslade och surrade det i dörren, liksom för att mana på honom att gå in. Så brukade det inte vara, utan dörrens lås brukade öppna då plastkortet skjutits in helt i springan. Så var det alltså inte här.

 

När Karl kom in i rummet var det tänt på ett antal ställen. Han lade ifrån sig bagaget och hann precis se sig om innan ljuset slogs av – överallt. Javisst, ja ! Han kanske skulle sticka in kortet i någon slags läsare inne i rummet ? Så var det på många hotell. Syftet var naturligtvis att ljuset skulle släckas automatiskt då gästen lämnar rummet och tar plastkortet ur läsaren. Var satt nu den, då ? Antagligen i närheten av dörren, för det brukade den göra. Men nu var det mörkt i rummet, så Karl fick öppna dörren för att släppa in ljus från korridoren. Det gick faktiskt – till hans förvåning – att öppna dörren inifrån utan att sticka plastkortet i läsaren, den läsare han ännu inte hittat. Ljuset från korridoren avslöjade att det satt en läsare i väggen mellan dörren och toalettdörren. Så fick han på ljuset igen.

 

Enligt en undersökning, som Karl läst många år tidigare är det första en hotellgäst gör sedan han lagt ifrån sigr bagaget, eller eventuellt blivit av med piccolon, att slå på TVn; det gjorde Karl följaktligen. Han var – liksom andra hotell gäster – predikterbar. Så var det dags att dra för gardinerna – kanske var det åtgärd nummer två enligt nämnda undersökning ?Men det visade sig vara lättare sagt än gjort ! Karl slet i gardinerna och vips flög det iväg ett par plastgrejer och gardinerna började hänga på sned. Jaha, hur fungerade nu detta. Upp på bordet för att undersöka, men utan att hitta någon ledtråd. Med mer handkraft direkt på överkanten av gardinerna gick det att få dem att sluta tätt.

Vid frukosten kom prolemet på tal. Det visade sig att de andra mkollegorna haft samma problem, men varit mindre våldsbelägna. En av dem hade till och med lyckats lista sig fram till att det måste röra sig om centaliserad manövrering. Det var Chak som hittat två knappar vid sängbordet. Det stod på både engelska och på grekiska. Med nöd och fantasi hade han lyckats att tolka även det grekiska uttrycket. Det visade sig att grekerna tydligen uttalade sitt ord för gardin så att det likadant som på engelska. Fast det var inte helt lätt att läsa de grekiska bokstäverna. Karl kunde själv htta fram till fjärrkontrollen och konstatera att Chak hade rätt. Nu kunde han dra för och dra ifrån gardinerna, utan övervåld.

 

Till sin lättnad kunde Karl konstatera att allt fungerade klanderfrit i badrummet: det var inte halt på golvet, dusch-draperiet räckte till för att det inte skulle spruta på golvet och det var tillräckligt med vatten från duschen. Dessutom räckte varmvattnet hela den tid han duschade och det var tillräckligt varmt ! Vilken perfektion ! Till och med sängen var skön ! Men TVn envisades med att gå på tre gånger under en av nätterna. Men Karl var för sömning för att räkna ut om det spökade, var ett elektroniskt fenomen eller om det bara var överslag i TVn. Han var rent av för trött för att komma på att han faktiskt kunde dra ur kontakten. Så det blev fyra uppvaknanden, antagligen en bonus från ”högre makter”.

 

Karl hade tur vi hemfärden. En kollega hade upplyst honom att det fanns en ”direkt-kärra” till Stockholm. Den skulle å ungefär samtidigt med Karls anlutning till Frankfurt. Och den skulle landa hemma på Arlanda innan Karl ens hunnit lämna Frankfurt. Det kändes lockande att försöka komma med på den och tjäna in mer än tre immar. Men tji fick han. Det gick inte att byta mellan flygbolagen med den biljett han hade. Ändå var SAS och Lufthansa partners i ”Star Alliance” – eller ”Star Aliens” som Karl brukade kalla dem. Här gällde inte så kallad ”code sharing”, d.v.s. att en flygning hade beteckning både som SAS och som Lufthansa. Så han fick muttrande lomma iväg till incheckning. Eftersom han hade e-ticket, elektronisk biljett, på sitt SAS bonuskort och alltså ingen pappersbiljett, var det bara att gå till inchecknings-automaten. Men den behagade inte fungera, så det fick bli manuell incheckning. Men Karl han inte påbörja den förrän han blev kallad till telefon från pulpeten bredvid. Det var tjänstemannen i Lufthansas biljett-disk som hade kommit på att det nog var någon slags försening på gång för Frankfurt-planet, Karls första sträcka. Alltså hade han hittat en anledning att flytta över Karl till SAS och därmed till ”direktaren” till Arlanda. Succé, tänkte Karl. Men det gjorde inte den stackars grekiskan som skulle försöka hitta hans bokning i SAS-systemet från Lufthansas terminal. Men det ordnade sig sedan hon fått hjälp från back-office, IT-supporten. Då kom Karls boarding pass snällt ur skrivaren och han var klar för en tidigare kväll hemma !

 

Väl i loungen blev det en bra stunds väntan. Karl hann med att ringa till Tayo och att chatta med Jerker. Han besvarde också ett SMS från Saras syster Lena. Hon testade grtis SMS från Vodafone. Givetvis använde Karl grekiska bokstäver i svaret!

 

Rutten mot Stockholm gick över Halkidiki. Det är en region norr om Egeiska havet. Där ligger de tre halvöarna Atos, Sithonia och Kassandra. Karl hade varit där på semester då det där med hans nya fru var alldeles nytt. Det hade i och för sig, på sitt sätt, där och då, varit en underbar tid. Men det var en tid, som han var inte helt stolt över. Han hade för länge sedan lagt det bakom sig. Nu kunde han titta ner och ut över halvöarna med en skön känsla att där hade han varit, det hade varit bra och det fick vara nog med det.

 

Färden gick vidare upp över Grekland, Makedonien, Serbien och vidare mot Budapest. Sedan skulle de korsa Tjeckien enligt den kvinnliga kaptenen. Men Karl fann detta märkligt och slog upp kartan. Hans misstanke bekräftades av kollegan, Marian, som vuxit upp i Slovakien innan han emigrerat till Kanada. Karl bad flygvärdinnan meddela sin tvekan till flygkaptenen, som svarade med att skicka ut kartan med flygrutten. Men eftersom färden gick över Budapest norrut mot Polen, så var det utan tvekan inte Tjeckien utan Slovakien de flög över. Marian var kollegan han arbetat med i Aten. De hade fått platserna intill varandra under hemfärden.Marian visste säkert, eftersom han vuxit upp i Slovakien och, som han berättade, hade kört motorcykel nästan överallt därikring. Han ritade in gränsfloden mellan Tjeckien och Slovakien. Han och Karl ritade desutom in ett flertal stödjepunkter och skickade sedan kartan tillbaka ut i cockpit. Nu var det spännande att vänta på responsen från cockpit!

 

SAS-maskinen flög vidare över centraleuropa; men det blev aldrig någon resdpons från cockpit; Marian var inte ett dugg förvånad över misstaget; han var van vid att de flesta antingen inte kände till att Slovakien blivit självständigt elelr att man blandar ihop det med Slovenien; det är också rätt vanligt att de som känner till det ”nya” landet inte ens vet var det ligger., trots att det numera är medlem i EU !

 

Karl kände som en extra frikväll att komma hem med direktflyget; utsikten att sitta i Frankfurt och vänta på sista planet vid en tid då han redan skulle vara hemma med ”direktaren” hade känts tung. Men det hade räddats av den tillmötesgående Lufthansa-mannen. Lufthansa var hans nya favorit, långt mer kundtillvänt än det arroganta SAS. Att resebyrån också varit så inflexibel och missledande när det gällde biljetter, bokning och rese-alternativ gjorde honom rent av förbannad. Här skulle minsann bli andra bullar ! Nu skulle han börja hitta egna alternativ och bara beordra resebyrån att boka, inte tillåta dem att göra urvalet av alternativ; de kom alltid upp med dyra och obekväma resvägar, aldrig de billiga och smidiga.

 

Som vanligt när Karl varit ute och rest kände han behovet av ”eget utrymme, d.v.s. han ville hålla på med sitt eget. Det innebar att ta hand om posten och kolla e-mail. Eftersom han kommit hem i anständig tid kunde han ringa på hos grannen och få sinpost. Lars och Margot var mycket hjälpssamma och var alltid uppmärksamma på om han rest bort. Lars hade till och med klippt gräsmattan åt honom ! Vad kan man vänta sig av goda grannar ?

 

Det kändes bra att komma hem i så anständig tid – och det var redan torsdag dagen därpå; alltså dags att spela ”Torsdags” med kompisarna; det skulle bli en kort dag på kontoret och det var en utmärkt golfdag med 27 grader och strålande sol; här skulle fixas en bra score ! Som vanligt var det Anders och Elis som Karl spelade med. Och som vanligt hade de växlande framgång. Stackars Elis plumsade två gånger på lilla vattenhålet, medan Anders fick en trög start. Karl hade ganska bra ”flyt” även om det blev ett och annat slag i onödan. Han gick i alla fall på sin handicap och det kändes som en framgång trots de ”onödiga” missarna. Anders hade en trög första halva men spottade upp sig och hade  ett flertal birdie-puttar mot slutet. Karl hade fått med sig en birdie redan från 6an efter en härlig järn-8 med kontrollerad fade till mindre än två meter från flaggan, trots att denna var lite knepigt placerad. Överhuvud taget var det han som stod för stabiliteten av de tre kumpanerna. Anders gjorde en bra svit under andra halvan och tyckte sig ha fått till ”ett fall framåt”, medan Elis hängde med huvudet och var missnöjd. Han slog visst bra, av och till, men fick ingen utdelning. Då känns det motigt. Det hade Karl mycken god erfarenhet av. Han hade fått erfara samma nesa på den lilla korta 4an över vatten så sent som veckan innan. Det hade varit tre plums innan han fick upp bollen på torra land på andra sidan. Men det var sådant som gick att glömma.

 

Torsdagar tenderade nu att bli ”transportdagar”; den följande torsdagstävlingen blev en ren transportsträcka; det började i och för sig bra med ett solitt par på det första hålet, men resten var en Via Dolorosa; det var rena bogey-mardrömmen; först mot slutet av rundan kom nästa par. Det här blev inte något  användbart resultat; det gällde att få ihop fyra bra resultat för sammandraget för att komma med till slutspelet, som var det stora målet för säsongen. Det var samma visa varje år, ett jagande för att få ihop scorerna.

 

Men redan på söndagen var det ”andra bullar”. Karl spelade match mot Hasse och fick snabbt ett rejält övertag. ”Det är ju själva den, att när det är torsdags, då spelar Du skit, men i match mot mig spelar Du så här !” klagade Hasse; men det höll inte ända in i mål utan matchen slutade oavgjord, sedan Karl börjat sjabbla minst en gång per hål. Det började med en sned drive på 11an sedan han vunnit 10an med ett säkert par efter green-träff. Sedan var det samma sak på de följande hålen, minst ett rejält misstag per hål med förlust som följd. En tillfällig uppryckning på 15 gjorde att matchen skulle sluta minst oavgjord. Hasse kunde undvika förlust bara genom att vinna de återstående hålen. Detr var också vad han gjorde, dock inte bara av egen kraft ...

 

Jobbet var väl den här tiden lite av en transportsträcka, inte mycket att göra och inte mycket i görningen. Karl kunde städa undan och faktiskt kosta på sig att ta hand om en del egna aktiviteter som annars, under brådare tider, alltid kom i kläm. Ja, han kunde kosta på sig att komma hem relativt tidigt, alternativt åka tidigt till golfbanan. Det kändes som att han förtjänat det, efter många år av stress för att hinna dit och spela innan det blev mörkt. Lite avbetalning på många års intjäning kan man nog betrakta det som.

 

Så kom Samer, avkommans avkomma; för nu var Karl morfar sedan tre månader tillbaka. Samer skulle just till att födas då Karl varit i Beirut hos Elisabet och Sarmad; då hade hon haft ett par månader kvar, men Samer var en månad tidig, så nu hade han redan hunnit bli tre månader ”i det fria”. Och han var naturligtvis ett charmtroll ! Pockade ständigt på uppmärksamhet och ville sällan vara ensam. Han trivdes med morfar och kunde redan ”stå lull” i morfars knä. Stark i bena var han den lille rackaren, men ännu för svag att använda armarna för att krypa. Händerna hade han just upptäckt och att de gick att suga på. Men stark var han ändå och klämde med sina små händer om den vuxnes finger. Det var inte långt kvar tills han skulle vara ordentligt rörlig; det märktes på energin i benen när han var på humör efter att ha vaknat och fått mat. Då stod humöret på topp och den lilla kroppen satte igång träningen inför kommande krypande och gående. Det syntes på ben-aktiviteterna att det var förestående.

 

Nu var det semesterdags; men Karl brukade ha svårt att komma igång med att ta/ha semester; så ock detta år; han började lite lätt med att ”jobba hemifrån”; det var en lätt omskrivning för att ta lite lätt på arbetet och ”delvis-jobba”; det brukade bli en eller två dagar av det slaget innan han kom sig för att börja en sammanhängande ledighet. Först var det en resa till Eksjö, så lite lätt golfande och till sist en resa till Rengsjö; Johan hade satt ihop en golftävling och fått med Karl i sitt lag mot en kompis’ släktlag; Karl räknades som farbror i den Svanbergska släkten; det hade hängt med alltsedan den tid då de bott grannar i Västerås; Karl hade underhållit bekantskapen under alla åren och nu var det dags för det årliga besöket i Rengsjö; det hade hunnit komma tillökning i den senaste generationen; det var Anna som höll sig med en ett-åring; den stolte fadern ingick i golflaget; Johan hade alltså fått med två svågrar och en ”farbror” i sitt lag. Matchen mot ”Frallans” lag skulle gå i dagarna två på golfbanorna i Söderhamn och Bollnäs. Karl tog halvledigt på fredagen och kom tidigt till Nygår’n.

 

Det blev en ganska motig turnering för ”Team Swanmountain”; kvällen före hade ”Hurstes Brita”, d.v.s. Johans mamma broderat lagets namn på de ljusblå lagtröjorna. De var stiliga i laget; alla hade beige kortbyxor och laget såg enhetligt ut. De satsade med stora förhoppningar; men det visade sig att motståndarna hade bättre nerver när de gällde och vann båda de inledande bästboll-matcherna. Karl spelade tillsammans med Johan och de fick flera chanser att både dra ifrån och knappa in de gånger de låg under; men det ville sig visst inte riktigt, speciellt inte på greenerna. Karl och Johan fick bita i gräst loksom det andra laget. De låg under med 0-2.

 

På söndagen var det Bollnäs som gällde; vädret var lika utmärkt, om än hett. De laddade med mycket vatten; nu spelade de singel och Karl hade fått den på papperet svåraste matchen. Lite kaxigt hade de sagt att två matcher var säkra, en svår – det var Karls – och den fjärde öppen. Det borde gå vägen. På söndagen var det alltså fyra poäng att spela om. Men slutresultatet var att de förlorade alla matcherna. 0-6 blev det till slut och Karl hade varit chanslös; han hade snabbt kommit under med 3 håls förlust och sedan aldrig kommit inom ”skotthåll”. Han förlorade redan på det fjortonde hålet efter en oturlig out-of-bounds. Han hade inte saknat chanser, men när de kommit hade han sviktat. Detsamma gällde de andra i laget. De blev alltså helt utan poäg/segrar och i praktiken utskåpade. Men vad gjorde det ? Det här var en kamp i sportslighetens tecken och med inriktning på att ha trevligt. Och det hade de. De avslutande lunchen med prisutdelning var riktigt gemytlig och alla verkade vara segrare. Det var inte en enda sur min. Den avslutande fotograferingen skedde i munter stämning.

 

Karl stannade någon dag extra i Rengsjö. Där var det bad uppe i Skidtjärn efter golfen varje dag. Sedan var det grillning på kvällen. Han spelade en extra match mot Johan på Bollnäs GK – och förlorade även den ! Det blev alltså en enda lång förlustrad under de tre dagarna i Rengsjö/Söderhamn/Bollnäs. Men det gjorde inget för det var en skön semsteravkoppling. Efter återkomsten var det bara en enda dags arbete innan Karl började sin semester. Han hde varit inne på jobbet och stängt ner de sista resterna av aktiviteter innan han skulle ta ledigt i 4-5 veckor. Hur många det skulle bli skulle visa sig.

 

Karl hämtade Sara i Furusund efter hennes och Hellas segling. Och så bar det av mot Eksjö. Det blev en stressig denna fredag den andra semesterdagen. Det var dags för besiktning och kontraktsskrivning på mammas hus. Sotaren kom med kort varsel och provtryckte skorstenen. Den var utan anmärkning liksom det mesta av de punkter som tagits upp i en tidigare besiktning. Det skulle komma att gå vägen kändes det som, även om det fanns kvar en osäkerhetskänsla efter de senaste turerna med en köpare som backat ur i sista minuten. Besiktningsprotokollet blev snabbt utskrivet sent på fredag eftermiddag och köparna ville ha helgen p sig att läsa igenom. De skulle sedan kallas till kontraktsskrivning på måndagen.

 

Karl, Sara och mamma använde helgen till att flytta saker till nya lägenheten. På måndagen installerade om gardinerna. Det visade sig att de gamla kornischerna skulle passa. Karl installerade medan Sara diskade upp den omfattande servisen. Sedan skjutsade Karl till tåget i Nässjö och Sara lämnade dem – för gott sa hon. Karl mådde inte bra.

 

Tisdagen blev en upplevelserik dag. Den började med att de plockade ihop och förberedde för hämtningen av de stora och tunga möblerna. Det var porslinsskåpet, Karl Johan-möbeln med mera som skulle hämtas av auktionsfirman från Jönköping. ”Jeppe” kom med möbelbussen vid elva-tiden. Det tog en full timme att få ut de tunga möblerna. Men efter det var det värsta gjort och en påtaglig tomhet spred sig genom huset. Det började rentav eka i rummen. ”Jeppe” var en handlingskraftig person och han dirigerade själva utbärningen och sörjde sedan för att möblerna blev effektivt surrade i möbelbussen. Han gav ett gediget intryck av fack-kunskap och erfarenhet av vad han höll på med. Han var tisdagens förste handlingskraftige, Handlingens Man 1.

 

Tisdagen bjöd ännu en handlingskraftig yrkesman. Det var Fredrik på akutmottagningen på Höglandssjukhuset. Karl hade sedan någon månad gått omking med en ”bursit”, en inflammation i slemsäcken i vänster armbåge. Hella hade sagt att antingen fick man äta anti-inflammatorisk medicin eller så fick mn sticka in en nål och dra ut det som samlats i slemsäcken. Karl trodde mest på det senare. Han begav sig till akut-mottagningen på Eksjö lasarett. Jodå, han blev accepterad och inskriven; fick vänta i väntrummet en hlvtimme innan han slusades in i ett undersökningsrum. Där fick han sitta i ytterligare ett par timmar innan det kom en timid och närmast bortkommen doktor, en AT-läkare, för att ”titta på” honom.

 

AT-läkaren, Niklas, var borta i trekvarts timme; han skulle ”bara lyssna med bakjouren”. När Karl väntat i sammanlagt 3½ timme hade han fått nog och gick tillbaka till kassan för att checka ut. Men det var ingen som tyckte att det var någon bra idé, utan man bad honom vänta till bakjouren operrerat färdigt; det skulle ta en kvart; varför hade den slashasen till AT-läkare inte upplyst honom om det då ? Karl satte sig i väntrummet och läste Smålandstidningen. Mobiltelefonens batteri var slut sedan minst en timme; han hade underhållit sig själv med att surfa, kolla börskurser och maila med Abbas.

 

Så kom Fredrik, bakjouren som stått och opererat. Han var en helt annan typ av person än AT-läkaren. De hade en kort diskussion innan han accepterade att sticka Karl. ”Det gör vi egentligen inte, men om Du vill det så gör jag det” hade han reserverat sig. Men när Karl sa att han ville, så blev det snabbt avklarat. Det här var Handlingens Man 2. Inget fjös utan pang på rödbetan, in med nålen, ut med ”skiten” och så lite cortison. Fredrik hittade lite gasbinda i skåpet och lindade om armen innan han for iväg med den vita rocken flaxande efter sig. AT-läkaren hade med förundrad min sett på över axeln. Sedan smet han iväg utan att göra något väsen av sig. Han verkade vilja undvika kontakt med patienten, precis som han gjort tidigare. Han hade inte ens vågat komma tillbaka och tala om att det skulle ta en kvart innan bakjouren skulle komma. Karl hade sett honom ute i receptionen, där han verkade hålla sig undan patientkontakten.

 

Så blev det några dagar med flyttning; alltid var det några grejor som kunde flyttas till ”nya stället”; det var sommar, men regnet stod som spön i backen, det vräkte ner stundtals. Men det fanns jordgubbar på torget varje dag. Och Karl passade på att utnyttja ledigheten till att besöka optikern. Jodå, det var dags att byta ut glasen i båda paren glasögon. Det blev en ganska lång procedur att mäta in nya och mer passande recept. Men han beslöt sig för att göra en ordentlig uppgradering.

 

Nu var alla gardiner på plats i mammas lägenhet; balkongdörrens vred var lagat och Karl hade hittat en annorlunda möblering än den som han och Elisabet kommit fram till. John hade hjälpt till att koppla kristallkronan så att alla lampor lyste och Karl hade bytt ut de kontakter som inte var jordade. Det var mycket som kommit på plats. Han hade röjt altanen. De flesta av plankorna där visade sig vara ruttna och föll isär bara han tog i dem. Det var ett digert arbete att lyfta ner alla och sedan plocka in dem i delar i bilen; väl ute på tippen var det samma plock ut ur bilen. Vid det här laget kändes det som rutin att lasta ur på tippen.

 

Det var dags att sälja gräsklipparen; det blev bara två svar på annonsen i Smålandstidningen, men den första som kom och tittade på klipparen slog till direkt. Dertta trots att det fanns en del anmärkningar om skavanker. Men Karl lyckades klämma ut den summa de satsat på att få.

 

Det här var en alldeles ovanligt regnig sommar; temperaturen var OK, men regnet öste ner då och då. Karl tillbringade en hel del tid vid datorn, men passade på att åka till golfklubben då det lättade. Det blev alltså en sommar med fixande, ärenden och mycket arbete kring flyttningen. Alla tavlor åkte ner och alla spikar skulle dras ur. Det började nu bli så kalt i huset att det ekade både i övervåning och undervåning. Det kändes att slutet närmade sig.

 

Karl tillbringade några dagar i sitt eget hem som avbrott i flytt-arbetet. Det var dags för Elisabet att åka hem till Beirut; så ”morfar” hämtade dotter och dotterson hos ”mormor” och tog dem med sig hem till sitt för att dagen därpå sätta av dem på Arlanda.  Samer hade verkligen utvecklats under månaden i Sverige. Nu fäste han blicken och var mer stadig i kroppen. Han hade ju blivit fyra månader, d.v.s. mer än 30% äldre ! Och han hade upptäckt sin röst och sina händer. När han var på gott humör kunde han jollra långa ramsor. Men han märkte av miljö-ombytena och var då lite orolig. Det var bara mammas lukt och närhet som fick honom lugn och trygg.

 

Nu passade Karl på att verkligen hålla till på golfbanan. Han åkte direkt dit efter skjutsen till Arlanda. Tränade också ordentligt. Dagen efter var det sedvanlig torsdags-tävling och då blev det två rundor, 36 hål. På morgonen var det Karl, Anders och kollega Martin. Karl och Anders lyckades inte något vidare med sin torsdags-tävling, men på den efterföljande eftermiddagsrundan var de uppvärmda och spelade ut ordentligt. Det var ett ordentligt kvitto på god kondition att spela två varv utan att drabbas av trötthet. Och faktiskt gick det väldigt bra. Men det kanske var lunchpausens förtjänst ?

 

Det var semestertid. Karl hade kommit på sig själv med att inte längre ens reflektera över att han var ledig. I vanliga fall brukade han sätta igång med att lösa korsord när det där speciella semestertillståndet infann sig. Sedan brukade han börja läsa böcker. Men nu fick det bli skriva istället. Och så givetvis massor av golf ! Fredagen ägnade Karl åt sociala aktiviteter. Han började med lunch med Bengt på golfklubben, var annars ? sedan blev det träning och test av klubba. Han var ute efter en klubba att ersätta den gamla järn-ettan som han ofta använde för de långa slagen på fairway. Men den klubba han provade tillförde inget så det blev inget köp. Det skulle vara en speciell sort och nu fick han leta vidare eller så fick klubben beställa hem den han egentligen var ute efter, det erbjöd man i receptionen.

 

Så blev det dags att åka åter till flytt-jobbet hos mamma. Men nu ville Karl få lite tid i Sjöarp, så han åkte dit på lördagen. Men så typiskt för den här sommaren började det spöregna då han hade bara någon kilometer kvar. Han fick sitta i bilen och titta ut över det blöta kärret. Men han vägrade att känna sig otursförföljd eller på dåligt humör för denna lilla motgång. Visserligen hade han tänkt sig att paddla en tur, men det fick väl anstå när vädrets makter nu var så avoga. Istället åt han sin medhavda lunch och njöt av ensamheten.

 

Kantarellerna skulle nog vara komna nu tänkte Karl och klev med paraply genom det höga gräset i riktning mot kärret. Där nere i kanten brukade kantarellerna finnas. Han hade varit där och tittat ett par veckor tidigare, men då var de alltför små för att bli något på svampmackan. Det var inte någon större mängd han fick ihop heller, men bara känslan att plocka kantareller på den egna marken var en skön känsla. Och att vet säkert var de stod gav mersmak åt övningen. Som vanligt fanns det kantareller också i kanten på bäcken vid vägtrumman. Där hade haan hittat redan förra gången. Det var ett pålitligt ställe.

 

Nu var det dags för årets golfturné. Den skulle gå ner till Halland och sedan vidare till syd-Skåne. Först skulle Karl spela i två dagar med Gunnar. De hade redan spelat hemma i Skålhamra, men nu skulle det ske på de banaor som Gunnar höll till på under somrarna. Karl körde söderut över Stensjön, Vrigstad och Värnamo. Småland var frodigt grönt så här mitt i sommaren och speciellt nu efter allt regn. Karl reflekterade över att just den här vägen hade han åkt med buss på simresorna i ungdomen. Han hade åkt med ESLS, Eksjö Sim- & Livräddningssällskap till både Värnamo, Anderstorp och Ljungby. Och då var det den här vägen de åkte. Inte hade han då ens snuddat vid tanken att han 45 år senare skulle resa omkring och spela golf på sin semester. Golf hade inte funnits i hans medvetenhet. Men nu var det just så det var, att golfen var huvudsaken, det var den som fick honom att dra iväg.. I ungdomen hade det varit simning, fri-idrott och handboll för hela slanten.

 

Det kändes lite pirrigt. Egentligen visste han exakt vad som väntade, men ändå kändes det spännande. Det skulle bli golf på Holm och på Haverdal och han skulle bo på Plönninge, vandrarhemmet som i vanliga fall, d.v.s. utanför semestertiden, var ett modernt lantbruksgymnasium med inackkordering för eleverna. Så skulle han åka vidare till Österlen och spela med Leif på Ystad eller någon annan av banorna längst i syd. Kanske kunde han också få tag i Elis, som var bortrest och antaglligen i trakterna av Tomelilla, som han brukade prata om.

 

Stormens härjningar var tydliga både i den sydvästra delen av Småland och längre ner i östra Halland. Karl tänkte att han kommit lindrigt undan i Sjöarp. Naturen var nu, alldeles i slutet av juli, prunkande grön efter det myckna regnandet. Det var som att köra genom ett växthus, tänkte Karl; det var hjärtknipande vackert. Och det var den sista dagen i juli, en söndag.

 

Karl var ute i god tid och njöt av friheten och ledigheten; han hade kommit på sig själv med att inte ens reflektera över ledigheten utan bara leva på under semesterveckorna. Nu var han i trakten av Kvibille; han kände igen landskapet och hittade till Holm, golfklubben; det var nu inte det lättaste eftersom vägarna var lite röriga; den gamla och den nya E6:an förvirrade begreppen och det var inte lätt att veta var man kunde komma av, på och under repektive landsvägar. Det var för fyra år sedan, nästan precis på dagen, som han hade varit där och spelat efter att ha hälsat på Gunnar i Haverdal och även då bott på Plönninge.

 

Det blev en lättare lunch innan Gunnar anlände tillsammans med brorsonen. Denne Per, som var hemma på sommarlov från sitt universitet i USA, visade sig ha precis samma bakgrund som Gunnar och Karl; han hade läst Teknisk Fysik på högskolan och kompletterade nu med studier i USA. Gunnar och Karl spelade båda från gul tee, herrtee, medan Per som ännu inte fått grönt kort fick slå ut från 150-meters-markeringen; det underlättade och innebar att de kunde hålla något sånär tempo. Det var en underbar dag denna den sista juli-dagen; banan var i prima skick och de njöt av söndagsfriden. Gunnar avgick med segern som vanligt. Han spelade bättre än sitt hancicap och vann klart. Karl gjorde vad han kunde och stretade emot, men det räckte ibland inte ens med birdie för att vinna ett hål. Gunnar gjorde minsann par och eftersom Karl fick lämna hela sjutton slag, blev det en enkel seger för Gunnar. Det spelade nu ingen roll, det kunde kvitta. Huvudsaken var att de kom ut och fick uppleva den underbara golfdagen. Och Janet, Gunnars fru, var på ett strålande humör och bjöd på halmstad-lax med efterrätt i form av glas med jordgubbar. Det var genomgående mousserande vin. En utmärkt avslutning på en lyckad dag. Karl åkte hem till Plönninge, vandrarhemmet, och läste lite i årets semesterbok. Han somnade sent, men semestern hade redan inneburit mycken sömn, så nästa golfdag skulle ändå bli lätt att stiga upp till.

 

Måndagen var den första dagen i augusti; det märktes att semestrandet började klinga av. Trafiken var fortfarande brusande på gamla kustvägen genom Halland; det gick lätt att få tid på golfbanan; nu var det bara Gunnar och Karl, så de fick gå tillsammans med två andra spelare. Det var ett underbart golfväder, lite hotande moln vid horisonten, men inget att oroa sig för. Karl speölade lite sisådär, men kom snart igång och tog ledningen i den inbördes matchen; han kände att han hade ett betydligt sstörre spel i kroppen än vad scoren utvisade. Gunnar hade haft som mål den första dagenm att dels vinna matchen, dels sänka sitt handicap och dels att vinna ett hål brutto per 9-håls-runda; det hade han lyckats med. För den andra dagen ökade han sin målsättning till att vinna tre hål brutto. Det lyckades precis. Men Karl höll matchen levande väldigt länge och hade faktiskt ledningen efter femton hål. Men ett olyckligt bunkerbesök på 16:e med efterföljande tre-putt gjorde matchen lika. På det sjuttonde hålet hade Karl greppet, men missade i ett avgörande läge det slag som egentligen är hans säkraste, ett 90-meters wedge till green. Gunnaar sänkte en svår putt och vann hålet för 1-0 ledning inför det sista hålet som han också vann till slut. Men segern var knappare än dagen före. Och Karl kände att han hade större spel inom sig. Driven hade inte fungerat denna dag, men han var inte oorolig för det. Han visste vad han behövde göra för att få ut mer av sitt kunnande och därmed kunna hålla ihop sitt spel för bättre score. Han kände att han hade rutinen med sig.

 

Så bar det av till Skåne; Leif väntade borta på Österlen; han hade köpt en stuga, eller rättare sagt ett mindre hus med stor tomt alldeles i det sydostligaste hörnet av Sverige, i närheten av Mälarhusen och Sandhammaren. Karl kom fram lagom till middagen; det var catering, för på semestern ville Leif och Lena göra det lätt för sig. Det blev en trevlig kväll innan Karl åkte ”hem” till Backåkra, vandrarhemmet. Han hade fått plats i en alkov och det innebar att han under natten fick lyssna till en storsnarkare och till en ”blåsare”. En kvinna som inte kunde sova p.g.a. oväsendet beklagade sig för sin man. Karl tröttnade på att höra på och ropade ”håll flabben” ut i mörkret. Sedan höll hon tyst. ”Håll flabben” är ett typiskt skånskt och lite vulgärt uttryck. Han tyckte det passade bra i sammanhanget.

 

Trots bristen på sömn kom Karl igång tidigt. Idag skulle de spela på Ystad. Karl kom iväg från Backåkra redan vid halvåtta-tiden. Det var en strålande högsommardag och han var tidigt ute för den frukost han skulle äta tillsammans med Leif och dennes familj. Visserligen hade han med sig kylväska med yoghurt, bananer, bröd och pålägg; men på Backåkra fanns inte den sedvanliga kökstillgången. Eftersom han nu var tidigt ute tog han sig tid att köra ner till Sandhammaren, parkerade och vandrade ut i sanden ända ner till vattenbrynet. Hä hade han varit med Inger redan 1973 då de kört runt hela den svenska sydkusten, från Strömstad till Brömsebro. I nostalgisk stämning ringde Karl till Elisabet hemma i Libanon. Hon hade just gett Samer mat och lagt tillbaka honom för en ny sömn-period. Hon var uppe i Bhamboun, i stenhuset i bergen, där det är betydligt mer uthärdligt än nere i den heta, kvalmiga och bullriga Beirut.

 

Efter frukosten var det dags för avfärd för Karl, Leif och ”lille Erik”; det där med ”lille”hade ingenting att göra med hans ålder eller storlek utan skulle särskilja honom från hans morbror med samma namn. Erik var nybörjare, men slog redan längre än båda de vuxna, inte alltid med lyckat resultat, utan det var ofta långt och snett, d.v.s. bollen försvann. Det kostade mycket för hans score och av ambitionen att sänka handicap blev intet. Leif spelade stabilt och Karl spelade upp sig efterhand. Det var bara en liten fadäs som skiljde honom från ren succé, vattenbesök på ett långt svårt hål. Det var egentligen resultatet av alltför mycket diskuterande om lämplig spelstrategi. Det straffade sig med både bildligt och  bokstavligt plums. Karl vände dock på handicap efter nio hål. Han fortsatte med hygglig kotroll över sitt spel även om driven inte satt som den skulle utan drog ut i den tjocka ruffen; det kostade slag, men med bra närspel och bra puttning redde han oftast ut det hela och kom in med ett resultat som renderade honom sänkning av handicap och vinst i den interna kampen mot Leif. Huvudsaken var annars att de hade en fin golfdag med strålande sol och lugnt väder. Annars kan den skånska sydkusten vara hemsk för golfspelarna.

 

Efter en avkopplande lunch på golfklubben, havets Wallenbergare, åkte Leig och Karl hem till stugan och idkade trädfällning. Leif behövde ved till vintern och de sågade ner några björkar, kapade upp och klöv veden innan den lades på plats i boden. Sedan blev det bad i Mälarhusen. Från stranden kunde man skönja Bornholm. Vaattnet var isande kallt men Karl tvingade sig att doppa sig efter tvagning. Han var genomklibbig efter dagens golfspel. Leif satt på stranden och läste Upsala Nya.

 

Så kom resans stora upplevelse. På Backåkra var det fullbelagt så man hade ordnat övernattning åt Karl på Bed & Breakfast i närheten. Det var en konstnärinna som hyrde ut sin ateljé försedd med två sängar. Ateljé kanske var att ta i i överkant. Det vaar egentligen ett garage med tegelstenar som golv och försett med en urgammal soffa och ett rankt bord. Ett elektriskt värme-element skulle stå för lämplig teperatur. Alternativet hade varit att bo i den husvagn som stod alldeles intill. Men Karl hade valt ateljén. Det ångrade han inte för nu kunde han sätta på sin PC för att läsa mail och surfa lite. Det blev inget skrivet, utan han fortsatte på ”Det går an”. Han kände sig väl till mods bland alla tavlorna. Det var dukar, andra traditionella bottnar och några väldigt ovanliga verk, för de var målade på gamla metallplåtar. Hela väggarna var täkta. Konstnärinnan själv var en lite pigg medelålders gråhårsrufsa med typiskt konstnärlig klädsel, öppen och vänlig. Karl fick en kopp kaffe och åt upp sina medhavda smörgåsar. Det var verkligen en oortodox omgivning. Han kom att tänka på ”Mannen i hönshuset”; var den av Torny Lindgren ?

 

Utanför garaget stod en mull-toa och utanför den ett handfat utan annan vattentillförsel än en plastdunk med kranvatten. En snipa Bliw stod på handfatet. Här gjorde Karl sin kvälls- och sedermeera morgon-toalett. Mulltoa var det första gången han använde, men det fungerade ändå. Kvällen blev sen, för Karl trivdes att sitta uppe och läsa i sin ovanliga boning. Han njöt av ensamheten, stillheten, men att också av att kunna ha kontroll över börsutvecklingen med hjälp av PCn. Det var en kontrasttfylld situation, en blandning av skånsk lantbygdsenkelhet och högteknologisk kommunikation. Karl använde nämligen sin mobil för att med GPRS som bärartjänst komma åt internet. Mobiltelefonen kommunicerade infrarött med PCn. Hej och hå, ingen risk att bli isolerad bara för att han satt i en konstnärsateljé i ett garage ute på den skånska slätten. Nu var det inte så slätt här i sydost, på Österlen, utan landskapet var böljande. Närmare havet var det som en kam som låg och skyddade den innanför liggande terrängen, det bördiga och vackra Österlen; det hade länge varit en hemvist för konstnärer och andra skapande yrkesmänniskor. Detta var i en salig blandning med alla de odlingar som täckte praktiskt taget varenda kvadratmeter av Österlen. Det var väl bara den vindpinade och lutande tallskogen som inte var uppodlad, undantagandes förstå också de långa sandstränderna.

 

Dagen därpå, den fjärde på mini-touren, skulle Karl spela med Elis, klubbkompisen från Täby; han brukade vistas i trakterna av Tomelilla, det hade han då och då berättat. Karl hade märkt att Elis var bortrest och misstänkte att var just i trakterna; Karl hade fått tag i honom på mobilen och de hade avtalat att spela tomelilla GK, en som det sades trickig bana. Det skulle visa sig stämma.

 

Karl vaknade redan tidigt i garaget/ateljén av fåglar alldeles utanför. Det fanns frigående höns som var morgonpigga. Redan strax före sju fick han frukosten serverad. Det vr en bricka med kaffe, kokt ägg och två verkliga delikatesser till smörgåsar, den ena med skinka, den andra med ost. Anrätningen toppades av följande garnering: basilika, persilja, timjan och kyndel. Kal lade märke till detta och före en givande morgonkonversation med konstnärinnan/värdinnan och hennes sambo, en medelålders man med långt grått hår ihophållet i en så kallad hästsvans. Deras hem var fullkomligt nedlusat med prylar, tavlor, tyger och sådant som man närmast förknippar med loppmarknader. Karl samlade på intrycken. Om han skulle beskriva det här i sin skrift skulle han komma att bli lika långrandig som Strindberg och de andra 90-talisterna, tänkte han. Almqvist var inte så dplig han heller, men Hemsöborna tog nog i alla fall priset. Det var nu inte Karls stil att skriva; därför får den här framställningen begränsas till att bestå av en svepande sammanfattning av allt som annars kunde ha räknats upp.

 

Tomelilla golfklubb visade sig vara ordentligt kuperad och försedd med åtskilliga vattenhinder; Karl kom igång bra och hade kontroll på spelet. Tillsamamns med Elis och en av hans kompisar spelade man en så kallad köpenhamnare och först på sista hålet avgjordes vem som skulle bjuda vem på öl. Efter lunchen började Karl sin returresa till Eksjö och kom fram lagom till kvällsmaten. På vägen tog han vägen om Brösarps station för att titta på ångloken och Juleboda i Hanöbukten. Därifrån kunde man se Stenshuvud längst nere i söder.  Där i trakten hade Karl några är tidigare spelat banan Lilla Vik under vårlägret med kompisarna från västkusten. Och många år tidigare hade morbror Lasse tagit med sig Karl, systeroch kusiner ner till de vilda vågorna för sommarbaden. Han hade sitt torp en liten bit längre in på Österlen. Nu åkte Karl ner till sandstranden och insöp havslukten och det varma sommarklimatet utefter Hanöbukten.

 

Tillbaka i föräldrastaden blev det fortsatt flyttarbete. Nu var de flesta möblerna flyttade så nu blev det diverse tillhörigheter som skulle packas, forslas och packas upp. Och fortfarande fanns det mycket att köra till tippen. Det var ett slit dagarna i ända, men desssemellan golfträning. Han var nu mätt på golfspel efter de fyra dagarna i Halland och Skåne. Så nu njöt Karl av att stå på övningsfältet och slipa på slagen. Tankarna gick till den kommande onsdagen. Då skulle Finn komma på besök. De hade nu spelat ihop i cirka trettio år, träffats i mitten av 70-talet som grannar i Hökåsen och kollegor inom Asea-Atom. Och kontakten hade de behållit i alla år, fortsatt att träffas och spela, minst en gång per år.

 

Nu skulle Finn fylla 65 år just den där onsdagen; han hade slutat arbeta redan ett par veckor tidigare, men nu skulle han firas av med en golfträff på den vackra Eksjö-banan. Och Rolf från Västerås, redan pensionär, liksom Klas från Göteborg skulle möta upp. Väderutsikterna var mörka, men Finn sa att ”Eksjö ska’ vi spela, om vi så ska’ behöva gå barfota !”. Så blev det. Det hade regnat hela morgonen och fortsatt med skurar medan de samlades ute i Skedhult. Men humöret var på topp och det blev spela av. Rolf och Finn var tidigt på plats och satt och fikade. Karl delade ut poletter och skötte kontakterna med kansliet. Klas var lite sen, men han hade å andra sidan åkt ända från Råshult. Finn hade varit uppe tidigt och först tagit sig till Jönköping för att hämta upp Rolf. Allt var på plats för en trevlig dag, humören på topp – men inte vädret. Det strilade när de slog ut. Men sedan ! Vilken dag det blev; solen kom fram till andra halvan och lunchen avåts ute i solskenet.

 

Andra varvet började också i regn. Spelet hade tagit sig och nu spelade även Karl bättre. Efter nio hål hade Finn och Rolf fått nog. De hade egentligen inte bestämt att spela mer, men Klas och Karl var nu igång och fortsatte själva på backnine. Nu sken det upp och spelet flöt på bra; det blev en härlig kväll med sol av och till. Och Karl lyckades med par på det knepiga artonde hålet. Han hade också lyckats hålla Klas stången på de sista nio hålen och kände sig nöjd med det.

 

Det här var en onsdag, Finns sextiofemte födelsedag. Nu var det bara torsdag-fredag kvar innan Karl skulle återvända till sitt eget hem och avsluta sommar-semestern. Av mammas flytt återstod nu inte mycket. De var och hämtade tvätt och en del småsaker på onsdagskvällen och Karl hämtade resten på torsdagen. Han flyttade sina egna saker och det han skulle ta med sig till garaget så att städarna skulle kunna slutföra sitt arbete. Nu var det inte mycket kvar. Utemöblerna kom över till lägenheten och på torsdagseftermiddagen träffade han och mamma de nya ägarna för att skriva på papperen för överlåtelsen, som formellt skulle ske kommande måndag. Efteråt åkte de till Prästängen och åt middag för att koppla av på kvällen och följa VM i fri-idrott. Det hade pågått hela veckan och gick nu in i intressantare faser.

 

Nu var huset riktigt sålt och fredagen ägnades åt att pyssla i det nya hemmet. Karl packade sina saker inför hemresan. Tidig middag blev det inför avfärden. Mamma hulkade lite då de sade adjö för den här gången. Karl kände att han måste komma tillbaka snart igen. Under tiden fick de hålla tät telefonkontakt.

 

Karl hade packat bilen med de grejor han skulle ha med sig från föräldrahemmet; förra omgången hade han fått med sig en byrå och ett antal kartonger; nu var det ett skrivbord, en kartong, några tavlor och diverse smågrejor, som han och mamma enats om var alltför fina att ges bort eller för att kastas. Bilen blev i det närmaste full tillsammans med golfutrustningen och den packning han haft med för de två veckornas bortavaro. Bilen var nyservad och spann som en katt; den var en fröjd att köra och enormt mycket tystare än Gillis’ gamla 242:a som han fått låna under servicen hos Nybergs bil. Karl brukade passa på att få bilen servad när han var på besök i Eksjö. Den här gången hade de varit tveksamma om de skulle hinna med Karls bil, för det var fortfarande semestertid och bara två man i verksta’n. Men det gick och han fick tillbaka bilen redan till fredag lunch. Nu kunde han packa i lugn och ro och sedan så småningom dra sig hem till sitt eget.

 

Bilen var fullpackad; den stora mattan var inpackad i två stora svarta plastpåsar; den var så tung att Karl nätt och jämt hade orkat kånka den nerför trappan och sedan lyfta in den i bilen; det lilla skrivbordet fick också plats, liksom lådan med de värdefulla arve-klenoderna. Han hade fått med sig mycket som egentligen borde låsas in för att vara i säkerhet. Nu behövde han verkligen inte mer bohag, men någonstans var det ju tvunget att ta det mamma inte fick plats med och som inte förtjänade att köras till tippen eller säljas via auktion. På något sätt skulle han få plats med sakerna. Det inspirerade till att röja bland det som redan fanns hemma hos Karl. Han hade under ett samtal med Maria blivit så inspirerad att ta itu också med sitt eget hem att han bestämt sig för ett projekt att under vintern måla om och byta golv i övervåningen. Nu skulle det ske, nu ville han och nu kände han sig motiverad.

 

Att komma hem efter ett par veckors bortavaro och dessutom med stor packning och en massa tvätt gör att det tar ett tag att komma iordning på hemmaplan. Brevlådan var dessutom full, så det tog ett tag att sortera posten. Som alltid blev det sent hemkomstdagen. Det var som att han bara måste få ha timmarna för sig själv i hemmet, inte bara kasta sig i säng och sova. Karl kände alltid detta, att han måste komma på plats och komma ner i tempo, lite smått bo in sig efter bortavaron. Dagen efter, på lördagen, skulle Karl spela golftävlingen ”Thures Trofé”; Karl såg fram emot att komma tillbaka till hemmabanan. Hur spännande det än var att spela på nya banor så nog var det något speciellt att komma ”hem” till hemmabanan. Och han hade fått trevliga medspelare.

 

Karl vaknade tidigt – mycket tidigt relativt den humana starttid han fått. Hemmafrukosten var olik den han ätit hos mamma de senaste veckorna och de andra perioder han varit och flyttat åt henne. För säkerhets skull hade han kokat ägg kvällen före. Det satt alltid bra och gav mättnad som varade lite längre, även om den grillade korven efter nio hål skulle göra sitt till. Den hade blivit rutin och en räddningsplanka för de gånger som Karl kom hungrig till banan.

 

Den första tävlingen på ett bra tag blev ingen riktig succé; Karl hade känt sig sugen och hade börjat bra, till och med gjort par på lilla hål fyra över vattnet. Men på sexan var det klippt; driven kom ut med en våldsam ”slice” och smällde mot en av tallarna långt till höger om hålets sträckning.  Den gick inte att hitta; reservbollen var dock perfekt och med en perfekt trä-sjua blåste Karl iväg bollen till bara 88 m från hålet; men wedgen gick över green; Karl tyckte han slog en perfekt chip tillbaka till green, men bollen halkade av och rullade förargligt ner i den väldiga och djupa bunkern; sex bunkerslag senare hade Karl äntligen fått upp bollen i greenkanten och treputten resulterade i femton slag totalt. En ren och skör katastrof konstaterade Karl; men han hade inte fått panik utan beslöt att bita ihop och försöka göra ett bra resultat i så kallad poängbogey. Och redan på sjuan slog han ett perfekt slag till green med en klar birdie-chans. Men koppsnurren grinade honom i ansiktet. Det blev en tuff resa och inte förrän mot slutet av ronden lyckades Karl spela bra; och det gick riktigt bra. Han klarade sitt handicap på sista halvan. Totalt sett var det en usel runda resultatmässigt, men det fanns många enskilda prestationer att glädjas åt.

 

Nu var han hemma. ”Mitt hem är min borg” brukade Karl tänka eller mumla för sig själv när han kände hemkänslan i sitt eget hem. Han njöt av att vara hemma hos sig själv; det var länge sedan sist. Nu skulle han laga mat, packa upp, vila och trivas. ”Skulle Sara ringa ?” det var den stora frågan; han hoppades, men erkände det nog inte för sig själv. Nu var det inte länge kvar tills de skulle gå på Winnerbäck-galan i Uppsala. ”Hur tänker hon” funderade Karl, men höll känslan ifrån sig. Skulle hon ringa eller vänta ut honom ? Han skingrade tankarna genom att sysselsätta sig med allt som fanns att göra i det försummade hemmet. De hade inte pratat med varandra på en vecka utan bara SMS-at. Karl hade pliktskyldigast responderat när Sara meddelat att hon skulle arbeta natt på fredagen. Det betydde att hon skulle sova en stor del av lördagen. Han ringde henne tidigt på morgonen den tid han antog att hon just kommit hem från nattpasset och skulle till att sova; men hon hade redan hunnit somna – eller inte kommit hem ännu. Nu skulle hon i alla fall se att han ringt, tänkte han.

 

Men eftermiddagen gick och Karl hade ingen kontakt med Sara. Han hade hållit ifrån sig lusten att ringa henne. Skulle han hålla ut och ringa henne först på söndagen, dagen för konserten ? Han sköt på beslutet. Sent, ganska sent ringde Sara; det blev ett avvaktande samtal; Karl satte upp en skyddsmur när Sara fiskade efter hur det kändes ”annars”; han förstod vad hon syftade på, men höll tillbaka sitt inre; så småningom kom de till samma våglängd; Karl kastade bort masken, Sara var öppen; de hade längtat efter varandra; Sara undrade när Karl skulle komma, alltså på söndagen. Hon hade antytt att hon ville ut och plocka svamp. ”Halv åtta” drog Karl till med. De sade god natt och Karl ställde klockan på halv sju.

 

Han vaknade motiverad redan strax efter klockan sex. Det var söndag, dagen för konserten med Lars Winnerbäck. Han skulle till Sara; rakade sig och duschade grundligt, plockade ihop kläder och saker han behövde för att sedan kunna åka direkt till arbetet, den första dagen efter semestern.

 

Strax efter halv åtta var Karl framme hos Sara, låste upp dörren, smög in, klädde snabbt av sig och kröp ner hos Henne. Det var en underbar känsla och hon kom honom till mötes. De slumrade in i varandras armar och vaknade sedan långsamt tillsammans till den frukost de berett tillsammans. Det blev en underbar morgon med tidningen, med frukost i sängen och sedan planering av dagen. Söndagen skulle innehålla mycket; det var sista dagen för VM i fri-idrott; där fanns det en hägrande svensk guldmedalj i herrarnas höjdhopp att bevaka; så var det den sista dagen för ”Sommar i P1” med självaste ankaret, Lars Ulvenstam; de lyssnade på honom på vägen ut till svampskogen och sedan fortsatte Sara med hjälp av sin lilla bärbara radio. Karl spelade in från webben när de kom hem för att kunna lyssna på programmet i dess helhet i lugn och ro. Han hade redan spelat in alla de andra som sänts sedan mitten av juni, precis som året före. Då hade de haft med sig en CD och lyssnat på kvällarna, till exempel den där magiska kvällen i det fräscha rummet i vandrarhemmet i Falkängen, i närheten av Kinnekulle. Det hade varit under västgötaturen på väg till Capri.

 

Det blev svamputflykt med kaffe, thé och fikabröd i ”ryggan”. Färden gick på småvägar i trakterna av Almunge. På ett ställe lyckades de gå i cirkel i skogen och råkade vilse för en stund, men hittade sedan tillbaka till bilen. Sara hittade träffsäkert den mark som skulle vara idealisk för kantareller. Och si, visst fanns de där under gräset. De hittade ett par kolonier och fick ihop till svampmackorna som hägrade. Sedan drog de vidare och stötte i skogen ihop med en kvinna som berättade om var de goda svampmarkerna fanns i trakten; hon visade dem även på citronslemskivling som en utmärkt matsvamp och Karl hittade några. Han rensade dem vid hemkomsten och förberedde kantarellerna för kvällsmackorna. Så gjorde de woken tillsammans, kycklingwok med massor av grönsaker som Sara rensat. Hon duschade, han stod vid spisen. Det här var Saras mat, men Karl gillade den, verkligen. Och han sa det till henne.

 

Det började bli dags att cykla bort till Studenternas för konserten med Lars Winnerbäck. Karl var förväntasfull, Sara mer avspänd. Under bilfärden hade de spelat igenom några Winnerbäck-låtar som förberedelse och för att komma i stämning. Karl pumpade cykeln och så kom de iväg; det var perfekt timing; köerna hade ännu inte vuxit sig oöverblickbara; de köpte öronproppar och godis-remmar. De senare åt de snabbt upp upp, de förra behövdes faktiskt inte för ljudvolymen var hög men inte öronbedövande.

 

Det öppna området framför scenen hade ännu inte hunnit fyllas så de fick en utmärkt plats med god överblick och med möjlighet att sitta på eller bara hänga på ett staket i närheten av mixer-bordet. Sara satte sig på räcket och Karl stod bakom och med armarna om henne, en underbar närhet under den tre timmar långa konsert-upplevelsen. Eftersom han kunde texterna fick han sufflera i Saras öra.

 

Så kom han då in på scenen, den kortvuxne och vid första påseende oansenlige LW. Men det var innan han med sitt framträdande fullkomligt växte på scenen. Efter den inledande akustiska låten smög ”Hovet” in på scenen och strax brakade det loss. Winnerbäck är känd för att inte hålla igen. Det gjorde han verkligen inte nu heller ! Det var fullt ös hela vägen och stegrades mot slutet. ”Kom ihåg mig då” framfördes dock i en stämningsfull stil med växelsång mellan LW och enskilda medlemmar ur ”Hovet”. Den var avsedd som avslutning på det ”ordinarie” programmet och en verklig kontrast mot den ”ordinarie” rockversionen som finns inspelad. så kom de ”ordinarie extranumren”; en riktig röjarlåt avslutade de extra extranumren och därmed hela konserten, för övrigt LW:s sista för sommaren. ”Vi ses i oktober i Linköööping”, var hans hälsning till sina fans.

 

Godis-remmarna var snart uppätna och öronpropparna hade åkt ur, för volymen var alldeles lagom för musik-godiset som strömmade mot dem där de gungade takten ihop. Sara tycktes njuta i samma mån som Karl. Det var en underbar kväll. Himlen var ljus och augustikvällen just så varm och mild som bara augustikvällar kan vara. Kunde det bli bättre, omhållande Henne och med underhållen av Winnerbäck i högform ? Var detta slutet på transportsträckan. ”Som om stämningen fanns kvar – som en känsla i förvar, Du gjorde mig lycklig och förvånad”.

 

Karl och Sara cyklade hemåt i den milda augustinatten; den hemvändande publiken var lika städad som under själva konserten och trots trängseln och gick allt lugnt tillväga. Väl hemma hos Sara blev en liten kvällsmacka med söndagens kantareller och vin till eftersnacket. Kvällen blev sen och måndagens jobb väntade. Harmonin infann sig, stämningen var skön. I Morphei armar var tillsammans igen.

 

Måndagen kom; det var dessa måndagar Karl skildrat i ”Så var det åter måndag”; men det var inte längre sådana måndagar; det var en ny tid; det kände han. Men kunde han lite därpå ? Var det verklighet, var det sant ? Och skulle det så vara ? Han skulle inte få något svar, det visste han, så därför fick frågan bero. Det skulle visa sig, men när ? Inte lönt att grubbla; att forcera svaret skulle inte gagna, bara framtvinga det han inte ville. Han kände sig dock lugn där med. (Detta språket kom att likna det han tillägnade sig genom att läsa ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist.)

 

Det var inte längre måndagar som skulle skildras. Alltså får man gå framåt i veckan, som mest innehöll arbete, men ändå upplevelser; det var kortare dagar, men ljust längre. Karl passade på att vara i trädgården, att slappna av med läsning och att njuta av solstrålarna som fortfarande om aftonen förmådde ta sig över taket och belysa hans tomt. Gräset skulle klippas, det gjorde han med fart, även gemensamytans.

 

Redan på tidsdagen blev längtan stark till Saras närhet. Så tog han telefonen och redan efter en lite stund hade de bestämt att träffas för en promenad tillsammans. Hon var lika inställd härpå. Det blev en utflykt bort mot Hågadalen, men ingen svamp fanns där att tillgå. De dröjde en stund vid Kungbjörns Hög, men myggornas angrepp tvang dem snart till hemfärd. Supé i köket, vin och smörgås med svampen från i söndags. Det var citronslemskivlingen, som Karl rensat, och som nu blev pålägg. En kväll i veckan, en kväll tillsammans, den var skön; om morgonen for Sara iväg till sitt Samariterhem och Karl blev kvar en stund med disken. Hur skönt var inte det att komma till sitt värv efter att ha vaknat i hennes bädd !

 

Det blev en konventionell vecka, inte mycket på jobbet utan utrymme att ta hand om personliga angelägenheter; trots att skolorna börjat var det fortfarande många medarbetare borta från det stora telekombolaget; bara Carsten av Karls kollegor var på plats; J hade fått tillökning i familjen, en son , och hade tagit pappa-ledigt. Det var utrymme för en lugn start efter semestern. Måndagen bjöd som vanligt den första dagen efetr sommarsemestern på huvudvärk; det var som vanligt, verkade vara oundvikligt. Karl försökte komma iväg hem tidigt efter jobbet. Ringde Elis och gick nio hål på golfbanan. Men det var jobbiga nio hål; efter lördagens halva fadäs kändes det nu ännu tyngre; hn beslöt att ställa in tisdagens runda med Gunnar. Denne hade full förståelse och Karl åkte hem och tog det lugnt istället; han kände att han behövde vila; var det den utdragna flytten som nu krävde sin tribut ? Han tog det lugnt i trädgården, drack kaffe och läste; så småningom ringde Sara; hon var i samma stämning som Karl;  och han slängde sig i bilen och åkte till henne, för kvällen var ännu ung - och de längtade verkligen efter varandra. Helgen hade inneburit att de kommit varandra nära. De bestämde att göra en utflykt, helt enkelt bara promenera tillsammans. Det blev en utflykt till Hågadalen. De tog med sig korgar och tittade efter svamp, men det var nog bara halvhjärtat. Huvudsaken var att vara tillsammans. Det kändes i hjärtat.

 

Onsdagen blev en utflyktsdag för Karl; Thomas hade begärt att få med Karl på en så kallad fadderrunda; han och Wen Lan hade börjat med golf; de hade gått introduktionskursen i Ludvika och avverkat ett antal steg mot att bli godkända golfare; nu behövde de sällskap i form av en så kallad fadder; så Karl fick ställa upp; Thomas hade några gånger gått caddie åt Karl vid tävlingar, så nu var det tid att ”betala tillbaka”. Det gjorde Karl mer än gärna; de hade överenskommit att spela Sofielund, en så kallad pay-and-pay-bana; det visade sig vara lite annorlunda rutiner än att spela på en ”vanlig” golfbana/golfklubb, men de kom ut på banan tillsamamns med ett par mer rutinerade golfare. Karl gick caddie och assisterade med råd och praktiska anvisningar. Det visade sig gå väldigt bra trots att de båda nybörjarna var väldigt orutinerade, förstås. Men båda lyckades riktigt bra. Thomas höll sg på banan och We Lan tillämpade sin naturliga swing lika bra på banan som på övningsfältet.

 

Att gå caddie var minst lika tröttsamt som att spela själv; det var åtminstone vad Karl kände; så han bröt redan efter nio hål och åkte hem till sitt; det var dags att klippa gräset; det gick i en hast; dessutom var det på tiden att ordna lite i hemmet; Karl satt en stund i trädgården och njöt av den fräscha gräslukten från det nyslagna gräset. Han njöt av att vara hemma igen. Nu var det de vanliga rutinerna som gällde. Reasten av veckan var intecknad, för nu skulle det bära av till Dubai. Karl hade träffat den stora kunden i Saudiarabien ett halvår tidigare och nu hade kunden begärt ett nytt möte; det hade kommit upp under veckan och dessutom varit lite stökigt med bokning, biljetter och visum. Dessutom var det lite hit och dit med om det planerade mötet skulle bli i Saudi eller i Dubai. Karl skulle alltså träffa STC igen och Tayo skulle, liksom förra gången, bli hans  följeslagare. De hade evarit där tidigare och nu hade det på-isen-lagda projektet startas igen. Kunden hade desutom flerdubblat sin budget och nu hade de fått en chans att positionera sig gentemot konkurrenterna  och kvalificera sig för ett större projekt.

 

Slutligen blev det bestämt att Karl och Tayo skulle träffa kunden i Dubai; när araberna hört om svårigheterna att få plats på flyget till Riyadh och om svårigheterna att passa in besöket i almanackan, hade de nappat på att förlägga mötet till Dubai; det var saudiernas chans att komma ut ur Saudi och att få besöka ”civiliserade” trakter. Det var attraktivt och därför var Dubai det ställe de skulle träffas. För Karl och Tayo innebar det att de slapp trubbel med visa till Saudi; dessutom var det tätare förbindelser till Dubai.

 

Torsdagen i den första jobb-veckan var det som vanligt torsdagstävling; men Anders hade måst åka till Berlin och Elis hade dragit iväg till Skåne; egentligen var han ju pensionär, men jobbade av ohejdad vana. Nu skulle han ha semester och dessutom fira rubin-bröllops-dag läste Karl i Dagens Nyheter. Hasse skulle förstås spela från vit tee, så karl fick fixa andra spelkompisar denna torsdag. Revisor Grönström skulle inte spela alls; hans kunder var inte ute i lika god tid som Karl utan belastade revisorn fortfarnde i augusti. Men det fanns gott om alternativ. Så småningom visade det sig bli klubbens kassör Ronny, Tompa och en tredje medspelare som uppenbarligen kände någon av de övriga. På övningsfältet, under uppvärmningen, kände sig Karl vara i god form. Det bådade inte gott, brukade han tänka. Och starten blev inte heller den bästa. En tillkämpad bogey på ettan följdes i och för sig av ett enkelt par på tvåan. Karl hade dristat sig till att använda den nyinförskafafde träs-sjuan för andraslaget och lyckats träffa green på tvåan och två-puttat för par. Men på trean blev det en rutten bubbel-bogeyr efter pitch-treputt. En framgång var paret på fyran, men en ny dubbel på sexan betydde att han redan tappat alltför många slag för att få till en användbar score. Det var tungt och fungerade inte.

 

Nu fick Karl ta nya tag; han bestämde sig, efter nio hål, för att försöka få till en anständig ”sista nia”; Men det ville sig inte, det var strul runt greenerna; det blev dubblar på både tian och tolvan. Men så ! På tretton fungerade äntligen chipen och det blev ett välförtjänt par. Det följdes av green-träff på fjorton och säkert par trots dålig förstaputt. Det var samma sak på femton och sexton. NU hade han plötsligt gjort fyra raka par. Sjutton brukade vara lite krisartat, men nu tog Karl fram sina kvaliteter. Chip och putt gav ett femte par i rad. Skulle arton ge ett nytt par ? Skulle han ha nerver att hålla ihop spelet ? ”Spänn dig inte utan spela bara på” intalade Karl sig själv. Jovisst, an träffade green på tre slag, men att klara två-putt från 12-15 meter gick inte. ”Fair enough” teänkte Karl; han hade i alla fall gått back nine på handicap. Det var i sig en fin uppryckning efter 47 på front nine. Nu kände han sig nöjd.

 

Nästa fråga: hur skulle han ha det med Sara ? Vad tänkte hon ? De hade pratat lätt om helgen; nu indikerade hon att en tur med båten skulle vara härligt. Det var precis vad Karl hade önskat ! De bestämde att träffas fredag efter jobbet och åka ut på en segeltur med övernattning till lördag kväll. Så blev det. Och som det blev. De planerade tillsammans; Sara bhandlade, Karl köpte räkor och sedan kom de snabbt ut i båten. Det var en underbar sensommardag med vacker solnedgång när de ankrade upp efter att ha seglat ner i Gorran. Det blev en skön natt och efterföljande lördag. Karl badade hela fyra (eller var det rentav fem) gånger. Egentligen gjorde de inte något annat än att koppla av. Karl filade fötterna, klippte naglarna och målade tånaglarna på Sara. Och hon rakade Karl – på det sätt de gjort under tidigare segelsemestrar i Mälaren. Och det blev en älskogens helg, precis som under de där magiska seglatserna de gjort under tidigare somrar. Nu var de hemma !

 

Sara hade övertagit KG’s systemkamera efter faderns död. Nu satt hon och läste manualen medan Karl skötte seglingen. Och konsigt nbog tittade hon inte upp överhuvud taget utan verkade lita helt och hållet på Karl. Sara hittade ett fiskespö ombord och prövade fiskelyckan. Det skulle gå att fiska gös hade hon hört och slängde i ett drag. Och minsann, redan efetr någon minut hade hon en liten gös på kroken ! Nu var hon lite valhänt när gösen väl kom ombord. Sara fick en hulling från draget rakt in i tummen och nu blev det lite kris. Men med hjälp a v en morakniv och ett snitt i tummen fick hon bort draget, som åkte i sjön igen. Och minsann dröjde det bara ytterligare någon minut innan det var en ny gös på kroken, den här gången något större. På tre minuter hade hon fått två gösar ! Den här gången klarade sig tummen.

 

Vid hemkomsten i skymningen spelade de Winnerbäck; det var lördag kväll och de var tillsammans. Karl rensade och kokade in gösarna medan Sara klarade av några telefonsamtal. Det var en hemkomstens lördag. De var på samma våglängd och i harmoni. Att vila en stund och älska i sommarnatten var bara oundvikligt och helt rätt.

 

Det blev söndag morgon, morgonen efter. Karl smög ur sängen, gjorde frukost, packade och bar in frukosten till Sara. Det här var hans resdag, hennes med tjej-kompisarna. Karl pussade Sara på pannan och åkte till arbetet, trots att det var söndag. Men det här var inte en vanlig tid, utan en högst ovanlig tid. Det kändes som slutet på en transportsträcka.

 

Så var det ! För nu var han på väg; och Hon var med på resan ! ”Du är resan jag vill ska ta fart, du är gåtan jag inte löst klart” sjöng Winnerbäck.

 

Karl skulle nu bara avverka det här med Dubai. Sedan började framtiden.

 

Tayo och Karl träffades i Frankfurt – som vanligt. Nu skulle de ut och sälja ! Det var inte första gången. Och som vanligt är dessa rader tillkomna någon mil över jordens yta. Displayen visade att flygningen gått över Österrike, Slovakien, Ungern, Rumäninen och Turkiet; de flög över Svarta Havet, över Anatolien och östra Turkiet och vidare mot trakterna norr om Irak, d.v.s. de passerade Kurdistan och var på väg in över Iran, uppenbarligen i riktning mot Teheran. Displayen bredvid flygstolen visade rutten, hastigheten, hur långt det var kvar och hur lång tid det skulle ta. Eftersom flygningen utfördes av Lufthansa kom texten på såväl engelska, som tyska och arabiska.

 

Nu kom de in över bergstrakterna norr om Irak. På kartan dök det upp namn som Mosul och Kirkuk. Det var namn som brukade nämnas i rapporterna från krigets Irak. Tänk vad världen var liten och vad lite som skiljer den fredliga världen från den som är utsatt för krig, för terrorism och elände !

 

Eftersom det uppenbarligen var fullt i turistklass, hade såväl Karl som Tayo fått sin bokning i business; och där fanns det full utrustning med såväl TV som med musikkanaler, strömuttag och flitig uppassning. De kunde förbereda sig för kundmötet. Tayo hade till och med lyckats ansluta sig till LAN-et som fanns ombord för att kunna surfa ur på nätet. Men Karl had ingen drivrutin installerad och kunde därför inte surfa. Han fick nöja sig med att använda PCn off-line och skriva på sin kria.

 

Nu hade Airbus 340 hunnit in över bergen i Iran, rakt norr om Irak. Färden gick på drygt elva tusen meter och med knappt 900 km/h. Det var en avsevärd flysträcka de hade avverkat och en avsevärd bit kvar. Avfärden var på morgonen och framkomsten på kvällen med fyra timmars tidsskillnad. Nu svängde planet av mot sydost efter att på behörigt avstånd ha rundat städerna Mosel och Kirkuk. De hade uppenbarligen just passerat Teheran och flög nu i riktning mot Kuwait för att sedan komma ut över ”Gulfen” och in över den arabiska halvön.

 

Karl hade varit där förut, både i Dubai, Saudi och längre ner i Oman. Men det kändes ändå lite spännande. Det här var lite av det extra man kunde få genom att arbeta i ett internationellt och globalt verksamt företag. Och de jobbade med det allra hetaste inom en aqv de mest teknologiska av branscher. Vad kunde man mer begära av en vanlig anställning. Kanske var den egentligen inte så ”vanlig”; kanske var det så att Karl kommit att vänja sig vid att arbetet numera var gränslöst, inte innehölll avstånd annat än när det krävdes personlig närvaro. Det var nu inte så ofta, utan de flesta möten skedde per telefon eller per mail. Det hade varit en snabb utveckling de senaste åren. Och i takt med att det stora telekom-bolaget behövde begränsa kostnaderna hade resandet till stor del ersatts av telefonkonferenser och elektroniskt utbyte av dokument och annat material. Men nu skulle de träffa kunden. Och saudierna hade fyrdubblat sin budget för projektet sedan senast. Förra gången hade Karl åkt med Tayo till Riyadh i självaste Saudiarabien. Och den hät gången skulle de träffa kunden i Dubai. Här fanns det anledning att anstränga sig. Och att träffa kund var det bästa Karl visste.

 

Det var ingen och mötte vid flyget, så Karl och Tayo ringde kollega Hazem och fick instruktioner för vart de skulle ta vägen. Hazem var fortfarande kvar i Riyadh och skulle först dagen därpå resa med kundens folk till Dubai. Som vanligt blev det sent innan Karl sedan kom i sängen. Men det gjorde ingenting, för dagen därpå kunde de ta det lugnt; planen var att ligga vid poolen och sedan shoppa lite. Nu hade de fått bara en natt på det här hotellet så det blev först en förmiddag vid poolen och sedan gav de sig av till nästa hotell för att fortsätta ut på shopping. Detblev ett av de stora köpcentren, där tayo varit gången förut och köpt kameror med mera. Nu var Karl på jakt efter videokamera till Betten. Tayo hjälpte till att välja ut en lämplig och de fastnade för världens hittills minsta videokamera. Den hade dessutom ett attraktivt kampanjpris så det behövdes ingen längre betänketid. Karl slog till och plockade dessutom med sig den av Maria beställda kameran. På vägen u plockade han till sig även en iPod, men en mindre variant än Tayos, som han hade fått demonstrerad för sig. Det visade sig att även externa hårddiskar var superbilliga, så det åkte med en sådan också. Tayo köpte mest leksaker åt sina söner, så de var väl försedda med påsar då de kom till Ericsson-kontoret. Det vaar redan kväll, men Tayo hade inte så dåligt samvete, för han hade egentligen inte lovat att göra någonting där. Nu fick han hoppa direkt in i ett möte med några kollegor. De hade inte ätit på hela dagen, men de fick sig varsin sandwich genom en kollegas försorg. På kvällen åt de middag på hotellet med Max och ytterligare en kollega. Det var den första hela dagen i Dubai. Och de hade redan shoppat till det !

 

Mer shoppande skulle följa, men först skulle Karl och Tayo göra det jobb de kommit för att utföra, nämligen träffa det stora telefonbolaget från Saudiarabien. De hade anlänt kvällen före och dragit ut för krogrunda med mera. Det här var deras andningshål mot omvärlden. Karl lyckades slingra sig undan att följa med. Men det var nog mer av artighet han blev medbjuden filosoferade han. Det besannades dagen efter då halva gänget sov ut till lunch. Bara hälften av de anlända dök upp på morgonen. Den andra hälften inträffade till lunch. Och en av dem avvek sedan igen direkt efter lunchen uppe i topprestauranten, som snurrade runt på en dryg timme så att de fick en rejäl överblick av det växande Dubai med alla höghusen och hotellen. Blev det för mycket för`den avvikande ”sjusovaren”  ?

 

Tisdagen var en arbetsdag, altså; det vill säga kundmöte hela dagen. Det gick bra; Karl och Tayo var nu så samkörda att det inte var några gränser för hur de kunde anpassa till vad kundmätet krävde. Bra förberedelser, hög motivation och förvärvad erfarenhet från många kundmöten var själva grunden för ett lyckat möte. Det verkade på upplösningen som att ”fortsättning följer”. Besök i arab-världen krävde lång tid och var förenat med komplicerade reseförberedelser, men ”a la bonheur” !

 

Dubai är shopparnas paradis. Karl och Tayo åkte med Max till en shopping-mall som var i paritet med tio Ikea-varuhus. Där fanns Egypt Court, India Court o.s.v. De hängde ihop med promenadstråk som kantades av butiker. Här fanns allt från mat och kläder till motorcyklar. Max handlade två billiga kostymer medan Karl och Tayo var alltför shoppingtrötta för att fortsätta att förse sig med varor. Måndagen hade räckt för dem. Nu gällde det istället att packa effektivt och dessutom att få de inköpta grejorna att se använda ut – med tanke på tullen.

 

Att besöka ett av bolagets säljkontor ute i världen brukar innebära att man blir indragen i något projekt eller engageras på ett eller annat sätt av kollegor. Tayo hade lovat lite smått att hjälpa till med en offert, så han bestämde sig för att stanna ytterligare ett par dagar för att få ordentligt med tid. Karl lovade hjälpa till och stannade ytterligare en dag. Han skulle nu komma hem torsdag lunch istället för mitt på onsdagen. Nu uppstod frågan om han skulle åka direkt till golfbanan eller besöka kontoret först. Eller skulle han efter en flygnatt avstå och istället åka ut i båten med Sara ? Det visade sig att det där med kontoret och att arbeta kom först på tredjer plats, eller tionde för att vara mer ärlig. Dåliga odds kan man tycka, men så fungerar det i rese- och arbetslivet att arbetet på hemmakontoret känns mindre angeläget redan efter en kort tids bortavaro. Karl betraktade det som ett bevis på harmoni och balans mellan privat- och arbetsliv. Så hade det inte alltid varit, speciellt inte i början av ”karriären”. Då skulle det arbetas så mycket som möjligt – till långt inpå småtimmarna. Då var man hjälte, det var kulturen. Men det var få som uppskattade det och det stärkte ingen relation.

 

Dubai är hett så här i augusti. Det var omöjligt att vistas utomhus mer än några få minuter. Men en arbetsresa består mest av vistelse på hotell och i kontor med korta avbrott för taxi-resor. Max körde omkring Karl och Tayo i Dubai. Han hade varit där ett halvår nu och hittade i denna gigantiska byggarbetesplats. I vissa områden var det som en skog av lyftkranar och i vissa områden stod hotellskeletten tätt. De var gråa och ännu inte inredda. Väntade bara på att efterfrågan skulle öka lite till för att tas i bruk. Dubai växer så det knakar. Det är enkelt att svara på varför allt är så nytt: man har byggt så snabbt att allt är ungefär lika gammalt/nytt. Sekulariseringen är slående. Man kan dock se ortodox klädsel även i de moderna köpcentren.

 

Karl engagerade sig endast delvis i det arbete som Tayo gick upp i helt. Han var den som fick ta den största delen av det som skulle skrivas ihop. Lokalpersonalen var ännu inte varm i klädernanär deet gällde det område som Tayo och Karl specialiserat sig på. Karl tog sig an den såkallade execuive summary, som skulle sammanfatta erbjudandet till kund. Tayo skötte de tekniska bitarna. Karl hann också med att sköta sina börsaffärer och klara av den mail som samlats under de dagar han varit borta. Det blev också ett antal telefonsamtal. Han hade checkat från sitt hotellrum och fick nu disponera Tayos rum medan denne var kvar och jobbade hela kvällen på kontoret. Max släppte av Karl utanför Shngri-la. Det var ett omfattande jobb att plocka ut alla elektronikprylar han köpt ur deras kartonger för att packa in dem så att det skulle se ut som begagnat och klara tullen.

 

Limousinen hämtade prick halv tolv och det gick snabbt och smärtfritt till flygplats och genom alla kontroller. Karl kom ut i den väldiga kommersen i transithallen. Där råder alltid köphysteri bland såväl européer som asiater, afrikaner och araber. Alla drar omkring och fyller sina korgar med massor av toalett-artiklar, godis och anfra onyttigheter. Det mesta säljs till vrakpriser och i stora kvantiteter. På annat håll i avgångshallen kan man handla klockor, elektronik, kameror, video och hushållsapparater.

 

Karl hade fått i uppdrag av Johan (Swanmountain) att inköpa en så kallad iTrip.till hans iPod. Nu hade även Karl införskaffat en sådan musik-maskin att ha på resa och vid andra tillfällen, då man kan lyssna på musik; och de tillfällena är rikliga. Med denna iTrip kan iPods musik sändas ut på FM-bandet och återges i vilken radio som helst. Nu hade Karl i ett slag löst flera problem som han länge funderat på. Nu skulle han kunna spela mp3-musik i bilen, i stereon, mobilt och genom vilken annan radio som helst, i sängen, på toa och egentligen varsomhelst. Han satte på iPod-en redan i avgångshallen och kände rese-tristessen försvinna i ett nafs. Den monotona blir-det-inte-boarding-snart-tråkigheten, som sveper in över passageraren, då han äntrar loungen, avskiljs effektivt av iPodens ström av musik. Karl hade överfört all den musik han hade med sig i sin, det vill säga arbetsgivarens, laptop.Den reste han sällan utan.

 

Lufthansas Airbus, flight 629, lyfte i den heta Dubai-natten och kom snabbt ut över Gulfen. Det var exotiskt mörkt och där nere lyste mångfalden av oljeplattformarna som små lanternor. Det var mörkt i den fullsatta kabinen och de flesta såg i varje fall ut att sova. Det var araber och indier mest och så en och annan europé. Karl kände sig exotisk med sin gul-röda sommarsolbränna bland alla dessa mörkhyingar. PCn åkte fram så snart han satt sig. Skrivlusten hade börjat göra sig gällande. Så kom drinkarna. Det var verkligen skillnad mellan turistklass och business. Där framme satt man två och två i breda stolar som gick att lägga ner praktiskt taget horisontellt. Här i turistklassen var det tätare mellan stolarna och dåligt med utrymme för benen. Det var egentligen en omöjlighet att sova i den ställning som var möjlig i de stolarna och så inklämd mellan framförvarande och det egna ryggstödet. Men Karl njöt av sin whiskey och knattrade på med laptopen. Han hademassor med intryck från vistelsen trots att det inte var hans förstqa besök i Dubai. Airbusen borrade sig fram i den arabiska natten. Displayerna i kabinen viade rutten och den aktuella positionen. Knappt tiotusen meter över Gulfen och cirka niohundra kilometer i timmen. Den här gången gick rutten längre söderut, inte över Iran utan över den arabiska halvön på behörigt avstånd från Irak. De måste ha passerat Bahrein. Halva den ön är en amerikansk postering och befästning. Det var nu mer än fem timmar innan de skulle landa i Frankfurt, denna Europas super-hub. Därifrån går de flesta av Lufthansas såkallade longhauls.

 

Nu gick färden vidare över Gulfen och tillbaka in över arabiska halvön; de skulle ta vägen söder om Kuwait och Irak, genom den så kallade neutrala zonen. Efter Irak-kriget hade det blivit komplikationer i den internationella trafiken. Nu låg den utbredda sandöknen under Airbusen. De flög över ”Kingdom of Saudi Arabia”; det var det officiella och fullständiga namnet på Saudiarabien. Så stod det på det visum som Karl fått inklistrat i passet då det ännu var aktuellt att åka till Riyadh. Passet började för övrigt bli fullt av alla stämplar från de länder han besökt under de senaste åren.I hans nuvuarande jobb kunde han egentligen resa så mycket – eller så lite – han ville. Han hade nog en väldig frihet. Och han avgjorde själv när han skulle/ville resa. En drömsituation egentligen – om det inte hade varit för den sig alltmer utbredande byråkratin. Arbetet tenderade att bestå alltmer av administration. Men han kämpade för att vara med så mycket som möjligt i säljarbetet. Och den här resan lovade att ge utbyte i form av uppdrag. Saudierna hade varit mycket nöjda och nästan entusiastiska. I vilket fall som helst var det mer meningsfullt att göra den här sortens insatser än att ara traska omkring i Kista.

 

I lurarna hade Karl musiken från iPod-en; det var mycket Lundell, Eric Levy och Magnus Uggla; men han hade börjat med Winnerbäck; nu kom låtarna i en slumpvis ordning; i varje fall visste inte Karl varför de kom i den ordning de gjorde. Av och till spolade han förbi någon stökig variant. På kabinens display visades en action-film. Den var textad på arabiska. Nu började Karl bli sömnig, men egentligen inte sov-färdig. Kabinpersonalen gick runt med juice. I det klimat Karl vistats de senaste dagarna krävdes att man drack ordentligt. På kontoret hade man haft vecko-avslutning på onsdagen. Just det, veckoavslutning eftersom torsdag och fredag är arabernas lördag-söndag. Det var gemensamt kaffe och därtill ett slags torr variant av ostkaka.

 

Karl måste ha slumrat till något medan iPoden spelade på, för rät som det var passerade Airbusen över Ungern och lög vidare över Österrike; Karls granne i sätet bredvid hade han bara pratat kort med; denne skulle vidare till Montreal; ”en long-haul till” tänkte Karl. När de passerat över alperna och närmade sig Salzburg, berättade Karl för indiern att de nu flög över Mozarts födelsestad; han verkade känna till både kompisitören och detta faktum och nickade därför förtjust. Karl hade nu passerat förbi Salzburg så många gånger att han kände igen såväl de omgivande alperna som Salzau. Nu var det morgon på riktigt och det serverades en frukost med varm omelett, kaffe och juice. Fastän frukosten flugit lika länge som passagerarna, framstod den som fräsch, antagligen tack vare uppvärmningen ombord. Karl reflekterade över dessa fina funderingar.

 

Han hade nog slumrat ett tag fastän musiken var på i öronen. Dessutom spelades det en film i monitorerna. Men Karl lyckades alltid hålla ögonen stängda för störande ljusinslag. Efterhand klistrades ögonen så att säga igen. Någonstans i trakterna av Serbien visade sig en illröd cirkelformad ljusfläck på kabinväggen. Det var morgonsolen som just kommit över hosisonten i öst och nu sken in genom flygplansfönstret. Eftersom kursen var väst-nordvästlig, kunde solstrålarna projiceras på kortväggen. Detta i kombination med de slevensk-österrikiska bergen och alperna gjorde ett starkt synintryck. Karl eldade på med stämningsskapande musik ur sin nya iPod.

 

Nu var Karl tillbaka i Frankfurt. Som vanligt var det buss utifrån plattan. Han sjönk ner på första bästa stol med allt sitt bagage. På med mobilen och visst fanns det redan SMS att läsa och besvara. Det var från både Maria och Tayo. Han var redan igång med jobbet på konoret eftersom han nu låg två timmar före Karl klockmässsigt. De körde igång chatten, Karl från telefonen och Tayo från sin PC. De levde som de lärde, mobilitet och internet till max.

 

Hemfärden från Frankfurt gick på ren rutin, även om Karl hade mycket mer bagage att släpa på än han någonsin haft. Vid gaten träffade han Joseph, som just kommit från Indien. Han hade också åkt nattflyg och hade inte en tanke på att besöka kontoret den dagen. Det gjorde han aldrig efter en resa. Karl hade redan bestämt för samma sak. Nu återstod bara att se om vädret hemma skulle vara gynnsamt för att sticka ut med båten.

Men nej, det var typiskt 2005 års sommarväder, det vill säga skurar med oförutsägbara mellanrum. Det fick bli besök i svampskogen istället. Och det var lyckat. Sara hade längtat dit redan dagen innan och nu bar det av rätt ut i Börje-skogen. Och minsann, efter att ha irrat runt på några ställen hittade de plötsligt riktigt granna kantareller. Och Karl plockade med sig också lite av andra svampsorter. Han kände igen blek taggsvamp, som det fanns gott om; så hittade haan den nyligen inlärda Slemmig Citronskivling. Det blev svampmackor hemma.

 

Fredagen blev en hemma-mans-dag för Karl; jobbet var inte överhängande, för han hade städat av det mesta i mail-väg redan i Dubai. Det var lugnt på de flesta fronter. Därför kunde han unna sig att ta det lugnt inför helgen som ju skulle bli ytterligare en resa, till Sjöarp och till mamma. Sara skulle åka till sin mamma. Hon hade kort utbildningsdag, så därför fick de eftermiddagen tillsammans. Och inte heller denna dag var det uteväder, utan Karl skjutsade till jobbet. Så tog han sig an hemmet med disk, tvätt och strykning. En riktig hemmaman var han, och han njöt av det.

 

Färden till Sjöarp startade tidigt; Karl hade vaknat av sig själv långt före väckarklockan, antagligen som en konsekvens av tidsskillnaden mot Dubai. Hämtade posten från veckan hos Lasse, granne och pensionär, som givetvis var uppe ed tuppen. Karl hade packat redan kvällen före, så nu var det bara att få in grejorna snabbt i bilen och kolla att han fått med sig deet viktigaste och framförallt det han skulle ha ppå jobbet när han väl kom dit. Det gällde såväl klädsel som utrustning i övrigt.

 

Resan till Sjöarp gick på ren rutin numera. Och givetvis missade han att svänga av i Linköping för att köra över Kisa. Det var märkligt men han verkade alltid somna till runt Linköping och vakna till först i Mjölby. Men färden gick därför på Hestra-vägen, den väg som orsakat skadorna på bilen fredagen den 13 maj. Han hade fått undanglidande svar från Vägverket avseende de ersättningskrav han riktat mot det för försumligheten att hålla vägen i körbart skick. Man ansåg sig inte ha vare sig detta åtagande eller ha missskött sig. Svaret på Karls brev var ett skolexempel på ansvarsflykt, självgodhet och friskrivning från åtganden.

 

Hestra-vägen var fortfarande sommarfager liksom småvägarna från Kalvsved och vidare ner till smultronstället. Karl passade på att köra bort till Långgölen för att se hur det såg ut där borta. Kjell hade dikat för att torka grustaget. Nu kom han åkande för att träffa Karl och diskutera dränering av det kärr som bildats på grund av allt regnande under de senaste somrarna. Två år tidigare hade vattnet stigit så mycket i sjön att brunnen svämmats över och blivit otjänlig. Detta år hade vattnet stiigit kanske femton centimeter och stod förra gången Karl var där i bryggans underkant. Nu var han orolig för hur det kunde se ut, men upptäckte att nivån faktiskt sjunkit tillbaka till nomalnivån.

 

Karl fick gehör för sina synpunkter av Kjell; han var väl förttrogen med förhållandena runt vägen sedan många år tillbaka; de kom överens om att bygga en vägtrumma för att vattna av kärret och rädda den skog som höll på att bli förstörd på grund av översvämningen. Det hade bioldats nästan som ett träsk i blandskogen och det hade rett ut sig upp emot tallskogen. Dikning och avrinning var närmast ett måste och Kjell lovade att ta sig an jobbet. Han var alltid tjänstvillig och intresserad, men tyvärr hårt uppbunden av många åtaganden redan. Karl visste att han måste följa upp efter ett tag och efterfråga om Kjell kommit igång med uppdraget. Denne var i och för sig en handlingens man, men de många jobb han utförde åt så många, var ibland halvakuta, så de planerade tenderade att bara glida iväg i tiden.

 

Karl var inspirerad, inte minst av det perfekta sensommarvädret. Det var kanske 17-18 grader varmt och en lätt bris, varför varken flugor, myggor eller andra flygfän besvärade. Han kom på att han hade gott om linolja som kommkit fram i samband röjningen efter mammas flytt från huset. I ett huj hade han strukit utemöblerna och ”ängsbordet”. Det senare var den fasta konstruktion med en bordsskiva och två fasta bänkar, som byggts av Karlsson, som tidigare hyrt och underhållit Sjöarp. Han hade verkligen skött sin uppgift och gjort en hel del förbättringar. Det gällde såväl själva byggnaden som det han byggt, jordkällare, brunn och redskapsbod. Karl hade själv låtit ta ner skog för att öppna för ljus från västsidan. Han hade egenhändigt städat bland småträd och slyr, varför det nu hade blivit en vacker utsikt även åt väster, inte bara mot söder över Näckungen. Han hade kapat ner hela bersån med syrén. Den hade med åren blivit så risig att det inte återstod annat än att kapa ner den helt. Det hade skett är Betten och Sarmad var p besök sommaren innan. De haade hjälpts åt att hugga, såga och släpa bort allt riset. Nu hade syrénerna börjat skjuta skott och det var som en liten rabatt runt den uteplats som tidigare varit en syrénberså; det skulle den säkert komma att vara igen om några få år. Som det nu var lämnade de låga skotten utsikten fri.

 

Så bar det av ut i svampskogen; det var gott om skräpsvamp, men dessvärre klent med kantareller på det ordinarie stället. På och längs vägen var kantarellerna ännu pyttesmå och hade nätt och jämnt kommit upp över markytan. Vid bron över bäcken stod det endast några få. Märkligt, tänkte Karl, det hade ju varit både blött och varmt den senaste tiden och ändå var det så klent med kantareller; kunde rådjuren ha ätit upp dem eller hade Lars och Kersti månne varit där och plockat ? Så gick han längs bäcken och inspekterade flödet; klev på prov ut i bäckfåran där det var grunt och upptäckte att det på sina ställen var lite sankt, varför ena stöveln sjönk ner och vattenfylldes. De här stövlarna hade ganska låga skaft, så han skulle nog få stå ut med att båda vattenfylldes om han skulle rensa bäcken, tänkte han.

 

Karl slog en lov i skogen ner mot Tuppgölen; det klafsade lite om ena stöveln, men det lät bara ”hemtrevligt” och det störde honom inte alls; han kom in bland lingonriset där lingonen var på väg att rodna mot rött; längre in luktade det från porsen när han närmade sig myrområdet; han valde att gå på den lite fastare marken och där växte blåbärsriset högt och kraftigt; han hade tidigare tyckt att blåbären var ovanligt små, men nu fick han syn på annat ! Blåbären hade här vuxit sig så stora och tunga att riset dignade och bären hängde tätt över marken. Karl åt direkt ”ur hand i mun”, precis som han brukade. Han hade aldrig haft tålamod att plocka för att ta med hem, men han kunde äta direkt.

 

Tuppgölen låg trolsk bland tallarna lite längre in; Karl vek av ut mot den södra udden och svängde av mot Näckungen. Här var marken torr och det knastrade i vitmossan. Här och var låg det omkulblåsta småtallar, vilka vittnade om stormens härjning den senaste vintern. Så genade han tillbaka mot torpet och kom fram bakom redskapsboden. Han hämtade fram det han behövde för att kunna rensa i bäcken.

 

Karl hade pratat med sin skogsrådgivare Anders på Södra om bäcken, som rinner längs gränsen i norr; efter alla regnperioder de senaste åren och speciellt på grund av stormen den senaste vintern, hade bäcken kommit att stoppas upp här och där av sandbankar, stockar, gamla halvlösa stubbar, nedfallna träd, pinnar och ris. Det hade gåt in en ansökan till Skogsvårdsstyrelsen om rensning av bäcken och den hade ”beviljats”; till och med hade en tjänsteman rest dit och inspekterat och sedan ringt upp Karl för att höra om de mer exakta planerna; tjänstemannen var ”rädd” att Karl tänkte göra omfattande ingrepp och han blev nu lugnad på den punkten; han gav några råd till Karl som inställsamt tackade så mycket, men i sitt stilla sinne tänkte på byråkraten som egentligen inte tillförde så mycket annat än kostnader i form av byråkratisk overhead, vilken måste bestridas med skattemedel, vilka belastade skogsägarna och således drog bort resurser från deras skogsskötsel.

 

Såg, spade och timmerklo hade Karl med sig när han iklädd stövlar traskade iväg mot bäcken. Han hade redan ispekterat den i samband med svanpplockningen och märkt ut var han skulle börja sin aktion; han skulle börja där det var tillräckligt grunt för att han inte skulle försvinna ner i dyn. Markens övergick från sankmark/träsk till mer normal skogsmark. Där kunde man se sand på botten och delar av bäcken lyste som koppar. Solen tittade ner mellan granarna som stod gansska tätt, även om Södra nyligen gallrat runt bäcken. Här och var stoppades bäcken flöde av stockar, grenar och stubbar som fastnat i dess lopp. Då bildades små lugnvatten och vattnet blev stående på en högre nivå än nödvändigt. Karl plockade bort hindren och fortsatte längs bäcken. På flera ställen kunde han bärga stockar som låg på bottnen; på andra ställen låg mindre träd och grenar tvärs vattendraget. Han klev i och jobbade stående mitt i bäcken; snart var båda stövlarna vattenfyllda, men de tjänstgjorde nu mer som fotskydd än som skydd mot väta.

 

Karl slet med stubbar och andra hindrande skogsrester i bäcken; det var svettigt och myggen attackerade; han jobbade sig fram mot bron och till slut hade han åstadkommit ett riktigt fint och jämnt flöde i bäcken; men i närheten av bron hade vattnet strömmat så häftigt under högvattenperioden att det bildats en sand- och grusbank, som hindrade vattnets vidare framfart; därför hade det bildats en liten sjö alldeles efter vattnets passage av vägtrumman; Karl grävde upp en fåra i gruset och vattnet började forsa på ut i bäcken. Nu kunde han nöjd inspektera bäcken och vandrade ”hemåt” med klafsande stövlar; när det klafsar om stövlar så inte bara klafsar det utan det småtjuter och kluckar. Karl kände sig nöjd; han kände att han gjort något konkret; det var inte alltid fallet när det gällde hans löntagar-anställning i det stora telekom-företaget.

 

Så bar det av till hemstaden; mamma väntade på att få åka iväg och handla; det blev Konsum – som vanligt. Och eftersom det redan blivit sent måste det bli något som gick snabbt; det blev kasslerer och färdig potatissallad och grillad kyckling. Den var fortfarande varm, så det blev den som blev middag, den första på balkongen i det nya hemmet. Det var redan lördag kväll, men Karl tänkte ta ledigt på måndagen, så det skulle ändå bli tid att göra det som behövdes av efterarbete till själva flytten.

 

Söndagen blev en utflyktsdag till Sjöarp med kaffekorg. Mamma satt i solen på kortsidan medan Karl var ute i kanoten och rekognoserade i sjökanten; han var på jakt efter bäckmynningen; men det visade sig svårt att lokalisera den, för ssjälva bäcken verkade att övergå i ett gräsbevuxet delta, där det inte gick att gå, inte ens med stövlar. Så gick han en vända till längs bäcken, och i bäcken för att fullfölja rensningen, som påbörjats dagen innan. Den här gången hade han med sig en räfsa och gick längs kanten och krattade bort rens för att förbättra vattenflödet. Det gav effekt. Med ytterligare bortgrävning av sandbankarna blev det bra drag i bäcken och Karl kände sig helnöjd. Han kände att han gjort nytta. Han kände att det började se ordentligt skött ut. Och det var just det han hade velat åstadkomma. För intresset för skogen och marken hade börjat växa. Sjöarp hade blivit Smultronstället.

 

Nu var det måndag igen; dessa måndagar ! Men den här måndagen var lite speciell; Karl tog det lugnt, stannade i Eksjö och njöt av ytterligare en dags ledighet; det kunde han behöva, även om semestern var nyss avklarad. Han skulle använda tisdagen till att köra hemåt. Så måndagen blev lite av en dag att samla ihop och avsluta, sätta på plats och ordna till det lite extra i mammas nya lägenhet. De gjorde ärenden tillsammans och nu kändes det att flytten verkligen var avklarad. Nu var det slut på transportsträckan. Äntligen !