Upplevda inlevelser 

( Berättelser från en barndom )

 

del I (III)

 

 

c Karl Erson 1987

Till Elisabet

 

Förord

Varför har denna bok kommit till ? Ja, det finns flera källor till inspiration och flera utlösande faktorer.

För det första hade jag gått och funderat på projektet under några år. Till och med skrivit ihop en innehållsförteckning. Men själva "författeriandet" kom inte igång. Och det hade mognat fram någonting. Först en uppfattning om innehåll, senare en beslutsamhet att genomföra projektet.

För det andra öppnade inköpet av persondator en möjlighet att med en genom yrket invand teknik göra själva präntandet mer effektivt. Det kom att ske elektroniskt. Kompis Tors projekt att dokumentera den gemensamma arbetsplatsen "inifrån" blev en av flera utlösande faktorer.

En del av tillkomsten har skett under en båttur på Oslo-fjorden. Andra delar är resultatet av inspirerade tillfällen, som uppstått i en för själen stimulerande omgivning. Den bärbara persondatorn är då en tillgång. Den förevigar tankar, som säkert hade tänkts ändå, men som säkert inte hade bevarats på pränt. Vad jag vill säga är, att författeri i skrivarstuga säkert är OK, men miljöns och omgivningens betydelse för kreativiteten kan inte nog uppskattas. Ett effektivt verktyg för skapande av text befriar en från det motstånd som alltid finns mot att fästa på pränt. Dessutom blir originaliteten, själva bakgrundsmusiken, genuin och äkta. Den hör ihop med sitt resultat. Hur skulle man kunna återskapa den stämning och den inspiration, som kan uppstå vid en norsk fjord ? En bärbar PC är då en tillgång.

Andra närstående personer har också förtjänstfullt inspirerat både igångsättning, genomförande och uppläggning. De har dessutom gett intressanta tankeväckare, stimuli och kritik. Moder Kerstin, förekommande här och där i berättelsen, har sakligt lämnat klargörande faktabidrag. Solveig har i rollen "sentida rådgivare" stimulerat till komplettering med nya vinklingar.

Från början var det dotter Elisabets intresse för berättelser på sängkanten i samband med nattningen, som födde idén. Där blev det ofta små korta historier från barndomen. De var underhållande. Det var mer regel än undantag med "Pappa berätta när du var kille och ... ".

                                                     "Jag har gett dej detta liv,

                                                      jag har sett dej bliva till.

                                                      Jag blir gårdagen för dej,

                                                      du är framtiden för mej."

                                                                                                  (Afzelius)

Den ursprungliga planen var endast att dokumentera dessa små episoder från barndomen. Men under själva skrivandet uppstod en del reflektioner, som kom på pränt, om än elektroniskt. Dessa reflektioner i efterhand, med distans i tiden och med annan bäring på det upplevda, kan måhända stimulera läsaren till eftertanke. Förhoppningsvis inspirerar det till att tänka igenom och fundera kring vad det är, som har danat just honom/henne, i barndomen såväl som senare.

Efterhand blev det också klart att framställningen skulle tjäna på att innehålla också den unge gossens tankar "under vägen". Därför förekommer det en del utvikningar från beskrivningen av själva händelseförloppet, själva situationen och det konkreta.

Framställningen innehåller en hel del citat av både kända och okända. Inte alla dessa personer var samtida. Somliga levde innan Kicke var född. Andra blev kända långt senare än under den tid, som avhandlas. Citaten är avsedda att vara tankeväckare. De skall komplettera framställningen och krydda den. Får man inte med sig något från själva det berättade, så kan kanske citaten vara en behållning.

Jag gör inte anspråk på att vare sig ha valt citaten utifrån koncistenta principer eller att ha kombinerat dem med rätt sammanhang. De är vad jag själv känt för, vad jag uppskattar. Och de betyder speciella saker för mig. Det senare går inte att förmedla. Det är unikt hos var och en av oss.

Vid åtskilliga tillfällen, mycket inspirerande sådana, upptäckte jag hur rikt lagret är på upplevelser. Dessa finns lagrade med en förvånande stor detaljrikedom. De låter sig framlockas och utforskas genom vår sagolika förmåga att associera. Då spelas åter upp, vad som kommit att lagras med hjälp av livets bandspelare. Det ligger i vårt förråd av upplevda känslor och tankar, händelser och lukter, besvikelser och skönheter.

Det är som att gå in i ett bibliotek och där upptäcka alla salarna med de många hyllorna, sedan att alla hyllor är fulla med böcker. Så uppdaga att dessa i sin tur är fulla av innehållsrika berättelser. Och det är bara att gå in och forska bland hyllorna och böckerna. De finns där färdiga att läsa. Det ena ger det andra. Det är inte bara de starka upplevelserna, som finns lagrade. Det finns så mycket, som bara väntar på att upptäckas, att återupplevas. Och allt det där sammantaget har format oss till det vi en gång kommit att bli ..... det vi kommit att vara ..... kommit att att leva som .....

Framställningen är mestadels hållen i tredje person. Här och där övergår den dock i första person för att inte bli alltför opersonlig och ensidigt redogörande.

 Till början

Innehållsförteckning

           Avdelning I: "Inledning"

                Inledning (Ur Ikaros)

Personer

"Närmiljöer"

Åtvid

Trädgårdsgatan 9

Platser

Stigs bror

Kennet

Hål i huvet

Tord (med trumpet)

Persongalleri

Tant Gretas köttbullar

"Det var där och då"

Vägen genom samhället

Leva farligt

Fem Åtta Fem

Regniga söndagar

Händelser

Radhusdalen

Landskapen

Honung

Avdelning II "Hemmavid"

Mamma

Stövlar i lera

Fettisdagsbullarna

Vad man har körkortet till

"Uppfostran"

Pappa

Förmaningar

När de vuxna har fest

Att säga och inte säga

Inte

"Personer ur minnets galleri"

Mormor

Aja

Morfar

Farbror Julle

Farfar

Kungen

Morbröder

Avdelning III: "Om sommaren"

Rödkallen

Stugan

Målbäck

Stick i läppen

En drunknad kusin

Prinskorven

Att plocka och äta svamp

Att äta för mycket

"Vad det blev av gossen"

Skolkaren

Mardrömmar

Blommor

Temata

Kompott

Aftonbön

Existens

"Till slut"

Reflexer och reflektioner

Definitioner

Till början

Inledning (Ur Ikaros)

"När jag tänker tillbaka på min barndom

........

........

För som barn tar man kärleken för given,

allting annat är mot ens natur.

I den stund man tar steget ut i livet,

är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar

ut den riktning dom tycker man skall ta.

Alla drömmar dom själva har förvägrats,

vill dom förverkliga genom sina barn.

Hela livet belönas man och hyllas,

revolterar man mister man allt.

Ingen älskar ett barn som inte lyckas,

ingen älskar ett barn som är svagt.

Men vem besitter förmågan å veta

vad som ryms i en ny individ ?

Och vem kan säj till nån ann, hur lyckan ser ut ?

Vem kan säj vad nån annan vill bli ?

Låt Dina blommor slå rot där det finns jordmån,

låt Dina växter få leva där dom trivs.

Lås inte in Dina plantor i ett drivhus !

låt dom få slippa ett onaturligt liv !

Låt den Du älskar få pröva sina vingar,

en dag så flyger Din älskade rätt !

Vill Du bli respekterad av Din avbild,

får Du visa Din avbild respekt ! "

                                                                                                                                                       (Björn Afzelius)

Till början

Personer

Vissa av personerna i förteckningen förekommer som medverkande på ett eller flera ställen i boken. Andra är refererade. Åter andra är bara nämnda.

"Everybody`s got a secret, Sonny

Something that they just can`t face,

Some folks spend their whole life trying to keep it up.

They carry it with them every step that they take.

 

Till some day they just cut it loose

Cut it loose or let it drag`em down.

Where no one asks any questions,

or looks too long in your face.

In the darkness on the edge of town.

 

(Bruce Springsteen)

 

Släkten (är värst):

Kicke                       Karl Kristian Erson, född 1946, huvudperson och alltid i händelsernas centrum

Mamma                    Kerstin, sjuksköterska till professionen, mamma till Kicke - under stor påfrestning

Pappa                       Karl-Erik, tjänsteman i Centralföreningen, inbiten biodlare, pappa till Kicke

Lillan                         Margareta, Kickes yngre syster

Mormor                    Sträng dam, som lagade strömmingsflundra; fullständigt namn: Selma Greta

Aja                           Skånsk dam, som inte fick tilltala huvudpersonen; fullständigt namn: Maria Henrika, kallades av vuxna: Maja, moster till huvudpersonens mor

Farbror Julle             Julius Örberg, trollerikonstnär och amatörmålare bror till huvudpersonens morfar

Morbröder               Lars och Knut Christian, ett par ingenjörer som imponerade stort på huvudpersonen

Maja-Greta              Moster till huvudpersonen

Bajs-Lars                 namn i ungdomen på blivande präst, som inte drunknade; jämngammal kusin

Prinskorven             Stockholmsunge med aptit på pilsner, yngre kusin

Lilla Gunvor            Faster till huvudpersonen, hade klen rygg m.m

Farfar                     f.d. grosshandlare, som gift sig rikt; fullständigt namn: Karl Alfred

Flickor:

Skruttan                 En flicka född Bengtsson, döpt Margareta; hade en gång vatten i skorna, dotter till tant Greta (med köttbullarna) och farbror Oskar

Gunilla                    liten flicka, född Karlsson; bodde på Erik Görans väg 9

Kerstin                   flicka, som hade flätor, klasskamrat

Gullvi                     fick inte heller gå på teatern

Uppsatta personer:

Kungen                 Gustav VI Adolf, konung i Sverige, född 1881, död 1973

Gud                       huvudperson i aftonbönen

Jesus Kristus         Guds son, citerad här och där

Barn:

Stig                      Llekkamrat, som inte gillade blodpudding

Stigs bror             Drattade i kanalen. Agerbo till efternamn

Silfverduk             Riktig stavning för efternamnet på Tvillingarna

Kennet Dahlgren   kille som fick gå ute och äta smörgås

Göransson            Bröder med och utan hål i huvud, söner till tjänsteman på industrierna

Bengt Larsson       klasskamrat, som inte fick gå förbi kanalen på väg till skolan

Christer                 klasskamrat, som bodde vid mejeriet, en riktig jumpare

Lennart                 klasskamrat, som kom billigt undan bilkollision

Svante                  Släppte grammofonskivor i golvet

Befattningshavare:

Telefonissan         Jobbade som telefonissa

Föreståndaren      Förstående charkuterist

Söderkvist           Observant fiskhandlare, sålde bl.a strömming

Einar                    Innehavare av speceriaffär, hyresvärd

Landgren             Innehavare av grönsaks- och fruktaffär

Landelius             Innehavare av konditori

Predikanten         Lockhårig, dragspelande biblisk berättare

Smeknamn:

Krickeling         Öknamn på huvudpersonen, utdelatav föreståndaren i köttaffären

Julle                 Bengt Gustavsson, landslagsspelare i fotboll

Prinskorven     se ovan under släkt

Bajs-Lars         se ovan under släkt

Bekanta:

Tant Greta         fru Bengtsson; kunde laga köttbullar

Farbror Oskar Mustaschprydd herr Bengtsson

Bengtssons        Familj i hörnet av Vikingagatan och Östantorpsvägen

Olle                   unge herr Bengtsson; lärde småpojkar röka

Fredenmark       Agda och Arne, herr och fru landsfiskal

Hallerström        Familj med både skojare och golfare

Viktor                Bonde i Målbäckmed hushållerska, dräng och gul tand

Adler                 Dräng i Målbäck

Hushållerskan     Hushållerska i Målbäck, med blommig klänning och rullande tummarna

Kulturarbetare:

Ulf Lundell         Poet, författare och rocksångare, citerad här och där

Björn Afzelius    Skånsk rocksångare, citerad här och där

Bob Dylan          Rocksångare, f.d protestsångare, citerad

Springsteen         Bruce, rocksångare på 80-talet, citerad

Lennon John       1940-1980, komponist och medlem av the Beatles

McCartney         Paul, komponist och basist i the Beatles

Karlfelt               Erik Axel, 1864-1931, postum Nobelpristagare i litteratur, refererad

Harrison             George, solo-gitarrist i the Beatles

Alfvengren         Susanne, gotländsk trubadus

Grytt-Jönsson    Karin och Malena, låtframsjungare respektive -skrivare

Paul Simon         Sångare och kompositören bakom "Mrs. Robinson", "Scarborough Fair", "Homeward bound" m.fl.

Lindgren             Astrid, barnboksförfattare

Filosofer:

Husserl              filosof, citerad

Solveig              sentida rådgivare

TOS                  initialerna för norsk, filosofiskt lagd data-expert

Figurer:

Bamse                 Världens starkaste björn

Bamses farmor    Specialist på köttbullar

Nalle Puh             Björn, som fick smacka när han åt (honung)

Lokala storheter:

Jakob                 Släpphänt snickare, byggde stuga

Ericsson             Gunnar, son till Elof, höjdare inom Facit, riksdagsman, ordf. i Svenska Fotbollförbundet

Ericsson             Elof, far till Gunnar, grundare av Facit

Brallisen             En modern yngre dam

Åtvid

Man sa alltid Åtvid, fastän det hette Åtvidaberg. Och det var vad som då benämndes municipalsamhälle. Det lärde man sig i skolan redan i andra klass. Begreppet köping kom visst senare. Och det kom att avskaffas till förmån för kommun, centralort och annan modernare terminologi. Åtvid var namnet på församlingen. Men i folkmun hade det en mer fullständig betydelse, inbegrep hela bygden och kulturen där i samhället. Gå till stan, heter det i allmänhet, när man går för att handla nuförtiden. I glesbygd åker man numera till centralort. Men då, då gick man till samhället. I alla fall i Åtvidaberg.

Själva namnet Åtvidaberg tros ha uppstått genom att orten låg "där borta mot de vida bergen". Riktning, d.v.s "mot" heter på östgötska gärna "åt". Man går till exempel "åt stan". Man kan till och med vara "åt stan". Då är man antingen på väg dit, redan där eller på väg hem därifrån. Den där orten som låg i riktning mot bergen blir då naturligtvis "åt-vida-bergen" och sedan Åtvidaberg. Och de som bodde där och var mer intima med orten sa bara kort och gott "Åtvid". Och det stod för mycket, mycket mer. För det levde av egen kraft, hade sin egen kultur och bygd.

Åtvidabergs näringsliv dominerades av Facit, som benämndes industrierna. Åssa fanns också, men det räknades inte på samma sätt. Där gjorde man allehanda utrustning till det svenska järnvägsnät, som alltjämt var intakt och fortfarande betjänade såväl tätorter som glesbygd.

Facit var fortfarande självständigt bolag med dynastin Ericsson som ägare. Det skulle sedermera komma att sugas upp av det snabbt och kraftigt växande världsföretaget Electrolux. Och koncernen

styrdes från "villan", som låg ovanför själva samhället.

När Electrolux tog över, var den Åtvidabergska reaktionen förståelig: man var något förnärmad och på gränsen till harmsen över den förlorade självständigheten. Ortens stolthet kom därmed att styras av herrar i Stockholm. De bodde inte ens i villan.

Håcklasjön

Åtvids avloppssjö hette så. Eller den kanske bara kallades så, för det lät äckligt. Och det var den. Dit ner drog gäng av smågrabbar. För i närheten låg soptippen. Och den var ännu mer spännande. För där fanns det märkliga saker. Utöver det vanliga avfallet fanns där gamla möbler, men också en del indutriavfall som svarvspånor etc.

Det här var en guldgruva för småkillar. Särskilt roligt var det att knäcka gamla lysrör. Det gick i allmänhet till så att man hade fäktning med neonrören som svärd. De exploderade så härligt, när de möttes och knäcktes mot varandra. Att det yrde glassplitter åt alla håll bekymrade ingen utan gjorde bara övningen mer realistisk.

Grustaget

Ett grustag är ett till synes dött område. Men där kan smågrabbar förströ sig. Med cykel kan man göra hissnande färder, framförallt i de utförsbackar som bildas där. Men det kittlar också i maggropen att springa längs kanten och åstadkomma en utvidgning av grusgropen genom att kanterna rasar in bakom en. En farlig men härlig sysselsättning för den som söker kittlande upplevelser. Nästan som att jumpa på isflak. Men det är inte säsongsbundet som isflakjumpningen. För denna är begränsad till senvintern och till den tidiga våren.

Alldeles nedanför och i utkanten av själva grustaget brukade frikyrkorna smälla upp sina tält inför sommarsäsongens offensiver. Därinne var det sång och predikan, ofta i dramatiska ordalag och i en medryckande hänförelse. Men den där dramatiken i förkunnelsen skrämde oss smågrabbar där vi smög omkring alldeles utanför tältduken.

Med belysning inifrån kastades skuggor mot tältduken. Skuggorna dansade dramatiskt över tältduken när mötesdeltagarna gestikulerade eller rörde sig därinne i tältet. Det ökade mystiken kring hela företeelsen. Att den skulle ha med kyrka och kristendom att göra tedde sig för oss mycket främmande. Vi anade ondska, ofördragsamhet och illvilja. Det var fjärran från den kyrka vi kände och knappast likt det vi sett och hört av frikyrkopredikanten, som höll till i källaren på vårt hus i Radhusdalen.

Samhället

Det var så vi kallade det man idag benämner "stan" eller "centrum". Det var inte stort. Affärerna låg vid Järnvägsgatan, som ledde fram till järnvägsstationen. Vid en tvärgata låg Smyrna, som pingstvännernas kyrka hette. Som vanligt är för frikyrkor var det en byggnad som var ett mellanting mellan kyrka, vanlig samlingslokal och boningshus. Och den låg, som det brukas, alldeles i närheten av centrum.

En annan tvärgata till Järnvägsgatan ledde bort mot mejeriet. Den gatan passerade dammen med alla fåglarna, både änder och gäss. Dit gick vi med det torra brödet om vintern för att mata fåglar. Det var nedanför Åssa. Ovanför Åssas tak såg man den där kullen, där kanalen slutade. Antagligen såg man också taket på magasinet.

Andra delar av samhället var huvudgatan förbi Folkets Hus, hotellet och cykelaffären. Men det moderna centrum, som idag finns i varje tätort, var i Åtvid på 50-talet ett stenlagt torg. Detta torg begränsades i ena änden av kommunalhuset och i den andra av dåtidens varuhus.

Idag är kommunalhuset antagligen ersatt av ett mycket större kommunhus. Det var där Gustav VI Adolf mottog undersåtarnas hyllning på sin eriksgata.

Torget omgavs på de övriga två sidorna av två stenlagda gator. Vid den ena gatan låg Centralföreningen, där Kickes pappa sålde utsäde. Där låg också posten, konditoriet och en charkuteriaffär. I den översta våningen i posthuset höll doktor Brundin till. Han kallades Brunte och hade en stor svart hund. Huset innehöll också en annan otäckhet, nämligen samhällets tandläkare. Denne envisades med att ge Kicke bedövning före behandlingen. Och gossen uppfattade denna åtgärd, avsedd att ge smärtlindring, som minst lika plågsam som själva behandlingen. Och att sätta en spruta rakt upp i gomen ! Ingen levande människa glömmer någonsin en sådan sak.

Till posten skickades Kicke redan i förskoleåldern med respektingivande penningsummor. Som bud var han pålitlig. Posten låg nästan vägg i vägg med pappas kontor, så det var inte så många faror eller frestelser på vägen. Pappa hade postbox, så besök på posten var välkänt för Kicke. Och adressen "Box 1, Åtvidaberg" var det bara en enda som hade i samhället. Och i hela världen !

Doktor Brundin var inte att skoja med. När man kom till honom var det allvar. Han hade tortyrredskap, som han kunde använda helt legalt. Och han hade rätt att tillgripa våld mot barn. Som barn får man en massa sprutor för och mot alla möjliga sjukdomar och fenomen. De benämndes i allmänhet med något utländskt namn eller någon annan obegriplig terminologi. För ett barn var det bara skrämmande. Och Kicke han var speciellt misstänksam och gick inte med på vad som helst. Till exempel inte utan vidare att ta emot en spruta mot kikhosta.

Två föräldrar plus vad läkarmottagningen kunde uppbringa av personal gick åt för att hålla ungen. Och det var inte särskilt roligt för modern att själv vara sjuksköterska och komma dit med en son med så liten tillit till hennes skrå. Doktor Brundin, allmänt kallad Brunte och med en stor svart hund som såg ut att själv kunna bära det namnet, han var förbannad. "En unge som inte bara skriker utan spottar och biter vilt omkring sig kunde väl slippa skydd mot kikhosta som straff" tänkte han säkert.

Landelius` konditori var känt vida omkring. Det kan ha varit för de där bakelserna med marsipan. Det var i varje fall populärt. Och festligt ! Charkuteriet hade till jul en ambitiös och spektakulär julskyltning. Det var ett helt grishuvud, brynt med glasyr och garnerat med äpple i käften som det skall vara.

Djurgården

Det var området bortom Stallet, sett från samhället. Dit flyttade Kicke från Erik Görans väg. Djurgården bestod i stort sett av 7-8 kvarter, men för Kicke och hans kompisar var det ungefär det område, som man vågade röra sig inom. Det vill säga så länge det inte föll Kicke in att ge sig av ut på upptäckarstråt.

Något kvarter bort från Kickes hemgata, Trädgårdsgatan, låg lekplatsen. Det var alldeles invid en dunge med ekar. Där fanns det också en liten backe, där man åkte skidor om vintern. Det var där Kicke lyckades trilla så dumt. Så dumt att ena skidan vred om benet kraftigt. Det resulterade i en vrickad höftled. Det var bara att hoppa på ett ben i två veckor tills benet var användbart igen.

Humpaskogen

Den var stor och mörk. Ganska skrämmande faktisk. Den utgjorde liksom gränsen för samhället åt det hållet. Det var i den skogen man åkte vilse på skidor. Första gången det skedde så var det med mamma. Men vi gick bara in i ett hus för att fråga var vi var. Och då var det bara att åka efter beskrivningen tillbaka till Åtvid. Men vi ringde efter en taxi, för gossen sade sig inte orka åka ända hem. Och det gav hans morsa efter för !

Men en annan gång var det med Kenneth som Kicke var ute och åkte vilse. Nu var det inte riktigt vilse. Det var bara det att gossarna startade lite sent på eftermiddagen och blev överraskade av skymningen. De åkte det röda spåret. Men därinne i mörkret i skogen blev den röda snitslingen lik den blå. Detta gjorde den lite harige Kenneth något rädd. Han trodde de var förlorade. Men Kicke visste råd. Han gick upp på landsvägen, stoppade resolut en bil och begärde att få veta åt vilket håll Åtvid låg. Nu råkade det här vara en bil med privatchaufför från Kvistrum. Han hade kört sitt herrskap till en, får man förmoda finare, middag i Linköping. Och mån om traktens uppväxande släkte och framtida hopp åtog han sig att köra gossarna hem. Och adressen den visste ju Kicke.

Det blev minst sagt uppståndelse på Trädgårdsgatan, när de unga herrarna kom hem i den långa svarta limousinen med chaufför. Ut hoppade de kavat med sina skidor och tackade för skjutsen. För så väluppfostrade var de väl att de tänkte på det ?

Bysjön

Det var sjön alldeles intill samhället. Den tömdes åt två håll. Dels via kanalen, dels via en å som rann ut ungefär vid templet. Templet var en märklig byggnad. Den var verkligen byggd som ett tempel och låg med fin utsikt över Bysjön. Det var alldeles där vägen mot Adelsnäs gjorde en sväng för att ta sig över bron över ån, för att sedan dela sig i en väg mot slottet och en annan som övergick i riktig landsväg.

Templet bestod av en rund kupol på pelare över ett upphöjt stengolv. Trots att det var öppet, gick man liksom in i det. Templet var runt. Kupolen var kupig också på insidan. Utsidan var grön, bestod antagligen av ärgad koppar. Kupolen såg ut som en krona, som krönte den här märkliga byggnaden. Kupolen var själva byggnaden. Pelarna skymde utsikten i vissa vinklar. Men det var sällan någon där. Det var något ödsligt över platsen.

Bysjön skall uttalas med stark betoning på första stavelsen, inte som man skulle kunna tro med jämn betoning över stavelserna. Det var viktigt att göra det. Det är alltid lokalbefolkningen som bestämmer hur ett ortsnamn skall uttalas.

I Bysjön kan man bada. Det visste Kicke och Skruttan. Det var därför de tågade dit i den avsikten den där gången om våren, då det var långt ifrån rätt temperatur.

Om sommaren gav musikkåren konserter vid eller rent av på Bysjön. Det senare skedde då från en båt bemannad med hela orkestern. Den roddes ut på vattnet och det var mycket effektfullt. Gustav VI Adolf syntes uppskatta det när han kom dit på sin eriksgata. Musikdirektören Nyström måste ha känt sig som skeppare.

Kanalen

Den började borta vid Bysjön med dammluckor, som reglerade vattentillförseln. Släppte man ut i den andra änden utan att fylla på från Bysjön, torrlades kanalen. Och det hände ibland. Då gick informationen från kill-mun till kill-mun: "Di ha tömt kana-l-l-l-len". Det skulle vara tjocka l-ljud. Annars lät det för feminint.

Grabbarna samlades i skaror där i kanalområdet. Från hela samhället kom grabb-skarorna för att se vad som annars doldes under den mörka vattenytan. Man hyste alla en berättigat stor respekt för kanalen. Den låg där och ruvade hotfullt. Men inte nu. Nu var det fritt fram. Det låg fullt med fisk där och gäl-kippade efter andan. Då plockades det fisk med grabbhänderna ! Riktigt vad man skulle ha den till eller göra med den var inte alltid klart från början. Men fisk som bara låg där och blänkte, liksom väntande på att bli plockad, den kunde grabbarna inte motstå.

Kanalen rann först under en bro. Så kom den ut just framför ett hus. Det huset låg alldeles vid Kopparvallen. Och Kopparvallen det var idrottsanläggningen. I det där huset klädde fotbollsspelarna om inför sina matcher. Huset var av sådant där gammaldags rött tegel. Det rymde också en gymnastiksal. I gymnastiksalen fanns det fullt med spännande redskap och utrustning. Golvet var av skinande blank parkett. Den var lackad i många lager och polerad av många barnafötter.

Det var i den den där gymnastiksalen, som Kicke skulle lära sig simma. Allra först skulle han och alla de andra förväntansfulla ungarna lära sig torrsim. Det skulle vara flera tråkiga lektioner i torrsim innan det var dags att ta badbussen ut till den riktiga simskolan vid Örn. Örn det var sjön som låg vid Linköpingsvägen. Bussen stannade vid en hållplats där lilla vägen gick in till badplatsen.

"Ett-å-två-å-tre-fyr" kommenderade simläraren. Där skulle barnen sitta som skräddare på den blanka gymnastiksalsparketten. Så skulle det spretas med både armar och ben i takt med simlärarens kommandon. Värst var det att ligga på magen och fäkta med de taniga och knotiga barnarmarna och långa skaklarna till ben. För magra det var barnen på 50-talet. Och var det någon som hade den minsta antydan till barnmullighet, så skulle det retas för "tjockis".

Kicke hade inte mycket till övers för simundervisning på ett blankt parkettgolv i en gymnastiksal. Han ville i vattnet fortare än kvickt. Hans otålighet medgav inga längre systematiska övningar i takt med en massa andra barn. Så småningom bar det så av med badbussen ut till Örn. Men att ligga där och peta med simdyna runt magen var inget för vår hjälte. Nej, simmas skulle det. Och det gjorde han ! Märken skulle det tas också. Och ivrig var han. Det var nog inte helt fritt från kallsupar ens när det var dags för järnmärket.

Kanalen löpte lugnt fram mellan villorna och fram till en vacker stenbro nedanför de kommunala expeditionshusen, som blickade ut över samhället. Efter ytterligare en transportsträcka på ett hundratal meter nådde så kanalen fram till närheten av magasinet. Där låg den högt över samhället och där framme fick den sitt till synes abrupta slut. Det var på höjden ovanför Åssa.

Själva slutet på kanalen utgjordes av dammluckor med galler framför. Det var just där Stigs bror drattade i den där gången. Och det var på brädorna rakt över gallret, som vi korsade kanalen på vår våghalsiga väg till skolan. Ja, inte Stig Agerbo och hans bror, och inte Bengt Larsson heller, men alla vi andra vingelpellar, som levde farligt. Och som njöt av det !

Bron över järvägen

Tekniska konstruktioner har väl alltid tilldragit sig småkillars nyfikenhet. Så gjorde också den där bron man byggde över järnvägen. Åtvidaberg ligger på bägge sidor om järnvägen. Själva stationsområdet liksom delar hela samhället i två delar. På ena sidan själva samhället och på den andra en höjd med lite nyare friliggande villor. Efterhand ökade trafiken över järnvägen på den där grusvägen, som gick liksom en omväg runt järnvägsområdet med magasin och upplag av syllar.

Man byggde helt sonika en bro över spårområdet. Den var så smal att det bara blev plats för gångtrafik. Vi killar släpade naturligtvis med oss cyklarna upp på bron. På sidan mot villaområdet anslöt bron naturligt mot det lite högre liggande, skogspartiet. Därifrån gick det att cykla ut på bron. På den sida, som vette mot samhället hade man måst göra en spiralformad nedfart till gatunivån. Det var alldeles vid kiosken, i vilken vi köpte våra milda smygröknings-cigaretter av märket Boy. I den där branta spiralen var det omöjligt, ja faktiskt uteslutet att ens försöka sig på att ta sig ned på cykeln. Man fick vackert leda den. Det var inte fegt. Det var faktiskt enda möjligheten, till och med för en otålig kille. Det var ingen som ens tordes pröva.

Trädgårdsgatan 9

"Son, take a good look around.

This is your home town,

your home town, your home town,

y-o-u-r h-o-m-e t-o-w-n."

( Bruce Springsteen )

Det var till Trädgårdsgatan Kickes familj flyttade från Erik Görans väg, som var det allra första stället i Åtvid. Där bodde vi med balkong, barnkammare, tambur, badkar och allt vad det nu var av moderniteter. Vi bodde på första våningen eller nedre botten som man också sa. Det innebar att vi bodde sådär en och en halv meter ovanför marken.

Yttertrappan kallas i Östergötland också för bron. Den var gjuten i grå betong. Den hade också ledstång i järn. På vintern blev det rimfrost eller is där och då var det gott att stå där och låta pojktungan slicka. Modern, som kände väl till vad gossen brukade ha för sig, varnade i god tid, men vad hjälpte det ? Det skulle liksom bara ske, det där med att frysa fast. Hur kan sådant ske ? Varm tunga på kall ledstång. Jo, det har med värmekapaciteter att göra. Det vill säga att järnet tar åt sig mer värme än tungan förmår producera. Till en början smälter tungvärmen ned det tunna lagret av rimfrost på järnet och sedan fryser det smälta igen, när värmen avgår till det omkringliggande järngodset. Allt det där kunde nu inte gossen räkna ut. Och att lyssna till omgivningens varningar för alla farligheter det hade han för länge sedan tröttnat på. Allt skulle upplevas på egen hand. Det skulle bli långa livsläxor.

Kapitlet i den här livsläxan var att det kan hända att man mister en bit av tungan om man håller ut den eller placerar den på fel ställe. Han fick nu ta och slita sig loss och då var det ofrånkomligt att något gick förlorat. Det kändes som det var mycket mer än den där skinnbiten just på tungspetsen. Och ordentligt ont gjorde det. Den kudde han fick tag i för att trösta sig med fick sig sina blodspår. Det var under de där åren minst ett blödande varje dag. Och det här var den dagens.

Om vintern fascineras grabbar av is och istappar. Allt det där medförde naturligtvis risker. Isen fick man inte gå ut på, för den kunde brista och då plurrade man. Det var naturligtvis förbjudet, men desto mera lockande. Annat var det med den is som frös på vattenpölarna om senhösten. Det var lika fascinerande varje gång. Killar på väg till skolan kryssar fram och tillbaka för att hinna sparka hål i isen på alla tillfrusna pölar inom synhåll. Det skall liksom testas. Hur hårt behöver man sparka för att isen nätt och jämt skall spricka så mycket att den inte bär ? Hur seg är den ? Finns det luft under ?

Istappar ser goda ut. Det tycker alla barn. Det fanns glass på den tiden. Men den var utom räckhåll för en grabb med begränsad veckopeng. Istappar var gratis och spännande. Det var också lockande att sakta bryta loss dem från sin fot. Nackdelen med att gå och suga på istappar var att man kunde få mask i magen av det. Det påstod i alla fall föräldrar. Kickes syster hade en gång fått ur sig en lång mask. Det hade han sett. Han visste också att hon hade ätit istappar. Så det var säkert sant. Men det var svårt att avstå istapparna !

På tal om glassar; de framstod för en grabb med begränsad kassa och liten veckopeng som ganska dyra, för att inte säga oöverkomliga. Det fanns två typer. Den billigare, kostade visst 35 öre då, var rund och satt på en rund pinne. Den fick man äta försiktigt. När man hade slickat en stund kunde nämligen det oerhörda inträffa, att glassen plötsligt delade sig i två bitar och föll till marken. Det var ju en tragedi ! Det fanns olika smaker redan då. Det var jordgubb, päron och vanilj. Att det bara var essenser som gav smaken var det ingen som visste. Än mindre bekymrade sig om. Man åt och njöt.

Den dyrare glassen gick på hela 50 öre. Den var fyrkantig, grövre och gav ett kompakt intryck. Den satt på en platt pinne och tycktes bättre fäst, så det var ingen risk att mista den. Om man inte tappade hela glassen förstås ! Det hände en och annan olycka. Den där dyrare glassen var riktigt lyxig. Det kändes som att den fyllde hela munnen när man slickade på den. Den fanns i samma smaker och hade samma konstgjorda färg som den billigare glassen.

Det fanns andra tillfällen med rimfrost. Det hände att man vaknade upp på senhöstmorgnarna med gräsmattan helt vit av rimfrost. Och då rusade alla ungar efter sina skidor. "Det går inte", ropade föräldrarna. Men vad hjälpte det ? Barnet måste ju få pröva självt ! Och det gjorde det.

Det var ut i snön på den gräsmattan, som Kicke rusade, den där gången när han var sjuk. Naken för säkerhets skull. Modern, sjuksköterskan, hade konstaterat feber. Feber hade för gossen förklarats med för hög kroppstemperatur. Vad var då mer naturligt än att gå ut och kyla av sig ?

- Kom genast in, unge, du kan ju bli sjuk !

- Men du sa ju att ja va för varm, då ska ja väl kyla av mä då !

Och det var ute på den gräsmattan som ungarna om sommaren stod och spanade i skyn efter den flygande tunnan. Man hörde rea-tjutet och man såg de vita strimmorna. En liten bit framför själva strimman jagade den, den där tunnan. Flygande tunnan var ett begrepp. Det lät hemskt spännande det där. Var det verkligen en tunna ? Nej, men J 29-ans konstruktion påminde om en tunna. Det var inte det första svenska reaplanet, men det var det första svensktillverkade. Det gjordes av SAAB i Linköping. På den tiden var SAAB en förkortning av Svenska Aeroplan-Aktiebolaget. Men det visste inte vi småkillar då. Det skulle komma att övergå till namn, då bolaget blev mer känt. SAAB var då också känt för de där pluttrande bilarna med två-takts motor. De drevs med oljeblandad bensin och luktade därför därefter. Vi killar tyckte det luktade gott av den där bolmande röken. De hade också dörrar, som öppnades i framändan. Man kom att ändra på det senare, för det var helt idiotiskt.

Men det där med de flygande tunnorna. Kicke och hans kompisar var rätt upp och ned imponerade, helt hänförda av teknikens under. Sommarhimlen var ljust blå och den dekorerades av de flygande tunnorna på övningstur ovanför den östergyllska hemjorden. Vi kunde stå där och beundra så länge att nacken blev alldeles stel. Och man tappade liksom andan. Inte bara av de där manövrerna planen gjorde. Man glömde liksom bort att andas. Tungan blev bara hängande bakåt i det torkande svalget.

Den grusade gården skilde boningshuset från uthuset, som innehöll sparkstöttingar och en hel del annat av förrådskaraktär. Där inne fanns till exempel Kickes blå trampbil, som pappa hade byggt. Han hade en hyvelbänk på kontoret. Ja, den stod ute i lagerrummet bakom själva kontoret. Där fanns också ett handlager av det vanligaste utsädet och gödningen. De stora volymerna fick traktens bönder hämta från magasinet uppe vid kanalen.

I själva boningshuset bodde familjen, d.v.s Kicke med föräldrar och lillasyster. Man bodde på första våningen. Resten upptogs av köttaffären. Ungarna sa "tjötta-fären", för det var så man uppfattade benämningen. Och det ordet passade bra i munnen på en riktig östgöte. Höll man sig framme - och höll man sig väl med personalen i den där köttaffären - så kunde man få sig en och annan godbit till livs. Mot slutet av den rökta korven - det var prickekorven som var mest eftertraktad - blev det alltid en snutt över. Den var eftersökt av ungarna. Den var gratis och fick ersätta godis när fickpengarna tröt.

I övervåningen bodde Einars. Det var pappan i den familjen som hade Einars Livs. Den affären låg bara två hus bort, på andra sidan det hus där Kenneth bodde. Och Einar hade flera äldre barn. De härskade liksom där och därför fick vi småglin hukande hålla oss undan så vi inte ådrog oss deras missnöje. För man kunde inte veta hur det kunde gå ...

I samma hus som Einars Livs låg mjölkaffären. Där såldes bara mjölk och grädde. Fil också kanske. Dit gick man med mjölkkrukan. Mjölken håvades i begärd mängd upp med en skopa. Skulle man sedan ha grädde så fick man den i den där insatsen, som satt i toppen av krukan. Så var det bara att springa hem med krukan. Och det utan att snubbla ! Med tiden blev krukan ganska bucklig, så volymen minskade från 2.5 l till kanske bara 2.

Kicke skickades till Einars Livs. Då var det mestadels för att köpa en ask Domino. Och till att börja med trodde expediten att det var tabletter det var fråga om. Men det var fråga om cigaretter till mamman. Rökte gjorde hon, så sjuksköterska hon var !

Vi hade mycket för oss i pojkgängen där på Trädgårdsgatan med omgivande kvarter. Om vintern var det massor med snö, för Åtvidaberg har fastlandsklimat. Ddå kom plogbilen. Den hade en dubbel mittplog där framme och en sidoplog där bak. Den senare skulle kasta snön långt upp på trottoaren. Där i drivorna hade vi våra snöhyddor. Och när plogbilen kom, hade vi tagit plats så nära vägen vi bara vågade - och det var förhoppningsvis utom räckhåll för sidoplogen. Där låg vi och lät oss dränkas i nya snömängder. Att vi kunde dränkas för gott eller kastas iväg av plogen det hade vi ingen tanke på. Bara på att ha så våghalsigt spännnade som möjligt.

Har du tänkt på hur tyst det är just innan plogbilen kommer ? Det är det i alla fall. Varför ? Jo, snön har förstås fallit mjukt och bäddat in landskapet i sin vita bomull. Spunnet socker skulle ett barn kalla det. Och då är det snart dags för plogbilen. Snön är, medan den ännu är nyfallen, så mjukt inlindande att den effektivt dämpar ut de flesta ljud. Det är knappt man hör plogbilen komma.

Om hösten sågades det ved ute på gården. Och då var han där, han som hade mist vänstra handen och istället hade en metallkrok stickande ut ur skjortärmen. Man körde massor av ved in på gården. Den staplades i långa vedfloder. Så kom den där vedkapen med sin vassa roternde klinga. Dess ljud var verkligen otäckt. Man satte igång sågandet i kvällningen. Vedträna slängdes efter kapningen i en stor hög utanför källarfönstret. Sedan vidtog nästa steg, inkastandet och uppläggningen i nya vedfloder i källaren. Och det skulle räcka hela vintern till både värme och varmvatten att tvätta ungarnas stjärtar, smutsiga händer och fötter.

Platser

"För det är den som dömer,

som har den längsta vägen hem"

( Grytt-Jönsson )

Köket

Det här är inte bara platsen för att laga mat och eventuellt äta, utan för mycket mer. Det är platsen att bara vara på, att sitta och prata i, att arbeta i och att få upplevelser i.

I ett riktigt kök pågår alltid någon aktivitet eller något projekt. Det kan vara stora konserveringsgrytan, som är i farten. Kickes mamma hade en sådan där med termometer. Den hade skrovliga, förzinkade väggar och utstrålade användning. Syltburkarna kokades där. De förseddes med tätslutande gummiring och en bygel som pressde fast glaslocket. När man sedan öppnade burken, till exempel blåbärssylt till pannkakorna, skedde det genom att dra loss gummiringen. Den hade som en utvikning, en tafs, avsedd att fattas tag i. Det var bara att dra i tafsen tills gummiringen släppte sitt tag. Då rusade luften in i glasburken med ett slurpande ljud och fyllde ut undertrycket. Därigenom blev det möjligt att ta av locket och konsumera sylten. Det var undertrycket inne i burken, som hållit locket på plats.

Kicke föredrog blåbärssylt till pannkakorna. Det kunde gå an med hallon också, men det var inte alla år som det blev hallonsylt. Jo, ett år förstås. Och det var när mormors kusin i Värmland hälsades på. Tant Hilda kallades hon. Och hon hade en hel trädgård med stora, saftiga trädgårdshallon. Men det blev säkert för mycket av hallon just då. I alla fall för magen.

Det var inte tjock pannkaka utan plättar Kicke gillade. Men det gör väl alla ungar ? Och de skulle vara hårt stekta så att det blev en frasig kant. Det var nästan som knäckflarn. Och med blåbärssylt blev det klass på plättarna. Kickes mamma sa kort och gott "pankor".

De där gummiringarna kunde användas till mycket mer än som konservburkar. De var utmärkta för att hålla benskydden på plats när man spelade ishockey till exempel. De användes också till slangbellor. Men fjongen var lite dålig. Cykelslang var bättre för det ändamålet.

En småbarnsförälder gör egen saft. När Kicke var liten fanns det dessutom inte någon vidare bra köpe-saft, enligt hans mamma. Ekonomiska förhållanden fordrade dessutom att man gjorde en hel del själv. Saft till exempel. Kickes mamma pressade bären genom en handduk så att det rann saft ner i skålen under. Handduken var spänd över benen på en upp-och-nedvänd pall. Mycket listigt. Hur många människor vet egentligen att en pall har två användningssidor ? Den ena sitter man på, den andra används för att spänna upp en saft-silande handduk. Den där handduken ser förfärlig ut efteråt. Men det går an det ! Annat är det med smutsiga barnhänder, som lämnar spår på handduken ...

Aj-aj-aj !!!

Matrummet

Det var ett litet kök på Trädgårdsgatan. Därför åts det i matrummet. Det var vid ett fyrkantigt bord. Och familjen hade fasta platser. Som man brukar ha i familjer. Lillasyster satt förstås till vänster om mamma för att kunna matas. Och Kicke satt mitt emot mamma - för att vara under uppsyn. Det var svårt att komma undan vissa maträtter. Och ibland ville inte vällingen gå ned. Det var ju enkelt att råka sätta armbågen på kanten av den djupa tallriken. Då välte den och vällingen rann ut över duken. Men vad hjälpte det när det var vaxduk, som inte sög upp det minsta. Det var bara för övervakaren att ta tag i kanten av vaxduken så att det bildades som en backe och sedan använda den för att ösa upp vällingen. "Visch, visch, visch ..." lät det om skeden, när den drogs över vaxduken, vars yta småningom blev alldeles utsliten. Själva plastningen försvann och bara väven återstod. Därav det vinande ljudet, när skeden skulle håva upp vällingen. Visst försvann en del av vällingen under själva hanteringen, men inte var det mycket. Och särskilt många gånger kunde tricket inte upprepas. Så metoden var inte så effektiv som Kicke kunde ha önskat.

Barnkammaren

Där kunde man göra mycket. Barnets lek är en förberedelse för vuxenlivet. Barnkammaren är barnets eget rum, barnets vardagsrum, arbetsrum och sovrum. Allt skall ske där. Det är också därifrån det kommer så många bifloder till livets minnesflod. Så många minnesvärda episoder och upplevelser härrör just därifrån, kanske de flesta.

Kicke och lillasyster bodde i barnkammaren. Där hade de sina hopvikbara sängar. Dessa var av enkel konstruktion men väldigt praktiska, för det gick att fälla upp dem mot väggen. Ovanpå var det en hylla, där barnen kunde rada upp sina favoritleksaker. Det var ovansidan av själva sängramen. Dock var det lite farligt för sängarna var inte väggfasta. Det hände mer än en gång att någon säng föll över ett lekande barn. Lekande barn är ju så ivriga.

En glimmande juldags morgon vaknade bägge barnen upp med vattenkoppor. Det blev till att sysselsätta sig med de nya leksakerna, julklapparna, i sängen. Men hur tålamodsprövande är det inte för ett ivrigt barn med nya leksaker att måsta sitta flera dagar i sängen ?

Golvet i barnkammaren var av den gammaldags typen, brädor med ganska grova springor emellan. Och brädorna var fulla med kvistar, som bildade egendomliga mönster. Vanligtvis var golvet fernissat, men förnissan slets snart bort under barnleken. Golvet skulle också utstå omild behandling av Kicke. Gossar börjar vanligen använda hammare och andra verktyg långt innan de lärt sig att vara försiktiga med vare sig underlag eller omgivning. Golvet var av hyvlad gran. Därav mönstret och alla kvistar.

Tapeten i barnkammaren var ganska slätstruken. Det var figurer på ljus botten. Djur av något slag. Och Kicke, som var experimentellt lagd, provade att gå i sängen med en färgkrita i handen. Genom att röra handen upp och ned lyckades han åstadkomma en vågformad dekoration på tapeten. Klädsamheten i denna komplettering uppskattades inte, i varje fall inte av föräldrarna. Men han hade i alla fall lärt sig grunderna för rörelse i två dimensioner. Med konstant fart och genom att föra armen upp och ned i jämn takt skulle det ha blivit en sinus-formad kurva. Nu blev det snarast oregelbunden vågform på upprörd ocean. Och Kickes föräldrar blev upprörda ...

Källaren

Det var en gammal hederlig källare med riktig tvättstuga, förråd och skyddsrum. I tvättstugan kokade mamma tvätten och jobbade med tvätten i ett stort träkar. Till jul användes tvättstugan också för lutfisken, eventuellt sköljdes också den i det där karet av trä.

Till skyddsrummen kom man genom de där järndörrarna med kraftiga järnhandtag, som effektivt stängde till betongöppningen. Det var lite hemligt för oss smågrabbar det där med med de där skyddsrummen. Därinne var det inrett till mysrum av sonen till husvärden. Och andra fick inte vara med. De fick stå utanför och glo avundsjukt på dörren, som bara öppnades hastigt. Ibland stod den på glänt för att retas.

Stigs bror

Ur Här och nu:

"En del av storheten i att ha liv

är att inte veta hur nästa dag skall bli."

( Björn Afzelius )

Stig var egentligen inte Kickes lekkamrat - han var ett par år yngre. Och hans bror var åtminstone ett par år äldre än Kicke. Föräldrarna var de vanliga på den tiden, en ambitiös och omtänksam hemmafru koncentrerad på barnuppfostran, och en mentalt halvt frånvarande fader. I varje fall avseende barnuppfostran.

Som en del andra var fadern tjänsteman, därtill något slags kommunal. Det senare var på den tiden mindre vanligt. (Skatterna var ju så mycket lägre så det fanns inget ekonomiskt utrymme och kanske varken utbud av eller efterfrågan på kommunal service). Yrket framgick tydligt av "uniformen": en typisk mörk kostym med väst. Var det kamrer han kallades ? Det Agerboska köket var typiskt för den tiden: stort och kalt. Mitt i köket fanns ett stort avlångt bord som vore de många fler än de fyra i standardfamiljen. Vid den ena änden satt fadern, vid den andra den lite ynklige Stig.

Det var blodpudding till lunch, eller till middag som det hette på den tiden när man åt mitt på dagen. Middagen kallades då kvällsmat.

Modern och brodern hade för länge sedan avslutat middagen, d.v.s lunchen, medan fadern satt kvar och med en frånvarande min läste Östgöta Correspondenten, "Korren" som den hette i folkmun, eller "Korspodenten" som farfar sa.

Den olycklige Stig låtsades äta blodpuddingen utan alltför stort motstånd medan han spänt höll ögonen på fadern och innerligt hoppades att denne inte skulle sänka tidningen. Då inföll nämligen de där ögonblicken under vilka fadern kontrollerade att - inte om - sonen lydigt följde föräldrarnas välvilliga order "... så ät nu, för det är så nyttigt, så får du gå ut och leka sedan... "

Stig kan inte ha ätit sylt till blodpuddingen. Det var helt uteslutet. Det kunde han helt enkelt inte göra. För hur skulle det då ha sett ut på golvet ?

Golvet ? Ja, det var där blodpuddingen hamnade. För medan Stig höll ögonen på fadern lät han blodpuddingen i smulor hamna under bordet. Det gick ganska lätt att smyga handen bakom servetten, som satt nedstoppad mellan krage och halsgrop. Den såg rätt så bylsig ut på den tunne Stigs magra hals.

Kicke, som stod och hängde mot dörrposten i väntan på att Stig skulle, d.v.s måste, äta upp all maten, kunde följa hela förloppet från första parkett. Offret satt vid ena änden av bordet, övervakaren vid den andra. Och tiden tycktes släpa sig fram.

Huruvida fadern upptäckte bedrägeriet är svårt att minnas. Men Kicke kan minnas det mjuka dunsandet av blodpuddingssmulor, som föll till golvet. Dunsandet hotade avslöja sonens trots av fadersvilja, hans spelade följsamhet, hans odygdighet och brist på respekt för den tidens uppfostringsmetod.

Detta måste i alla fall modern ha upptäckt någon gång senare. Men naturligtvis höll hon det hemligt för sin man. Huvudsaken var väl att fadern kände, att han lärde sin son några av livets viktigaste regler. Där har vi föräldrabudet att alltid äta upp maten, att far är husets herre och att man alltid skall göra sina föräldrar till lags - i alla fall sin far ... Mödrar har väl i alla tider beskyddat sina söner från sin faders förföljelser ?

Hur var det med Stigs bror då ? Ja, han är egentligen en bifigur i det här sammanhanget. Men han hade i alla fall gjort något, som ingen av de andra smalbenta, knä-knotiga, kortbyx-grabbarna gjort eller torts vara ens i närheten av. Stigs bror hade nämligen drattat i kanalen. Och det just där man absolut inte fick dratta, d.v.s från spången. För den gick över kanalen alldeles vid dess slut. Och där fanns gallret, som skulle stoppa skräp från att dras med ned mot inloppet till turbinerna. Dessa turbiner, som skulle ge elkraft till industrierna där nedanför. Där mot gallret, i vattnets starka virvlar, där hamnade Stigs bror en gång.

Men det fanns en rådig man, som också bodde där på Djurgården. Han var en praktfull karl i blå Fristads-dress och han måste ha varit något slags hantverkare. Han fick tag i en båtshake och fick med denna upp gossen ur de kraftiga virvlarnas grepp. Historien kom naturligtvis till åtminstone någon av berörda föräldrars vetskap. Resultatet av det hela blev ett totalförbud för sönerna Agerbo att ens närma sig kanalen.

Men vi andra struttade med dödsförakt över spången var dag på väg till och från skolan. Nja, inte Bengt Larsson förstås, för hans föräldrar hade hört talas om det hela. Och han var hårt hållen dessutom. Vi andra retade dessa stackars olyckliga, som inte hade lov att följa oss på vår spännande skolväg. Våra föräldrar hade naturligtvis ingen aning om vad vi höll på med.

Kicke, som sedermera kom att bo i en vuxen man, ville inte undanhålla vetskapen för modern. Han behöll dock historien som en hemlis till ett lämpligare tillfälle. Det var inte bara av hänsyn ! Och vad passade bättre än att ta fram den för den då blivna farmodern i närvaro av hennes sondotter, Kickes egen dotter. Den senare trodde naturligtvis nätt och jämt på sin buspappa.

Det här var egentligen bara en av många historier. Modern kippade bara efter andan. Hon meddelade sedan stillsamt vad hennes strategi varit under dessa år. För att inte gå åt av nervositet och ängslan över sonens förehavanden hade hon intalat sig själv att det ändå var så många faror som undgick hennes vetskap, att hon lika gärna kunde låta bli att oroa sig över huvud taget. Det kändes tryggt att höra ! Åtminstone sådär trettio år efteråt.

Så var det med blodpuddingen och med Stig, med kanalen och med Stigs bror.

Kennet

Han hette Dahlgren. Och han bodde på Trädgårdsgatan 7, d.v.s granne med Kicke. Det var i ett hus med fyra eller fem lägenheter. Det var nog två i bottenvåningen och två i övervåningen. Och visst bodde någon gammal tant i bottenplanet, så att man måste gå tyst för att inte störa. Det var alltid någon gammal som inte fick störas i varje hus. När man kom in i förstugan, som man kallade nedre delen av trappuppgången, skulle man noga torka fötterna. Fast Kicke sprang förstås bara över den där bruna dörrmattan. Den fick naturligtvis inte rubbas ur sitt läge så som skedde av kill-framfarten. Men killar i den åldern har ju bråttom. Alltid. Det var i sig ett stort hot inte bara mot omgivningen utan mot grabben själv. Många skador uppstod just på grund av obetänksamt vild framfart.

Den där nedersta delen av trappuppgången kallade vi "farstan". Där stod det nästan undantagslöst en piassava-kvast. Det slulle vara välsopat framför egen dörr nämligen. Och alltid perfekt inne i farstan. Trappan upp, Kennet bodde i övervåningen, var skodd med vinkelformade mässingslister. De skulle skona trappan mot grabbars fötter, som sprang på yttersta spetsen av själva trappstegen. Listerna var fastskruvade med försänkta skruvar, som absolut inte fick sticka upp, för då kunde man verkligen göra sig illa de gånger man rutschade utför trappan efter en snabb men misslyckad forcering av densamma.

Vissa hus hade trappor med långmatta. Den hölls på plats av metallstänger, vanligen av mässing. Dessa i sin tur satt fästa med öglor inne i vinkeln mellan trappstegen. Om trappan var svängd, kunde man inte ha matta. Om den inte var speciellt utformad. Annars var det bara den där välbonade korkmattan. När grabbarna kom rusande så dånade det som i en trumma i själva trapphuset. Det var en fröjd att stampa sig uppför trappan. Det gällde att välja teknik vid den där trapplöpningen. I trappor med matta kunde man inte skjuta ifrån på själva trappsteget, för mattan gled lätt mot korkmattan därunder. Valde man då att springa på själva spetsen av trappstget, kunde det hända att en dåligt spänd matta gled över kanten och grabbfoten med den ned på nästa trappsteg. Då kom smärtan i hälsenan, som fick sig en törn. Det gällde vid utförslöpning. Men vid uppförslöpning var det tårna som tog stryk.

Väggarna i farstan var i allmänhet av plywood, "plllajjjvoddd". Den var målad i gräddgult eller någon annan intetsägande färg från taket till ungefär ledstångens höjd. Där var det en list som markerade gräns mot det område, som mestadels var målat i någon pastellfärg, gärna åt det turkosa hållet. Smaken var inte så utvecklad. Hemma hos Bengt Larsson var det dock samma färg som på bruna bönor, och hos Kennet något obestämt åt beige. Ledstången fick barn inte åka på. Och vuxna tyckte inte att det var roligt att åka, så de åkte inte heller. Den var alltså totalt onyttig. För de äldre människor, som bodde i huset, och som ledstången var till för, de bodde alltid i bottenvåningen. Och där, mellan ytterdörren och första avsatsen i trapphuset, var det bara några få trappsteg. Därför var ledstången bara någon meter lång och inte heller så brant. Så den ägnade sig inte för åkning. Men den ledstång som gick mellan våningarna, den var som gjord för åkning. Men, som sagt, ointressant för vuxna och förbjuden att använda för barn. I varje fall på ett för barn naturligt sätt.

Kennets hus omgavs av en omfångsrik trädgård som alla hus på den tiden. Runt tomten var det en häck av oxbär. Den klipptes tidigt om hösten. Den var utmärkt att smyga bakom under kurragömmaleken. Sådan häck var det kring de flesta tomter på den tiden.

Han hade en storebror också, Kennet. Storebror körde motorcykel. Husquarna Silverpil hette den. Och Kennet hade en pappa, som körde lastbil. Det var mycket imponerande. Och hans mamma hon hade en tryck-kokare. Det skulle gå fortare att koka potatisen då sades det.

I köket hade Dahlgrens neon-ljus. Det verkade fantastiskt modernt och så. Men det gav ett kallt och konstgjort sken. I det köket kunde Kennet när som helst hämta sig en smörgås. Och då tog han vanligen knäckebröd. I det hemmet hade man de där stora flaken knäckebröd. De var egentligen avsedda att brytas i bitar, men det ville inte ungarna. Istället skulle det vara hela det stora flaket och rikligt med smör på. Det skulle dessutom bredas på fel sida, d.v.s fel sida i förhållande till vad Kicke var uppfostrad till.

Kennet fick bre på smöret på den där sidan, som har gropar. Den anses vara framsida om det nu finns någon sådan på knäckebröd. I varje fall är det den sidan, som kavelns piggar har bearbetat. Det är klart att det gick åt mer smör på det viset, när man bredde på smöret på sidan med gropar. Men då blev det ju samtidigt rikligare med smör på smörgåsen. Det var viktigt, eftersom ungarna inte åt pålägg utan lät smöret ha dubbel funktion. Det där med att få bre på "fel", d.v.s på rätt, sida tyckte Kicke var orättvist. Det fick inte han. Dessutom fick Kennet ta med sig smörgåsen ut. Då gick han omkring och åt på den på gatan. Det fick inte Kicke. Kicke fick inte ens ta med smörgåsen ut ur köket hemma. Men så klart alla andra. Det var om möjligt ännu orätvisare.

"Alla andra", ja ! Det argumentet bet aldrig på Kickes oförstående mor. Det har varit uppe till diskussion så sent som trettio år efteråt.

Kennet hade ett annat språk än Kicke. Han fick använda de där orden som alla andra ungar i kvarteret excellerade i. "Här" hette i hans mun "hänna". "Där" hette "dänna". För en ur-östgöte kändes de orden helt naturliga i munnen. Men den norrländska modern framhärdade och hävdade att Kicke inte skulle lägga sig till med kamraternas grovyxade språk. Det slapp aldrig genom censuren. Så det blev till att ha ett språk i hemmet och ett annat bland kamraterna. Modern tog sig dessutom för att tala om för kamraterna att "så där heter det inte, utan så här".

Resultatet blev att man kunde höra en och annan kamrat beklaga sig: "Ja hemme hoss Kicke ä dä ingett roolitt, föö dääl måste enn praate fiint".

Men, som sagt, vad betyder väl sådant för en välmenande moder ? Inte biter det, inte. Och hur vanmäktigt kändes det inte att det inte biter med sådana argumentet som "alla andra" !

Kennet var som Kicke lite våldsam i leken. Så när dessa två lekte samman, då gick det hett till. Interna slagsmål var inte ovanliga. Det var så man löste situationer, då olika uppfattning kommit att råda. Och sedan var det bra. Den starkare fick rätt.

Åtvid var på 50-talet en framgångsrik bandy-ort. Så alla småkillar hade bandyklubbor. Ishockey hade ännu inte slagit igenom. Överallt spelades det bandy. Och spolade isar fanns det gott om. Under för- och eftersäsong spelades det landbandy. Det skedde mestadels på gatan. En gång drabbade Kicke och Kennet samman i en man-mot-man match. Det råkade hända sig i stridens iver att Kennets klubba for upp i Kickes ansikte och hamnade rakt över de något stora, närmast hästliknande, framtänderna. Det isade till och värkte ett tag. Den i barnuppfostran annars ganska oengagerade pappan tog dagen därpå med Kicke till tandläkaren. Där togs det röntgenbilder och allt. Ingenting upptäcktes dock. Enda resultatet av besöket blev en stående order om att hålla igen munnen om vintern för att inte "dra in en massa kall luft". Och det var inte så lätt för en som for omkring med ångan uppe för jämnan. Men så fick det lov att bli. Och det krävde idog träning.

Hål i huvet

"Vad hjälper det en man om han vinner

hela världen, men förlorar sin själ ?"

( Jesus Kristus )

På andra sidan gatan bodde bröderna Göransson. Deras pappa var fin tjänsteman på Facit. Som sådan var man livegen. Den yngre brodern var Kickes lekkamrat. Den äldre tjänstgjorde mest som ett tillhygge för den mindre att hota sina kamrater med. "Om du inte akta-lä så ska-ja sä te min storebror att han slå-lä !" Det där var ju något Kicke fick passa sig för, eftersom han inte hade någon egen storebror att hota tillbaka med.

Den yngre Göranssons-brodern var ganska upptagen av det där med att han hade en äldre bror. Och med honom hotade han ibland. Han tyckte dock inte han fick någon särskild utdelning på det. Det blev så småningom till lite av ett komplex och det uppstod ett behov för honom att hävda sig.

En gång låg det en hög med sill-lådor framför Göranssons hus. De var staplade upp till någon meter. Det var utmärkt att klättra upp där. Då kom gossen att bli lite av herre på täppan. Där kunde han lugnt sitta och se ner på en Kicke, som inte fick lov att klättra på hans tomt.

Nu satt alltså den yngste brodern Göransson där och gungade på toppen av lådorna. Han kände sig som sagt i allmänhet lite i underläge mot Kicke. Men inte nu när han satt där och ägde hela högen av lådor. Då var han istället närmast övermodig. Han som bara kunde hota med sin storebror kände sig nu verkligen i överläge. "Du får inte komma upp här", förkunnade han. Det är klart att Kicke såg avundsjuk ut där han stod. Därmed blev Göranssons-brodern ännu mer kaxig och gungade ännu häftigare.

Huruvida Kicke duttade till på någon låda eller om ungen uppe på lådorna själv lyckades välta stapeln av lådor är väl redan glömt för länge sedan. Det som hände, hände i alla fall. Och han förtjänade det, retstickan.

Stapeln av lådor stod på gräsmattan alldeles invid gången fram mot huset. Gången åtskildes från gräsmattan av en stenkant. Det var den, som den neddråsande ungen slog huvudet i. Det blev ett förfärligt bölande och rusande in i huset.

Kicke, som tyckte att det hela hade fått ett brådstörtat men förtjänt slut, stod kvar och tänkte att sitter man där och retas, så får man skylla sig själv om man blir övermodig. "Det här skall du allt få för", hade den neddråsade skrikit innan han försvann in i huset. "Det är väl brodern, som skall engageras för att ge igen till mig", tänkte Kicke. Men han hade inget gjort så han tyckte att han lugnt kunde stå kvar och se vad som nu skulle hända.

Efter en stund kommer den fallne ut ur huset tillsammans med sin far tjänstemannen. Omkring huvudet har han en kökshandduk, som vid det laget blivit alldeles nedsölad av blod. Ungen bölar och snyftar och är inte längre lika katig (småländska för kaxig) som tidigare. Dessutom skäms han naturligtvis över att lipa (lipa i betydelsen gråta). Han som nyss hade haft sådant övertag, när han satt uppflugen på högen av lådor. Nu fick han åka till sjukstugan för att sys ihop. Och ont gjorde det säkert.

Så kan det gå. Men inte fick Kicke igen av den äldre brodern Göransson. Nej, precis som i hundarnas rike hade rangordningen nu upprättats. Den yngste Göranssons-ungen var i fortsättningen väldigt spak. Det gjorde han rätt i, han som alldeles själv hade slagit hål i huvudet.

I Göranssons hus bodde också telefonissan, vad hon nu hette. Hon var kvinnlig ungkarl. Och feminin var hon, det hade vi småkillar upptäckt. Hon gillade nämligen oss ungar. Vi brukade bli omkramade på gatan när hon kom från jobbet, telefonerandet alltså. Och det luktade så härligt från henne när man blev omkramad. Flickor var förstås pest, men det gick an att bli omkramad av telefonissan. På vintern, när hon hade den där svarta pälsen, var det varmt och luktade härligt om henne. Det var liksom bara att dyka in i en stor famn. Och det gjorde vi gärna. Var det rent av så, att vi höll oss framme genom att vara ute på gatan just vid den där tiden, då hon skulle komma hem från arbetet ?

Tord (med trumpet)

"The trees that whisper in the evening

carried away by a moonlight shadow.

Sing a song of sorrow and grieving

carried away by a moonlight shadow.

( Mike Oldfield )

I skolan skulle det en gång vara prov till musiken, som det sades. Det innebar helt enkelt att man skulle provsjunga för att testa om det fanns några musikaliska anlag. Och det skulle testas av självaste musikdirektören Nyström, han som var gift med Akela. Ja, det var namnet på hans fru - som vargungeledarinna.

I vargungeverksamheten gällde det att tänka sig för. Vi höll till i det gamla församlingshemmet i hörnet av Skolgatan och Slevringevägen. Det var på dess parkett vi höll till närmare bestämt. Och den parketten var inte att leka med ! Den var nämligen så gammal och ojämn, att en framglidande strumplästad pojkfot blev helt pepprad med stickor, om den inte var försedd med tjocka sockor. Det var meningen att stickorna skulle hamna i sockorna. Men det gjorde de inte om man hade glömt sockorna hemma. Det hände av och till. Och man glömde sig, glömde att gå istället för att rasa runt och hasa. Fast man glömde inte längre än tills stickorna började rasa in i fotsulorna !

Inför den respektingivande musikdirektören blev det inte många toner frampressade. Han hade uppmanat den något förskrämde att sjunga efter orgeln. Men vem kan imitera en orgel ? Skolorgel till på köpet ! Så det blev inte mycket till chans att få gå och lära sig spela.

Vi var mycket avundsjuka på Tord, som klarade provet och fick börja blåsa trumpet. Och han var avundsjuk på oss, som fick gå hem och leka efter skolan medan han övade på sina trista trumpet-läxor. Hur olika faller inte ödets lotter och hur olika uppfattar vi inte våra respektive öden !

Är det så illa att musikundervisningen i alla tider har lyckats uppnå målsättningen att skapa en klyfta mellan dem som går och lär sig att spela å ena sidan och, å den andra sidan, de som inte anses kunna lära sig spela ? Hur kan man annars förklara att de som musikundervisas uppfattar det som ett motbjudande tvång ? Medan de förment mulikaliskt illitterata inget hellre åstundar än att lyckas frambringa toner som påminner om en melodi ?

Persongalleri

2I wish that for just one time

you could stand inside my shoes.

And for that one moment I could be you."

                                       (Bob Dylan)

Gunilla

Hon måste ha varit den första människa Kicke var medveten om, förutom mamma och pappa förstås. Men hon fanns liksom bara alltid där. Det var framförallt när det skulle lekas. Då var hon där med sin trehjuling. Vi bodde båda på Erik Görans väg 9. Det var Kickes första hem, förutom den korta tiden i Linköping. Det skulle bli fler adresser med just nummer 9. Men just där och då var det Hemmet, tryggheten. Det var där han kunde springa naken i trädgården om sommaren, plaska i baljan och bara leva i full frihet. "För som barn tar man kärleken för given, allting annat är mot ens natur" sjöng Afzelius långt senare. Han var också i koltåldern vid den tiden.

Och Gunilla hade den där runda mössan, nästan som en hatt. Kicke hade sin mössa, som mest liknade en hjälm. Det var egentligen en solhatt. Den gjorde säkert nytta de gånger han körde omkull på sin trehjuling. Det skall man ju lyckas med när man är kille. Och som alla andra ungar var han klädd i overall. Ljust blå, hoppets färg och passande för en kille.

Gunilla var nog en fjälla, den första. I alla fall höll hon och Kicke ihop i vårt och torrt. Och länge. Ända tills Kicke flyttade till Djurgården. Närmare bestämt till Trädgårdsgatan 9. Och det var i samma hus som ÖAF, Östergötlands Andelsslakteriförening, som hade charkuteriet. Det var i det huset han bodde, när han fastnade med tungan fastfrusen i ledstången på yttertrappan.

Och det var i ÖAF-charkuteriet som stinkbomben hamnade den där gången. Men det förtäljes på annat ställe.

Arne Fredenmark (och Agda)

Fredenmarks var bekanta till Kickes föräldrar. Farbror Arne var landsfiskal och fyllde femtio år redan då Kicke föddes. Men han verkade inte gammal, för han var skojfrisk. Han var inte så lång, men desto kraftigare. Och han rökte cigarr. Därför luktade det herre i hemmet och när han kom på besök. Och det var en riktig herre.

Om vi hade vetat att farbror Arne var landsfiskal hade vi nog varit lite rädda för honom. För det var en imponerande titel och verkade ha med polisen att göra. Men nu var han den mest jovialiske av alla herrar, som Kicke kände. Hade alltid ett gott humör och alltid tid att prata med alla. Till och med med oss barn.

Arne var gift med tant Agda. "Agda-å-Arne" var liksom ett begrepp. Och tant Pinne, hon kallades så, det var hans gamla mamma. Att hon var förfärligt gammal det syntes på alla rynkorna. Så ser gamla människor ut. Men hon var glad ändå. Och Tage Hallerstöm han spexade alltid tillsammans med Fredenmarks. Familjerna träffades då och då och verkade trivas tillsammans.

Tant Agda lämnar inget särskilt bestående minne. Inte annat än att hon alltid klagade över att hon gått upp (ännu mer) i vikt. Det var faktiskt så att man trodde henne. För det syntes. Hon behövde inte upplysa om det. Men antagligen var hon ute med håven för att få höra att "nja, så farligt var det väl inte". Man trodde också på hennes påståenden att vissa klänningar inte längre gick på henne. Dem, som fortfarande gick på, var det synd om, för de var alltid sprickfärdiga.

Fredenmarks, mysigt namn, det doftar fortfarande cigarr om det. Farbror Arne inte bara luktade herre. Han var en herre. Deras hem luktade herre. Där fanns det också ett uppstoppat älghuvud. Det blickade imponerande ut över gästerna i hallen. Man kände sig liksom inspekterad av den där älgen, när man kom. Men han såg snäll ut på ögonen, glasögonen, så han skrämde inga barn. Fredenmarks hade inga egna barn, men tyckte om Kicke och hans syster - trots att Kicke var lite busig. Och de var lite gamla. Men inte gamla och trötta. Nejdå. Tvärtom !

En gång var farbror Arne med ute och åkte i den där lilla Renaultbilen. Och han satt där framme på högra sidan som passagerare. Hans kraftiga nacke stack upp framför Kicke, som satt bakom honom. Det fanns inget nackstöd så det gick bra för ett barn att se framåt vid sidan om nacken. Han hade ganska lite hår, som var kammat med hårvatten. Som det skulle på den tiden på herrar. Han hämtades upp på något slags pensionat omgivet av en gammaldags syrénhäck. Han var antagligen borta på semester. Han skulle nu med ut på en tur. Han hade ingen egen bil och därför var det en stor sak att få följa med på en sådan utflykt.

Farbror Arne såg ut som Douglas Håge i Lille Fridolf-filmerna. Men han var mera väldig. Och värdig. Han var ju landsfiskal. En blid sådan, och inte så mesig som lille Fridolf på film.

På den tiden körde man på den vänstra sidan. Vi åkte omkring i vårt Östergötland. Det var om försommaren. Och det var så varmt och vackert som det kan vara bara i Östergyllen om försommaren. Vi åkte över Ljungsbro. Sedan kom vi så småningom till Söderköping, som är en av pärlorna i det där halsbandet, som heter Göta kanal, det blå bandet genom Sverige. I Söderköping ligger Ramunderberget och där fikades det. Berget ligger inne i den lilla staden och alldeles intill kanalen.

Göta kanal får kontakt med Östersjön via Slätbaken, en lång vik som går ända in till Söderköping. Och tvärs över Slätbaken gick det en färja, framdriven med kabel. Det var väldigt spännande för en grabb. Men det var en annan gång, som man åkte där för att bese Stegeborg. Det är en ruin, som vaktar Slätbakens inlopp från den södra sidan.

Det är sådana här utflykter, som stannar i minnet. Bilderna är pusselbitar, som går in i livserfarenhetens arkiv. Lagda tillsamman kommer de att utgöra vår bild av landet och världen omkring oss. Hela livet samlar vi dessa bilder i vårt arkiv. Och hela livet bär vi arkivet med oss. Det utökas med nya upplevelser och vi kan titta i det, när vi får lust. Vi kan njuta av upplevelserna långt efteråt. Ljud, lukter och synintryck ligger lagrade tillsammans i vårt väldiga arkiv.

Julle

Han var landslagsspelare i fotboll. Och bodde i Åtvid ! Och inte långt från oss dessutom. Killarna Silverduk var framfusiga och uträknande nog att marschera hem till Julles hus, ringa på och be honom ta med våra autografblock till landslagsträningen. Där skulle de förses med alla storlirarnas namnteckningar. Naturligtvis släpades Kicke med hem till stjärnans bostad.

Alf, som var den några minuter yngre men flera år mera företagsamme Silverduken, var den som la fram det försigkomna förslaget. D.v.s han undrade försynt om "farbror kunde ta mä autografblockena te landslagsträninga". Farbror, jo det lät allt det ! Det var just ett sätt att tilltala en landslagsspelare i fotboll ! Men värdefulla autografer blev det ! Och det var ingen annan grabb i samhället som hade uppnått vad vi gjorde, trots "farbror"-tilltalet.

Så farbror han tilltalades kom han tillbaka med våra autografblock fulla med kända namn. Där var till exempel Gunnar Gren, kallad il Professore av italienarna under sin tid som professionell i bland annat Milan. Tillsammans med Gunnar Nordahl och greven av Milano, Nils Liedholm bildade de den berömda inner-trion Gre-No-Li.

Där i autografblocket var Tjalle Mild och de andra så kallade järnkaminerna från Djurgårdens IF. Den legendariske målvakten Kalle Svensson från Hälsingborgs IF fanns också med. På den tiden stavades Helsingborg som "Hälsingborg". Han kallades Rio-Kalle efter sin succé 1950 i Sao Paolo.

En annan namnteckning var av Orvar Bergmark. Det var han som, alltid fick "en tå på bollen" och som var Sveriges blivande meste landslagsspelare. Hans back-kollega Sven Axbom var en annan berömdhet. Men han skulle komma att bli helt uppsnurrad av en brasiliansk dribblingskonstnär i VM-finalen 1958 och stod sedan inte längre så högt i kurs som när Kicke fick hans autograf.

Christer

Hans far var ostmästare, eller möjligen mejerist. I vilket fall som helst bodde han i huset som var hopbyggt med mejeriet och som låg där nere vid dammarna. Christer hade en äldre bror också. Och det var han som visste hur man gjorde i dammarna, eller hellre på dem. I dammarna flottades nämligen Facits timmer mellan smala bryggor. Låg det tätt med stockar gick det att snabbt springa på stockarna från en brygga till en annan. Var stockarna smala eller få till antalet var det betydligt svårare att nå den andra sidan. Och vattnet var mörkt och hemskt !

Vi provade nog bara de bassänger, som var fyllda med många grova stockar, för bland oss yngre var det ingen grabb-spillan vad man kan minnas. De äldre levde bra mycket farligare.

Det var en ynnest att få följa med Christer hem efter skolan. Så det gällde att hålla sig väl med honom. Inte bara för det där med jumpningen utan därför att ett besök hemma hos honom automatiskt också innebar en runda i ostlagret. Där måste vi smyga vi oss in.

Alla visste ju varför vi var intresserade av ostarna. Vi gick lös på ostarna med våra medhavda fick-knivar. Vi frossade under några få minuter på den under lagring varande osten, och rusade sedan ut för att inte bli ertappade. Det hade varit på färsk gärning. Det är ett juridiskt uttryck, som Kicke lärde sig 30 år senare. Sådant förhållande utgör fällande bevis och på något sätt kände man nog det på sig.

Själva huvudsysselsättningen var annars det där jumpandet. "Jumpa" betyder i Mälardalen detsamma som gymnastik eller att gymnastisera. Men icke så i Götaland. Där var det liktydigt med att våga livet genom att springa på sådant som flyter i vattnet. Det kan alltså vara timmerstockar, tuvor i en mosse, isflak etc. Nu var det timmerstockar. De var inte alltid så tjocka. Smalare stockar hade en tendens att inte bära så bra. Därför fick man skynda sig innan stocken försvann under en. Det var bara att rusa på. Helst borde det då ligga fler stockar mellan en själv och den brygga man var på väg mot. Annars var det förkylt. Och det där med smala stockar var ett vågspel.

Nu var inte vi småkillar så dristiga som de något äldre. Christers storebror och hans kompisar var ena riktiga hejare att våga rusa. Vad man kan minnas försvann ingen under ytan i det där mörka, otäcka vattnet. Men det var säkert nära många gånger. Man kan bara bäva inför tanken på konsekvenserna om man hade råkat halka, komma under vattnet och sedan slå huvudet i en stock. Men ingen vuxen visste om det här. Och det var sällan någon av jobbarna där och sjasade undan en från det spännande. Men var det någon så hytte de med båtshakarna åt en. Dessa båtshakar användes för att manövrera stockarna mellan bryggorna.

Några varv över stockarna kunde man kosta på sig efter mellanmålet på ost inne i lagret tillsammans med den där Christer, som hade en helt obegränsad tillgång på ost och riktig jumpa ...

Tvillingarna

Silverduk hette de, fast deras efternamn förvanskades naturligtvis av pojkmunnarna. Nu var det inte många som vågade säga det så de hörde, för då fick man sig en omgång. I vart fall om man var mindre. De hade en mamma som var litet väl gammal. Och en syster, som var lite väl ung för att vara mor till ett barn utan far.

Jan och Alf hette de. Och det var alltid i den ordningen de nämndes, för det var viktigt med hänsyn till deras inbördes ålder. Jan var visst flera minuter äldre. Men han var trög och inte alls så finurlig på fotbollsplanen som den något yngre brodern. De var lika i kroppen men inte alls i ansiktet. Sjutton vet om de inte hade bena på olika sidor dessutom. Det var egentligen svårt att från utseendet i ansiktet förstå att de var tvillingar.

Tvillingarna var experter på idrott. Och duktiga i både teknik och löpning. De visste att en idrottsman inte fick ha mage, utan den fick man se till att hålla in om man hade någon.

Silverdukarna var svåra att ha att göra med när det gällde kurragömma. Det gällde ju att "bränna" den man upptäckte, men det gällde att veta vem det var. Och det var inte så lätt med de i kroppsligt identiska Tvillingarna. De tog alltid till knepet att hålla för ansiktet. Då kunde man inte se vem det var, för de var alltid identiskt klädda.

Det intressantaste med tvillingarna var att se dem dela en läsk. De var så näriga och avundsjuka mot varandra att de hällde upp bara några millimeter av flaskans innehåll åt gången i respektive glas. Och det var ett förfärligt liv under hela proceduren medan flaskan gick fram och tillbaka mellan de två glasen minst hundra gånger för att jämna ut skillnaden i mängd. Minsta orättvisa dem emellan kunde utlösa ett storslagsmål. Men utåt höll de en benhård gemensam front. En vanlig strategi för organisationer och nationer.

De var Kickes bästa lekkamrater under flera år. Och han besökte dem en gång efter flyttningen till Småland. Hans ursprungligen genuina östgötska dialekt hade tydligen förändrats, för tvillingarnas spontana utrop, när de träffades, var : "Så han prater !"

Bengt Larsson

Så hette klasskamraten, som bodde i hörnet av Trädgårdsgatan och Vikingagatan. Man rundade alltså hans hörn på väg till Bengtssons, antingen det var på väg till Skruttan eller för att smaka på tant Gretas köttbullar.

Bengt han fick inte gå vår väg till skolan, det vill säga förbi kanalen. Hans föräldrar var, i Kickes smak, lite ängsliga. Och i det där huset, där han bodde, bodde det också några gamla människor, så gamla att man inte fick gå på som man brukade, alltså med stoj och levande ut sina lustar. Nej, där fick man vara dämpad. Det var liksom ett mörker över det där hörnet av kvarteret.

När man kom in i trappuppgången i huset, där Bengt Larsson bodde, luktade det vanligen bruna bönor. Åt de alltid den rätten där, eller var det bara så att lukten aldrig gick ur ? Det märkliga var att väggarna i den där trappuppgången hade samma färg som de där bruna bönorna. Så allt med honom och hans familj var liksom bruna bönor. Både lukt och syn har en gång för alltid registrerat det och det går inte ur.

Jesus Kristus

Honom fick man bara beskriven för sig. Och det var olika beskrivningar Kicke fick i olika sammanhang. I söndagsskolan bekrevs han som snäll och omtänksam, särskilt om barnen. I den vanliga skolan var Jesus läromästaren, som undervisade den gapande församling, som alltid omgav honom. Och de som inte omgav honom, dem läxade han upp, i bergspredikan till exempel.

Guds son, sades han vara. Och det var ju ingen dålig fader, Gud fader. Jesus måtte ha fått välja föräldrar han ! För Gud var god och Maria, som födde honom var en god moder. Och den där Josef, han måtte ha varit styvpappa. Som sådan var han i alla fall arbetsam. Vilken familj det var ! Men den Helige Ande, vad var han då ? Gudfar ? (tack, Tor !)

Frikyrkopredikanten, han som gjorde oss till professionella bibelkännare med inkomst från hans källarförhör, han beskrev Jesus som en riktig superstar. Ja, enligt predikanten så gick Jesus nästan utanpå sin fader, Gud. Det lät i alla fall så på predikantens dyrkan. Men enligt budorden ville Gud: "Inga andra gudar hava jämte mig." Svårt med konkurrensen ?

Tant Gretas köttbullar

Ur Visa i vargtimmen:

"Trogen sin lag blir natten till dag"

(Björn Afzelius)

Tant Greta och farbror Oskar var Kickes föräldrars bekanta, d.v.s goda vänner. De två var ganska gamla som föräldrar, Bengtssons. Det hade jag lagt märke till. Så småningom fick jag också veta att de inte var "riktiga" föräldrar till Olle och Margareta. Det där lät ju hemskt konstigt och Kicke förstod hela innebörden av det först långt senare.

Margareta var Kickes lekkamrat, fjälla nästan. Hon var faktiskt ett år äldre, men i all min långa skranglighet märktes inte det fastän hon var lång för sin ålder. Margareta Skruttan Luntan var hennes fullständiga namn i tant Gretas mun.

Hur märkligt kändes det inte att 10-12 år senare upptäcka att Skruttan blivit kvinna - och Kicke blivit man att upptäcka det. Vi hade hållit ihop som ett par, om än i förskoleåldern. Hon var ordinär till smal i kroppen, kanske en aning tanig. Antagligen passade hon väl in i det 60-talsutseende och -mode som komma skulle. Men det var först när vi inte längre kände varandra.

Olle lärde mig att röka. Han var flera år äldre än jag och äldst i hela kvarteret, den störste killen jag kände på hela Djurgår`n. Jag var väl bara 6-7 år när Olle, som var den självskrivne ledaren för hela kill-gänget i åldern sex till 12 år, drog med oss till den gamla scout-stugan. Där avslöjade han hela hemligheten med hur man inhalerar cigarett-rök. Olle var fräknig, hade stubbat hår och såg allmänt uppkäftig ut.

Jag trodde ju att mamma inget visste eller förstod trots att jag hemkommen från en sådan utflykt satte igång att kräkas och lukta avslöjande. Hon behövde inte heller fråga för hon kände och visste att jag ändå skulle komma ut med språket förr eller senare. Så som det är med Tvillingar.

Det här är en av de första gångerna jag minns av den där typiska Tvilling-egenskapen, den att känna ett tvång att meddela omgivningen sina upplevelser så fort som möjligt. (Tack Solveig !)

Farbror Oskar var arkitekt på "industrierna", som vi sa, på Facit som det hette. Han ingav respekt på barn samtidigt som han imponerade med sin humor och sin charm. Han hade mustasch också. Men hade han verkligen mustasch också på den där målningen som föreställde honom själv och hängde på en vägg i det stora vardagsrummet ? Vardagsrummet kallade vi då finrummet.

Målningen var från farbror Oskars yngre dagar och då hade han nog ingen mustasch. Hans ögon var större än tant Gretas. De var så där öppet skälmska. Jag förstod att han nog hade varit buspojke en gång. Han också ... Annars var han en rackare på att skoja. Associera kunde han också. Som med det där när bilen hade fått vatten i förgasaren. Det var när Begtssons hälsade på ute i stugan vid Örn. Felet med bilen avhjälptes enkelt och bilen kunde åter användas. Dottern, Margareta Skruttan, hade som vanligt varit med Kicke på upptåg. Det hade resulterat i plurr och blöta skor. "Vatten i skorna och vatten i förgasaren" skrev farbror Oskar i gästboken. Fyndigt och snabbt påkommet under tidspress strax före avfärden hemåt. Men så sant som det var sagt !

Hur var det då med köttbullarna. Jo, tant Greta gjorde världens godaste köttbullar, precis som Bamses farmor. Tant Gretas köttbullar var stora, mycket större än mammas. De innehöll lök vill jag minnas. Ändå var de goda. Dessutom var de lösa och inte sådär kompakta som mammas. Tant Greta förstod också att hälla på ordentligt med sås. Det märkliga de där åren, då vi bodde i samma kvarter, var att tant Greta alltid tycktes ha nygjorda köttbullar till hands, när jag kom knallande på mina utflykter.

Hos Bengtssons var det som ett andra hem. Så fick jag alltid en kram av tant Greta. En tilltänkt måg i huset redan då, kanske ? Nja, det var nog bara Kickes råa framfart, sönderskrapade knän och frejdiga oräddhet, som väckte ett modershjärta. Annars tycktes föräldrarna gilla att deras nästan jämnåriga lekte så gott som hela tiden. Då var det dessutom lättare att lokalisera de tu. Bevakningen blev enklare och effektivare, men antagligen inte mindre påkostande för det.

Det vill säga, min mamma gillade oss inget vidare efter den där tisdagen i fastan, då vi förgick oss på familjens efterrätt. Och ingen tycktes ha förståelse för vårt plötsliga infall att det gick bra att bada eftersom isen gått upp och det hade sagts att det inte var långt till sommaren. Mamma blev visst rent av förbannad över att behöva kasta sig i bilen för att agera infångare.

Det var många eskapader som Kicke och Skruttan var ute på. En del har berättats i efterhand av föräldrar, men det är mycket som de aldrig förstod eller ens fick veta .... och bäst är det.

Tant Greta blev så småningom ensam. Inte helt förstås. Farbror Oskar dog ganska tidigt, men sonen Olle byggde på tomten, bildade familj och bodde nära tant Greta. Skruttan Margareta råkade ut för att mista en kär. Det hände i gränslandet mellan ungdom och vuxet liv. Jag träffade henne en tid därefter, men vet inte mer sedan. Jag önskar hon lever lyckligt. Minnet av henne som var så länge med mig, lever än.

Tant Greta blev gumma. Trots flyktad hälsa var hon en sol. Den solen utsrålade livskraft och mänsklighet. Men i Kickes ögon förändrades hon inte mycket. Kvar fanns de litet små ögonen, som hade sådant liv. Håret var uppsatt, grått och livligt. Var det någon slags svinrygg hon hade ?

Bengtssons trädgård var stor, med grusgångar mellan välskötta land och kring buskarna. Den passade liksom för lekande barn. Det stod en tysk gran där också, högst upp i hörnet av, Östantorpsvägen och Vikingagatan. Längst där nere vid garaget fanns det rabarber. Och ett lusthus. Det var spännande. Hunden fick inte springa lös på tomten, för han grävde överallt han kom åt.

Nedanför Bengtssons, tvärs över Vikingagatan, låg den där gården med ett fristående garage. Det var en gård beströdd med skramlande singel. Pappa hade bilen i det garaget. Det var väl förstås dit han gick på julafton för att hämta något, precis som tomten passade på att titta in med säcken.

På samma sida om Östantorpsvägen och bredvid tant Gretas låg det en annan gård. Vår tomt gränsade mot den. Det fanns en gångväg med grind direkt till den gården. Och det var till mangelboden på den gården som mamma gick med lakanen. De hade torkat ute på strecket. Så skulle de manglas till fräsch släthet. Sedan vek vi ihop dem och mamma rullade det sista. De blev till sådana där kompakta rullar, som luktade så friskt. Det är så lakan skall se ut. Och det är så de skall lukta.

Nedanför Bengtssons låg grustaget. Där fanns också den där lerhögen, där stövlarna fastnade en gång efter ihärdigt trampande. Men det är en annan historia.

Vägen genom samhället

Om man började uppe i Östantorp, så var det en och samma väg ända till Linköping faktiskt. Cirka fyra mil lång. I Östantorp - Kicke tyckte nästan det lät exotiskt - låg det där trädgårdsmästeriet, där Kickes papap köpte plantorna till lådorna och ibland en bukett. Det låg alldeles i utkanten av Humpaskogen.

Östantorpsvägen gick sedan ned mot grustaget med den där lerhögen, där stövlarna fastnade, passerade förbi Bengtssons, tant Greta och farbror Oskar alltså. Gick sedan förbi gården med mangelboden och löpte i utförsbacke förbi Stallet. Det låg i vinkel. Den ena längan låg utefter Östantorpsvägen. Stallet har senare blivit konferenshotell. Då fick det den fina adressen Östantorpsvägen 2.

I närheten av Stallet bytte vägen namn. Men där låg det inga vanliga hus, så namnet användes sällan. Alldeles efter att ha passerat Stallet kom man till en bro över den där strida ån, där vattnet nästan for fram som i ett vattenfall. Och där stod vi grabbar och hängde på räcket och glodde ned. Då kunde man fundera över många saker. Hur det kunde komma sig att vatten alltid rinner utför, varför det har den färg det har, varifrån det egentligen kommer och varthän det slutligen tar vägen.

När man passerat över bron, började trottoarerna på ömse sidor. Det var i höjd med Åssa. På Östantorpsvägen var det trottoar bara på den ena sidan. I alla fall där vid Stallet. Utefter vägen löpte nu den där vita väggen, som utgjorde fabriksområdets gräns. Det var Åssa, som låg därinnanför. Det låg i en jättelik grop. Från det området kom vattnet ut i den där strömmen under den där bron man nyss passerat. In i området kom det genom en tunnel, som passerade under vägen straxt intill. Tunneln var en förlängning på kanalen från höjden ovanför Åssa.

Utefter den där Åssa-väggen, den vita, växte det om våren en mängd vårblommor. Den låg mot söder. Det började redan i snösmältningen med snödroppar. Senare kom krokus och tulpaner. Längre fram var det påskliljor. Det var ungefär samtidigt med att det torkat upp så mycket att det börjat damma om bilarna, som körde förbi. Alltid när vi gick till samhället, passerade vi där. Och det kändes som en evighet innan man passerat den där väggen. Det var långt att gå. Kicke kom alltid efter. Han stannade. Ropade sedan "vääänta". Och mamma med kickes syster i barnvagnen fick stanna och vänta många gånger. För det var mycket Kicke skulle stanna och titta på.

Efter att ha passerat Åssa kom man fram till korsningen med Järnvägsgatan, som kom ända från stationen. Där övergick asfatleringen i stenläggning. Det var den där gråa graniten med sträv yta. Och trottoarerna hade sådana där fyrkantiga gula plattor, som gjorde att det kändes stadslikt att gå där. Man passerade då först Folkets Hus. Det låg på hörnet. Det var en gammal, gråvit och hög byggnad. Den hade liksom utsikt över och bevakade själva området där i korsningen. Dessutom hade den överblick över Järnvägsgatan med alla sina affärer.

Den där stenlagda biten var liksom början till centrum. Där låg järnaffären och ett hotell. Och så på höger sida Widholms cykelaffär. Han hade en slang för cykelpumpning utanför. Där sluttade rännstenen kraftigt in mot trottoaren. Själva rännstenen var klädd med lite större fyrkantiga stenar. Där körde Kicke omkull en gång. Det blev ett ärr strax ovanför knäet av den manövern.

Det var naturligtvis den där sluttande rännstenens fel ! Den där cykelaffären låg alldeles på hörnet i korsningen med Slevringevägen. Den kom från affärsområdet där nedanför, där torget låg. Slevringevägen gick annars ända ut till Slevringe, som var en stor gård. Dit åkte man på utflykt med söndagsskolan. På vägen passerade man då bland annat IOGT mitt i den branta backen, församlingshemmet - tillhållet för vargungarna - skolan, kyrkan och realskolan. I den senare skulle Kicke aldrig komma att gå.

Efter korsningen med Slevringevägen övergick asfalteringen i grov stenläggning. Men nu var den av den där gammaldags sorten, som gjorde vägbanan kullrig. Det gjorde att bilarna liksom studsade fram. Det gjorde bussen till simskolan också. Den utgick där från korsningen. Nu var det inte länge Kicke gick i den där simskolan i Örn, för det gick alldeles för snabbt att lära sig simma.

Stenhusgatan gjorde verkligen skäl för sitt namn. Inte nog med den där gammaldags stenläggningen, utan den kantades av mycket gamla hus byggda i sten. De var grädd-vita till färgen och hade en grön dörr mitt på. Det fanns två rader av dem, en på vardera, sidan av Stenhusgatan. Och det var en allé där också. Man hade Frälsningsarmén på höger hand nere i backen. Och ned mot Stenhusgatan kom från vänster samhällets brantaste väg. Den var grusad och där gick det överhuvud taget inte att ta sig ned på cykel. Pappa använde "motorbromsen" när vi kom där med vår Renault CV4.

Vid slutet av Stenhusgatan gick det en väg upp till bilskollärarens. Det var där i backen, som mamma skulle försöka starta under den prövotid, då vi var med på hennes körlektioner. Stenhusgatan slutade med en sväng och där upphörde allén. Vägen blev landsväg och därmed asfalterad. Förr i tiden markerade just denna övergång, från en sorts vägbeläggning till en annan, infarten till en tätort. Här var den övergången till landsväg påtaglig.

Landsvägen började slingrigt. Först skulle den korsa järnvägen. Det skedde i Fågelsången, som stället hette. Det var ett rött hus, som var banvaktstuga. Man hade visst till uppgift att se om den där järnvägskorsningens funktion. Men den fungerade nästan aldrig och aldrig var det någon, som kunde göra något åt det. Både ringklockor och röda ljus kunde stå där och varna i timmar. Och det var allt som oftast. Man visste aldrig om man skulle ta det på allvar eller bara se sig för och köra förbi. Alla var villrådiga och det blev ofta kaos. Linköpingstågets tidtabell var annars ganska känd. Men det kunde komma ett extratåg. Man kunde aldrig veta säkert.

Hade man väl passerat Fågelsången gick det fort undan. På den tiden hade de svenska landsvägarna vita räcken av trä i kurvorna. Det hade Linköpingsvägen också. Senare skulle träräckena ersättas av räcken i korrugerad plåt. Det ser inte lika genuint ut, är mera kallt och avvisande. Dessutom kan ungar inte gå balansgång på nutida räcken. Annat var det med den gammaldags sorten i trä. Den var som gjord för ungar att gå balansgång på.

Bortom Fågelsången löpte Linköpingsvägen fram mellan de där kullarna, där det växte blåsippor om våren. Efter den första högersvängen, försedd med vita räcken i trä, gick vägen genom en dunge och passerade hästhagarna, där Kicke var med och plockade svamp varje år. Efter avtagsvägen mot lilla Örsäter löpte vägen mellan de vida fälten av raps, ryps och annan säd. Det fanns gott om Blåklint i de där sädesfälten. Det var självklart, eftersom blåklinten är Östergyllens landskapsblomma.

Mitt i det öppna landskapet låg Örsäter, där pappa hade sina bikupor. Arrendatorn där hette Ravn och han var dansk. Två söner hade han dessutom. Och de lärde ut en massa dumheter till Kicke de gånger denne var med dit ut för att se till bina. För då lekte Kicke med bondgrabbarna.

Det här var stora landsvägen till Linköping. En östgöte säger om den "rätta vägen till Linköping". Riktigt uttalat blir det "oeätte vägen".

Landsvägen löpte så fram mot den där långa vänstersvängen, som låg just där därför att man närmade sig sjön Örn. Mitt i svängen gick vägen in till höger till badplatsen. Och det var där mitt i svängen, på den vänstra sidan, som badbussen stannade. Klasskamrat Lennart hade inte sett sig för utan rusat över vägen för att komma först till badet. Men han kom inte dit alls utan till sjukstugan. Och därifrån kom han med gipsat ben. Och det var billigt det för den påkörningen.

Därifrån är det bara ett par kilometer kvar till Målbäck. Det var där man stannade, gick genom hagen till höger om vägen, klev över stättan och tog stigen genom skogen ned till vår stuga. Och då var man framme. I alla fall var pappa det sådär vid halvsjutiden om kvällen. Det var då han kom från kontoret. Och då skulle han nästan alltid ta sig ett dopp. Det var samma procedur varje gång: ned till bryggan i blå badbyxorna, känna på vattnet från stegen, säga "hu", ändå lägga sig framåt i vattnet, ta ett par simtag, vända sig på rygg och sparka med benen eller snarare fötterna så att det plumsade. Och det var med fötterna vinkelräta mot benen och huvudet väl över vattnet så att inte ens nacken blev våt. Hur det nu gick till. Kicke och hans syster hade aldrig sett honom göra något annat. Och det hände att de härmade.

Linköpingsvägen brydde sig inte om att man var framme vid vår stuga där vid Målbäck. Den fortsatte ända till Linköping ändå. Det gjorde Kickes familj också ibland. För att hälsa på farfar.

Leva farligt

"Det finns dagar då jag tvivlar på

allt som jag gjort av det jag ville då.

Man tror man kan räkna ut hur allt ska bli.

Men man får allt ha en jävla tur

och ett spel, som är stämt i dur

och inte minst, min vän, en hygglig fantasi."

                                 ( Ulf Lundell )

Det var många tillfällen då det egentligen skulle ha gått åt h-e för Kicke. Men skyddsängeln måste ha varit med just där och just då. Som där bland de tunga telefonstolparna, som ungen envisades med att springa över, hoppa på och klättra bland. Det var vid upplaget bakom Stallet. Eller under klättringen bland de där uppstaplade syllarna med järnvägsräls. Allt det där var "härligt härligt, men farligt farligt" som det står i visan. Och dit dras grabbar. Området kring Stallet hade allt det där. Och det var, nära dit. Det var där Kicke och hans gelikar höll till. Och de var utom synhåll för allt vad föräldrar och övervakare heter.

Killar, som utrustas med cykel, kommer automatiskt upp i en högre riskklass. Farten trissas upp. Det sker utan hänsyn och utan tanke på andra fordon; lastbilar till exempel. Så var det med Kicke. Ett och annat fordon har fått väja för den ungen; upp på trottoar och in genom häck bar det av för en stor lastbil som annars hade kört rakt över Kicke. Och då hade det här aldrig blivit skrivet.

Kommunnens lastbil kom en dag körande i riktning mot samhället.Det var alldeles vid Åssa, som gjorde signalanläggningar och annat till järnvägen. Åssa låg alldeles nedanför kanalens slut. Man tog vatten till sina turbiner och elektriska generatorer från kanalen.

Där vid Åssa, på den smala gräsmattan mellan trottoaren och den vita putsade väggen, växte det om våren krokus i de flesta fäger. Det var liksom där våren landade, när den kom till Östergyllen. Snödropparna sköt också upp genom den nytinade gräsmattan.

Kicke kom körande utför backen på den där grusvägen, som ledde från kyrkan ned mot vägen. Just där passerade kommunens lastbil. Den där grusvägen hade så mycket löst grus, att det inte lönade sig att ens försöka bromsa. Så hade man en gång satt av utför, fick man se till att reda ut problemet med för hög fart först nere på den asfalterade vägen. Och där kom lastbilen dånande. Det måste ha ordnat sig på något sätt den gången också, för det var bara nästan som det gick åt h-e.

Andra gånger uppstod blodvite. Det var framför söndagsskollärarens hus. Några kamrater skulle tävla om vem som kunde lägga upp den värsta sladden med sin cykel. Så det gick som det gick. Det blev för Kickes del ett stort fult sår i ena knäet. Sjukstugan fick sy ihop knäet och ge Kicke en spruta i ändan mot stelkramp.

De där sandalerna av enklaste modell, som alla killar hade hela sommaren, var med om många vådliga färder. Den ena av sandalerna hade efter storsladden och vurpan utanför söndagsskolläraren stått full med blod. Den måste genomgå en rejäl skurning. Sedan bar det av i ny karriär mot nästa smäll. Stackars sandaler !

Alla mörka och trånga utrymmen är spännande tillhåll för grabbar. I Radhusdalen rann det en å som benämndes "Åna". Där fanns det många spännande saker att uppleva. Det var där man hämtade grodrommen om våren och det var där man tränade på att hoppa. Det var från den ena sidan till den andra. Det skulle ske så nära som möjligt utan att bli mer än bara lite blöt eller dyig.

Den så kallade Åna slutade, eller snarare fortsatte, i en kulvert. Kulvert är ett rör av betong. Och ett rör leder någonstans. Vart visste inte de nyfikna småkillarna. Men det var många som undersökte saken. Kicke också. Några påstod att de gått inne i kulverten ända till Håcklasjön. Andra hade tittat upp ur gatan genom att lyfta på något de där järnlocken, som man såg i gatan.

Det fanns många hårresande berättelser, som de minsta smågrabbarna åhörde med stora ögon. De något större smågrabbarna förstod att skarva ordentligt. Och det var tacksamt inför små smågrabbar.

Kicke var med ganska långt in i den där kulverten. Föräldrar, som fick höra talas om dessa utflykter - eller snarare inflykter - förbjöd naturligtvis all vidare utforskning av kulvertens inre. Man kunde ju bli "dränkt som en råtta " varnade och förmanade Kickes föräldrar. Men spännande var det. Och det spekulerades mycket bland grabbarna vart man skulle kunnat ta sig, i vems toalett man skulle kunnat dyka upp o.s.v. Men det var det ingen som gjorde, för alla återvände helskinnade. Det var ingen som blev dränkt råtta.

Ett ställe, som det var roligt att hänga med till, var vad vi kallade magasinet. Och det var ett magasin. Byggt som sådant och använt som sådant. Det låg alldeles intill kanalen, som inte alla ungar ens fick närma sig, Agerbos olycksfåglar till exempel. Och få ungar hade dessutom upptäckt vad man kunde göra i magasinet. Det användes att härbärgera spannmål från den omkringliggande landsbygden.

Eftersom Kickes pappa sysslade med just spannmål och utsäde i Centralföreningen, så hade han då och då ärende till magasinet. Och Kicke var med ibland. Det var minsann lajbans. Åtminstone när man kunde smita undan bevakningen och göra det som antagligen var förbjudet. Och ju mera förbjudet, desto mera spännande.

Inne i magasinet fanns det massvis med spannmålssäckar. Till de olika våningarna transporterades de med en hissanordning. Ned kom de till de väntande hästskjutsarna via en transportbana. Den gick i spiral utför. Precis som på Ikea. Där i magasinet hasade säckarna utför, runt runt i vindlingarna. De dunsade till slut ned på flaket. Det kunde en busunge också göra. Men då fick den se upp med två saker. För det första fick man hålla sig undan säckar, som kom susande utför. Annars fick man sig en smäll.

Eller, vad värre var, kunde man hamna mitt framför fötterna på bonden. Han stod där nere på flaket och väntade på säckarna. För det andra måste man se till att det inte blev fritt fall mot marken, då det inte stod någon kärra där nere. Men spännande var det med den där sysselsättningen. Speciellt att åka på magen. Men det vågade bara de äldre killarna.

Fem Åtta Fem

"Sådant skall edert tal vara,

att ja är ja, och nej är nej.

Vad därutöver är, är av ondo !"

                        ( Jesus Kristus )

Telefonen spelade tidigt en viktig roll i Kickes liv. Alla telefonnummer, till såväl föräldrarna som det egna hemmet, har han under årens lopp lagrat i sitt permanentminne.

Det hände på Kickes strövtåg att han gick bort sig. Men det gjorde inget, för fanns det bara en vuxen i närheten, så kunde ju denne uppmanas att ringa på hämtare. Och då var det en förälder som fick rycka ut och hämta upp ung-eländet på anvisad plats.

Som den gången, när en hästskjuts hade blivit så intressant att Kicke hoppat upp på den och åkt med in på industri-området, där man tillverkade möbler. Det var Facit Och det var på Elofs tid, d.v.s innan sonen Gunnar Ericsson blivit den, som höll i tåtarna. "Industrierna" kallades Facit på den tiden. Då kördes timmer med hästskjutsar till Facit. Det skulle bli till möbler.

På den tiden hade hästskjutsen en kraftig Ardennerhäst spänd framför en vagn med enkelt flak. På detta flak satt det i allmänhet en argsint karl. Han gillade inte att ungarna satte sig grensle där bak. Där fanns den där runda stocken, som stack ut som en svans på kärran. Den var som gjord för ungar att sitta på. Kusken schasade alltid bort eventuellt uppflugna ungar. Men hade han last på flaket, så såg han inte. Och då var det fritt fram. Det hade Kicke lärt sig, så han kunde osedd smyga sig på och åka med.

Nu bar det sig inte bättre än att ungen blev med på lasset ända in på fabriksområdet. Där blev han naturligtvis upptäckt. Det var vakten vid infarten, som upptäckte fripassageraren. Någon förklaring till vad han gjorde där behövdes inte. Det hela var uppenbart. Frågan var bara hur man skulle bli kvitt ungen. Men det löste sig självt, för grabben klämde ur sig: "Höllö, ja vet inte var ja ä. Kan Dö oinge te min pappe, så han kommer å hämmter mä ?" Jo, det är klart att visst gick det. För grabben visste ju att förtälja att de hade "fämm åtta fämm" som telefonnummer. Det visste han tidigt. Och de var angelägna att bli av med honom, så visst rigde de gärna efter hämtning !

Vakten vid infarten till industrierna var en märklig figur. Han hade någon gång råkat mista den ena handen. Det var den vänstra. Så det kunde ju ha varit värre ! Man kan nämligen utgå ifrån att han var högerhänt som alla andra. Ja, just det, som alla andra. Därför att på den tiden tillät man inte en uppväxande unge att bli vänsterhänt. Det "höll man efter". Ungen tvingades alltså till att bli högerhänt, om än onaturligt.

Istället för hand hade han vakten nu en metallkrok, som stack fram ur ärmen. Den var vi ungar rädda för. Men han hade god användning för den. Han var en sådan där karl, som dök upp lite här och var. Bland annat var han med och kapade ved. Då var det praktiskt med en krok i armen. Han behövde ju inte riskera någon del av den armen. För det var otäckt det där med den vassa sågklingan, som kapade vedträna med ett vasst ljud på ett enda ögonblick. Var det en sådan sågklinga, som berövat honom handen ? Ja, det trodde i alla fall vi grabbar.

Det var inte alltid, kanske ganska sällan faktiskt, så lätt att vara förälder till Kicke. Den här gången var det mitt i vintern. När telefonen ringde därhemma och ungen skulle hämtas i vakten på industrierna, fick mamman klä på inte bara sig själv utan också lillasystern. Hon måste släpas med ut på hämtningsturen. Kunde inte lämnas ensam hemma. Så alla Kickes påhitt gick alltid ut över flera personer. I längden blev det ganska ansträngande för omgivningen. Och nästan varje gång var det något nytt. För Kicke var påhittig. Puh !

Senare skulle telefonnumret komma att bli 888. Det var ett roligt telefonnummer. Och enkelt att komma ihåg. Det hände faktiskt ibland att någon unge ringde på pin kiv, utan ärende alltså. Och utan att veta vem han ringde till. På den tiden var det nummer-anrop, d.v.s man sa vilket nummer man skulle till, när telefonuttan svarade på stationen. Det var bara att välja och vraka. Och åtta-åtta-åtta lät ju roligt. Och då kom man till Kickes.

Det hände åtskilliga gånger att Kickes mamma fick telefonsamtal från en unge som hade bett om "åtta-åtta-åtta". Vem han egentligen var fick hon aldrig reda på. Men han ringde många gånger, hade verklig fantasi och mycket att berätta. Precis som Kicke. Men Kicke använde inte telefonen. Han var alltför nyfiken på att fara omkring och upptäcka saker själv.

Regniga söndagar

Ur Europa:

"Vi var framtiden då,

vi är samtiden än.

Vi blir framtiden sen,

vi är samtiden nu.

                   (Björn Afzelius)

Kan det vara så att det regnade vareviga höst-söndag när Kicke växte upp ? Knappast. Men det kändes så, och det är så han minns. En svensk söndag om hösten innehåller antingen strålande sol eller trist regnväder. Och så var det då på 50-talet. Antingen eller. Ett trist regnväder har en rogivande om än lite deprimerande påverkan. Kan kännas hopplöst om man inte är på gott humör eller rent av bara ett sysslolöst barn. De mera sällsynta men strålande höstsöndagarna kommer med hög och klar luft. De ägnade sig väl för utflykt med vargungarna.

En gång var Kicke med pappa på ornitologisk utflykt tillsammans med ytterligare ett tjugotal morgontidiga. Det var spännande och lärorikt. Man fick till och med se den mycket sällsynta gladan, en rovfågel som skiljer sig från vanlig hök och vråk. Det här var en sådan där höstdag med hög och klar luft. Som gjord för att stiga upp tidigt för att se på fåglar.

De regniga söndagarna ville man bara sova. Det var lätt att bli sysslolös. Och grälsjuk. Det fanns ju inget att hitta på. Inget att göra. En prövningens tid för barnets föräldrar.

På 50-talet arbetade man på lördagarna. Arbetstidsförkortningen var igång som en del i den pågående standardhöjningen. Men så långt som till fria lördagar hade man inte hunnit ännu. Det var sådär en femton år kvar till dess. Så det var bara söndagen, som var helledig. Det var den enda fasta sovmorgonen.

De regniga söndagarna om hösten kunde det vara familjefrukost i sängen, d.v.s i sängarna inne hos föräldrarna. Och föräldrarna satt kvar i sängen. Barnen hade morgonrock i frotté. De satt ovan täcket, lillasyster hos pappa, Kicke hos mamma. Så var det alltid. Mammas gosse och pappas flicka. Och det var inte lätt att få gossen att hålla sig någorlunda stilla, bara så stilla att teet stannade kvar i kopparna. I mitten - sängarna stod bredvid varandra - där stod brickan med det rostade brödet, marmeladen och osten. Oftast också honung från den egna skörden.

Théet dracks ur vitt porslin med ett mönster av blåa streck, som bildade ett rutnät. Den ena koppen efter den andra försvann efter att ha blivit krossad i disken eller tappad av fumligt barn. Slarvigt hette det, men det var ju inte avsiktligt utan bara barnsligt fummel och helt oavsiktligt. Högst förlåtligt, alltså. Men sockerskålen diskades inte lika ofta så den klarade sig igenom flera generationer thé-koppar.

Till Lucia var barnen utklädda till Lucia och stjärngosse. Kicke tyckte det var besvärande för det skulle filmas då också. Men man tågade in i alla fall. Dessförinnan hade det varit ett väldans tisslande ute i köket med alla förberedelser. Vid det stora intåget i sängkammaren stod pappa bakom kameran och mamma satt i sängen. Det var då pepparkakorna debuterade för säsongen. Så det blev extra smuligt i sängarna. Men högtidlig, intim familjehögtid var det. Som det skall vara. Men det uppskattade Kicke först långt senare.

Det var naturligtvis stearinljus för hela slanten, för Luciakrona med batteridrivna låtsasljus hade inte kommit ännu. Därför fick det iakttas utökad försiktighet. Speciellt med stjärngossen, som vinglade omkring med sitt enda ljus med hemmagjord manschett. Det var detsamma på julen. Barnen hade en egen barngran med sådana där riktiga ljushållare i mässing. De klamrade sig fast på grangrenarna med sina fjädrande klämmor. Och i hållarna satt det Liljeholmens smala ljus. Det var lite vingligt så stearinet droppade. Ljusen kom i paket av lite kraftigare blått papper och med en gul, gammaldags etikett på. Den blev senare utbytt mot en vit. Men det kraftiga blåa papperet behöll man. Det var de välkända paketen från Liljeholmens Stearinfabrik.

Det var alltid roligt att vakna på juldagens morgon. Då hade barnen årets julklappar att sätta igång att leka med. Det var i allmänhet en intensiv dag. Så på Annadag jul, med ännu en sovmorgon, var man ganska slö. Ett år vaknade bägge syskonen med vattenkoppor. Jojo ! Sysselsättningen var dock ordnad med alla julklapparna. Det innebar egentligen bara en utvidgad period av lugn för föräldrarna. Så nog blev det något av en julhelg.

"Det börjar bli dags

att njuta den tid,

då alla färger är som vackrast.

Så låt det bli höst,

vad rör det väl mej ?

Så länge din varma kropp pulserar ..."

                                     (Björn Afzelius)

På söndagen skulle hela familjen vägas. Inte på en gång dock, men den ena efter den andra. Och pappa skulle skriva i sin almanacka hur mycket var och en vägde just den söndagen. Det skulle han göra varje söndag, Och det skulle kommenteras hur mycket barnet ökat i vikt. Oftast hette det att barnet "ätit duktigt" för att bli "stor och stark". Det var visst viktigt.

Själva vägningen gjordes på en stor grön balansvåg. Allra först skulle den justeras så, att den visade noll, då den var obelastad. Sedan skulle vi kliva upp den ena efter den andra för att bli vägda. Man gjorde först en grovinställning på tiotalet kilon med den större vikten. Så skulle vågen balanseras ut med en mindre vikt. Den sköt man fram över skalan tills vågen slog jämt. Då kunde man avläsa sin vikt på hektot när. Sedan skulle man rapportera vikten till pappa. Han noterade den i sin almanacka. Sedan jämförde han med vikten en vecka tidigare. Och kommenterade.

Så här skulle det gå till varje söndag morgon. Det var en procedur, det var en ritual och det blev till en vana.

Händelser

"Bättre en liten skrynkla i själen

än ett slätstruket liv."

                            ( Cajsa, Alfvengrens toppenväninna)

Busbadarna

När det blir vår, så nalkas sommaren. "Och nu står det inte på förrän sommaren är här" hörde barnen de torrpratande vuxna filosofera. Sommar alltså. Då kan man bada. Sagt och gjort. Det var bara att tåga iväg. Och inte fråga eller berätta för någon av övervakarna vad planer man hade. Det skulle bara bli bråk, för det blev det ju jämt, när de skulle hjälpa till och avgöra vad man skulle och inte skulle, vad man kunde göra och inte kunde göra.

Kicke och Skruttan Luntan tågade alltså iväg till Bysjön för att bada. Dit var det inte långt. Alldeles där i svängen vid bron, nedanför templet, skulle nog bli bra. Så där satte de igång att kasta kläderna för att bada.

Det måste ha passerat någon vuxen, som kände igen paret, för larmet gick till Kickes hem. Mamman ryckte som vanligt åt sig Kickes lillasyster och kastade sig i bilen för att infånga rymlingarna. De befann sig på angiven plats och fick avbryta det som just skulle till, det första doppet för den säsongen.

"Aldrig får man vara ifred !"

Men ute vid stugan var det om sommaren ett intensivt badande. Som de flesta barn upplevde Kicke att föräldrarna kommenderade honom och lillasyster upp ur vattnet just som det blivit skönt att vara i. Och så skulle badbyxorna av med en gång. "Annars kan man bli steril !" Vad nu det var för något. Det var säkert bara för veklingar och innesittare. Och det var verkligen inte vad Kicke var eller vad han ville bli ! Så det brydde han sig aldrig om !

Tjuvar !

Kicke har aldrig egentligen varit harig av sig. Sålunda var han mycket för sig själv. När mamma gick till affären, var det därför inte nödvändigt att han följde med. Han var ju så mycket på egna strövtåg och utflykter att några problem att vara ensam hemma, det hade han aldrig.

Tiden gick alltid för fort och räckte aldrig till. För fantasin skenade oftast. Och då tänker man mycket. Och då går tiden fort. Ensam i hemmet på Trädgårdsgatan lekte Kicke i barnkammaren. Den låg vägg i vägg med köttaffären. Därinne kunde man höra charkuterijobbandet. Och man hörde dörrklockan, när kunderna kom och gick. Barnkammaren gränsade också mot korridoren, som ledde fram till den invändiga trappan upp till lägenheterna i andra våningen.

Vid ett tillfälle kom det några karlar in i den där korridoren. De var på väg upp till någon av lägenheterna. Vad Kicke inte visste, var att det var televerkare. De var lite upprymda och pratade därför högljutt sinsemellan. Någon måste ha sagt något roligt, för när man passerade där i korridoren, var det en som lade upp ett skratt. Samtidigt slog han med näven i väggen. Grabb-fantasin på den andra sidan väggen, inne i barnkammaren, ja den fantasin skenade genast iväg.

Kicke hade omedelbart situationen klar för sig: det var tjuvar på väg att bryta sig in. "Och jag som är ensam hemma", tänkte han. "Här gäller det att agera raskt och larma någon ansvarig." Men den närmast ansvariga, mamman, var i affären längre bort på gatan. Alltså öppnade han blixtsnabbt fönstret i barnkammaren - utgången var ju blockerad av tjuvarna - och hoppade den där en-och-en-halv metern ned på gruset. Det var ingen tid att förlora, så flykten skedde i strumplästen. Det bar av i sprintertakt bortåt gatan och in i speceriaffären, "Einars Livs".

Tjyvar", skrek han inne i affären. Modern hade, när han kom inrusande i affären, trott att det minst brann hemma. Beskedet om att det huserade tjuvar där tog hon med upphöjt lugn och milt överseende. Så gick man lugnt tillsammans hem och konstaterade, att ingen hade brutit upp vare sig dörr eller fönster. Det enda, som var öppet, var det fönster, genom vilket den snabbtänkte och rättrådige skyndat efter förstärkning.

Koks och Stryk

Det är inte alltid så lätt att ta sig fram i trafiken, när det vimlar av gamlingar. Unga bilförare såväl som cyklister har en helt annan körstil än dessa gatornas och vägarnas slamkrypare. Kicke hade som alla andra, för en gångs skull alltså, en stilig racer-cykel. Med den rasade han omkring på gator, vägar och stigar, ja överallt, där det gick att ta sig fram. Upp på trottoaren skulle det gå också ibland. Det fanns två olika metoder att ta sig upp på den utan att få punktering. Man kunde först och främst köra på någon därtill avsedd uppfartsramp. Den bestod av asfalt, som hade lagts intill själva kantstenen så att det bildades som en ramp, om än lite brant. Det gick att snedda upp på trottoaren med bibehållen hög fart.

Den andra metoden att undvika punktering gick ut på att liksom klättra upp. Då gjorde man ett ryck i styret just när framhjulet kom fram till den vassa kantstenen. Sedan hoppade man liksom till och försökte få med sig tramporna för att lyfta cykeln. Det skedde då bakhjulet var alldeles invid kantstenen. Ibland lyckades manövern, andra gånger fick man rätt och slätt punktering. Grabbar har inte alltid haft lätt att förklara mängden punkteringar för sina arga föräldrar. Detta är förklaringen.

Metoden att avsiktligt få punktering är att bara köra rätt på trottoaren. Då hugger kantstenen obevekligt hål i bägge däcken. Kicke hade alltid bråttom. Så den där gången, när han hade bestämt sig för den förstnämnda metoden, den att i hög fart snedda upp på trottoaren, så kom det en cyklist i vägen. Kicke hann nätt och jämt förbi, dock inte helt, innan han skulle upp på den där rampen. Han kom då att skära in precis framför kärr ... damen som kom cyklande med barn i barnsadel och iklädd ljus sommarkappa.

Det kunde bara gå på ett sätt. Den delvis omkörda gick i marken med en skräll. Kommen på benen skrek hon efter illgärningsmannen: "Hur bär du dig åt egentligen. Kom hit ska du få ett kok stryk !" Koks hade han hört talas om. Det var det han trodde hotet innehöll. Det lät avskräckande om än något konstigt i det där sammanhanget.

Ett kok var alltså måttet stryk som utlovades. "Undras hur mycket det kan tänkas vara", for genom pojkskallen. Det verkade vara alltför mycket för honom i alla fall. Så han försvann som en vessla. Men ett vittne pekade ut förövaren och angav hans hemadress etc. Så det blev efterräkningar. Själva notan för kemtvätt av sommarkappa fick Kickes pappa betala. Kicke fick själv gå och ringa på hemma hos den omkullkörda, bocka artigt och be om ursäkt för sitt tilltag. Pappa var med och kontrollerade "att det utfördes. Att det bockades och bads om ursäkt alltså.

Fy, vad den inlärningsmetoden är effektiv !

Stinkbomben

Småkillar vill ju gärna vara till lags, när de får vara med de större killarna i ett gäng. Något annat törs de inte inför hotet att inte få vara med. De förstår inte riktigt vad de större killarna håller på med heller.

Det var någon av de större killarna, som hade kommit över en så kallad stinkbomb. Sådana säljs som skämtariklar. De består av en glasampull, som innesluter en vätska. När den slår mot något hårt, så krossas den. Ut kommer den där vätskan och reagerar kemiskt med att bilda s.k. nitrösa gaser. De luktar illa, rentav hemskt. Mot ett stengolv krossas ampullen helt säkert. Kickes kompisar stod och tryckte utanför köttaffären. Man hade noga planerat var en stinkbomb skulle kunna komma att ge god effekt. I köttaffären naturligtvis ! Det gällde bara att få någon av småkillarna att ta på sig själva inkastandet.

Kicke utsågs att utföra vad ingen annan tordes ta på sig. Han var alltid störst till växten bland jämnåriga. De jämnstora var alla äldre än han själv. Därmed hade de ett övertag i mognad. Och de kunde därför luras. Sagt och gjort, stinkbomben kastades in i köttaffären. Där var det stengolv, så ampullen gick i tusen bitar och gaserna gick ut i luften.

Det blev ett himla liv naturligtvis. De nitrösa gaserna, som utvecklades av ammoniaken i glasampullen, spred sig i lokalen, köttaffären. Och det luktade minst sagt pyton ! Nu insåg ju personalen snart att det inte var Kickes idé. De hade förstått vem rötäggen var. Och rötäggen hade i sin tur förstått det, så de höll sig undan. De fick väl själva lukta på sina bomber för det blev inte något mer stinkbombkastande den dagen.

Personalen i köttaffären var naturligtvis upprörd. Föreståndaren, som kände gossen, förövaren, var dock ganska överseende. Han insåg vem som egentligen låg bakom tilltaget. Men han ville att gossen skulle förstå och inse att det var fel att göra det där ofoget. Själv stod han ut med saken, för det låg inget ont eller illvilligt bakom. Och han fortsatte därför att kalla Kicke för "Krickeling". Det anspelade på seriefiguren Krickelin. Så de var fortfarande vänner. Det var tydligt. De behövde inte prata något mer om saken. De visste var de hade varandra ...

Och de äldre pojkarna fick väl bara tillrättavisning. Bara ... ! Om ens det. För de smet ju. Fegt var det ! För man skall stå för det man gjort. Även om det inte är helt bra. Det fick Kicke lära sig.

Staten

Kicke var alltid frågvis. Det fick inte finnas något okänt eller odefinierat. Då blev han osäker. Och han ville så gärna veta och förstå. Så när den där lastbilen kom till köttaffären med varor, var han på chauffören med frågan: " Ä dä din bil ?" Och det var verkligen ett tjockt l-ljud i "bil". Som för att markera frågetecknet. Och understryka kravet på att få veta. Nej, det var inte hans bil. "Vems bil ä-lä, då ?" Den gossen gav sig inte så lätt. "Det är statens !" Jaha, ja, det var ju klara besked. Inte för att Kicke visste vem den där staten var, men det kunde han ju fråga mamma om. "Staten", upplyste hon, "det är vi, det !" Det var ju märkligt. Det måste betyda att det var vi, som ägde hans bil, eller hur ? Jaja, det skulle nog komma att klarna så småningom. Han fick nöja sig med det här beskedet tills vidare. Men nog var det märkligt. Någons måste ju bilen vara.

Köttbilen gick vidare till Falerum. Och dit kunde man få följa med fram och tillbaka. För bilen passerade Åtvid på tillbakavägen mot Linköping. Och det hade andra killar fått göra före Kicke. Så det visste han. Nu var det hans tur att utverka få-åka-med-et.

Det var hemskt spännande att få åka med till Falerum. Sitta på det där breda sätet på högra sidan bredvid en, som körde i jobbet. Att det var i jobbet tänkte nu inte Kicke så särskilt mycket på. Alla vuxna höll ju på med någonting. De jobbade alltid. Kicke också. Och hans jobb det kunde vara nog så jobbigt.

Hans jobb var ju leken, förberedelsen för det vuxna livet.

Hundauktion

Under Kickes uppväxt var det radion, som var det stora underhållningsmediet. Om det nu var någon särskild underhållning då i början av 50-talet. Jodå, Povel Ramel var igång redan då. "Far, jag kan inte få upp min kokosnöt" var ett paradnummer, som verkligen gick hem hos barn. Och hos en del vuxna också, för den delen. Kickes pappa hade köpt skivan. Det var en stenkaka. Men då kallades inte stenkaka för stenkaka, utan bara för "skiva". Man hade inte heller börjat säga "platta". Det fanns bara en sorts skiva. 78 varv per minut snurrade den. Så den kallades för "78-varvare", när det småningom kom så kallade "45-varvare". Dessa var av plats. En del var till och med genomskinliga. Sebare kom LP, "long play". De var också av plast. Kicke häpnade, när han såg Svante avsiktligt släppa en LP i golvet. Den var med Louis Armstrong. "Vad skall hans föräldrar säga ?" hann Kicke tänka medan den föll. Men den höll. Föll och höll. Att tappa en skiva i golvet var annars liktydigt med godnatt, gråt och tandagnisslan, bannor och annat hemskt. Nu kunde Svante se Kicke hissna, när han släppte skivan i golvet. Imponerande var det med den där nymodigheten.

Svante var ett par år äldre än Kicke, son till bokhandlare Bergsbo och något bortskämd. Han var yngsta barnet, nämligen. Pappa bokhandlarn hade imponerat på Kicke med att springa/hoppa ut på stugtaket från den stora stenen, när familjerna umgicks där ute vid sjön Örn om sommaren.

En annan melodi var: "Vad tar ni för valpen (där i fönstret)". Det var visst Alice Babs, som sjöng den. Men det tycktes inte vara många vuxna som uppskattade den, trots att den verkar harmlös så här i efterskott. Vilket fönster var det egentligen, som den där hunden satt i ? Kicke föreställde sig att det var i något av fönstren i det hus där tant Agda och farbror Arne Fredenmark bodde. De bodde på övervåningen i samma hus som Agerbos. Det var familjen med en yngste son, som inte gillade blodpudding, och med en äldste son, som drattade i kanalen.

Var det så nödvändigt att sjunga flera verser om det där att man ville ha hund, att den var så söt och att man kunde betala vad som helst för den ? Var det inte bara att gå in och köpa hunden, om man nu så gärna ville ha den ? Hur mycket den kostade fick man inte veta. Men Kicke ville aldrig ha hund, så han undrade inte. Det gjorde säkert många andra hund-längtande ungar.

Radhusdalen

"There will be sunshine after rain

there will be laughter after pain.

These things have always been the same.

So, why worry now ?"

( Mark Knopfler )

Till detta område flyttade Kicke efter det första skolåret. Det var ett nybyggt område med tvåvånings radhus, därav namnet. Det låg på andra sidan järnvägen och det var långt bortom det normala i samhället på den tiden. Förbi Radhusdalen drogs en landsväg i delvis ny sträckning.

Det här var efterkrigstid, inte alltför långt efter kriget, så aktiviteten var hög inom byggnationen. Det gällde både hus och vägnät. Landsvägen byggdes med ömsom bortsprängning och ömsom utfyllning. "Berg sjunken, djup stån opp" sjöng Kicke i morgonsamlingen. Det var förstås det där vägbyggeriet, som åsyftades tänkte han ! Efter sprängningarna kunde skaran av nyfikna grabbar klättra omkring bland granitblocken och plocka sprängtråd. Den samlades ihop i en härva i en papperspåse. Och den räckte till elektriska kopplingar i flera år.

De sträva granitblocken luktade fränt av dynamiten, som sprängt berget i stycken. De var vassa. Man kunde lätt skära sig alldeles förfärligt på de där vassa kanterna, som bildades när berget bringades att rämna. Men det var härliga grottor att springa och gömma sig i. Det är klart att det var livsfarligt att springa omkring där bland granitblocken. De kunde när som helst ha störtat in och krossat pojkarna, där de drog fram som stråtrövare. Men ingen gick åt i alla fall. För levande därifrån, det kom de.

Sprängde, förresten. Det gjorde det ju i magen när man hade cyklat på dam- eller tjejcykel - och råkat halka på tramporna. Då var det fritt fall ned till ramen. Det brukade svartna för ögonen, kvälja en stund och därefter övergå i kramp i magen. Det gick för övrigt att uppnå nästan samma effekt på en pojkcykel. Den har en horisontell stång och fallhöjden blir mindre. Och man överlevde det lättare ! Med en damcykel tillkom det en speciell komplikation. Det var så att benen drogs in under tramporna. Knäna skrapade mot marken. Hade man otur bestod den av asfalt. Smärtorna och kramperna i nedre magen gick småningom över. Men knäna ! De behövde plåster och gjorde ont i veckor. Och ärren försvann aldrig.

Det fanns olika typer av asfalt också. Som den där grovkorniga, som tycks bestå av grovt grus överdraget med en svart massa. Den fungerar som ett super-sandpapper och gick i stort sett direkt in på den arma knäskålen.

Sprängtråden, som plockades ihop under de där åren, den räckte, som också framhållits, i flera år. Ja, den fanns väl fortfarande kvar, då den där sprängkänslan infann sig. Den där värkande stelheten infann sig, och detta var ett flertal år senare, då den unge mannen varit tillsammans med någon tjej, men inte just mer än så. Och då begriper alla, som passerat det där stadiet. Och det är det många killar, som gjort ...

Radhusen var längor av sammanhängande hus. De hade två våningar och källare. Det fanns till och med ett rum med egen ingång. Det kallades för uthyrningsrummet. Där bodde ett tag lillasysters skolfröken. Mycket praktiskt. Men den där killen från Gotland, Jan-Erik, han bodde så att säga inne hos familjen. Ja han var inneboende.

Baksidan av radhuset vätte mot skogen. Det var den vägen Kicke fick ta om söndagsmorgonen. Då gällde det att osedd ta sig iväg till söndagsskolan. Det var ju inte tufft att gå i söndagsskolan, så de som gick där blev ordentligt retade för det. Det var bara för Kicke att smyga sig dit.

Annars kunde man helt öppet delta i en del andra mera spektakulära möten som försiggick där i Radhusdalen. Radhusen hade ett helt källarplan. Det fanns också en samlingslokal där. Och vad var det som samlades där. Jo, Radhusdalens ungar lockades dit av de så kallade "Smyrna-grisarna". Vad var nu detta ? Jo, Filadelfia, som det vanligen hette, hade sin högborg, kallad "Smyrna", nere i samhället. Men man tänkte sig att öppna filial för att värva proselyter. Det gjorde man, det vill säga öppnade filial. I Radhusdalen.

Smyrna-filialen kom att bli belägen i källaren av den radhuslänga, där Kicke bodde. Där samlades ungarna under ledning av något som kallades predikant. Och det gjorde han också ! Predikade alltså. Det var en predikan väldigt olik prästens i kyrkan. Men ändå med ett budskap, som inte gick att ta miste på. Dessutom var han ung, stilig, hade ljust lockigt hår (som man skulle). Och han spelade dragspel. Och sjöng ! Så läste han historier. Det var en populariserad variant av Nya Testamentet. Det lät spännande det han läste. Det var lite mera tryck i hans historier än i de där söndagsskoleberättelserna !

Predikanten med det ljusa lockiga håret läste först en berättelse. Så vidtog ett slags förhör - som i skolan - vid vilket man kunde få poäng. Dessa poäng kunde sedan omsättas i pengar, så det blev riktigt lukrativt. Kortminnet var det inget fel på hos Kicke. Så han tjänade pengar.

Det fanns en lustig familj i området. Barnen var väl på gränsen till efterblivna som man sa. Utvecklingsstörda skulle det komma att kallas senare. Föräldrarna var liksom lite tröga. På söndagarna (var det söndag ? Ja, det var det för det var den enda dagen gubbarna var lediga från arbetet på den tiden) såg man fadern cykla omkring barfota. Det var under den varmare årstiden. Han var då ute för att leta reda på något av sina många barn.

Sonen Lars, i den lustiga familjen, var med på seanserna i radhuslängans källare. Det förekom förstås en del bus, eftersom det inte skedde någon utgallring av odågor. ( Kicke hade i så fall blivit bortgallrad redan i den första omgången. ) Även Lars lockades med i detta bus. Men då sa predikanten: "Inte ska väl du busa Lars, du som är frälst !" Det där lät ju märkligt. Så Kicke begärde förklaring till ordet "frälst" hos modern, som förstod vad som försiggick och genast förbjöd vidare andlig spis av den sorten.

Det var ju synd att Kicke inte fick vara med längre i källaren. För det gick att tjäna pengar på den där verksamheten. Det var bara att lyssna uppmärksamt under uppläsningen. Sedan kunde man återge de där relativt oskyldiga bibliska berättelserna eller svara på predikantens enkla och ledande frågor. Det var det som var själva taktiken i den där poängjakten. Den kunde resultera i någon femtio-öring eller rent av en blänkande enkrona. På den tiden hade väl Kicke sådär 25 öre i veckan som veckopeng. Så det var en ansenlig summa, som stod på spel där nere i källaren under poängjakten.

Kerstin och Gullvi var flickor, som bodde i Radhusdalen. Kerstin gick i Kickes klass, Gullvi två klasser under. Hon kom att gå tillsammans med Kickes syster. De fick inte följa med på barnteatern, som Kicke och hans klasskompisar åkte för att se. Och det var Nalle Puh, som skulle ses. En favoritpjäs för barn. Men en del barn fick alltså inte följa med. Mycket konstigt tyckte Kicke. För barnen själva ville nog. Det förstod han. Men deras föräldrars inställning förstod han då rakt inte. Ville föräldrarna inte sina barns väl ?

Kickes mamma försökte förklara det där med att en del människor var religiösa. Det var inte så lätt för gossen att föstå. Men det gick inte att förstå sade mamman. Det var bara så att för dessa människor var vissa saker "syndiga". Konstigt ord tyckte gossen. Men att det var något fult det förstod han. I varje fall för vissa manniskor. Och alla människor var tydligen inte lika. För Kickes föräldrar tyckte inte att teater var synd. De sa att det var roligt.

Syndigt var också de religiösas omdöme om all underhållning. "Det känns konstigt det där att Gud och/eller Jesus inte skulle gilla att man hade roligt", tänkte Kicke. Men "var och en blir salig på sin tro" sade Kickes mamma. Och det fick de hålla på med så länge de bara gitte tänkte Kicke. Men han visste inte vad han skulle tro om de religiösa.

Men Kerstin och Gullvi fick alltså inte följa med på barnteater. För det var roligt det där med teater. Därför måste det bekämpas, det där nöjet. Det var detsamma med att gå på bio. Hu då, en sådan synd ! Och de där flickorna fick inte klippa håret. Så därför hade de håret i knut eller fläta. "Tyckte Gud mer om flickor, som inte klippte håret ?" Det är inte underligt att sådana tankar dök upp i gossens huvud. Hur skulle han kunna förstå sådant påhitt ? Och deras pappa drack inte pilsner. Den var nog inte i Guds smak den heller, eller ? Men Kickes pappa och farfar drack både öl och snaps bägge två. Det visste Kicke. Och både pappa och farfar gick ändå i kyrkan. Den vanliga alltså.

Farfar hade en del sådana där griller han också. Han avrådde å det bestämdaste från att spela kort på helgdagar. Han var naturligtvis inte road. Men det var en annan sak. Han använde de religiösas argument. Det kändes inte riktigt; oschysst skulle en "ungdom" ha uttryckt det.

Landskapen

"Land skall med lag byggas."

( Carl XV )

Östergyllen

Det var här som Kicke föddes och bodde sina första år. Född i residensstaden Linköping flyttade han med familjen till den moderna industriorten Åtvidaberg. Det var ett samhälle med gamla industriella traditioner, med bruksanda skulle man kunna säga.

Typiskt för naturen i Östergötland är variationen. Här finns vidsträckta bergsområden, söndersprängda av vackra sjöar. Slättområden täcker stora ytor. I gränslandet däremellan ligger ekhagarna.

På de stora slätterna i den mellersta delen av landskapet produceras all den säd, som utgör ett väsentligt bidrag till Sydsveriges rikliga jordbruksproduktion. En riktig kornbod skulle man kunna säga om slättbygderna i centrum av Östergyllen.

De öppna fälten visar den självklara storslagenhet,som förknippas med Östergötland.

Men detta landskap består inte bara av stora områden med slätter och skogar. Överallt är det söndersprängt av en mängd sjöar. Många av dem är vidsträckta. Boren, Roxen och Glan bildar ett bälte i den norra delen. Men det var inte Kickes hemtrakter. I den södra delen finns sjöar som Åsunden och Sommen. De spränger isär de mer kuperade områden, där sjöarna dominerar landskapsbilden.

Rakt genom sjön Åsunden byggdes Råsö bro. Den liksom delade av Åsunden i två delar. Där vid något av brofästena kunde man stanna och bara njuta av utsikten över land och vatten. Vid flyttningen från Åtvid till Småland stannade familjen just där för att avnjuta den medhavda lunch-korgen.

Att korsa Åsunden var som att lämna Östergyllen bakom sig. Det var som att överskrida en gräns, fastän den inte går just där. Sommen är en märklig sjö med alla sina öar och fjärdar. Den ligger i gränslandet mot Småland. Den är antagligen mer land än vatten på grund av alla öarna, vars sammanlagda yta kanske är större än sjöns.

Småland

Det har sagts att detta landskap är bara "en, sten och gärsgård". Det är inte sant men ganska betecknande för den allmäna uppfattningen om landskapet. En lika vanlig uppfattning som den, som betonar de mörka skogarna.

Östergötlands ekhagar motsvaras i Småland av hagar med enbuskar. Visst finns det stora skogsområden, men en stor del av landskapet, den norra delen självklart, är inte helt olik södra Östergötland. Egentligen har dessa gränstrakter mycket gemensamt och det finns ingen egentlig eller naturlig gräns.

Kicke flyttade med familjen från det industriella Åtvidaberg till en militärdominerad småländsk småstad. Det var ett extremt byte, från bruksort till skol- och militärstad.

Där fick han småningom erfara att smålänningen är arbetsam och sparsam, snål och försiktig. Precis som det är sagt. Det var en klar skillnad från den mer öppna och präktiga östgötska stoltheten. Den hade Kicke fått med sig från Östergyllen. Nu hade han blivit smålänning. Vad månde bliva av en gosse med dessa märkligt blandade bakgrunder ?

Honung

"A taste of honey is sweeter than wine."

Kicke blev en gång stucken av en geting. Eller möjligen av ett bi. Och det var i läppen. Kickes pappa hade biodling. Trots det kunde Kicke inte skilja ett bi från en geting. Bina bodde i kupor, det visste han. Getingar byggde själva sina bon. Och man odlade bin. Pappa hade sina bikupor i Örsäter.

Så det där med biodling var välbekant för Kicke. Nästan varenda söndag var han med pappa ute vid Örsäter för att se till bina. Det hade liksom alltid funnits där, det där med att sköta om bina. De bodde i tio olika kupor, som stod i en lång rad och var vända åt söder. Det skall vara så, för då känner bina på sig hur mycket klockan är. De blir väckta av vårsolen också, när de vaknar efter sin långa vintersömn. Kuporna fanns på en bondgård. Den hette Örsäter.

Kuporna var binas hem. De var som små hus och hade tak av tjärad papp. Det såg mysigt ut och det utstrålade ombonat hem. Det såg ut som om bina bodde på Bigatan 1 till 10, för varje kupa hade en siffra ovanför ingången. Denna kallades för fluster. På vintern var det stängt, men annars startade och landade bina där när de var på väg ut och in i det ombonade hemmet.

Därinne bodde bidrottningen med sina drönare. Och med alla arbetsbina, som hade sådant jobb med att flyga runt och hämta nektar från raps och ryps. Anade de inte, att allt deras slit med att lagra mat skulle vara förgäves ? De lagrade maten, den insamlade nektarn, i vaxskivor med sexkantiga hål. Det skulle följas av att man gjorde honung av alltihop. Bina fick något annat att leva av istället, men vad det hette har Kicke glömt. Så var det varje år.

Mot hösten skulle bina rökas ut för att man ostört skulle kunna lyfta ut vaxkakorna. De dignande nu av råhonung. Vaxkakorna sattes i slungan. Det var så man kom åt honungen. Kicke fick veva slungan och pappa tog hand om råhonungen, när den sakta rann ut genom pipen i botten av slungan.

Bina röktes ut ur kupan med rök från brinnande torv. Den stoppade man i en plåtkruka, som kopplades till pusten, en slags bälg. Så tände man på torven. När den brann bildades det en grå, tjock rök. Bina flydde ut ur kupan och surrade oroligt runt i närheten. Höll man sig inte undan kunde man få sig ett stick. Inte pappa förstås, för han hade klätt sig i full skyddsdräkt. Den täckte huvudet med en slags hatt med visir. Det såg ut som en rymdman kommit från en annan planet för att råna bisamhällena. Men om rymden visste varken pappa eller gosse något ännu. Det var väl minst 15 år innan den där svenskättlingen skulle landa på månen och minst 10 år innan rymdäventyren blivit nyhetsstoff. Med tät klädsel var det ingen risk att pappa skulle bli stucken av bina, när han lyfte ut vaxkakorna med honung.

Kickes mamma röjde en gång bland gamla grejer i bastun i det där huset, som föräldrarna köpt först långt efter det att barnen var utflugna. Kickes pappa var då borta sedan några år. Mamma kom ut ur bastun med något i handen. Hon såg ut som ett stort frågetecken: "Har du nån aning om vad det här kan vara ?" Hon höll fram en bytta med något mjukt brunt inuti. Sonen behövde bara en snabb titt. Hon hann säkert dra slutsatsen att han skulle svara ett kort nej. Men icke. "Det där ja. Det är torv, som man röker ut bina med !" "Vet du det ?" Det var inte att missta sig på hennes förvåning. Inte trodde väl hon att hon hade en son med sådana insikter i biodling. Men har man sett den där proceduren med rökning och själv deltagit i honungsslungandet, ja då glömmer man det inte. Så Kicke visste.

Biodleriet låg alldeles i utkanten av gården och i kanten av fälten. Om försommaren vajade de gula av raps och ryps. Det var inte många som kunde skilja raps från ryps. Men Kickes pappa han kunde, för han var tjänsteman på Centralföreningen. Där sålde han utsäde till bönderna runt Åtvid. Och alltid skulle han fråga folk om de visste om det var raps eller ryps ! Det gjorde han när vi var ute och åkte bil på försommaren. Då åkte man mellan rader av gula fält. De blommade just på försommaren just som skolan hade slutat.

doften från de gula fälten, antingen de nu bar raps eller ryps, var så uppfyllande och bedövande. När man drog in andan kom hela härligheten liksom in i en. Friskare doft kan inte ha funnits. Det var som om varenda raps-/rypsplanta var alldeles renskurad och fri från åkerns damm. Lukten kom liksom direkt från själva växten. Den var så intensiv att man undrade varför den inte tog slut redan efter några timmar.

De där vajande vida fälten är typiska för landskapen i södra Sverige. Inte minst för landskapen kring Vättern, Östergötland och Västergötland. Under några veckor på försommaren domineras de fullständigt av det där gula. Det östligare av de två landskapen, också kallat Östergyllen, var Kickes hemlandskap. Och det var något alldeles speciellt med det. Mest genuint av alla landskapen i Sverige. Mest äkta. Finast. Och då är Småland inberäknat.

"Jag trivs bäst i öppna landskap

där vindarna får fart.

Där lärkorna står högt i skyn

och sjunger underbart."

( Ulf Lundell )

Och aldrig var det någon som såg skillnad på raps och ryps. Det var inte ens säkert att de hört talas om annat än bara rapsvarianten. Men det hörde liksom till att det skulle frågas. Kicke kände det där på sig. "Nu kommer strax det där om det är raps eller ryps", tänkte han ofta där i baksätet på pappas blå Renault CV4, som de åkte omkring i på den tiden. Han hade visst flera stycken sådana bilar i rad också. Innan det blev dags för den första PVn, som vi sa. Det betydde egentligen Personvagn men användes som förkortning för Volvo PV. Den första var en grå 53:a. Den grå färgen var den vanligaste.

Råhonungen var lättflytande som sirap. Efter slungningen skulle den behandlas för att bli till sådan honung, som köpes i affär. Då hade den också tappats i glasburk, som förseddes med gul-blå etikett och ett smalt band i samma färger över locket. Som ett sigill. Det gick nämligen inte att öppna burken utan att ha av bandet. Vi barn fick hjälpa till med påklistringen. Det smakade gott att slicka och klistra, men efterhand blev man trött i tungan. Och den blev torr.

På etiketterna stod det pappas namn. Det var bina och vi som hade gjort honungen. Kicke kände sig delaktig när han läste "K-E. Sundström" på etiketten. Godast av allt var att äta honungen på rostat bröd. Egen honung. Som Kicke hade hjälpt till att slunga.

Till början

Avdelning 2: "Hemmavid"

Mamma

Stövlar i lera

Fettisdagsbullarna

Vad man har körkortet till

"Uppfostran"

Pappa

Förmaningar

När de vuxna har fest

Att säga och inte säga

Inte

"Personer ur minnets galleri"

Mormor

Aja

Morfar

Farbror Julle

Farfar

Kungen

Morbröder

 

Mamma

Kerstin var sjuksköterska till professionen. Det vill säga hon hade varit det innan hon drabbades av sitt första barn, Kicke. Då var det slut med förvärvsjobbandet det för sisådär tolv-tretton år. Och hon var en typisk hemmafru till en tjänsteman i efterkrigstidens Sverige. Allt uppoffrande för barn och familj och med husbonde som hade mycket lite intresse för hem och dess skötsel.

En mamma sköter sin son. Så ock Kickes. Ett av hans allra första minnen är från den där tvättningen i handfatet. Barn har väl aldrig tyckt om att vare sig tvätta sig eller bli tvättade. Och efterkrigstidens bad- och och tvättrum höll inte någon högre standard. Så det var inte att undra på att fyrtiotalisterna inte var några större tvätterifanatiker.

Kicke tvättades i handfat. Dusch fanns inte och badkaret stod i källaren. Det var så då. Ute sprang han naken och badade gärna i ett mindre kar av bleckplåt. Det var roligt eftersom det stänkte. Men inomhus var det inte ett dugg skojigt.

Kicke satt i mammas knä och tvättades. Det är ett av de tidiga minnena. Det var trångt och besvärligt för ungen var ju stor till växten till råga på eländet. Handfatet fanns i ett hörn och hade separata kranar för varmt och kallt vatten. Om det fanns varmt vatten förstås. För det gjorde det inte alla veckodagar och i varje fall inte året runt.

Dåtidens sanitära förhållanden var spartanska. Blandventil för att få rätt temperatur på vattnet var minst trettio år borta. Nej, man värmde för det mesta sitt tvättvatten på plattan. Den var i alla fall elektrisk.

Och Kicke skulle tvättas ordentligt. Första barnet är alla föräldrar noga med. Ansikte, händer, stjärt och fötter. Det var minimum. Och med mindre kom han inte undan när han så småningom tvättade sig själv. Så där fanns det inget att hämta ! Därför var han slö med både tvättning och på- och avklädning. Det gick ju inte att komma undan något av det ens genom att göra det själv. Så varför anstränga sig ? Ett första barn blir ju i alla fall väl omhändertaget, uppassat nästan !

Med åren blev hon, den där mamman, ganska luttrad av sonens framfart. Hennes filosofi var att så länge sonen bara inte kom hem och hade slagit ihjäl sig, så var det väl ganska bra. Men det var en ångest att invänta hans nästa påhitt. För nya påhitt var det aldrig slut på. En annan del av moderns filosofi var, att det hon inte visste om av sin sons framfarter, det slapp hon ju oroa sig över; så länge det drabbade bara honom i alla fall. Men det var dessvärre inte alltid så !

Och nyfiken var han den där förstfödde. Kunde fråga om allt.

- Mamma !

- Mmmmm ...

- Dö !

- Ja, vad är det nu då ?

- Kan bilar gå på räls ?

- Nja-ä, tja, jo, mja ...

- KAN BILAR GÅ PÅ RÄLS ?

- Jaa, jo ......

- Men KAN bilar gå på räls ?

Ungen hade vid ett av sina besök i Linköping, med farfar som följeslagare, fått gå till den stora järnvägsstationen för att titta på tågen. Där fanns det också en bil som var ombyggd till dressin. Den hade hjul, som passade på järnvägsrälsen. Den gick alltså på räls. Och det stimulerade den lille ingenjörens fanatsi.

Uppfostringsmetoden var annars vad senare tiders specialister i ämnet skulle komma att kalla "stödjande förälder". Den innebär uppmuntran till eget tänkande och utformning av värdesystem som stöd i livets vindlingar. Det kan kännas ansträngande för uppfostringsobjektet, men leder långsiktigt till ett inte oävet resultat.

Hon skulle komma att ta upp sitt yrke igen, sjuksköterskan, när hon hade skämt bort sina barn tillräckligt - och tillräckligt länge. Då blev det nattjobb på lungklinik för den ansvarskännande "systern", som en gång före kriget hade gått på "Korset". Det var fint det.

Hon kunde börja frvärvsarbeta igen när sonen inte längre behövde daglig omplåstring. Den hade han beståtts under hela sin uppväxttid. Omplåstringen skedde på det sätt som var typiskt för gammaldags skolade sjuksköterskor. Alltså utan pjåsk. Hänsynslöst tyckte Kicke. För när det skulle bytas plåster, skedde det med ohöljd brutalitet. Det gamla plåstret revs bort med ett kraftfullt ryck. Det gjorde ont. Men det hörde till. Det fick göra ont i sjukvården. Skulle göra ont. Annars var det ingen riktig sjukvård. Så såg i alla fall den tidens sjuksköterska på saken.

Stövlar i lera

"From every mistake

we must surely be learning.

Still my guitar gently weeps ... "

               ( George Harrison )

Bengtssons hus och tomt låg i hörnet av Vikingagatan och den långa, vindlande Östantorpsvägen. I Östantorp låg det ett trädgårdsmästeri, precis som i Västantorp på andra sidan samhället. I Östantorp handlade man blommor och annat till blomsterlådor och trädgård. Och till jul var Kicke med pappa där för att handla julblommor. Vid Västantorp byggdes golfbanan. Kickes mamma undrade stilla om det var något att sätta igång med. Nej, det var nog för avancerat och okänt för att ge sig på. Och så blev det inget av med det. Men Hallerströms hade en son, som blev en framstående golfare. Hans föräldrar var bekanta till Kickes. Fadern, Tage, var en riktig spelevink.

Kicke blev biten av golfen först tjugo år senare. Han hade då varit i USA och fått blodad tand för det där märkliga spelet. Det sägs bestå av minst nittio procent koncentration. Och det lär skörda fler dödsoffer än fallskärmshoppning enligt statistiken.

Men vid den här tiden var han definitivt för liten för golf. Modern var nog intresserad, men tyckte det verkade en lite ovalig sysselsättning.

Bengtssons det var tant Greta och farbror Oskar med barnen Olle och Margareta. Den senare var Kickes lekkamrat och begåvades med tillnamnen Skruttan Luntan av sin mor.

Nedanför Bengtssons, på andra sidan Östantorpsvägen, låg grustaget. Det hade sådana där farliga branter, som kunde rasa och begrava dumdristiga småkillar, som tordes utmana ödet. Och det var vi flera om att göra ! Ödet utmanades varje dag.

Alldeles intill grustaget fanns också den där lerhögen. Och det var där stövlarna fastnade en gång. Det skedde efter ett ihärdigt trampande och under stor tillfredsställelse. Det var ett klafsande och geggande kring fötterna. På något sätt var det givet att det skulle gå galet förr eller senare. Men säg den som ger sig i första taget ! Därtill var det alltför spännande. Så trampandet fortsatte.

Vid trampande i blålera, som det här rörde sig om, kommer man allt djupare ned. I varje fall kommer man att sitta mer och mer fast. Därför var det helt logiskt att stövlarna så småningom kom att sitta helt fast. Och det var bara att kliva ur desamma. För där kunde man ju inte bli sittande, d.v.s stående, väntande intill tidens ände. Ur stövlarna var det lätt att komma. För stövlarna satt i ett fast grepp i leran. De satt som i ett skruvstäd.

Sockorna stannade i stövlarna. Barfota blev det något halkigt att ta sig från lermark till den asfalterade trottoaren. På vägen fastnade det en del grus under fötterna, ditlimmat av blåleran. Det var inte mycket mindre pinande än att gå på glödande kol ! Och spatserturen hem kändes lång. Hemmet var ju ända på andra sidan kvarteret !

Väl hemkommen barfota blev Kicke avkrävd besked om vart stövlarna tagit vägen. Något annat än att säga som det var föll honom aldrig in. Att det sedan inte renderade den minsta medkänsla för vad han råkat ut för lyckades han sällan, för att inte säga aldrig, räkna ut. Och det var samma visa varje gång. Det var hemkomst med behov av deltagande. Det möttes med ett kort konstaterande att det bara var att ställa allt till rätta igen. Det var han själv som skulle sörja för det. Puh !

Så det var bara att knalla iväg tillbaka till lerhögen för att hämta stövlarna. Till den hjärtlösa och föga deltagande moderns försvar skall sägas att ungen först tvättades om fötterna. Sedan blev han försedd med andra stövlar och uti dessa ett par rena strumpor. Men reda ut det han ställt till med, ja se det fick han allt göra själv ! Hur gränslöst grymt och orättvist kändes inte denna särbehandling. Det var nämligen vad han trodde det var. För inte kunde väl "alla andra" få en lika sträng och hjärtlöst kärv uppfostran ?

Fettisdagsbullarna

"Som om kärleken står över

arbete och tårar.

Som om tryggheten och värmen

och kamratskapen var värden,

som bara uppstod av sig själv."

( Björn Afzelius )

I andra delar av Sverige kallas dessa bullar, vilka är äktsvenska symboler för fastetidens (fastlagens) egentliga innebörd, antingen för semlor eller för fastlagsbullar. Men hemma hos Kicke hette det fettisdag en dag i veckan under veckorna före påsk. I andra delar av Sverige börjar man med dessa symboler alltför tidigt efter jul. Det var fusk enligt Kickes mamma. Bullarna skulle inte komma fram förrän det var fastetid också enligt almanackan, d.v.s enligt kyrkoårets tidtabell. Och detta utan det var särskilt religiöst i hemmet. Men fuskas skulle det då rakt inte ! Det var inte mycket det fuskades med heller. Möjligtvis var det något barn som försökte komma undan en påtvingad hårklippning, hårtvätt, något bad eller något annat av de vuxnas påfund.

Kickes mamma inhandlade fettisdagsbullar till alla fyra medlemmar av familjen om tisdagen varje vecka i fastan. Således stod det en låg, vit kartong på arbetsbänken varje tisdag. Den väntade på middagen, som dock på den tiden hette kvällsmat. Middag åt man nämligen mitt på dagen. Det var väl först någon gång i början av 60-talet som gamla tiders middag kom att benämnas lunch. Men så var det.

De stod där alltså, fettisdagsbullarna. Och de var frestande i den där kartongen. Och de var avsedda för var och en. Men det var långt mellan middag och kvällsmat. Det serverades nämligen inte mellanmål. Undantaget kunde vara frukt, men det var inte så populärt. Så det blev i allmänhet ganska hungrigt. Så ock denna tisdags eftermiddag. I släptåg hade Kicke som vanligt Skruttan Luntan. Med kamrat i släptåg blir ett barn hemma i sitt eget hem alltid mycket mera dristigt, d.v.s dumdristigt, än det annars skulle vara. Så ock Kicke. Klart att han måste visa att han vågade. Och nu var ju en av bullarna dessutom avsedd för just honom. Och då kunde väl Skruttan inte heller förvägras en ? Nej, det gick inte.

De båda kumpanerna högg alltså in på fettisdagsbullarna. Och det gick nog åt mer än en enda per unge. Alltså blev det inte mycket kvar. De slank in i barnamunnarna alltför raskt för att det skulle gå att hejda.

Som alltid känner ett barn på sig när det gjort något som är fel. Kumpanerna fick alltså lite dåligt samvete och gömde sig därför under balkongen. Eftersom den tillhörde en lägenhet i första våningen ("på första våningen", säger man i Småland) var balkongenen precis så hög, eller snarare så låg, att den var ett passande gömställe för sex-åringarna.

Men modern kände Pappenheimarna och snokade snart upp de till illgärningen skyldiga. Och då var det inte alls roligt att vara sin förälders älsklingsgullunge ! Inte för att det ledde till vare sig våld eller bestraffning. Nej, men den sakliga förklaringen av hur oansvarigt dumt, hänsynslöst självsvåldigt och obetänksamt tilltagset det hela var, räckte mer än väl till för att förvandla hela historien till en minnesbeta för livet. Åtminstone för den från början dristige och imponeringsbenägne härföraren.

Hundar, som vet med sig att de skämt ut sig, sticker svansen mellan benen och ser väldigt skamsna ut i sitt kroppsspråk. Detsamma gäller snorungar, som gjort ofog och blivit ertappade. På färsk gärning var det dessutom, så juridiken var ganska klar i skuldfrågan. Alltså återstod bara att med böjt huvud motta både utskällning och förebråelser. Slutklämmen är svår att minnas. Men antagligen skickades Skruttan hem och Kicke direkt i säng. Den metoden tog vanligen ganska hårt. I varje fall var den lärorik.

Vad man har körkortet till

"Life is what happens to you

while your busy making other plans."

( John Lennon )

I de unga åren kunde Kicke och hans syster inte lämnas ensamma hemma. Det betydde att man var tvungna att vara med också när mamma skulle lära sig köra bil.

Kvinnor och bilar. Kvinnor med växelspak i hand. Kvinnor med ena foten på kopplingen. Och kanske med den andra på bromspedalen. Hur kan en sådan kombination fungera ?

Där satt de stackars förskrämda ungarna i baksätet och hörde motorn rusa på högvarv. Det var långt innan Kicke ens tänkt på en ingenjörsbana. Han förstod ändå att det skulle bli en mindre mekanisk sensation när kopplingen så småningom skulle släppas upp alltför fort och utan känsla. Kicke insåg också att man kastas bakåt i en accelererande bil.

Det blev ett fruktansvärt, eller kanske bara dråpligt, resultat av hela tillställningen. Motorn ömsom storknade av alltför hastigt pålagd last och ömsom rusade, när den hoppade framåt och foten därvid kom att trampa ner kopplingen. Den stackars bilen hoppade fram som en rodeo-häst, som försöker bli kvitt sin ryttare. Men barnen satt inuti bilen och fick därför nöja sig med att kastas runt därinne.

Det här pågick en tid och till slut blev det till ett körkort. Det skulle dessutom fortsättas att köra, försökas växla utan att "borsta tänderna" plus en del andra manövrer, som Kicke aldrig insåg vitsen med.

Det skulle komma att köras i bortemot två år innan körkortet övergick till oanvändning. Det vill säga det åkte fram då och då. Fram ? Jovisst, körkortet är fortfarande i tjänst så här 33 år senare. Det har nämligen visat sig oslagbart som legitimation.

"Det är så bra att ha som legitimation", säger Kickes mamma. Vad får inte barn utstå ? Och allt detta bara för att en förälder skall komma i besittning av en handling, som bevisar identiteten. Och det på en person, som är så väl känd i ortens post och bank, att kassörskan har personens kontonummer i huvudet ?

Pappa

Karl-Erik var tjänsteman i Centralföreningen och så länge Kicke kan minnas en inbiten biodlare. Intresserade sig inte mycket för praktiska sysslor i hemmet utan deltog i diverse föreningsliv i Åtvid. Och det där frimureriet hade han dragits in i av farfar. Det tilltalade de bägge herrarnas fallenhet för det lite fina och förnäma. Deras gemensamma dröm och förhoppning var att det skulle bli tre generationer herrar i östgöta-logen så småningom. De talade tidigt om det. Men det var nu väldigt otaktiskt, för det gav Kicke tid att stålsätta sig mot ett sådant påhitt. Och tack och lov var det för stor åldersskillnad mellan farfar och Kicke för att det skulle hinna inträffa eller ens komma upp till diskussion. Men det skulle inte ha inträffat i alla fall. För det hade gossen bestämt sig för, också ganska tidigt. Inga mystifika dumheter för hans del inte !

Det militära tilltalade också pappa Karl-Erik. Beredskapsåren hade inneburit att han som reservofficer hade befordrats till kapten. Och den titeln använde han också civilt. Det verkade fånigt och bibringade efterkrigsbarnet en känsla av att de, som var med under de där åren, inte riktigt insåg att det hela, vad det nu hade varit en gång, för länge sedan var över. Och att det nu var andra saker, som stod högre i värde än vad som definierades i den militära rangskalan eller tidigare hade dikterats av militärens värderingar.

Pappa var med i FBU, som det hette, Frivillig Befälsutbildning. Där lekte man ibland krig. Man hade övning. Det var roligt. För Kicke fick följa med pappa reserv-kaptenen på de övningarna. Tänk att få åka riktig militärbil ! Det hände till och med att det sköts med riktig ammunition. Och en gång övade man sig i att upprätta postering, d.v.s försöka försvara en viss position mot en inbillad fiende. Då kastade man handgranater. Det var om vintern, så det blev stora hål i snön efter smällarna. Och så luktade det gott av all krutröken, som spred sig, när man brände av massor med lösa skott där i skogen.

"Eld" skrek pappa. Det var han som ledde övningen, för han var kapten. Och på det där kommandot sköt alla som galningar. Vuxenpojkar ! Men kul var det. Och spännande. Det var inte alla 7-8 åringar, som var med om något liknande. Men det fanns en misstänkt saknad av det avslutade kriget inblandad i den där övningen. Den tycktes vara halvt på lek och halvt på allvar. Men kriget var ju så hemskt, så det var nog bäst att vara förberedd. Och då var det nog bäst att de där farbröderna övade sig.

Kicke hade under många år haft mardrömmar efter att ha sett några broschyrer, som delades ut i brevlådorna. "Om kriget kommer" hette en trycksak. Däri stod vad man skulle företa sig om det blev allvar. Det som skulle hända var att elaka angripare skulle fälla bomber över oss. Men vi skulle hinna skynda oss ned i skyddsrummen dessförinnan hade Kickes mamma försäkrat. Först skulle larmtyfonerna hinna varna oss. De där tyfonerna provades varje första måndag i månaden. Det kändes otäckt och kunde kanske en dag bli till verklighet. Om kriget kom. Men då skulle Kicke försöka komma därifrån. Det hade han bestämt sig för. Men vart visste han inte, bara bort därifrån. Han ville inte vara med.

I de där mardrömmarna, som återkom ofta, var allt så hemskt så hemskt; det var larm, tjut och krevader av bomber överallt. Det höll på att spränga huvudet. Men under FBU-övningarna, i vilka Kicke fick vara med ibland, var allt mycket lugnt och stillsamt. Lite spännande faktiskt.

Som en ansvarstagande pappa tog Karl-Erik med både son och dotter på massor av utflykter och evenemang runtomkring Åtvid. Det är väl dokumenterat på både film och stillbilder. Med sitt stora filmintresse och med för den tiden omfattande och avancerade utrustning var det nästan ingenting, som undgick upptagning på fotografiskt medium.

Det var alltid en sensation att kunna visa rörlig film för besökande kamrater och kusiner. Särskilt uppskattat var naturligtvis att få se sig själv. Men Kicke blev snart blassé och drog sig ofta undan då han anade fotografering. Pappan var tidigt igång med färgfotografering. De första filmerna hade dock snart bleknat, för färgtekniken var ännu bara i sin barndom.

Ett av Kickes tidigaste minnen tillsammans med pappa, det var i spritaffären. Då som nu var det staten som hade monopol. Men den där affären var inte som andra affärer. Den var liksom kal och ogästvänlig. Gav ett intryck av att inte vara permanent, bara ett provisorium. Ungefär som de moderna lågprismarknaderna. Det var liksom bara att komma och höämta. Inte gå omkring och se på varorna, bara hämta i en kartong. Det var inte några spännande varor heller för den delen. Det var nästan samma expedierande som i magasinet, där bönderna hämtade sina säckar.

Kickes pappa var ombud för Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Han hade hand om själva abonnemangen. Delade ut var det någon annan som gjorde. Men ibland falerade det. Någon blev utan. Och då ringde man till Kickes pappa. På 585, som man hade som nummer då. Det visst Kicke. Det var ju hans räddning när han gått bort sig. Be någon vuxen ringa på det numret och meddela var han var, för det visste ju i allmänhet den ombedde vuxne. Men inte Kicke. Han bara for iväg dit nyckerna förde honom. Tillbaka kom han för det mesta.

Redan på den tiden var det samdistribution av de bägge tidningarna, SvD och DN, de som Kickes pappa var ombud för. När någon abonnent blivit utan, ringde de till ombudet. Och Kickes pappa fick åka och prata med den där människan, som skötte själva utdelandet, om hur viktigt det var att alla abonnenter fick tidning, rätt tidning också. Hon som skötte själva utdelandet vart en märklig människa.Hon bodde uppåt kyrkan till i något gammalt ruckel. Kicke fick följa med dit när pappa skulle tala med henne. Hon hade en förfärligt hes röst. Och med den sa hon alltid, att kunden hade fått sin tidning och att hon inte kunde förstå varför det klagades. Alltid hade hon "visst lagt en tidning i deras låda". Hon kunde inte förstå vart den hade tagit vägen. Därvid blev det. Det upprepades.

På vintern skulle det åkas skidor. Pappa tog med sig barnen till Sätravallen. Där fanns det flera längdskidspår. Kicke tog "Snöstjärnan", ett märke i silver, som han fick av pappa och som han var väldigt stolt över. De åkte också utför i den stora och branta backen. Det fanns på den tiden ingen lift, så det var bara att gå upp. Sedan åkte man ned igen på några få sekunder.

En som kunde åka riktig slalom, det var den nye gymnastikläraren. Det var någon som sa att han visst hade vunnit en tävling i specialslalom. Så man förstod varför han åkte så snyggt ! Kicke for bara rätt ned utan att göra några svängar med sina terrängskidor av trä. Och fort gick det !

Förmaningar

"I den stund man tar steget ut i livet,

är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar

ut den riktning dom tycker man skall ta.

Alla drömmar dom själva har förvägrats,

vill dom förverkliga genom sina barn."

(Björn Afzelius)

Väluppfostrad gosse har ren näsduk. Hur skall man då någonsin kunna använda den ? När det är gjort, är den ju inte längre ren, och då är man inte längre väluppfostrad ! Ja ja, det skulle nu vara så, och vad gjorde man inte för att "hedra sin fader och sin moder, på det att det måtte gå en väl och man skulle länge leva i sitt land" ?

Hedra och hedra, förresten. Vad var heder egentligen för något ? Och vad skulle man med den till ? Vad var den bra för ? Det fanns väl inget konto för heder. Varför skulle man då tvingas att tvångsspara på det kontot ? Och förresten skulle det väl bli motbokslöst det också. Som alla andra konton skulle komma att bli med datorernas intåg. Så ingen skulle ju ändå kunna avläsa kontoställningen över ens vandel och över ens eventuella ordningssamhet.

Hel och ren skulle man också vara. För vad skulle annars den och den, och lärarna, och grannarna, och bekanta, ja "alla andra" rent av, tänka om någon, som avvek från förväntad renhet. Det gick ju bara inte an. Det gick inte för sig. Men finns det någon, som någonsin har provat alternativet annars ? Om inte, så med vilken visshet eller utifrån vilken erfarenhet snackar de då ?

"Den som lever får se", sa läraren. Eller fick "C". Innan man nu får det, kan man få varning. D.v.s föräldrarna görs uppmärksamma på sonens uppförande och ordning i avsikt att de skall leda honom in på rätt väg igen. Om man inte redan är ett hopplöst fall !

Kicke hade ännu inte sjunkit så lågt som till ett hopplöst fall. Men till påsk, det måste ha varit i trean, kom det en skriftlig varning avseende det så kallade sedebetyget. Varningen motiverades med hög grad av livlighet, som måste dämpas. Dämpas ! Det blev gråt och tandagnisslan. Familjen var på väg i bil till Skåne för att fira påsken. Det blev gott om tid till eftertanke under den bilresan.

Det grejade sig med det där sedebetyget. Med eller utan dämpning är svårt att säga. Men människor har en förmåga till skärpning under skärpt bevakning.

Och artig skulle man vara. Det var en dygd. Och artighet det var till exempel att lyfta på mössan och bocka för alla lärare, bekanta och andra personer, som skulle respekteras. Det där med hälsning var tydligen viktigt. Och gossar skulle lyfta på mössan. Om de hade någon. Det var inte alltid det ! Precis som gubbarna lyfte på hatten skulle gossarna lyfta på mössan. Gossen skulle också bocka. Och det skedde i allmänhet med huvudet rakt fram, medan gubbarna gjorde det med huvudet lite på sned mot personen de mötte. Huvudet skulle gossen fälla som en fällkniv så att han nästan knäckte nacken. I varje fall skulle håret, d.v.s luggen, stå som en kvast rätt fram.

Då man gick med föräldrarna på kalas, d.v.s på visit till bekanta var det också viktigt att hälsa och ta i hand, med rätt hand dessutom. Jobbigt. Nu var det enklast att få det snabbt undanstökat. Så det var bara att skicka armen rakt fram, kasta huvudet med ett knyck framåt, och så klämma fram det där "godda". Till svar kom i allmänhet: "Goddag, goddag. Så roligt att se Kicke igen. Men vad stor pojken har blivit ! Det står inte på förrän ... " Men då var gossen oftast redan borta. Han räddade sig snabbt in i den besökta familjens barnkammare för att där upptäcka vad som skulle kunna tänkas sysselsätta honom under några timmar. Familjen, som fick bekanta på besök , sades ha "främmat".

När det blev dags för klassfester så skulle det varas artig genom att dansas med alla flickorna. Sånt larv ! Det gick väl inte ? Med några få - med de snyggaste - fick väl räcka. Man ska inte göra sig till ! Förresten gick det ju inte att släppa bevakningen på den, som skulle bevakas. Och det var väl alltid nån. Det taktiska fanns liksom inbyggt från början. Så är det för grabbar, ett ständigt tävlande. Konkurrens. Men det förstår väl inte en välmenande mor ? Och att artigheten skulle sitta i det där att dansa med alla, det var väl lite väl långsökt och överambitiöst !

Artig, förresten. Varför skall man behöva vara artig. För att vara andra till lags ? Pyttsan ! Tänk om alla skulle gå omkring och tänka på att vara alla andra till lags. Då skulle ju ingen tänka det minsta på sig själv, utan alla skulle rusa omkring som yra höns i en myrstack på jakt efter det totala vara-andra-till-lags-et.

Behöva, förresten. Vadå behöva. Man behöver ju ingenting. Därmed basta. Så skall det vara. Och hör sen !

"Man äter alltid upp maten". Ja, det är självklart att det man har lagt upp på tallriken, antingen man gjort det själv eller föräldern eller tanten i skolbespisningen gjort det, det äter man upp. Och skulle man få någon annan idé i skallen, så är ju föräldern där med pekfinger eller tillrättavisning och vet bättre: "Vad tror Du barnen i andra länder skulle säga, om dom visste att du inte åt upp din mat. Dom har ju inte ens så dom får äta sig mätta !" Det var inte alls så svårt för barnet att hitta det självklara svaret på denna absurditet: "Skicka maten dit då !"

Och barn i andra länder, förresten. Det där uttrycket "andra länder" kom att bli liktydigt med fattiga länder. Det var det, som en förstaklassare svarade en gång. Kicke var nämligen så kallad springvikarie i skolan för dessa knappt läskunniga lågstadiebarn. Det var en gång sisådär 10-15 år senare. Han pratade om nöden i världen under en lektion i kristendomskunskap. Så blev det då dags att be barnen tänka efter om de kände till något ställe i världen, där barn hade det fattigt. En rapp liten flicka räckte upp handen, fick svara, och sade: "I andra länder ... " Jojo !

"Låt maten tysta mun !" Det fick man alltid höra. Det betydde inte att man skulle proppa munnen full med mat så att det inte gick att prata. Och det betydde inte heller att man inte skulle prata med mat i munnen. Man skulle inte alls prata när det var dags att äta. Man skulle sitta riktigt också. Och "fint". Det gällde alltså inte bara hundar.

Man skulle äta tyst. D.v.s inga biljud fick förekomma. Som att glufsa med maten till exempel. Eller smacka. Det fick man absolut inte göra. Men Nalle Puh, som vi läste om i den där boken, han fick smacka han. I alla fall när han åt honung. Men vi ungar fick inte smacka alls. Inte över huvud taget. Det är sådant man minns trettio-fyrtio år efter. Och det är ganska roligt.

"Och sköt Dig nu, så man slipper skämmas för dig !" Vadå skämmas. Varför skall man behöva be om ursäkt för att man är som man är eller gör som man gör ? Alla existerar ju med samma rätt, med i stort sett samma fel och brister, och på samma villkor som alla andra ! Varför skulle då just Kicke sköta sig speciellt. Och vad skulle föräldrarna ha för anledning att skämmas å hans vägnar ? Eller skulle det vara för att deras unge inte var lika ren, lika fin eller lika väluppfostrad som någon annans snorunge ? Nää, vet nån vad ! Aldrig i livet ! Vad blir det kvar av livsutrymme, om man börjar förneka sådana delar av sitt liv ? Och vem blir gladare av det ? Inte man själv i alla fall ! Och knappast någon annan heller för den delen. Så då kan man ju lika gärna lägga av hela det där spelet, eller hur ?

"Man leker inte med pengar". Nähä ! Men de vuxna verkar ju leka med sina pengar. I alla fall uppför de sig så. Så det är inte att undra på att barn vill göra likadant. "Management by example" heter det i affärsvärlden. Förklaringen till det hela är att den omtänksamme föräldern vill skapa "respekt för pengar och pengars värde". Så det är välment, det skall man veta. Värre än så var det inte. Men inkonsekvent. Barn kräver konsekvens. Man kan knappast kalla föräldrarnas föredöme för "management by example" heller.

"Man spelar inte kort på helgdagar." Jaså. Varför inte det då. Helgdag på den plats eller i det land man råkar befinna sig, eller helgdag i något annat land, som Gud har ögonen på ? Gillar inte Han det ? Vad händer om man gör det i alla fall ? Blir man en sämre människa av det eller är man en sämre människa just för den skull. Hur går det då till just när man blir så där sämre ? Gör det ont, eller är det bara fult ? Farfar hävdade att så var det bara. Och han verkade ju veta. Men han satt fast i det där tänkesättet att bry sig alltför mycket om vad andra tyckte och "hur man skulle vara".

Det mesta av det där med hur man skulle vara o.s.v, verkade ha att göra med hur andra skulle komma att uppfatta det ena och det andra, vad de "skulle tänka om en" och så hur det i slutänden skulle påverka en själv. I värsta fall kunde visst andra "ta illa vid sig". Mådde de illa då eller vad hände med dem ? Och vad behövde Kicke ta för hänsyn till det ? Det var väl inte hans fel att de mådde illa ? De fick väl i så fall skylla sig själva ! Eller fick de inte det ? Skulle han bära skulden för det ? Skulden ? Vilken skuld ? Skuld. Vad är det för något ?

Man fick inte komma hem och ha slagit ihjäl sig. I alla fall fick inte Kicke det. Men det var bara moderns omtänksamhet, som tog sig det uttrycket. Men ibland var det faktiskt nära ögat. Och då hade det nog inte varit roligt att vara Kickes förälder ! Och inte Kicke heller.

"För husfridens skull" skulle man göra eller inte göra många saker. Vilken husfrid ? Det var ofta ett jäkla liv i huset. Så för vilken husfrid ? Men det betydde egentligen bara, det kände Kicke på sig, att man inte skulle ta strid bara därför att man visste med sig att man hade rätt. Utan försöka vara lite storsint och ha överseende med andras fel och brister. Då kunde man också förvänta sig att få lite överseende tillbaka, tolerans för de egna kantigheterna. Och det var inte så dumt, faktiskt. Det kunde behövas. Det sparade mycket energi och tärde inte så hårt på relationerna. Därmed inte sagt att man till det yttersta skulle kväva motsättningar och konflikter. Nej, man fick motivation att ta itu med det som var viktigt. Och som därför behövde jobbas med. Inte spilla krut i onödan alltså. Väldigt förnuftigt egentligen. Men det är en ambition som är väldigt svår att leva upp till.

"Sa jag inte att det skulle gå illa ?" "Vad var det jag sa ?" "Den illa gör den illa far !" Det sista var farfars riktiga käpphäst. Jaja, alla de där uttrycken har de flesta barn hört till leda. De faller på sin egen orimlighet. Men egentligen är det mest synd om föräldrarna att de halkar in i det där. Det de vill undvika blir istället självuppfyllande. Och det hamras så hårt in i det stackars barnet, som inte kan värja sig, att det självt en gång kommer att göra om sina föräldrars misstag med sina egna barn. Ett självbevarande system ! Kommer vi, mänsklig- heten, att någonsin komma ur det ?

"Nöt nu inte hål på knäna !" Det fick Kicke höra till leda. Han gick nämligen väldigt hårt åt byxorna. De slets snabbt ut på knäna. Och modern var förtvivlad. Hon lappade och lagade, och lappade igen. Och förmanade gossen. Men så kom det en ny byxa från Algots. Den skulle enligt garantin hålla minst två månader. Det lät förtroendeingivande ! Och det var ett fint ord, det där "garanti". Det lät som att själva begreppet uteslöt t.o.m möjligheten att byxan skulle kunna slitas ut. Inte sjutton ! Efter bara några veckor var Kickes mamma där och fick en ny byxa i utbyte. Och expediten tittade långt och misstänksamt bort mot Kicke. Var det möjligt att han, som såg så snäll ut ... ? Men skenet bedrog antagligen, för hon såg inte ut att tro något illa om honom.

Det var jobbigt det där att inte ha ett äldre syskon. Och helst skulle det ha varit en storebror. En storebror kan användas till att hota med. "Om du ä dum ska ja sä te min storebror att han slå-lä !" Det fick Kicke höra av lekkamrater med storebror i familjen.

Tänk vad avundsvärd den var, som hade en storebror att skicka fram för att klappa till å lillebrors vägnar ! Men hände det någonsin ? Nej. Men det var ett riktigt svårt hot från dem, som var lyckligt lottade med att ha en storebror. De kunde hota med repressalier från den äldre brodern om man var elak mot den yngre av dem. Men har man en gång blivit utan storebror så kommer man för evigt att så förbli. Det ligger liksom i naturlagarna. Och skulle man prompt ha en storebror så fick man se till att föräldrarna hade sörjt för det i förväg. Och för en förstfödd är det inte så lätt att påverka. Kicke önskade att han hade haft en storebror, men han var redan född utan.

"What I am, baby

I have earned.

What I am not,

I have learned."

( Bruce Springsteen )

När de vuxna har fest

"Livet är inte bara en fest.

Det är också en dans på rosor."

( Rolf Wesenlund )

När vuxna har fest, så är det om aftonen. Det där afton låter mera högtidligt än bara kväll. Kväll låter mera mörk än afton, som väl inträffar strax efter skymningen ?

Och gästerna kom droppande in. Ungarna skulle då ligga i sina sängar. Eller i alla fall vara i pyjamas och i barnkammaren. Genom dörren på glänt kunde man höra hälsningsfraserna upprepas för varje anländande par. För par var det. Och deras barn var kvar hemma med sin barnvakt. Damerna var upprymda. Antagligen av parfymen, som kom på när det var dags att göra sig fin och gå på fest. Herrarna verkade mer tystlåtna till att börja med. Deras skämt och skratt kom igång senare, inte precis redan i hallen. Och de hade ju inte ens hälsat på de andra gästerna ännu.

De gånger barnen var med på besök i andra hem eller då man fick besök i sitt eget hem, var det samma visa varje gång. "Goddag, goddag. Så roligt att se lille Kicke. Men vad stor pojken har blivit ! Tänk vad det går undan med barn nuförtiden !" Den sista kommentaren hörde i allmänhet inte barnet. För då var det redan inne i barnkammaren, den egna om man var hemma, den främmande om man var borta.

Efter en stund i en främmande barnkammare kom leken igång. Stämningen växte till sig efterhand. Först lite trevande, sedan intensivare för att vara helt på topp då föräldrarna annonserade att det var tid att bryta upp. Så var det alltid. Föräldrar kom alltid och förstörde den lek man var så upptagen av. Alltid för tidigt !

När det var vuxen-fest i det egna hemmet, var det spännande att lyssna. Det berättades historier. Och de var naturligtvis varken ämnade eller lämpade föe barnaöron. Det kom också en del lukter från stora rummet, där de höll till. Damerna luktade parfym, herrarna rakvatten. Snart blandade sig de där dofterna med den från den ringlande cigarettröken. Det blev en sällsam luktsammansättning. Vuxen-fest-lukt skulle ett barn antagligen kalla den.

Gästerna tjattrade, pladdrade, skrattade och skämtade. Då var det spännande för ett barn att smyga sig upp ur sängen och ta del i vad som sades, provlukta på lukterna o.s.v.

Smög man sig ut i köket, så fanns det mycket spännande att upptäcka. Det dracks kaffe och det serverades en del drycker till det. Gubbarna drack konjak eller whisky. Damerna höll sig till söta likörer. Den där whiskyn serverades i höga smala grogg-glas. Konjaken kom i sina kupor. Likören, som dracks av damerna, serverades i speciella likörglas. De liknade mycket ett modernt vattentorn, hade svampform. Och de var av olika färg. Stod på en fyrkantig fot. Och de var ganska dekorativa, likörlasen. Den där övre delen var ganska flat. Glaset blev därmed inte så djupt. Och det fastnade ganska mycket likör i den där svampliknande övre delen. Det var lätt att slicka av det söliga lagret av kvardröjande likör. Var man snabb, kunde man hinna med åtskilliga glas innan en välmenande förälder körde bort en från köket, tillbaka till sängen.

Likören smakade nästan som om den var avsedd för just barn. Och Kicke och hans syster försåg sig. De slickade och slickade. Nu kunde det när som helst dyka upp en förälder, så det gällde att passa sig. Eftersom det var många glas, tog det en stund att med tungan diska allihop. Själva glaset var som en öppen tratt. Tungan drogs över glasytan och klibbade mot den kvarblivna likören. Det gällde att liksom suga samtidigt. Därmed blev det riktigt jobbigt för tungan. Så "efter några glas" fick barnen nästan kramp i tungan. Det är en märklig känsla. Man orkar liksom inte längre få tungan ut ur munnen. Och då gör den ju inte mycket nytta som likör-uppsamlare. Då får man nöja sig med den kvardröjande likörsmakens tröst.

Och man sover ganska bra på likör. Redan som barn.

Att säga och inte säga

"The minute you let her under your skin,

then you begin to make it better.

And any time you feel the pain, hey Jude refrain,

don`t carry the world upon your shoulders !

For, well, you know that it`s a fool who plays it cool

by making this world a little colder."

(Lennon-McCartney)

Kicke skulle ha ett ordentligt språk. Det var bara så det var bestämt från början. Och det var inte precis likt kamraternas i alla avseenden. Kennet, till exempel, som var Kickes lekkamrat, hade ett annat språk än Kicke. Kennet fick använda ord, som de flesta andra ungarna i kvarteret använde utan tanke på vare sig rikssvenska eller grammatik. "Här" och "där" hette i deras munnar "hänna" respektive "dänna". Det var rent dialektala egenheter och väl utbredda i åtvidstrakten.

För ur-östgöten kändes de flesta orden helt naturliga. Det var lätt för Kicke att lägga sig till med kamraternas grov-yxade språk. Det språket var enkelt och rätt på utan större hänsyn till den rikssvenska standarden. Alla pronomen var lokalt konstruerade. Där fanns alltså "hanses" och "honses". Och kamaraterna sa "mi mösse". Inget av det där fick passera opåtalat eller okorrigerat i Kickes hem. Modern tog sig dessutom för att upplysa kamraterna om hur det egentligen skulle heta. Resultatet blev att många drog sig för att komma in i Kickes hem. Man hörde invändningar som "Hemme hoss Kicke ä dä ingett roolitt, föö dääl måste enn praate fiint".

För andra lekkamrater, som kom till det hemmet, var det en prövning att till och med behöva bli snuten av Kickes mamma. Men varenda snorunge, som kom dit snörvlande, utsattes för samma plåga, antingen det var att torka munnen, händerna eller näsan. Det var ingen skillnad på egna och andras ungar i det avseendet.

I konfrontationen mellan ungarna på gatan fanns många olika mönster. De grabbar, som hade en äldre bror, lärde sig att använda honom som tillhygge för att hävda sig eller för att få sin vilja igenom. Nu var det få exempel på intervention från en sådan större bror. Men bara det potentiella hotet, eller till och med blotta vissheten om hans existens, var nog. Det gjorde att den, som inte i sin tur hade en minst jämbördig uppbackare, fick ta sig i akt. Och de, som hade den där äldre brodern, kände en trygghet i ryggen. Det trodde i alla fall Kicke och de andra i samma situation, som inte hade ett sådant äldre-bror-stöd.

Annat stöd i sitt umgänge med jämnåriga kamrater hade många i sina föräldrar. Det fanns föräldrar, som alltid kom ut och skrek och gapade på den unge, som vågade ge sig på, eller bara beskylldes "vara dum mot", deras egen snorunge. Det var inte roligt för Kicke, som inte hade sådana föräldrar. Nej, de tillhörde inte den kategorin. Var det om kvällen, som det kom till dispyter, var det nära till hands att Kicke fick gå in och lägga sig. Det kändes naturligtvis som att stryka flagg. Men det var effektivt för modern. Och det var en enkel metod att hantera inte bara konflikter med kamrater utan dessutom hemkallandet på kvällen, då det var dags för sänggående. Det tillhörde inte de lättaste av uppgifter för en förälder med ett barn, som var fullt av energi och idéer om nya upptåg och utflykter i omgivningarna.

Många av Kickes kamrater var söner av familjer, där fadern var vad man kallade "arbetare". Dessa kamrater var i allmänhet något mindre polerade även om Kicke själv "inte alltid var Guds bästa barn". Kamraterna var så gott som uteslutande utrustade med starka direktiv hemifrån. Direktiven var till exempel att aldrig låna ut sin cykel eller andra leksaker. "Fån`te låna ut`en" var ett vanligt svar från kamraten med direktiv hemifrån. Och det var orubbligt, för så hade mamma eller pappa sagt. Det bara var så. Även om man inte förstod varför. Föräldrarnas auktoritet var odisputabel och satt hårt hos barnen. Känslan för att äga, och därmed råda över, var starkt utvecklad i unga år hos dessa kamrater. Och de hade nära till fysisk insats för att värja sig och sina tillhörigheter. Och de hade en stark drift att hävda sitt revir.

Skulle kamraten hem för att äta, och det skulle han ögona-böj, då det var dags, ja då var det bara att avbryta leken. Arbetarbarn åt redan klockan fem, tjänstemannabarnen först klockan sex. Där fanns det en markant skillnad i levnadsmönster.

Arbetarbarnens pappor skulle ibland "jobba över". Verbet "jobba" fanns då ännu inte i Svenska Akademiens ordlista. Det var därför ett ord, som var närmast en vulgär beskrivning av vad man gjorde, när man arbetade. Så småningom skulle till och med substantivformerna "ett jobb" och "en jobbare" komma att användas av gemene man, men den var då ännu inte uppfunnen.

Inte

"Kom nu ihåg, att man inte skall ... "

- lämna mat

- stoppa kniven i munnen

- prata med mat i munnen

- sörpla med soppan

- smacka när man äter

- slabba med maten

- mosa runt med potatisen i såsen

- smula, spilla, eller kladda

- göra skidbacke på osten

- äta smörgås ute

- falla någon i talet

- sjunga vid matbordet

- svära

- spotta

- släppa sig

- bita på naglarna

- peta näsan

- klämma mitt på tandkrämstuben

- gå med oputsade skor

- ha händerna i fickorna

och man skall inte

- ha armbågarna på bordet

- väga på stolen

- hoppa i soffan

- hoppa i sängen

- dra katten i svansen

- komma för sent

- stöka till

- röra, bara titta

- slösa

Mormor

" ...

Hon var född 1888. Och 1914 gifte hon sig med Kickes morfar. Fyra barn fick de däruppe i Norrland. Den äldsta, Kerstin, blev sedermera Kickes mamma. Mormors mor var en riktig klippare när det gällde aktier. Det där måste ha gått i arv till Kicke. Om ett intresse nu kan göra det. Mormors mor var så klok så klok. "Det bästa hon någonsin gjort", var kommentaren, då hon lade näsan i vädret på självaste nyårsafton 1947. Det var nämligen så att man skulle införa betydligt hårdare beskattning av arv, så kallad kvarlåtenskapsskatt, från och med den första januari 1948. Men mormors mor hon passade på tillfället att gå hädan medan tid var, om än med bara några timmars marginal. Hon blev 93 år. Hennes dotter, Kickes mormor, blev nästan 95.

Så det hann aldrig komma att tillämpas något av de nya idéerna på arvet efter Kickes mormors mor. "Hon dog i rättan tid", skojade hennes barnbarn. Arvet gick till Kickes mormor och hennes syster Aja. Det har liksom blivit grundstommen i de aktieportföljer släkten byggt upp.

Mormor gifte sig 1914. Men långt före det hade hon hunnit med att stå i hemslöjdsaffär i Stockholm. Och där träffade hon Kickes morfar, som var inspektor i ett av de norrländska skogsbolagen. Fyra barn fick de, två döttrar och två söner. De var de som kom att bli ingenjörer.

När Kickes föräldrar var inkallade till övning med försvarsmakten, kom mormor för att vara barnvakt. Då gällde det för Kicke att passa sig och inte busa för mycket. Lägga band på sig var nog ett precisare sätt att uttrycka det. Om Kicke var alltför vild så blev det så att mormor "tittade strängt". Det betydde att hon fick ett strängt uttryck i ansiktet och spände ögonen i Kicke. Och det blev en rynka mellan ögonbrynen. Det berörde honom illa. Därför var det där att "titta strängt" väldigt effektivt när det gällde att få ordning på pojken.

När mormor var barnvakt, så fanns det inte mycket till slingringsmån. Vad gällde fisk, tyckte både Kicke och hans syster om det mesta i den vägen. Strömmingen, som man köpte vid fiskbilen av Söderkvist, stekte man bara i smör. Den skulle stekas med benet kvar i och liggande på sidan. Sedan vändas från den ena sidan till den andra för att få en jämn stekyta på paneringen. Men när mormor skulle bjuda på strömming, kom det fram en ny variant. Strömmingen var tillredd i form av flundror. Och det serverades potatismos därtill. Det där tilltalade inte Kicke. Så han försökte utverka sanktion att slippa. Men inte ! Han skulle äta av de där strömmingsflundrorna. Och därmed basta. Det var samma som med den där tomatsoppan, som måste ätas upp i köket en gång under mammas överinseende.

Längre fram i livet kom mormor på besök. Bodde liksom på pensionat hos dottern med familj. Och hon låg länge på morgonen. Morgon är det ju förstås inte längre än till klockan tolv. Men det var ungefär då som mormor fick sitt morgonthé. Det serverades på bricka med färdigbredda smörgåsar. Och Svenska Dagbladet skulle hon ha då också. Den fortsatte hon att läsa om kvällen. Och hennes kväll den räckte ända till sisådär tre-fyra om morgonen. Det där var visst genetiskt. För det dök upp också hos de nästa två generationerna, bland barnbarnen. I alla fall hos Kicke.

Eftersom mormor arbetat i hemslöjden en gång, var den ett ställe att besöka då och då. Hur många hemslöjdsaffärer var hon inte inne i ! Under i stort sett hela 50-talet släpades Kicke med in i de där affärerna. På den tiden var de på gränsen till välgörenhetsinrättningar. Senare blev de mer present-butiker. När mamma och mormor skulle se på presenter eller annat att handla och inte visste riktigt vad de skulle ha eller vart de skulle gå, så sa någon av dem förr eller senare: "Vi kanske skulle se om de har nå`t på hemslöjden ?"

Kicke trodde att mormor kunde allt. I varje fall laga allt. Inte strömming förstås, men trasiga byxor till exempel. Så fort något klädesplagg upptäcktes vara trasigt kom Kicke med den sjölvklara lösningen: "Mormor kan laga".

Mormor var en riktig sjusovare. Det vill säga hon sov till tolv. Minst. Och det ligger alltså i släkten. Vid sina besök i Kickes hem, kunde mormor ligga och läsa dagens tidning ända tills den blivit gårdagens. När hon väl vaknade fick hon thé på sängen. Och hennes dotter, Kickes mamma, hade brett smörgåsarna. Nu var det en märklig sak med de där smörgåsarna. En del av dem, knäckebrödet, saknade smör. Mormor doppade dem som de var i théet. När barnbarnen fick syn på det, skulle de självklart prova på. Och så blev det, att de smör- och påläggslösa smörgåsarna blev standardingredienser i familjens morgonmål.

Kicke hade en stående meny: två knäcke att doppa, så en mjuk macka med prickekorv, en mjuk med ost och så avslutningsvis två knäcke med marmelad. Knäckebrödet doppade han i sin choklad. Marmeladsmörgåsarna genomgick samma badprocedur. Och det satt i under många år.

Aja

"Det som göms i snö ... "

Hon var döpt till Maria Henrika och syster till Selma Greta, Kickes mormor. Maria blev tidigt till Maja och hon var alltså moster till Kickes mor. Som sådan benämndes hon moster Maja. Av nästa generation kallades hon bara "Aja", därtill reducerat av kusin Anders barnspråk. Aja hade blivit hemmaslav hos sin mor, då hon aldrig "blev gift".

Det här var ett av många passiva slaverier i början av 1900-talet. När hennes syster, Kickes mormor, blev änka 1950, flyttade denna hem till föräldrahemmet. Hennes syster, Aja, hade gått där i alla sina dagar. Det var i det gamla fiskarsamhället Limhamn utanför Malmö och alltså helskånskt. Därmed följde en infödings dialekt, speciell och svårförståelig.

Kicke, som inte gillade att inte förstå och därav bli osäker, hade satt klara villkor för att följa med föräldrarna när man skulle på skånsk visit: han fick inte ens tilltalas av Aja ! Och det skulle modern dyrt och heligt lova upprepade gånger före avfärden.

Färden fråm Åtvidaberg till Limhamn gick via Linköping till Ödeshög. Där kom man på dåtidens E4. Europavägar var inte uppfunna ännu, så den kallades "Riksettan". Det var riksväg nr 1. Den körde man genom Östergötland, genom hela Småland och ända ner till Skåne. Påsken var en vanlig tid att åka till Skåne, för där kom våren mycket tidigare än i Åtvid. Det kunde vara rena vintern i Östergötland men varm härlig vår i Limhamn, där mormor bodde.

Vinter på östgötaslätten är inget att leka med. Och inte när man är ute och åker i den tidens Renault CV4. En gång bar det sig inte bättre än att gaspedalen frös fast. Och det var mamman som körde till råga på eländet. På den tiden hade man snökedjor istället för dubbdäck. Det hände naturligtvis saker med dem också. Och då smällde det ordentligt i skärmarna, när snökedjorna slog i. Det var isigt och fruset.

Det var mest till påsk som det skulle åkas till mormor i Skåne. Under en sådan resa höll Kicke på att tappa, det vill säga byta, tänder. På den tiden gick gamla Riks-ettan, föregångaren till senare tiders E4, genom själva staden Gränna. Stackars alla föräldrar, som skulle försöka klara sig förbi den anhalten utan att behöva köpa godis till sina ungar.

Det var inte många som åkte förbi Gränna utan att inhandla polkagrisar. Det hörde till. Det tyckte faktiskt Kickes pappa också. Han var mycket för det där med traditioner och att göra det "man skulle göra" i olika avseenden och på olika platser. Kicke fick alltså sin polkagris i Gränna. Det var naturligtvis oundvikligt att fastna med den där lösa tanden i polkagrisen. Så ut for den, fastklibbad i den sega massan. Sedan var det bara att fortsätta tuggandet tills krampen drabbade barnakäkarna.

Mormor och hennes syster bodde alltså i Skåne. Utanför Malmö, i stadsdelen Limhamn. Långt tillbaka hade Limhamn varit ett tillhåll för "sillastryparna", d.v.s ett fiskeläge. Senare hade det utvecklats till en finare förort.

Det var ganska spännande att vistas i det gamla huset vid Limhamns torg. För att inte tala om hur spännande det var med spårvagnen. Den gick förbi alldeles utanför på gatan. Och den hade till och med hade hållplats mitt framför huset. Det var en billig muta för föräldrarna det där att sätta Kicke på spårvagnen med pengar i handen för tur- och returresa.

Han tog fyran till stadsbiblioteket, bytte till trean, som var ringlinje, och åkte några varv där. Det gällde bara att säga ifrån om övergång vid biljettlösandet. Returresan drog förstås en ny biljett. Då hade föräldrar och övrig omgivning förskonats från den förskräcklige i nästan två timmar. Och för det var 80 öre ett bra pris.

Hos Aja var det naturligtvis spännande. Det är alltid spännande med gamla hus. Trädgården var färdigvuxen sedan minst femtio år. Det fanns också en massa grejor att titta på. Bara det där med gasspisen ! Annars var hennes matvanor skrämmande för ett barn. Diverse hyss kring kost och vanor verkade hemska. Som det där med att sätta i sig ett helt fiskhuvud till exempel ! Och att till och med äta ögonen på fisken ! Diverse hälsogröter tycktes mest ha verkat i motsatt riktning.

Den skånska matsedeln är något annorlunda än den vanliga svenska. Kicke var till stor del uppfödd på blodpudding. Tillsammans med lingonsylt utgjorde den varken hinder eller tvistefrö vid måltiderna. Men i Skåne fanns blodpudding i form av blodkorv. Och där var det tvärstopp när det gällde Kicke. Annorlunda var för honom, som för så många andra barn, detsamma som oacceptabelt. Trots moderns försäkringar om att innehåll och smak var identiskt var det totalvägran. Det hördes ju på själva namnet att det inte var detsamma. Det hette ju inte ens samma som i Sverige. Ja, Skåne framstod nästan som ett annat land. Och nog lyckades Kicke upptäcka en späcktärning i blodkorven. Den var olik blodpuddingens. Det var bevis nog !

Kicke och hans syster iakttog mormors syster, moster Maja kallad, med stora ögon när hon konsumerade sådant som barnen aldrig tidigare sett. Det var då, som Kicke lanserade sina teser om hälsokost. Den första tesen säger, att det är först när hälsan flytt, som man börjar bemöda sig om den. Den andra säger, att bemödandet sker på ett sådant sätt att det dessutom kanske till och med motverkar syftet. Spelar det verkligen någon roll om man dricker före eller efter maten ?

Gamla människor är i allmänhet sparsamma. Så också Aja. Hon tog alltid med sig en gammal hopvikt papperspåse till Landgrens frukt- och grönsaksaffär. Skickade dessutom en sådan med systerdottersonen, som var uppmanad att ha överseende med diverse egenheter, rent av hyss.

Aja var på ett märkligt sätt lite intresserad av män, trots att/eftersom hon aldrig hade haft någon egen. Trodde vi, ja. Och hela släkten utom hennes syster, som naturligtvis visste. Aja höll av och till på med vad hon kallade "di danske breven". Det omgavs med en del hyssjande och förstods inte helt av syskonbarnen. När hon en gång avlidit och testamente m.m lades fram, stod det klart vilket tragiskt öde, som låg bakom. Det var äldsta och yngsta syskonbarnen, Kickes mamma och Kickes yngsta morbroder, som serverades sanningen, när man tog del av det juridiska efterspelet.

Aja hade i unga år sänts över sundet till Köpenhamn för att bespara familjen den skandal, som var på väg. Hon födde där en son, som adopterades bort. Han flyttade sedermera till USA, men hade under många år underhållits av Aja. Kanske hade hon också korresponderat. Systern, Kickes mormor, sa, när hon tillfrågades om varför hon aldrig ens nämnt saken, helt lakoniskt att det hade hon "glömt bort". Det skall allt något speciellt till för att glömma en sådan historia. Hennes barn fick beskedet i banken. Det åtföljdes av diverse hummande och harklande. Släkten var kund i banken sedan länge, och barnen tyckte väl att de inte behövde ha utsatts för en sådan situation.

Aja hade en förfärlig dialekt. I alla fall för en svensk ! Det var nog inte för mycket begärt att Kicke skulle slippa tilltalas av Aja. Men det märkliga var att alla de små kusinerna älskade Aja. Det gjorde tydligen Kicke också i sina allra yngsta år. Han tog sig i alla fall för att ge sig av på resa till Aja.

I Åtvid fanns det både smalspårig järnväg och dito med normal spårvidd. Kicke visste vilken som gick till Aja. Helt sonika hade han larvat iväg från hemmet, efter att ha bestämt sig för att resa till Aja. Framkommen till järnvägsstationen skulle han just till att kliva på rälsbussen, den smalspåriga linjen. Den gick mellan Västervik och Norsholm/Kimsta.

Vid järnvägen träffade man på den tiden alltid på den där märklige mannen, som hade så korta ben. Ja, han hade nästan inga ben alls. Hans steg var bara centimeterlånga. Han hade ett par decimeter korta ben. Som skor hade han en slags skoning av läder. Det såg ut som lock, som satt på hans stumpar. Han hade visst varit vid järnvägen. Och där råkade visst alltid någon ut för otäcka olyckor.

" ... but wasn`t he a most peculiar man ?"

( Paul Simon )

Nu fanns det på den tiden en del rådige män i Åtvid. Det var dels han som dragit upp den Agerboske sonen ur kanalen och dels var det fiskhandlaren. Söderkvist hette han. Han kände naturligtvis Kicke som älskare av strömming, men framförallt som svårfångad unge, oftast på rymmen. Han var nere vid tåget för att hämta strömming, kanske också en del annan fisk.

Söderkvist hade känt igen Kicke. Han hade observerat ungens avsikt att kliva på tåget. Och han förstod naturligtvis att allt inte stod rätt till. En ung man i den åldern reser inte ensam. Fiskhandlare Söderkvist tog därför fast ungen, ringde upp hans övervakare och berättade vad han hittat. Modern svarade bara: "Håll honom, jag kommer !"

Det var alltid så det brukade gå till ...

Morfar

...

Han arbetade som inspektor inom Björkå, ett av de stora skogsbolagen. Äldsta barnbarnet var säkert kärt. För varför skulle han annars ha vaktat så minutiöst på Kicke ? Nere på kajen i Härnösand fanns det mycket spännande att se. Båtarna, som gick upp och ned på Ångermanälven, lade till och lade ut vid en kaj i närheten av morföräldrarnas hem. Gossen rännde längs kajen. Och morfadern småsprang bakom den undflyende dottersonen. Morfar använde käppen som tillhygge. Med den skulle han försöka hålla ungen kvar på kajen och undvika att den drattade i Ångermanälven. Lössläppt ur selen var dottersonen mer än svårbemästrad.

Morfar hade i allmänhet kostym, ljust oblekt keps i linne och likadana glasögon som Gustav VI Adolf. Denne var på den tiden fortfarande kronprins, för Kickes morfar dog före Gustaf V.

Och morfar han var ironisk, sarkastisk till sin läggning. Kunde rent av reta gallfeber på omgivningen, sägs det. Det gällde både hustru och barn. Och den där stilen bevarades i umgänget mellan barnen och deras mor, d.v.s Kickes morbröder och mormor. Det skedde med värme. Och det demonstrerade samhörighet, glädje och omtanke. Det smittade av sig på nästa generation barn, kusinskaran. Morfars läggning fanns därför bland dessa två generationer yngre. Och det var åtta kusiner. Kicke var den äldste av dem.

Kicke måste ha ärvt morfars kärlek till strömming. Det var nämligen hans favoriträtt. Morfar åt strömming på samma sätt som Kicke, helstekt och vänd från sida till sida i stekpannan. Men han åt strömmingen med bent kvar. Det var enligt honom inte något att pjåska med, utan han åt rätt av. Det gjorde inte Kicke. Nej, han var som alla barn mer eller mindre allergisk mot ben i fisk.

Och Kickes morfar gick frivilligt till frisören. Enligt den äldsta dottern, Kickes mamma, var det morfars universalmedel mot huvudvärk. Det försökte hon också använda som lockbete för sonen. "När morfar hade ont i huvudet gick han alltid och klippte sig. Och det hjälpte." Men Kicke han gick inte på något så enkelt ! Det fordrades helt andra saker för att han skulle reflektera eller ens lyssna på rätt öra. Modell-lera blev det som modern lockade med. Om han gick med friviligt till frisören fick han välja ut några paket. Det var det bästa han visste. Så ibland blev det besök hos frisören. Men det fick lockas först.

Tänk att få ny modell-lera ! Men det var ett stort och motbjudande hinder han måste övervinna för att belönas med den åtråvärda modell-leran. En klippning var något förfärligt. Efteråt var hela ryggen full med korta hårstrån som stack och kliade. Det var rent omöjligt att bli kvitt det där kliandet. Det enda som hjälpte var att bada och byta linne. Ja, killar hade linne på den tiden. Det kallades för undertröja när det var på killar. Ärmlös var den, undertröjan. Och urringad runt axlarna.

Nu gick det där med belöning till så att först skulle han klippas och sedan bar det av till den där affären bakom Bergsbos bokhandel. Där fick Kicke välja ut sina paket. Leran hade, så länge den var ny, verkligt granna färger. Men efter en kort tids användning antog den samma obetämda blandning av brunt, grått och grönt som den gamla modell-leran. Men håret växte snart ut igen. Som tur var och ändå tyvärr.

Farbror Julle

Han hette egentligen Julius, men det var nästan ingen som kom ihåg det. Det skulle väl i så fall ha varit hans fru, faster Elin. Ingen av dem var nu egentligen varken faster eller farbror till Kicke, utan till hans mamma. Det var alltså släkt på morfar-sidan. Och de bodde i Härnösand. Den släktgrenen utgick därifrån.

På väg med nattåget från Luleå och kusinbesök stannade Kickes familj en gång i Härnösand för att besöka de bägge gamlingarna. Det var då som hela mystiken kom fram. Farbror Julle har en son, som en gång räddades till livet av en klok gubbe efter en olycka. Den turen skulle nog den där sonen behövt på golfbanan. Han och Kicke träffades vid en tävling på Kickes hemmabana. Det var 40 år senare. Kicke, då vorden etablerad golfare med lågt handicap, undrade om han behövde skämmas å släktens vägnar. Men man behöver inte skämmas för sina föräldrars kusiner. Man behöver inte skämmas för någon annan heller för den delen, inte ens för sig själv !

Hursomhelst, så var farbror Julle bevandrad i diverse trolleriets hemligheter. Han kunde till exempel trolla bort en vårta med en sytråd. Han började med att löst knyta en sytråd runt vårtan, sedan dra åt den lösa tråden till en knut och därefter begrava den i en blomkruka. Antagligen skulle det utslungas några besvärjelser samtidigt, men det är glömt för länge sedan.

Kicke hade en vårta på knogen på en lill-finger. Den behandlades med farbror Julles metod. Julle grävde ned sytråden i en blomkruka enligt konstens regler. Kicke glömde bort saken tills vidare.

Det finns andra metoder att behandla vårtor. Under en skolutflykt var det några klasskamrater som hittade en så kallad vårtbitare. En sådan är närmast att likna vid en stor gräshoppa. I alla fall såg det djur, som klasskamraterna kom släpande med, så ut. Som en jättestor gräshoppa. Och den skulle provas. "Är det nån som har en vårta att ta bort", ropade de ut. Och Kicke hade en. Det fanns naturligtvis vårtor på fler barnhänder, men Kicke var den ende som vågade. Som vanligt. Så vårtbitaren fördes fram, fick lukta på Kickes lill-finger. Utan förvarning hög den så käkarna i vårtan. Det var ett kvickt bett, inget bitande. Det stack till men gjorde knappast ont. Mycket mer skedde inte just då. Så det föll i tillfällig glömska det också.

Så efter en tid upptäckte Kicke: vårtan var försvunnen ! Det hjälpte alltså med ett bett från en vårtbitare, tänkte Kicke. Men så kom han att tänka på farbror Julle och dennnes "behandling" långt tidigare. Var det den, som nu hade fått effekt, eller var det vårtbitarens bett ? Ja, vilken metod var det, som hade fungerat ? Det kunde man fråga sig. Var det kanske så att farbror Julle med sin metod hade trollat fram vårtbitaren och den i sin tur med sitt bett hade fått bort vårtan ? Oemotsägligt är att minst en av metoderna fungerar. Vilken kan dock däremot inte avgöras.

Farbror Julle debuterade på äldre dar som konstnär. Han tog sig för att börja måla i olja. Och vad var naturligare än att återge en av norrlandsäkvarna ? Vilken det är som stod modell är nog omöjligt att säga. Men han förärade sina släktingar avbildningar av den norrländska naturen. Den tavla, som Kickes mamma fick, var något sensationell. Det var i det avseendet att vattnet syntes torna upp sig och välla ut mot älvens breddar samtidigt som det motvilligt rann medströms. Men hur mycket mod ligger inte bakom ett sådant alster från en sent debuterande konstnär, som vågar sig på att donera sin skapelse till närstående. De brukar ju vara bland de mest kritiska ? En beundransvärd bedrift från en av bohemerna i släkten. Det finns och har funnits nämligen, fler bohemer än bara farbror Julle. Hans svägerska till exempel, Kickes mormor.

Farfar

" ......

Han var född 1881, samma år som Gustav VI Adolf, konungen. Och de hade var sitt barnbarn, bägge pojkar, båda födda 1946. Det var Kicke och den blivande Carl XVI Gustav. Denne gifte sig sedermera på Kickes 30-årsdag, så han måste ha god smak.

Farfar tillhörde föreningen "81 års män". Det var visst väldigt fint. Gustav VI Adolf var ju med där, minsann. Farfar blev annars grosshandlare i spannmål. Det var i Norsholm. Kickes pappa arbetade också där. De försörjde bönderna på östgötaslätten med utsäde och annat till odleriet.

Farfar hade gift sig rikt i Asby, där Ydres "knapadel" var rikligt representerad. Ydre är en något speciell del av Östergötland. Det ligger i den allra sydligaste delen av landskapet och gränsar mot Småland. Det var så mycket, som vi inte förstår, som var fint med det där Ydre.

Farfars fru hade fått en gård i present av sina föräldrar. En hel bondgård alltså ! Den hette Sevedstorp. Och där skulle det hållas fint länge efter det att farmor och farfar var borta. Som för att hedra deras minne ! Det var allt att ta i ordentligt. Ja, det dög i alla fall till "sommarnöje", som det där med sommarstuga hette på den tiden. Men det var inget större nöje att komma dit om sommaren. Då var arrendatorns familj mitt uppe i höskörden. Man slet i sitt anletes svett för livets nödtorft. Men folket från staden, vilka ägde hela härligheten, var mest upptagna av att hitta på något att göra för sina bortskämda barn.

På söndagarna åt vi middag med farfar. Ibland var det hemma hos oss, ibland i Linköping. Vi åkte dit i den blå Renaulten, modell CV4, alldeles lagom för mamma, pappa och två barn. Och Kicke satt där bak till höger, bakom mamma. Det var vänstertrafik, något annat var inte påtänkt. Det skulle komma att bli folkomröstning om vilket som var lämpligaste sida att köra på. Men Kicke hade aldrig sett någon högertrafik, så för honom lät det bara konstigt att köra på högra sidan av vägen.

"Vi skulle ha bytt alldeles efter kriget", brukade mamma säga. "Kriget och kriget", tänkte Kicke. "Aldrig skulle man slippa höra om det där kriget. Det verkar nästan som om de saknar det. Det där som de säger var så hemskt. Och som de säger att de hoppas att vi barn slipper uppleva." Kicke hade sett broschyrer som hette "Om kriget kommer". De beskrev flyglarm och skyddsrum. Det verkade hemskt, vanmäktigt otäckt, tyckte Kicke. Men skyddsrum hade han ju sett i källaren på Trädgårdsgatan. "Tänka sig att tvingas bo där om det kom krigare !" Och de ville oss ont. Det var inte lätt att förstå för ett barn. Och det var inte lätt för en förälder att besvara ett barns fråga "Varför krigar man ?"

Till farfar åkte vi Linköpingsvägen förbi Fågelsången med järnvägskorsningen, Örsäter med bina, Örn med badplatsen, Målbäck med stugan, och så en stund till. Vår blå Renault rusade fram på den asfalterade vägen mellan de östgötska sädesfälten. Pappa brukade köra 60 km/tim.

På den tiden hängde telefontrådarna på stolpar. Och det var många trådar, så varje stolpe hade liksom ett staket med spjälor, på vilka det hängde flera trådar. De hängde som i våningar på isolatorerna av vitt porslin. När Kicke satt där i baksätet och tittade på telefontrådarna, såg det ut som om de rörde sig upp och ned vartefter bilen passerade stolpe efter stolpe. Och för varje stolpe, som passerades, reflekterades ljudet från bil- motorn tillbaka mot bilen. "Svisch ...svisch ... svisch" lät det i jämn takt. Det var som om stolparna hade utsänt billjudet.

När man passerade ett vägräcke, blev det istället ett ihållande billjud som slungades tillbaka. Räckena var vanligen av trä och vitmålade. De var fastskruvade vid fyrkantiga stenar som kantade vägen. Ett effektivt skydd mot att köra av vägen i kurvorna. Och det behövdes på de många grusvägarna. Även landsvägen var grusad på sina håll. Och då blev det sladd-grus i kurvorna. Det var förrädiskt. Men vägen till Linköping var asfalterad. Eller som man sa "permanentad". Det gick också att komma till Linköping på småvägar. De var i allmänhet bara grusade. Men stora vägen, som vi östgötar kallade för "rätte vägen", till Linköping, den var asfalterad. Vi sa förstås "oätte vägen".

Eftersom farfar var ensamstående, gick vi då och då på restaurang. Det var spännande. Ofta gick vi då till Druvan. Där fick man äta vad man ville - och hur mycket man ville ! Och barnen fick läsk. Det hörde inte till vanligheterna i Kickes hem.

När farfar kom hem till oss blev det alltid en blank en-krona som present. Nu skulle den ju stoppas i sparbössan, så den blänkte inte så länge. "Det är ju ingen nytta med den enkronan" tänkte Kicke om den oåtkomliga slanten.

Till middagen drack pappa och farfar snaps. Då skulle det alltid vara en ritual. Före var det "hej hopp" eller så skulle det nickas förtroligt och instämmande. Efter supen var det vanligen ett långt och utdraget "aaaaaaaaaaaaah" eller "hääääääää". Det verkade knasigt. Och gossen lär ha protesterat så häftigt att gubbarna så småningom gick ut i köket för hutten. De vågade inte ta den vid bordet. För ungen !

Och när vi ätit färdigt så sög farfar på tänderna. Han skulle egentligen ha använt tandpetare för att uppnå det han ville.Men det gjorde han inte, utan försökte att suga rent mellan tänderna istället. Sedan kom det obligatoriska uttalandet: "Det var gott det där, Kerstin." Det vill säga, han sa alltid "Körschtinn". Eller till och med "lella Körschtinn".

Det var nu inte alltid som alla ätit färdigt samtidigt. Kicke var inte särskilt förtjust i soppor, speciellt inte tomatsoppa. Den stack i halsen och var alldeles för stark och kväljande. Men serverades det soppa så skulle den också ätas upp. Och det till sista tomatsoppsdroppen, inte olik en blodsdroppe faktiskt.

Det var bara att äta. Och hann man inte med i svängarna, att äta soppan som förrätt, så fick man vackert fortsätta efteråt. För när farfar var med var det lite extra strängt. Det var nog lite uppvisning med i bilden. Och då var det till att följa med ut i köket och sitta där framför soppan tills den var uppäten. Det skedde nu inte av sig självt utan under förälders medverkan. Det gällde hanterandet av soppskeden. Matad ...

Sedan ville barnen ha med farfar på att leka. För vad skulle han komma till oss för om han inte ville leka. Men i allmänhet orkade han inte vara med alltför länge. Barnbarnen ville spela Coronne, som var ett slags biljard för barn. Man spelade Monopol m.m. Och där var farfar en alltför konservativ och försiktig spelare. Han ansåg det vara en dygd att inte skuldsätta sig. Så han körde den försiktiga linjen och den resulterade oundvikligen i en bankrutt spelare. Då slapp han vidare spel. Så då var det väl bra då. Annars predikade farfar ett ekonomins varningsord för oss: "Den som skriver på tvären spricker ofta i längden." Man skulle akta sig för växlar menade han. Sådana transaktioner kände vi barn inte till. Men för en gammal grosshandlare var det säkert vardagsmat.

Farfar hade varit med om bilens barndom. Han levde också i många stycken kvar i den tiden. Därför tjatade han på Kickes pappa att ta det lugnt i kurvorna. Annars kunde det "bli canvass-brott". Väven i däcken skulle alltså kunna spricka. Och det var allvarligt. Det var nu bara det att den sortens däck hade man för länge sedan gått ifrån. Men sonen, Kickes pappa, saktade i alla fall in i kurvorna.

Apropå kurvor hade farfar en favorithistoria om bilkörning. En gång i tiden hade han och hans familj varit ute på biltur i trakterna av Sevedstorp. Sonen Karl-Erik, Kickes pappa, körde bilen. I en vänsterkurva fick de möte med en annan bil. Eftersom det var vänstertrafik då, skulle den mötande bilen köra i ytterkurva och farfars ekipage i innerkurva. Men man möttes kylare mot kylare i innerkurva, utan att stöta ihop. Den mötande var en bekant till farfar. Han var inte alls förlägen över att ha kört på fel sida. Nej då. Inte alls. Och han hade en hållbar förklaring: han hade aldrig förr mött någon i just den kurvan !

Kungen

"Son, take a good look around !

This is your home town,

your home town."

( Bruce Springsteen )

Han var född 1881, samma år som Kickes farfar. Hade blivit kung efter sin far Gustav V, "mister G" som spelade tennis och var kung under nästan ett halvt sekel. I efterkrigstidens Sverige var han folkligt populär och respekterad utan reservationer i alla läger. För dem, som växte upp som efterkrigsbarn, var han kungen rätt upp och ner, varken mer eller mindre. Gustav VI Adolf, en personlighet med många kvaliteter. Och han var intresserad av allt, där han for fram på sin eriksgata genom landet.

Och kungen kom också till Åtvid, som var ett av exemplen på modern och expanderande företagsamhet i Sverige. Det var klart att det hade stått länge på önskelistan. Och Elof Ericsson, ortens industrialist, hade säkert använt sitt inflytande. Sonen Gunnar, hans efterträdare som ledare för Facit, kom in i riksdagen, var ordförande i fotbollsförbundet och placerade Åtvid på kartan genom att ÅFF gick upp i Allsvenskan.

Det här var ett exempel, långt före sin tid, på symbiosen mellan idrott och företagsamhet i näringslivet. Det var långt före sponsningens tidevarv. Samhället blomstrade i början av 50-talet. Det var härliga tider. Framtiden var ljus. Det var försommar, när kungen kom.

Vad heter en kung i efternamn. Ja, egentligen har han inget, men de svenska kungarna har sedan 1800-talet hetat Bernadotte. I andra länder har de inget efternamn. Och bilnumret då ? Jo, vår kung, som bodde i Stockholm, hade förstås Stockholms stads bokstav. Och nummer ett var säkert reserverat för honom. Det kunde ju ett barn räkna ut. I alla fall Kicke. Och han fick det bekräftat. För där kom Gustav VI Adolf i sin stora, svarta bil dekorerad med svenska flaggor och med nummerplåten "A1". Så det stämde. Det var på grusgången nere vid vattnet, vid Bysjön, som Gustav VI Adolf kom åkande i sin limousine.

En kung på besök skall visas det bästa. Och i Åtvid fanns det mycket som var allra bäst. Ute vid Bysjön körde "A1" alldeles nere vid stranden, stannade och lät kungen stiga ur. Där ute på vattnet låg en tiohuggare, stor roddbåt alltså. Besättningen utgjordes av musikkåren, som framförde sina nummer därifrån för publiken på stranden. Bland publiken fanns Gustav VI Adolf. Och Kicke. Det måste vara ovanligt med en sådan konsert, med musik från en båt. Och kungen skuggade ögonen med handen ovanför pannan i sommarsolen. Han hade de där glasögonen man alltid sett på bild. Och rynkorna i pannan hade han ingalunda lämnat hemma i slottet.

På andra sidan Bysjön låg Adelsnäs slott tillhörigt baron Adelswärd. Sonen var med i vargungarna och det var baronen som hade invigt vargungar en gång. Bland dem var Kicke. Innan man blev vargunge var man "ömfoting".

Det borde ha varit i det Adelswärdska slottet som kungen övernattade under sitt besök i municipalsamhället Åtvidaberg. Det verkade naturligt, tyckte Kicke. Nu gjorde han inte det, konungen. För han hade kommit till Åtvid med egen järnvägsvagn. Där sov kungen. Vagnen var försedd med kungligt emblem och blågul utsmyckning. Mycket imponerande. Det var ingen vanlig inredning i den järnvägsvagnen, utan salonger och annat kungligt fint. Det kunde Kicke konstatera där han gick längs perrongen och vördnadsfullt tog del av den kungliga ståten. Annars var det inte alls pompöst. Han var inte sådan Gustav VI Adolf.

En kung på eriksgata besöker också ortens centrum. Det var nu inte så stort och imponerande, som moderna kommunala centra kom att bli då kommunalskatten mångdubblats. Men Åtvid visade upp sitt bästa ansikte. Hela torget mellan kommunalhuset och affären var fullt med folk. Det var byggt någon slags tribun framför den officiella byggnaden. Därinne arbetade nog Stigs pappa, kamrern, trodde Kicke.

Till alla evenemang kommer en kung i bil. Så ock Gustav VI Adolf. Det var "A1" han kom i. Och varje gång steg han i och ur med en spänst, som väl dolde hans ålder. Kungen var över 70 år. Så skuggade han ögonen med handflatan och såg sig omkring som för att kolla in omgivningen. Därpå gnuggade han händerna på det där karakteristiska sättet och satte av i den riktning han skulle enligt programmet. Det där med händerna liknade mycket det som Kickes pappa brukade göra när han stod inför en uppgift, något att ta sig an. Precis som kungen. Gnuggandet uttrycker förväntan.

Den besökande kungen fick gå mellan rader av folk från olika organisationer, som mött upp för att hylla och ära sin härskare. De var naturligtvis också nyfikna på att se honom i verkligeheten. Det fanns ju ännu ingen teve, så ingen hade sett honom levande. Kanske hade Gunnar Ericsson gjort det, för han var ju mycket i Stockholm som den riksdagsman han var.

På sin väg genom folkhavet och mellan rader av hemvärnsmän och lottor stannade kungen för att prata med en och annan. Och han råkade stanna alldeles framför Kicke ! Det vill säga ovanför. För Kicke han var alltid med där det hände. Inte gick han med föräldrarna. Nejdå, då hade han bara måst hållas i schack, ungefär sådär som när föräldrarna höll honom i sele upp till treårsåldern.

Kicke hade hittat tant Greta, hon med köttbullarna, i mängden av människor, som väntade på sin kung. Hon stod uppställd med de andra lottorna. Hon stod i främsta raden, för hon var lotta-chef. Och Kicke hade satt sig vid hennes fötter. Och där kom nu den där långe Gustav VI Adolf, i grå kostym, utan hatt men med i övrigt hela det utseende, som kändes igen från de stillbilder undersåtarna dittills fått nöja sig med. Och han stannade för att hälsa. Var det på tant Greta ? Ja, det var det säkert för hon var ju lottachef, minsann. Som specialist på köttbullar var det ganska naturligt tyckte Kicke. Och där satt Kicke och tittade upp på den långa figuren, landets överste befälhavare och kungahusets främste. Denne monark var åring med Kickes farfar och hade ett barnbarn, som var kronprins och åring med Kicke.

Det här är ytterligare en av de minnesbilder som hamnat i arkivet och som sorterats in under rubriken minnesvärda personer. Kungens sonson Carl Gustaf, sedermera den sextonde Gustaf, kom på sin egen eriksgata till Kickes nästa hemstad. Men det var många år senare och på den sjätte juni. Den dagen hade då blivit nationaldag och inte bara Svenska Flaggans Dag.

Morbröder

Kickes mor har två yngre bröder. De är så pass mycket yngre att de bildade familj först då Kicke var grabb. Det hände att de kom på besök under sin ungkarlstid. På besök hos storasyrran alltså. Men det fattade inte Kicke poängen med. För honom var de bara ett par spännande figurer av samma storlek som vuxna men med långt ifrån samma uppträdande.

Båda morbröderna jobbade med vägbyggeri. Det byggdes många vägar på 50-talet i Sverige. Så nog behövdes det många vägingenjörer alltid ! Dessa tycktes vara mycket ute på resa. Och bil hade de ! Och de reste en hel del.

På sommaren hände det att någon morbroder bara dök upp vid stugan. Det var oftast strax före kvällsmaten, så det passade liksom ganska bra. Kicke använde själv samma strategiska uppläggning senare.

Vid sina korta besök lyckades morbröderna alltid öka graden av ackumulerad imponering på systersonen. Den ene lyckades kasta bort inte bara ett utan flera av Kickes pappas värdefullaste gädd-drag med kastspöet. Han ryckte lätt på axlarna och konstaterade att "linan var visst svag" eller att "det var risig botten i den sjön" efter ett antal bottennapp.

Den yngste morbrodern var i sin storasysters ögon naturligtvis en smågrabb, så ingenjör han var. En stursk attityd visade han inför den meny, som vankades i vårt spartanska hem. Beskedet om att det skulle bli soppa och pannkaka kommenterade han med ett lakoniskt "bukfylla". Det ansågs naturligtvis så av deras mamma, Kickes stränga mormor. Därför tyckte han sig kunna ge ett så nedsättande omdöme om sin storasysters mathållning. Hon konstaterade, i kraft av anciennitet, att passade det inte, så kunde han bara åka. I allmänhet rådde en rå men hjärtlig stämning.

Morbroderns fullständiga namn var Knut Christian, men eftersom han var yngst, så blev det bara Knutte, eventuellt lille Knutte. Eller när han blev äldre, "Krisch". Han var lång och stålig. Det var klart att Kicke skulle bli som han. De jämfördes i längd på sedvanligt sätt, rygg not rygg.

Morbroder Lasse blev fritidstorpare. Till hans torp fick syskonbarnen följa med för att träffa sina kusiner. Lasse hade i yngre år en bil av märket Goliat. Det var en typisk lågprisbil och den tålde inga högre farter. Dessutom kom det oroligt från baksätet "Lasse, inte så fort" varje gång hastighetsmätarnålen kröp alltför nära sextio. Femtio sådär tyckte Ingrid, hans fru, Kickes moster, var mer passande. Så blev det också. Och i tid blev resorna långa !

På en sådan resa till torpet bjöds det på torskrom till middag. Det var nytt för Kicke och hans syster, men av någon anledning ändå inte avskräckande. Att äta rom var nog gott men lite märkligt, tänkte Kicke. Blev det fiskyngel i magen av det ? Kanske inte, för rommen var ju ändå kokt. Precis som vanliga hönsägg. Och av dem blev det ingen kyckling i magen.

Det var naturligtvis spännande med morbröder och mostrar, för de var yngre än Kickes föräldrar. Det var alla kusinerna också. Och så skulle det komma att förbli. Morbror Lasse han var alltid mysig, en skämtare med sinne för upptåg, men också omtänksam och samarbetsvillig. En riktig charmör, som gillade godare middagar. Han gillades i sin tur av omgivningen. Tänk om Kicke kunde bli som han ! Och lika lång och ståtlig som Krisch ! Han var bara så tyst av sig. En typisk lillebror i skuggan av äldre syskon. Mera eftertänksam, men också han snabb i repliken, när det var skämt på gång. Och han var mera kort i uttryckssättet, kom med roliga inpass. Dominerad av den där ingifta mostern förstås. Hon kom ju från Stockholm. Hon var därför mer framfusig än både sin man och sina båda norrlandsfödda svågrar. Och hår på bena hade de där morbröderna. Kicke hade ännu bara fjun på sina springglada smalben. Och klippas skulle dessa rågblonda fjun. Det gjorde han själv. Det provade han. Men håren växte ut igen. Precis som morbröderna.

Genetiska band sörjer för överföring av egenskaper mellan generationerna. Så det var mycket av morbröderna som dök upp hos deras äldsta systers äldsta barn. D.v.s Kicke. Det fick han alltid höra. Och det hade nog hans mor inte så mycket emot, för hon gillade bägge sina småbröder.

Till början

Avdelning 3: "Om sommaren"

Rödkallen

Stugan

Målbäck

Stick i läppen

En drunknad kusin

Prinskorven

Att plocka och äta svamp

Att äta för mycket

"Vad det blev av gossen"

Skolkaren

Mardrömmar

Blommor

Temata

Kompott

Aftonbön

Existens

"Till slut"

Reflexer och reflektioner

Definitioner

 

 

Rödkallen

"Bracket your prejudices !"

(Husserl)

Det här är en ö utanför Luleå, det vill säga långt från Kickes hemtrakter. Där ligger en lotsstation. Kickes morbror, gift med Maja-Greta, var en av lotsarna. Morbror Arne var infödd i Luleå och hade seglat runt Kap Horn. Det försummade han aldrig att berätta. Det hade skett med segelfartyg, så det ansågs vara på riktigt.

Till Luleå var det en lång resa. Redan som ett-åring fick Kicke göra den resan för första gången. Och det skulle bli fler. Med tåg tog det nästan ett helt dygn från Åtvidaberg. Man tog tåget till Norsholm. På den tiden stannade de stora tågen på stambanan där i Norsholm. Till Norsholm kom man med den smalspåriga banan. Den gick från Norsholm ända ut till kusten, där Västervik var ändstation. Det var naturligt, för då kunde en stor del av östra Götaland förses med fisk, framförallt strömming, just den vägen. Det gillade Kicke, som var en sann vän av färsk strömming. Söderkvist hämtade den vid tåget. Det var ju tur att han var där den där gången för att infånga Kicke, som var på väg att ta tåget till "Aja".

Den smalspåriga järnvägen gick fram genom de idylliska inre delarna av Östergötland. Under 50-talet måste resandet ha varit intensivare, för det verkade vara tätare turer på den tiden. Inte pratade man om nedläggning av järnvägar på den tiden ! Kanske hade man mera tålamod att vänta också ?

Från Norsholm var det snälltåg via de stora järnvägsknutarna mot övre Norrland. Ett dygn tog det. Kicke tyckte det var spännande med sovkupé. Men han var rädd för att gå över skarvarna mellan vagnarna. "Kan man verkligen vara säker på att tåget inte delar sig just där mellan vagnarna ?" tänkte han. Det var bara att ta sats och rusa över, om man ville ta sig genom tåget till restaurangvagnen. Men det kändes otäckt.

Utanför fönstret rusade landskapet förbi. Det blev mer och mer skog. I Norrland korsade tåget den ena stora älven efter den andra. Det kändes friskt att sticka ut huvudet genom det neddragna fönstret och känna vinddraget i hår och ansikte. Det mörka norrländska landskapet verkade stort och mäktigt. Orört och en smula hemlighetsfullt.

Resan till Luleå tog ett dygn. Och när de var framme, var Kicke verkligen långt hemifrån. Det var nära polcirkeln. Det betydde långa ljusa nätter, för det var om sommaren man reste till Luleå.

Familjen åkte för att träffa släkten. Nu säger man inte "Luleå". Man säger "Lule". Det sa i alla fall kusinerna, Lars och Eva. Och de var infödingar, födda i Luleå, så de visste. Det var morbror Arne också. Men Maja-Greta kom söderifrån, ända nerefrån Härnösand. Precis som Kickes mamma.

Till Rödkallen kom man med båt, för det är en ö. Några timmars gångtid med ett vanligt handelsfartyg. Det gick ingen reguljär transport, så det var till att lifta med någon lots på väg ut i arbetet och lotsande fartyget genom farleden. Någon gång kom lotskuttern, en mindre båt, till Luleå för att proviantera. Men det var sällan.

Kicke åkte på egen hand med ett mindre lastfartyg. Det bordades utanför Rödkallen av en liten motorbåt. Då gällde det att i rätt ögonblick hoppa från den ena farkosten till den andra. Och båda rörde sig i sjögången. Så risken var stor att hamna mitt emellan. Men Kicke var varken rädd eller dålig på att klättra och klänga, så det gick vägen utan missöden. Han klättrade kavat nedför lejdaren på fartygssidan och hoppade i rätt ögonblick ombord på den väntande lotsbåten. Den var liten och rullade mer än han någonsin varit med om. Han hade ju bara rott i en vanlig insjö. Det var Örn därhemma, som var hans vanliga vatten.

Det tog bara några minuter för motorbåten att från mötet med lastfartyget nå hemmahamnen. Det var en kasun vid Rödkallen, en ö på kanske en halv kvadratkilometer. På ön låg en stor angöringsfyr för de båtar som skulle in till Luleå för att lasta järnmalm. På vägen dit hade många med sig kol från Polen. Det hade till exempel Kolno, som var ett ofta sett fartyg i dessa farvatten.

Luleå var utskeppningshamn för malmen från de lappländska malmfälten. Till stålverket i Luleå behövde man kol. Så fartygen kom med kol och gick med malm. Luleå har en hamn som är isfri under stora delar av vintern. Isbrytarna håller en ränna hela vägen genom Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken. Under stränga vintrar fryser det dock även i Luleå. Då går malmtågen åt andra hållet. Malmen får skeppas ut via Narvik i Norge under ett par månader.

När man åkte med ett handelsfartyg tillsammans med någon lots, fick man vara med på bryggan. Det ville Kicke gärna. Han åkte en gång med farbror Arne in till Luleå. Man passerade åtskilliga sjömärken liksom den välkända Germandö fyr. "Kom till ett-åtta-noll" kommenderade lots-morbror för att ange kursen för rorsman. Morbror Arne kände farvattnen som sin egen byxficka och var garanten för fartygens väl och ve i farleden. "Rätt så" betydde att man höll rätt kurs.

Trots sin relativa litenhet var Rödkallen en spännande ö. Där var dagen lång, innehållsrik och intressant. Kvällen blev lätt sen, för solen behagade knappt gå ned. Det var ju nära polcirkeln, så det var nästan midnatts-sol. Och vilket barn vill frivilligt gå och sova medan solen fortfarande är uppe ? Kicke var inte heller så lätt att övertala i det avseendet. Över alltihop spred fyren sitt sken om natten. Det var nästan komiskt med ljusblixtarna i den ljusa sommarnatten.

På den ena sidan om ön fanns ett system av omväxlande landtungor och vikar. De laguner, som därvid bildades, kallades för kasuner. Första kasun var den innersta, sedan kom andra, tredje o.s.v Den femte var ingen kasun utan öppnade sig mot havet. Killarna på Rödkallen, de var alla söner till lotsarna, drömde om att segla till Nordströms grund, en fyr mitt ute i Bottenviken. Men det ansågs alltför våghalsigt och farligt för killarna i Kickes ålder.

Ut och in i de här så kallade kasunerna rodde Kicke, kusin Lars och de andra killarna. De kunde hålla på hela dagarna. Man navigerade efter ensmärken och kunde på så sätt hålla rätt kurs trots att man rodde med ryggen i färdriktningen. Mycket sinnrikt. Det är lätt att första varifrån uttrycket "komma överens" kommer, när man en gång har rott efter ens-märken. Det gjorde Kicke. Han var en god roddare. Kusin Lars hade mycket att lära ut. Överallt fanns det gott om fisk, från spigg till litet större. Och död fisk flöt omkring både här och där. De inre kasunernas vatten var inte särskilt friskt. Men där kajkade killarna omkring med sina flottar, som alltid skulle snickras. En rostig spik i pojkfot hade medfört en säker infektion efter att ha varit i de vattnen ...

Kusin Lars, jämnårig med Kicke, hade stor respekt för sjöfågel. De stora trutarna såg farliga ut. Och Lars påstod att en av hans kamrater en gång blivit hackad i huvudet av en tärna, när de kommit för nära dess bo. Att få en baskermössa av måslort var annars en stor risk. Måsarna var pricksäkra.

Moster Maja-Greta har alltid varit driftig, på gränsen till beskäftig skulle kanske någon säga. Hon såg till att man tog sim-märken. Alla skulle ta Simborgar-märket. Och det hjälpte inte hur kallt det var i vattnet. Kicke hade inte åldern inne, men kroppsstorleken. Så han skulle ta märket. Simma 200 meter skulle man göra. Så moster måttade upp en sträcka utmed stranden. Det blev mellan Sockertoppen och en anna sten. Sockertoppen det var namnet på en sten med karakteristisk profil och med ett ljusare pari upptill. Den låg en bit ut från stranden. Det var i allmänhet i närheten av Sockertoppen man badade. Och med den norrbottniska dialekten skulle den andra halvan av ordet ges nästan hela betoningen. Precis som "kaffepanna". Alla som träffat en riktig norrbottning vet hur det låter.

Blev det för höga vågor för att bada nere vid Sockertoppen, fick man hålla till i kasunen. Det vill säga den kasun, där lotsbåtarna låg. Det var som en primitiv hamn i betong. Den utgjorde skyddet för lotsbåtarna från de höga vågor som rullade in från Bottenviken. Lotsbåtarna låg och väntade på att få gå ut och borda något fartyg, som antingen skulle ha lots-assistans in till Luleå, eller som kom därifrån och skulle lämna av en lots på Rödkallen. Där utanför lämnade lotsarna fartygen, som gick vidare ned i Bottenviken och sedan fortsatte i Östersjön. Det kändes nu som ett ett avlägset farvatten.

Kusin Eva var några år yngre än sin bror. Hon var ett riktigt charmtroll. Hon hade stora svårigheter att uttala bokstaven "s". Det blev bara "t". Och det gav upphov till många skratt. Hon tyckte att en karmstol av rotting liknade den stol, som prästen har, predikstolen. Hon kunde ställa sig bakom den där rottingstolen och gasta "petten dolla". Och det betydde då att prästen hade just en sådan stol.

Kicke och kusin Lars var ofta i snickartagen. Vid ett tillfälle behövde de en yxa. På grabbars vis försökte de övertala lots Arne att ta med en yxa från stan ut till Rödkallen. Killarna tjatade så intensivt att föräldrarna så småningom (för att få tyst på dem kan man förmoda) försäkrade att bara de höll sig lugna så skulle "nog yxan komma" från stan. Ett par dagar senare kom det mycket riktigt ett avlångt paket med en av båtarna ut till Rödkallen. Det verkade en aning mjukt, men Lars och Kicke utgick från att det var deras efterlängtade yxa, som äntligen hade kommit. Så de kastade sig över paketet och slet upp det. Det var två något slokörade killar, som tvingades konstatera att de blivit grundlurade. De fick fram en gädda ur paketet. Varje gång det sedan frågades om dagens maträtt, blev svaret "yxa".

Det var annars ett kvällsnöje att grilla fisk på öppen eld. Det var strömming som halstrades och åts varm direkt från elden. Det var festligt och unikt. Kicke, som var strömmingsfantast, föredrog dock den, som han tyckte, riktigt stekta strömmingen.

Det där att sota fisken på galler över öppen eld passade honom inte riktigt.

På Rödkallen upplevde Kicke många nya och många mycket spännande saker. Bara det att få komma ut och åka riktig båt. En gång gick färden längs kusten ner till Piteå. Där åsåg man sjösättningen av en nybyggd fyrkasun. Det var ett högt torn i betong, som flöt i vattnet. Kasunen skulle senare förankras i havsbotten med kätting.

Det var en mäktig syn att se det över 40 meter höga tornet dråsa i vattnet efter att ha stått på pålar. Hela fyren var gjuten i betong.

Det var ingen trevlig hemfärd. Det var nämligen rejäl sjögång och Kicke fick lära sig vad sjösjuka är. Marken rullade fortfarande dagen efter. Själva sjöresan var en ren pina och det kändes som om det skulle ha varit en lättnad att hoppa i sjön. Vad som helst hade varit en lättnad jämfört med den där rullningen och stampningen, som lotskuttern hade för sig i den grova sjön. Bara den, som någon gång själv varit sjösjuk, vet vad det är, hade det sagts Kicke. Och det stämde ! Nu förstod han.

Stugan

"Jag trivs bäst i fred och frihet

för både kropp och själ ...

När det klara och det enkla

får råda som det vill.

När ja är ja och nej är nej

och tvivlet tiger still."

( Ulf Lundell )

familjens stuga tillkom 1953. Det var Jakob och pappa som byggde till på en mindre stuga, som redan stod där. Jakob var gammal, det syntes. Han var pensionerad snickare. Det såg man inte på honom. Men att han var släpphänt, det märkte man. Det fick den allerstädes närvarande och nyfikne Kicke lära sig. Det där "släpphänt" betydde visst att man la ifrån sig saker och ting på första bästa ställe och därefter hade svårt att återfinna, vad man nyss tyckt sig ha i handen.

När stugan blev färdig var den ett under av moderniteter. Det fanns minsann vatten inomhus. Det sögs upp ur sjön Örn med en handdriven pump. Det var spännande.

Örn var en idyllisk sjö. Ortens badplats låg tvärsöver sjön från stugan. Den enda nackdelen med stugan var att den låg på västsidan av sjön. Därför gick man miste om kvällssolen. Å andra sidan gick det väl lättare att få ungarna i säng om sommaren. För nu påverkade inte solen barnen att tro, att klockan var mycket mindre än den egentligen var. Sommartid hade man inte hört om då, inte heller teve. Och varken kärnvapen eller aids. Vänstertrafikens varande hade ännu inte ifrågasatts.

Alldeles intill stugan, som hade fått en modern tillbyggnad med kök och sovavdelning, låg det en märklig sten. Den var nästan större än själva stugan. På den där stenen växte det stensöta. Man kunde klättra upp på stenen på den sida som vätte från stugan. Sedan var det bara att promenera ut på stugtaket. Det gjorde man nu inte medan sädesärlorna hade ungar. De hade nämligen byggt sitt bo i skorstenen. Den var av trä och ingen riktig skorsten. Men den markerade var ett rökutsläpp kunde ha placerats.

Sädesärlorna fanns runt stugan om sommaren. De trippade fram med sina vippande stjärtar. Deras gång var självsäker, på gränsen till arrogant. De såg malliga ut. Man kunde se dem stå och vippa på stjärten på en sten ute i vattnet. "Här står jag och jag är fin. Hit kan ingen annan komma", tänkte de säkert. Det trodde i alla fall Kicke.

Det bo som sädesärlorna byggde i skorstenen var bara en samling kvistar, som de lagt ihop till ett rede. Men där fick de hålla till i fred. Boet var väldigt olikt det, som getingarna byggde under det utskjutande taket. Getingarna liksom cementerade sitt. Det hängde fastklistrat vid stugan. Byggmaterialet, en blandning av getingarnas eget slem och småpartiklar, var som ett förstärkt pergament. Det höll. Men inte mot människors framfart. Och vad ilskna de blev, när boet revs. Arga som getingar ...

Om sommaren, när sädesärlans ungar var kläckta, hade fågelföräldrarna en bråd tid. De skulle skaffa mat till ungarna. Då kunde man här och där finna rester av det, som funnits innan ungarna fick sin mat. Trollslända var något av favoritmat för sädesärlornas ungar. De arbetsamma sädesärle-föräldrarna knipsade av de stora genomskinliga vingarna från trollslände-kroppen. Så gick resten rätt i gapet på ungarna. Det var ett förfärligt pipande, när maten nalkades boet i näbben till fader eller moder sädesärla.

Namnet sädesärla tyckte Kicke var vackert. Men på sedvanligt sätt blev uttalet tillrättalagt i barnmunnen. Det blev "säde-särla" istället för "sädes-ärla". Så är det innan man lärt sig alfabetet, stava och läsa. Det var ett tag kvar till den tiden för Kicke. Så han sa "säde-särla".

Det blev efter ett tag alldeles fullt av vingar från slaktade trollsländor. Kicke hittade och samlade på vingar. På kort tid fyllde han en hel tändsticksask.

Stensöta, som växte på den stora stenen alldeles invid stugan, tyckte Kicke påminde om ormbunke. Den är dock mindre och mjukare. Den har också en annan struktur. Bladvipporna delar sig från stammen nära marken, medan ormbunken har en kal stam med vippor på toppen av stammen. Kicke betraktade stensöta som junior-ormbunke. Den där senior-ormbunken, den vanliga ormbunken, har en stam som är något vedartad. Det gör att en koloni av ormbunkar bildar som en tak sådär 50-60 cm över marken. Därunder kan en pojke krypa. Det gjorde Kicke. Det var som en färdig, naturlig koja, och ganska stor.

Stigen ned till stugan började med en stätta, som man kallade den där anordningen. Den låg mittemot vägen in till Målbäck och befann sig i gränsen mellan hagen och skogsbrynet. Däruppe i Målbäck, som var ett mindre jordbruk med djur, bodde Viktor och Adler med hushållerska. Adler var antagligen ett efternamn, men det var inte helt säkert. Kicke visste inte så noga. Hushållerskan benämndes bara "hushållerskan" och tilltalades med "hon". Adler var någon slags dräng, hushållerskan skötte bondens hushåll och Viktor själv var "bonnen".

En stätta är en anordning som medger att man öppnar en del av en gärdesgård precis så mycket att det går att kliva över till och med för en dam i kjol. Man kan säga att en stätta är en gärdesgårdens skjutdörr. Gärdesgård uttalas annars "gäschgål" på riktig östgötska. Och detta ord i sin tur uttalas "öschöttska".

Stigen gick i mjuka krokar mellan tuvor med mossa. Det växte linnéa överallt. En gång gjorde farbror Oskar en riktigt somrig krans från revor av Linnéa. Den fick Margareta, inte hans egen dotter "Skruttan Luntan" utan Kickes syster Margareta, kallad Lillan. Så tilltalades visst även Skruttan ibland av tant Greta, så det var uppenbar risk för förväxling. Och det var bara i uppfordrande ton som tant Greta använde dopnamnet istället för "Skruttan".

På ett ställe, det var där stigen löpte fram på sitt högsta ställe och liksom tog sats för att bära av ned till stugan och sjön, där gick stigen i en svag vänsterböj. Det var där det växte harsyra. Det stod också en annan växt där, ett slags ört med hög stängel och med bara någon enstaka bladrosett. Högst upp på den där stängeln satt det som ett ax med frön. Bladen smakade surt, precis som harsyran.

Harsyran repade man av från marken med utspretade fingrar. Man tog ihop fingrarna samtidigt som de drogs genom mattan av tätväxande harsyreplantor. Då fick man hela näven full av skogsgodis. Den andra växten, den höga, den rensade man från blad. Bladen tuggade man sedan omsorgsfullt. Smaken var inte lika skarp som den hos harsyran utan mera fyllig. Det var ängssyra.

Man skulle antagligen ha kunnat leva på vad som fanns i den tidens skog. Längre bort till höger fanns det också ett murkelställe. Det var på tallmarken som man kom fram till ute vid vägen. Då fick man alltså ta till höger där på krönet, där stigen passerade sin högsta punkt. När man gjorde det så kom man först fram till gläntan, där det växte hallon. Där tillbringade Kicke en del tid med mamma och syster. I hans korg hann det dock bara bli lite på botten innan det var dags att gå hem. För det mesta gick direkt i munnen. Så var det alltid.

Någon riktig bärplockare skulle han antagligen inte komma att bli, Kicke. Modern höjde en gång mer än trettio år senare något förvånat på ögonbrynen och utbrast: "Du, plockat bär ?". Sonens lika rappa som självklara "javisst" bekräftade bara att en kvinna, som kommit in i en gosses liv, kan få med gossen ifråga på de mest oväntade saker. De flesta barriärer tycks kunna brytas. Maträtter, som gossen i moderns hushåll rynkat på näsan åt, passar förträffligt, när de serveras av blivande fru. Antagligen en orättvis hållning. Men mödrar brukar inse vad det handlar om. Och vad har de för val ?

Stigen, som ledde ned till stugan vindlade sig mellan höga granar ned mot sjön. Granarna hade kraftiga rötter, som slingrade sig över stigen. Kicke kutade fram där. Tidigt lade han sig till med den egenheten att rusa vart han än skulle.

Kicke sändes ofta på det viktiga uppdraget att hämta mjölk uppe i Målbäck efter kvällsmjölkningen. En del av mjölken skulle stå i isskåpet i källaren. Den skulle bli till filbunke, hur det nu gick till. Dessutom var det ju råmjölk, så efter några timmar kunde man skumma grädden från den.

Uttrycket "Skumma grädden" är för evigt förknippat med de där halvt trattformade skålarna som man åt filbunke ur. De var lätta att välta. Det hände säkert mer än en gång att tyngdpunkten kom utanför den yta, som skålen vilade på. Vad det betydde, visste Kicke inget om förrän bortemot tjugo år senare, då mekanikens hemligheter avslöjades för gossen, om vilken det tidigt sades: "Grabben skall bli ingenjör". Det var nog framfarten med det kära mekanot, som avslöjade den fallenheten. Ja, jovisst var det det. I vilket fall som helst välte filmjölken ofta ut för honom.

Filbunkskålarna var av keramik och därför hade de tjocka väggar. Mamma hade en gul och pappa en grön. Kicke hade naturligtvis killfärgen blå och Lillan flickfärgen röd. Detsamma gällde för övrigt barnens muggar att dricka saft ur. Hur skulle det ha sett ut annars om man inte haft muggar i kill- respektive flick-färg ? Det var det mest graverande man kunde råka ut för att retas för på den tiden, d.v.s i den åldern. Att en kille hade något i flickfärg. Det gällde att passa sig !

Barnens muggar, i kill- respektive flick-färg, var inköpta på Rejmyre glasbruk. Fast på den tiden hette orten Rejmyra. En riktigt genuin östgöte sa dock redan då "oejmyre", eller i varje fall om själva bruket Rejmyra glasbruk "oejmyre glasbruk". Det var lite genitivändelse över den där böjningsformen.

Kicke var imponerad över att glas kunde krossas, smältas ned och på nytt bli till något. Det fanns hela tunnor med krossat glas där på bruket. Muggarna man köpte var av andra-sortering. Kickes blå var helt krakelerad. Den rymde egentligen för lite för honom. Den var i alla fall mindre än lillasysters röda, som dessutom hade en blåsa i glaset. Det hade varit mera naturligt att de bytt. Om det inte hade varit för det där med färgen !

Annars skall ju egentligen filbunkskålar vara genomskinliga och av glas. Ett samtida barn har långt senare hävdat att skålarna dessutom skall ha blå kant. Det vet nutidens Kicke inget om. Men han är enig med henne om att glasskålarnas runda bottnar skulle ha små knottror. Som hennes bröstvårtor kanske ? Vad de där förstnämnda knottrorna - på filbunkskålarna alltså - egentligen hade för uppgift är fortfarande okänt, men de var sköna att känna på. Det var de andra också. Men det visste han inget om den gången.

Tillbaka till stigen, som gick genom skogen ner till stugan vid sjön. Det gick naturligtvis inte att undvika att förr eller senare snubbla på någon av de där rötterna. Det gjorde nu inget, sa mamma, det där att mjölken hamnade på stigen. Det gick ju an att bara gå tillbaka till gården för att hämta mer. Vad är mera naturligt än att uttrycket "gråta över spilld mjölk" doftar granskog ?

Stugan låg lite högt ovanför vattnet. Bryggan låg där nedanför. Den rikliga grönskan bestod av al och björk. Den var borttagen mitt framför stugan, men vid sidorna skymde alarna sikten åt sidorna.

Kicke var ofta ute och rodde på egen hand. Det var omöjligt att förhindra. Han hade dock order att hålla sig inom synhåll, det vill säga mitt framför stugan och inte för långt ut från land. Lite bort till vänster från stugan sett låg det en sten ute i vattnet. Den stack upp ett par decimeter över vattnet bara, men var cirka en kvadratmeter stor. Den var flat och idealisk att gå iland på. Det var ingen konst att angöra den med roddbåten och det var ett vanligt tillhåll för den ständigt sökande roddaren. Det var där som kusin Lars undgick drunkningsdöden.

Därborta på vänster sida, från stugan sett, låg komposten. Man brukar ha kompost i hög. Men vid den här stugan hade man en kompostgrop. Det var praktiskt, eftersom dasset tömdes där. Men det var något mindre praktiskt att dasset låg på andra sidan stugan, bortom den stora stenen med stensöta. För om hösten skulle dasset tömmas. Och då var det ett farligt kånkande och släpande på dasstunnorna ända bort till kompostgropen. Där dumpades tunnornas innehåll över de hopräfsade höstlöven. Det var inte så kul för de höstlöven ! Men det blev fin kompostjord.

Längst bort åt det andra hållet, till höger från stugan sett, låg den lilla stenbryggan. Där löpte också ut det rör, som drog in vatten till stugan via pumpanordningen. Lite bortom stenbryggan fanns uppläggningsplatsen för ekan. Den rullades upp på smala timmerstockar. Om våren skulle den tjäras. När den då först kom i vattnet, läckte den som ett såll. Men den tätnade snabbt och blev ett kärt tillhåll för Kicke.

Ekan målades i grönt och vitt. Dess botten var svart av tjära. Hela ytan var täckt av tjocka lager av antingen färg eller tjära. Det var många års målning, som satt kvar. Och den doftade ! Doftade riktig, gammaldags träjära. Alla, som någon gång kännt den där riktiga tjärdoften, vet vad det innebär. Man riktigt känner hur den påminner om båt och sjö. Den var ganska klibbig till att börja med, tjäran. Så det fastnade torra löv och annat skräp på båten. Kicke och pappa målade och tjärade den om våren. Då var det mycket torrt skräp, som flög omkring i luften.

Borta i skogen vid upplagsplatsen för ekan, fanns det gott om ganska speciell svamp. Eftersom det var i en lövskog, växte det gott om både röda och gröna riskor där. De trivs bland asp och al. Kicke var, när svamparna växte väldigt koncentrerat vill säga, en god svampplockare, annars en urusel dito. Det hade med hans tålamod att göra.

I de flesta skogar finns det spindlar, som idogt spinner sin väv. En spindel vilar sällan. Den är alltid på jakt efter föda. Och smart, som den är, spänner den upp sin väv här och där och sitter sedan och väntar på sina offer. När man går genom skogen, kommer man då och då in i den där spindelväven. Kicke gillade inte att få den i ansiktet. Därför utvecklade han en teknik att gå genom skogen med armen lyft. Underarmen höll han upprätt framför sig, där han kom genom skogen. Spindelväven fatsnade då på armen istället för i ansiktet. Och den tekniken kom att användas i många år. Den visade sig vara väldigt användbar. Skyddade också ansiktet mot utstickande kvistar och grenar, som kunde vara lömska vid framfarten på skogsstigen.

Målbäck

Ur Born in the USA:

"Born down in a deadman`s town.

The first kick I took was when I hit the ground.

End up like a dog that`s been hit too much,

spend half your life just covering up."

( Bruce Springsteen )

Vägen ut till Målbäck från "samhället" som vi kallade Åtvidaberg, den vägen började liksom med Stenhusgatan, som kantades av de där kala stenhusen. Den fortsatte sedan förbi Fågelsången med järnvägsövergång, som allt som oftast stod med ringande klockor och blinkande ljus i timmar, då det blivit fel på signalsystemet. Så drog vägen iväg mellan de där kullarna, där det fanns blåsippor om våren och svamp om hösten. Efter att ha passerat genom en dunge kom man ut på rakan vid Örsäter. Där gick vägen rak och kantades i juni av raps och/eller ryps. Där ligger nu det nya Facit uppe på sluttningen. Landskapsblomman Blåklint växte i sädesfälten. Pappa hade sina bikupor ute vid Örsäter, så Kicke var med där ganska ofta, när bina skulle pysslas om.

Efter att ha passerat Örsäter löpte vägen i en lång raka fram mot sjön Örn. Alldeles innan man kom fram till Örn svängde landsvägen till vänster i en mjuk kurva. Den var försedd med busshållplats. Det var där, som klasskamrat Lennart obetänksamt hade rusat framför bussen i sin iver att komma snabbt till badplatsen. Det var när han gick i simskolan. Det bar sig inte bättre än att han blev påkörd av en bil och bröt benet.

När vägen kommit över krönet i den sista backen före Målbäck, kastade den sig liksom utför. Mjölkpallen vid vägkanten och grusvägen upp till gården skvallrade om civilisation. Mjölkpallen stod liksom på vakt. Det är något förväntansfullt med en mjölkpall. Den markerar att där bor någon.

Mjölkpallen kunde användes till att sitta på. Man kunde sitta där om kvällen och titta på trafiken. Man kunde också sitta där och skriva upp bilnummer. Det gjorde Kicke när han inte kunde fundera ut något vettigare att göra. Det kunde vara på moderns enträgna uppmaning han satt där. Hon var ibland less på att han inte hade något att göra.

Familjens blåa Renault 4 CV hade registreringsnummer E 25949. E stod för Östergötlands län. Stockholms stad hade A, omliggande län B, Uppsala län C o.s.v. När Kicke flyttade till Småland fick pappas bil ett "F" för Jönköpings län. Nuförtiden används de där länsbokstäverna endast när man fyller i självdeklarationen. Yngre personer har därför, med all rätt, svårt att förstå innebörden av begreppet länsbokstav. Men det var spännande för en yngling sysselsatt med bilnummer-uppskrivande att se exotiska bilar. De bilar som hade X var från Västernorrlands län, de med BD kom från Norrbottens län etc.

Länsbokstäverna försvann i början av 70-talet. Det hade börjat bli kris med tillgängliga nummer för bilar i Stockholms stad. Serien med A utvidgades med en med AA, senare även med AB. Men sedan gick det inte längre, för AC stod för Västerbottens län. Så dpå fick man hitta på något nytt. Man införde tre bokstäver och tre siffror. Därmed blev bilarna något anonyma, eftersom man inte kunde avläsa deras hemvist. Själva skyltarna såg tyska ut. I alla fall ett tag, tills man blev van vid dem. Men folk gjorde med egna klisterlappar med länsbokstav eller ortsnamn. För man ville uttrycka sin stolthet över hemorten.

Genom att sitta vid vägkanten och skriva bilnummer lär man sig också bilmodeller. På 50-talet dominerade den i Sverige tillverkade Volvo personvagn. Den kallades kort och gott PV. Och den var oftast svart. När den grå varianten kom, blev den snabbt populär. Man var ju inte van vid annat än svart. Allt annat var färg. När den duvblå färgen dök upp, var den nästan en sensation. Men röd dröjde länge. Den färgen var förbehållen brandbilar och ambulanser.

Målbäck var ett mindre jordbruk med djur. Där bodde Viktor och Adler med hushållerska. Adler var antagligen ett efternamn, men det var inte helt säkert. Han var någon slags dräng och fick sköta om det mesta, göra jobbet. Viktor själv, han ägde stället. Han var "bonnen".

on hushållerskan benämndes bara "hushållerskan" och tilltalades med "hon". Henne såg man rulla tummarna, när hon någon gång fick ta sig tid att prata. Det var liksom för att markera att hon just då ingenting utförde, utan bara pratade. Hon tog därmed tid från det, som var hennes syssla: hushållet, mjölkningen, tvätten och allt det andra. När hon verkligen inte hade nånting att göra - det måste ha varit sällan - höll hon om båda armbågarna med händerna medan armarna var korsade. De runda armarna stack fram ur en blommig klänning, en sådan som man alltid hade på landet. Den där ställningen med händerna om armbågarna intog hon då husbonden var i närheten. Det såg underdånigt ut och skulle antagligen så vara i hans sällskap.

Stugan kallade Adler för "sommarnöjet". Det lät väldigt lyxigt. En kväll kom de ned till sommarnöjet på kaffe, inklusive hushållerska. Hon var nog inte van att bli serverad, inte ! Och inte att få sitta medan någon annan reste sig ...

Kicke och Lillan hade sim-uppvisning. Undrar hur ofta någon av de tre gästerna badade. Dusch var inte vanligt och fanns säkert inte i Målbäck. Gubbarna tyckte det var roligt att se barnen bada. Viktor log med sin enda och gula framtand. Hushållerskan var alltid ett stort leende. Adler drog på munnen först då husbonden gjort det. Det såg väldigt respektfullt och solidariskt ut, först husbonden sedan drängen.

I närheten fanns en isdös. Den låg i sluttningen ned mot landsvägen. Man sågade upp isblocken om vintern och täckte dem med sågspån. Då var inte Kicke där. Men det hände att familjen åkte skridsko på Örn. Då såg Kicke vaken, som uppstått där man sågat ut isblocken. Det kändes märkligt att sitta på bryggans fundament och snöra på skridskorna. Bryggan var intagen för vintern. Just där plumsade man omkring om sommaren. Nu kunde man skönja sjöbotten genom kärnisen.

Långt fram på sommaren kunde man hämta is ur den där isdösen. Det var ju då den behövdes också ! Man använde den i isskåpet, ett primitivt kylskåp. Det var ett himmla sölande för isen smälte ju så småningom.

Kalven anlände en dag då Kicke var uppe vid gården ("gålen" på östgötska) för att hämta kvällsmjölken. Mjölken skulle bli till filbunke över natten. Det var då kalven passade på att komma. Den såg väldigt slemmig och slibbig ut när den kom ut ur kon, hjälpt av Adler som var en karl med gott handlag. Han drog ut kalven ur kon.

Kalven dunsade ned i halmen. "The first kick I took was when I hit the ground ... " sjöng Bruce Springsteen långt senare i sitt parad-nummer. Efter en stund kom den huttrande kalven upp på sina vingliga ben. Det var mycket kallare ute i livet än inne i kons liv. Första natten fick den kanske tillbringa hos mamman ? Senare fick den dricka mjölk ur en spann.

Ute på laggårdsbacken kunde man se hushållerskan ombesörja hela boställets tvätt. Det var flera gummor engagerade i verksamheten. Den bestod i att man eldade under stora grytor, där tvätten kokade upp. Sedan åkte den upp på ett bord, som burits ut. Där stod gummorna och slog på sängkläder och klädesplagg med klapp-trän så att vattnet pressades ut och stänkte omkring. Lakanen var av den där oblekta typen. (De hade ungefär samma gula färg som Viktors framtand.) Det var en riktig uppståndelse; fullt med liv och rörelse de där tvättdagarna.

Där, i glesbygden, bor det ännu ett fåtal. Nuförtiden är det fåtalet, som producerar för massan. Förr, före socialismens och den stora folkomflyttningens tid, var det de stora massorna, som slet för fåtalet, överheten. Och det är inte heller vem som helst, som får tillhöra detta nutida fåtal. Precis som det var för länge sedan. Nuförtiden är det lantbruksnämnden, som avgör vem som skall anses lämplig att driva lantbruk. Vem som skall få tillhöra fåtalet med andra ord.

En präktigt allsmäktig myndighet har nu ersatt fåtalets gammaldags och godtyckliga bestämmande över en mångfald undersåtar. Lantbruksnämnden. Inte anade väl gossen, där han upplevde den distribuerade produktionsapparaten "vid källan", att han inom 20 år skulle få halv blodstörtning av konfrontation med just denna myndighet. Ett litet fåtals besser-wisser-ande över ambitiösa medborgare, det är vad det är. Och kom ihåg en sak: Det är en enorm arbetsbörda, som lantbrukarna tagit på sig. Och det är minsann inte vem som helst, som är beredd att ställa upp på och tyst acceptera dessa villkor.

"Dom skriver säkert någon ny, liten lag,

som reglerar vad vi skall göra."

( Björn Afzelius )

Som sagt, lantbruksnämnden avgör vem som skall anses lämplig. Vem som skall få. Och framförallt - bara för att jävlas - vem som inte skall få ! Och priserna på lantbrukets produkter, de sätts i praktiken av regeringen. För säkerhets skull. Och det är för att Sveriges heliga kor, barnfamiljerna, inte skall duka under av för höga priser på mjölken. De är ju röststarka, barnfamiljerna. Javisst, men bara vart tredje år. Men lantbrukaren, bonden, han häver inte upp sin röst. Nej, han rationaliserar och effektiviserar. Han hetsas med svinfabriker och kycklingbroilerier, med konstgödning och odlingsbidrag, med stimulansåtgärder och regleringar. Och han har verkligen inte bett om något av det där. Vill egentligen sköta sig själv. Utan inblandning från vare sig staten, kommunen eller myndigheter.

Men det finns ju andra som vet bättre ! De sitter för säkerhets skull samlade i lantbruksnämnder, kanslier, departement, jordbruksdelegationer och styrelser. Vilken koncentration av eliten ! Att man inte fördelar gracerna över landet. Tänk om intelligensaristokratin, och inte bara byråkratin, kunde spridas över landet ! Till dess fromma får man förmoda. Det skulle bli som det var förr, då finare folk bodde bland folket; integrerat som man skulle sagt med ett modernt ord.

Det är ett samhällstillvänt uttryck det där integrerat. Det har man istället gjort (integrerat) med den importerade arbetskraft, som togs i anspråk ungefär samtidigt med den stora folkomflyttningen. Sålunda bor nu den importerade arbetskraften i Rinkeby och Tensta. Intelligentian rör sig bland administrationsmonumenten. De få, ännu tillåtna men synnerligen strävsamma bönderna bor kvar bland monumenten över en avfolkad glesbygd. Man säger så: "bor kvar". Uttrycket antyder att de skulle ha missat något. Blivit sittande fast liksom. Blivit kvar. Kommit på efterkälken. Pyttsan ! De försöker bevara vad som bevaras kan. Trots restriktioner, pålagor, momsplikt, odlingsstimulans, bidrag för att inte odla potatis etc. etc. etc.

Stick i läppen

"Christ, you know it ain`t easy,

you know how hard it can be.

The way things are going

they`re gonna crucify me !"

( Lennon-McCartney )

Det var alldeles utanför mjölkboden. Det var om sommaren, för det var ju så att vi bodde i stugan vid Örn, sjön alltså. Och en bit ovanför landsvägen där låg bondgården ("bonngålen") Målbäck. Det var det vi hade som postadress, "Mjölkpallen Målbäck, Linköpingsbussen".

Mjölkboden låg en bit nedanför boningshuset, där Viktor och Adler bodde med hushållerska. Det var hon som tvättade de oblekta lakanen och slog dem med klappträet på köksbordet. Det, bordet alltså, hade man burit ut på laggårdsplan, om än lite vid sidan, för framför laggårn skulle man ju inte hållas. Där skulle ju liksom vara fritt utrymme. Möjligen kunde man stå där och resonera, med tummarna i armvecken på skjortan. Det var så man stod och resonerade gubbar emellan. Nu hade man burit tillbaka köksbordet till köket. Så nu var det vanligt bord igen. Efter utflykt och tvätttjänst.

Mjölkboden låg i sluttningen ned mot raden av fruktträd. En del av dem bar äpplen, flera stycken var Astrachan, eller hur det nu var man stavade till det där namnet. Det lät som en märklig mekanisk anordning tyckte Kicke. Inne i mjölkboden fanns det ett kar. Det var gjutet i betong och nedsänkt i golvet så att det skulle bli lättare att lyfta mjölkkrukorna ned i karet. I karet tappades vatten. Man hämtade is från isdösen. Det var fin kylning och mjölken höll sig färsk. Den förvarades där i väntan på transporten till mejeriet. På den tiden fanns det mejerier i varenda litet samhälle nästan. När rationaliseringsvågen och stordriften slog igenom även i livsmedelsbranschen, lades många mejerier ned. Mjölken fick transporteras lång väg till det centraliserade mejeriet.

Mjölkkrukorna kördes om morgonen ned till mjölkpallen vid vägen. Eller var det om kvällen. Ja, det kom väl an på vilka turer mjölkbilen körde. Han som körde mjölkbilen skulle hiva ombord de där krukorna på bilen. Han hade för länge sedan slitit ut ryggen på det där kånkandet så han hade korsett. Han hade desto lättare med tomkrukorna, som kom istället för dem som hämtades med mjölk i. Man hade alltså dubbel uppsättning på den tiden. Nuförtiden har man inte alls, d.v.s mjölkbilen kör omkring och suger upp mjölken från en tank ett par gånger i veckan. Så processas mjölken med moderna metoder. Därefter skall den d-i-s-t-r-i-b-u-e-r-a-s till de stora städerna för konsumtion. En del sänds förstås tillbaka till den glesbygd, som den hämtats från. Och då kostar den mer än när den producerades.

Borta är nu krukorna och med dem de dåliga ryggarna. Fast nuförtiden får ju folk ont i ryggen ändå. Det är väl samhällets fel kan man tänka, som det mesta av annat som folk ondgör sig över. Kicke beundrade annars den snits med vilken mjölkbilsföraren hanterade krukorna. Han liksom rullade och vrängde upp dem på flaket. Det fanns två öron på sidan av krukorna. De var egentligen avsedda att lyfta i. Men med den där snitsen kunde krukorna liksom rullas upp på bilen till synes utan ansträngning och antagligen besparande en del smärta i den slitna ryggen.

Den där milda sommarkvällen var det precis i skymningen som Kicke blev stucken av en geting. Eller var det av ett bi. Det var så många som hade biodling på den tiden. Kickes pappa också. Men trots det kunde inte Kicke skilja ett bi från en geting. Skulle heller aldrig komma att intressera sig för det. Pappas bi kunde det i alla fall inte ha varit, för han hade sina bikupor borta vid Örsäter och dit var det säkert en mil. Eller en halv åtminstone. Men kanske flyger bina så långt. Kicke visste inte så säkert.

Stick i läppen skulle det handla om. Och det var i underläppen av alla ställen, som geting- eller bi-eländet kom sig för att sticka. Visst sved det en aning, men inte så att det var anledning att gråta. För det första så gjorde ju inte grabbar det. Och för det andra hade Kicke inte tid med sådana ovidkommande och tidsödande oväsentligheter.

Men det smög sig in en liten osäkerhet i det orädda grabbhjärtat. Det var bäst att lägga benen på ryggen hemåt, d.v.s tillbaka till stugan. Det bar av ned mellan raden av Astrachan-träd, förbi syrénhäcken (som alltid inramar en riktig bond-trädgård), vidare nedför grusvägen förbi isdösen. Den låg där liksom ruvande och väntade på att berövas ännu några isblock innan den till slut bara bestod av kvardröjande sågspån.

Nere vid den asfalterade landsvägen blev det bara en snabb blick åt vardera hållet för att kolla in eventuella bilar. Det var ju förresten onödigt att se sig för, för man hörde ju faktiskt på långt håll om det skulle vara någon bil att passa sig för. Mjölkpallen stod alltid där och glodde, så den hade ju faktiskt kunnat hojta till i fall av fara.

Över stättan var lätt att hoppa med de där kalvbenen som Kicke skente (östgötska för "sprang") omkring på. Det är klart att det var långt genom skogen, säkert en bra bit över hundra meter. Under tiden medan han sprang där hann han ju också fantisera om alla hemska vidunder som lurade i skogen. För skymningen övergick liksom i natt när han kom in i skogen. Vid det laget bultade det redan i läppen och det var skönt att komma ut i det ljusare partiet nere vid sjön framme vid stugan.

Det var visst läggdags så det passade bra att komma just då. Anmälan om sticket i läppen mottogs med ett avmätt "jaha, ja" av en förälder som i allmänhet var beredd på det mesta i skadeväg. Det enda Kicke hade stående order om var att undvika att "komma hem å ha slaget ihjäl sä". Dessutom skulle han komma ihåg att kissa, tjatades och förmanades det. Det var nämligen inte alltid som den här grabben tog någon notis om förmaningarna. Han hade oftast inte tid för annat än väsentligheter.

Sticket i läppen hade nu kommit att ge en kraftig svullnad. Det var så att det gjorde ont att dra undertröjan - för det hade man på den tiden under pojkskjortor - över huvudet. Undertröjan var ärmlös. Men den smet åt kring den taniga pojkkroppen och följde liksom huvudet medan den åkte av. Då var det inte roligt med svullen underläpp. Och inte blev det så mycket som ett enda "ömk" (av "ömka sig") för att det smärtade. Nähä då, hon hade alltid sett värre, mamman som hade varit sjuksköterska. Hon som skulle ta upp sitt yrke igen en gång. Men det var först när ungarna kunde klara av markservicen själva. Och då skulle allt i matväg var förberett och framlagt.

Kicke fick inget medlidande från modern när han skadat sig. För det mesta avfärdades blodflöden, sticksår, hudavskrap, bulor i huvudet, vrickningar, spik i foten och annat elände med att "böla inte, värre har jag sett", "vänta tills du har slagit dig rejält" eller helt enkelt "spar dina tårar tills du bättre behöver dom". Hon var hjärtlös mamman.

Det där "spar" var en norrländsk form av imperativ på verbet "spara". Norrländska var hon sjuksköterskan, som inte besatt den minsta förmåga (vilja) att ömka en olycksfågel som sonen. Det användes visst samma avart av imperativform också i Östergötland. Därför passerade den obemärkt. Det tänkte Kicke på först när han skulle forcera språkläran. Det var sisådär sex-sju år senare.

Vad lönadee det sig med svåra skador eller ymniga blodflöden när det inte slog några tidigare rekord. Det imponerade inte. Det gav inte upphov till medömkan eller föståelse. Det onda var så oproportionellt mot insatsen. Och så gjorde det så förbannat ont. Och så hände det om och om igen, och ofta. Och det gav ingen utdelning. Det skulle ta många år innan han gav upp försöken. Och det var inte genomfört i en handvändning. En vårdslös framfart, som blivit till en vana är inte lätt att hejda. "Av födsel och ohejdad vana" gällde nog bara till hälften. Och hade inget med födsel att göra, snarare var det på gränsen till dess motsats, bråd död. Och varför skall man hejda en framfart, friska initiativ ?

Lite mjölkchoklad kunde Kicke i alla fall få den där olycksaftonen. Fast inte mycket. För det skulle egentligen inte drickas strax före läggdags. Det vaknades inte, nämligen. Och det passade på något sätt in i stilen som den gossen hade. Han hade inte tid med några oväsentligheter. Eller det blev bara inte av. Inte på natten heller alltså. Det var nu en gång för alla hon sjuksköterskan evinnerligt trött på, så hon såg till att det inte fylldes på med något rinnande. Det var ju ändå hon som bestämde. Och så var det bara. Och inte så lite bara heller.

Om morgonen stod svullnaden i full blom. Underläppen var stor och tjock. Det kändes förfärligt förargligt att inte kunna vare sig äta eller dricka. Och vissla var bara inte att tänka på. Och ingen medömkan fanns att uppbringa. Det var ingen som tyckte synd om olycksfågeln. Så vad lönade det sig att ha getingstick i läppen då ? "Var glad du, att du inte fick det i luftstrupen, för då hade du kvävts !" Det lät minst i klass med att dö. Och Kicke som hade sett "Barnen från Frostmo-fjället" på bio begrep att det där med att dö var något verkligt sorgligt !

Det var just en tröst för en hjälte ! Det där med luftstrupe lät annars väldigt sårbart och utsatt. Hade han verkligen en sådan han också ? Det hade väl bara veklingarna, vilka de nu var. Och hade det kunnat gå så illa ? Hade de blivit ledsna i så fall, föräldrarna alltså, om han hade kvävts, dött alltså ? Nja, det var nog högst tveksamt. Det tycktes i alla fall inte göra ont i dem när deras avkomling slog sig halvt - och ibland till och med trekvarts - fördärvad.

I Småland, dit Kicke kom i tioårsåldern, användes "fördärvad" just i betydelsen "skadad". Man kunde höra sådana uttalanden som "jag har fördärvat me". Det betydde då att personen ifråga hade skadat sig allvarligt eller svårt. Men det gäller Småland det. Kicke var fortfarande kvar i Östergötland, "guschelöööv".

I fortsättningen var det bara flytande föda som kunde intagas. Läppen var fortfarande svullen. Och det via sugrör. Hemskt fånigt att behöva acceptera en i det närmaste flytande grahams-gröt. Den som skulle vara fast och klibbig så att den inte blandade sig med mjölken i den djupa tallriken. Acceptera förresten ? Det var inte mycket att välja mellan: antingen den äckligt flytande gröten eller svältdöden.

Det kändes som en evighet med sugrör och flytande gröt. Men antagligen var det bara ytterligare någon dag. Men en otålig pojksjäl upplever tiden som stillastående vid sådana tillfällen. Det skulle komma många tillfällen till träning av Kickes tålamod. De tillfällena skulle komma i en framtid som vid det här tillfället var lika okänd som alla andra framtidar (jojo !). Okända hade ju å andra sidan alla framtidar alltid varit. De skulle troligen komma att så förbli. Även för den gossen.

Ur Visa i vargtimmen:

"Sov lilla barn.

allting är bra.

Jag finns här intill dej,

min älskling.

Vargtimmen slår,

men stjärnorna går

sin gnistrande vakt

på himlen inatt.

Jag sitter och ser

din oskuld och ber

för livet som ligger framför dej.

Min älskade vän,

du vet inget än

men en dag så får du ditt svar.

En dag så får du ditt svar."

                                                                    ( Björn Afzelius )

En drunknad kusin

"Herre, förlåt dem,

ty de veta ej vad de göra."

                                                                                                                                    (Jesus Kristus)

Familjens stuga låg vid Örn. Och den låg lite högt, med utsikt över sjön. Träden var borttagna mitt framför stugan. Vid sidorna skymde alarna sikten åt sidorna. Lite bort till vänster från stugan sett låg den där stenen ute i vattnet. Den stack upp ett par decimeter över vattnet bara och var cirka en kvadratmeter stor. Det gick att angöra den med roddbåt.

På sommaren kom Bajs-Lars och Benke, kusinerna i Stockholm, på besök tillsammans med "lilla Gunvor", som alltså var Kickes faster. Dessa bägge storstadsgossar levde naturligtvis livsfarligt i den där miljön. De utsattes ju för Kickes upptåg. Benke lekte mest med kottar och saboterade vad de äldre killarna byggt av bilbanor, gårdar och annat. Men Lars försökte hänga med på Kickes villkor.

Ut i båten skulle de båda kusinerna Lars och Kicke. Kicke rodde naturligtvis, för det var han som tog kommandot. Kicke hade Larsa helt i sitt våld. Infall hade redan då kommit att bli ett kännetecken för Kicke. På roddturen passerade kumpanerna stenen ute i vattnet. Varför inte låta Larsa hoppa "iland" på den ? Sagt och gjort. Där stod Larsa på stenen, utom synhåll för de vuxna. De var upptagna av sitt kaffe på verandan. Och stenen var skymd av några träd från de vuxnas plats.

Kicke rodde lugnt bort från stenen och ut i den sektor, som var synlig från stugan. Så småningom kom de vuxnas uppmärksamhet att fånga in båten med enbart roddare ombord. Den harigt ängsliga "lilla Gunvor" upptäckte naturligtvis att Lars saknades.

- "Men var har du Lars då", ropade den ängslande mamman på sin

Stockholmsdialekt och med spröd stämma. Den gav alltid intryck

av bräcklighet och vanmakt.

Kicke hade alltid förargat sig över den där ängsligheten, som alltid skulle släpas fram och "tas hänsyn till för Lars har ju lite dålig mage och Gunvor är inte så stark". Nu skulle kärringen få något att tänka på !

- "Lars ?" sa Kicke undrande och såg ut som om han aldrig hört

namnet förut. Så såg han demonstrativt mot aktertoften där hans

jämnårige kusin hade suttit då båten försvann ur föräldrarnas åsyn.

- "Lars ? Äh han ? Nä, han har drunknat !"

å blev det minsann fart på kärringen. Hysterin visste inga gränser. Och som alla hysterikor ville hon inte låta sig lugnas. Kickes mamma insåg naturligtvis att ingen drunkning förekommit och beordrade framhämtning av kusinen.

Så det blev inte särskilt mycket drunknat - men desto mer upptåg.

Prinskorven

"The times are out of joint !"

(Hamlet)

Han kallades så, kusinen från Stockholm. Han föddes några år efter sin äldre broder, som blev präst så småningom. Föräldrarna var skilda, vad det nu var. I alla fall var det något konstigt med pappan, för han var sällan med på semestrar eller andra utflykter. Ibland var han med och då var det liksom något spänt i atmosfären kring sällskapet. Han benämndes nästan alltid med namnet, aldrig som "pappa" eller liknande. I vilket fall som helst var det något onormalt det där med skilda. Det var dessutom inte så vanligt på den tiden. Annat skulle det bli för det uppväxande släktet. Men den tiden den sorgen.

Och kusinernas mamma hon hade ju alltid varit klen. "Lilla Gunvor" skulle hon kallas. Född 1917. Då var det väl lite överdrivet att kalla henne "lilla" långt in på 1950-talet ? Och så klen var hon, att hon aldrig kunde diska. Det tålde visst inte hennes händer. Så det fick sönerna turas om med. Och det skröt man med, hur duktiga de var, som skonade sin mors händer. Och hennes rygg tålde ännu mindre. För diskbänken på Sevedstorp, släktgodset, var för låg för "Lilla Gunvor". Så disken fick Kickes mamma ta hand om.

Och när Stockholmsfamiljen skulle "ned till landet", så skulle arrendatorns ha gjort iordning hela huset och krattat gruset framför huset. Och så "om fru Gustavsson kunde se till att det fanns det som behövdes". Det var den gamla frun i granngården. Hon skulle släpa hem de varor, som den klena och hennes Stockholmsungar ville ha. Och det skulle stå en massa läsk i jordkällaren. Det skulle fru Gustavsson se till, fastän hon, med ålderns rätt och med allt slit och släp under många år bakom sig, säkert hade tiofallt, ja tusenfalt, större anledning att få ta igen sig. Men så hade det alltid varit, att lokalbefolkningen skulle stå på pass, när fint folk, som ägde gården, behagade komma dit. Och arrendatorns, som bodde på nedre botten. Inte behövde de annat än det där utedasset ! De bodde där året runt. Men fint folk, som ägde gården och som under några sommarveckor bodde uppepå, i våningen, de hade naturligtvis ett modernt badrum.

Varifrån fick han då sitt epitet denne Prinskorven ? Det låter som ett sammanträffande att han i yngre år kallade den blivande prästen för Bajs-Lars. Det var det nu inte alls. Han kom bara att benämnas så av en av Kickes lekkamrater, som fick berättat för sig om kusinen från Stockholm.

Prinskorven nöjde sig inte som andra barn med att dricka mjölk eller vatten till maten. Nejdå, han skulle ha pilsner, d.v.s samma som sin morfar, Kickes farfar. Han var ganska krävande vad gällde maten, Prinskorven.

Under vistelserna på "landet", som man kallade Sevedstorp och alla andra platser på bonnvischan, fick han själv hämta sina pilsner i jordkällaren, där de stod för att hållas kylda. Så länge var han nöjd, den där stockholmskusinen. Vad han skulle äta till sin pilsner varierade inom ett smalt intervall. Det var långt ifrån allt, som passade honom i matväg.

Vid besöket i stugan blev det så småningom dags för middag. Långt innan matsedeln annonserats lät Prinskorven meddela, att han ville ha pilsner. Han fick nu till svar att vad gällde barnen så serverades mjölk. Den osäkerhet, som därvid uppstod, resulterade i ett klarläggande att han ville ha prinskorv. "Det växer inte prinskorv här", meddelade hans moster, Kickes mamma. Prinskorven försökte då med: "Jag vill ha köttbullar !" Inte heller detta vederfors. Det var nu denne unge man inte van vid. Men han hade inte fler argument.

Eftersom den rätt som serverades - det var pannkakstårta - nu inte sammanföll med någon av de begärda, så passade inte galoscherna. Och det blev inget ätet. Det blev inte heller någon pilsner drucken. För det var inte barnen, som bestämde i den stugan.

Trots sin vid unga år ganska konstlade och onaturliga inställning till drycker och maträtter kom denne unge man att så småningom bli en av Sveriges främsta naturfotografer. Han har till exempel skildrat fiskemiljöerna kring Smögen på ett vackert och stämningsfullt sätt. Lummelunda-grottorna på Gotland är till en del tillgängliga för turister. Andra delar kan bara besökas av vana grottfarare. "Prinskorven" har varit med in i dessa nyligen utforskade delar av grottsystemet och skildrat de fantastiska formationer och färgskiftningar, som uppstår därinne. Det har han gjort med förtjänst och nyskapande kvaliteter, vilket resulterat i ett musiksatt bildspel. Det visas nere i själva grottan.

Hur hade man kunnat ana denna förändring från barn- till vuxenstadie ? Benke, som han kallades av mor och bror, var med det barnsligaste man kunde finna.Det fick härja fritt till den äldre broderns (och Kickes) stora förtrytelse. Med hans barnsliga språk blev Kickes förnamn till "Kissan". Brodern kallade han Bajs-Lars. Hur välförtjänt var inte epitetet "prinskorven" ?

Kanske är det så att den barnslighet, som får odlas helt fritt och utan hämningar, lägger grunden för en utveckling till en kreativ människa, som gärna ägnar sig åt ett skapande yrke ?

Det var inte så ofta det var så underhållande besök där i stugan. Det var vissa somrar ganska många långtråkiga dagar. Barnen hade ingenting att göra. Av och till tog man till virkningen. Men det blev i längden inte så roligt att virka skärp till mormor. Det var ingen bredd i skärpen, för Kicke kunde bara virka en-radigt. Så barnen broderade på frottéhanddukar. De trädde sytråden under trådarna, som låg i ett rutmönster på handduken.

Det blev rätt mycket kortspel i stugan. Och patiens lärdes ut till barnen. Både mamma och mormor var gamla patiens-läggare. Man satt i storstugan kring ett grovt, lågt bord av mörk ek. Som stolar tjänstgjorde små kuttingar. De hade antagligen varit avsedda att innehålla öl.

En gång blev Kicke och hans syster bjudna till en kamrat i en annan stuga där vid sjön. Vid matdags serverades det annanas. Det hade de här barnen inte ätit förut. Annanasen föll ordentligt i smaken, antagligen p.g.a sötman. Och de åt rikligt och de kände den där nyhetens behag.

Hemkomna berättade Kicke och hans syster för mamman om sina nyvunna erfarenheter på frukt-ätar-området. Och det är klart att det snart kom annanas till efterrätt också i hemmet. Men som så lätt sker, åt de alltför mycket, föråt sig. Så, fortfarande i fyrtioårsåldern är det ingen av dem som tycker om annanas.

Men Prinskorven föråt sig aldrig på vare sig prinskorv eller köttbullar. Och inte fördrack han sig på pilsner. Pilsner fick han alltid. För han fick alltid som han ville. I varje fall för sin mamma, Kickes klena faster. Och fick han det till äventyrs inte av någon annan så var det förfärligt synd om lille Benke, som han då klemades med. Men klemande med veklingar var det sista Kicke ville vara med om.

Så Prinskorven stod inte särskilt högt i kurs på den tiden.

Att plocka och äta svamp

"All mat är god !"

( Mästrande förälder )

Kicke var van att anföra kamraterna. Det gällde i många sammanhang och de flesta upptåg. För det mesta var det väl han som kom med idéerna också. I alla fall de riktigt tokiga.

Egna påhitt går ju bara ut över en själv, i bästa fall. Förutom de stackars föräldrarna förstås. Kickes föräldrar blev efterhand mer än luttrade. Som den gången han gick lös på kakelugnen. Ungen måste ha haft som princip att allt är ätbart. Och att det spys upp som inte skulle ha ätits.

Kakelugnen hemma hos mormor och morfar var inte alltid renrakad från aska. Denna var naturligtvis ätbar. Så risken fanns där, så länge ingen vuxen höll ungen undan. Och i överensstämmelse med ovanstående princip var askan attraktiv att inmundiga. Den stackars vettskrämda morbrodern, som upptäckte vad som skett, meddelade sin storasyster.

Kicke var den enda kusinen på den tiden. Han var naturligtvis en sensation. Det är alla förstfödda barnbarn. Kicke var HAN. Och nu var det så att HAN ätit upp kakelugnen. Det var nu ingen större sensation ens då, eftersom ungen tidigare tränat på cigarettfimpar från ett askfat.

Det var alltså en väl förberedd Kicke som tog sig an stockholmskusinerna en sommar. De träffades på Sevedstorp. Så bjöd traditionen. Kusinerna, som var i samma ålder respektive fyra år yngre, saknade insikter om en del ting. Speciellt om det som förekommer i naturen och på bondlandet. Men Kicke visste att svamp var i högsta grad ät- och njutbar. Den förekom i vissa former på laggårdsbacken. Och den var vit och fräscht inbjudande. Sagt och gjort. Inmundigades av de två äldsta kusinerna, Kicke och Bajs-Lars, som han kallades av sin yngre bror.

Bajs-Lars kom att bli präst, modern men ändå servil. Och artigt förstående som de flesta moderna präster. Den yngre brodern till blivande prästen kallades av Kicke för Prinskorven. Han heter egentligen Bengt och skulle komma att bli hängiven naturfotograf. Om honom förtäljes på annan plats.

Lars var säkert intresserad av svamp. De två jämnåriga kusinerna hann undan sina bevakare och på Kickes initiativ inmundigades ett mellanmål direkt ute på laggårdsbacken. Svampen var antagligen av typ champinjon eller äggsvamp. Det kan inte ha varit fråga om vit flugsvamp för då hade väl denna bok aldrig blivit skriven.

Hursomhelst började naturligtvis mellanmålet snart att ge symptom. Med sedvanlig uppriktighet, parad med icke oansenlig stolthet över att känna till svampsläktets ätbarhet, tillstod de bägge spjuvrarna att de bara ätit lite svamp.

Kicke klarade sig undan med bara toalettbesök medan den blivande prästen kördes i ilfart till sjukstugan i Tranås. Där vidtog magpumpning. Det blev morbror Karl-Eriks, d.v.s Kickes faders, uppgift att köra sin systerson och dennes halvhysteriska mor till magpumpningen.

Kicke förstod först långt senare varför det blivit sådan uppståndelse. Det var faktiskt en farlig sysselsättning. För initiativtagaren Kicke, fanns inte många farligheter att bry sig om. Modern, luttrad men rådig och bestämd, körde ungen i säng. Det var den gången, som det bevisades att gammal, om än i koltåldern, är äldst. Lars, då knappast ännu något framtida prästhopp, hade definitivt visat att han inte hade en chans att hänga med i Kickes framfart.

Det bör nämnas i sammanhanget att den tidiga förkärleken för svamp-plockning och -ätning inte satt i så särskilt länge. Plockningen var alltför jobbig och tråkig. Vid familjens utflykter i hagar och skogar kom aldrig något bidrag från Kickes lilla korg. Han blev oftast efter, gapade "väääntaaa" och gick motvilligt vidare. Men efter att ha fått egen fru var det annorlunda. Då gick det minsann an att dra ut i skogen, till och med på bekostnad av en normalt sett konkurrerande golfrunda.

Att plocka svamp kunde vara ganska lönande. Under en period, det måste ha varit i åttaårsåldern, tjänade Kicke storkovan. Vid en av utflykterna i Radhusdalen, där husen låg som i en dal och med skog på båda sidor om, råkade han hitta den verkliga svampmarken. I en glänta upptäckte han att det var alldeles gult under det nedhuggna aspslyret. Det fullkomligt drällde av kantareller. Efter rapportering till hemmafronten uppmanades han att - och mot belöning i fast penningvärde - plocka så mycket han kunde. Det blev visst fjorton liter under den säsongen från detta enda ställe. Och med femtio öre per liter blev inkomsterna snabbt till en hel förmögenhet.

Svampäteriet blev det inget vidare av med för Kicke förrän fjällan fixade till varma mackor. Det var i hennes hyresrum som låg uppe under vinden. Mer än en moder har väl upptäckt hur deras söner drastiskt förändrat matvanor, börjat acceptera nya maträtter o.s.v när en kvinna inträtt i sonens liv. Varma mackor ? Och med svamp på ! Rynk-på-näsan kan snabbare än man anar förbytas i mys-gull med tända ljus. Det skulle komma, så sant så. Men dithän var det ännu bra många år ...

Att äta för mycket

"Nur in der Begrenzung

zeigt sich der Meister"

 

(Göthe)

 

Kicke gick länge i söndagsskolan. Han började tidigt och höll på med det så länge det gick. Så länge det gick, ja. För det var något som inte alla barn i hans ålder gjorde. Kicke blev retad för det. Och det avskydde han. Så det upphörde så småningom. Men under lång tid var han engagerad i alla de aktiviteter man hade för sig i söndagsskolan. Det var utflykter om sommaren.

En sommar skulle det till och med bli söndagsskoleläger. Färden gick till stiftsgården Vårdnäs någon mil från Åtvid. Där bodde man flera barn tillsammmans i små stugor. Det var spännande att vara hemifrån. Kicke trivdes fint i sällskap med en massa andra ungar. Det var korum om morgonen och därefter massor med utomhusaktiviteter. De pågick hela dagen.

Man åt tillsammmans i en stor matsal. Här servarades mat som Kicke inte var van vid. Och de snälla tanterna som portionerade ut maten tycktes uppskatta de matfriska barnens glupande aptit. Kicke var inte bortskämd, inte heller "grätten". Så han åt allt med samma aptit som alla andra.

Det skulle tävlas om vem som kunde äta mest, vem som kunde backa flest gånger. På morgonen åt man gröt. Det var havregrynsgröt, som Kicke inte alls var van vid hemifrån. I själva verket hade han aldrig provat den sortens gröt förut. Men han gillade den. Därför gick han med liv och lust upp i tävlandet om vem som kunde backa flest gånger. Och det tog naturligtvis en ända med en förskräckelse; han spydde. Och det var han inte heller van vid. Han var visst också dödlig ? Och konstigt nog smakade gröten inte så gott i fortsättningen. Men han hade lärt sig något...

Det var samma sak den där gången när familjen var på besök i Åtvidaberg. Det var efter flyttningen. Kicke var och hälsade på tvillingarna Silfverduk. Han hade redan ätit, men kunde inte tacka nej till vällingen som serverades av tvillingarnas mamma.

På vägen hem blev Kicke illamående. Han hade redan ätit krabba och annan festmat hos tant Greta innan han fick välling hos tvillingarna. Så på vägen hem måste pappa stanna bilen så att Kicke fick gå ur och kräkas vid vägkanten. Då kände han sig eländig.

Skolkaren

" ... med bönder på bönders vis,

och med lärde män på latin."

( Erik Axel Karlfelt )

Kicke var oftast ute på strövtåg medan de äldre barnen var i skolan. De var dock inte alltid större till växten, eftersom Kicke var ovanligt lång för sin ålder. Också hans framfusighet gjorde det lätt att tro, att ungen inte längre var i förskoleåldern. En rent okulär besiktning visade en skranglig tanighet, som betydde höjd utan motsvarande antal årsringar.

Det fanns något i närheten där Kicke bodde, som gick under namnet Stallet. Idag är det en restaurang och välkänt som konferensställe. Det hade en gång varit ett riktigt stall. Det var den gång då industrin inte fanns, eller i varje fall fortfarande var hästdriven. Senare användes det till bl.a bilverkstad. Men den gick det förstås inte att komma in i för snorungar. Så den var fullständigt ointressant.

Annat var det med televerkets upplag av telefonstolpar. Det var utomhus. Det fanns också ett magasin, som innehöll kabeltrummor, isolatorer och annan spännande utrustning. En kabeltrumma är en stor trådrulle av trä för elektrisk kabel. Den går att rulla runt med. En isolator används för att hänga upp elektrisk tråd, som inte har ett eget isolerande hölje. Isolatorerna var av porslin, som inte är elektriskt ledande. Därmed isoleras kabeln från sin upphängning. Det fanns också en mängd annan utrustning av ungefär samma typ som man kan finna i byggnadsupplag. Det var spännande.

Den där byggnaden, som en gång varit ett stall, var som en guldgruva för klåfingriga stråtrövare i Kickes ålder och uppåt. För att inte tala om vad som fanns utanför i upplagen. Det var stora högar med uppstaplade rester efter det som en gång varit en smalspårig järnväg. Det var som stegar bestående av räls och syllar. De låg staplade till ett par meters höjd. Och de var oemotståndligt tilldragande för klätter-klåfingriga pojkben. När man väl kommit upp gick det att springa på syllarna.

Av och till hände det att någon grabbstackare klev fel, d.v.s missade en av syllarna. Man föll. Då kunde skenbenet skrapas rent från skinn. Det sved några ögonblick tills det hela var glömt i stridens iver. Högarna av järnvägsspår blev nämligen till ubåtar i pojkfantasin. Gossarna hade ubåtskrig mot varandra. "Hej då, vi möts på Atlanten" var ett stridsrop som hördes.

Det fanns också ställningar, på vilka det låg telefonstolpar. Stolparna luktade tjära. Det var den tidens impregnering, långt före senare tiders tryckimpning. Den upptäcktes så småningom vara giftig, men det var ännu inget snack om miljö-gifter. På sätt och vis var det ganska lugnt och skönt. Inte så stökigt som det blev senare. Nuförtiden blir man itutad så många varningar, att man lätt kan förledas dra slutsatsen att hela livet egentligen bara är ett enda riskerande av detsamma.

De där telefonstolparna var det roligt att springa på. Fast man fick passa sig så de inte kom i rullning. Då var det lätt att antingen dråsa ned och slå sig eller att komma i kläm. Man fick också passa på så att det inte var någon vuxen där. Hade han med saken att göra, blev man bortschasad. Det hände sig dock en gång att Kicke var ensam odåga bland telefonstolparna. Det vill säga han hade som så ofta slagit sig i slang med några gubbar, som jobbade där.

Kickes konversationer brukade innehålla ett antal enträgna frågor med begäran om sakupplysningar. Det var en vetgirig unge. Efter ett tag undrade säkert arbetarna varför gossen höll till där, medan alla andra ungar var på sitt, d.v.s i skolan. Så arbetarna efterhörde om det inte var så att Kicke också skulle ha varit i skolan. På den tiden var det nämligen mycket ovanligt att lärjungar avvek från skolan. Man kom inte undan livets allvar, den obligatoriska och ingalunda frivilliga undervisningen. Nejdå, Kicke han gick inte i skolan han, fick de veta. Det trodde nu inte jobbarna på. Därför undrade de försiktigt om det inte var så att han "skolkade".

Eftersom Kicke inte hade konfronterats med skolvärlden och inte hade något äldre syskon i skolan, visste han inte vad det där ordet "skolka" var för något. Men det lät märkligt. Att det var något icke helt försvarbart det förstod han ju. Den osäkerhet, som därmed insmög sig gjorde att Kicke fann situationen pinsam, eftersom han inte visste vad han skulle svara på. Det kändes viktigt att inte svara fel. Men vad kunde han svara. Ja, det lät så farligt att han rusade därifrån. "Bättre fly än illa fäkta" var det månne det han tänkte ?

Många år senare skulle han komma att förstå innebörden av ordet "skolka". När det då nämndes, så var det utan det tjocka l-ljud, som östgötskan är utrustad med. "Skolka" och "hjälpa" är ett par av de ord som tydligast demonstrerar Östergyllens säregna l-ljud.

Stallet byggdes senare om till konferenshotell. Bilverkstadsdelen blev till en simhall. Där matsalen kom att placeras hade det på Kickes tid funnits en passage, som gick rakt genom huset. Den användes för att köra in med häst och vagn för att lasta av. Det kunde till exempel vara säd. Säckarna firades upp till den våning, där säden skulle lagras. Utefter väggarna i passagen var det som en kaj. Från taket hängde det ett grovt rep. Det användes av ungarna för att träna på Tarzan-hopp. De svingade sig i repet ut från kajen. Ungen blev då hängande i armarna från repet, dinglande fram och tillbaka en bit över marken. Den bestod av hårt sammanpressat grus.

Det hände sig en gång att Kicke missade greppet om repet. Han föll pladask på rygg mot backen. "Backen" användes i Götaland om marken. Backen bestod av hårt packat grus. Det svartnade för ögonen, när han dråsade i marken. Ryggen fick sig en smäll. Bröstkorgen pressades samman i kramp. "Var detta döden", undrade han. Det kan det nu inte ha varit, för efter en stund kom han till sans igen. Det skedde under kraftigt stönande medan andningen sakta tilltog.

Ont gjorde det. Mycket värre än den där förfärliga huvudvärken, som brukade uppstå, när han hörde tidssignalen ! Den kom direkt efter börsnoteringarna, som i sin tur följde på lunch-ekot. Det hette väl i och för sig inte så utan förmodligen "Dagens eko". "Lunch" hade ju ännu inte tagits i bruk som beteckning på den där måltiden mitt på dagen. Den hette fortfarande "middag". Och att de där börsnoteringarna rymdes mellan ekot och tidssignalen berodde på att omsättningen i aktier inte var mer än en liten bråkdel av vad den skulle komma att vara, när Kicke själv en gång var vuxen nog att vara med i aktiespekulationerna.

Bland aktier, som försvunnit eller döpts om, fanns det dåvarande Separator med både A- och B-aktier. Det skulle komma att bli det moderna Alfa-Laval. Det lät så lustigt det där med "Separator" tyckte Kicke. Bolaget har ett emblem i form av den grekiska bokstaven alfa. Den har sagts påminna alltför mycket om den där liggande åttan, som kooperationen använder som sitt märke. Det var vid Alfa-Laval, som den blivande teknologen skulle komma att utföra sitt examensarbete. Men inte anade pojkvaskern det då ! Inte hade han väl heller trott på den som dristat sig säga att noteringarna skulle komma att bli favoriten bland radioprogram ?

Många år senare var den vuxne man, som Kicke då hade kommit att bo i, på konferens på hotell Stallet. Det verkade inte som om någon i sällskapet under middagen hade lust att hålla något ens litet försök till tal. Men en middag utan tal är ingen middag. Det visste vår hjälte. Han hade med tiden blivit alltmer utåtriktad, var talför sedan barndomen och nyttjade numera dessutom vin. Han plingade i glaset, reste sig och berättade historien om hur han hoppat från kajen, missat greppet kring repet, fallit pladask och under uppvaknandet kommit till insikt om att även han var dödlig. På samma plats, som han nu avåt middagen, hade han 25 år tidigare lärt sig att avståndet mellan liv och död inte behöver vara särskilt stort. Mindre än man tror.

Stallets matsal kom att ligga precis i valvet, där vägen gick genom själva byggnaden. Då Kicke bodde på Trädgårdsgatan, var den där passagen allmänt använd. Det var en hårt packad grusgång. Den var fin att cykla på där den löpte fram i mjuka vågor. Kickes pappa cyklade den vägen. Det blev en genväg mot att svänga av från Trädgårdsgatan bort till Östantopsvägen.

Sonen kunde sitta där bak på pakethållaren. Pappas cykel var en sådan där fin grön, tillverkad i Motala. Den hade inbyggd dynamo, skydd för barnabenen mot ekrarna och var försedd med tre växlar. Den var något extra, inte så billig som Monark. Killarna brukade säga att Monark var gjord av papper och bark. Papps cykel hade en extra stor verktygslåda i plåt, inte läder, som annars var vanligt.

Det såg ut som ett riktigt ekipage när de kom cyklande. När cykeln rullade fram över den där grusgången sviktade sadeln under pappas tyngd. Det knirkade i fjädrarna där inne i sadeln. Där kunde passageraren inte hålla sina händer, för då kunde fingrarna komma i kläm. Kicke höll sig i pakethållaren. Och han höll för säkerhets skull ut benen. Trots att cykeln hade skydd mot de roterande ekrarna. Det kändes säkrast så. För han kunde föreställa sig vad som annars kunde hända.

Mardrömmar

"Sov gott mitt barn,

sov gott godnatt.

Du skall sova nu

för det är nattsvart natt.

...

sov gott mitt barn,

håll om din teddybjörn.

(Susanne Alvengren)

När den egentligen började är svårt att minnas. Kickes mardröm. Hans egen mardröm. Den har liksom alltid funnits där. Den var borta ett tag, men det var först i halvt vuxen ålder. Den tiden ligger långt efter vad som skildras i dessa kapitel.

Mardrömmen var lika hotfull varje gång. Och Kicke kände igen den varje gång. Den kom där liksom en gammal, om än inte god, men ändå vän. Det var den där känslan av "here we go again". Och det kändes likadant varje gång. Och det kändes likadant att vakna efter den. Minnet av den låg kvar på samma sätt om morgonen. Så föll den bort i glömskans vrår under någon tid för att dyka upp regelbundet igen. Småningom var det nog något lite utslitet över den där återkommande drömmen.

Vad är en dröm ? Och vad är en mardröm ? Ja, det senare är ju liksom en obehaglig variant av drömmeriet. Och pubertetens upplevelse av något varmt i pyjamas-byxorna, vilket övergick i en känsla av klibbig kyla, var en mera omväxlande variant. Det kan knappast betecknas som en mardröm. En mardröm ligger liksom kvar som något dovt och tyngande någonstans i huvudet. Och kontrasterar mot andra drömmars mera lustbetonade "upplevelser". De behagliga drömmarna kan också ge en känsla av rening av hjärnan. I det vakna tillståndet kan man få en upplevelse av "deja vue", då reella upplevelser associerar till tidigare drömmars förnummna (hoppsan !) upplevelser.

Hur beskriver man en dröm. Och en mardröm ? Ja, om det handlar om ett händelseförlopp är det väl inte så svårt. Den här mardrömmen, som måste ha återkommit hundratals gånger, innehöll i stort sett samma ingredienser varje gång. Men det var inte så mycket ett händelseförlopp. Drömmen utspelade sig i den där lokalen, som kanske var en biograf eller en teatersalong. I varje fall sluttade golvet i hela lokalen. Och den innehöll många stolsrader.

I en biosalong måste man gå antingen runt hela lokalen eller mellan två stolsrader för att komma från den ena till den andra sidan. Det finns ingen genväg.

Den här drömda lokalen var liksom upphängd i en axel. Det påminde om ett sådant där labyrintspel, som finns på alla ungdomsgårdar och i de flesta väntrum vid vårdinstitutioner, i alla fall de av någon dignitet. Spelet är säkert avsett för barn. Upphängningen gjorde att hela lokalen tippade från en kant till den andra, då det springande offret tog sig från en sida till den andra mellan stolsraderna. Och drömmaren var offret. Förföljaren var hotfull men något diffus och konturlös.

Längre upp i lokalen, närmare utgångarna alltså, där befann sig förföljaren. Han (?) var något stort, ont och skrämmande, som såg till att alltid befinna sig mellan offer och utgångar. Så fort offret rusade från en sida till den andra tippade hela lokalen över ända. Det medförde att förföljaren, det onda, tog samma väg. Det onda lydde nämligen också under tyngdlagen och rullade liksom, när det for iväg till den andra sidan. Och minst lika fort som för offret gick det för förföljaren.

Offret hade alltså alltid förföljarmonstret mellan sig och utgången. Det var inte det minsta behagligt. Snarare gav det en känsla av panisk vanmakt. Och inte kom situationen till någon upplösning heller. Där rusade offret fram och tillbaka, från den ena sidan av lokalen till den andra, mellan stolsrader och hela tiden med monstret mellan sig och utgången.

Den här mardrömmen hade inte något påtagligt slut. Det skedde aldrig någon förändring. Rusandet från kant till kant pågick hela tiden. Vad säger drömtydarna om detta ? Förföljelsemani ? Överambitiös strävan mot det ouppnåeliga ? Förtvivlan ? Flykt från otrygghet ? Omättlig hunger efter lösningen ?

Blommor

"Du ska inte tro det blir sommar

ifall inte nån sätter fart.

På sommar`n och gör lite sommrigt,

för då kommer blommorna snart.

Jag gör så att blommorna blommar,

jag gör hela kohagen grön.

Och nu så har blommorna kommit,

och jag har just tagit bort snön !"

(Astrid Lindgren)

Liljekonvalj

Den växte bl.a invid torpet, som utgjorde scoutstuga. Det var som stora, gröna sjok, där den växte tätt. Humlorna surrade runt i sin vårliga iver.

Bladen sträckte sig stolt mot himlen och inneslöt den bräckliga stängeln med dess halsband av blommor. Blomman doftade friskt och klart. Den kom att bli den verkliga favoriten för Kicke. I allmänhet slog den ut lagom till pingst, den finaste av helger. Och den friskaste. Den med mest växtkraft alla tider på året. Om pingsten var tidig, så blev det mindre aktuellt att se efter blommor. Men Kicke han höll inte reda på datum. Så han var observant istället. Här och där hade han sina liljekonvaljställen. Alla barn hade sina speciella "ställen".

Påsklilja

Den kraftiga, gula och trumpetformade blomman med omgivande kronblad upplevde Kicke som en kraftfull representant för de icke vilda blommorna. Och den stod så vackert på gräsmattorna, som började grönska redan i april. Att påskliljorna inte kom lagom till påsk, det hade han observerat i stort sett vartenda år. Om påsken var tidig. De fanns också att köpa i affärerna långt tidigare. Det var lite fuskigt, men låt gå då. De var ju så fina.

Stängeln på påskliljan är speciell. Den är lagom styv och lagom böjlig för att stå vackert. Det ger ett underdånigt intryck, men framstår också som stolt. Själva "nacken" på blomman visar på resning och god hållning.

Kornfibbla

Den kallas också Svinrot. Dess egenhet är att, från att på dagen vara utslagen blomma, vid kvällningen dra ihop sig till en snäv tratt. Kicke fick höra det där, men trodde naturligtvis att det var båg. Så han fick stanna uppe en lördagsnatt för att se på sensationen. Och mycket riktigt ! Visst var det som mamma sagt ! Blomman liksom fällde ihop sig till natten. Som gick den till sömns. På morgonen slog den ut igen. Märkligt. Och spännande framförallt.

Det lär vara så med alla fibblor. Men man kan undra hur många människor, som ser den där förändringen av blomman från natt till dag. Hur många får med sig den vetskapen ända från barnsben, genom livet, och tycker att det är fantastiskt ?

Blåsippa

Den är mer sällsynt än vitsippan. Men blåsippan uttrycker liksom mer kvalitet. Och den var visst nästan fridlyst. Man skulle i alla fall plocka sparsamt. Man måste känna till ställena, där den växte. Det fanns ett välkänt ställe ute vid Fågelsången. Det var på vägen mot stugan, Örn och Örsäter. Det senare var gården, där pappa hade bisamhällena.

Ett annat ställe med blåsippor var ute vid Bysjön. Det var där i ungskogen av planterad gran, som blåsipporna växte. Det var bortom templet, bortom stenbron och nästan ända framme vid Adelsnäs, där baronen bodde. I den där unga granskogen fanns det gott om fasan. Och man hörde dem på långt håll. De liksom hes-hostade. Hönorna var brunspräckliga till färgen, saknade spretande fjädrar och var mindre än tupparna. Hönorna var mycket oansenliga jämfört med tupparna. Tupparna var stolta, färggranna och liksom självsäkra. De struttade omkring och såg ut att äga hela skogen. Kicke var nästan lite rädd för tupparna. Deras plymer till fjädrar och den medvetet långsamma och spänstiga gång var säkert avsedd att inge respekt. Deras klor såg vassa ut.

När man hittat ett blåsippeställe, skulle man vara tuff mot sina kamrater och säga: "Jag har allt hittet ett ställe med jättemycke blåsipper. Ja säjer inte var dä ä !" Retligt skulle det vara. Och man kunde förvänta sig ungefär motsvarande från andra kamrater. Och kamraten påstod sig alltid ha hittat ännu fler. Hur han nu kunde veta det ...

Tussilago

Det heter ju egentligen hästhov. Och det sa Kicke för det mesta. Men varianten Tussilago verkar mera feminin och mera mjukis. Och det är väl det dominerande namnet. Det var tacksamt att om våren plocka hästhov. Man satte den lilla buketten i ett glas. Större vas behövdes inte. Och glaset var oftast ett f.d. senapsglas. På den tiden kom senapen vanligen i glas. Och man sparade glaset. Man sparade det mesta, både plastpåsar, papperspåsar och saftflaskor. Flaskorna diskades och dök upp på nytt som bärare av mjölk eller saft vid sommarutflykter etc.

Kickes mamma diskade plastpåsarna också. Så var det på den tiden. Man var sparsam. Med varor och saker ja. Men inte med tid. Ändå brukade man säga att "tid är pengar", "tiden är knapp", "tiden är dyrbar", "kommer tid kommer råd", "ont om tid" eller något liknande.

Flaskor var det också, ja. Det fanns utflyktsflaskor, som var försedda med en tätningsanordning av porslin. Flaskorna hade innehållit Vichy-vatten. Själva tillslutaren, ett mellanting mellan propp och hatt, spändes fast med en metallhållare på toppen av flaskan. För att det skulle bli riktigt tätt fanns det en rund packning av gummi mellan proppen/hatten och flaskan. Den där packningen hade ett hål i mitten. Och hålet passade precis till en skruv av normalstorlek. Skruven skulle ha platt skalle och stacks genom den ringformiga gummipackningen. Så band man en sytråd i skruvens gängning. Och si, då hade man konstruerat en förträfflig bus-grej. Som gick att göra bus med alltså. En fönsterknackare.

Man höll anordningen i skruvändan, fuktade gummiringen med tungan och kunde sedan fästa den på en fönsterruta. En utmärkt knackningsmojäng, som inte var lätt för kärringen att upptäcka därinnifrån. Det knackade och smällde på rutan, när man höll sytråden sträckt och knäppte på tråden.

Som barn plockar man blommor. Kicke var flitig i den vägen. Han plockade hästhov varje vår. Den växte rikligt vid vägkanten vid Målbäck. Den hade stora gröna blad, som täckte vägrenen och gick ända fram till asfalten. En och annan hästhov sprängde till och med genom asfalten. Det säger en hel del om kraften i en växt jämfört med motståndskraften i den konstgjorda asfalten.

Blåklint

Den sades vara ett ogräs. Som sådant försvann det och vallmo ur sädesåkrarna med introduktionen av betmedel. Ett sådant medel hindrar ogräset att växa upp men inte den gröda som såtts. Men under Kickes uppväxttid odlade man giftfritt. Det hette inte giftfritt dock. Man använde visserligen konstgödning, men det var ganska nytt och sågs på som odelat positivt. Senare skulle man komma underfund om de biverkningar som är förenade med dess användning. Då blev man också mer restriktiv. Det hade det goda med sig att de vackra ogräsen åter började dyka upp i våra åkrar.

Blåklint är Östergötlands landskapsblomma. Bara det gör att den förtjänar ett bättre öde än att betraktas som ogräs. Det här är en av Kickes absoluta favoriter. Det finns också många andra människor som älskar den där smäckra stängeln med blå krona. Den utstrålar äkthet. Den är en Blomma. Den är också en symbol för det växtkraftiga och bördiga Östergötland. Vad kan egentligen vara lämpligare än att "landskapens landskap" förknippas med blommornas blomma ?

Temata

( I singularis heter det "tema". I pluralis kan man säga "teman", men "temata" är den riktiga formen och låter lite mera konsekvent med att det är ett latinskt ord. Och det är så semantikern vill ha det ... )

Rummet, finrummet och vardagsrummet

Moderna bostäder har ett rejält vardagsrum. Och det användes också som sådant. Det kan vara en av teves få förtjänster att det har blivit så. För folk envisas med att låta teven stå i centrum. Det finns de som har ett speciellt teve-rum. Men det är att ge teven ett existensberättigande, som går utöver vad den förtjänar. Och då används inte finrummet som vardagsrum utan just som finrum. Förr var finrummet finrum. Det vill säga att det hölls välstädat för att kunna visas upp för gästen, som togs emot just i finrummet.

Det där vardagsrummet benämndes tidigare "finrummet" i en del familjer. Det betydde att man, barn i alla fall, skulle iaktta försiktighet. Det påkallade viss högtidlighet att där inträda. I andra hem sa man "stora rummet".

På landet är det vanligt med bara "rummet". Detta då till skillnad från köket, kammaren, farstun etc. Och trots den alldagliga benämningen är "rummet" inte ett vardagsrum utan något man går in i bara när det kommer gäster. När man har "främmat".

Staden och landet

När Kicke började skolan var det viktigt att lära sig vilka orter som var vad. Det fanns städer, köpingar, municipalsamhällen, vanliga samhällen och byar. Med beteckningen följde viss status. En del städer hade till och med länsresidens och landshövding. Den staden var huvudstad i länet. Som Linköping. Ett län var nästan detsamma som ett landskap. I många fall var det så. Landskapet Östergyllen var ytmässigt identiskt med Östergötlands län. Men det fanns också län som inte var detsamma som landskapet.

Varje län hade en bokstav. Den fanns först i registreringsnumret på bilarna. Det var väldigt praktiskt, för då kunde övriga svenskar hålla sig undan, när stockholmarna kom farande. Nuförtiden har de flesta antagligen glömt vilken bokstav, som hör till vilket län. Den där länsbokstaven används endast i samband med taxeringar.

När Kicke satt på mjölkpallen ute vid Målbäck, då var det spännande med de där länsbokstäverna. För man kunde se om det var en bil från närmsta omgivningen eller en långväga turist. Sådana var det gott om på sommaren. Och de som körde omkring långt borta från hemorten hade viss fördel av att ha en bil märkt med hemlän. Vid felparkeringar hade naturligtvis den lokala ordningsmalten visst överseende med långväga gäster. Man ville ju visa sig från den soliga sidan. Och det var det många långväga gäster, som förstod - och som förstod att utnyttja.

Så småningom försvann de där begreppen, som skilde olika slags orter från varandra. Det skedde i demokratins namn på samma sätt som när alla skolor fråntogs sina epitet. Skolorna kom istället att heta Öståkra-skolan, Polhems-gymnasiet, Karlssonska skolan etc.

Byar och städer försvann som begrepp. Det blev istället en flora av centralorter i kommuner, som efter den stora vågen av sammanläggningar under 60-talet blev alltför få, alltför stora och opersonliga. De blev som stater i staten. Trots kommunal skatteutjämning och andra påfund. Kommun hade man tidigare knappast talat om annat än i samband med uppdelningen av den utdebiterade skatten.

Måltider

När Kicke växte upp var det viktigt att passa mattiden. Nu förmådde han inte alltid det. Men det var ändå viktigt att förstå att det var viktigt. Och det kunde ju räcka. Det mesta var ju en förberedelse för vuxenlivet, där det syntes vara viktigt att följa alla de där reglerna, som är så jobbiga för barn.

Man skulle passa middagen. Den åts mitt på dagen. Det hörs på namnet om inte annat. Numera heter det lunch. Kanske skall dagens barn passa lunchtiden ? Nja, det är nog inte så viktigt nu.

Kicke skulle passa kvällsmaten. Den åts på kvällen. Det hörs också på namnet. Numera är det middagen det. Den passas möjligen av de barn, som uppskattar riktig mat framför hamburgare etc. Det här var den mattid som var svårast att passa för Kicke. Hans far var tjänsteman. Slutade arbetet på kontoret klockan sex. Därför var det senare kvällsmat i det hemmet än hos en del kamrater, vars pappor inte var tjänstemän utan kallades för arbetare. De åt nämligen tidigare, eftersom de slutade klockan fem. Och då hann Kicke igång med leken igen efter kamraternas kvällsmat. Och då var det inte roligt att avbryta för ännu en kvällsvard, den egna. Och tänk att bli inropad, när kamraterna hörde. Vilken nesa det var ! Livet var inte lätt de där åren.

Kompott

"Livet är ett löfte,

givet till en männskokropp."

( Björn Afzelius )

Om tuppen gal och vinden vänder ...

Det där var ett yttryck, som föräldrar kunde använda för att få barn att upphöra med grimaserande. Det var populärt att grimasera och göra miner. Men det fanns en sak, som gjorde att Kicke i alla nästan trodde att det fanns ett samband mellan det där med "om tuppen gal och ..." å ena sidan och det där med grimaser å den andra.

I Åtvidaberg fanns det nämligen en flicka, som bodde alldeles i utkanten av Humpaskogen. Hon såg väldigt konstig ut, för hennes mun satt inte där munnar brukar sitta, d.v.s rakt under näsan. Nej, den satt en liten bit åt sidan, snett alltså. Det såg ut ungefär som hon alltid snörpte med munnen och drog den åt sidan. Kan det ha varit så att hon gjort just så precis när tuppen gol och vinden råkade vända ? Och blivit sådan just då och just därför ?

I vilket fall som helst var det effektivt att påverka Kicke till att inte göra miner. Det gjorde man med det där med att "om tuppen gal och ..."

Tupp eller höna ?

Den frågan skulle man ställa innan man drog axet av den där gräsvippan, som växte överallt på ängar och i gräskanter. Det gick till så att man fattade tag om själva strået med ena handen och med den andra handens tumme och pekfinger strax under vippan. Så ställde man frågan, fick en gissning till svar, och drog sedan uppåt tills vippan rivits lös från strået.

När vippan avlägsnades från strået kom den slumpmässigt att få en viss slumpmässig form. Den kunde tänkas likna antingen en hönsstjärt eller en tuppstjärt. Om den gissande hade valt rätt, fick han en poäng, om inte gick poängen till den som drog. Denne kunde naturligtvis manipulera själva dragandet genom att knipa på olika sätt. Men det fattade ju inte de mindre barnen. Så det statistiska utfallet blev oftast snedvridet på grund av hur man utförde själva knipandet. Men redan här kunde man således i kraft av ålder vinna över yngre medtävlare. Denne fattade inte vad som låg bakom att den äldre hade sådan tur med sitt gissande ...

Brallis micker dinka

Slang används också av barn. Slangspråk alltså. Men det är inte alltid som barn rätt uppfattar betydelsen av slangord och slanguttryck. Över huvud taget är det mycket som man uppfattar helt felaktigt som barn. Eller bara inte förstår, rätt och slätt.

När det kommer ett nytt uttryck blir det populärt att använda det, att hjälpa till att sprida det vidare. Även om man inte precis förstått betydelsen. En del uttryck vet man inte ens om man vågar använda, för det kan vara något fult. Och som barn får man inte säga fula saker.

"Brallis" snackade de stora killarna om en gång. Det var ett märkligt uttryck om en vanlig flicka. Om det nu var en vanlig flicka. Hon var lite speciellt klädd, modernt kanske. Men vad var det där "brallis" för något ? Småkillarna visste inte ens vad "brallor" var. Och än mindre att "dinka" var klocka. De var märkliga de där orden. Men det var spännande med nya ord, som man inte riktigt visste betydelsen av. Och småkillaran lurades av de större att springa fram till flickan och skrika "Brallis micker dinka". Det skulle vara "Du, brallisen, hur mycke é dinkan ?" Och det skulle betyda: "Du, flickan, hur mycket är klockan ?" Hela situationen blev lustig, för småkillarna trodde att antingen var det något farligt eller något skamligt i det där uttrycket. Och då var det spännande.

"Brallisen" själv måste ha blivit väldigt förvånad över den märkliga uppvaktningen.

Föschståsch

Dialekt måste man ha som barn. Annars blir man utstött . Man får inte vara avvikare. Man är inte lik de andra barnen. Man är främmande. Och det som är främmande, det skrämmer. Som vuxen skall man inte, märk inte, ha någon dialekt. Det gäller att anpassa sig till omgivningen.

Man skall vara utslätad som vuxen, men som barn identisk med omgivningen. Annars är man främmande. Och det främmande, som skrämmer, är orsak till motsättningar, främlingshat, mobbing, misstänksamhet och aggressioner. Det finns nog bara en sak som är säkrare som konfliktorsak: olika religioner. Finns det något mera intolerant än än religiös fanatism ?

I Östergötland, där Kicke växte upp, där var språket ganska grovt. Det var med rikssvenska mått mätt, vill säga. För Kicke lät det helt rätt och riktigt, för att inte säga naturligt. Det var tjocka l-ljud och verb med e-ljud på slutet ("springe" och "hoppe"). Och det var inkapslade grova r-ljud som ingredienser i denna dialekt. Guschelöv !

Och ö-ljudet var obeskrivligt. Det var så grovt att det måste stavas med en sådan där fransk hatt över istället för de vanliga prickarna. Hatten heter visst circumflex. Men Kicke han stavade inte, nej han "bare pratet". Pratade alltså. Det var en dialektal dödssynd att avsluta vilket som helst ord med ett a-ljud, om det var så det stavades. Nej, "gate, glane, prate" o.s.v skulle det heta.

Och ordet "hjälp" skulle uttalas med ett l-ljud så tjockt och så eftertryckligt att p-et nästan inte kom ut ur munnen. Tungan var uppe i gommen för att verkligen packa ihop den stackars konsonanten på riktigt östgötskt ("öschötskt") vis.

Främmat

När det kom bekanta på besök, så fick man "främmat". Det var alltså vänner och bekanta på besök, som gick under det epitetet. Och medan de var kvar hade man främmat. Främmat fanns också i bestämd form. Främmandet. Då syftade det på personerna i sällskapet. "Främmat" kunde vara släktingar. Då, under Kickes barndom, höll släktingar ihop. Det var liksom regel att släkten skulle träffas. Just därför att man var släkt, inte därför att att man hade så förfärligt mycket gemensamt. Det var kanske inte ens särskilt uthärdligt tillsammans. Men träffas skulle man till varje pris. Annars var det något konstigt med en. Ett tecken på ovänskap, isolationism eller rentav knepighet. Man skulle inte vara bara sig själv. Nejdå, man skulle vara en del av släkten. Man var till för de andra släktingarna. Inte för sin egen skull.

Och främmat, som man skulle ha, skulle man ha regelbundet, artigt bjudande igen till nya kalas. Dessa skulle helst överträffa allt vad som dittills skådats av överdriven fägnad. En tävlan som egentligen ingen ville ha, men som tvingades fram av omgivningens tryck.

Maten

I Kickes hem åt barnen det som serverades. Visst var det gnöl, bråk, tårar och tandagnisslan, men mestadels en övertygelse att "all mat är god". Det tyckte nu inte barnen. Men det fanns också en och annan speciell favoriträtt. Modern behärskade konsten och utnyttjade skickligt sin förmåga att manövrera mellan dessa favoriträtter å ena sidan och å den andra en del mindre aptitliga. I varje fall upplevdes det så av barnen.

På favoritsidan fanns pannkakstårta, marängsviss och andra läckerheter. Kompensationen till den utfodrande föräldern kunde utgöras av att barnet utan att knota åt blodpudding, lever, spenat etc. Den senare utgjordes inte av gröna prickar i ljus gröt utan omvänt av ett fåtal vita prickar i en grön gröt. Och den hade hackats för hand. Den var "så nyttig så".

Och moderns stekta strömming gick definitivt före mormoderns vämjeliga strömmingsflundror. Dessa hade ju inte bara smak av dillen, som placerats mellan själva strömmingarna. Flundran blev också torr i kanterna av stekningen. Nej tacka visste han strömming, som är stekt på vanligt vis. Det görs genom att den nackade och urtagna strömmingen steks liggande på sidan i rikligt med smör. Panering skall den också ha. Då blir strömmingen så där härligt brynt. Det är ett enkelt handgrepp att filéa strömmingen. Det görs genom att peta strömmingen försiktigt mitt i ryggen. Då delade den sig i två halvor. Sedan var det bara att dra bort ryggbenet från den halva som fick det med sig.

Det hände till och med att Kicke själv köpte strömming en gång när Söderkvist kom med fiskbilen. Kicke använde sin veckopeng till att köpa middag till hela familjen. Med ett paket strömming i handen kom han glatt in och förkunnade för modern att den dagen skulle man ha strömming till middag. Riktig stekning skulle det naturligtvis bli genom moderns försorg. Strömmingen med panering stekt på sidan i rikligt med smör. Hur många barn har använt sin veckopeng till att köpa mat till sin familj ?

Aftonbön

"Ora et labora!" (Bed och arbeta !)

( Augustinus, 300 e Kr )

Med små barn läser man aftonbön. Det gjorde Kickes mamma. Om man gör det konsekvent och medvetet, sitter det i så att barnet fortsätter självt av bara farten. Det gjorde Kicke. Knappast av födsel, utan sannerligen av ohejdad vana. Läsandet kunde upphöra för en tid för att sedan komma tillbaka. Ett reellt behov eller en betingad reflex ?

Kickes mamma var noga med aftonbönen. Och det gick nästan inte att somna utan den. Ett mycket bra sömnmedel. En betingad reflex. Om inte förr så upptäcker man det efter att själv ha blivit förälder. Det blir samma inställning i frågan, som de egna föräldrarna hade en gång: "Läs med barnet. När det blir vuxet, kan det bestämma själv hur det vill ha det". Och Kicke han skulle ha det ganska länge. Lite fram och till- baka. Lite av och till. Men det fanns där ordentligt från början.

"Gud som haver barnen kär". Som haver ? Som havre ? Eller var det Gudsom, som hade ? Ja, han var kär i barn. Och kär i, det var fint det. Om det inte hade med flickor att göra, förstås. För då var det dumt ! Fånigt, för att uttrycka Kickes tankar.

"Se till mig, som liten är". Stor i orden, liten på jorden har varenda unge blivit åthutad med. För att inte få något självförtroende. Tyvärr.

"Vart jag mig i världen vänder". Vart skulle man vända sig ? Med vad ? Vända sig hit, vända sig dit ? Vilsenhet ! Gossen var ju trygg. Inte behövde han snurra runt än hit än dit. Det där var alldeles för obestämt !

"Står min lycka i Guds händer". Gud hade alltså ens lycka i sina händer. Då var väl lyckan i goda händer ? Och då var det väl bra då !

"Lyckan kommer, lyckan går". Jaså, det var inte så att en gång lycka, alltid lycka ? Tydligen inte. Bäst att vara beredd på både det ena och det andra alltså !

"Den Gud älskar lyckan får". Vadå ? Den som blir älskad av Gud, eller den som älskar Gud ? Kan Gud älska ? Kan han älskas ? Han ? Hon, den, det ? Finns det ?

"Gode Gud, beskydda mamma och pappa ... och gör Kicke till en snäll och lydig (liten) pojke". Beskydda. Det lät som ett stort paraply, som Gud höll över alla dem, som han gillade. Och så skulle man bli snäll. Det lät mesigt och utslätat. Kon är också snäll, när hon får mat. Lydig skulle man också vara. Underkastelse, tänkte Kicke. Och det där med "Gode Gud" det var en fjäskande vädjan. För själv sa man ju "Snälla mamma, jag kan väl få ..." Och vuxna de sa "Gode Gud", när det hände eller redan hade hänt något förfärligt. Och det var oftast åstadkommet av ett inte alltid så lydigt barn.

"Amen". Därmed jämt, skulle man kunna säga. Och det var just vad gossen tänkte. Ingen appell. "Basta" skriker italienska föräldrar till sina ätteläggar. "Punktum finale" säger norrmännen. "Du hör va ja säjer," säger den svenska föräldern. "Som amen i kyrkan." Och Kickes mamma hade varit i Italien. Men Kicke hade ännu inte varit i Norge. Annars for han omkring överallt ! "Det skall gudarna veta", brukade modern sucka. Det hade hon all anledning till ...

Amen.

Existens

"Men man får allt ha en jävla tur

och ett spel som är stämt i dur

och inte minst, min vän, en hygglig fantasi."

( Ulf Lundell )

Hemmingway skrev "Den gamle och havet". Det lär "höra till" att man skall läsa den. Men det har inte Kicke gjort. Ännu i varje fall. Och det är i fyrtioårsåldern, som det ännu inte inträffat.

Men man kan fundera över livet, existensen och allt det andra ändå. Det hör till. Och det är fint. Och förr eller senare gör var och en det. Kicke gjorde de tidigt i livet. Och ofta. Det skedde i en naturligt grundad trygghet. Och det var i förvissningen att just han skulle finnas till. Just där och just då. Det var självklart.

Många stimuleras av närheten till hav, börjar tänka. Som Hemingway till exempel. Men Kicke kom inte så ofta till havet. Någon gång åkte familjen till Källvik. Det var en liten badplats vid Östersjön, som inte var hav på riktigt.

Kickes familj åkte tillsammans med några andra bekanta familjer till Östgöta-kusten i trakten av Valdemarsvik. Vid Källvik var vattnet olikt det gossen tidigare upplevt. Och ändå hade han varit i åtskilliga andra vatten ! Men inte i något som smakade salt. Östersjöns bräckta, klara och kalla vatten var en ny upplevelse. En av många, som den gossen samlat på.

Det skulle ske oftare först i femtonårsåldern att Kicke fick konfronteras med riktigt hav. Och till den åldern hade han ännu bara hunnit halvvägs.

"När jag kysser havet

är jag fri från alla hämningar.

När jag kysser havet

försvinner alla främlingar.

Då är vi alla och envar allt vi har

och vi lever här och nu i denna stund."

( Ulf Lundell )

Med på de där utflykterna till Östersjön var naturligtvis familjen Bengtsson med barnen Olle och Margareta, Skruttan alltså. Farbror Oskar hade då den där roliga Taunusen. Den hade en så märklig rygg. Ja just rygg. Den var liksom kutryggig. Och den var modern. Just då i alla fall. Och Kicke fick åka i den på hemvägen. Det var nog Taunusen, som hade haft vatten i förgasaren den där gången ute vid stugan. I varje fall var det Skruttan, som hade haft vatten i skorna. "Vatten i skorna och vatten i förgasarn" hade farbror Oskar skrivit i gästboken i stugan.

Östersjöns vatten var mycket klarare än det i Örn. Och liksom liksom mäktigare. Kallare var det verkligen. Alla hade badrockar i frotté att svepa in sig i. Man kände sig lite liten i det där klara och kalla vattnet. Det var också något bräckt och gav en antydan om saltvatten.

De vatten Kicke var van vid var mycket mörkare än det där havsvattnet. Både Örn och Tången hade ganska mörkt vatten. Och det var liksom fylligare vatten i insjöarna. I Tången var det så mycket småskräp att vattnet var solkigt kopparfärgat. Där fanns det också massor av vass. Men bottnen var bättre än havsbottnen vid Källvik. Trots det brukade farfar kliva ut i vattnet iförd badskor av gummi. Det är klart att det såg ovanligt fånigt ut i Kickes ögon, men det var väldigt praktiskt. Fast bottnen i Tången var ju egentligen bara fin sand. Men farfar hade badat i många hav och vatten i sina dagar. I havet utanför Marocko t.ex. Och han hade alltid på sig sina badskor. Också i Tången.

"När jag kysser havet

är jag tätt intill det verkliga.

När jag kysser havet

blir jag uppfylld av det märkliga

i att finnas till.

Och allt jag vill

är att leva, låta leva lite till."

( Ulf Lundell )

Reflexer och reflektioner

"Om man lever i en ankdamm

och är fullständigt tillfreds,

tror man snart att gölen är en ocean.

Då blir näckrosen en urskog

och man själv en mänsklighet.

Och på varje fråga har man själv ett svar.

Och allt bortom horisonten

känns främmande och fel

som ett onaturligt, obegripligt spel.

Då blundar man och jäser

av självbelåtenhet

och dumheten blir snart ens religion."

( forts. följer )

Det är så mycket man funderar över som barn. Och inte blir det mindre med tiden ! Ett barns tankar kretsar mycket kring varför det ena och det andra är som det är. Kring det här med den egna existensen finns en stor förunderlighet. Framtiden känns spännande för ett barn. Funderingarna går i riktning hur allt kommer att bli "när jag blir stor kille".

Dessa tankar reflekteras i barnets frågor, både uttalade och outtalade. Ofta blir det svåra och oväntade frågor till föräldrarna. Frågorna kan verka helt omöjliga att besvara för den vuxne. De kan tyckas hypotetiska och rent av sakna svar för mänskligheten.

Finns han den där Gud ? Var finns han i så fall ? Varför ? Och hur kan Han finnas ? Och varför finns vi ? Har vi alltid funnits ? Vad är alltid ? Någon gång måste ju det hela ha startat. Och när var det ? Vad fanns före det då ?

Många av de här frågorna och funderingarna återkommer senare i livet. Då ställdes frågorna till Kicke istället. Det var från den egna avkomman, dottern. Kicke kunde konstatera, att både de egna upplevelserna och de egna tankarna återkommer i nästa generation. Och i nästa ? Kommer mänskligheten någonsin att veta ? Att få svar ?

"Ska man skylla på systemet

eller kanske på sig själv ?

Vem bestämmer vad man anser man ska göra ?"

( forts. följer )

Och som förälder ser man samma saker ske med sitt eget barn som skedde med en själv. Det är en fantastisk upplevelse i sig. Och man minns. Man förstår varför det upptog en som barn. Och man förstår varför en förälder, nu man själv, reagerar och svarar som den gör. Ett slags klargörande, en förklaring.

Vad betyder det här för oss i senare delar av livet ? Det får vi inte veta, för man kan inte leva utefter två alternativa vägar. I varje ögonblick väljer vi väg. Varje ögonblick är ett vägskäl. Och vi väljer själva, i alla fall om vi så önskar. Det är en frihet, som är oss given från början. Den är given till oss var och en. En verklig frihet. En frihet som vi borde använda mycket mer än vi gör. Det är en frihet, som vi kan utveckla och experimentra med. Inte tro att något är givet på förhand, omöjligt att påverka. Våga välja. Det är det som livet handlar om. Det är det som är viktigt. Det är då man lever.

"Men den som bara blundar

är inte riktigt blind.

Även om det vore satan så bekvämt."

( forts. följer )

Jag väljer själv. I varje ögonblick. Det är på mina egna villkor. Jag kan använda min egen vilja och agera utifrån mina egna önskningar. Det är det egna jaget som är grunden. Ingen annan väljer åt mig. Förutsatt att jag verkligen vill välja själv. Vill ta vara på möjligheten. Och det är bara mig det handlar om. Det är min rätt, min frihet, mitt val. I varje ögonblick.

Och det tar lång tid innan vi kommer till klarhet med att vi har den här friheten. Innan vi förstår att välja utifrån vår egen utgångspunkt. Fria från all omvärldens pålagor om att man bör, skall eller måste i en massa avseenden. Fria från all omvärldens restriktioner, som säger att man inte bör, skall eller får en massa saker.

Det tar också lång tid att förstå, att inse, att om vi inte väljer utifrån oss själva, så är det inget riktigt val utan bara ett skenval. Då sker det på andras premisser och kanske för att vi skall vara andra till lags. Vem tjänar på det ?

"Och om folkhemspräktigheten

ger en ständigt bryderi,

får man kanske gå och titta sig i spegeln."

( forts. följer )

Efter att ha samlat på oss vår erfarenhet, kommer vi så till insikt. Till insikt att det är alla dessa erfarenheter, i sin helhet och lagda samman, som utgör vårt samlade kapital. Och det är just detta kapital vi får med oss för fortsättningen här i livet. Det finns så oerhört mycket att hämta därifrån. Det är som med ett företags egenkapital. Det kan byggas upp, växa, ge avkastning och användas för att generera nytt kapital. Och hela tiden har vi det med oss. Det är klart att användas och klart att ge utdelning. Bara vi väljer att använda våra erfarenheter. Den samlade erfarenheten.

När man fattar beslut med hjälp av erfarenheten utan att direkt referera till någon speciell del utan bara undermedvetet använder sig av den kallas det för intuition.

Det är vi själva som väljer. I varje ögonblick. Från våra egna utgångspunkter och på våra villkor.

"I min stuga är jag allting,

uti världen ingenting.

Vilket värde vill jag sätta på mig själv ?"

( forts. följer )

Vad är det egentligen vi minns ? Hur förändras minnena "under resan". Och hur påverkar de oss. Vad betyder de ? Förändras betydelsen och tolkningen av dessa samlade minnen och erfarenheter ? Javisst, naturligtvis ! Men hur ? Och minns vi egentligen ? Är inte det vi minns ett resultat av, och en sammansmältning mellan den ursprungliga upplevelsen och påverkan från senare upplevelser ? So what ?

Och vad är det vi lär oss under vägen ? Att lära !?! Vi lär oss att lära. Och det kan man aldrig få nog av.

"Vill jag någonsin begripa

den jord vi springer ur.

Får jag nog se till att va` en smula ödmjuk. "

( Björn Afzelius )

Definitioner:

Tålamod                 Saknas hos många barn - säger vuxna

Skämmas                Något man uppmanades att göra för sig i barndomen; vuxna skäms å andras vägnar, sina barns t.ex.

Måste, skall, bör    Hjälpverb; används när vuxna uttrycker krav mot barn

Inte, förbjudet         Ingår i de vuxnas terminologi

Backen                  "Marken" på östgötska

Bilkörning               Ingenting för fruntimmer

Jumpa                     Att springa på flytande stockar, isflak o.dyl

Körkort                 En form av legitimation för både identitet och för rätten att framföra motorfordon

Förälder                 1 Något som, enligt barn, inte borde finnas

                             2 Synonym för övervakare av minderårig

Barn                       Föräldrars hopp och samhällets investering för framtiden

Svamp                    Går att äta

Kantarell                 Högvärdig svampvaluta

Stätta                     Skjutdörr i gärdesgård

Harsyra                  Skogsgodis, som växer i låga sjok

Ängssyra                Skogsgodis, som består av blad på hög stängel

Spilld mjölk            Inget att gråta över

Filbunke                 Mjölk som stått över natten i djup tallrik av keramik eller helst i glasskål med blå rand

Mejeri                    Tillhåll för killar

Volvo                     Bilmärke med olikheter mellan årsmodellerna

Renault                   Bilmärke med modell CV 4; Kickes pappa hade flera stycken

Blått                       Kill-färg

Rött                       Flick-färg

Grönt                     Kickes favoritfärg

Hysterika               Orolig mamma

Spannmål               Säd; transporteras i säckar utför glidbana

Semla                     Svenska för fettisdagsbulle; ätes under fastan

Orgel                     Fanns i skolan; skulle kunna imiteras för att få börja spela något instrument

Blodpudding          Inte precis barnmat

Middag                 Gammaldags ord för lunch

Kvällsmat              Åts förr i tiden vid middagstid, numera äts den knappast alls

Dratta                    Ett sätt att falla, speciellt dit man inte skall falla

Båtshake               Redskap för att rädda ungar undan drunkning

Skolväg                 En serie spännande och farliga upplevelser

Kanal                     Innehåller vatten, kan ramlas i i

Magasin                 Tillhåll för killar

Bus                         Något man håller på med som barn, men som man förväntas upphöra med i god tid före vuxen ålder

Artig, att vara         Detsamma som tvång mot gossar

Staket                     Hinder, avsett att forceras

Gärdesgård             Hinder, avsett att forceras

Potäter                     Detsamma som potatis

Tryck-kokare         Apparat för att snabbare få potäterna kokta

Knäckebröd           Skall bredas med smör på rätt sida; får inte ätas utomhus; skall brytas i bitar

Alla andra               Obestämt uttryck för att beteckna andra barn; används också som argument, men godtas inte av de vuxna

Synd, frälst             Något de religiösa pratar om

Predikant                Förkunnare av bibliska historier

Barnteater               Syndig underhållning för barn

Ett kok stryk           Vanligt mått på bestraffning

Tjuvar                     Passar på att göra inbrott när barn är ensamma hemma

Stinkbomb              Kapsel som luktar illa; passar ej i köttaffär

Brallis                     Modern yngre dam

Dinka                     I Stockholm ord för klocka

Köttaffär                Mål för stinkbomb-kastare

Mjölkaffär             Skramligt tillhåll för uppdelning av innehåll från mjölksåar och grädd-kannor

Speceriaffär           Alternativ till Konsum

Grustag                 Spännande tillhåll för blivande män

Tvillingar                Två barn, som är identiska syskon; de hatar varandra men håller ihop utåt

Kemtvätt                För rengöring av damkappa som varit med om cykelkrock

Köttbullar               Livrätt för ungar; mammas är inte alltid bäst

Prinskorv                Växer ej i Östergötland

Pilsner                     Drickes av lill-gammal kusin

Strömming               Tillredes som den är, stekes på sidan i obenat skick

Strömmingsflundra   Praktiskt taget oätlig variant av strömming

Mormor                   Sträng tant

Morbror                   Mors bror, mycket imponerande

Hästskjuts                 Detsamma som snålskjuts

Främmande               Besökande bekanta